Kategoriarkiv: Kåseri

En sån där varm dag i juli

fyrplatsen_L_J

Dagen var varm som julidagar på Öland ibland kan vara. De lediga platserna var få, som dom ibland kan vara nere vid fyrplatsen när man vill luncha en varm dag i juli. Denna dag fanns bara en ledig plats! Jag tackade den gud jag inte tror på och såg fram mot en måltid genomsyrad av lugn, arom, den ädla smaken av smörstekt strömming och skön tystnad.

Jag slog mig ner på den enda lediga platsen. Servitrisen kom strax efter med min tallrik. Mitt emot mig satt medelålders kvinna, till det yttre parant. Jag la genast märke till att hon förde besticken på ett ovanligt dansant sätt, som en dirigent för armarna i ett stycke musik i largo. Hon betraktade mig. Uppifrån och ned. Från vänster till höger.

– Hett i dag, prövade jag en aning nonchalant.

Inget svar.

Till höger om kvinnan satt till synes ensam man. Till vänster om kvinnan satt till synes ensam man. Ingen av dem låtsades höra min så där lagom folkliga hälsningsfras (jag hade bara sekunder tidigare kasserat det lite mer intellektuella alternativet, som bör framföras med en dos spelad överraskning: ”Och här sitter ni och äter!?”)

Kvinnan åt. Männen åt.

Jag började äta.

Då såg jag den! Den stack ut som en liten svart vandrande pinne mellan hennes rödtonade hårslingor vid vänstra örat.

– Nu är även sista platsen upptagen, sa hon plötsligt och tittade mig i ögonen.
– Ja, sånt händer. Och jag är den skyldige, sa jag och log brett.
– Nu försöker han vara rolig också, kontrade kvinnan.
– Du får gärna säja du, sa jag. Det blir så opersonligt med tredje person.

Kvinnan stirrade på mig.

– Tredje person? sa hon i en utdragen suck.
– Svante heter jag, sa jag (jag skulle aldrig i livet uppge mitt riktiga namn till henne).
– Nu presenterar han sej också, sa kvinnan. På ett enkelt mathak! Du vet vad jag tycker om såna…

Jag insåg att maten borde tysta mun. Det gjorde även kvinnan och hennes flankerande tysta män.

Men tystnaden blev kortvarig.

– Och skägg har han också. Du vet vad jag tycker om såna, sa hon plötsligt medan hon såg ned i sin tallrik över vilken hon nu förde besticken i majestätisk grave.

Jag låtsades inte höra. Ville hon ha mitt svar fick hon fråga om det. Jag krusar ingen, tänkte jag.

– Och han äter som en amerikan, med bara gaffeln, sa hon och starrbligade på min enkla bestickföring – i allegro!
– Ja, jag tycker det är mycket enklare, sa jag. Enklare med ett bestick än med två, la jag till.

– Nu ska han lära mej besticken också, fräste kvinnan. Du vet vad jag tycker om såna där besserwissrar…
– Nej, jag har ingen aning, sa jag.

Hon stirrade mig in i ögonen och sa:
– Jag pratar inte med dej.
– Nähe, sa jag.

Mannen till höger om henne reste sig plötsligt och lämnade bordet.
– Nu finns det en plats bredvid mej! sa kvinnan i en högre tonart. Skynda dej hit!
– Tack men jag sitter så bra här, svarade jag.
– Jag pratar inte med dej sa jag, sa kvinnan och sänkte besticken i adagio i en gest av uppgivenhet.

En ny man kom raskt gående mot bordet. Med viss svårighet slog han sig ned på den lediga platsen.
– Hej, sa han till mig. Det här är min fru. Han tittade på henne och log.
– Ååh, sa jag och låtsades förvånad.
– Ja, jag har verkligen haft tur i livet, sa han och tittade åter på kvinnan som nu höll besticken nästan helt stilla, svävande i luften – i meno mosso.

Kvinnan svarade inte. Hon tog telefonens headset ur örat och la det framför sig på bordet.
Den nye mannen gjorde likadant. Han tog ut sitt headset ur örat och la det i skavfötters med hennes.

– Som sagt var…, harklade han sig. Jag har haft tur här i livet…

– Ja, sa jag och log. Det är bra att du ser det hela från den ljusa sidan.

Jag reste mig, bugade mig först lätt mot kvinnan, sedan aningen djupare mot mannen.

Det var en sån där varm dag som julidagar på Öland ofta kan vara. Jag gick mot den västra spetsen av udden medan jag funderade på varför jag bugade mig aningen djupare för honom än för henne.

 


 

Annonser
Taggad

ny lunch, nya människor, nytt kåseri…

krogen_fyrplatsen

Kulturorganets utsände har åter lunchat på den denna gång fullsatta krogen nere vid fyren Långe Jan. Och det är märkliga saker han rapporterar om i ett nytt kåseri. Bland annat om ”vandrande pinnar ur öronen”. Känsliga läsare kan inte nog varnas.

Kåseriet publiceras i morgon…

Kåseri ett kan du läsa här.
Kåseri två läser du här.
Kåseri tre finns här.

 


 

De rika – och de fattiga

Ölands-Södra-Udde

De var sjömän på torra land. De åt lunch nere vid fyren. Solen hade ännu inte orkat igenom det tunna molntäcket. Det hade nyss regnat. Det var bara vi tre.

– Hur mycket drar din? frågade sjöman A, 45, i gulvit kaptensmössa.
– Runt 80 pannor timmen, sa sjöman B, 70, smal som en sytråd i vegamössa med ankareemblem i fören.
– Det blir pengar det, sa sjöman A.
– Ja, det blir en hacka, sa sjöman B. Nästan femtonhundra! Och din då?
– Ungefär lika. Aningen mer kanske. Men mycket mer på fullgas, sa A.
– Givetvis, sa B och tog en tugga av den stekta strömmingen.
– Ja, du. Tiderna förändras, sa B. Nästan femtonhundra i timmen för å få va på sjön. Tror det blir gula västar här också snart…
– Ja, säkert, svarade A. Så här kan det bara inte fortsätta. Jag körde upp till Böda och tillbaka häromdagen och soppan gick på över åttatusen.
– Men då blåser du väl på rätt bra? frågade B.
– Jo då, runt 40 knop, men ändå, sa A. Så här kan det bara inte fortsätta.

Sjöman A och sjöman B tuggade vidare på strömmingen under en kortare tystnad. A:s smartphone ringde men han brydde sig inte om att svara.

– Hur många var ni upp till Böda? frågade B.
– Arton, sa A. Det kändes när man drog på, det tog lite tid att gå upp i planing…
– Förstår det, sa B. På min skuta kan vi bara vara tolv. Funderar på att byta upp mej till nåt större…
– Jag med, sa A. Min börjar kännas liten, speciellt när man ska övernatta med sällskap. Men det är det där med soppan. Så helvetes dyr den har blivit!

De åt tysta ytterligare en minut. En säl brölade i öster.

– Vad kan du tänka dej att ge för den nya? frågade A.
– Tja, fem, sex, sju kanske. Inte en spänn över tio! sa B.
– Låter vettigt, sa sjöman A till sjöman B. Man har ju husbilen att tänka på också. Min nya gick på nästan sex, en Concorde Liner Centurion på 26 ton – som en långtradare. De e de där med många bäckar små, du vet.
– Ja, så e det, sa sjöman B. Många bäckar små…

Nu bröt solen äntligen igenom.

– Hörrdu… Visst är hundratjuåtta kronor rätt saftigt för tre strömmingar och lite mos? sa sjöman B.
– Jo, visst e det, sa sjöman A. Strömming va nästan gratis när jag var ung.

Sjömännen drack kaffe under tystnad.

B:s smartphone ringde men han brydde sig inte om att svara.

– Ja du, sa sjöman A.
– Då kan vi det här, sa sjöman B.

De reste sig och gick.

Thailändskan dök upp från ingenstans. Hon torkade snabbt av sjömännens bord.

– Bye bye, sa hon högt för sig själv.
Hon skrattade.

 


 

Taggad

Konsten att konversera

Ölands-Södra-Udde

Jag satt mitt i Europa. Till vänster Danmark och Borås. Till höger Tyskland och Nederländerna. Rakt fram Polen. Vi 13 åt lunch vid Långe Jan.

– Jag älskar dej, sa danskan till dansken. Hon var från Esbjerg, han från Köpenhamn, gissade jag. Hon hade tatueringar i hela ansiktet och nosringar – i ögonbrynen!
– Jag älskar dej, svarade dansken. Han hade en blå Ferrari i pannan och underarmarna såg ut att ha kommit i vägen för ett exploderande bläckhorn.

–  Jag älskar dej, upprepade han.

Helmuth från Bremen till höger såg ut att aldrig nånsin ha skrattat. Han såg ut som salt.  Hans Elfride liknade peppar. De sa inte ett ord till varandra under hela måltiden. Helmuth stirrade på mig ibland med kisande ögon och stramt neddragna mungipor. Elfride tittade han aldrig på.

Borås och hans Boråsa satt till vänster om mig. Hon vägde 140, han 60. Hon i blommig klänning som visade merparten av den enorma barmen. Hennes gäddhäng var tatuerade med hästhuvuden. När hängena gungade såg hästarna ut att galoppera. Han satt klädd i grova Algotskläder och sippade på en liten kopp kaffe. Boråsa la in glass i stora lass.
– Jag anser… sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa.

Holländarna till höger, mamma, pappa, unge på fem.
– Det var hemskt vad det blåser, sa hon.
– Ja, det blåser ta mej tusan mer här än hemma, sa han.
– Jag vill ha en annan glass. Den här var inge go, sa ungen.

De tre polskorna var vackra, naturliga. Ingen tog skydd bakom smartphone, inga tatueringar, bara naken fräsch kvinnohud.
– Dom ser inte så glada ut, svenskarna, sa Jystyna.
– Dom har det inte så lätt nu för tiden, sa Jagoda tankfullt.
– Se bara hur kronan slagit i botten. Vi är ju rika här, sa Ilona och skrattade – på polska.

– Jag anser…, sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa och matade in en ny slev glass.
Hästarna galopperade.

Helmuth tittade surt på mig. Elfride tittade med peppar i blicken på Helmuth. Jystyna blickade ut mot havet.

– Tänk att det alltid ska blåsa så, sa fru Holland.
– Ja, så är det, sa herr Holland. Vad skulle vi här och göra, egentligen? Vi hade haft det bättre hemma.
– Du ska då alltid gnälla, sa fru Holland.

En Gripen väsnades och ritade streck i skyn. Den blänkte till i solskenet tvåtusen meter upp i det blå.

– När jag bodde här för tio år sen var Sverige ett annat land, sa Jystyna.
– Hur då? frågade Jagoda.
– Dom var gladare då svenskarna, sa Jystyna.
Ilona sa ingenting. Hon satt tyst och var mycket vacker. Hon log åt Jystyna och blev ännu vackrare.

– Jag älskar dej, sa dansken.
– Jag älskar dej, sa danskan.
Så satt dom tysta och höll varandra i handen.

Ingen sa nåt på en hel minut.

Så brast Helmuth ut i ett rungande gapskratt. Elfride hade spillt ut kaffet i knät.

– Vicken typ, sa holländaren.
– Jag anser…, sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa.

– Jag älskar dej, sa danskan igen.
– Jag älskar dej, svarade dansken – igen.
Så reste de sig och gick.

Jystyna satt tyst och tittade frågande på tysken. Hon var verkligen mycket vacker. Till och med vackrare än Ilona.
– Ibland längtar jag hem, sa hon mest för sig själv.
Jagdoda och Ilona nickade.

Solen gick i moln. Jystyna svepte en sjal omkring sig. De tre vackra polskorna satt tysta och tittade ut över havet, mot söder.

– Nummer etthundratretton! ropade servitrisen med den stekta strömmingen på fat.

 


 

Taggad , ,

kåserieserien från fyrplatsen fortsätter…

parkering_fyrplatsenTuristerna väller in mot södra Öland. Parkeringen vid fyrplatsen är ofta nästintill full. Var tredje bil är från utlandet. Många lunchar nere vid Långe Jan, så även kulturorganets utsände. Han skriver under sommaren en serie kåserier om möten, upplevelser och iakttagelser på krogen vid fyren. Du kanske redan har läst det första, som du hittar här.

krogen_fyrplatsenI morgon kan du alltså läsa nästa kåseri om just en sådan lunch. Rubriken är: ”Konsten att konversera”. Till det krävs ofta både erfarenhet och social förmåga. Utan dessa egenskaper riskerar samtalen att inte bli så spirituella och intressanta som man önskar… I morgondagens kåseri träffar du den hemske Helmuth och den lille mannen ”Borås” med sin stora fru. Du möter också den bländande vackra Jystyna och hennes nästan lika vackra polska väninnor…

 


 

Taggad , ,

15 oktober 1635 och Larry Page

fyrplatsen_L_J

De två kvinnorna åt lunch på krogen nere vid Långe Jan. En var 79 räknade jag ut, eftersom hon berättade för väninnan vilket år hon föddes. Väninnan berättade inte för väninnan när hon var född. Men jag gissar att hon var några år yngre, säg 75.

Jag lunchade vid bordet intill. Jag kunde inte undvika att höra vad de pratade om.

– Det är skönt här nere, sa 79.
– Ja, och maten var god, sa 75.

79 svarade inte utan fortsatte:
– Undrar hur hög Långe Jan är…

– Ingen aning, svarade 75.

– Det ska vi snart ta reda på, kontrade 79.
Hon tog upp sin smartphone.

75 tog också upp en smartphone.

– Då googlar jag på Långe Jan…, sa 79 och pickade på sin smartphone.

– Mmm, svarade 75.

– Fyrtioen komma sex meter! skrek 79 upprymd över den snabba sökinsatsen.

– Och den byggdes 1785, fyllde 75 i med. Undrar om den är Sveriges äldsta fyr?

– Nej, den äldsta byggdes i Falsterbo! skrek 79 alldeles till sig i trasorna. Kan du tänka dej att det den 15 oktober år 1635 gavs order om att bygga den äldsta kända fyren, en så kallad vippfyr där – i Falsterbo!?

– Nä, det kan jag faktiskt inte, svarade 75. Men hör här då: Landsorts fyr uppfördes på 1670-talet på ön Öja i Torö socken, Nynäshamns kommun, Stockholms skärgård och är Sveriges äldsta bevarade fyr…

– Ja, Google är fantastiskt, sa 79 och fortsatte: Jag ser här att Google grundades den 4 september 1998 av Larry Page och Sergey Brin när de båda var doktorander på Stanford University i Kalifornien…

– Åh, 1998. Sååå länge sen!? svarade 75.

– Ja, och 1998, alltså samma år, förbjöds all rökning på Kaliforniens barer, sa 79. Google vet allt, sa hon och klappade sin smartphone.

Sen satt 75 och 79 tysta i två minuter och drack kaffe.

– Titta på dom där flickorna där, sa 79 och nickade västerut. Se så dom sitter med sina telefoner medan dom äter.

– Ja, det är förfärligt, sa 75. Dom kommer att få gamnackar allihop.

– Hmm, sa 79 och tittade ut över havet. Allt är bara trender och moden nu för tiden… Förresten… Det där uttrycket gamnacke… Undrar varifrån det kommer..?

Hon tog åter upp sin smartphone…

 


 

Taggad
Annonser