Kategoriarkiv: Kåseri

Vad rätt du tänkt, fast det var fel

Många människor har länge trott att de arbetat mot rätt mål. Senare i livet har de insett att målet var galet, jobbet bortkastat eller till och med omoraliskt – öden om ofta avslutats i bitterhet eller till och med självmord. Ett namn som dyker upp är Robert Oppenheimer, atombombens fader. Han fixade bomben men arbetade resten av sitt liv med att försöka minska dess konsekvenser – som alla vet utan framgång.

Så lekte mina tankar under dagens cykeltur. Har jag också tänkt fel? Är jag grundlurad? Varför tänker jag som alla andra? Varför har jag varit drivande i nåt som pretentiöst kallas ”utveckling”? Orsaken till dessa tankar var en dödsannons häromdagen. En man jag besökte tre gånger under 1970-talet är död. Några kompisar och jag vandrade och fiskade i de ödsligare delarna av Jämtland. Jag minns Tuvattnet, Lakasjö, Laxsjö, Foskvattnet. Alla de människor vi umgicks med under veckorna där uppe ville bo kvar där – och de som är i livet bor där än och kommer så att göra. Där jobbade man aldrig för att ”utveckla”. Man levde där. Där bodde man för att man trivdes. Inget mer. Inget mindre. Man hade sina oändliga skogar med älg och fågel, sin frihet, sina fiskrika sjöar, den mäktiga tystnaden och de metertjocka snötäckena och lanthandeln sju kilometer söderut och staden lika många sköna mil bort. Inte jobbade man där för att utveckla. Utveckla till vad? Jag mötte en same där uppe. Han vandrade året om i norra Jämtland. Ingen visste var han fanns eller vart han skulle. Han dök bara upp ibland och sa hej. Vi drack kaffe tillsammans vid elden utanför kåtan. Sen sa han hej igen, tog sin ryggsäck, gick in i skogen och var borta i månader. Jag avundades honom men hade mitt liv, mina bopålar nedslagna i Stockholm.

Södra Öland. Här finns turistchef. Han räknar besökare. Han vill ha hit flera. Det är enda målet. Flera, flera, flera. Under den så kallade turistsäsongen snackas det om långt över en miljon besökare. Jag har sett dem alla, som irrande bloss över hela ön, mot fyren i söder och mot trängseln i norr. Massor av utlänningar, fullt överallt, pärlband på vägarna, packat på ställplatserna. Några tämligen få företagare har tjänat pengar på rushen. Hotell, restauranger, bensinstationer, några Ölandsguider och eventföretag har haft häcken full. Men vi övriga, då? Vad ger turismen den vanlige ölänningen? Inte mycket mer än slitna vägar, skamfilad natur, nedskräpning och döda djur på vägarna. Somliga menar att skatteinkomsterna ökar, vilket ger oss ett bättre liv. Är det sant eller nåt trams vi lärt oss säga av politikerna?

Frågorna blev flera; jag kunde inte värja mig. Frågorna anföll mig: Varför ska vi anstränga oss för att få folk att bosätta sig här? Varför ska en massa golfare bygga villor runt golfbanan i Grönhögen? Varför ska vi bli flera? Varför riva gamla Ytongfabriken, den enda kulturhistoriska byggnad jag känner till här, ett levandee muséum, det enda – därför inhängnat, tillträde förbjudet. Varför bygga lyxbostäder där för folk som går med näsan i vädret efter lyckad bostadskarriär i Stockholm? Vad är det vi vill utveckla? Vad är utveckling? Är flera padelbanor, flera ställplatser målet – mot vad? Ska hela södra Öland bli ett enda stort Färjestaden, ett enda stort New York med nedbusning, misshandel, tjuveri och knarklangning? Varför ska det stora stenbrottet bli badplats med konstgjorda stränder och med musikanläggning, segelbåtsuthyrning, försäljningsbodar, glassutropare, glassplitter, nedskräpning, buskörning, vattenskortrar? Räcker det inte med att det lilla kalkbrottet har blivit den stora badmagneten med jättelik parkering, bajamajor och risk för vattenföroreningar? Ska hela södra Öland bli ett tivoli, ett villaområde, ett köpcentrum med lyxbutiker? Ska vi ha lyckohjul och skjutbanor med luftgevär i vartenda vägkors med chans att vinna en rosa nalle tillverkad i Kina? Ska vi satsa på enorma bergochdalbanor och pariserhjul för att komma upp och se de miljoner nenonljus som lyser upp det som en gång var glesbygd, men som nu förvandlats till ett så kallat ”civiliserat och modernt” område med asfalterat Alvar, parkeringsplats med p-automater för 15 000 bilar i vitmålade rutor som mäter exakta 4,5 x 2,5 meter, tre köpcentrum, villaghetton med beväpnade vakter, trefiliga motorvägar mellan Ottenby och bron?

Såna frågor vandrade genom mitt huvud denna dag då jag för första gången denna sommar kände att ”nu är hela södra Öland mitt igen”. Allt finns för mig. Vägarna, cykellederna, djuren, alvaret, vandringslederna, blommorna, vattnen. Jag bryr mig inte om tysken, dansken, holländaren, inflyttarna, tomterna, utvecklingsplanerna, charmoffensiverna från kommunhuset, Kraftsamling Sydöland, de töntiga tidningarna och de förfärliga lokalnyheterna på teve och i radio. Jag ger blanka fanken i mässande lokalpolitiker och deras torftiga papegojsnack om utveckling och ökade skatteintäkter. Uppriktigt sagt skiter jag i det mesta bara jag får ha mitt södra Öland för mig själv. Det är faktiskt mitt – och ska så förbli.

Badvägen i Grönhögen är nu asfalterad. Men räcker det? Bör inte hela Öland asfalteras? Måste vi inte få hit massor av folk för att få in större skatteintäkter? Måste vi inte göra hela Öland till ett enda stort tivoli? Måste vi inte göra Öland modernt, kultiverat, lönsamt?

Märkt

Dagen är grå, fotoversionen

Några foton till tidigare kåseri.

Flaggan ropar ÖPPET. Men mer stängt än så här kan inte Annys Fiske bli.
Under sommarens alla kyrko- och kyrkogårdsbesök har jag inte träffat en enda människa, trots massiv turism. Svenska kyrkan är stendöd som religion, endast skalet bär upp detta penningmässigt rika och märkliga storbolag, aktivt på börserna, ivrigt att skörda silverpenningar.
Grått i Grönhögen. Vi ser söderut över Gråsjön, även kallad Östersjön.
”Bubbe” kört bort en del av badbryggan i Grönhögen för vinterförvaring. – Allt går igen, säger han. Snart är det vår igen.

Märkt

Dagen är grå

Dagen är grå
som dagar lätt kan vara.
Rå smakar luften,
grovt är vägens grus.
Här kan ej sol
förgylla, bortförklara.
Här ser du världen,
icke mörk, ej ljus.

Arne Nyman (död 1987)

Med denna svindlande vackra men enkla strof i minnet inleddes gårdagens femmilatur i ömsom regn, ömsom duggregn, då och då i skyfall. De korta raderna är en minimering av ett helt liv. Allt var inte ljus och värme, men allt var inte heller mörker och kyla. Så skönt med måttfulla konstnärer och författare, såna som undviker de värsta över- och undertonerna. Så tänkte jag och trampade iväg, väl medveten om att jag själv inte har lärt mig mycket under mitt långa liv. Jo, något lite har fastnat. En viktig insikt är att nästan aldrig använda utropstecken, att hålla sitt känsloliv något så när stabilt, att aldrig säga att något är fantastiskt eller otroligt… Men mer då? Är det allt jag lärt under 74 år?

Svaret är nog ja. Men dessa få saker jag lärt är jag säker på. De står jag för – åtminstone till stor del, åtminstone lite grand. Sen har jag lärt mig mycket som jag inte alls är säker på – ett öde jag nog delar med många. Författaren P. O. Enquist sa vid nåt tillfälle:
– Jag har skrivit mycket. Men jag har skrivit mycket skit.

Detta gäller nog många. Jag har bara orkat igenom en bok av Enquist, Ett annat liv. Den var å andra sidan så bra att jag genast läste om den.

Så mal tankarna när jag cyklar. Att cykla är att veva, veva, veva – att inse och bekänna monotonin, att inse livets tröghet, långsamhet, motstånd och ändlighet. Cykling och livet går ut på att orka. Den som inte orkar dukar under, på något sätt. Vissa orkar inte alls – och dör. Livet är hårt, lyder ett slitet begrepp. Slitet men sant. Veva på, grabben.

Frågan följde mig under hela turen. Vad har jag lärt mig? Jo, att Ctrl + A ger markering av allt i ett dokument. Jag har även lärt att man går på vägens eller cykelledens vänstra sida, men cyklar och kör bil på den högra. I programmet Indesign vet jag att Montera görs med Ctrl + D. Är detta nyttig kunskap? Jag vet inte. Vem kan svara på den frågan? Konstnären Erling Fredriksson sa i en film jag gjorde att allt är viktigt. Vem har kunskap för att säga att det är fel?

De sju kilometerna ned till väg 925 gick i grått. I ullgrått. I grågrått och vitgrått och svartgrått. Det regnade. Sommaren var ljusår bort. Sidvind. Att cykla är att veva, veva, stå ut. När jag var ung löpte jag mycket. Jag kunde löpa mil efter mil, helst i regn och jag blev aldrig trött. Så känner jag mig i dag på cykeln. Jag kan cykla hur långt som helst. Jag kan cykla till Borgholm, till Böda, till Röda havet, till Borneo eller Los Angeles. En härlig förljugen känsla.

På Torngårdsvägen regnade det. Jag mötte kvinna med mikroskopisk hund i band. Vovven sa vov. Kvinnan hälsade med handen och log. Det grå blev mindre grått. Jag tycker om folk som ler och hälsar. Under hela sommaren satt jag varannan dag i bilen utanför ICA i Grönhögen medan min fru handlade. Jag la märke till hur allvarliga och lidande nästan alla människor ser ut när de går in eller ut ur butiken. De lever, de har semester, de har råd att handla god mat men ser ut att vara på väg till sin egen avrättning. Mungiporna nedåt, rynkade pannor. Och så dessa gamnackar som stirrar ned i sina telefoner, de som varken hör eller ser nåt för allt godis de har i öronen och för ögonen. Livet i telefonen eller Livet i verkligheten? Jag föredrar det senare. Aldrig en smartphone till mig.

Men med vilken rätt har jag att döma? Ingen, förstås. Men jag tycker. Och jag tänker. Och jag dömer. Sådan är människan, inte bara jag. Kom inte och säg att du aldrig dömer. Då ljuger du.

Vid Seby läge smög fågelskådare med kikare omkring bland buskar och längs stränder. Alla hade hatt, nåt slags sporthatt. På väg ned mot bryggan gnagde frågorna igen: Vad har jag lärt mig under mitt liv och varför bär alla fågelskådare hatt?
Inga svar.

Jag stirrade ut över Gråsjön, även kallad Östersjön. Grå himmel, grått vatten, grå brygga. Men – grönt gräs. Tack regnet. Äntligen regn. Dag efter dag. Mer, tack. När jag var ung kunde jag springa hur många mil som helst i regn, nu kan jag cykla till tidens och världens ände, bara det regnar. Självbedrägeri är den lyckliges konst.

Öde i Gräsgårds fiskehamn. För bara nån dryg vecka sen var här packat med folk från Piteå, Vara, Sundbyberg, Oslo, Marseille, Östersund, Flen, Borråkra, Stavaröd, Båstad, Åbo, Aarhus, Porvoo, Karesuando, Leksvik, Paris. Alla hade tre ord på läpparna. Fish and chips. Var är de nu? Är paret från Stavaröd hemma i Stavaröd och handlar? Handlar hon medan han sitter och väntar i bilen? Ser han också att alla människor ser lidande ut, som om de är på väg mot avrättning? Såna frågor kunde jag inte undvika. Inte heller den om vad jag lärt mig under 74 år. Svaren blev pinsamt få.

På Annys Fiskes lilla bod lovade den i vinden vinkande flaggan: ÖPPET. Men det kunder inte bli mer stängt. Sånt är livet. Många löften, många besvikelser. Nu ökade regnet i intensitet. Tungt uppför den branta backen mot väg 925…

Under kafferasten vid den lilla minneslunden på Ås kyrkogård kom jag ihåg att jag lärt mig att tänka på döden varje dag. Här sitter jag ofta. Här är tyst. Det enda jag hör är regnet. – Tänk på att du är dödlig, viskade slaven i Caesars öra. Ostmacka. Varför sa slaven så? Gott kaffe. Varför viskade han så om och om igen. Mer kaffe, en macka till, paprika på osten. Stort och smått. Det regnar. Allt är grått. Har jag lärt mig så lite? Jo, en sak till minns jag att jag lärt: Att tidigare ASA i dag heter ISO och båda handlar om en films ljuskänslighet. Och Ceasar dog och slaven dog och ingen av dem lärde sig att tidigare ASA i dag heter ISO. Så kan de gå.

Det regnar ännu mer nu. Det blir grått till och med i luften, på himlen, i fjärran… Jag lägger märke till att det jag berättar för mig själv har gått från imperfekt till presens. Det var grått. Det är grått. Viss skillnad.

Dagen är grå
som dagar lätt kan vara.

Vägen ned mot Ottenby är seg. Kungens fula villa till vänster. Inspärrad. Minerad. Det fattas bara vakttorn med skyttar… Ja, så tänker jag när regnet nu väller ned och det känns tungt att veva, veva, veva… Kungen, ja. Han ser också allvarlig ut, men han har säkert anledning. Vem vill vara kung tusen år för sent? Livet är en saga och kungen har gyllene krona. Vem vill tro på prinsessor och troll och tronföljd när folkbildningen sägs ha ökat stort det senaste århundradet. Jag glömmer Svensk Damtidning. Eller förtränger jag den i allt det grå? Orkar jag inte se eländet när till och med kungen och guldet och prinsarna och tiarorna och paradkalescherna bara glänser i folkhemsgrått hur mycket Svensk Damtidning än förstör människors intellekt?

Så går tankarna vid Ottenby där kung Vasa anlade Kungsgården. Nu jagar Tjabo där. Varför jagar han? För att glömma att han är kung? För att livet är grått och ensligt och totalt meningslöst och det enda roliga är att köra bil på Öland?
Inga svar.

Motvind upp mot Grönhögen. Hård motvind. Och slagregn på det. Jag ser bara 50 meter. Vid en bil med franska flaggan på vindrutan står två män vid den kungliga muren och fotograferar. De vinkar uppmuntrande och skriker:
– Oka fartan!

Grönhögen. En märklig blandning av hårdjobbande infödingar och oceaner av vita högutbildade invandrare från Eken med framtiden bakom sig. Det meningslösa livet fyller de med stora utgifter för vagn med golfklubbor. Betalar man riktigt mycket får man egen golfbil med firmanamn på. Jag läste nånstans att det finns eldrivna golfbagar. En modell, Motocaddy, motorbromsar till och med i nedförsbackar. Den kan fjärrstyras och köras i nio olika hastigheter. Priset bara 16 000 kronor. Minns jag Tumba, han som redan 1970 sa att golf inte längre var en rikemanssport? Jo, visst minns jag Tumba. Jag intervjuade och skrev om honom. Men jag minns inte vad han sa. Lyckligtvis, kanske. Kanske tyvärr. Han kanske hade nåt stort att lära mig? Vad sa han, Tumba där hemma i baren i kåken i… Ja, var sjutton låg den? Jag minns inte. Och sanningen slår mig med den tunga drivern: Trots 74 fyllda har jag inte ens lärt mig var Tumba bodde.

Bubbe kommer åkande i ett gult maskineri med en stor grunka hängande under peken. Han stannar:
– Allt har ett slut, säger han. Det färdigbadat för i år.
– Men, säger jag.
– Så är det, säger Bubbe. Snart tar vi upp resten av bryggan.
– Hör du, säger jag. Från det ena till det andra… Vet du hur det går med Spiroline?
– Dom har börjat avveckla. Flyttar nog inom några år. Startar på nytt nån annanstans. Så är det. Omstart. Och snart är det vår igen. Då ska bryggan i – igen.

Allt går igen. Bubbe drar iväg. Jag hinner precis ta en bild. Bubbe har rätt. Allt går igen. Alla gör sitt. Vissa läser juridik eller målar porslin, andra läser Svensk Damtidning eller slår på en liten vit boll, försöker få den att krypa ned i ett litet hål långt långt bort. Golfspelaren slår på den lilla vita bollen tills han trillar död ned. Hon som läser Svensk Damtidning dör mitt i ett andetag på sidan 32 med rubriken ”Kungen kär igen”. I dag heter dö att man går bort. Slaven hade rätt. Insåg Ceasar det? Men det spelar ingen roll. Det kommer nya invandrare från Eken och slår på de vita bollarna och nya tanter med blått i håret som kommer att läsa Svensk Damtidning. Allt går igen och det regnar. Veva på, veva, veva.
Dagen är grå som dagar lätt kan vara.

Himlen gråter grått. Jag hör Bubbes stora maskin morra mellan husen runt Spiroline. När flyttar Spiroline? Varför blev ASA ISO? Vad sa Tumba, egentligen? Och var bodde karln?

Plötsligt händer det. Det grå splittras. Det grå övertrumfas. En blomstermatta i knallgult rullar ut sig från gamla Ytongfabriken ned mot hamnen. Allt är inte längre grått. Allt är inte förgäves. Veva, veva, veva har gett utdelning. Kungen och Tumba och kyrkorna och Svensk Damtidning och ASA och ISO och Ctrl + A är alla betydelselösa. Boss för vinden. Jag inser nu det viktigaste jag har lärt mig under mina 74 år:

Att aldrig använda utropstecken.

Märkt

Så olika – lyckligtvis!

Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag hur olika vi människor är. Ord som själsfrände kan jag inte längre tro på, en hemsk insikt som i sin yttersta betydelse skulle kunna tolkas som att alla andra människor är mina meningsmotståndare.

Jag minns min ungdoms fester där till synes homogena grupper skulle ha trevligt tillsammans men som i takt med spritens verkan ofta slutade i osämja, gräl och till och med handgemäng. Vi gör nog klokt i att inse våra stora skillnader i stället för att – som ”alltid” – försöka väva oss samman i nåt slags allmänt välmenande ”vi är alla lika”. Ty det är vi inte. Vi är alla olika. Mycket olika.

Ett litet vardagligt men slående exempel på olikheter läser jag i dagens Barran. Artikeln handlar om en nyinflyttad familj i kvarteret Gadden vid Gröndalsvägen i Kalmar. Denna tidigare vackra gata åker min fru och jag då och då och vi har alltid suckat högt då vi passerat Gaddens små klotslägenheter som hos oss skapat klaustrofobiska känslor och omedelbar flyktlängtan.

– Har du set nåt fulare? har min fru frågat.

– Nä, detta slår alla rekord. Så trångt, så hopklämt, så trist, så vidrigt, har jag svarat.

– Men hur kan man bara bygga så omänskligt? har min fru utstött i ett slags medmänsklig omtanke.

– Vet inte, har jag svarat. Jag förstår mindre och mindre. Snart förstår jag ingenting. Då får du och kommunen ta hand om mej.

– Och dom som bor i villorna där får hela utsikten förstörd. Hur kul är det att titta in i en lägenhet? sa frun.

– Som att titta på dålig teve, svarade jag.

– Dom stackarna har en hårdtrafikerad gata och andra hus som utsikt, säger min fru för vi tycker likadant i dag som för ett år sen.

– Som att sitta på Kumla men frivilligt, svarar jag. Men nu åker hem mot friheten på Öland, säger jag.

Och så gör vi det.

I artikeln berättar familjen att man länge sett fram mot att flytta in i Gadden. Familjen är så nöjd.

– Många stannar och ställer frågor och tycker att det har blivit fint redan. Villaägarna på Getingen hejar också så det har varit en bra start, säger en i familjen.

En bild av hyreshus på andra sidan vägen har denna text: Från köksfönstret kan man se de nya lägenheterna som byggs på andra sidan vägen.

Ja, tänk att få lyckan att ge sex miljoner för att se in i bygget av andra celler i det nya, trånga, förtätade Kalmar.

Märkt , , ,

Någonting inom mig

Jag spelar Something Inside Me med Elmore James. Någonting inom mig säger att jag behöver det, eftersom jag lever mitt i en politisk kris. Tusentals ledarskribenter beskriver läget, orsakerna, följderna. Men någonting inom mig säger att alla pratar i egen sak. Jag förstår ingenting. Häromdagen ville jag lära mig om marknadshyror. Enligt Nooshi har de blivit katastrofala – i Finland! Läste långa artiklar av experter. Kollade Hyresgästföreningen, ringde nationalekonom i Finland.

– Vi säger aldrig marknadshyror. Här har vi bara hyror, sa han.

I USA förbereder Donald Trump sin comeback. Många säger att han fortfarande är landets president och att valet var riggat. I Kina firar kommunistpartiet hundra år. Där sägs att allt är toppen. Sverige är utslaget ur fotbolls-EM och det råder politisk kris, landet är i fara, Löfven hotar med avgång. Hur blir undergången? Långsam? Plågsam? Eller kommer vi inte att känna något, som att sövas eller bara dö på fläcken, stående eller cyklande?

I västra USA och Kanada dör folk av hettan. Där är 50 grader; man öppnar kylhus. I andra länder dör allt på grund av torkan, eller så fryser alla ihjäl. Experter förklarar, vice statsminister Per Bolund menar att vindkraft är enda vägen framåt. Det pratar alla politiker om, att leda landet framåt. Jag förstår inte hur man leder ett land bakåt – eller åt sidan, eller snett bakåt. Men Ebba, Stefan, Nyamko, Nooshi, Ulf, Annie, Märta och Jimmie vet. Jag förstår inte hur de kan veta så mycket.

Something Inside Me säger mig att jag bör strunta i världen, minska mitt världsliga fokus. Jag spanar in krisläget i Barometern. Där vet många allt om allt i länet. Förstasidan domineras av skejtares medborgarförslag som blev verklighet i Ljungbyholm. Jag får också veta att Kalmar HC får sälja tillstånd till nåt, att idé om nationalpark väcker starka känslor, att länets 18-åringar snart kan vaccinera sig och att det råder besvikelse i Boda när nåt stängde.

Och så skriver Ulf Wickbom att partiledarna borde läsa Sam Ashworth-Hayes.

Jaså, just han! Just Sam Aschworth-Hayes!

Jag spelar Something Inside Me med Elmore James.

Märkt , , , , ,

Kåseri: Facebook väcker minnen om Pearl Harbor

Ett halvtaskigt maträttsfoto lämpligt för Facebook. ”Nu har jag ätit. Nu ska jag cykla hem.”

Nyfiken som jag är råkade jag kolla in några Facebookkonversationer. De var allt annat än stimulerande. De flesta inlägg, texter och kommentarer verkar handla om vad man äter, vilka kläder man köpt och så pyntar man med söta bilder av hundar och kattor – och så selfier i parti och minut.

Om jag förstått saken rätt ska ett Facebookinlägg grundas med ett halvtaskigt foto. Texten ska vara extremt lättförståelig och bör handla om vad man gör just nu – hur ointressant det än är. Ett typiskt exempel jag sett:

”Nu har jag ätit. Nu ska jag gå ut med hunden.”

Detta radikala diskbänkssocialreportageinlägg får mig att minnas en episod med min far. För en tidning intervjuade han befälhavaren för anfallet mot Pearl Harbor, 7 december 1941. Han hette Fuchida. Denne Fuchida berättade för min far om två andra höga militärer med avgörande roller i anfallet. Deras namn orsakade min far huvudbry. Hur skulle han skriva ut dem?

Jag minns inte hur dessa japanska namn stavades, men det spelar ingen roll. Utskrivna, speciellt efter varandra, blev de helt omöjliga i en svensk tidning.

Minns Facebookinlägget:

”Nu har jag ätit. Nu ska jag gå ut med hunden.”

När jag läser de två meningarna minns jag vad de två militärerna hette:

Inochäta och Utochskita.

Tyvärr har jag glömt hur min far löste problemet.

Märkt

Charlie

Han skällde som besatt. Han stod mitt på cykelleden. Jag har sällan fått en sån utskällning. Saliven stänkte, hörntänderna blottades.
Jag stannade.
– Vad heter besten? frågade jag matte.
– Charlie, sa matte och log.
– Trevligt, sa jag. Min första hund hette också Charlie.

Besten tystnade. Vi kelade lite. Han var två decimeter hög, fyra lång.

– Bor ni här? frågade jag.
– Ja, fast egentligen bor vi i Stockholm. Men nu har vi bott i Albrunna sen januari, sa matte.
– Coronaflyktigar, fyllde husse i.

Vi talade om Öland kontra storstan.
– Det är mörkt här, sa husse.
– Och tyst, sa matte.
– Ja, här finns lugnet, sa jag. Kan man inte roa sej själv ska man inte bo här.
– Så sant, sa matte. Vi som gillar teater och opera, hmmm…
– Då har ni kommit helt vilse, avbröt jag.

Men när samtalet var slut ledde Öland över Stockholm med 2-1 efter 1-1 i paus.

Charlie tittade på mig med frågande ögon.
Matte, husse och jag utbytte namn och sa so long.

Efter fem minuter frågade jag mig själv vad matte och husse hette. Glömt!
Men Charlie kommer jag ihåg – trots att han varit död i över 55 år.

Märkt , ,

Kåseri: Jazz

truten_8

Efter några mils cykling blev det dags för en kortare paus. Den blev längre än jag tänkt mig.

Lugnt i hamnen. Vind från söder. Sol. Jag hade tagit första tuggan på mitt favoritäpple av märket Jazz, från Frankrike. Då gled en skugga hastigt över asfalten. Något kom från skyn. Han slog sig ned fem meter från mig, tittade på mig med självsäker blick, reste på huvudet, sträckte på kroppen för att göra sig riktigt majestätisk.

– Vad löjlig du ser ut, sa jag. Du är en riktig fjant.
– Du vet inte vem du talar med, sa han. Ta tillbaka det där!
– Aldrig i livet, sa jag. Stick!
– Chilla nu lite va, sa han. Och lyssna på mej. Jag har viktiga saker att säja dej, sa han.
– Du är bara löjlig, sa jag.

Han sträckte på sig ännu mera, kom med stadiga steg mot mig. Tre meter från mig stannade han.

– Där sitter du och äter äpple utan en tanke på att dela med dej, sa han.
– Just det, sa jag. Här sitter jag och mumsar äpple utan en tanke på att dela med mej – till dej i alla fall.
– Du är en rå typ, sa han. Och ändå brukar du kalla dej humanist och till och med filantrop!
– Just det, sa jag. Humanist och filantrop. Men stick nu. Äpple är ingenting för dej. Du ska käka fisk och inget annat!
– Lätt för dej att säja. Det finns ingen fisk, sa han.
– Finns ingen fisk. Vad fan menar du? frågade jag.
– Den har ni människor tagit kol på. Det vet du nog, sa han.
– Tagit kol på… Det var väl att ta i, sa jag.
– Du är en löjlig figur, sa han. Patetisk! Du vet att ni människor har förgiftat haven, rovfiskat i hela Östersjön för att mata odlad lax i Norge. Det vet du, men ändå sitter du där och kan inte ens dela med dej av ditt äpple. Jag är utsvulten, men det bryr dej du inte om! Du är en egoist och ingenting annat.
– Bryr och bryr… Jag menar bara att du inte ska äta äpplen…
– Ska och ska, sa han. Vill du att jag ska dö i stället? Jag måste äta vad jag hittar att äta, vad som finns. Och det är inte mycket, sa han. Du går på ICA och köper käk från hela världen. Men jag!

Jag gav upp. Killen hade rätt. Det var bara att erkänna. Vi människor beter oss som hycklare. Han fick bit för bit av mitt fina Jazzäpple. Han åt med makalös aptit. Han svalde stora bitar rakt av, utan att tugga. Han åt till och med upp skrotten. Han måtte ha varit helt utsvulten, stackar´n.

– Tack, sa han.
– Ingen orsak, sa jag.
Han dröp av på lugna vingslag. Vilket öde att behöva äta äpplen när man ska äta fisk!

Jag tog hojen förbi ICA i Grönhögen och köpte fyra äpplen. Jag valde de av märket Jazz. De är dyrast. Men godast. Jag unnar mig dem. Man är väl filantrop.

truten_sväljer

truten_skrotten


 

Märkt ,

kåseri: jävla cyklister!

Under lång tid har jag betraktat män på racerhojar som ouppfostrade slynglar. De hälsar aldrig. Jag hälsar på allt och alla när jag är ute, men tävlingscyklister har inte tid med den enklaste lilla nickning, inte ett hej, inte en vinkning. Trots att de flesta är ljusår från eliten vill de inte offra en millisekund på ett mors eller hejsan.

Män på racerhojar är pack. Jag är dock ett strålande undantag. Även på min racer hälsar jag på alla, på hög och låg, på dum och snäll, på kvinnor och män – och på hundar. Jag är gentleman. Men andra män på racercyklar är svin.

I går testade jag min tes i den så kallade verkligheten. Mötte först två män på racerhojar för bergis 100 000 Gurra.
– Hej hej, sa jag.
Ingen reaktion. De stirrade stint ned i asfalten och vevade på med sina spaghettiben.

Mötte så ensam man på racer med täckta hjul. Denna typ surrar som tusen humlor.
– Morsning, skrek jag.
Ingen reaktion.

Mötte så tre män på racerhojar. Alla i färgglada kläder och hjälmar med ett slags kon riktad bakåt. Den lär sänka luftmotståndet med 0,00087 promille. Alla tre hade bleka, nästan snövita spaghettiben, som sytrådar.
– Hej, skrek jag. Äntligen lite värme!
Ingen reaktion. De såg mig inte ens. Jag fanns inte i deras bubbla av svett, stoppade blöjor och hjälmar med koner. De hojade på med sina spinkiga spaghettiben. Förbannade pack!

Ett par till. Män på racercyklar vågar sällan ge sig ut ensamma. De måste ge varandra kraft, eftersom de är ouppfostrade och har spaghettiben. Det är paret skulle jag verkligen överraska med det ljudligaste hej jag nånsin fått ur mig. För att använda ett kraftuttryck var min plan ”att skrämma skiten ur dem”. Tio meter ifrån dem var jag redo för attack…

– Hallå hallå, säger första killen – och vinkar.
– Hej hej hej, äntligen lite finväder, fortsätter andra killen – och gör ett slags honnör mot hjälmen.

Jag säger ingenting. Jag är i chock.

Så här efteråt kan jag dock säga att män på racercyklar är riktiga gentlemän. De hälsar och är artiga och vänliga. Och den där gamla fördomen om ”vita spaghettiben” är bara trams.


 

 

Märkt

Kåseri: Ringen

krogen_fyrplatsen

Det finns dagar då man redan när man vaknar känner att något saknas, att något är fel. Tanken kunde inte släppa. Vad var det som skavde? Vad var det som oroade? Så klickade hjärnan till och jag insåg att jag måste ned till fyren och krogen. Det gick inte att vara utan längre. Jag måste få njuta av stekt strömming med potatismos och lingonsylt.

Jag grenslade racerhojen och vevade igång. Det gick rasande snabbt på hårdpumpade däck. Redan vid Kungsstenarna slog oset av stekt strömming emot mig i den sydliga vinden. På spurtrakorna ned mot krogen fick jag kryssa mig fram mellan bräkande får, spattiga lamm, virriga bilister, vandrare med kikare och idisslande kritter.

Jag fick min tallrik med stekt strömming och potatismos och lingonsylt och en skiva bröd och smör och gick ut i krogträdgården. Jag var ensam. Vinden var loj, fåglarna pratade. Jag la cykelhjälmen på bordet. Oh, jisses så gott det doftade av den stekta strömmingen. Njutningen kunde börja.

Jag smakade långsamt på delikatesserna… En pilfink satte sig på mitt bord och betraktade mig frågande med blanksvarta ögon. ”Tänker du bara på dej själv?”

Han fick en bit bröd och flög iväg. Dagens goda gärning var avklarad.

– Ursäkta, sa hon med mjuk röst. Får jag slå mej ned här hos dej? Det vore trevligt med lite sällskap, det är så folktomt här i coronatider…

– Ja visst, sa jag. Känn dej som hemma.

– Det var bussigt av dej. Mary heter jag. Jag är en sån där nollåtta på villovägar om du förstår…

– Jag förstår. Tag plats, dörrarna stängs! sa jag.

Mary skrattade naturligt. Hon hade vackra tänder.

– Men tro nu för all del inte att jag flörtar! sa hon med huvudet lätt på sned.

– Jag tror vad jag vill, sa jag.

Vi skrattade båda. Mary var mycket söt, klädd i enkel dräkt, ingen makeup förutom rött läppstift. Ärliga blå ögon. På högerhanden bar hon en märklig ring med en stor grön sten.

– Jag ser att du tittar på den, sa hon. Stenen är en topas. Min tvillingsyster har en likadan. Men hennes är rosenröd.

– Vackert ord, sa jag och smakade på det. Rooosenröööd. Är din syster också här?

– Nej, hon är inte här. Hon är i Köpenhamn. Hon bor där. Hon heter Dolores. Vilket namn, va! kluckade Mary och såg road ut.

Jag skrattade och sa att jag tycker om Danmark, att jag semestrat där många gånger men att jag inte förstår språket. Der er et yndigt land! försökte jag på låtsasdanska och Mary sken upp…

– Det är så mycket man kan tycka om, sa hon och såg ut som om hon tänkte på fortsättningen. Men det ska man kanske behålla för sej själv?

– Varför då? frågade jag. Varför ska man hålla det för sej själv?

Mary log.

– Vi äter en stund, sa hon en aning dämpad.

Vi åt en kort stund under tystnad. Jag tittade på henne i smyg. Hon var mycket söt.

Så sa hon:

– Du är nyfiken och det är bra. Är man inte nyfiken på andra människor har man gjort sitt.

– Gjort sitt! sa jag och skrattade. Du är drastisk.

– Ja, det är jag kanske. Men du förstår… Jag är äntligen fri! Förstår du vad det betyder, att vara fri efter en lång fångenskap?

Jag tog en klunk mineralvatten medan jag betraktade Mary genom det halvfulla glaset. Ovanför vattenytan såg jag en röd mun, blå ögon och en grön topas i en ring.

– Nyskild? frågade jag.

Mary skrattade.

– Nej, inte alls… Det var längesen, trots min relativa ungdom, sa hon och gjorde en coronaskål i luften med sitt glas.

Hon såg ut över havet. En vindfläkt rörde om i hennes hår och jag såg att hon tänkte på något…

– Jag har varit fången i ”positivismens helvete”, sa hon och tittade på mig med ett knappt märkbart leende.

– Intressant, svarade jag. Mycket intressant. Fortsätt. Ämnet intresserar mej.

– Jaså, sa hon och såg en aning förvånad ut. Jo, jag gick igenom en rad svåra händelser för omkring tio år sen. Skilsmässa, friställning, sjukdom. Allt blev svart. Jag ville inte leva.

– Men du lever! sa jag.

– Ja, men det tog tid att komma upp till ytan igen, ska du veta. Du förstår… Jag drogs in i några vänners övertygelse att man måste se allt positivt, hur svårt läget än är. Mina kära vänner ville mitt bästa, förstås. Och för att göra en lång historia kort så fick dom på olika sätt in mej i positivismens förrädiska lyckohjul…

– Positivismens förrädiska lyckohjul! härmade jag och skrattade gott. Finns det? Nu måste du berätta mera.

Mary skulle just svara då hennes telefon störde vårt samtal. Mary ursäktade sig.

– Jo, jag sitter på Öland och lunchar med en helt främmande man och pratar om ditten och datten, förstår du.

– Jag biktar mej! sa hon och skrattade högt.

Jag skrattade också. Medan jag åt en halv strömming avslutade Mary samtalet.

– Det var Dolores, sa hon.

– Det ante mej, sa jag. Din syster!

– Du har bra minne, log Mary. Jag är så orolig för henne… Verkligen orolig!

– Sååå, sa jag. På vilket sätt?

– Asch, låt oss tala om nåt trevligare i stället, svarade Mary med spelad irritation. Hon var mycket söt.

– Men du har sagt A. Nu får du säga B också. Berätta varför du hamnade i ett helvete? Vad blev fel? Är det fel att vara positiv? frågade jag.

– Njae, riktigt så enkelt är det inte, sa Mary. Man kan visst vara positiv. Men du måste rymma hela registret. Det är det som är det viktigaste. Ska du spela fotboll måste du göra det på en hel fotbollsplan. På bara en planhalva går allt fel. Det blir bara mål åt ett håll, och spelets hela idé kraschar.

– Jag förstår liknelsen, sa jag. Ett noll. Fortsätt!

Och Mary fortsatte.

– Mina vänners bedrägliga positivism gick ut på att du måste ge plats för ett liv där allt ska vara positivt, roligt, enkelt, skönt, lätt, bekvämt, intressant. Detta falsarium är dömt att bli ett helvete, ett positivt helvete.

– Fortsätt, sa jag.

– Oj, vad jag babblar, sa Mary och skrattade. Och bara om mej själv. Men vi får tala om dej när jag berättat färdigt…

– Vi får se, sa jag. Fortsätt!

– Mina vänner övertygade mej successivt om att man måste se det bästa i allt, förtränga det tråkiga och besvärliga. Att alltid tro att allt ska bli bra. Alltid vara positiv – till allt!

– Men spontant måste jag säja att det låter behagligt – att välja bort eländet, sa jag. Måste jag välja mellan en kopp cyanid och en kopp kaffe är valet lätt.

– Ja, så kände jag också. Men nu är det du som är drastisk. Det var skönt att tro att allt skulle fixa sej, att allt var bra, att allt skulle gå bra. Det var ett evigt tjat om ”bra jobbat”, ”lycka till”, ”carpe diem” ”se ljuset i tunneln” och annat som jag då trodde på men som jag i dag betraktar som mentalt trams utan mening. Mitt i detta konstlade lyckorus miste jag ett barn…

Jag sa ingenting medan jag tittade djupt in i hennes ögon. Jag kunde inte säga något. Jag hittade inga ord.

Efter en kort paus fortsatte Mary:

– Jag hade dansat en tid i paradiset. Nu blev jag gäst i helvetet. Jag satt fast i en mental snara. Jag kraschlandade.

– Oj, sa jag. Och…

Men så träffade jag en man på nätet som jag började brevväxla med…

– Och…, sa jag.

– Vi har aldrig träffats, han bor på andra sidan jordklotet, i Australien. Han var klok. Han är klok! Lyssnande, känslig men mitt upp i allt stark – en solitär. Han fick mej att inse att positivismen är en irrlära, lika farlig som religion. Bara en dåre kan ha som mål att förneka livets tunga sidor eller vilja leva för evigt genom att om och om igen intala sej att en massa tomma fraser är sanna – om än välformulerade.

– Det kan jag hålla med om, sa jag. Din vän är klok – och du har blivit det!

Mary skrattade högt.

–  Tack min käre lyssnande vän, sa Mary med glimten i ögat. Hur som helst… Ganska snart brast bojorna och jag kände mej fri för första gången i livet – tack vare min brevvän. Jag släppte loss hela mitt intellekt, alla känslor, hela mej, starkt och svagt, bra och dåligt, mörkt och ljust.

– Underbart, sa jag. Gå på!

– Jag märkte snart att jag stog ut med smärta. Jag kunde framhärda i det svarta, jag blev starkare och starkare… Och när jag sen fick anledning att känna lycka blev den enorm – på riktigt. Jag var befriad från positivismens förljugna helvete.

Mary gjorde en kort konstpaus medan jag följde hennes ögon med blicken…

– Det låter kanske märkligt, det förstår jag, sa hon…

– Nej då, svarade jag. Jag ser ingenting konstigt med det. Jag är sen länge inne i samma tankebanor…

Mary tittade på mig. Kanske såg hon en vän.

– I dag tar jag in allt med samma starka livskänsla, sa hon. I dag är jag ofta lycklig – men långt ifrån alltid. Förr var jag bara låtsaslycklig.

Mary log och la sin hand på min. Så ryckte hon till…

– Förlåt. Jäkla corona! sa hon.

Jag skrattade.

– Jag ser att du är lycklig, sa jag. Kanske blir du ännu lyckligare av en kopp kaffe?

– Du är då för go, sa Mary och tindrade.

Hon satt omgiven av ett slags skimmer, något påtagligt men som inte gick att ta på.

Jag gick in och hämtade riktigt svart kaffe. Jag satte ned en kopp framför henne.

– Tack snälla, sa hon och log.

Jag satte mig, rörde tankfullt i koppen, njöt av den vackra dagen. Den loja vinden hade blivit ännu svagare, fåglarna hördes ännu bättre. Jag tänkte på att det Mary hade berättat har jag själv många gånger känt.

Hon förde kaffekoppen mot munnen med vänster hand. På ringfingret satt en ring med en rosenröd topas.

– Jag är så lycklig i dag, fortsatte hon. Ja, alla dagar. Jag ser allt i bara positiva termer. För mej finns numera bara lycka och framgång. Allt det trista och svåra har jag lagt bakom mej. Jag ser bara det jag vill se! Jag känner ingen smärta, ingen ångest. Allt är bara en stor fest – en fest för livet. Carpe diem! Och det är så förbaskat skönt att vara borta från Köpenhamn en tid.

Jag svarade inte.

Hennes smartphone började spela. Hon ursäktade sig.

– Men Mary, då! Det var på tiden att du hörde av dej… Är du i Stockholm?

Hon satt tyst en stund och lyssnade road med spelande gröna ögon. Hon var mycket söt.

– Jaså, du är i Australien! Det var verkligen en överraskning. Bra jobbat! sa hon medan hon betraktade mig leende, en aning inåtvänt…


 

Märkt ,

Kåseri: westernhatten

krogen_fyrplatsen

Jag längtade efter stekt strömming med potatismos och lingonsylt så jag tog cykeln ned till fyren. Vädret var fint och det gick att sitta ute och äta om man bara höll avstånden. Det var inte svårt för vi var nog bara fem sex gäster bland de tiotal borden.

Den stekta strömmingen smakade prima, potatismoset också. Även lingonsylten var god.

Medan jag satt där och åt stekt strömming med potatismos och lingonsylt tänkte jag på författaren Ernest Hemingway – av alla människor och av någon anledning. Under tiden jag åt blev hans närvaro allt tydligare. Efter några minuter hände det som jag tidigare hållit för absolut omöjligt. Han satt mittemot mig. Han bar westernhatt och han åt precis som jag stekt strömming med potatismos och lingonsylt. Men han drack inte vatten som jag utan tog sig då och då en hutt ur en liten plunta.

– Hello, sa han lugnt och såg mig i ögonen. It’s been a long time since you read me…

– Ja, sa jag. Jag läste dej kanske för mycket en tid. Jag läste om dej gång på gång. Du har skrivit några mästerverk men också en hel del skit.

– Ja, mycket blev dynga. Men kul att du gillar en del. Vill du ha dej en sup så säg bara till, sa Ernest.

– Nej tack, sa jag. Jag kör. Cykel!

Ernest skrattade och lade sin westernhatt på bordet bredvid min cykelhjälm.

– It´s made of kangaroo leather, tillade han leende medan han gjorde några små förklarande hopp med fingrarna.

Vi åt vår stekta strömming med potatismos och lingonsylt under nån minuts tystnad.

– Vad är det som gör dej till en så stor författare? frågade jag.

Ernest tittade tankfullt upp på molnen och svarade sen med röst färgad av eftertanke:

– Konsten att skriva är konsten att upprepa sej.

– Hur menar du? frågade jag.

– Jo, precis som livet. Du måste upprepa dej. Allt upprepar sej. Det finns inget nytt, you know… Konsten att skriva är konsten att upprepa sej på ett sätt som inte känns konstlat – om du förstår vad jag menar. I exempelvis Och solen har sin gång upprepar jag mycket, gång på gång. Och ingenting säjs rakt ut. Det där har jag renodlat i många av mina noveller och det är kanske min styrka att få upprepningar att kännas lika självklara som dom som säjer dom – och som livet självt…

– Jag minns en, sa jag… Den handlade om en kvinna och en man i en tågkupé och om jag minns rätt låter du kvinnan ställa samma fråga säkert tio gånger i den korta texten.

– Well, sa Ernest och log. Många konstnärer målar samma motiv hela livet. Människan blir aldrig nöjd. Människor upprepar sej ständigt, you know. Och det finner vi helt naturligt, eller hur? Allt är egentligen samma samma hela tiden, bara i lite nya vinklar, i nytt ljus, kanske på nya ställen. Du vet i stora drag hur dagen blir redan när du vaknar. Du vet vad dina vänner kommer att säja nästa gång du träffar dom. Människor säjer samma saker genom hela livet, tänker på samma sätt år efter år. Dom blir äldre till det yttre men är sej precis lika inombords. Nothing is new under the sun, you know.

– Jag förstår, sa jag och skrattade. Kan du ge mej ett exempel på hur du skulle skriva en novell om vårt möte här i dag? Kan du göra det så jag kan lägga ut din text på min blogg?

– Of course, sa Ernest och tog fram en svart reservoarpenna och ett litet linjerat block ur innerfickan.

– Ponera, sa han. Ponera att jag skulle skriva en novell om hur du och jag möttes här nere vid fyren en dag i maj 2020…

– Ja…, sa jag.

– Hmmm, sa Ernest.

Ernest Hemingway började skriva. Orden tog långsamt fäste på papperet. Han skrev med fast hand, med markerad stil…

– I dag är jag för gammal för att stå och skriva som jag alltid gjorde i min krafts dagar, skrockade han medan han plitade.

Det gick några minuter.

– Ungefär så här skulle jag börja, sa han, tog sig en snabb hutt ur pluntan och började högläsa:

Jag längtade efter stekt strömming med potatismos och lingonsylt så jag tog cykeln ned till fyren. Vädret var fint och det gick att sitta ute och äta om man bara höll avstånden. Det var inte svårt för vi var nog bara fem sex gäster bland de tiotal borden. Den stekta strömmingen smakade prima, potatismoset också. Även lingonsylten var god. Medan jag satt där och åt stekt strömming med potatismos och lingonsylt tänkte jag på författaren Ernest Hemingway – av alla människor och av någon anledning. Under tiden jag åt blev hans närvaro allt tydligare. Efter några minuter hände det som jag tidigare hållit för absolut omöjligt. Han satt mittemot mig. Han bar westernhatt och han åt precis som jag stekt strömming med potatismos och lingonsylt. Men han drack inte vatten som jag utan tog sig då och då en hutt ur en liten plunta.

Ernest rev ut tre fullskrivna sidor ur blocket och räckte mig.

– So I would start, sa han med ett vänligt leende.

Jag tackade och gick in på krogen för att beställa två kaffe.

När jag kom ut igen var Ernest borta.

Westernhatten låg kvar på bordet.

I hatten läste jag: Made of kangaroo leather.


 

Märkt , , ,

En helt vanlig dag

I torsdags cyklade jag ner till fyren för att äta stekt strömming med potatismos och lingonsylt. Krogen var stängd.

Jag klev in och beställde stekt strömming med potatismos och lingonsylt. Det var svinkallt och blåsigt. Jag satte mig i den stekande solen bakom en knut där det var helt vindstilla.

Jag var enda gästen. Mitt emot mig satt en bister man i svart rock och pälsmössa. Han åt stekt taggtråd som han sköljde ned med saltsyra. Man blir hungrig när den krog man besöker är stängd och man att man därför blir utan mat. Strömmingen med potatismoset och lingonsylten smakade förträffligt. Den var ännu godare än vanligt. Jag njöt.

Mannen mitt emot mig åt under tystnad. Så la han ned besticken, såg allvarligt på mig och sade med monoton röst:
– Jag har bara två intressen. Det ena är att samla kapsyler. Det andra är att samla pengar. Det finns ett strålande enkelt sätt i dag att bli rik. Det handlar om placeringar och att placera rätt. Du känner nog inte till att 298 europeiska papper på det europeiska indexet Euro Stoxx 600 väntas under det kommande året öka vinsten med minst tolv procent per aktie. Du gör bara så här…

Hon var mycket vacker med ögon som diamanter. Hon åt strömming med potatismos och lingonsylt. Hon la ned besticken och tittade upp mot mig och log, tog min hand i sin varma och frågade stilla och så tyst att mannen i den svarta rocken och pälsmössan inte skulle höra:

– När vi har ätit färdigt strömmingen och potatismoset och lingonsylten kan vi kanske gå ut på alvaret och sätta oss där och vänta in den mörka natten och drunkna i stjärnornas ljus och glömma allt futtigt och fattigt och aldrig mer tänka på marknadsandelar och räntor och utvecklingsmöjligheter och synergieffekter och PK och för evigt glömma tendenser och prognoser och powerpointpekande specialister på mördande trista möten med kaffe och torra kakor och fraser och tomma ord i liv utan mening, om teveprogram utan själ, om framtid utan ljus, om längtan utan mål, om ord som ingen vet vad dom betyder, om samma samma?


 

Märkt ,

vad vet den ena handen om den andra?

Det kom ett sms från PostNord: ”Din beställning från Telia går nu att hämta i Mörbylånga”.

Jag har inte beställt nåt från Telia så jag raderade sms:et.

Samtidigt knackade underentreprenör från Telia på dörren och sa:

– God dag i stugan, nu ska vi byta er gamla router. Den gamla är verkligen gammal och den nya blir så fin. Och så bra. Den bästa vi har. Ett racerpaket!”

Underentreprenören bytte router och vi blev utan datakommunikation i ett dygn. Dagen därpå kom entreprenören tillbaka och tryckte på en knapp. Nätet funkade igen.

Att lämna enkel manual till sina kunder har Telia aldrig tänkt på. ”Allt finns på nätet” blev svaret på min fråga.

Dagarna gick. Nu kom avi från PostNord. ”Snart går paketet från Telia i Ljungby i retur.”

Jag ringde Telia i Ljungby. ”Det slagna numret används inte”, sa röst. Jag ringde Telia i Stockholm och frågade varför de skickar varor från Ljungby till mig som jag inte har beställt.

– Men Telia har ingenting med Ljungby att göra, sa damen. Ring det här numret i stället…

Jag slog det. Kom till kille som verkligen gav järnet. Han sökte och sökte, letade, försvann och återkom. Han var Telias Sherlock Holmes. Han berättade att Telias huvudlager ligger i Ljungby. Han letade vidare, jag sippade på mitt kaffe…

– Nu har jag det! skrek han.

– Ja ha… Äntligen!

– Du har fått vår allra finaste router, värstingmodellen!

– Men jag har ju precis fått en ny router…

– Skippa den. Den är bara dynga i jämförelse med denna. Den här är rena racerpaketet! Grattis!

– Tack, sa jag.

Nu ser jag med spänning fram mot nästa sms, nästa avi…


 

Märkt ,

minnen och nutid

Att cykla över öde Öland leder mig ofta in i minnenas bubblande värld. Så ock i dag. Jag brukar säga att jag är uppfödd i skogen. Detta trots att jag vuxit upp på Lidingö, då landsbygd, i dag sönderbyggd. I Kottlaskogen jagade vi med pilbågar vi gjort av ene, och vi hade alltid minst tre fyra kojor på mark och i träd. På leden mellan Albrunna och Ventlinge var jag vid min barndoms Kottlasjö där vi tjuvplockade hinkvis av kräftor med bara händerna. Och en varm vårdag dagen innan isen smalt fick vi 18 gäddor på knallkorksangel. Alltid tjuvfiske. Det small som i krig.

Ned mot sjön ledde två branta skidbackar, stora och lilla Breviksbacken. Den branta var ett stup där farterna blev så höga att åkningarna avslutades långt ut på Kottlasjöns is. Vi byggde bob i trä så tjockt att vi knappt orkade lyfta den. Jädrar vad det gick utför lilla backen. När vi testade i den stora bröts bobben av på fyra ställen och förvandlades till flis, och hela den hjälmlösa besättningen kastades omkring som vantar och landade med betydande blodförluster. I dag står slyet tätt i båda backarna.

Till stora backen kom en vinter professionella åkare från Österrike. Av dem lärde vi att spänna fast pjäxan så hälen inte gick att lyfta. Nu gick allt ännu bättre, ännu snabbare, men allt var bara en lek och ingen tänkte på framtiden eller sportsliga chanser och utvecklingsmöjligheter. Livet var oändligt.

När jag passerat Ventlinge och närmade mig Grönhögen var jag samtidigt på den isbelagda farleden in mot Stockholm där vi jumpade på isflaken, ju mindre desto mer spännande. Modigast var den som kom närmast rännan när ryssar, polacker, tyskar och utflaggade skepp kom stånkande med sina laster av kaffe, plank och whisky in mot huvudstaden. Många var de kaptener som i förtvivlan gick ut på bryggan och i megafon lovade oss stryk och guds eviga förbannelse. En rysk vodkaladdad kapten skrek högst i hela världen, han var roligast att reta; vi lärde oss på ett ungefär hans tidtabell.

När vi inspirerade av Tom Sawyers och Huckleberry Finns äventyr ville uppleva vildmarken, den ännu orörda djungeln, strövade vi i de stora skogarna i Bosön, Älvvik och Sticklinge. I vattnet mellan Sticklinge och Storholmen tjuvfiskade vi lake, modell större. Sticklinge var tjuvfiskeeldoradot nummer ett.

* * *

Han står vid sidan av cykelleden i Grönhögen:

– Alvarsamt!

Jag stannar, förvånad.

– Oj, hur vet du vem jag är?

– Tja, jag såg dig lajv på hojen häromdan och på kvällen såg jag filmen på din blogg.

Nu dyker även hans fru upp.

– Han läser alvarsamt varenda dag! berättar hon skrattande och pekar på sin man.

– Ja, och ibland kommenterar jag dina inlägg, säger han.

Vi garvade alla tre och pratade vidare om Öland och utvecklingen på södra ön, om corona, om att mycket går så långsamt, om ställplatser, om att det kanske…

– Är du uppvuxen här i Grönhögen? frågar jag honom.

– Nej, vi har bara sommarhus här. Jag har bott hela livet på Lidingö. Vi bor i Sticklinge, säger han.


 

Märkt ,

kåseri: pur lycka

Det sägs att många barn är bortskämda. Det kan nog stämma. De har svindyra märkeskläder, mobiltelefoner, paddor, laptoppar, berg av elektroniska leksaker, kilovis med lego, arméer av monster och spelfigurer. Men det är föräldrarnas ”fel” – inte barnens.

Det man har uppskattas sällan till rätta dimensioner, det gäller både barn och vuxna. Lyckligtvis är det ofta helt annat än ägodelar och prylar som väcker de djupaste känslorna inom oss. Det fick jag två bevis på häromdagen…

Min revisor skrev i ett mejl: Vilken överraskning! Ett pappersbrev! Det är mer än tjugo år sen jag fick ett sånt! Tack, Staffan. Jag ska rama in det.

* * *

Dagen efter fick jag en film från min son. Den visade hans sexårige son Riggo gå till postfacket på nedre botten. Riggo öppnar försiktigt luckan, skriker högt:

– Ett brev, pappa! Titta, ett brev!

Han tar det, fokuserar på det med intensiv blick.

– Det är till mej, pappa. Det är till mej! Det står Riggo där. Det står Riggo där! Det är från fafa!

Han sliter upp brevet, som om det gäller livet.

– Där står Riggo igen. Ha ha. Det är från fafa! Ha ha.

Han springer iväg uppför trappa med brevet i hand.

– Mamma, mamma! Mamma, mamma! Jag har fått brev från fafa! Riggo har fått brev!

Slutscenen: Riggo försöker läsa. Han läser av bokstav för bokstav, ord för ord. Han är lycklig. Han har fått brev från fafa.

Brevet innehöll ingenting mer än en hälsning. Ingen leksak, ingen present, inga löften. Trots det blev Riggo lycklig.

Lika lycklig som sin fafa.


 

Märkt , ,

kåseri: fisksmet

Öland februari 2020. Jag cyklade ned till fyren. Hon hade just lagt sig, Ciara. Sen kom Glenn. Nu blåste han bara 14 meter per sekund. Men det var kallt och fuktigt i draget från Östersjön. Jag var hungrig men krogen var stängd. Det skulle inte bli nån stekt strömming med potatismos och lingon denna dag. Det var länge sen nu.

Jag stötte ihop med Birger. Jag visste inte vad han hette till en början, men ni vet hur det är. Man börjar prata med nån och småningom får man reda på vem man pratar med. Ritualen följer ett känt mönster.
– Blåsigt i dag!
– Ja, jäklar. Man får hålla i hatten.
Efter tio tjugo såna jag-menar-ingenting-meningar kan det dock blixtra till. Det gjorde det nu:
– Vet du om att man rovfiskar där ute? sa Birger och pekade ut mot havet.
– Förlåt, sa jag.
– Jo, vet du om att mitt för våra ögon pågår ett utstuderat rovfiske?
– Nej, det känner jag inte till… Hur vet du det?
– Jag är fiskare, sa han kort. Fiskare utan fisk. Fiskare utan vatten. Fiskare med båt men utan tillstånd att fiska. Men dom där ute får rovfiska.

Jag förstod inte mycket. Vi stod tysta en stund och stirrade ut mot horisonten långt där borta.
Birger tog upp sin smartphone.
– Här ser du. Dom där tre båtarna rovfiskar, sa han och pekade på några små gröna fartyg på displayen.
– Vad menar du med rovfiske? frågade jag.
– Dom trålar upp allt dom får. Sen går dom till Danmark där hela klabbet mals ner till en smet. Den säljs sen som foder till laxodlingar i Norge – som förpestar havet.
– Tar dom upp mycket? frågade jag.

Birger stod tyst en stund.
– Det handlar om enorma mängder. Och som sagt, man tar upp allt man får i trålen. Och mal det!

Vi skiljdes. Jag cyklade hem medan tankarna malde som fiskkvarnar. ”Man tar upp allt man får i trålen. Och mal det!”

Hemma kollade jag Havs och Vattenmyndighetens statistik: De tre senaste veckorna trålades 2 911 ton skarpsill i vårt fiskeområde. Jag hittar ingen statistik benämnd ”rovfiske”.

Jag ringer myndigheten. Kille där säger att sillen är svårsåld och att han är mot detta rovfiske. Man kan alltså befara att i stort sett alla dessa 2 911 ton mals ned till fisksmet i Danmark – för export till Norge.

Nästan tusen ton fisk mals varje vecka ned till en smet. Tusen ton! En miljon kilo mald fisk till odlad lax i Norge – som smakar fan och förpestar havet.

Det kändes bra att krogen var stängd. Min längtan efter strömming gick snabbt över.


 

Märkt , , , ,

ärlighet varar längst, eller…

På mängder av sajter varnas vi nu för tiden för bedragare. De tycks vara överallt. Hälften av min e-post kommer från lycksökare eller bedragare. När jag senast var inne på min banksajt höjdes genast ett varningens finger mot mig. Se upp! Det fick mig att skriva det lilla kåseriet nedtill.


Ärlighet uppskattas av alla. Vi vill ha ärliga politiker, ärliga partners, vi hyllar ärligheten i dom mest skilda sammanhang… Eller är såna påståenden bara floskler?

Tror vi verkligen att det finns människor som alltid är ärliga? Är vi så godtrogna? Är inte allt mer eller mindre lögn? Ljuger vi inte som hästskojare allihop? Vad döljer vi inte med mode och kläder, till exempel? Med makeup? Med slitna fraser, med roller, bilmärken och briefing, input och output? Och har du nånsin pratat med en sportfiskare som inte lagt till ett par kilo på fångsten?

– Att vara ärlig karl är farlig sak, säger Shakespeares Othello. Jag undrar varför. Vad menar karln, Shakespeare alltså? Är det säkrast att vara oärlig – om man är karl?

Man hör ofta att folk var ärligare förr. Ska vi tro på det? Men i och för sig… Det finns faktiskt tecken som tyder på att till och med myndigheter har insett att man kanske var det. Skattemyndigheten lär ha tagit bort det högtidliga löftet i självdeklarationen: ”på heder och samvete”… Kanske för att vi inte längre orkar med såna kraftiga lögner!?

Jag frågar mig: Är det så lyckat med den här svenska längtan efter ärlighet? Vänner till mig påstår att man i Frankrike uppskattar småmyglande och klärobskyra människor i makt och politik. Det är kanske ett tecken på ärlighet: Att inse att såna är vi allihop!

”Uppriktighet är inte att säga allt man tänker, utan mena allt man säger”, skrev den romerske historieskrivaren Livius kring tiden för Kristi födelse. Detta råd kunde väl platsa i vilken samlevnadsspalt som helst i dagens kvälls- och veckopress.

I bibeln brassar man på ordentligt! ”Att ljuga om någon är lika skadligt som att slå honom med en yxa, såra honom med ett svärd eller skjuta honom med en vass pil”, står det i Ordspråksboken…

Ökända bedragare lever på vår maniska längtan efter ärlighet. Bedragare uppträder synnerligen ärligt, inger förtroende, skänker oss den känsla av stabilitet som vi så ofta saknar. Tack vare denna ”lömska ärlighet” kan dom lura oss till månen:

– Han var ju så underbar! har många barskrapade sol-och-vårade kvinnor sagt i rättssalen – och verkligen menat det.

En av mina söners största behållning av lumpen var en officer som verkligen var ärlig och sa sanningen när han påstod att ”ett fast och säkert uppträdande kan dölja oceaner av osäkerhet.”

Européerna är nog det ärligaste folk man kan tänka sig. Eller åtminstone svenskarna. Njae, det var väl lite för mycket sagt. Ölänningarna är nog ärligast, åtminstone dom på södra Öland. Nä, det stämmer nog inte heller. Det är nog bara dom i Södra Möckleby man kan lita på.

Nä, ska jag vara riktigt ärlig så är det bara du och jag som är ärliga…

Men… om jag tänker efter en sista gång… Så känner jag att… Ja, det är lika bra att säga det rakt ut: Det är nog bara jag som är riktigt, riktigt genomärlig.


 

Märkt , , ,

jag är rik – äckligt rik!

Det dimper ned ett mejl på ganska bra svenska från Elfenbenskusten. En kvinna, Soria, berättar att hennes far har avlidit och att han före sin död gav mig det ansvarsfulla uppdraget att på bästa sätt förvalta och utveckla hans efterlämnade förmögenhet. Och det är inte småpotatis gubben har skrapat ihop: 7,5 miljarder svenska kronor.

Jag har ganska få vänner i Elfenbenskusten. Trots det får just jag denne nu avlidne mans uppdrag. Det enda som krävs är att jag uppger bankkontonummer så dottern kan pytsa in stålarna…

Ja, visst är det konstigt att denna urgamla typ av bedrägerier fortfarande kan löna sig. Tror jag fick mitt första förvaltningsuppdrag – från Nigeria den gången – redan i början av 1990-talet. Då rörde det sig om futtiga 100 miljoner. Med tiden har förmögenheterna vuxit betydligt och en och annan blir fortfarande lurad. Om så icke är fallet skulle dessa mejl inte skickas.

Nu väntar jag på nya förmögenheter att förvalta, gärna i miljardklassen men utan krav på bankkontonummer. Som motprestation är jag villig att hämta stålarna personligen. Jag är till och med beredd på att cykla dit – till Kongo, Nigeria eller Elfenbenskusten.


 

Märkt ,

Detta är världen

Att läsa en dagstidning är många gånger en surrealistisk upplevelse, en mix mellan stort och smått. Vad vill en tidning egentligen visa med en textmängd som motsvarar en tjockare roman? Vad väljer en tidning att berätta om ur det oändligt stora nyhetsflödet?

Från brevlådan hämtar jag Barometern, dagens första omvärldsspegel. Under dagens lopp kommer andra speglar att bombardera min hjärna med sanningar, lögner, uppmaningar och lockelser.

Till en ljuvlig första kopp kaffe konstaterar jag att förstasidan domineras av ett foto av en man bakom en bardisk. För vilken gång i ordningen vet jag inte men texten handlar återigen om Park Hermina, krogen med det så pretentiösa namnet. Håll nu i er: Krogen har bytt ägare! Inne i tidningen ges denna världsnyhet nästan ett uppslag. ”Jag kände att jag tappade glädjen”, får en trött tidigare ägare säga.

Åh fan. Omtumlad av denna nyhetens örfil, läser jag vidare. På första Ölandssidan läser jag att Mörbylånga kommun kan vinna pris för app. Jag får veta att den nationella välfärdskonferensen Future & Walfare har nominerat underverket till priset Årets kommunala innovation.

Jag kollar på nätet. Jo då, jippot hålls i Malmö 5-6 mars. Komiker och Fredrik Reinfeldt uppträder. Appen kommer att bedömas av jury. Om kriterierna står bland annat detta: Innovativa lösningar och nyskapande metoder är nödvändigt i en tid då demografi, kompetensförsörjning och ekonomi innebär ändrade förutsättningar för välfärden. Kommuner behöver ta sig an välfärdsutmaningarna på nya sätt. Syftet med utmärkelsen ”Årets Kommunala Innovation 2020” är att uppmuntra och synliggöra kommunernas innovationsarbete och bidra till spridning av dessa.

Åh fan. Kalaset kostar 6 950 skattekronor exklusive moms per person men då ingår tapas. Hur många konferensbesökare skickar Mörbylånga kommun?

Jag bläddrar vidare. Nu blir det än värre. ”Vi är satta på jorden som planetskötare” lyder rubriken. Åh fan. Det hade jag ingen aning om. Men nu får jag lära mig nya sanningar. En präst i Högsby skriver: ”_ _ _ Greta Thunbergs budskap till jordens folk handlar ytterst om rättvisa på jorden och omsorg om Guds skapelse inget annat. Vi ber: Gud, vi längtar efter din rättvisa. När får vi se ansikte mot ansikte _ _ _.”

Annonser är också nyheter, brukar gammelpressen hävda. I en sån med foto av stor TV-kamera ser jag mitt livs chans. Jag läser: ”Medverka i TV-inspelning på Kosta Outlet. Ett `TV-team´ (sekretessbelagt) kommer att vara på plats och söker nu efter härligt shoppingsugna människor. Kom till Kosta Outlet _ _ _ så kanske just du blir en av statisterna eller intervjuad.”

Dagens första surrealistiska upplevelse är slut, men flera väntar. Någon förklarade surrealismen som ”en konst man får inifrån sig själv utan att använda förnuftet eller sin moral eller sin uppfattning om fint och fult, bra eller dåligt, ont eller gott.”

Så är det. En dagstidning är – för läsaren, inte för skaparen – helt surrealistisk.

Jag älskar den.


 

Märkt , ,

bli tv-expert!

Apropå Vinterstudion och andra ”i-väntan-på-TV-program”…

När jag nån gång kikar på nåt sportprogram slår det mig hur mycket skit som pratas inför och under en match eller tävling. Inte i något annat sammanhang skulle så mycket nonsens tolereras – av någon om något.

Fotbollskommentatorerna Lasse Granqvist och Hanna Marklund brukar flankeras av ytterligare experter som talar i gåtor, tänker i inkörda banor och dränker tittarna med djuplodande analyser. Hanna brukar spä på med inlägg som i mina öron är lika obegripliga som ”chiffrerade meddelanden från lede fi på Mars eller Jupiter”.

Slutsats: Vill du bli TV-expert och inte bryr dig om i vilket ämne det blir, bli sportexpert! Då kan du säga precis vad som helst, bara du har ett brett leende, är lite uppåttjackad och beredd att hålla med dina expertkollegor i allt.

För att illustrera sportens inkrökta TV-värld roar jag mig nedan med att applicera upplägget på politikens underbara värld. Ponera att det väntar partiledarutfrågning och att partiledarna förbereder sig för kampen om tittarna/väljarna. På plats har vi reportrarna Ivar Starre och Lisbeth Mörk. Bisittande experter är Lena Flykt och Lasse Liten. Spelet kan börja.

* * *

Ivar Starre: Ja, snart går dom i klinch, partiledarna. En kamp som vi länge har väntat på. Senast dom möttes vann Ebba Busch Thor på teknisk knockout med 4 – 0 och vi kan nog förvänta oss att de andra topparna nu vill ha sin revansch. Eller vad säger du, Lisbeth?

Lisbeth Mörk: Jo, jag håller med dej, Ivar. Ebba vann men vi kan nog räkna med att dom andra vill komma igen, komma in i matchen igen. Ny match är lika med nya möjligheter. Här har dom nu chansen och som vi alla vet, frågan är rund. Och vad jag har lärt mej ska man aldrig säga aldrig. Många vill nog till och med göra så gott dom kan!

Ivar Starre: Så är det, alla andra brinner av revanschlusta. Man kan nästan känna det i luften. Den måste skäras med kniv för att kunna andas. Det här kan bli droppen som får bägaren att brinna. Och frågan är förstås vem som brinner mest, vem som allra hårdast vill återta förlorad mark. Hur upplever du situationen, bisittande expert Lena Flykt?

Lena Flykt, expert: Jo, så är det förstås. Alla dom andra vill komma igen och helst kunna köra ända in i kaklet. Och rullar man in förutsättningarna i dagens kamp ser det nog ut som om vem som helst i truppen kan dra det längsta stråt. Man ser taggad ut från vänster till höger. Men här gäller det att leverera! En svart häst är dock Per Bolund, Milöjpartiet. Är man så grön som han är är det inte lätt att förutspå dagsformen.

Lasse Liten, expert: Jag upplever saken precis som dej, Lena. Han är en dark horse. Och att skåda en sådan i munnen är inte lätt. Så ligger landet och vem som helst kan ta hem publikens gunst bara dom ligger i och inte dippar. En liten varning dock för Stefan Löfvéns senaste träningspass, som han inte genomförde med den fulla ackuratess som vi är vana att se honom i. Jag såg vissa stelheter i passningsspelet till nyckelpositionerna i riksdan, något som kan tyda på att anfallsspelet måste kompletteras, backas upp från botten av exempelvis Mikael Damberg eller Lena Micko. Man måste hitta dom rätta nycklarna för att kunna låsa upp högerns trygga ytterst defensiva försvar, som ibland kan vara rena hänglåset, speciellt om man har en hängande back över sej som ska spela på inspel och inte på mål. Det går inte att bara banka på med gamla svetstermer och tro att lagt kort ligger.

Lena Flykt: Ja, ett vasst attackspel från hemmaplanhalvan kan ofta lösgöra dom krafter som motståndaren inte har full koll på, vilket i sin tur kan leda till ett effektivare kantspel med procentuellt sett flera inåtpassningar som andra kan möta upp på och effektuera på olika sätt, exempelvis genom ett bättre huvudspel i första ledet – och givetvis vid fasta situationer, som dock måste skötas bättre än senast det begav sej. Men integrationen är onekligen ett häftigt dragplåster på ett varigt sår. Det är inte tu tal om annat än att göra det bästa möjliga. Vem som helst!

Ivar Starre: Ja, ungefär så tror jag vi alla ser de andra partiledarnas odds och möjligheter inför dagens match. Jag känner mej själv trygg i den uppfattningen. Men man får ta en fråga i taget, fokusera på bara den. Nästa fråga ligger långt bort i röret. Å hur upplever du situationen, Lena?

Lena Flykt: Jag håller fullständigt med. Spelar man bara på ämnet och fokuserar bör det kunna gå vägen. Men som Ibrahim Baylan skrev i en DN-artikel 1999: Det gäller att ha fokus. Utan fokus blir målbilden suddig.

Ivar Starre: Exakt. Precis så är det. Precis. Som gammal älgjägare kan jag till fullo instämma. Fokuserar jag inte springer älgen ifrån mej. (alla andra skrattar)

Lasse Liten: Är det nåt som kan kasta in käppar i pariserhjulet för borgerligheten i dagens match är det nog frånvaron av trygghet. Ett par av dom nya namnen har sett ut att behöva backas upp mer än vanligt av krafterna bakom dom, man behöver hitta nödvändiga genombrytningar för att komma runt hindren, blocka hårt och få motståndaren att tappa bevakningen och på så sätt vinna mark framåt. Man kan inte bara fega. Då bryts tryggheten ner. Och så måste vi ju betänka att dagens match går i lilla plenisalen, inte den stora som brukligt är!

Lisbeth Mörk: Just så. Precis så är det. Det är stor skillnad på den lilla och den stora. Vissa av nykomlingarna har inte ens varit inne i den lilla och då behövs stöd från dom erfarna. Man kan inte springa både bakåt och framåt samtidigt. Vi såg en gång Per Ahlmark försöka sej på det cirkusnumret i partiledardebatten 1979. Han halkade efter en ganska lätt tackling från Thorbjörn Fälldin, gick i däck åt höger och fick bäras ut på bår. Efter den sockerbetan kände han sej aldrig riktigt trygg igen. Och så gick det som det gick i valet. Dom vann en knockutseger!

Ivar Starre: Just den matchen minns jag så väl. Per Ahlmark satt mellan två stolar och inledde hårt genom mitten men sen sket sej allt inom målområdet. Det var den sändningen som Erik Sköld dömde. Hans pappa spelade förresten kommunalråd i Brage 1934?

Lasse Liten: Jag kände Erik Skölds bror Roger Sköld. Vi var skolkamrater och det Roger inte kunde göra med ett bowlingklot inom SSU faller ingen skugga över den som gräver en grop åt andra. Han var vänsterns Big five, visade verkligen hur en slipsten ska slipas. Och det roliga är att han inte var ett undantag utan jobbade på med sina okända finter i det fördolda. Ja, en kallas ju än i dag för kamelen dansar, som gick ut på att…

Ivar Starre: Tack för den analysen Lasse. Jag måste bryta in här eftersom det snart är dags… Spänningen är nu lika tjock som en inrullad deckare. Även solen har prickar och om det är ingenting att göra. Med den passningen i purfärskt minne ser jag att klockan börjar närma sej avspark och att partiledarna kommer in i plenisalen, sammanbitna med varsitt litet barn i näven. Stefan med nummer tio på ryggen. Svetsarmärket på kavajens vänstra sida. Han ler. Applåderna ökar i omfattning. På läktaren ser jag… Nej, det var inte han ser jag nu… Men jag ser att Ebba Bush Thor ler i tevestrålkastarljuset. Och där står domaren Mats Knutson och ler ännu mer med assisterande domarna Margit Silberstein och Göran Greider vid sina sidor!

Nu går flaggan i taket, spänningen stiger till väders och medan vi nu alla sjunger Du gamla du fria rullas alla förutsättningar för en spännande drabbning ut här i stora plenisalen…

Allan von Kompost
redaktionschef

 

Märkt , , , , ,

Meningen med livet

krogen_fyrplatsen

Augusti. Ett milt vemod hade lagt sig över Öland, särskilt om kvällarna. De många döda träden med sina spretande svarta och vita grenar såg ut som hjälpsökande händer mot den mörknande kvällshimlen.

Men nu var det mitt på dagen. Jag blev sugen på stekt strömming med potatismos och lingon, så jag styrde hojen ned mot krogen vid Långe Jan. Det var mer än en vecka sen jag ätit stekt strömming med potatismos och lingon.

Hon berättade att hon hette Lizzie och var både psykoterapeut och optimist.
– Och så är jag positiv, sa hon med eftertryck.
Oj då, tänkte jag men sa inget.

Så mycket mer än så sa hon inte till en början efter att hon slagit sig ned mittemot mig. Det där med psykoterapeut kändes märkligt. Varför nämnde hon det? Varför sa hon det redan i första meningen till en främling? Såg jag ut att behöva analys, samtal, råd och kanske vård?

Men hon hade klass på nåt sätt, Lizzie. Stil! Och så åt hon stekt strömming med potatismos och lingon. Folk som äter stekt strömming med potatismos och lingon har stil. Jag tror dom förstår livets mening. Ja, jag är övertygad om det. Jag är absolut övertygad om det.

– Visst är det gott, sa hon plötsligt.
– Ja, som alltid, sa jag.
– Det är så skönt att sitta här nere och äta och komma ifrån allting, fortsatte hon…
– Ja, visst är det, sa jag. Men det där med komma ifrån allting… Är det nåt särskilt du tänker på?
– Nja, kanske inte. Men ibland blir jag så jäkla trött på allt gnäll. Folk gnäller om vädret, dom gnäller om lönen, om politiken, om sjukdomar, dom gnäller om allt…
– Ja, så är det kanske, sa jag. Att gnälla är som att gunga, du vet. Man har nåt att göra men kommer ingen vart.
– Den var dålig, sa hon. Den var riktigt dålig! Jag gillar inte historier som inte är roliga.
– Nä, vem gör det? Men inte var det nån historia precis, försökte jag och tyckte det var ganska roligt.

– Känner du också att fisken luktar unket? frågade hon.
– Nej, jag känner ingenting. Fisk luktar aldrig gott, inte så gott som den smakar i alla fall…
– Nu svarar du precis som män brukar svara. Så snart man frågar nåt börjar dom långa utläggningar om orsakerna…
– Om det var en lång utläggning så vet jag inte vad jag ska svara, sa jag…
– Jag blir så trött på alla som undviker att svara och börjar predika i stället. Men du behöver inte säga nåt om fisken luktar unket eller inte, sa hon och knyckte på axlarna.
– Predika var väl att ta i! försökte jag.
– Vet du? sa hon. Mitt ex var präst! Han predikade från morgon till kväll. En egotrippad galenpanna.
– Jaså. Han var alltså inte guds bästa barn, sa jag och tyckte det var ganska kul sagt.
Hon tittade mig i ögonen medan händerna laddade med kniv och gaffel ryttlade i luften.
– Du mår nog inte så bra, va?
– Där har du fel, svarade jag. Jag mår alldeles förträffligt.
– Förträffligt! pep hon högt med spelad falsett. Så sa mitt ex också. Jag mår alldeles förträffligt! sa han jämt och ständigt. Å sen gick det kräket och hängde sej.
– Usch då, sa jag. Vilken tragik. Det var väl nåt han ville komma ifrån…
Hon tittade upp med åska i blick.
– Religiösa tror ju ofta på ett evigt liv, försökte jag för att slingra mig ur bläckfiskhonans krysstag.
Men kastet uteblev.

– Usch vad det blåser. Kan man aldrig komma undan den här envisa stormen här nere? sa hon och tittade mig i ögonen.
Jag skrattade.
– Storm var väl att ta i. Frisk bris är nog närmare sanningen, sa jag.
– Bris?! Vad är det för nåt. Jag gillar inte folk som talar i gåtor. Jag pratar om vind.
– Frisk bris säger man på sjön. På land kallas den måttlig vind, sa jag.
– Nu fick du det sagt också. Men varför ska du dra in sjön i det här? Vi sitter väl på land? Förresten, vad trött jag blir på alla skrikande ungar här. Att inte föräldrarna kan ha lite pli på ungarna. Man ska väl inte behöva sitta med hörselskydd på krogen ändå, sa hon och kastade en blick upp mot gud fader högt – mycket högt – där uppe i himmelen.

Jag satt tyst.

– Vad tyst du är, sa hon.
– Ja, jag äter, svarade jag och log.
– Ja ha, ursäkta då, svarade hon. Det är till att vara underhållande…

Jag satt tyst ytterligare en stund.

– Ja, snart är sommarn slut, sa hon och suckade. Och sen börjar den där hemska hösten…
– Hemska?
– Ja, jag hatar hösten, sa hon. Allt bara dör. Att nån kan gilla den fattar jag bara inte. Och sen kommer den ännu hemskare vintern!
Jag skrattade.
– Gillar du nån årstid? frågade jag.
– Ja, jag tycker om sommaren. Men då ska den vara lagom. Nu är den för blåsig. Nä, somrarna var bättre förr, sa hon. Och i framtiden kommer dom bli outhärdliga.
– Jaså, sa jag. Outhärdliga? Det låter farligt…
– Jag har inte sagt att det är farligt. Varför ska du märka ord på det där sättet!
Jag svarade inte. Vi åt under tystnad en minut eller två.

– Nä, det är inte fisken som luktar unket. Det känner jag nu. Stanken kommer från sjön. Rutten tång. Det känns tydligt nu, sa hon. Så luktar det överallt på Ölands stränder. Äckligt är det!
– Det är naturens gång, sa jag. Växter lever, växer och dör, precis som vi.
– Det var veckans sämsta jämförelse, sa hon. Jämför du mej med en växt? Med en tångruska! Jag blir så less på alla bilder och transformeringar. Du är väl ingen Tomas Tranströmer ändå…
– Nej, ingen Tomas Tranströmer… Jag heter Staffan. Men veckan är lång, sa jag och tyckte det var en rätt bra lägesanalys. Du får säkert höra ännu sämre transformeringar innan det blir söndag.

Hon lyssnade inte, svarade inte, blickade tomt ut mot havet.
– Tråkigt vatten här, sa hon plötsligt.
– Tråkigt?
– Ja, i Stockholms skärgård är det liv och rörelse på sjön. Segelbåtar, motorbåtar, vattenskotrar, kanoter, jollar… Här finns inte en båt. Helt öde. Titta, inte en båt!
– Men i Stockholms skärgård har ni fästingar, prövade jag till ett snett leende.
– Du ska då dra upp allt negativt, sa hon kort. Nej, här nere skulle jag inte vilja bo. Blåsigt och stendött, det är vad det är… Å i affär´n hade dom inte ens rökta musslor häromdan.
– Efterfrågan på just den varan är nog marginell här, svarade jag.
– Marginell och marginell… Har man inte ens rökta musslor kan man lika gärna klappa igen, sa hon och såg ut att mena det. Man måste hänga med.
– Det är nog inte så lätt att hänga med på allt i en så liten ort som denna, sa jag.
– Det är ju det jag säjer, sa hon. Då är det ju lika bra att stänga. Hör du, förresten…? Så många flygplan som går där uppe! Hon pekade mot skyn. Att man aldrig kan få lugn och ro. Och alla avgaser dom spyr ut. Titta! Titta vilka avgasmoln!
– För få båtar men för många flygplan, sa jag och tyckte jag träffat mitt i prick i min lägesanalys.
– Är du alltid så där arrogant mot folk? frågade hon. Jag är inte van vid det.
– Arrogant var väl att ta i, sa jag.
– Det är nog tredje gången du säjer ”det var väl att ta i”… Har du inget annat att säja? frågade hon.
– Jo då, sa jag. Jag har mycket att säja. Men nu vill jag ha kaffe…
– Ska du ta kaffe direkt på fisk? frågade hon och såg ut som om hela världen ramlat samman. Jag har då aldrig hört på maken! Är ni alldeles tokiga här nere?
– Ingen aning. Vi är väl lika tokiga som överallt annars, skulle jag tro. Men nu ska jag ha kaffe, sa jag. Det är väl inte att ta i?

Hon tittade på mig med huggormsögon, skakade på huvudet och slog ned blicken i bordet.

– Fihejkon fidåkon fisurkon fimarakom, sa jag och log. Så reste jag mig.
– Ursäkta? sa hon och såg förvirrad ut.
– Fikonspråket, sa jag. Ett världsspråk! Talas i Uganda och på nordpolen.

Jag struntade i kaffet. På cykeln hem tänkte jag att om mindre än ett år skulle jag hoja hit ner igen för att äta stekt strömming med potatismos och lingon. Folk som äter stekt strömming med potatismos och lingon har stil. Jag tror dom förstår livets mening.

Med några få undantag.

 


 

Märkt ,

Anders

krogen_fyrplatsen

Vi var enda gäster vid fyrplatsens krog en julionsdag. Det var molnigt efter ett lätt regn. Den här gången beställde jag stekt strömming med potatismos och lingon.

– Jag sätter mej här vid dej, sa han och sträckte fram handen. Anders heter jag. Det ska bli gott med strömming.
– Staffan, sa jag. Sätt dej, du! Jaså, du kör strömming du me?

Han såg ut som en skäggig litteraturkritiker i skinnställ vid en större dagstidning. Men det var han inte.

– Jag tycker jag har sett dej förut, sa jag…
– Det tror jag inte, sa Anders. Jag bor i Göteborg och är speciallärare där på en massa problemskolor.
– Ååh, fy fan, sa jag. Det låter jobbigt.
– Det är bara förnamnet, svarade Anders. Man är mer polis än lärare. Men jag klarar mej tack vare en besvärlig sjukdom.
– Men du ser jäkligt frisk ut, kontrade jag.
– Tack, men skenet bedrar. Jag är nämligen spontan. Sen länge svårt insjuknad i spontanitet, skulle man kunna säga. Du såg det nyss. Hur många skulle sätta sig vid dej när alla andra bord är lediga?

Jag skrattade.
– Ja, det är sant, sa jag. Men dom flesta skulle nog vilja va spontanare än dom är. Tror du inte det?
– Jo, det må så vara. Men jag är superspontan. Vill du höra senaste grejen?
– Jag är idel öra, svarade jag.
Och Anders berättade:

* * *

Min fru gav mej lappen. Där stog ”Tre deciliter grädde”. Jag skulle ändå till city med en kompis så en snabbrunda på ICA gjorde mej ingenting. Kompisen och jag gick in på Brumbergs Motor. Kompisen skulle köpa nya motorcykelhandskar. Men han är noggrann och tar tid på sej, rena motsatsen till mej. Allt han gör tar evigheter.

När han provade fjärde paret handskar gick jag en sväng för att få röra på kroppen.
”I´m back in a minute”, sa jag.

Jag lufsade runt på måfå och kom efter en stund tillbaka till Brumbergs Motor. Kompisen stog fortfarande och provade handskar. Utanför entrén stog några enorma motorcyklar och på skoj satte jag mej på en. Där satt jag skönt och väntade på min långsamme polare…

”Gillar du den?” sa killen.
Jag ryckte till. Vad menade han?
”Gillar va då?” svarade jag.
”Bågen”, sa killen.
”Aha”, sa jag. ”Ja, den ja. Ja, den är förbaskat behaglig att sitta på. Jag väntar på en kompis. Han är inne och köper motorcykelhandskar så jag hoppas jag kan sitta här en stund till…”
”Jag förstår”, sa killen. ”Sitt kvar du. Men… du kanske vill ta dej en provtur?”
”Tja”, sa jag. Det vore kul. ”Det är nog fyrtio år sen senast…”

Killen tog fram nyckeln, startade maskinen och visade mej växlingslägena. Sen tuffade jag iväg utan egentligt mål…

Det tog en halvtimme till innan kompisen var färdig med sitt handskinköp. Han såg stolt ut när han kom vinkande ut från affären med handskarna på händerna.

”Det här är grejor, det Anders. Vilka vantar, va! Så jäkla sköna. Och superkvalite. Men dyra som fan. Sexhundra. Men vad gör det om hundra år. Nå, har du köpt grädden?”
”Nä”, svarade jag. ”Det blev nåt annat…”
”Jaså”, sa kompisen. ”Vad då?”
”En båge”, sa jag.
”En båge?!” sa kompisen.
Jag pekade på bågen jag satt på.
”En Honda”, sa jag.

Kompisen stog tyst, tittade på bågen, sen på mej.
”Vad fick du ge?” frågade han.
”Trehundrasextiofem papp”, svarade jag. ”Jag fick ner den tjugo”.

Vi stod tysta en stund.

”Du är förbanne mej den tokigaste polare jag har”, sa kompisen.
”Nu åker vi.” sa jag.
”Hem?” frågade kompisen.
”Nej”, svarade jag. ”Till ICA. Jag måste köpa grädde.”

* * *

Vi åt en stund under tystnad. Strömmingen var god, välstekt, aromatisk. Vinden svag, från sydväst. Det började klarna åt söder. Öland var som bäst.

– Här kommer frugan”, sa Anders. Jannica heter hon.
Och frugan Jannica kom, i skinnställ med en kopp kaffe i handen. Vi hälsade och hon log och slog sig ned mittemot mig.

– Kul man du har, sa jag. Spontan kille!
– Spontaaaaan, svarade hon leende och drog ut på ordet. Men, men, men… Nu glömde jag grädden till kaffet…
– Det fixar jag, sa Anders. Jag är bra på grädde. Sitt kvar du. I´m back in a minute…

Jag noterade att Jannica tittade stint på sin armbandsklocka.

– Jo, det där med spontanitet…, fortsatte hon utan att släppa blicken från klockan…

 


 

Märkt

mona

krogen_fyrplatsen

Det var en sån där dag då alla klippte de bruna gräsmattorna. De som inte klippte de bruna gräsmattorna klippte de ännu så länge gröna häckarna. De som inte klippte de ännu så länge gröna häckarna gick med trimrar och tokgasade upp och ned i trädgårdshörn där åkgräsklipparna inte kom åt. En ettrig motorsåg på avstånd spetsade hela knatterkonserten. Det var en sån där dag man bara önskar sig en enda sak: tystnad.

Jag tog hojen ner till krogen på fyrplatsen för att njuta strömming med potatismos och lingon. Där satt fem sex personer en och en vid borden och jag tog det lediga längst åt söder. En glad madame kom med strömmingen. Det var tyst. Förbanne mig, det var tyst! Jag slöt ögonen och andades in djupt. Ååh, vilken doft. Äntligen…

– Du, jag sätter mej här vid dej, sa hon.

Jag öppnade ögonen. Hon satt redan mitt emot mig, en donna runt 25.

– Låt inte mej störa, sa hon och fortsatte. Men kommunikation mellan människor är faktiskt viktigare än vi tror. Du förstår jag är journalist, men också kåsör och jag skriver så många kåserier till olika tidningar att jag ibland inte vet vem jag e. Men det är kul. Skitkul, faktiskt. Man växer när man får se sej själv i text och får skriva om sej själv och sina problem och sin ångest… Men livet är ju inte bara elände så ibland skriver jag också om romantiska och grymma och coola saker… Jag försöker hålla mej breeeed, alltså. Och så är jag är så romantisk, du vet. Skitromantisk, faktiskt.

– Men… , försökte jag.

– Du vet… Den här sommaren har jag bergis skrivit tjugo kåserier och alla handlar om mej, du vet. Coolt, va? Om mej, Mona! Och varje kåseri börjar med ordet jag. Jag vet inte varför jag alltid börjar med ordet jag, faktiskt. Jo, kanske. Det har väl nåt med min svåra uppväxt att göra, du vet jag hade det skitjobbigt och massor av problem som jag på olika sätt skriver om nu så att andra människor slipper gå igenom det jag gått igenom och känner sig lyckligare och coolare på nåt sätt – om du förstår vad jag menar. Jag var inte trygg tidigare. Nu vill jag göra andra trygga. Jag vill hjälpa andra, liksom, få dom att växa som människor. När folk läser om mina problem blir dom av med sina egna, liksom. Numera chillar jag bara med folk som jag klickar bra med, liksom. Jag orkar inte med dom andra…

– Dom andra…, försökte jag.

– Livet är ju inte bara lycka, inte bara sorg, fortsatte kåsören. Livet är ju både sorg och lycka. Har du tänkt på det nån gång – både sorg och lycka! Det finns både och, vitt och svart, gråt och glädje. Inte sant? Min kille gjorde slut förra veckan och det har blivit två kåserier om bottenlös smärta och sorg… Bottenlös sorg! Så jag hjälper andra med mina texter, liksom. Jag är väl lite av vår tids Moder Te…, nä nu tappa jag namnet, men skit samma. Hur som helst känns det coolt att få hjälpa genom att skriva. Jag passar så bra i den kontexten. Jag är ju så trygg. Och alla mina kompisar tycker det e kul att läsa mina texter, dom säger ofta att det där är verkligen du, Mona, det är verkligen du och då tycker jag att jag lyckats på nåt sätt, lyckats med att berätta om mej själv och min ångest och mina ingrepp och mina jävla lyckopiller. Ja, jag säger jävla för att dom är så jävla bra du vet, dom här pillren, sa kåsören och skrattade. Jag är lycklig jämt. Utom när jag är deppig, förstås. Och det är jag ganska ofta…

– Men…, provade jag.

– Du, sa hon och pekade på sig själv. Vet du vad lilla jag ska göra i september? Vet du vad lilla jag ska göra på min semester i september? Det blir ingen vanlig semester, förstår du. Det blir en semester som kommer att lära mej massor om mej själv och mina problem och min ångest och hur jag ska lösa alla svårigheter. Vet du!? Kan du gissa! Gissa!

Jag skakade på huvudet.

– Jag ska göra en tyst pilgrimsvandring i Spanien. Man går och går och går och man får inte säja ett endaste ord i bergis tretti mil. En tyst vandring. Så jävla skön! Den kommer att passa mej som hand i handske, jag som avskyr folk som bara snackar om sej själva.

Jag cyklade hem. Livet gick sin gilla gång. De som inte klippte gräs klippte häck. Jag startade datorn, googlade på vandring under tystnad… och fick 518 000 träff.

518 000 träffar!

Jag är inte ensam i min längtan.

 


 

Märkt

En sån där varm dag i juli

fyrplatsen_L_J

Dagen var varm som julidagar på Öland ibland kan vara. De lediga platserna var få, som dom ibland kan vara nere vid fyrplatsen när man vill luncha en varm dag i juli. Denna dag fanns bara en ledig plats! Jag tackade den gud jag inte tror på och såg fram mot en måltid genomsyrad av lugn, arom, den ädla smaken av smörstekt strömming och skön tystnad.

Jag slog mig ner på den enda lediga platsen. Servitrisen kom strax efter med min tallrik. Mitt emot mig satt medelålders kvinna, till det yttre parant. Jag la genast märke till att hon förde besticken på ett ovanligt dansant sätt, som en dirigent för armarna i ett stycke musik i largo. Hon betraktade mig. Uppifrån och ned. Från vänster till höger.

– Hett i dag, prövade jag en aning nonchalant.

Inget svar.

Till höger om kvinnan satt till synes ensam man. Till vänster om kvinnan satt till synes ensam man. Ingen av dem låtsades höra min så där lagom folkliga hälsningsfras (jag hade bara sekunder tidigare kasserat det lite mer intellektuella alternativet, som bör framföras med en dos spelad överraskning: ”Och här sitter ni och äter!?”)

Kvinnan åt. Männen åt.

Jag började äta.

Då såg jag den! Den stack ut som en liten svart vandrande pinne mellan hennes rödtonade hårslingor vid vänstra örat.

– Nu är även sista platsen upptagen, sa hon plötsligt och tittade mig i ögonen.
– Ja, sånt händer. Och jag är den skyldige, sa jag och log brett.
– Nu försöker han vara rolig också, kontrade kvinnan.
– Du får gärna säja du, sa jag. Det blir så opersonligt med tredje person.

Kvinnan stirrade på mig.

– Tredje person? sa hon i en utdragen suck.
– Svante heter jag, sa jag (jag skulle aldrig i livet uppge mitt riktiga namn till henne).
– Nu presenterar han sej också, sa kvinnan. På ett enkelt mathak! Du vet vad jag tycker om såna…

Jag insåg att maten borde tysta mun. Det gjorde även kvinnan och hennes flankerande tysta män.

Men tystnaden blev kortvarig.

– Och skägg har han också. Du vet vad jag tycker om såna, sa hon plötsligt medan hon såg ned i sin tallrik över vilken hon nu förde besticken i majestätisk grave.

Jag låtsades inte höra. Ville hon ha mitt svar fick hon fråga om det. Jag krusar ingen, tänkte jag.

– Och han äter som en amerikan, med bara gaffeln, sa hon och starrbligade på min enkla bestickföring – i allegro!
– Ja, jag tycker det är mycket enklare, sa jag. Enklare med ett bestick än med två, la jag till.

– Nu ska han lära mej besticken också, fräste kvinnan. Du vet vad jag tycker om såna där besserwissrar…
– Nej, jag har ingen aning, sa jag.

Hon stirrade mig in i ögonen och sa:
– Jag pratar inte med dej.
– Nähe, sa jag.

Mannen till höger om henne reste sig plötsligt och lämnade bordet.
– Nu finns det en plats bredvid mej! sa kvinnan i en högre tonart. Skynda dej hit!
– Tack men jag sitter så bra här, svarade jag.
– Jag pratar inte med dej sa jag, sa kvinnan och sänkte besticken i adagio i en gest av uppgivenhet.

En ny man kom raskt gående mot bordet. Med viss svårighet slog han sig ned på den lediga platsen.
– Hej, sa han till mig. Det här är min fru. Han tittade på henne och log.
– Ååh, sa jag och låtsades förvånad.
– Ja, jag har verkligen haft tur i livet, sa han och tittade åter på kvinnan som nu höll besticken nästan helt stilla, svävande i luften – i meno mosso.

Kvinnan svarade inte. Hon tog telefonens headset ur örat och la det framför sig på bordet.
Den nye mannen gjorde likadant. Han tog ut sitt headset ur örat och la det i skavfötters med hennes.

– Som sagt var…, harklade han sig. Jag har haft tur här i livet…

– Ja, sa jag och log. Det är bra att du ser det hela från den ljusa sidan.

Jag reste mig, bugade mig först lätt mot kvinnan, sedan aningen djupare mot mannen.

Det var en sån där varm dag som julidagar på Öland ofta kan vara. Jag gick mot den västra spetsen av udden medan jag funderade på varför jag bugade mig aningen djupare för honom än för henne.

 


 

Märkt

ny lunch, nya människor, nytt kåseri…

krogen_fyrplatsen

Kulturorganets utsände har åter lunchat på den denna gång fullsatta krogen nere vid fyren Långe Jan. Och det är märkliga saker han rapporterar om i ett nytt kåseri. Bland annat om ”vandrande pinnar ur öronen”. Känsliga läsare kan inte nog varnas.

Kåseriet publiceras i morgon…

Kåseri ett kan du läsa här.
Kåseri två läser du här.
Kåseri tre finns här.

 


 

De rika – och de fattiga

Ölands-Södra-Udde

De var sjömän på torra land. De åt lunch nere vid fyren. Solen hade ännu inte orkat igenom det tunna molntäcket. Det hade nyss regnat. Det var bara vi tre.

– Hur mycket drar din? frågade sjöman A, 45, i gulvit kaptensmössa.
– Runt 80 pannor timmen, sa sjöman B, 70, smal som en sytråd i vegamössa med ankareemblem i fören.
– Det blir pengar det, sa sjöman A.
– Ja, det blir en hacka, sa sjöman B. Nästan femtonhundra! Och din då?
– Ungefär lika. Aningen mer kanske. Men mycket mer på fullgas, sa A.
– Givetvis, sa B och tog en tugga av den stekta strömmingen.
– Ja, du. Tiderna förändras, sa B. Nästan femtonhundra i timmen för å få va på sjön. Tror det blir gula västar här också snart…
– Ja, säkert, svarade A. Så här kan det bara inte fortsätta. Jag körde upp till Böda och tillbaka häromdagen och soppan gick på över åttatusen.
– Men då blåser du väl på rätt bra? frågade B.
– Jo då, runt 40 knop, men ändå, sa A. Så här kan det bara inte fortsätta.

Sjöman A och sjöman B tuggade vidare på strömmingen under en kortare tystnad. A:s smartphone ringde men han brydde sig inte om att svara.

– Hur många var ni upp till Böda? frågade B.
– Arton, sa A. Det kändes när man drog på, det tog lite tid att gå upp i planing…
– Förstår det, sa B. På min skuta kan vi bara vara tolv. Funderar på att byta upp mej till nåt större…
– Jag med, sa A. Min börjar kännas liten, speciellt när man ska övernatta med sällskap. Men det är det där med soppan. Så helvetes dyr den har blivit!

De åt tysta ytterligare en minut. En säl brölade i öster.

– Vad kan du tänka dej att ge för den nya? frågade A.
– Tja, fem, sex, sju kanske. Inte en spänn över tio! sa B.
– Låter vettigt, sa sjöman A till sjöman B. Man har ju husbilen att tänka på också. Min nya gick på nästan sex, en Concorde Liner Centurion på 26 ton – som en långtradare. De e de där med många bäckar små, du vet.
– Ja, så e det, sa sjöman B. Många bäckar små…

Nu bröt solen äntligen igenom.

– Hörrdu… Visst är hundratjuåtta kronor rätt saftigt för tre strömmingar och lite mos? sa sjöman B.
– Jo, visst e det, sa sjöman A. Strömming va nästan gratis när jag var ung.

Sjömännen drack kaffe under tystnad.

B:s smartphone ringde men han brydde sig inte om att svara.

– Ja du, sa sjöman A.
– Då kan vi det här, sa sjöman B.

De reste sig och gick.

Thailändskan dök upp från ingenstans. Hon torkade snabbt av sjömännens bord.

– Bye bye, sa hon högt för sig själv.
Hon skrattade.

 


 

Märkt

Konsten att konversera

Ölands-Södra-Udde

Jag satt mitt i Europa. Till vänster Danmark och Borås. Till höger Tyskland och Nederländerna. Rakt fram Polen. Vi 13 åt lunch vid Långe Jan.

– Jag älskar dej, sa danskan till dansken. Hon var från Esbjerg, han från Köpenhamn, gissade jag. Hon hade tatueringar i hela ansiktet och nosringar – i ögonbrynen!
– Jag älskar dej, svarade dansken. Han hade en blå Ferrari i pannan och underarmarna såg ut att ha kommit i vägen för ett exploderande bläckhorn.

–  Jag älskar dej, upprepade han.

Helmuth från Bremen till höger såg ut att aldrig nånsin ha skrattat. Han såg ut som salt.  Hans Elfride liknade peppar. De sa inte ett ord till varandra under hela måltiden. Helmuth stirrade på mig ibland med kisande ögon och stramt neddragna mungipor. Elfride tittade han aldrig på.

Borås och hans Boråsa satt till vänster om mig. Hon vägde 140, han 60. Hon i blommig klänning som visade merparten av den enorma barmen. Hennes gäddhäng var tatuerade med hästhuvuden. När hängena gungade såg hästarna ut att galoppera. Han satt klädd i grova Algotskläder och sippade på en liten kopp kaffe. Boråsa la in glass i stora lass.
– Jag anser… sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa.

Holländarna till höger, mamma, pappa, unge på fem.
– Det var hemskt vad det blåser, sa hon.
– Ja, det blåser ta mej tusan mer här än hemma, sa han.
– Jag vill ha en annan glass. Den här var inge go, sa ungen.

De tre polskorna var vackra, naturliga. Ingen tog skydd bakom smartphone, inga tatueringar, bara naken fräsch kvinnohud.
– Dom ser inte så glada ut, svenskarna, sa Jystyna.
– Dom har det inte så lätt nu för tiden, sa Jagoda tankfullt.
– Se bara hur kronan slagit i botten. Vi är ju rika här, sa Ilona och skrattade – på polska.

– Jag anser…, sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa och matade in en ny slev glass.
Hästarna galopperade.

Helmuth tittade surt på mig. Elfride tittade med peppar i blicken på Helmuth. Jystyna blickade ut mot havet.

– Tänk att det alltid ska blåsa så, sa fru Holland.
– Ja, så är det, sa herr Holland. Vad skulle vi här och göra, egentligen? Vi hade haft det bättre hemma.
– Du ska då alltid gnälla, sa fru Holland.

En Gripen väsnades och ritade streck i skyn. Den blänkte till i solskenet tvåtusen meter upp i det blå.

– När jag bodde här för tio år sen var Sverige ett annat land, sa Jystyna.
– Hur då? frågade Jagoda.
– Dom var gladare då svenskarna, sa Jystyna.
Ilona sa ingenting. Hon satt tyst och var mycket vacker. Hon log åt Jystyna och blev ännu vackrare.

– Jag älskar dej, sa dansken.
– Jag älskar dej, sa danskan.
Så satt dom tysta och höll varandra i handen.

Ingen sa nåt på en hel minut.

Så brast Helmuth ut i ett rungande gapskratt. Elfride hade spillt ut kaffet i knät.

– Vicken typ, sa holländaren.
– Jag anser…, sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa.

– Jag älskar dej, sa danskan igen.
– Jag älskar dej, svarade dansken – igen.
Så reste de sig och gick.

Jystyna satt tyst och tittade frågande på tysken. Hon var verkligen mycket vacker. Till och med vackrare än Ilona.
– Ibland längtar jag hem, sa hon mest för sig själv.
Jagdoda och Ilona nickade.

Solen gick i moln. Jystyna svepte en sjal omkring sig. De tre vackra polskorna satt tysta och tittade ut över havet, mot söder.

– Nummer etthundratretton! ropade servitrisen med den stekta strömmingen på fat.

 


 

Märkt , ,

kåserieserien från fyrplatsen fortsätter…

parkering_fyrplatsenTuristerna väller in mot södra Öland. Parkeringen vid fyrplatsen är ofta nästintill full. Var tredje bil är från utlandet. Många lunchar nere vid Långe Jan, så även kulturorganets utsände. Han skriver under sommaren en serie kåserier om möten, upplevelser och iakttagelser på krogen vid fyren. Du kanske redan har läst det första, som du hittar här.

krogen_fyrplatsenI morgon kan du alltså läsa nästa kåseri om just en sådan lunch. Rubriken är: ”Konsten att konversera”. Till det krävs ofta både erfarenhet och social förmåga. Utan dessa egenskaper riskerar samtalen att inte bli så spirituella och intressanta som man önskar… I morgondagens kåseri träffar du den hemske Helmuth och den lille mannen ”Borås” med sin stora fru. Du möter också den bländande vackra Jystyna och hennes nästan lika vackra polska väninnor…

 


 

Märkt , ,

15 oktober 1635 och Larry Page

fyrplatsen_L_J

De två kvinnorna åt lunch på krogen nere vid Långe Jan. En var 79 räknade jag ut, eftersom hon berättade för väninnan vilket år hon föddes. Väninnan berättade inte för väninnan när hon var född. Men jag gissar att hon var några år yngre, säg 75.

Jag lunchade vid bordet intill. Jag kunde inte undvika att höra vad de pratade om.

– Det är skönt här nere, sa 79.
– Ja, och maten var god, sa 75.

79 svarade inte utan fortsatte:
– Undrar hur hög Långe Jan är…

– Ingen aning, svarade 75.

– Det ska vi snart ta reda på, kontrade 79.
Hon tog upp sin smartphone.

75 tog också upp en smartphone.

– Då googlar jag på Långe Jan…, sa 79 och pickade på sin smartphone.

– Mmm, svarade 75.

– Fyrtioen komma sex meter! skrek 79 upprymd över den snabba sökinsatsen.

– Och den byggdes 1785, fyllde 75 i med. Undrar om den är Sveriges äldsta fyr?

– Nej, den äldsta byggdes i Falsterbo! skrek 79 alldeles till sig i trasorna. Kan du tänka dej att det den 15 oktober år 1635 gavs order om att bygga den äldsta kända fyren, en så kallad vippfyr där – i Falsterbo!?

– Nä, det kan jag faktiskt inte, svarade 75. Men hör här då: Landsorts fyr uppfördes på 1670-talet på ön Öja i Torö socken, Nynäshamns kommun, Stockholms skärgård och är Sveriges äldsta bevarade fyr…

– Ja, Google är fantastiskt, sa 79 och fortsatte: Jag ser här att Google grundades den 4 september 1998 av Larry Page och Sergey Brin när de båda var doktorander på Stanford University i Kalifornien…

– Åh, 1998. Sååå länge sen!? svarade 75.

– Ja, och 1998, alltså samma år, förbjöds all rökning på Kaliforniens barer, sa 79. Google vet allt, sa hon och klappade sin smartphone.

Sen satt 75 och 79 tysta i två minuter och drack kaffe.

– Titta på dom där flickorna där, sa 79 och nickade västerut. Se så dom sitter med sina telefoner medan dom äter.

– Ja, det är förfärligt, sa 75. Dom kommer att få gamnackar allihop.

– Hmm, sa 79 och tittade ut över havet. Allt är bara trender och moden nu för tiden… Förresten… Det där uttrycket gamnacke… Undrar varifrån det kommer..?

Hon tog åter upp sin smartphone…

 


 

Märkt