Kategoriarkiv: Kåseri

Meningen med livet

krogen_fyrplatsen

Augusti. Ett milt vemod hade lagt sig över Öland, särskilt om kvällarna. De många döda träden med sina spretande svarta och vita grenar såg ut som hjälpsökande händer mot den mörknande kvällshimlen.

Men nu var det mitt på dagen. Jag blev sugen på stekt strömming med potatismos och lingon, så jag styrde hojen ned mot krogen vid Långe Jan. Det var mer än en vecka sen jag ätit stekt strömming med potatismos och lingon.

Hon berättade att hon hette Lizzie och var både psykoterapeut och optimist.
– Och så är jag positiv, sa hon med eftertryck.
Oj då, tänkte jag men sa inget.

Så mycket mer än så sa hon inte till en början efter att hon slagit sig ned mittemot mig. Det där med psykoterapeut kändes märkligt. Varför nämnde hon det? Varför sa hon det redan i första meningen till en främling? Såg jag ut att behöva analys, samtal, råd och kanske vård?

Men hon hade klass på nåt sätt, Lizzie. Stil! Och så åt hon stekt strömming med potatismos och lingon. Folk som äter stekt strömming med potatismos och lingon har stil. Jag tror dom förstår livets mening. Ja, jag är övertygad om det. Jag är absolut övertygad om det.

– Visst är det gott, sa hon plötsligt.
– Ja, som alltid, sa jag.
– Det är så skönt att sitta här nere och äta och komma ifrån allting, fortsatte hon…
– Ja, visst är det, sa jag. Men det där med komma ifrån allting… Är det nåt särskilt du tänker på?
– Nja, kanske inte. Men ibland blir jag så jäkla trött på allt gnäll. Folk gnäller om vädret, dom gnäller om lönen, om politiken, om sjukdomar, dom gnäller om allt…
– Ja, så är det kanske, sa jag. Att gnälla är som att gunga, du vet. Man har nåt att göra men kommer ingen vart.
– Den var dålig, sa hon. Den var riktigt dålig! Jag gillar inte historier som inte är roliga.
– Nä, vem gör det? Men inte var det nån historia precis, försökte jag och tyckte det var ganska roligt.

– Känner du också att fisken luktar unket? frågade hon.
– Nej, jag känner ingenting. Fisk luktar aldrig gott, inte så gott som den smakar i alla fall…
– Nu svarar du precis som män brukar svara. Så snart man frågar nåt börjar dom långa utläggningar om orsakerna…
– Om det var en lång utläggning så vet jag inte vad jag ska svara, sa jag…
– Jag blir så trött på alla som undviker att svara och börjar predika i stället. Men du behöver inte säga nåt om fisken luktar unket eller inte, sa hon och knyckte på axlarna.
– Predika var väl att ta i! försökte jag.
– Vet du? sa hon. Mitt ex var präst! Han predikade från morgon till kväll. En egotrippad galenpanna.
– Jaså. Han var alltså inte guds bästa barn, sa jag och tyckte det var ganska kul sagt.
Hon tittade mig i ögonen medan händerna laddade med kniv och gaffel ryttlade i luften.
– Du mår nog inte så bra, va?
– Där har du fel, svarade jag. Jag mår alldeles förträffligt.
– Förträffligt! pep hon högt med spelad falsett. Så sa mitt ex också. Jag mår alldeles förträffligt! sa han jämt och ständigt. Å sen gick det kräket och hängde sej.
– Usch då, sa jag. Vilken tragik. Det var väl nåt han ville komma ifrån…
Hon tittade upp med åska i blick.
– Religiösa tror ju ofta på ett evigt liv, försökte jag för att slingra mig ur bläckfiskhonans krysstag.
Men kastet uteblev.

– Usch vad det blåser. Kan man aldrig komma undan den här envisa stormen här nere? sa hon och tittade mig i ögonen.
Jag skrattade.
– Storm var väl att ta i. Frisk bris är nog närmare sanningen, sa jag.
– Bris?! Vad är det för nåt. Jag gillar inte folk som talar i gåtor. Jag pratar om vind.
– Frisk bris säger man på sjön. På land kallas den måttlig vind, sa jag.
– Nu fick du det sagt också. Men varför ska du dra in sjön i det här? Vi sitter väl på land? Förresten, vad trött jag blir på alla skrikande ungar här. Att inte föräldrarna kan ha lite pli på ungarna. Man ska väl inte behöva sitta med hörselskydd på krogen ändå, sa hon och kastade en blick upp mot gud fader högt – mycket högt – där uppe i himmelen.

Jag satt tyst.

– Vad tyst du är, sa hon.
– Ja, jag äter, svarade jag och log.
– Ja ha, ursäkta då, svarade hon. Det är till att vara underhållande…

Jag satt tyst ytterligare en stund.

– Ja, snart är sommarn slut, sa hon och suckade. Och sen börjar den där hemska hösten…
– Hemska?
– Ja, jag hatar hösten, sa hon. Allt bara dör. Att nån kan gilla den fattar jag bara inte. Och sen kommer den ännu hemskare vintern!
Jag skrattade.
– Gillar du nån årstid? frågade jag.
– Ja, jag tycker om sommaren. Men då ska den vara lagom. Nu är den för blåsig. Nä, somrarna var bättre förr, sa hon. Och i framtiden kommer dom bli outhärdliga.
– Jaså, sa jag. Outhärdliga? Det låter farligt…
– Jag har inte sagt att det är farligt. Varför ska du märka ord på det där sättet!
Jag svarade inte. Vi åt under tystnad en minut eller två.

– Nä, det är inte fisken som luktar unket. Det känner jag nu. Stanken kommer från sjön. Rutten tång. Det känns tydligt nu, sa hon. Så luktar det överallt på Ölands stränder. Äckligt är det!
– Det är naturens gång, sa jag. Växter lever, växer och dör, precis som vi.
– Det var veckans sämsta jämförelse, sa hon. Jämför du mej med en växt? Med en tångruska! Jag blir så less på alla bilder och transformeringar. Du är väl ingen Tomas Tranströmer ändå…
– Nej, ingen Tomas Tranströmer… Jag heter Staffan. Men veckan är lång, sa jag och tyckte det var en rätt bra lägesanalys. Du får säkert höra ännu sämre transformeringar innan det blir söndag.

Hon lyssnade inte, svarade inte, blickade tomt ut mot havet.
– Tråkigt vatten här, sa hon plötsligt.
– Tråkigt?
– Ja, i Stockholms skärgård är det liv och rörelse på sjön. Segelbåtar, motorbåtar, vattenskotrar, kanoter, jollar… Här finns inte en båt. Helt öde. Titta, inte en båt!
– Men i Stockholms skärgård har ni fästingar, prövade jag till ett snett leende.
– Du ska då dra upp allt negativt, sa hon kort. Nej, här nere skulle jag inte vilja bo. Blåsigt och stendött, det är vad det är… Å i affär´n hade dom inte ens rökta musslor häromdan.
– Efterfrågan på just den varan är nog marginell här, svarade jag.
– Marginell och marginell… Har man inte ens rökta musslor kan man lika gärna klappa igen, sa hon och såg ut att mena det. Man måste hänga med.
– Det är nog inte så lätt att hänga med på allt i en så liten ort som denna, sa jag.
– Det är ju det jag säjer, sa hon. Då är det ju lika bra att stänga. Hör du, förresten…? Så många flygplan som går där uppe! Hon pekade mot skyn. Att man aldrig kan få lugn och ro. Och alla avgaser dom spyr ut. Titta! Titta vilka avgasmoln!
– För få båtar men för många flygplan, sa jag och tyckte jag träffat mitt i prick i min lägesanalys.
– Är du alltid så där arrogant mot folk? frågade hon. Jag är inte van vid det.
– Arrogant var väl att ta i, sa jag.
– Det är nog tredje gången du säjer ”det var väl att ta i”… Har du inget annat att säja? frågade hon.
– Jo då, sa jag. Jag har mycket att säja. Men nu vill jag ha kaffe…
– Ska du ta kaffe direkt på fisk? frågade hon och såg ut som om hela världen ramlat samman. Jag har då aldrig hört på maken! Är ni alldeles tokiga här nere?
– Ingen aning. Vi är väl lika tokiga som överallt annars, skulle jag tro. Men nu ska jag ha kaffe, sa jag. Det är väl inte att ta i?

Hon tittade på mig med huggormsögon, skakade på huvudet och slog ned blicken i bordet.

– Fihejkon fidåkon fisurkon fimarakom, sa jag och log. Så reste jag mig.
– Ursäkta? sa hon och såg förvirrad ut.
– Fikonspråket, sa jag. Ett världsspråk! Talas i Uganda och på nordpolen.

Jag struntade i kaffet. På cykeln hem tänkte jag att om mindre än ett år skulle jag hoja hit ner igen för att äta stekt strömming med potatismos och lingon. Folk som äter stekt strömming med potatismos och lingon har stil. Jag tror dom förstår livets mening.

Med några få undantag.

 


 

Annonser
Taggad ,

Anders

krogen_fyrplatsen

Vi var enda gäster vid fyrplatsens krog en julionsdag. Det var molnigt efter ett lätt regn. Den här gången beställde jag stekt strömming med potatismos och lingon.

– Jag sätter mej här vid dej, sa han och sträckte fram handen. Anders heter jag. Det ska bli gott med strömming.
– Staffan, sa jag. Sätt dej, du! Jaså, du kör strömming du me?

Han såg ut som en skäggig litteraturkritiker i skinnställ vid en större dagstidning. Men det var han inte.

– Jag tycker jag har sett dej förut, sa jag…
– Det tror jag inte, sa Anders. Jag bor i Göteborg och är speciallärare där på en massa problemskolor.
– Ååh, fy fan, sa jag. Det låter jobbigt.
– Det är bara förnamnet, svarade Anders. Man är mer polis än lärare. Men jag klarar mej tack vare en besvärlig sjukdom.
– Men du ser jäkligt frisk ut, kontrade jag.
– Tack, men skenet bedrar. Jag är nämligen spontan. Sen länge svårt insjuknad i spontanitet, skulle man kunna säga. Du såg det nyss. Hur många skulle sätta sig vid dej när alla andra bord är lediga?

Jag skrattade.
– Ja, det är sant, sa jag. Men dom flesta skulle nog vilja va spontanare än dom är. Tror du inte det?
– Jo, det må så vara. Men jag är superspontan. Vill du höra senaste grejen?
– Jag är idel öra, svarade jag.
Och Anders berättade:

* * *

Min fru gav mej lappen. Där stog ”Tre deciliter grädde”. Jag skulle ändå till city med en kompis så en snabbrunda på ICA gjorde mej ingenting. Kompisen och jag gick in på Brumbergs Motor. Kompisen skulle köpa nya motorcykelhandskar. Men han är noggrann och tar tid på sej, rena motsatsen till mej. Allt han gör tar evigheter.

När han provade fjärde paret handskar gick jag en sväng för att få röra på kroppen.
”I´m back in a minute”, sa jag.

Jag lufsade runt på måfå och kom efter en stund tillbaka till Brumbergs Motor. Kompisen stog fortfarande och provade handskar. Utanför entrén stog några enorma motorcyklar och på skoj satte jag mej på en. Där satt jag skönt och väntade på min långsamme polare…

”Gillar du den?” sa killen.
Jag ryckte till. Vad menade han?
”Gillar va då?” svarade jag.
”Bågen”, sa killen.
”Aha”, sa jag. ”Ja, den ja. Ja, den är förbaskat behaglig att sitta på. Jag väntar på en kompis. Han är inne och köper motorcykelhandskar så jag hoppas jag kan sitta här en stund till…”
”Jag förstår”, sa killen. ”Sitt kvar du. Men… du kanske vill ta dej en provtur?”
”Tja”, sa jag. Det vore kul. ”Det är nog fyrtio år sen senast…”

Killen tog fram nyckeln, startade maskinen och visade mej växlingslägena. Sen tuffade jag iväg utan egentligt mål…

Det tog en halvtimme till innan kompisen var färdig med sitt handskinköp. Han såg stolt ut när han kom vinkande ut från affären med handskarna på händerna.

”Det här är grejor, det Anders. Vilka vantar, va! Så jäkla sköna. Och superkvalite. Men dyra som fan. Sexhundra. Men vad gör det om hundra år. Nå, har du köpt grädden?”
”Nä”, svarade jag. ”Det blev nåt annat…”
”Jaså”, sa kompisen. ”Vad då?”
”En båge”, sa jag.
”En båge?!” sa kompisen.
Jag pekade på bågen jag satt på.
”En Honda”, sa jag.

Kompisen stog tyst, tittade på bågen, sen på mej.
”Vad fick du ge?” frågade han.
”Trehundrasextiofem papp”, svarade jag. ”Jag fick ner den tjugo”.

Vi stod tysta en stund.

”Du är förbanne mej den tokigaste polare jag har”, sa kompisen.
”Nu åker vi.” sa jag.
”Hem?” frågade kompisen.
”Nej”, svarade jag. ”Till ICA. Jag måste köpa grädde.”

* * *

Vi åt en stund under tystnad. Strömmingen var god, välstekt, aromatisk. Vinden svag, från sydväst. Det började klarna åt söder. Öland var som bäst.

– Här kommer frugan”, sa Anders. Jannica heter hon.
Och frugan Jannica kom, i skinnställ med en kopp kaffe i handen. Vi hälsade och hon log och slog sig ned mittemot mig.

– Kul man du har, sa jag. Spontan kille!
– Spontaaaaan, svarade hon leende och drog ut på ordet. Men, men, men… Nu glömde jag grädden till kaffet…
– Det fixar jag, sa Anders. Jag är bra på grädde. Sitt kvar du. I´m back in a minute…

Jag noterade att Jannica tittade stint på sin armbandsklocka.

– Jo, det där med spontanitet…, fortsatte hon utan att släppa blicken från klockan…

 


 

Taggad

mona

krogen_fyrplatsen

Det var en sån där dag då alla klippte de bruna gräsmattorna. De som inte klippte de bruna gräsmattorna klippte de ännu så länge gröna häckarna. De som inte klippte de ännu så länge gröna häckarna gick med trimrar och tokgasade upp och ned i trädgårdshörn där åkgräsklipparna inte kom åt. En ettrig motorsåg på avstånd spetsade hela knatterkonserten. Det var en sån där dag man bara önskar sig en enda sak: tystnad.

Jag tog hojen ner till krogen på fyrplatsen för att njuta strömming med potatismos och lingon. Där satt fem sex personer en och en vid borden och jag tog det lediga längst åt söder. En glad madame kom med strömmingen. Det var tyst. Förbanne mig, det var tyst! Jag slöt ögonen och andades in djupt. Ååh, vilken doft. Äntligen…

– Du, jag sätter mej här vid dej, sa hon.

Jag öppnade ögonen. Hon satt redan mitt emot mig, en donna runt 25.

– Låt inte mej störa, sa hon och fortsatte. Men kommunikation mellan människor är faktiskt viktigare än vi tror. Du förstår jag är journalist, men också kåsör och jag skriver så många kåserier till olika tidningar att jag ibland inte vet vem jag e. Men det är kul. Skitkul, faktiskt. Man växer när man får se sej själv i text och får skriva om sej själv och sina problem och sin ångest… Men livet är ju inte bara elände så ibland skriver jag också om romantiska och grymma och coola saker… Jag försöker hålla mej breeeed, alltså. Och så är jag är så romantisk, du vet. Skitromantisk, faktiskt.

– Men… , försökte jag.

– Du vet… Den här sommaren har jag bergis skrivit tjugo kåserier och alla handlar om mej, du vet. Coolt, va? Om mej, Mona! Och varje kåseri börjar med ordet jag. Jag vet inte varför jag alltid börjar med ordet jag, faktiskt. Jo, kanske. Det har väl nåt med min svåra uppväxt att göra, du vet jag hade det skitjobbigt och massor av problem som jag på olika sätt skriver om nu så att andra människor slipper gå igenom det jag gått igenom och känner sig lyckligare och coolare på nåt sätt – om du förstår vad jag menar. Jag var inte trygg tidigare. Nu vill jag göra andra trygga. Jag vill hjälpa andra, liksom, få dom att växa som människor. När folk läser om mina problem blir dom av med sina egna, liksom. Numera chillar jag bara med folk som jag klickar bra med, liksom. Jag orkar inte med dom andra…

– Dom andra…, försökte jag.

– Livet är ju inte bara lycka, inte bara sorg, fortsatte kåsören. Livet är ju både sorg och lycka. Har du tänkt på det nån gång – både sorg och lycka! Det finns både och, vitt och svart, gråt och glädje. Inte sant? Min kille gjorde slut förra veckan och det har blivit två kåserier om bottenlös smärta och sorg… Bottenlös sorg! Så jag hjälper andra med mina texter, liksom. Jag är väl lite av vår tids Moder Te…, nä nu tappa jag namnet, men skit samma. Hur som helst känns det coolt att få hjälpa genom att skriva. Jag passar så bra i den kontexten. Jag är ju så trygg. Och alla mina kompisar tycker det e kul att läsa mina texter, dom säger ofta att det där är verkligen du, Mona, det är verkligen du och då tycker jag att jag lyckats på nåt sätt, lyckats med att berätta om mej själv och min ångest och mina ingrepp och mina jävla lyckopiller. Ja, jag säger jävla för att dom är så jävla bra du vet, dom här pillren, sa kåsören och skrattade. Jag är lycklig jämt. Utom när jag är deppig, förstås. Och det är jag ganska ofta…

– Men…, provade jag.

– Du, sa hon och pekade på sig själv. Vet du vad lilla jag ska göra i september? Vet du vad lilla jag ska göra på min semester i september? Det blir ingen vanlig semester, förstår du. Det blir en semester som kommer att lära mej massor om mej själv och mina problem och min ångest och hur jag ska lösa alla svårigheter. Vet du!? Kan du gissa! Gissa!

Jag skakade på huvudet.

– Jag ska göra en tyst pilgrimsvandring i Spanien. Man går och går och går och man får inte säja ett endaste ord i bergis tretti mil. En tyst vandring. Så jävla skön! Den kommer att passa mej som hand i handske, jag som avskyr folk som bara snackar om sej själva.

Jag cyklade hem. Livet gick sin gilla gång. De som inte klippte gräs klippte häck. Jag startade datorn, googlade på vandring under tystnad… och fick 518 000 träff.

518 000 träffar!

Jag är inte ensam i min längtan.

 


 

Taggad

En sån där varm dag i juli

fyrplatsen_L_J

Dagen var varm som julidagar på Öland ibland kan vara. De lediga platserna var få, som dom ibland kan vara nere vid fyrplatsen när man vill luncha en varm dag i juli. Denna dag fanns bara en ledig plats! Jag tackade den gud jag inte tror på och såg fram mot en måltid genomsyrad av lugn, arom, den ädla smaken av smörstekt strömming och skön tystnad.

Jag slog mig ner på den enda lediga platsen. Servitrisen kom strax efter med min tallrik. Mitt emot mig satt medelålders kvinna, till det yttre parant. Jag la genast märke till att hon förde besticken på ett ovanligt dansant sätt, som en dirigent för armarna i ett stycke musik i largo. Hon betraktade mig. Uppifrån och ned. Från vänster till höger.

– Hett i dag, prövade jag en aning nonchalant.

Inget svar.

Till höger om kvinnan satt till synes ensam man. Till vänster om kvinnan satt till synes ensam man. Ingen av dem låtsades höra min så där lagom folkliga hälsningsfras (jag hade bara sekunder tidigare kasserat det lite mer intellektuella alternativet, som bör framföras med en dos spelad överraskning: ”Och här sitter ni och äter!?”)

Kvinnan åt. Männen åt.

Jag började äta.

Då såg jag den! Den stack ut som en liten svart vandrande pinne mellan hennes rödtonade hårslingor vid vänstra örat.

– Nu är även sista platsen upptagen, sa hon plötsligt och tittade mig i ögonen.
– Ja, sånt händer. Och jag är den skyldige, sa jag och log brett.
– Nu försöker han vara rolig också, kontrade kvinnan.
– Du får gärna säja du, sa jag. Det blir så opersonligt med tredje person.

Kvinnan stirrade på mig.

– Tredje person? sa hon i en utdragen suck.
– Svante heter jag, sa jag (jag skulle aldrig i livet uppge mitt riktiga namn till henne).
– Nu presenterar han sej också, sa kvinnan. På ett enkelt mathak! Du vet vad jag tycker om såna…

Jag insåg att maten borde tysta mun. Det gjorde även kvinnan och hennes flankerande tysta män.

Men tystnaden blev kortvarig.

– Och skägg har han också. Du vet vad jag tycker om såna, sa hon plötsligt medan hon såg ned i sin tallrik över vilken hon nu förde besticken i majestätisk grave.

Jag låtsades inte höra. Ville hon ha mitt svar fick hon fråga om det. Jag krusar ingen, tänkte jag.

– Och han äter som en amerikan, med bara gaffeln, sa hon och starrbligade på min enkla bestickföring – i allegro!
– Ja, jag tycker det är mycket enklare, sa jag. Enklare med ett bestick än med två, la jag till.

– Nu ska han lära mej besticken också, fräste kvinnan. Du vet vad jag tycker om såna där besserwissrar…
– Nej, jag har ingen aning, sa jag.

Hon stirrade mig in i ögonen och sa:
– Jag pratar inte med dej.
– Nähe, sa jag.

Mannen till höger om henne reste sig plötsligt och lämnade bordet.
– Nu finns det en plats bredvid mej! sa kvinnan i en högre tonart. Skynda dej hit!
– Tack men jag sitter så bra här, svarade jag.
– Jag pratar inte med dej sa jag, sa kvinnan och sänkte besticken i adagio i en gest av uppgivenhet.

En ny man kom raskt gående mot bordet. Med viss svårighet slog han sig ned på den lediga platsen.
– Hej, sa han till mig. Det här är min fru. Han tittade på henne och log.
– Ååh, sa jag och låtsades förvånad.
– Ja, jag har verkligen haft tur i livet, sa han och tittade åter på kvinnan som nu höll besticken nästan helt stilla, svävande i luften – i meno mosso.

Kvinnan svarade inte. Hon tog telefonens headset ur örat och la det framför sig på bordet.
Den nye mannen gjorde likadant. Han tog ut sitt headset ur örat och la det i skavfötters med hennes.

– Som sagt var…, harklade han sig. Jag har haft tur här i livet…

– Ja, sa jag och log. Det är bra att du ser det hela från den ljusa sidan.

Jag reste mig, bugade mig först lätt mot kvinnan, sedan aningen djupare mot mannen.

Det var en sån där varm dag som julidagar på Öland ofta kan vara. Jag gick mot den västra spetsen av udden medan jag funderade på varför jag bugade mig aningen djupare för honom än för henne.

 


 

Taggad

ny lunch, nya människor, nytt kåseri…

krogen_fyrplatsen

Kulturorganets utsände har åter lunchat på den denna gång fullsatta krogen nere vid fyren Långe Jan. Och det är märkliga saker han rapporterar om i ett nytt kåseri. Bland annat om ”vandrande pinnar ur öronen”. Känsliga läsare kan inte nog varnas.

Kåseriet publiceras i morgon…

Kåseri ett kan du läsa här.
Kåseri två läser du här.
Kåseri tre finns här.

 


 

De rika – och de fattiga

Ölands-Södra-Udde

De var sjömän på torra land. De åt lunch nere vid fyren. Solen hade ännu inte orkat igenom det tunna molntäcket. Det hade nyss regnat. Det var bara vi tre.

– Hur mycket drar din? frågade sjöman A, 45, i gulvit kaptensmössa.
– Runt 80 pannor timmen, sa sjöman B, 70, smal som en sytråd i vegamössa med ankareemblem i fören.
– Det blir pengar det, sa sjöman A.
– Ja, det blir en hacka, sa sjöman B. Nästan femtonhundra! Och din då?
– Ungefär lika. Aningen mer kanske. Men mycket mer på fullgas, sa A.
– Givetvis, sa B och tog en tugga av den stekta strömmingen.
– Ja, du. Tiderna förändras, sa B. Nästan femtonhundra i timmen för å få va på sjön. Tror det blir gula västar här också snart…
– Ja, säkert, svarade A. Så här kan det bara inte fortsätta. Jag körde upp till Böda och tillbaka häromdagen och soppan gick på över åttatusen.
– Men då blåser du väl på rätt bra? frågade B.
– Jo då, runt 40 knop, men ändå, sa A. Så här kan det bara inte fortsätta.

Sjöman A och sjöman B tuggade vidare på strömmingen under en kortare tystnad. A:s smartphone ringde men han brydde sig inte om att svara.

– Hur många var ni upp till Böda? frågade B.
– Arton, sa A. Det kändes när man drog på, det tog lite tid att gå upp i planing…
– Förstår det, sa B. På min skuta kan vi bara vara tolv. Funderar på att byta upp mej till nåt större…
– Jag med, sa A. Min börjar kännas liten, speciellt när man ska övernatta med sällskap. Men det är det där med soppan. Så helvetes dyr den har blivit!

De åt tysta ytterligare en minut. En säl brölade i öster.

– Vad kan du tänka dej att ge för den nya? frågade A.
– Tja, fem, sex, sju kanske. Inte en spänn över tio! sa B.
– Låter vettigt, sa sjöman A till sjöman B. Man har ju husbilen att tänka på också. Min nya gick på nästan sex, en Concorde Liner Centurion på 26 ton – som en långtradare. De e de där med många bäckar små, du vet.
– Ja, så e det, sa sjöman B. Många bäckar små…

Nu bröt solen äntligen igenom.

– Hörrdu… Visst är hundratjuåtta kronor rätt saftigt för tre strömmingar och lite mos? sa sjöman B.
– Jo, visst e det, sa sjöman A. Strömming va nästan gratis när jag var ung.

Sjömännen drack kaffe under tystnad.

B:s smartphone ringde men han brydde sig inte om att svara.

– Ja du, sa sjöman A.
– Då kan vi det här, sa sjöman B.

De reste sig och gick.

Thailändskan dök upp från ingenstans. Hon torkade snabbt av sjömännens bord.

– Bye bye, sa hon högt för sig själv.
Hon skrattade.

 


 

Taggad

Konsten att konversera

Ölands-Södra-Udde

Jag satt mitt i Europa. Till vänster Danmark och Borås. Till höger Tyskland och Nederländerna. Rakt fram Polen. Vi 13 åt lunch vid Långe Jan.

– Jag älskar dej, sa danskan till dansken. Hon var från Esbjerg, han från Köpenhamn, gissade jag. Hon hade tatueringar i hela ansiktet och nosringar – i ögonbrynen!
– Jag älskar dej, svarade dansken. Han hade en blå Ferrari i pannan och underarmarna såg ut att ha kommit i vägen för ett exploderande bläckhorn.

–  Jag älskar dej, upprepade han.

Helmuth från Bremen till höger såg ut att aldrig nånsin ha skrattat. Han såg ut som salt.  Hans Elfride liknade peppar. De sa inte ett ord till varandra under hela måltiden. Helmuth stirrade på mig ibland med kisande ögon och stramt neddragna mungipor. Elfride tittade han aldrig på.

Borås och hans Boråsa satt till vänster om mig. Hon vägde 140, han 60. Hon i blommig klänning som visade merparten av den enorma barmen. Hennes gäddhäng var tatuerade med hästhuvuden. När hängena gungade såg hästarna ut att galoppera. Han satt klädd i grova Algotskläder och sippade på en liten kopp kaffe. Boråsa la in glass i stora lass.
– Jag anser… sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa.

Holländarna till höger, mamma, pappa, unge på fem.
– Det var hemskt vad det blåser, sa hon.
– Ja, det blåser ta mej tusan mer här än hemma, sa han.
– Jag vill ha en annan glass. Den här var inge go, sa ungen.

De tre polskorna var vackra, naturliga. Ingen tog skydd bakom smartphone, inga tatueringar, bara naken fräsch kvinnohud.
– Dom ser inte så glada ut, svenskarna, sa Jystyna.
– Dom har det inte så lätt nu för tiden, sa Jagoda tankfullt.
– Se bara hur kronan slagit i botten. Vi är ju rika här, sa Ilona och skrattade – på polska.

– Jag anser…, sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa och matade in en ny slev glass.
Hästarna galopperade.

Helmuth tittade surt på mig. Elfride tittade med peppar i blicken på Helmuth. Jystyna blickade ut mot havet.

– Tänk att det alltid ska blåsa så, sa fru Holland.
– Ja, så är det, sa herr Holland. Vad skulle vi här och göra, egentligen? Vi hade haft det bättre hemma.
– Du ska då alltid gnälla, sa fru Holland.

En Gripen väsnades och ritade streck i skyn. Den blänkte till i solskenet tvåtusen meter upp i det blå.

– När jag bodde här för tio år sen var Sverige ett annat land, sa Jystyna.
– Hur då? frågade Jagoda.
– Dom var gladare då svenskarna, sa Jystyna.
Ilona sa ingenting. Hon satt tyst och var mycket vacker. Hon log åt Jystyna och blev ännu vackrare.

– Jag älskar dej, sa dansken.
– Jag älskar dej, sa danskan.
Så satt dom tysta och höll varandra i handen.

Ingen sa nåt på en hel minut.

Så brast Helmuth ut i ett rungande gapskratt. Elfride hade spillt ut kaffet i knät.

– Vicken typ, sa holländaren.
– Jag anser…, sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa.

– Jag älskar dej, sa danskan igen.
– Jag älskar dej, svarade dansken – igen.
Så reste de sig och gick.

Jystyna satt tyst och tittade frågande på tysken. Hon var verkligen mycket vacker. Till och med vackrare än Ilona.
– Ibland längtar jag hem, sa hon mest för sig själv.
Jagdoda och Ilona nickade.

Solen gick i moln. Jystyna svepte en sjal omkring sig. De tre vackra polskorna satt tysta och tittade ut över havet, mot söder.

– Nummer etthundratretton! ropade servitrisen med den stekta strömmingen på fat.

 


 

Taggad , ,

kåserieserien från fyrplatsen fortsätter…

parkering_fyrplatsenTuristerna väller in mot södra Öland. Parkeringen vid fyrplatsen är ofta nästintill full. Var tredje bil är från utlandet. Många lunchar nere vid Långe Jan, så även kulturorganets utsände. Han skriver under sommaren en serie kåserier om möten, upplevelser och iakttagelser på krogen vid fyren. Du kanske redan har läst det första, som du hittar här.

krogen_fyrplatsenI morgon kan du alltså läsa nästa kåseri om just en sådan lunch. Rubriken är: ”Konsten att konversera”. Till det krävs ofta både erfarenhet och social förmåga. Utan dessa egenskaper riskerar samtalen att inte bli så spirituella och intressanta som man önskar… I morgondagens kåseri träffar du den hemske Helmuth och den lille mannen ”Borås” med sin stora fru. Du möter också den bländande vackra Jystyna och hennes nästan lika vackra polska väninnor…

 


 

Taggad , ,

15 oktober 1635 och Larry Page

fyrplatsen_L_J

De två kvinnorna åt lunch på krogen nere vid Långe Jan. En var 79 räknade jag ut, eftersom hon berättade för väninnan vilket år hon föddes. Väninnan berättade inte för väninnan när hon var född. Men jag gissar att hon var några år yngre, säg 75.

Jag lunchade vid bordet intill. Jag kunde inte undvika att höra vad de pratade om.

– Det är skönt här nere, sa 79.
– Ja, och maten var god, sa 75.

79 svarade inte utan fortsatte:
– Undrar hur hög Långe Jan är…

– Ingen aning, svarade 75.

– Det ska vi snart ta reda på, kontrade 79.
Hon tog upp sin smartphone.

75 tog också upp en smartphone.

– Då googlar jag på Långe Jan…, sa 79 och pickade på sin smartphone.

– Mmm, svarade 75.

– Fyrtioen komma sex meter! skrek 79 upprymd över den snabba sökinsatsen.

– Och den byggdes 1785, fyllde 75 i med. Undrar om den är Sveriges äldsta fyr?

– Nej, den äldsta byggdes i Falsterbo! skrek 79 alldeles till sig i trasorna. Kan du tänka dej att det den 15 oktober år 1635 gavs order om att bygga den äldsta kända fyren, en så kallad vippfyr där – i Falsterbo!?

– Nä, det kan jag faktiskt inte, svarade 75. Men hör här då: Landsorts fyr uppfördes på 1670-talet på ön Öja i Torö socken, Nynäshamns kommun, Stockholms skärgård och är Sveriges äldsta bevarade fyr…

– Ja, Google är fantastiskt, sa 79 och fortsatte: Jag ser här att Google grundades den 4 september 1998 av Larry Page och Sergey Brin när de båda var doktorander på Stanford University i Kalifornien…

– Åh, 1998. Sååå länge sen!? svarade 75.

– Ja, och 1998, alltså samma år, förbjöds all rökning på Kaliforniens barer, sa 79. Google vet allt, sa hon och klappade sin smartphone.

Sen satt 75 och 79 tysta i två minuter och drack kaffe.

– Titta på dom där flickorna där, sa 79 och nickade västerut. Se så dom sitter med sina telefoner medan dom äter.

– Ja, det är förfärligt, sa 75. Dom kommer att få gamnackar allihop.

– Hmm, sa 79 och tittade ut över havet. Allt är bara trender och moden nu för tiden… Förresten… Det där uttrycket gamnacke… Undrar varifrån det kommer..?

Hon tog åter upp sin smartphone…

 


 

Taggad
Annonser