Kategoriarkiv: konst

den kommer inte tillbaka – tiden

Bornholms Konstmuséum.

En av de poeter jag läste som ung var Bengt Anderberg, 1920-2008. De sista 40 åren av sitt liv bodde han på Bornholm med sin fru, keramikern Astrid Anderberg, 1927-2010. När jag nu var på Bornholm, funderade jag, borde jag försöka hitta deras gård i den lilla byn med det vackra namnet Östermarie. Det skulle vara intressant att se världen från den fasta punkt som ödmjuke Bengt Anderberg såg den i sitt nyktra och tidvis svårt alkoholiserade liv.

Jag letade på nätet och fann fakta och bilder om både Bengt och Astrid. Hon skulle dessutom – enligt de uppgifter jag hittade – finnas representerad på Bornholms Konstmuséum. Det borde gå lätt att hitta deras gård och att se Astrids ofta kraftfulla djurskulpturer – och sätta sig in i de vyer som omgett dem båda under nära 40 års gemenskap i en okänd by på en liten ö i ett främmande land.

Mitt lilla privata deckaruppdrag skulle gå lätt, tänkte jag. Först gården, sen museet! Jag valde en helt otrafikerad cykelled från Bölshavn. På skyltar med pilar stod det Östermarie. Leden gick brant uppför, det blev tystare och tystare, det blev långt mellan de vackra gårdarna som i sommarhettan tycktes inslagna i ett tidlöst skimmer. Jag såg inte en människa. Över Bornholm går ingen flygtrafik, därav den totala tystnaden. Ju högre upp jag kom, desto mer såg jag av det omringande havet. Först här på Bornholm förstod jag hur stor Östersjön faktiskt är. Ett hav!

Men byn Östermarie hittade jag inte. Jag irrade lite hit och dit men ingen Östermarie. Och inte en människa fanns att fråga. Byn gick inte att hitta. Besviken rullade jag nedför slingrande leder mot Svaneke. Världen var vacker, det var fortfarande högsommar och först nu i slutet av augusti satte sig en och annan bonde på skördetröskan för att bryta tystnaden i moln av boss och damm. Men Östermarie fanns inte. Bengt och Astrid Anderbergs gård i Östermarie fanns inte.

Några dagar senare cyklade jag från Hammer Odde österut mot Borgholms Konstmuséum. Målet var att se Astrid Anderbergs keramik. Jag haffade genast en expert i museets reception:
– Hej, jag är här för att titta på keramik av Astrid Anderberg…
– Hvad sagde du? Astrid Andersson?
– Nej, Anderberg.
– Anna Anderberg?
– Nej, Astrid Anderberg. Hon var svensk keramiker och bodde här på ön, i Östermarie.
– En potter ved navn Astrid Anderberg?
– Ja, fastän hon var lika mycket skulptör. Men hon är död nu.
– En død billedhugger i Östermarie, Astrid Anderberg?
– Ja, så skulle vi kunna summera. Men glöm det nu. Jag undrar var i museet jag kan se hennes kattor, hundar och fåglar…
– Skabte hun hunde og katte og fugle?
– Just. Men var hittar jag henne?
– Men du sagde lige, at hun var død…
– Ja, jag uttryckte mej lite slarvigt. Jag menar var i museet hittar jag hennes grejor?
– Hendes ting?
– Ja, så kan vi säga…
– Vil du finde varerne efter Anna Anderberg, der døde, men boede her på Bornholm?
– Ja, så skulle vi kunna säja. Men hon hette Astrid.
– Jeg har aldrig hørt om en potter ved navn Astrid Anderberg. Men vi har mange aktive kvindelige keramikere her i Bornholm, for exempel Maja Frendrup og… Men ingen af dem er selvfølgelig døde.
– Ok, tack för hjälpen. Jag går runt själv och letar reda på henne, Astrid Anderberg…
– Ja, gør det. Held og lykke til. Og hvis du har spørgsmål, spørg bare. Men som jeg sagde, har jeg aldrig hørt om Astrid Anderberg… Og jeg har arbejdet her i mange år … Men ingen Anna Anderberg…

Jag gick hela varvet i det ljusa museet. Många sekelsiftesmålningar av Anna och Michael Ancher, Marie Krøyer, Laurits Tuxen och Holger Drachmann. Många modernare målningar, mycket abstrakt, mycket politiskt korrekt och inkorrekt. Men ingen keramik och inga hundar, kattor eller fåglar av keramikern och skulptrisen Astrid Anderberg.

Byn där Astrid och Bengt bodde hittade jag inte. Och jag fann inte ett spår av Astrids keramik. Ändå har de bara varit döda i tio år. Jag cyklade vidare och funderade på hur Hjalmar Söderberg skrev…

”Allt förbleknar och blir till dröm.”

Ungefär så här kan kanske Astrid och Bengt Anderberg ha sett fälten och havet mot norr när de spejade ut från sin gård i Östermarie. Du kan förresten se en film om Bengts syn på livet och döden och den eviga tiden – här.

 

 


 

Annonser
Taggad , , ,

då var det 30 augusti 2014

Det är i dag fyra år sedan kulturorganet träffade en av Sveriges bästa satirtecknare, Lars-Erik Håkansson eller signaturen ”lehån”, med hustru Gunnel sommarboende i Södra Möckleby. Reportaget från det mötet kom långt senare, i september samma år. Klicka här för att läsa det. Där kan du också se flera av ”lehåns” vassa teckningar.

I dag tecknar lehån mest ”till husbehov”. Marknaden för satirteckningar och för teckningar över huvud taget har krympt drastiskt. För bara 20 år sedan skulle en tidning av rang alltid ha bra teckningar. Tiderna förändras. Läs mer om lehån här.

 

 


 

Taggad , ,

löktavla och majslabyrint

– Det blir en löktavla även i år. Det berättar Ingvald Petersson, bonde i Ventlige, för kulturorganets utsände. Den ska vara klar till Skördefesten. I väntan på den kan du redan nu förirra dig in i majslabyrinten. Du finner den uppe vid väderkvarnen i Ventlinge.

Entrén till majslabyrinten. Den ligger vägg i vägg med Ventlinge Konsthall, en av Ölands minsta.

En tjuga för att bli barn på nytt! På köpet får du se överraskande konst.

Inloppet till årets majslabyrint. Mer än så här vill vi inte avslöja av innehållet…

 

 


 

Taggad , , ,

capellagården – en fridfull oas

Det finns få ställen som utstrålar sådan harmoni som Capellagården i Vickleby. Gården med sina charmiga byggnader är centrum, och i dess trädgårdar, snickerier och keramikverkstäder bubblar skaparlusten. Utbudet i salonger och planteringar blir en blandning av klassisk stilkänsla och ungdomlig leklust.

Nedan blandar vi textlösa bilder av hantverk med trädgård hej vilt, utan namn, utan titlar, utan information. Den enda avsikten är att försöka ge en ren helhetsbild av ett stycke öländsk kulturhistoria.

 

 


 

Taggad , ,

Bart Pots – en holländares syn på Öland

I Lilla Hallen på Himmelsberga Muséum kan du se Bart Pots minnesutställning. Den visas till torsdag 21 juni klockan 17. Motivet i denna dramatiska målning emanerar från J.A.G.S. Muséum i Segerstad.

 

 


 

Taggad ,

om att berätta (om ”verkligheten”)

Västerstads almlund.

Den här bilden tycker jag om. Den har mycket av det som jag önskar av ett bra foto. Den har ett stänk av grafiskt blad över sig. Kompositionen är säker. Träden i symbios med telefontrådarna tvingar åskådaren att glida in i motivet från övre högra till nedre vänstra hörnet. Men bilden är mer än så. Den har nåt att säga. Den är tragisk. Den visar nämligen den nästan helt döda Västerstads almlund. Almsjukan igen!

Men det finns mer att tänka och tycka om i denna bild. Den är en aning ”manipulerad”. Manipulerad? frågar du. Är bilden en teckning, en målning? Nej, bilden är ett foto som jag i vissa partier har tagit bort en aning färg från, de döda träden och himlen. Det är därför som kvarvarande färg i äng och ännu levande träd ser onaturligt intensiv ut.

En naturlig fråga blir: Är detta en verklighetsförfalskning som inte bör göras eller tolereras i fotosammanhang? Naturligtvis är bilden en manipulation. Men även kameror manipulerar bilder, i dag ofta på många rent förskräckliga sätt. Dessutom tar alla kameramodeller olika bilder av samma motiv. Sätt upp 20 bilder från lika många olika kameramodeller så ser du själv. Och vad värre är: Varenda kamera i dag kan ställas in på många olika sätt för att du ska få ”manipulerade bilder i din smak”. Avancerade kameror har säkert många hundra inställningsmöjligheter. Och slutligen ”fixar” du bilderna i ditt bildbehandlingsprogram. Och ordet ”fixa” är lika med ”manipulera”. Hela kedjan från att du trycker på avtryckaren tills du ser den färdiga bilden är alltså lika med ”en kedja av medvetna manipuleringar”.

Jag hävdar att ”manipulering” i foto är ett måste. Om vi tittar på målarkonsten, dramatiken och filmskapandet finner vi – ofta – att realismen är stendöd. Att försöka skildra något som det verkligen är/ser ut är bortkastad energi som ger stendöda slutprodukter. Alla stora romaner, alla målade mästerverk, alla operor, alla minnesvärda filmer är ”skruvade och manipulerade” versioner av verkligheten. Francis Bacons målningar är inte realistiska. Trots det är de i mina och många andras ögon ”sannare än den så kallade verkligheten”. Många av Harry Martinsons romaner klassas som självupplevda. Men innehållet är ”vridet, förtätat, gallrat och `martinsoniserat´”. Och Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet” handlar inte om schack, inte om Max von Sydow och inte om pesten utan om något mycket intrikatare och mer mångfasetterat som inte låter sig nitas fast i ett enda ord.

Slutsats: Alla foton är manipulerade, i mindre eller högre utsträckning. Det går därför inte att säga ”nej tack till manipulerade foton”.

Men inte bara foton är manipulerade. Texter är ofta skrivna med ett speciellt syfte. Reklambranschen är en lögnfabrik. Diktaturer har sina speciella författargunstlingar, nästan alltid de som stryker regimen medhårs. Tjänster och gentjänster. Alla politiker har talskrivare, som genom texter ska få allt att framstå så mycket bättre än det egentligen är. Donald Trump har enligt mätningar uttalat fler än 1 000 lögner som med tiden blivit ”sanna” och som nu används av hans talskrivare som verklighetsbeskrivningar.

Mörbylånga kommun har öppet deklarerat att man köpt texter i Kalmar 24 för 60 000 kronor. Dessa texter ska ge en positiv bild av kommunen. Det sorgliga är att det måste till en stor begåvning för att skapa sådana ”ansträngda skönmålningar”; de sprejas ofta – omedvetet – med ”ett löjets skimmer”. Här är den senaste jag hittat – om kommunens bibliotek. I den kan man tro att man hamnat i paradiset redan under jordelivet. Allt är så fantastiskt och underbart och de många positiva fraserna är för säkerhets skull doppade i förstärkningsorden verkligen och väldigt.

Hur var det ordspråket sa? För mycket och för lite skämmer allt.

Slutsatsatsen torde bli en smula dyster: Att alla mänskliga uttryck är mer eller mindre manipulerade – vare sig vi vill det eller inte. Men det finns motgift: Analys och källkritik.

 

 

 


 

Taggad , , , ,

en oäkting presenterar sig – hundra år efter sin död

Det var en imponerande samling foton, målningar och fakta om den för många helt okände målaren Ivan Lönnberg som Sören Björklund serverade en intresserad publik på biblioteket i Degerhamn i kväll. Vi fick också en fin inblick i svenska konstnärers Pariserliv runt förra sekelskiftet.

Sören Björklund är numera ölandsboende tidningsman och har skrivit boken Ivan Lönnberg, konstnären som stupade i första världskriget. Det var länge en hemlighet att Ivan Lönnberg var ”oäkta son” till Per Ekström, ”Solmålaren”. Ingen vet med säkerhet om de två nånsin träffades.

Ivan Lönnbergs liv blev kort. Han var en lovande idrottsman och en hängiven konstnär, men av naturliga skäl är hans sammanlagda produktion liten. Inte ens fyllda 27 fick han en tysk kula i vänster öga i slutet av första världskriget. Han dog på fläcken och ligger begravd 15 mil norr om Paris. Då hade han kämpat på fransmännens sida i nästan fyra år i det som av många kallas det vansinnigaste av alla krig.

Sören Björklund vid Ivan Lönnbergs självporträtt. Nu på torsdag 26 april är det 100 år sedan Ivan stupade.

Ahltins målarskola vid Grevgatan i Stockholm. Spjuvern Ivan Lönnberg högst upp till vänster med en flygplansmodell i händerna. Ivan var bisexuell och levde länge ett dekadent liv innan han stadgade sig.

Sören Björklund pekar på en av Ivan Lönnbergs vänner i Parismiljö, Siri Derkert.

 

 


 

Taggad , , , ,

frukost i det gröna

Målningen Frukost i det gröna av Édouard Manet ställdes ut vid De refuserades salong i Paris 1863 och orsakade skandal. Min version, tagen från fågeltornet i Södra lundsjön för ett år sen, har hittills fått ett lugnare mottagande…

 

 


 

Taggad ,

glömskan – en källa att ösa ur

Jag vet inte hur många kameror jag har. Det är ointressant. Intressantare är att jag då och då glömmer bort nån av dom. Kameran blir liggande nånstans. När jag så råkar stöta på den igen är det alltid lika spännande att kolla bilderna. I dag hittade jag min gamla Canon PowerShot SX 230 HS från juraepoken. Vad fanns i den? Jo, exempelvis denna fortfarande ganska somriga bild tagen 23 november förra året.

Löktavlan i Ventlinge, gjord av Theo Janson. Receptet på en löktavla får du i detta inlägg från 2012 – om du klickar här.

 

 


 

Taggad , ,

Anaïs Nins dagbok

Du kan ta vilken som helst av de sju volymerna, slå upp den på måfå, börja läsa och genast känna dig delaktig i det hon berättar. Hon som skriver är Anaïs Nin. Boken är hennes omfångsrika dagbok.

Anaïs Nin föddes i Frankrike, växte upp i Spanien. Hennes dagbok handlar om flera decennier av hennes intensiva, fattiga, mödosamma, framgångsrika och fantastiska liv, 1903-1977.

Anaïs Nin skrev också erotisk litteratur. Under sitt mycket fattiga förhållande med författaren Henry Miller började de båda skriva pornografiska berättelser för en anonym uppdragsgivare. Arvodet var en dollar per sida. I dagboken förekommer ofta en av hennes närmaste och betydelsefullaste vänner,  författaren Lawrence Durrell. En dråplig text om Anaïs Nins dubbelliv hittar du här.  Den handlar om hennes två män, maken och älskaren, en på USA:s västkust, en på ostkusten. För att hålla reda på vad hon sa och inte sa till dem skapade hon sin egen ”lögnlåda”. Manuskripten till den enorma dagboken kan du se här. De väger säkert mer än Nin själv.


 

Under flera decennier har jag då och då läst om någon volym av ”dagböckernas dagbok”. I Anaïs Nins dagbok möter vi ett myller av människor, stora och små genier och mängder av älskare, konstnärer, musiker, dansare, filmare och författare i Paris och New York. Hon skriver om sina känslor, om vad hon älskar och fascineras av och om vad hon ogillar och vill bort från. Hon skyr politik och dogmer, hon avskyr pengar men är generös som få. “When we blindly adopt a religion, a political system, a literary dogma, we become automatons.”

Anaïs Nin är känslig som tunt glas. Men hon är stark i anden, målmedveten, envis, lojal, hjälpsam men också benhård i omdömen och val av män, kvinnor, älskare och vänner. Hon är emot den intellektuella litteraturen; hon vill utveckla den känsliga och kvinnliga. Hon vill synliggöra det undermedvetna, och hon hittar näring till skrivandet i mänskliga möten, dans, konst och musik.

Hon skriver med korta meningar. Ibland bara ett enda ord, nedtecknat som ”en händelse att minnas”. Smått och stort blandas. Trots att dagboken behandlar ett synnerligen blodigt århundrade är det sällan hon på allvar bryr sig om världen bortom Anaïs Nin. Ett exempel ur kapitlet Augusti 1945. Hon inleder med några tankar om dagbokens utformning. Sen skriver hon:

”En atombomb fälld över Hiroshima. En fasa som får världen att tappa andan. Otroligt barbari.”

Efter denna mycket korta notering om mänsklighetens dittills värsta dödsbringande bomb fortsätter hon texten med en pikant men obetydlig detalj i en filminspelning på stranden i Amagansett.

I dag talar vi ofta om informationsteknikens faror, om att vi människor glider ifrån varandra på grund av datateknikens framsteg. Vi umgås inte längre fysiskt i realtid, utan genom sms, mejl och sociala medier. Unga tror sig ha många vänner bara för att de har många följare och får många likes. Denna fara uppmärksammar Anaïs Nin redan på 1940-talet, då mycket få visste vad en dator var för något. Utdrag ur kapitlet Maj 1946:

”Hemligheten med ett rikt liv är att leva och relatera sig till andra som om de kanske inte kommer att finnas i morgon, som om man själv inte kommer att finnas i morgon. Då finns det inget utrymme för den eländiga, syndiga vanan att skjuta upp till morgondagen, och därmed gå miste om kontakter och gemenskap. Denna tanke har gjort mig mer och mer uppmärksam inför alla sammanträffanden, möten, presentationer som kan innehålla det djuphetens frö som man lätt skulle kunna strunta i. Denna känsla har blivit sällsynt, och den blir sällsyntare för varje dag nu när vi har nått en snabbare och ytligare rytm, nu när vi tror att vi har kontakt med ett större antal människor, fler människor, fler länder. Det är den illusionen som kan komma att lura oss att tro att vi har djup kontakt med våra medmänniskor. Den farliga tid då mekaniska röster, radioapparater, telefoner, ersätter mänsklig närhet, och begreppet ”stå i kontakt med miljoner” medför en allt större torftighet när det gäller närhet och människors sätt att se varandra.”

Även om Anaïs Nin är en av mina husgudar blir min inställning till henne en aning mer kritisk för varje gång jag läser henne. Hon saknar en djupare humor. Och hon saknar självironi. Hon är spröd och känslig, hon avskyr cynism och satir, men blir själv allt mer cynisk, alltmer dömande. Hon ”betygsätter” alla människor, vissa är innerliga vänner en tid men döms småningom ut – av olika anledningar. Allt hon skriver om är egentligen bara Anaïs Nin. Hon är navet i världens hjul. Ska man sätta ett enda ord på henne väljer jag superegocentrisk – och detta trots att hon är generositeten, givmildheten och öppenheten själv. Hon är en livslevande paradox. Som många konstnärer och författare blir hon till slut själv viktigast av allt och alla. Hon blir sin bok, hon blir sin egen dagbok. Det är just därför man ska läsa henne, Anaïs Nin. För även du och jag är kanske som hon – viktigast av alla?

Till Anaïs Nins styrkor hör att hon är skoningslöst ärlig. I dagboken finns mängder av brev från och till de många(!) människor hon umgås med, som betyder något för henne, som hon älskar eller tycker illa om. I dagboken finns även brev som hon aldrig postade, måhända för att hon fann dem alltför råa och kritiska.

Trots min kritik måste jag tillstå att dagboken på många ställen fortfarande bländar med sitt vackra språk, sitt återhållsamma vemod och sin extatiska livslust. Eller vad tycks om detta lilla stycke? Det ingår i kapitlet Januari 1946 och handlar om en döende kärleksrelation. I mina ögon är det ett litet mästerverk:

”Gonzalo och jag går fortfarande ut och promenerar tillsammans. Vi sitter fortfarande på kaféer. Men vi går inte längre omkring på nuets gator utan på det förflutnas. Det är ekon från en djup bindning, dess mänskliga eko. Vi sitter i förlängningen av tiden från våra Pariskaféer. Det är den gamla vänskapen som vägleder våra steg, som beställer drinkarna, styr våra samtal. Det är den gamla vänskapen som gör bleka gester med välbekant värme. Gnistan finns inte längre där. Kvardröjande ekon. Den nio år gamla tillgivenhetens gator är fortfarande rikligt befolkade. Han har fortfarande roliga historier att berätta för mig, även om jag inte uppfattar dem lika livligt eller skriver ner dem i dagboken; han är fortfaranae full av indiansk humor, skadeglädje, skälmaktighet. Men allt detta är tributen från det förflutna, ekon, genljud, mjuka och bortdunstande inför intensivare stunder med andra vänner.”

Låna Anaïs Nins dagbok. Vilken del som helst. Slå upp den på måfå, var som helst. Börja läs och glid in i en extremt ”närvarande” värld – trots att den inte längre finns…

 


Möt Anaïs Nin här. Hör hennes föreläsning om kvinnlig kreativitet här. Delar ur den erotiskt laddade filmen Henry & June ser du här.

 

 

 

Taggad , , , ,

36 år sen senast…

Konstnären Claes Jurander ställer ut teckningar på Teatergalleriet i Kalmar. Vi är ungdomskamrater och har hållit brev- och mejlkontakt genom åren. När min fru och jag gick på hans vernissage häromdagen var det 36 år sedan vi senast träffade Claes. Det kändes som ”i förra veckan”.

Vernissagen på det lilla galleriet lockade många besökare som fick se teckningar och lyssna på ett uppskattat föredrag med film. Claes tecknar inte bara. Han skriver också – och målar och skulpterar.

När man fotograferar gallerier och andra lokaler med människor i kan man ta vara på möjligheten att även plåta utifrån och in. Från gatan är man som fotograf nästan osynlig – speciellt då det är mörkt ute. Konsten att ta ”självklart naturliga foton” är ofta lika med att göra sig osynlig.

Claes Jurander med Elsa Berg, 96 år i mars. De har känt varandra sedan Claes var liten pilt. På frågan vad hon tyckte om Claes utställning svarade hon snabbt och summariskt: – Han är duktig, Claes!

Trion till vänster: Claes Jurander med vänner från Smedby på södra Öland: konstnärerna Kicken Eriksson och Per Skogler.

Det är ofta fin stämning på vernissager och det förvånar mig att inte flera människor besöker dem. Allt är gratis, man är välkommen och bjuds på vin och trevligt sällskap. Vernissager är därför utmärkta tillfällen att träna mingling. På bilden skrattar konstnärerna Kicken Eriksson och Petra Westermark ikapp. Petra är Claes fru.

Fram till 8 mars kan du se Claes Juranders teckningar på Teatergalleriet i Kalmar. För nästan precis två år sedan såg vi Raine Navins utställning där.

Teckningarna på utställningen är från långt tillbaka i tiden fram till i dag. Här sitter mannen med snapsen på krogen medan hustrun förbereder hans hemkomst med den fruktade brödkaveln…

Utställningens teckningar saknar titlar, så även här på alvarsamt2.

En demonstration. Du kan läsa Claes Juranders tankar om konst och konstutbildning genom att klicka här.

 

 


 

Taggad ,

vernissage

Inom kort lämnar vi ön en stund och går på vernissage i Kalmar. Du hänger väl med!?

Taggad , , ,

dans för livet

Dansgruppen ”Livsglädje” dansar in nya året i Gräsgårds hamn i januari 2012. Skulptör: Naturen.

Taggad ,

sune erövrar världen

Det är höst. Det regnar. Det är långt till lön. Tillvaron är mest bråk och tjafs. Tidningarna tramsar, radio- och TV-tablåerna är lika förutsägbara som de psalmverser man som knatte tvingades lära sig utantill under fysiska hot. ”Vem får litteraturpriset i år? Vi spekulerar.” Samma, samma. Gud är död. Kim Jong-un lever. Livet är ett helvete. Men Alvarsamt2 kan nu likt en virtuell sol färga om den sotsvarta tillvaron till durgul! Läs och känn hur det underbara livet leker och bubblar och dansar och trallar igen – tack vare gode Sune!

* * *

Han gör det bit för bit. Land efter land. Kontinent efter kontinent. First wi take Manhattan, then we take Berlin.. Det handlar förstås om Sune Flisa som i går tilldelades det prestigefyllda filmpriset Video of the year för sin nyskapande action- och familjerulle Fredagskväll i Södra Möckleby. Priset delades ut i Manila i Filippinerna. Sune mottog silverbuckla och 450 000 USA-dollar ur kulturminister Mingwang Zu Chepsdoks hand under en oförglömlig partyliknande kväll med tusentalet inbjudna filmälskare från hela världen.

– Jag minns ingenting av festen, men håller just nu på att pussla samman en bild av den genom vänliga vänner, berättar Sune på en skrapig telefonlinje från en nattklubb i Tokyo. By the way, jag är snart färdig med uppföljaren, Lördagskväll i Södra Möckleby. Den blir faktiskt ännu bättre – hur nu det är möjligt.

Du som ännu inte har sett mästerverket – eller bara sett det några få gånger – kan fylla dina cineastiska skämsluckor genom att klicka här.

Alvarsamt2 gratulerar gode Sune för hans filantropiska insatser i mänsklighetens tjänst.

Allan von Kompost
redaktionschef
Taggad , ,

Sune flisas film drar fram som en hurricane över världen

Som Europas enda kulturorgan har alvarsamt2 i dag den stora glädjen att kunna presentera Sune Flisas senaste cineastiska mästerverk, Fredagskväll i Södra Möckleby. Recensenterna är lyriska. ”Filmen är en skoningslös uppgörelse med den borgerliga världens krystade ideal, ett brinnande försvarstal för den lilla individens icke alltid självklara rätt att gå sin egen smala väg”, skriver exempelvis den indiska filmtidningen Indian Cinema i en sju sidor lång drapa.

Sune Flisa reser just nu jorden runt i en marknadsföringturné för filmen och säger per telefon från en stökig nattklubb i Berlin att ”Det känns bra att ett livslångt projekt nu har äntligen kunnat slutföras utan inblandning av den svenska kulturvärldens Åsa Nisse-figurer, filminstitut och andra korrupta stiftelser där kompisar ger stålar till kompisar”.

Slå på högtalarna och klicka igång den mångfasetterade revelationen nedan!

Taggad , , ,

Loffe

Janne ”Loffe” Carlsson har dött, 80 år gammal. Alvarsamt var med på en spelning han gjorde på Ottenby Konstmagasin 2013. Slå på högtalarna och klicka här för att lyssna på ett intensivt gung-gung med Loffe och kompisen Pierre Swärd. Vill du också läsa inlägget och se de andra bilderna klickar du här.

Taggad , ,

vacker park, vacker byggnad – den fulaste i Kalmar

Stadsparken i Kalmar är en vackert glimrande pärla. Vet du att växterna där är valda för att blomma från mars till och med oktober? Vi parknjutare har alltså två månader kvar med blommor! I parken ligger en genial byggnad, Kalmar Konstmuséum. ”Kuben” är i sin neutrala svärta helt rätt i förhållande till den färgsprutande och lummiga omgivningen.  Under sommaren syns den knappast i sin strama mörka enkelhet. Den fick ett känt arkitektpris 2008, samma år som Barometerns läsare utsåg museet till Kalmars fulaste plats. Så kan det gå.

Bilderna får tala för sig själva.

Taggad ,

inne-ute-konst-verklighet-intryck-uttryck

Den är en vacker byggnad, den lilla blå Gezelius paviljong nära fyrplatsen, Ottenby. Just nu hänger Gaila Art på väggarna. Det enkla luftiga rummet med enorma glasytor ger ett nästan transparent intryck. Från världen utanför dörren hör vi tyska, engelska, spanska, holländska och skånska uttryck.

En intressant målning, ”Glitterfield”, med stort djup. Som betraktare kan man undra om man är fri eller på väg att stängas in…

”Love” heter målningen nära dörröppningen där den heta passionen möter den strikta och svala verkligheten. Eftersom jag alltid jagar det enkla uppskattar jag att målningarna hänger ramlösa.

Inte förrän Gezelius paviljong fylldes med målningar insåg jag till fullo byggnadens skönhet. Varför händer inte mer här i denna pärla under hela sommarhalvåret?

Taggad , ,

barn ser på världen

I värmestugan nere vid fyrplatsen (Långe Jan) hängs det då och då upp nya barnteckningar. De gör mig alltid på gott humör. Vilken berättarglädje – utan hämningar! Några av dem visas nedan utan bildtexter.

Taggad
Annonser