Företagare i glesbygd och huvudstad

Möt Giesela Rohr, möbeltapetserare som pendlar 40 mil mellan sina ateljéer i Södra Möckleby och Stockholm.

Då var det 25/11-2015

I Ottenby stod då en sittmöbel modell större, gjord av smeden Jens Erlandsson från Borgholm. Kulturorganet föreslog att soffan skulle placeras allra längst ned på Ölands södra udde, en idé som stöddes av några av bloggens läsare. Men så blev det inte, tyvärr. Den skulle bli ett pampigt utropstecken vid Ölands slut – som gjord för att sitta och stirra ned mot Tyskland i…

Annons

De får liv i skrotet

I Alby på sydöstra Öland finns en annorlunda djurpark bebodd av varelser så märkliga att till och med Beppe Wolgers skulle höja på ögonbrynen.

De är designade, sågade, böjda, kapade, sammansvetsade av Lena Svensson och Olof Sigvardsson. De driver viaalby AB och jobbar i byns gamla smedja. Deras intressanta hemsida hittar du här.

Kulturorganet planerar att senare titta in i härligheten för att förhoppningsvis kunna göra en film om järnets förvandling från skrot till propellerfåglar, fjäderkaniner, timmersaxhägrar, kugghjulsinsekter, bojstrutsar, värmeelementsfår, gastubsstorkar, taggtrådsankor och vändskivetranor.

I väntan på filmen får ni, kära läsare, hålla till godo med en dusk bilder jag tog när jag cyklade förbi häromdagen. Fotona får tala för sig själva, utan bildtexter:

Peter Bennett, vasstakläggare

Byggnaden i Näsby på södra Öland får ett delvis nytt vasstak. Det läggs av englandsbördige Peter Bennett, boende i Köpingsvik. Den högra mörkare delen av taket la han för åtta år sen. Nu lägger han resten. Materialet är vass från Estland. Där odlar man vass och skördar den varje år. På så sätt får man fram raka vasstrån, en förutsättning för att lägga ett tätt tak. – Ett rätt lagt vasstak håller i 60 år, säger Peter och ser ut att mena det.

– Det kommer att gå åt 800 buntar vass för jobbet, berättar Peter. En kvadratmeter färdigt tak väger 50 kilo. Vass är Sveriges äldsta taktäckningsmaterial. Det är lika isolerande som 20 centimeter tjock gullfiber. Med vasstak får du en bra värmereglering i huset. Det håller kylan ute på vintern och dämpar den intensiva sommarvärmen. Jag har vasstak på min kåk i Köpingsvik så jag vet vad jag talar om.

Uppe på takåsen lägger Peter en så kallad ”moning”, som i Skåne och Danmark benämns ”riggning”. På ”moningen” monteras slutligen ”honget”, de träribbor som toppar den äldre högra delen av taket i bilden nedan. Som synes jobbar Peter utan säkerhetsutrustning. – Man får tänka sej för, är hans raka förklaring.

Den släta ytan på taket åstadkoms med ett klappträ. Med det slår Peter mot vassens ändytor i en viss vinkel tills stråna ligger i exakt rätt position. Det gäller att få fram ungefär samma ”överhäng” som på ett tegeltak. – Skarvarna mellan dom olika lagren ska inte synas. Förr struntade man i utseendet. Bara taket var tätt var man nöjd. Men i dag ska det också vara vackert, berättar Peter Bennett. Under vår utsändes tid vid arbetsplatsen hör vi flera uppskattande tillrop från vägen, från vandrare och cyklister. – En tidning skickade hit en reporter. Men hen ställde inte ens hälften så många frågor som du och var inte ett dugg intresserad. Hen ville mest snacka engelsk fotboll, berättar Peter.

Till höger om portalen står käpparna till ”honget”. I portalen står vassbuntana från Estland med vipporna uppåt. På frågan om vi i Sverige skulle kunna odla vass skrattar Peter: – Jag tror inte den svensk finns som kan tänka sig att stå och rensa vass i en kall lada i februari. Nej, till och med balterna har börjat skicka vassen i contrainar till Kina för rensning. Den blir faktiskt inte dyrare för det.

Här ser vi hur mycket isolerande luft ett vasstrå innehåller. Stråna är som rör. Märkligt nog vaknade Peter Bennetts intresse för vasstak när han jobbade som timmerman i norska Telemark. Senare hamnade han på Himmelsberga. Där fick han nys om en kurs i läggning av vasstak. – På den lärde jag mej hur man inte ska lägga dom, garvar Peter och fortsätter: – Sen började jag jobba med flera olika täkläggare och lärde mej lite här och lite där. Jag har så att säga gått den långa vägen. Men nu är jag pensionär och vill trappa ned – hur nu det ska gå till.

Bladvass i buntar/kärvar. Kul detalj: Ett vasstrå kallas, i synnerhet i litterära sammanhang, för ”rö”. Ett exempel år uttrycket ”som ett rö för vinden”. Vass är användbar till mycket, förr i tiden till utfodring av boskap och även som ett effektivt bränsle. Dessutom kunde den malda rotstocken användas till mjöl vid brödbak. Vass är också slitstark. Det tak Peter Bennett nu lägger ska alltså hålla i 60 år. Kulturorganet har redan planerat ett uppföljningsreportage den 16 september 2081 klockan 10:00.

Stig för Anna i världen

Författarinnan Anna Rydstedt uppmärksammas med en egen stig nere vid ställplatsen i Ventlinge. Tycker mig ana att konstnären Theo Jansson har snidat och snickrat. Synd bara att de försmädliga särskrivningarna äter sig in överallt, även i vertikala texter.

Tänk, här sitter hon och skriver – än i dag, Ventlingefödda Anna Rydstedt (1928-1994). På hennes gravsten står en strof ur en av hennes dikter: ”Jag också är född och vuxen till det enda: Att vara Anna i världen”.

Rätvinklad löktavla

Det går inte – utan stege – att betrakta löktavlan i Ventlinge i 90 graders vinkel, alltså rakt framifrån, eftersom den är svagt bakåtlutad. Men i PhotoShops underbara värld är det mesta möjligt, till och med att räta upp en löktavla.

lök på lök ska ge glädjetårar

Trots coronaproblem och inställd skördefest blir det en löktavla i Ventlinge även i år. Här ser vi Theo Janson med hantlangare fästa lök på lök på den stora skivan. – Vi måste göra nåt uppiggande i dessa trista tider, säger Theo och går på med skruvdragaren så löksaften skvätter. Kulturorganet instämmer, något uppiggande behövs. En uppiggare kommer som film inom kort…

Vemodets Öland

Entrédekoration till Magasinet i Ottenby.

Två dagar har jag cyklat runt på södra Öland i strålande sommarväder. Trots finvädret känns ingenting som förr. En dov känsla av ”här hände mer en gång i världen” har smugit sig in – och blivit kvar. Men vad är ”en gång i världen”? Hundra år sedan? Nej, bara några få, säg fem.

Trafiken är lågintensiv, under fem mils cykling möter jag tre cyklister och några få vandrare. Ett av Sveriges vackraste gallerier, Magasinet, är stängt sen flera år. Silversmedjan likaså och Galleri Ottenby på samma tomt står tyst och öde.

Vart är vi på väg? Hur ska det gå för södra Öland?

Ingen vet.

Det pampiga galleriet Magasinet till vänster. Rakt fram Kungsgården. Här är tyst som i graven; inte en människa syns till. Klicka här för att rundvandra på gården.

Magasinet, så vackert. Här kan du kliva in i det på den tiden det var öppet.

Den numera stängda silversmedjan. Möt smeden som jobbade här genom att klicka här.

För några år sedan hette det Galleri Ottenby. Nu heter det nog ingenting. Klicka här och se en utställning som gjorde intryck.

---

åren går…

Stickkafé i dåvarande AteljeLiz i Södra Möckleby. Stugan är i dag kontor för Kraftsamling Sydöland. Bilden är tagen för nästan exakt åtta år sedan…

---

Vad vore världen utan troll?

Som vi tidigare har berättat är den världsberömda Albrunnamöbeln åter på sin rätta plats. Tacka trollen för det.

10 november gick larmet: Möbeln skändad! Stora polisiära insatser drogs omedelbart igång. Scotland Yard, Europol och svensk bypolis kastade sig över fallet. Tre belgier greps och dömdes, men benådades. Det skulle senare visa sig att de var oskyldiga.

I dag berättar företrädare för Scotland Yard i samarbete med Europol att ”förövarna bedriver viss affärsverksamhet i Färjestaden och att de grips så snart de sätter nyckeln i låset till sin butik på måndag morgon.”

Det går dock trögare för svensk polis. Bypolisen ringer kulturorganet titt som tätt och säger att man ännu inte fått ut numret till tipstelefonen på sin hemsida på grund av att skärmen låst sig i helskärmsläge.

– Vi kommer därför inte åt dom där små bilderna längst ned på skärmen, säger poliskommissarie Svante Tudell vid polisens stridsledningsenhet i Knubbetofta.

Sedan kulturorganet tipsat om tangenten F11 brast Svante Tudell ut i – som han själv uttryckte det – ”lycklig gråt”. Snart kan alltså polisens nummer till tipstelefonen ligga synligt på hemsidan!

Kulturorganet vill passa på tillfället att tacka Scotland Yard och Europol för deras snabba och handfasta agerande. Brottslingarna är snart bakom lås och bom – och vad bättre är: Albrunnamöbeln är åter på sin rätta plats – där den stått sedan Sigward Knotte ritade, byggde och ställde praktpjäsen år 427 e Kr.

Cirkeln är sluten. Livet kan åter börja!

Vackrare än nånsin står den där, Albrunnamöbeln, som får annan möbeldesign att framstå som färglös, pinsam och meningslös. Inför visningen i Antikrundan har Flisa Film AB gjort en trailer om den snart världsberömda möbeln. Du ser filmen genom att klicka här.

En hälsning från hjältarna – till alla tiders störste hjälte – kulturorganets högt älskade chefredaktör Sune Flisa. På sin blogg ”Hjäteberättelser” skriver Sune Flisa: ”Utan trollen ingen Albrunnamöbel. Utan Albrunnamöbel inget liv.”

Trollen har till och med funnit de sedan 1099 e. Kr. försvunna möbeltassarna – och monterat dem! Dess praktfulla utformning kan bäst avnjutas i nedanstående bild.

De konstfulla möbeltassarna – av geniet Sigward Knotte benämnda ”de gyllne klorna”, Les griffes d’or, med sina utsökt fina intarsiaarbeten och öppenhjärtiga, nästan råa,  erotiska gravyrdekorer i äkta gråsilver och brunbränt beck.

Text och foto: Sune Flisa

---

 

Nya avslöjanden i Årets kriminalfall

Nu framkommer nya fakta om de tre belgarna Bart Wouters, Maarten Lambert och Wim Smets som erkände och dömdes för flytten av den världsberömda Albrunnamöbeln. Erkännandet gjordes under tortyr! Det skriver belgisk polis i ett brev till kulturorganet.

”De tre sattes i cell med enda godkända lektyren Östra Smålands SIFFRAN. Det krävdes bara en timmes väntan så kom erkännandena på löpande band. Hade det behövts hade de även erkänt mordet på Kennedy, stormningen av Bastiljen 1789 och tjuvfisket i Hornssjön 18 juli 2019,” skriver polismyndigheten i Gent till kulturorganet.

Man kan förmoda att de tre nu tilldöms stora skadestånd och framgent kan leva ett liv i sus och dus.

Enligt privatspaningar är de reella förövarna i stället ”flugfiskare från Färjestaden”. Bevisinsamling pågår och ett gripande lär snart bli aktuellt, säger hemliga lokala källor…

Lina ”Luggo” Casparin
omvärldsreporter

---

 

Världen möter Albrunnamöbeln

Nu kastar sydöländsk snickarkonst loss och beger sig ut på hyllad världsomsegling. Tidigare chefredaktören på kulturorganet Sune Flisa berättar att han har lyckats få SVT:s Antikrundan att i kommande program visa upp södra Ölands möbelstolthet, Albrunnamöbeln, ritad och byggd av Sigward Knotte 427 e. Kr.

– Äntligen kan mästerstycket upplevas i hela sin potenta kraft – av miljoner människor. Antikrundan är bara ett första steg mot världsberömmelsen, säger Sune Flisa till kulturorganets utsände.

– Som fristående möbelarkitektur med subtila inbyggda filosofiska byggstenar slår Albrunnamöbeln både Peterskyrkan, Notre Dam, Big Ben och IKEAS soffgrupp Värnamo med hästlängder.

Inför visningen i Antikrundan har Flisa Film AB gjort en trailer om den snart världsberömda möbeln. Du ser filmen nedtill.

 

trollbindande tack för tack

Första inlägget i följetongen läser du här. Det andra uppenbarar sig här.

Du som följt följetongen om trollens virkesleveranser till restaureringen av möbelgruppen nedom Albrunna vet att trollen uppfyllt vår önskan om mera virke. Det levererades snabbt. Och som tack satte vi ut det vi lovade: en skål sötad gransaft och ett fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan.

När vi i går kom till möbelgruppen för ytterligare arbete satt tackmeddelande häftat på bordet. Vi blev trollbundna. Dock kände vi inte till trollporträttet i meddelandet. Vi skickade därför bilden till professorn i trolleri vid universitetet i Stuttgart, Sune Flisa. Han svarade med vändande post:

Den gossen behöver jag inte ens söka i våra trollregister. Det där är ju Ejvald Klaebel Mård, en rolig fan som jag umgicks mycket med som ung i byn Wramsby på södra Öland där jag växte upp. Ejvald är född nån gång mellan 1657 och 1666, ingen kan säga exakt år. Han är gift med Trulsan Loppe och har 61 trollbarn. Musikalisk, spelar helst harpa. Mycket begiven på pilsner men aldrig bråkig. Utbildad grottforskare men försörjt sig som cancandansör. Ordförande i Trollkåren, medlem i Albrunna Trolleriförbund och Trollens Arbetslöshetskassa, TAK. Vegetarian. Favoriträtt: Maskrosblad.

Flera frågor?

Eder Sune Flisa

 

Den levererade virkesmängden har räddat möbelgruppen för framtiden. Den beräknas nu hålla ytterligare mellan tusen och tvåtusen år.

Här ser vi tydliga spår efter trollen. Brutna och nedtrampade rosenbuskar vid roten av den tall som man klättrat upp i sedan virket levererats. Till skillnad från oss människor kan troll gå i vilken vegetation som helst, brännässlor eller växter med sylvassa taggar gör dem ingen skada. De känner inte heller av huggorms-, geting- eller vargbett.

Den inledande restaureringsfasen är nu avklarad. Bordet är stabilt åt båda hållen, och bordskivan är hel. Kommande åtgärder planeras att sättas in mot soffan åt öster, den till vänster i bild.

 

 

---

 

mera plank i baljan, boys

Den vackra men ytterst ålderstigna möbeln står nedanför Albrunna. Två soffor. Ett bord. Södersoffan heter Billy, östersoffan Hemstanäs. Bordet heter Listerby, alla namn senare upptagna i IKEA-katalogen.

Sittgruppen är vår favorit. Vissa säger att den spikades samman 1802 av okänd möbelsnickare på väg ned mot det våldsamma sillafisket på söderudden. Andra påstår med emfas att den är sammansatt redan på medeltiden, 1251. Men här skiljer sig källorna. En ofta opålitlig källa menar att den spikades samman av soldaten Botvi Långsnut, medan alltid opålitliga källa nummer två för fram namnet Stenar Gråvadd den yngre.

Hur som helst kräver gruppen årlig omvårdnad. Allt bärande virke är mer eller mindre genomruttet – oftast mer. Bordsplank och sittvirke spricker i solens oförsonliga UV-strålning. Benen pekar åt alla håll, inte en enda vinkel är nittio grader.

Då och då har något skogstroll lagt dit en planka eller två i andemeningen att ”nu måste gruppen stöttas upp”. Trollen i Albrunnaskogarna är endast uppe på nätterna så det lönar föga att speja efter dem dagtid, än mindre att söka spåra dem då de ofta klättrar i träden och på olika sätt raderar sina fotavtryck, storlek 56-64 med fyra kloförsedda tår.

Det ska här sägas till eventuellt andra bloggläsande troll att ännu mer virke är välkommet. Det får gärna vara blekt och sargat av tidens tand, både bräder och reglar men helst inte pepprat med gamla rostiga spikar. Vi lovar att ställa ut skål med sötad gransaft och ett fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan som tack för hjälpen.

Gruppen mot Kalmarsund. Med blotta ögat kan det vara svårt att avgöra om den spikats samman 1251 eller 1802. Endast C14-metoden kan lösa gåtan.

Bordsskivan i närbild. Lägg märke till den polerade ytan och den spännande variationen i färg och virkestyper. Snacka om intarsia. Tittare med extrem hökblick kan även se att en cirka 15 centimeter bred planka saknas på bordets nedre högra hörn.

Om gruppen tillverkades 1251, vilket kulturorganet håller för troligt, måste vi trots dåtidens bristande hållfasthetslära medge att möbeln än i dag är förvånansvärt fräsch. En amerikansk medeltidsmöbelsamlare lär ha bjudit två miljoner dollar för skönheten, ett bud som icke gick att realisera, ity ingen formell ägare finnes.

 

 

---

 

väverskan Christina Svensson

Besöker du Himmelsberga muséum kan du passa på att även se vävda, stilrena arbeten av Christina Svensson. 

 

 

---

 

repslagarmuséum

Ibland ser man inte skogen för alla träd… Jag tuffade långsamt genom det numera skrämmande folktomma Mörbylånga. Och vad såg jag!? Jo, ett muséum! Ett repslagarmuséum! Jag har väl åkt där hundra gånger utan att se det. Enda ursäkten: Museet är inte större än en friggebod.

Mer om det kommer småningom…

Intressant historia finns överallt. Överallt!

Sober färgsättning och vacker skylt.

En gång i tiden kunde jag nog femtio knopar. Kan jag tre i dag?

Ett repslagarmuséum ska inte ses utifrån som här. Det ska ses inifrån! Varför det? Jo, det finns nog inget hantverk som luktar så gott som repslageri.

 

 

---

 

då var det 14 mars 2012

För exakt sex år sen träffades dessa kvinns för att sticka och virka och kackla i Atelje Liz i Södra Möckleby. Sammankomsten kallades stickkafé. Det sex år gamla reportaget från ateljén läser du här. I det träffar du även Liz Janzon som drev ateljén. Verksamheten är sedan några år nedlagd och den lilla charmiga lokalen mitt i byn står tom. Ibland, tyvärr ganska ofta, går utvecklingen bakåt…

 

 

---

 

glömskan – en källa att ösa ur

Jag vet inte hur många kameror jag har. Det är ointressant. Intressantare är att jag då och då glömmer bort nån av dom. Kameran blir liggande nånstans. När jag så råkar stöta på den igen är det alltid lika spännande att kolla bilderna. I dag hittade jag min gamla Canon PowerShot SX 230 HS från juraepoken. Vad fanns i den? Jo, exempelvis denna fortfarande ganska somriga bild tagen 23 november förra året.

Löktavlan i Ventlinge, gjord av Theo Janson. Receptet på en löktavla får du i detta inlägg från 2012 – om du klickar här.

 

 

---

 

okonstlat konsthantverk

I ett tidigare inlägg skrev jag att vi skulle uppmärksamma annat än blommor och trädgård på Capellagården, just med tanke på att gården/skolan är formad av en betydande estet, möbeldesignern Carl Malmsten.

Det blir tydligare ju längre man lever: Endast det enkla – men ändå genomtänkta – kan på sikt överleva, bli tidlöst, klassiskt. Det pråliga, perfekta och tillgjorda möter sotdöden. På Capellagården är allt enkelt utformat, vare sig det handlar om bänkar, vattenkanaler, dammar eller planteringar. Denna flärdfrihet ger utrymme för tanken.

* * *

PS. Framöver gör jag nästan alla bilder 2 000 pixlar breda i en bildbehandlingsmetod som gör att de inte ”krispar” vid annan visning än i 100 procent. Vill du se en bild större klickar du en gång i den. Ser du då ett litet förstoringsglas med ett + i kan du klicka en gång till och få upp bilden i 100 procent – utan irriterande ”krispningar” på grund av eventuell skärpning. På grund av tidsbrist låter jag numera PhotoShop göra bilderna automatiskt genom ett egenhändigt hoptotat skript.

färg, tack!

Den i mina ögon hemska påsken (det tog mig 50 år att helt frigöra mig från religionens hämsko, den religion som vår generation ympades med redan i folkskolan) ska kompas av tristväder och bara tre grader. Tre grader! Nä, det här går inte. Vi åkte till Vickleby och släntrade in på Capellagården. Där finns färg och värme. Det märks än i dag att skolan grundades av en stor estet, Carl Malmsten. Stället är än  i dag en formren tyst oas långt nedanför hårdtrafikerade väg 136. I dag brydde vi oss bara om det växande, färgen och dofterna. I kommande inlägg ska vi även uppmärksamma gårdens enkla arkitektoniska skönhet med stenmurar, terrasser, öppna ytor, vatten, sittmöbler och keramikugnar.

Vill du se Capellagården när våren gjort ännu större framsteg klickar du här och får upp ett inlägg från maj 2014.

Njut nu av denna ordlösa blomkavalkad och strunta i att det ska pinka i dagarna fem!