Snart 80 år sedan…

Jag blev glad och rörd då jag såg denna halvvissna krans vid monumentet i Gräsgårds hamn. Minnen av människor kan leva kvar under lång tid. Det är i dag snart 80 år sedan tio unga män förlorade livet i minexplosionen i vattnen utanför Gräsgård. Detonationen var så kraftig att fönsterrutor trycktes in av chockvågen ända bort i Södra Möckleby på andra sidan Öland, en mil från olycksplatsen. I min föregångare till denna blogg kan du läsa mer och se videor från invigningen av monumentet i november 2011.

ge upp, kungen!

På vilken sida av murskrället i Ottenby ska cykelleden tillåtas gå? Den vänstra eller den högra? Och hur ska man komma från Grönhögen till den kalvande och rasande konstruktionen, beordrad av kung, uppförd av fattiga bönder? Hur många decennier av lönlösa diskussioner ska behöva föras med kungens rigida och obsoleta myndigheter för att komma till beslut? Nu får det förbanne mig räcka! menar dagens ledarskribent Sune Flisa och kräver kungens avgång, monarkins upphörande och en omedelbar nedstängning av våra skämmigaste statliga institutioner,  Statens Fastighetsverk och Riksantikvarieämbetet. När vi ändå rensar, kasta även Länsstyrelserna på den historiska gödselhögen! Dessa förvaltningar hör – liksom monarkin – juratiden till! skriver Sune Flisa i sitt internationellt uppmärksammade upprop.

Kulturorganet har redan tidigare krävt kungens omedelbara abdikering – för Sydölands bästa och eventuella framtid. Att statschefen ännu inte vågat ta sina småpåvar vid Statens Fastighetsverk och Riksantikvarien i hampan och piskat dem på bara stjärten med den förgyllda spiran är ingenting annat än skandal.

Kungens ickesvar på brev och ickeagerande i något som helst sammanhang som rör eventuell utveckling av cykelleden Fyr till fyr leder till att ledens fullbordan förs ända in i nästa årtusende – vad än Ölands Kommunalförbund låter påskina på sin hemsida. Och detta sker i självaste kungariket Ottenby, där dina kungakollegor har pinat befolkningen genom många sekel med pålagor och infantila murbyggen. Vad sägs om den sömntabletten, kungen? Kan du sussa gott på guldkudden med denna underlåtenhet i minnet och med detta historiska snapshot på den kungliga näthinnan?

Apropå sömntablett… Har du svårt att nanna nån gång kan du kasta ett öga på senaste fullmäktigemötet i Mörbylånga kommun. En titt där motsvarar effekten av tio Sobril eller en sjuttifemma renat rakt av på tom mage. Efter tio minuters filmning av ingenting börjar projektledaren berätta om sin karriär inom projektet, om arga tjurar på norra ön, om att han köpt en elcykel och att cykelbron i Degerhamn är Ölands längsta – och att man skulle vara färdig med hela projektet redan 2018 men att slantarna är slut. En enda(!) politiker frågar när projektet verkligen blir färdigt och får till svar att projektledaren ska göra det han kan. Inget av de två kommunalråd som sitter i beställarrollen av projektet är intresserad, ingen kommunchef som också ingår i skaran beställare har EN ENDA FRÅGA att ställa. Ingen frågar vad man har fått för pengarna. Ingen undrar vart pengarna tagit vägen. Ingen frågar om hur stora slantar eller andra förmåner som gått till markägare. Alla sitter mållösa. Tyst i klassen råder… Varför tog man dit projektledaren för information utan att ställa en enda adekvat fråga? Det vi får uppleva är som en bitter sagostund för vuxna där de stora barnen just fått lyssna till vår sagofarbror H C Andersens hemskaste alster om mental förtvining och moralisk kollaps i vuxensagan: När paltkoman kom till byn (utgiven 1987 i samlingsvolymen Dimridåer och Skumtimmar).

Vi kräva din avgång då vi icke kan acceptera cykelledens på stället marsch. I evinnerligt lång tid har det nu ältats, blötts och gaggats om vilken sida ledan ska ta från Kalmarsund upp längs med murskrället i Ottenby och vidare söderut. Så kan det inte få fortsätta. Nog är nog. Nu ska leden fram. Basta! Därför måste du avgå, Tjabo och ta dina myndigheter med dig. Du har ju redan förstått vartåt det barkar och minimerat hovet genom att slita en massa skrikiga och bortskämda barnbarn ur apanagets trygga famn – ett steg i rätt riktning. Nu får de små bortklemade klimparna gå i vanlig vanskött grundskola och lära sig monarkins mörka historia, gå på Komvux och ta jobb som lokalvårdare, kafferostare eller bussförare, pröjsa högre och högre skatt och gneta ihop till sin första egna lägenhet före 80-årsdagen.

Men kulturorganet har alltid en filantropisk inställning. Vi är inställda på spel utanför boxen – i alla kontexter, som det heter nu för tiden. Lämna tillbaka slotten till folket men behåll den hemska barren nere i Ottenby. Dina bilar och båtar övergår naturligtvis i folkets ägo. Som kompensation bjuder vi dig en bättre begagnad sparkcykel (el-hjälpmotor finns att köpa på Blocket för en hundring) och en relativt fräsch optimistjolle. Att segla är nödvändigt, du vet.

Stugan nere i Ottenby får duga, även om den inte gör Silvia glad, inlindad i 45 kilometer taggtråd och elstängsel som den är, dessutom omgiven av ett 20-tal SLB-boskap med endast två intressen här i livet: Att äta och skita.

Där nere i Ottenby kan du och frugan bli som en av oss och kanske spela lite golf, se på Skavlan, hugga lite ved, grilla lite flintastek, mata fåglarna, spela dart, läsa G W Perssons förklaring om universums uppkomst, spela bort pensionen på Lotto, tatuera en fjäril inne i örat, klippa gräsmattan, sjunga Helan går i duschen, lägga patiens (Idioten gillar jag, du kanske föredrar Kungen) och kanske gå till kyrkan nån gång och bocka lite generat för prästen pyntad och utstyrd i hemsk mässhake, alba, halslin, cingulum, stola, röcklin och korkåpa, men lik förbaskat somna i bänken och skämma ut sig (igen!) – och glutta lite på folk som halkar på bananskal på Youtube till en pilsner eller ett glas vin, som det alltid heter på svenska. Aldrig två glas vin! Roligare än så har vi inte i Sverige i dag. Så är det slitiga, enahanda, tröstlösa och fattiga livet för de flesta av oss. Därför tyckte Strindberg synd om oss, du vet.

Nog förklarat. Nu går vi från ord till handling. Gör så här: I morgon klockan 12:00 slänger du ut riksregalierna genom slottsfönstret i Stockholm. Samtidigt viftar Silvia med vit flagg som ett tecken på att kungahuset med lydmyndigheter är villiga att inleda kapitulationsförhandlingarna. De för du och jag här nere i vindskydd av murskrället över en kräftstjärt eller en burk Oskar. Jag står för drickat, lite egentillverkat dunder av kunglig kvalitet.

handslag

Sune Flisa
chefredaktör

att dö – och glömmas bort

Det är knappt man kan tro att det är sant. Men det är det. Vi skriver 1920. En brittisk minsvepare är på väg hem från Finland. Man möter hårt väder och ankrar upp utanför Ölands östkust. Sjön går hög och en bärgad mina kommer i rörelse på däck. 14 sjömän mister omedelbart livet. De begravs på kyrkogården i Segerstad. Men 1961 grävs kvarlevorna upp – av okänd anledning – och flyttas till Kvibergs kyrkogård i Göteborg.

De unga männen dog utanför Öland i ett meningslöst krig, första världskriget. På kyrkogården i Segerstad finns i dag bara ett långt ”stenskepp” med deras namn och en liten informationsskylt. Men kvarlevorna ligger i Göteborg – av alla ställen. Och namnen på stenen i Segerstad går inte längre att tyda. ”Allt förbleknar och blir till dröm”, som Hjalmar Söderberg skrev.

Men den tragiska sjöolyckan skulle skörda ytterligare ett dödsoffer, kyrkoherden Johan Ölander som begravde de omkomna. Läs den gripande fortsättningen här.

Minnesstenen på kyrkogården i Segerstad. ”Skeppet” flyttades för några år sedan närmare muren för att ge plats för en askminneslund.

Det i dag nästan oläsliga minnet av 14 unga britter. Om två år är det hundra år sedan de sprängdes i bitar utanför Ölands östra kust.

Informationsskylten på minnesstenen.

 

 

---