Kategoriarkiv: kultur

friluftsmåleri

Kia_Wiklundh_Södra-bruketNu dyker de upp allt oftare, friluftsmålarna. Kia Wiklundh går en veckas målarkurs på Ölands folkhögskola. Här målar hon akvarell på cykelleden ovanför badstranden vid Södra bruket.

 


 

Annonser
Taggad

Kenneth Lidström

Kenneth_Lidström_målningar_2

Några dagar till kan du se Kenneth Lidströms kraftfulla målningar i det lilla blå huset nere vid Fyrplatsen. Det kallas i detta sammanhang för Gamla fågelmuseet.

Kenneth_Lidström_målningar_1

Kenneth_Lidström_målningar_4

Kenneth_Lidström_målningar_3

Kenneth_Lidström_målningar_5

 


 

Taggad

ett företag som alla andra

Förre ärkebiskopen Anders Wejryd har hållit en tvåtimmars föreläsning i Södra Möckleby. Enligt Ölandsbladet skulle han ”prata klimat”. Han inledde dock med att säga att vi ingenting vet om gud.

Det är ingen nyhet. Men det var ärligt sagt. För fritt tänkande människor blir det allt svårare att förstå hur religiösa formateringar kan bygga upp hela enklaver, ”världar i världen”, grundade på denne någon om vilken vi ingenting vet. Detta svenska samfund har byggt tusentals kyrkor, totat ihop ritualer och ceremonier, infört ämbeten, skapat yrkesroller, hållit miljoner predikningar om den man inte vet något om – och ur detta ickevetande skapat mångmiljardförmögenheter som man köpt mark och skog för, att förvalta enligt jordelivets allra effektivaste placeringskonst. Kyrkan har blivit ett företag vilket som helst, med anställda, kalkyleringar om framtiden, löner, ekonomisk planering. Man har blivit en vinstmaskin som måste få in kosing för att gå runt. Dock med en skillnad. I vanliga företag bör du – men måste inte – tro på något påtagligt som kan verifieras i ord. I Svenska kyrkan jobbar ni för att tro på nån som ni inte vet nåt om.

På sin hemsida skriver Svenska kyrkan att man har 5,9 miljoner medlemmar, en sanning med modifikation. Hur man blir medlem ska jag inte gå in på. Alla vet att ”ytterst få” har sökt sig dit på eget initiativ. Merparten finns där inbäddade i statistiken per automatik. Att Svenska kyrkan fortfarande sprider detta medlemsantal som ”sant” är beklämmande.

Att kyrkan – enligt samma sajt – har närmare 22 000 anställda stämmer dock säkert. Det är onekligen ett stort antal människor som uppbär lön för ett arbete som går ut på att sprida en lära, utgående från tron på ”denne någon”, som de inte vet ett vitten om.

Ännu svårare är det att förstå hur vårt lands statschef måste vara medlem i Svenska kyrkan. Kung Tjabo måste följaktligen tro på den gud ni inte vet något om. Det kräver successionsordningen nådens år 2019!

Vi har i sanning långt kvar i vår strävan mot kunskap, fria från sedan barnsben påtvingade ”sanningar och sagor”. Det krävs mod och kraft att befria sig från andliga konventioner mot ett brett, solidariskt, fritt, humant och spänstigt tänkande utan grumliga inslag om nån som vi inte vet något om.

Dock går utvecklingen åt rätt håll. Svenska kyrkan blir allt mindre religiös. Man jobbar allt mer ”jordiskt och pragmatiskt”. Man visar upp sig på regnbågsmässor, fixar mc-gudstjänster och går i prideparader. Man har sedan länge tagit itu med sina anställdas sextrakasserier och bufflighet mot varandra. Nu är det dags att jobba för miljön.

Bra jobbat, kyrkan!

Staffan Lagerström
ledarskribent

 


 

Taggad

trollbindande tack för tack

Första inlägget i följetongen läser du här. Det andra uppenbarar sig här.

Du som följt följetongen om trollens virkesleveranser till restaureringen av möbelgruppen nedom Albrunna vet att trollen uppfyllt vår önskan om mera virke. Det levererades snabbt. Och som tack satte vi ut det vi lovade: en skål sötad gransaft och ett fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan.

När vi i går kom till möbelgruppen för ytterligare arbete satt tackmeddelande häftat på bordet. Vi blev trollbundna. Dock kände vi inte till trollporträttet i meddelandet. Vi skickade därför bilden till professorn i trolleri vid universitetet i Stuttgart, Sune Flisa. Han svarade med vändande post:

Den gossen behöver jag inte ens söka i våra trollregister. Det där är ju Ejvald Klaebel Mård, en rolig fan som jag umgicks mycket med som ung i byn Wramsby på södra Öland där jag växte upp. Ejvald är född nån gång mellan 1657 och 1666, ingen kan säga exakt år. Han är gift med Trulsan Loppe och har 61 trollbarn. Musikalisk, spelar helst harpa. Mycket begiven på pilsner men aldrig bråkig. Utbildad grottforskare men försörjt sig som cancandansör. Ordförande i Trollkåren, medlem i Albrunna Trolleriförbund och Trollens Arbetslöshetskassa, TAK. Vegetarian. Favoriträtt: Maskrosblad.

Flera frågor?

Eder Sune Flisa

 

Den levererade virkesmängden har räddat möbelgruppen för framtiden. Den beräknas nu hålla ytterligare mellan tusen och tvåtusen år.

Här ser vi tydliga spår efter trollen. Brutna och nedtrampade rosenbuskar vid roten av den tall som man klättrat upp i sedan virket levererats. Till skillnad från oss människor kan troll gå i vilken vegetation som helst, brännässlor eller växter med sylvassa taggar gör dem ingen skada. De känner inte heller av huggorms-, geting- eller vargbett.

Den inledande restaureringsfasen är nu avklarad. Bordet är stabilt åt båda hållen, och bordskivan är hel. Kommande åtgärder planeras att sättas in mot soffan åt öster, den till vänster i bild.

 

 


 

Taggad , , ,

tack, alla troll!

Den levererade virkeshögen ligger prydligt placerad strax väster om möbelgruppen. På den översta plankan står ett meddelande, troligen inristat med en tappad trolltand: ”Eder beställning verkställd genom speditionsfirman Trollspeed AB, Alvaret.”

I ett tidigare inlägg anropade kulturorganet trollen i Trollskogen nedom Albrunna. Vi önskade deras eventuella hjälp med att skaffa mera virke till renoveringen av möbelgruppen på samma ställe, tillverkad 1251.

Och troll är snabba i hjärna och handling. Vid vårt nästa besök låg där en samling väl valda virkestyper i olika dimensioner. Som tack satte vi ut det vi lovade, ett stort fat sötad gransaft och ett mindre fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan. Nästa morgon var allt uppätet, till och med faten.

På marken syntes inte ett endaste litet spår av trollen, men i träden kunde vi ana hur de efter virkesleveransen klättrat åt nordost, hoppat från träd till träd över cykelleden för att fortsätta norrut mot Södra bruket. En och annan bruten kvist och böjd trädtopp talade sitt tydliga språk. Enligt gamla lokala sägner kryper sedan trollen i den underjordiska vattenkanalen från bruket upp till sina djupt liggande jordhålor uppe på alvaret, där de sova om dagarna och dricka pilsner och dansa cancan om nätterna.

Så snart tillfälle ges kommer renoveringen av landets sannolikt äldsta möbelgrupp att återupptas…

 

 


 

Taggad , , , ,

böcker: Mannen i skogen

När jag läst Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg infann sig samma slags känsla som när man förlorar en kär vän. Ingenting är sig längre likt. Boken bjuder på underbar läsning om en mångfacetterad, superproduktiv, lättretad, periodvis mentalt instabil, generös, snål, ombytlig, skrytsam, hypokondrisk, självsäker, bitvis rasistisk, munspelstrakterande och sällsynt dansant författare som med tiden blivit ”ett monument över sig själv” – en nationalikon.

Vilhelm växer upp i det lilla  soldattorpet i Moshultamåla i skogarna utanför Emmaboda, där det inte ens fanns torrdass. Man gjorde det man skulle i en grävd grop. Pappan var soldat, mamman djupt troende. Hon läste aldrig en rad av det sonen skrev. Vilhelm lovar sin mamma att inte emigrera, vilket många gjorde. Mellan 1850 och 1930 utvandrade 1,3 miljoner svenskar, främst till Amerika. Åt dessa emigranters öden skulle Vilhelm långt senare ägna tolv år av sitt liv. Genom utvandrarserien blev han Ville med hela svenska folket – och ”nästan världsberömd”.

Moberg läser allt han kommer över. Men det litterära utbudet i det torftiga hemmet är nästan obefintligt. Han blir journalist på olika tidningar och är snart landets yngste chefredaktör. Han blir socialist och nykterist. Med tiden vrider sig den politiska kompassen och han utvecklas till en dominerande, bullrande sällskapsmänniska. Han dricker gärna i goda vänners lag – och festar gladeligen med yngre kvinnor.

Men som ung är han dyster och av många ansedd som kverulant. ”Enligt en vanlig anekdot hade alla `som räknades´på den svenska kulturscenen ett Mobergbrev med löften om evig ovänskap i byrålådan.”

Hans produktion blir vartefter enorm, och det mesta går hans väg. Hans berömmelse ökar. Med tiden blir han rik. Han blir en av landets fränaste kritiker av nazismen och kommunismen. Med tiden kommer han också att hata det socialdemokratiska etablissemanget.

Om mycket av det han ogillar skriver han dramatik. Han spelas ofta på Dramaten och han ställer allt hårdare krav på Bonniers förlag, som han i slutet av sitt liv lämnar efter ett livslångt samarbete. Under 1950-talet engagerar han sig i många av den tidens mediala varbölder, exempelvis Hajby– och Kejne-affären.

De största riskerna för en svensk författare – menar Moberg – är spriten, populariteten och Svenska akademien. Två gånger försöker Akademien belöna Moberg med sin finaste guldmedalj. Vilhelm Moberg vägrar ta emot den.

I jämförelse med många av sina vänner utvecklar sig Moberg åt helt annat håll. ”I takt med att de andra accepterade lagerkransar och hedersdoktorat och tog plats på parnassen blev han själv radikal och obekväm. När de andra lät sig omfamnas av etablissemanget blev han dess fiende. När de andra kom hem reste han ut.” skriver Liljestrand.

Vilhelm Moberg är utåt sett den lycklige borgaren med fru och barn och Östermalmsvåning. Han får fyra döttrar, men vill ha en son. Slutligen och äntligen får han Björn, men kontakten med honom blir aldrig den Vilhelm önskade. Anledningen får vi inte helt veta; boken gör inga onödiga privata intrång.

1932 slår blixten ned. Moberg blir förälskad i Eva Malm, senare omgift Eva von Zweigbergk. Båda vill inledningsvis bryta upp från sina äktenskap, men relationen övergår snart i ett sexuellt umgänge utan mål. Eva Malm sparar halva korrespondensen med Vilhelm – bara hans brev, inte sina. De förvaras på Kungliga biblioteket med villkoret att de skulle förbli olästa fram till 2012. I ett av de knappt fyrtio breven till Eva beskriver Vilhelm sitt äktenskap med fru Greta som ”en tragedi”. Här blottas kanske bokens enda svaghet: Varken hon eller barnen får klara konturer eller begriplig framtoning, författaren och debattören Eva Moberg undantagen.

Trots den stora passionen glider Eva och Vilhelm långsamt bort från varandra. ”De älskar varandra, vill ha varandra, men det går ändå inte. Trots den moderna tiden, trots den fria viljan, lever de i var sitt fängelse.”

1959 hyr paret Moberg en lägenhet i Ascona, Schweiz. Den blir deras bostad för lång tid framöver. De har blivit utlandssvenskar. Expressenjournalisten Bo Strömstedt åker dit för att träffa Vilhelm. Han blir lovad tio minuters samtal på en bar. Intervjun blir mycket längre. Den pågår i tre dygn. Åter i Sverige skriver Strömstedt fyra artiklar om mötet. Moberg blir topp tunnor rasande. Strömstedt har kränkt författarens privata sfär genom att i en av artiklarna – i en bisats – avslöja att Greta serverat italiensk skinka.

1970-71 utkommer Mobergs Min svenska historia, berättad för folket i två delar. Författaren Sven Delblanc recenserar första delen. Han är ganska kritisk. Dock uppstår en vänskap mellan dem båda, trots 30 års åldersskillnad. Delblanc beskriver Vilhelm som ”`påfallande ungdomligt klädd i polotröja, ljus blazer och ljusa byxor´, en sjuttiotvååring som ville gå på nattklubb, där han förtjust lät sig smickras och uppvaktas av det unga klientelet.”

Men slutet närmar sig. Moberg får allt svårare att skriva.

Vid läsning av denna mäktiga bok blir ett enda ord för mig allt påtagligare: Befrielse. Det tycks som om Moberg under hela sitt liv sökt just befrielse. Han såg döden som en befrielse och pratade ofta om självmord, även med barnen. I gryningen den 8 augusti 1973 stiger han ur sängen i huset på Väddö i Stockholms norra skärgård. I rummet bredvid ligger fru Greta och sover. Om en månad har de varit gifta i 50 år. Vilhelm skriver en lapp:

”Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.”

Åtta timmar senare hittas kroppen. Fingrarna håller fortfarande hårt om några vasstrån…

 

 

I ett kommande inlägg går vi i Vilhelm Mobergs fotspår i hans hemby Moshultamåla…

 

 


 

Taggad , ,

mera plank i baljan, boys

Den vackra men ytterst ålderstigna möbeln står nedanför Albrunna. Två soffor. Ett bord. Södersoffan heter Billy, östersoffan Hemstanäs. Bordet heter Listerby, alla namn senare upptagna i IKEA-katalogen.

Sittgruppen är vår favorit. Vissa säger att den spikades samman 1802 av okänd möbelsnickare på väg ned mot det våldsamma sillafisket på söderudden. Andra påstår med emfas att den är sammansatt redan på medeltiden, 1251. Men här skiljer sig källorna. En ofta opålitlig källa menar att den spikades samman av soldaten Botvi Långsnut, medan alltid opålitliga källa nummer två för fram namnet Stenar Gråvadd den yngre.

Hur som helst kräver gruppen årlig omvårdnad. Allt bärande virke är mer eller mindre genomruttet – oftast mer. Bordsplank och sittvirke spricker i solens oförsonliga UV-strålning. Benen pekar åt alla håll, inte en enda vinkel är nittio grader.

Då och då har något skogstroll lagt dit en planka eller två i andemeningen att ”nu måste gruppen stöttas upp”. Trollen i Albrunnaskogarna är endast uppe på nätterna så det lönar föga att speja efter dem dagtid, än mindre att söka spåra dem då de ofta klättrar i träden och på olika sätt raderar sina fotavtryck, storlek 56-64 med fyra kloförsedda tår.

Det ska här sägas till eventuellt andra bloggläsande troll att ännu mer virke är välkommet. Det får gärna vara blekt och sargat av tidens tand, både bräder och reglar men helst inte pepprat med gamla rostiga spikar. Vi lovar att ställa ut skål med sötad gransaft och ett fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan som tack för hjälpen.

Gruppen mot Kalmarsund. Med blotta ögat kan det vara svårt att avgöra om den spikats samman 1251 eller 1802. Endast C14-metoden kan lösa gåtan.

Bordsskivan i närbild. Lägg märke till den polerade ytan och den spännande variationen i färg och virkestyper. Snacka om intarsia. Tittare med extrem hökblick kan även se att en cirka 15 centimeter bred planka saknas på bordets nedre högra hörn.

Om gruppen tillverkades 1251, vilket kulturorganet håller för troligt, måste vi trots dåtidens bristande hållfasthetslära medge att möbeln än i dag är förvånansvärt fräsch. En amerikansk medeltidsmöbelsamlare lär ha bjudit två miljoner dollar för skönheten, ett bud som icke gick att realisera, ity ingen formell ägare finnes.

 

 


 

Taggad , ,

jag vänder blad

Hej igen, kungen.

Denna gång skriver jag dig ett öppet brev på kulturorganets blogg. På så sätt når det ut över världen, till Amerikat, Indien, Kina, Västerås – och Portugal. Mina ord slipper traggla runt på öländska och småländska blaskor med bara några tusental läsare, proppfulla med annonser, sport och förprogrammerat gränslöst Ölandssvärmeri.

Nu är jag sur på dig. 67 års vänskap är slut. Vi möttes med våra barkbåtar vid Mölnaån på Lidingö 1952. Under 1990-talet jagade jag dig en hel dag under ett av dina Jämtlandsbesök. Du lovade flera gånger under dagen att jag som Sveriges Radios utsände skulle få intervjua dig. Men icke. Du svek och jag blev dagen efter förnedrad på hela Östersundspostens löpsedel. I genomblöta kläder står jag ensam i ösregnet under ett paraply och väntar på dig i solnedgången – förgäves. Det blev första spiken i vänskapskistan.

Spik nummer två är att du varken svarar på pappersbrev eller mejl. Då får det vara. Jag har bättre vänner som ställer upp då det verkligen gäller. Nu får du klara dig utan mig. Adios, Tjabo.

Vänskapen hade kunnat bestå om du bara lyft på lur´n och sagt att cykelleden kan dras var som helst nere vid murskrället i Ottenby. Men icke. Hovets beskyddande verk säger nej till både norr- och söderomdragning och pjollrar om meter hit eller dit. Så hade Gustav Vasa aldrig regerat. Han styrde verkligen landet. Snart kan du se film på bloggen om den väg som han och hans hårdingar galopperade fram på den 7 maj 1542 ner mot Kungsgården för att hämta smör, fläsk, öl, bröd och sill till sin Dackejagande armé i Småland. Och det kan jag lova dig: Hade det skamliga murskrället stått i vägen då hade han gett fullständigt fan i om han passerat söder eller norr om det. Det var action som gällde på den tiden. I dag går allt i ultrarapid, särskilt här nere på Sydöland.

Nu mister du en gammal barndomsvän på Öland. Du gör naturligtvis som du vill. Ditt liv är ditt. Och mitt är gud ske lov mitt. Nu skiljs våra vägar för att aldrig mer mötas… Jag vänder blad och ser framåt.

din tidigare barndomskompis

 

Staffan Lagerström

 

 


 

Taggad , ,

Ivar går i pension

Vår högt älskade vaktmästare Ivar Sturskwalt gick i fredags i pension. Han har hyllats å det våldsammaste i tvenne dygn av en rörd och – i dag – rödögd redaktion.

– Tack vara dej, Ivar, har kulturorganet överlevt alla stormar, alla ekonomiska kriser och stålbad, alla mediala tillkortakommanden och alla infama påhopp från kreti och pleti. Nu får du ägna dig åt det du gillar mest: dragspelsmusik. Å redaktionens vägnar vill jag därför överlämna detta sprillans nya tvåradiga musettedragspel och ett medlemskort i den lokala pensionärsföreningen, sade en vinglande Larsa Marsipin i ett inspirerat hyllningstal med vodkaglaset i handen.

Sune Flisa var inte sen att hänga på:
– Du Ivar var vår ende reporter värd namnet – förutom mej. Du är giganten som lämnar. Nu får soffliggarna, ja-sägarna och nollorna ta över. Framtiden är därför synnerligen kort. Lev väl, hjälte, och tag emot min gåva, en påse smulbröd för matning av duvorna i parken.

Ivar Sturskwalt efterträds av vårt senaste kap på arbetsförmedlingen i centralorten: Leifh Knicksom-Wärmell Sturehage, även kallat ”Leffe”. Han har tidigare varit marindykare och gjort många farliga nedstigningar till Kronan, Öret, Mars, April, Äpplet, Päronet, Viktoria, Madeleine, Saturnus, Jupiter och andra vrak i vår närhet. Vi hälsar Leifh hjärtligt välkommen till kulturorganet.

Sedan vidtog utsupning – och insupning! – i tusen och åter tusen skålar vodka till långt in på söndagsmorgonkulan då dragspelet gick sönder och visade sig vara inköpt för tio kronor på Kupan. Ett våldsamt slagsmål bröto ut, men inkallad polisstyrka fick snart ordning på torpet igen.

Det är en stor ära för mig att kunna rulla ut en redaktion på tå, en redaktion som fungerar i alla slags kontexter och som känner sig trygg i både slott och koja, inomhus och utomhus.

 

Allan von Kompost
chefredaktör

 

 


 

Taggad , ,

Albrunna förr och nu

Det beramade inlägget om Lars Henells bok Albrunna förr och nu har dröjt en aning på grund av en trilskande skanner. Men nu har nämnda skanner fått ta emot tre vänsterkrokar, en högersving och en dansk skalle – och går åter som en klocka. Inlägget publiceras på måndag.

 

 


 

Taggad ,

slantar för ökat öppethållande minskar öppethållandet?

”Vi måste naturligtvis se över våra öppettider”, säger Elisabeth Ingelf, nytillträdd bibliotekschef i Mörbylånga kommun. Hon säger det i Ölandsbladet 24 januari. Elisabeth Ingelf säger detta efter att beslut tagits om att kommunens bibliotek måste minska sina kostnader med 1,6 miljoner kronor. Det kan knappast tolkas på annat sätt än att man är beredd att minska öppethållandet, eftersom hela artikeln andas ”sparande”. Den slutar: ”Elisabeth kommer i samarbete med kultur- och fritidschef Eleonor Rosenqvist ta fram ytterligare besparingsmöjligheter _ _ _.”

Men hur går minskade öppettider ihop med de 320 000 kronor från Kulturrådet som kommunen fått för att använda till ökat öppethållande på biblioteken?

Alvarsamt2 har tidigare frågat bibliotekschefen men bara fått konstaterande, icke det minsta förklarande svar. Läs det här.

 


Sune Flisa,
kulturchef
på kulturorganet

 

PS. Jag har nu skaffat lånekort på huvudbiblioteket i Kalmar. Det har öppet varje dag, även lördagar och söndagar. Det mycket välskötta biblioteket i Degerhamn har – ännu så länge – öppet måndag 14-19, torsdag 10-16.
Taggad , ,

en världssensation!

Under nyårskvällen visar kulturorganet – som det enda mediet i världen – en nyskapande och banbrytande videouppläsning av Alfred Tennysons pompösa dikt Nyårsklockan. Uppläsare är en av världens kändaste aktörer, och sammanhanget i vilket poemet läses är helt unikt: Deklamationen görs under en cykeltur mot okänt mål…

Missa inte denna kulturella, kroppsliga och andliga kraftinjektion – helt överlägsen vitaminer, uppåttjack, anabola steroider, nyårsbubbel och prästers falska löften om evigt liv!

 

 


 

Taggad , ,

Julen, glädjens tid – del II

Svartsoppa

Ur led är den som många kallar tiden
I gård och stuga uppå södra ön
vi ser att tillvaron är helt förvriden
att ön besås med split och trätofrön

Makt nekar, säger stopp och släcker ned
båd bästa ställeplats och svaga lysen
så A blir vred och B blir sned
Sänd makten bort på grövsta dialysen!

En led förbjuds då mur blir störd
en tes som ytterst få kan fatta
men muren stammar ifrån folk av börd
från kung och andra höguppsatta

Att muren fallit, vällt och blivit rös
på kusten invid östra stranden
det bryr ej myndighet med skruven lös
– Oj, muren raml´a – sen försvann den!

En myndighet vill stoppa cykelleden
med enda mål att rädda gamla muren
men ut bland folk på Öland växer vreden
– Nog måste något rättas uti korrekturen!

Makt bygger murar mellan folk och folk
ser till att vissa får men andra inte får
Makt har sitt språk och verkens vassa dolk
att hota med och sticka uti redan öppna sår

Och mitt i natta stänger storfabriken
som skapar liv och välstånd utav Ölandskalken
För många blir det här den sista spiken
– Hiv kistan upp på katafalken!

Det tycks som många önskar södra Öland illa
ity träden sotnar, dör och faller
på grund av almsplintborren den så lilla,
som med så många andra bord´ sättas bakom galler

Nu släcks i Alby, Seby och Stenåsa
Hu, hu så mörk den är, den mörka mörka natt!
Vi släpar, hankar, kryper fram på Via Dolorosa
och väntar på den sista domen: Schack å matt!

Om länge läser man i bok om Mörbylånga:
”Där fanns ej kraft att tygla verken, makten
som styrde över dem som inte var så många
Det blev ett dystert slut, av många kallat rena slakten”

 

 

Text och foto: Sune Flisa.
Dikten Svartsoppa är lånad ur hans senaste
diktsamling Jämmer och annat elände
utgiven på Flisa Förlag AB, 2018

 

 


 

enkel lösning

Det pågår en kontroll av gravstenar på kyrkogården i Södra Möckleby. Rangliga gravstenar kan vara livsfarliga. En liten flicka omkom för några år sedan då hon fick en fallande gravsten över sig. Andra har blivit skadade. Att döma av bilden ovan är många stenar i behov av stöd.

Även om stenarna nu åtgärdas kommer problemet att återkomma igen och igen i framtiden på grund av tjällyftning/tjälskjutning, häftiga regn, torka och andra klimatspratt. Lös problemet en gång för alla. Använd liggande stenar. Det gör man på Bornholm. En stensäker metod.

Det här problemet fanns tidigare också på kyrkogården i Smedby.

Den liggande gravstenen är inte bara säkrare, den är också mycket lättare att läsa. Kyrkogården blir också vackrare; man ser mer av växtlighet, mindre av ”spöklik stenskog”.

 

 


 

Taggad , ,

stoppa religiös hjärntvätt av skolbarn

De religiösa motsättningarna söndrar världen. Kulturorganets inställning till förhållandet kyrka – skola har alltid varit glasklar: Förbjud religiösa friskolor och stoppa smyginfiltrationen från alla religiösa samfund i skolans alla sammanhang.

Att försöka påverka ”långt ifrån helt utvecklade människor” med så svårsmält tankegods som religion är cyniskt och själviskt.

Minns att det går att få barn att tro på vad som helst, något som organisationer med mörka bakgårdar ofta utnyttjar. Informera om religioner men skydda alla elever från alla religiösa påverkansförsök.

Det är snart val. Partierna har olika uppfattningar i denna fråga. Kolla upp dem – för ditt barns bästa.

Läsvärd är denna text.

 

 


 

Taggad ,

den kommer inte tillbaka – tiden

Bornholms Konstmuséum.

En av de poeter jag läste som ung var Bengt Anderberg, 1920-2008. De sista 40 åren av sitt liv bodde han på Bornholm med sin fru, keramikern Astrid Anderberg, 1927-2010. När jag nu var på Bornholm, funderade jag, borde jag försöka hitta deras gård i den lilla byn med det vackra namnet Östermarie. Det skulle vara intressant att se världen från den fasta punkt som ödmjuke Bengt Anderberg såg den i sitt nyktra och tidvis svårt alkoholiserade liv.

Jag letade på nätet och fann fakta och bilder om både Bengt och Astrid. Hon skulle dessutom – enligt de uppgifter jag hittade – finnas representerad på Bornholms Konstmuséum. Det borde gå lätt att hitta deras gård och att se Astrids ofta kraftfulla djurskulpturer – och sätta sig in i de vyer som omgett dem båda under nära 40 års gemenskap i en okänd by på en liten ö i ett främmande land.

Mitt lilla privata deckaruppdrag skulle gå lätt, tänkte jag. Först gården, sen museet! Jag valde en helt otrafikerad cykelled från Bölshavn. På skyltar med pilar stod det Östermarie. Leden gick brant uppför, det blev tystare och tystare, det blev långt mellan de vackra gårdarna som i sommarhettan tycktes inslagna i ett tidlöst skimmer. Jag såg inte en människa. Över Bornholm går ingen flygtrafik, därav den totala tystnaden. Ju högre upp jag kom, desto mer såg jag av det omringande havet. Först här på Bornholm förstod jag hur stor Östersjön faktiskt är. Ett hav!

Men byn Östermarie hittade jag inte. Jag irrade lite hit och dit men ingen Östermarie. Och inte en människa fanns att fråga. Byn gick inte att hitta. Besviken rullade jag nedför slingrande leder mot Svaneke. Världen var vacker, det var fortfarande högsommar och först nu i slutet av augusti satte sig en och annan bonde på skördetröskan för att bryta tystnaden i moln av boss och damm. Men Östermarie fanns inte. Bengt och Astrid Anderbergs gård i Östermarie fanns inte.

Några dagar senare cyklade jag från Hammer Odde österut mot Borgholms Konstmuséum. Målet var att se Astrid Anderbergs keramik. Jag haffade genast en expert i museets reception:
– Hej, jag är här för att titta på keramik av Astrid Anderberg…
– Hvad sagde du? Astrid Andersson?
– Nej, Anderberg.
– Anna Anderberg?
– Nej, Astrid Anderberg. Hon var svensk keramiker och bodde här på ön, i Östermarie.
– En potter ved navn Astrid Anderberg?
– Ja, fastän hon var lika mycket skulptör. Men hon är död nu.
– En død billedhugger i Östermarie, Astrid Anderberg?
– Ja, så skulle vi kunna summera. Men glöm det nu. Jag undrar var i museet jag kan se hennes kattor, hundar och fåglar…
– Skabte hun hunde og katte og fugle?
– Just. Men var hittar jag henne?
– Men du sagde lige, at hun var død…
– Ja, jag uttryckte mej lite slarvigt. Jag menar var i museet hittar jag hennes grejor?
– Hendes ting?
– Ja, så kan vi säga…
– Vil du finde varerne efter Anna Anderberg, der døde, men boede her på Bornholm?
– Ja, så skulle vi kunna säja. Men hon hette Astrid.
– Jeg har aldrig hørt om en potter ved navn Astrid Anderberg. Men vi har mange aktive kvindelige keramikere her i Bornholm, for exempel Maja Frendrup og… Men ingen af dem er selvfølgelig døde.
– Ok, tack för hjälpen. Jag går runt själv och letar reda på henne, Astrid Anderberg…
– Ja, gør det. Held og lykke til. Og hvis du har spørgsmål, spørg bare. Men som jeg sagde, har jeg aldrig hørt om Astrid Anderberg… Og jeg har arbejdet her i mange år … Men ingen Anna Anderberg…

Jag gick hela varvet i det ljusa museet. Många sekelsiftesmålningar av Anna och Michael Ancher, Marie Krøyer, Laurits Tuxen och Holger Drachmann. Många modernare målningar, mycket abstrakt, mycket politiskt korrekt och inkorrekt. Men ingen keramik och inga hundar, kattor eller fåglar av keramikern och skulptrisen Astrid Anderberg.

Byn där Astrid och Bengt bodde hittade jag inte. Och jag fann inte ett spår av Astrids keramik. Ändå har de bara varit döda i tio år. Jag cyklade vidare och funderade på hur Hjalmar Söderberg skrev…

”Allt förbleknar och blir till dröm.”

Ungefär så här kan kanske Astrid och Bengt Anderberg ha sett fälten och havet mot norr när de spejade ut från sin gård i Östermarie. Du kan förresten se en film om Bengts syn på livet och döden och den eviga tiden – här.

 

 


 

Taggad , , ,

då var det 30 augusti 2014

Det är i dag fyra år sedan kulturorganet träffade en av Sveriges bästa satirtecknare, Lars-Erik Håkansson eller signaturen ”lehån”, med hustru Gunnel sommarboende i Södra Möckleby. Reportaget från det mötet kom långt senare, i september samma år. Klicka här för att läsa det. Där kan du också se flera av ”lehåns” vassa teckningar.

I dag tecknar lehån mest ”till husbehov”. Marknaden för satirteckningar och för teckningar över huvud taget har krympt drastiskt. För bara 20 år sedan skulle en tidning av rang alltid ha bra teckningar. Tiderna förändras. Läs mer om lehån här.

 

 


 

Taggad , ,

sandby borg – årets fynd

Det har grävts i år igen i Sandby borg. Tidigare sades att den dåliga vägen skulle omöjliggöra fortsatta grävningar. Men en insamling gjorde snar nytta. Den nya vägen är helt ok och en förutsättning för fortsatta grävningar. Grävningarna har pågått sedan 2010 och hålls dagens takt är de inte avslutade förrän om 50 år.

Enligt Östra Småland finns nu 400 nya fynd att konservera och analysera.

– Vi hittade minst två individer, kanske tre, berättar arkeologen Helena Victor för tidningen.

Hittills har man funnit ett 30-tal kroppar, en tredjedel av dem barn. Men ännu finns inte ett spår efter kvinnor.

Som kulturorganet tidigare har berättat överfölls och dödades borgens invånare vid ett anfall för ungefär 1 500 år sedan. Läs mera här.

Årets grävning blev bara fem dagar lång. Den syns här igenlagd, mot havet.

Samma område mot väster. Mindre än tio procent av borgen är hittills utgrävd.

 

 


 

Taggad , , , ,

capellagården – en fridfull oas

Det finns få ställen som utstrålar sådan harmoni som Capellagården i Vickleby. Gården med sina charmiga byggnader är centrum, och i dess trädgårdar, snickerier och keramikverkstäder bubblar skaparlusten. Utbudet i salonger och planteringar blir en blandning av klassisk stilkänsla och ungdomlig leklust.

Nedan blandar vi textlösa bilder av hantverk med trädgård hej vilt, utan namn, utan titlar, utan information. Den enda avsikten är att försöka ge en ren helhetsbild av ett stycke öländsk kulturhistoria.

 

 


 

Taggad , ,

då var det 5 juli 2012

För sex år sedan var kulturorganet och ett 50-tal andra människor på en visning av Kungsgården i Ottenby, ni vet den där stora vita eleganta villan som ligger nån halvmil innan Öland tar slut nere vid fyren Långe Jan. Att döma av klädseln på bilderna var det inte alls lika varmt som i dag. Dessutom är gräsmattorna gröna vilket i dag känns nästan overkligt. Gröna gräsmattor!

Du som vill läsa bildreportaget från 2012 klickar här. I det träffar du också Britt Wiström. Vi tittar också in i det magnifika Ottenby Konstmagasin.

Pappa Hans Wiström vid ladugårdsknuten.

Den vackra huvudbyggnaden på Ottenby kungsgård, byggd 1804 efter ritningar av hovintendent Carl Fredrik Sundvall.

Visserligen börjar det kvällas men det är märkligt hur folk är påpälsade – som för vinterväder!

Pappa Hans och sonen Andreas berättar om gårdens långa historia.

Visst är det en stilren entré!?

På väg mot parken bakom huvudbyggnaden.

Enkel fasad. Räta linjer. Inget prål.

Här bodde rättaren. – Rättaren ansågs inte fin nog att få gå ut mot gården, berättade Andreas. Han skulle gå ut i riktning mot ladugården och sitt arbete där. Basta!

Huvudbyggnadens baksida.

En viss skillnad mot dagens ladugårdsbyggen!

2012 gick här 460 kor i lösdrift.

Lusthuset väster om huvudbyggnaden.

Det börjar mörkna i parken där det nybyggda lusthuset avtecknar sig i silhuett. Från det har man en vidsträckt utsikt över strandängarna ned mot havet.

 

 


 

 

Taggad ,

då var det 26 juni 2013

_ _ _ och Janne ”Loffe” Carlsson höll låda, berättade historier och trummade så vilt att hela Ottenby Konstmagasin vibrerade.

Här kan du höra Pierre Swärd släppa alla hämningar och ursinnigt gå lös på sin hammondorgel medan Loffe kämpar för att hänga på med trumstockarna. Blogginlägget från 2013 kan du läsa här.

 

 


 

himmelsberga

Så här i midsommartider passar det bra att titta in på Himmelsberga strax väster om Långlöt på Ölands östra sida. En summering av museets mål och mening hittar du här.

Nedan kan du vandra omkring bland hus och odlingar och även titta in i en och annan stuga – och en ladugård för kor – utan bildtexter.

Hela redaktionen vill passa på tillfället att hälsa alla våra läsare en riktigt Glad midsommar!

 

 


 

Taggad ,

flisa vid flisa

I trakterna av Gillberga på Ölands nordvästra sida dominerar den gråvita kalkstenen på alla sätt. Allt tycks byggt av den, hus, murar, vägar.

För inte så länge sedan användes ox- eller hästdrivna så kallade ”skurvandringar” för att skura (slipa) kalksten. Senare gick man över till vinddrivna skurkvarnar. Dessa användes ännu in på 1930-talet. Inom kort titta vi mer på skurkvarnen i Jordhamn. Skivorna på bilden är maskinslipade.

 

 


 

Taggad , ,

föraning om biblioteket i Södra Möckleby

Ska biblioteket i Södra Möckleby bli kvar i nuvarande byggnad eller ska det flyttas till Alungården – som vissa vill? Byborna vill annorlunda. En protestlista med närmare 500 namn har överlämnats till kommunen. Bibblan ska ligga kvar där det ligger!

Enligt gårdagens Östra Småland har Mörbylånga Bostads AB fått i uppdrag att se över kommunens lokaler i Södra Möckleby och en eventuell flytt av biblioteket. I artikeln säger Jonas Everbrand, vd vid Mörbylånga Bostads AB:

”- Vi utreder frågan. Biblioteket finns i ett gammalt hus som behöver underhållas, absolut, men jag vet inte exakt skicket. Vi har plöjt ned rätt mycket pengar, bland annat i ny uppvärmning, så vi har inte haft för avsikt att lämna byggnaden.”

”Han räknar med att kunna lämna en rapport efter sommaren. _ _ _ – Sedan är det politikerna som ska besluta.”

Alvarsamt2:s samlade redaktion vill höja varningsflagg. Hur kan man plöja ned rätt mycket pengar och installera värme i en fastighet som man inte vet skicket på?

Redaktionen vill också påpeka att det är val i höst, den 9 september. Rapporten om fastighetens skick ska lämnas ”efter sommaren”… Kan upplägget av frågan vara så listigt att rapporten lämnas efter valet – för att valda politiker (läs ”de som tror sig bli valda”) allsmäktigt ska kunna flytta biblioteket till Alungården?

Den som lever får se…

Intresserade uppmanas ha kulturorganets Dialog i minne när ni går till valurnorna i höst. Klicka här för att se vad våra kommunpolitiker sagt i biblioteksfrågan. Minns också att bara 28 av 49 fullmäktigeledamöter tyckte det var värt att svara på vår seriösa fråga, den kanske viktigaste i Södra Möckleby just nu.

Håll koll på ickesvararna! Du kryssar väl ingen politiker som inte svarar på seriösa väljarfrågor?!

 

Sune Flisa
tf ledarskribent

 

Taggad , , ,

bruddesta fiskeläge

Bruddesta fiskeläge – i den lokala informationen kallad Bruddestad fiskeläge – ligger mellan Djupvik och Äleklinta på norra Ölands västsida. Mellan Äleklinta och Sandvik cyklar du på väg med svindlande vacker utsikt mot havet.

De renoverade fiskebodarna hade främst två syften. Där förvarades fiskeredskapen och där kunde man sova över. Vädret växlade snabbt här – då som nu – och vid plötsliga stormar måste man rädda fiskeredskapen från att slitas sönder.

Den lilla restaurerade fiskebyn består av nio sjöbodar. De är byggda i kalksten med tak av vass.

Fiskeläget har rötter i tidigt 1800-tal. Det användes främst av invånarna i Korntorp och Askelunda.

Här fiskade man ål med så kallade ”håmryssjor”. De var fästade med en krok i berget, så kallade ”håmstånd”. Rester av sådana kan man fortfarande se.

Vackert tak av vass. I södra änden av fiskeläget finns en källa där vatten än i dag droppar ur berget. Se bilden nedan.

Något till vänster om mitten rinner och droppar källans vatten än i dag utmed bergsidan .

Alla dörrar på bodarna är låga, runt en och en halv meter.

Under 1930-talet började man här att fiska ål med bottengarn. De gav mycket större fångster än håmryssjorna.

Här fanns också en vinddriven skurkvarn och tre kalkugnar. En av dessa har hembygdsföreningen rustat upp. I kommande filmer cyklar vi mellan Djupvik och Bruddesta fiskeläge och mellan Sandvik och Djupvik.

 

 


 

Taggad , , ,

sångglädje

Första april var det fullt ös i Södra Möckleby kyrka. Jag hann bara se början, ett påskdrama av Margaretha Holm Magnusson. I det uppträdde bland andra dessa begåvade och dansanta sångfåglar… Slå på högtalarna, vik undan eventuella mattor, klicka igång videon och skaka loss!

 

 


 

Taggad ,

repslagarmuséum

Ibland ser man inte skogen för alla träd… Jag tuffade långsamt genom det numera skrämmande folktomma Mörbylånga. Och vad såg jag!? Jo, ett muséum! Ett repslagarmuséum! Jag har väl åkt där hundra gånger utan att se det. Enda ursäkten: Museet är inte större än en friggebod.

Mer om det kommer småningom…

Intressant historia finns överallt. Överallt!

Sober färgsättning och vacker skylt.

En gång i tiden kunde jag nog femtio knopar. Kan jag tre i dag?

Ett repslagarmuséum ska inte ses utifrån som här. Det ska ses inifrån! Varför det? Jo, det finns nog inget hantverk som luktar så gott som repslageri.

 

 


 

Taggad , ,

film och teater i södra möckleby

I går var det filmvisning på Folkets hus i Degerhamn. Filmklubben håller i trådarna, främst genom Olle Nilsson och Kurt Arvidsson. Medan Olle sätter upp entréflaggor berättar Kurt:
– När vi betalat den årliga filmlicensen och hyran kom vi fram till att vi måste bli drygt 30 medlemmar för att det hela skulle gå runt. Vi blev en bra bit över 40! Och flera är välkomna. Medlemmen betalar 400 kronor för tio filmer. Billigare kan det knappast bli.

Alvarsamt2 träffade Margaretha och Uno Magnusson strax innan den moderna digitala bion släckte ned för visning av kvällens film, Härifrån till evigheten från 1953. Margaretha behövde inte tänka länge på frågan vad som är bäst med Filmklubben…

PS. Det är inte bara film som snurrar i huvudet på Olle och Kurt. Fredagen 23 mars visar man 19:00 även teater i det toppmoderna Folkets hus. Pjäsen heter Hissvägraren.

 

 


 

Taggad , , , ,

Då var det 4 december 2011

Denna dag för sex år sedan besökte bloggen Föreningen Gärdslösa Prästgård. På fotot från kontoret ser vi styrelseordföranden Gun Nilsson och styrelseledamoten och författaren Anders Marell. Båda har fortfarande samma uppgifter i föreningen, som har nära koppling till Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner.

Huvudbyggnaden sommaren 2011.

En på många sätt märklig diktare. Läs mer om honom här.

Böcker, böcker, böcker… Vi kan verkligen rekommendera ett besök på Gärdslösa prästgård. Foto från sommaren 2011.

Taggad , ,

breaking news: Sune Flisa sparkad!

Efter ett långt redaktionsmöte på alvarsamt2 har chefredaktören Tanitra Dansén-Johansson-Knäcklund-Törnqvist beslutat sparka mångårige medarbetaren och ledarskribenten Sune Flisa.

– Det är med tungt hjärta jag ger Sune silkessnöret, sade hon i morse till den samlade världspressen på hotell Lyckobringaren på södra Öland. Men hur drivande och duktig Sune än har varit kan vi inte tolerera det fysiska våld som häromdagen drabbade vår medarbetare Ingvar-Charm-Knubbendorpf. Att herr Flinta var berusad vid tillfället kan inte – och ska inte – ses som en förmildrande omständighet. Därmed har jag sagt mitt. Pressträffen är over and out.

Många i det samlade internationella pressuppbådet uttryckte stor förvåning efter mötet, en reaktion som Sune Flisa själv kommenterade med orden:

– Precis som ni är jag förvånad över att jag Sune Flisa stod ut så länge i denna redaktions bottenskrap av lugubra nollor. Nu blir det facket och stämningsansökan, sannolikt riksrätt och en grandios revansch i Europadomstolen. Lita på mej, jag kommer tillbaka. Jag har haft många motgångar, men segrarna är tusenfalt fler. Leve sanningen! Leve kulturen! Vive la France!

Därefter lämnade Sune Flisa rummet till av stundens allvar diskreta applåder, gående i trankil marschtakt med blicken fixerad vid fjärran nya mål…

texten uppdateras kontinuerligt…
Taggad ,

filmbranschen enig: årets bästa uppföljare!

Medan ovationerna och priserna fortfarande haglar över vår stolte filmare Sune Flisa förvånar han världen på nytt: En uppföljare till det nyskapande eposet Fredagskväll i Södra Möckleby premiärvisades i går kväll i den lilla finska staden Joensuu, nära ryska gränsen!

– Jag ville undvika uppmärksamhet med Lördagskväll i Södra Möckleby, förklarar Sune. Men det gick inte. Folk i biografen blev som vansinniga. Applåderna ville aldrig ta slut. Det blev vodka och slagsmål och efter omplåstring kördes filmen en gång till. I dag sveper filmen fram som en sisustorm över hela Finland.

I finska filmtidningen Laatikko Laatikko Riutta bjuder Sune på pikanta detaljer ur skapelseprocessen:

– Kan man göra en bättre film än ett mästerverk? Fellini trodde inte det. Men jag visste det – och lyckades. Storyn är grymt bra, skådespelarna på topp. Jag rullar in verkligheten i åskådarens längtande hjärna och fyller den med verklighetens pulserande mycelium och saltar och pepprar med skimmer, boss och taggtråd. Jag gjorde det som ingen trodde var möjligt.

Enligt uppgifter i Laatikko Laatikko Riutta kunde kvaliteten maxas tack vare ny teknisk utrustning.

– Det stämmer. Jag fick äntligen tillfälle att använda min bästa kamera, berättar Sune, en Debrie från 1922 som jag ärvt av morfars mosters farfar. Att jag sedan hade lyckan att hitta en trådbandspelare GIM 3258 från 1947 som medelst en fiskelina och lite tejp kunde synkroniseras med Debriekameran är nästan för bra för att vara sant. Men så är det… Stora skapare har tur. Den ingår så att säja i ”skapelsens omedvetna aura”, om du förstår vad jag menar…

På måndag lämnar filmen Finland för att svepa vidare ut över världen. Till Öland kommer den på julafton.

– Jag vill ge ölänningarna den bästa julklapp dom kan få, säger Sune och avslutar med ett citat av Johann Wolfgang Goethe:

”Le chef-d’oeuvre de Dieu, c’est le coeur d’une mère.”

 

* * *

 

Som alltid är alvarsamt2 långt före sin tid. Redan nu kan du se Lördagskväll i Södra Möckleby här på bloggen. Slå på högtalarna och klicka igång njutningen nedan!

 

Taggad , ,
Annonser