Kategoriarkiv: kultur

Gräsgårds kyrka

Efter en gråväderperiod som kändes evig visar kulturorganet en film där vi skymtar solen, ni vet den där gula stora starka lampan uppe på himlen. I filmen lyser den på ond och god och Gräsgårds kyrka – och på en hel del annat…


 

Taggad ,

bergstigen fräschas upp

Pilar_Vita-villan_Bergstigen_1Bergstigen får delvis ny dragning. Exempelvis leds den nu in genom Navet vid Södra bruket. Det är ett smart drag för att flera ska upptäcka det undanskymda området med intressanta fakta om begreppet ”sten”. Här ser vi nyuppsatta pilar vid Vita villan – som är brun. Några andra delar av Bergstigen i snö kan du se här.


Taggad ,

Black är dagen

Dagen är black. Molnfärg: black. November: black. Till jobbet i sotarblack dag. Hem i beckblack. Det är inte kul att vara black i black tidningsvärld. Nyanserna är borta, allt är vitt eller black. Det känns som om hela tillvaron är black i Sverige i dag. Kronan är black, jätteblack. Kanske dags slå back för att undkomma black? Kan hysteriska köp göra black lycklig? Nej, bara göra black blackare. Black friday är verkligen black!

Sigwahld Restorin
poet på kulturorganet

 

Taggad

Vad vore världen utan troll?

Som vi tidigare har berättat är den världsberömda Albrunnamöbeln åter på sin rätta plats. Tacka trollen för det.

10 november gick larmet: Möbeln skändad! Stora polisiära insatser drogs omedelbart igång. Scotland Yard, Europol och svensk bypolis kastade sig över fallet. Tre belgier greps och dömdes, men benådades. Det skulle senare visa sig att de var oskyldiga.

I dag berättar företrädare för Scotland Yard i samarbete med Europol att ”förövarna bedriver viss affärsverksamhet i Färjestaden och att de grips så snart de sätter nyckeln i låset till sin butik på måndag morgon.”

Det går dock trögare för svensk polis. Bypolisen ringer kulturorganet titt som tätt och säger att man ännu inte fått ut numret till tipstelefonen på sin hemsida på grund av att skärmen låst sig i helskärmsläge.

– Vi kommer därför inte åt dom där små bilderna längst ned på skärmen, säger poliskommissarie Svante Tudell vid polisens stridsledningsenhet i Knubbetofta.

Sedan kulturorganet tipsat om tangenten F11 brast Svante Tudell ut i – som han själv uttryckte det – ”lycklig gråt”. Snart kan alltså polisens nummer till tipstelefonen ligga synligt på hemsidan!

Kulturorganet vill passa på tillfället att tacka Scotland Yard och Europol för deras snabba och handfasta agerande. Brottslingarna är snart bakom lås och bom – och vad bättre är: Albrunnamöbeln är åter på sin rätta plats – där den stått sedan Sigward Knotte ritade, byggde och ställde praktpjäsen år 427 e Kr.

Cirkeln är sluten. Livet kan åter börja!

Albrunnamöbeln-åter-på-plats_01Vackrare än nånsin står den där, Albrunnamöbeln, som får annan möbeldesign att framstå som färglös, pinsam och meningslös. Inför visningen i Antikrundan har Flisa Film AB gjort en trailer om den snart världsberömda möbeln. Du ser filmen genom att klicka här.

Albrunnamöbeln-åter-på-plats_07En hälsning från hjältarna – till alla tiders störste hjälte – kulturorganets högt älskade chefredaktör Sune Flisa. På sin blogg ”Hjäteberättelser” skriver Sune Flisa: ”Utan trollen ingen Albrunnamöbel. Utan Albrunnamöbel inget liv.”

Albrunnamöbeln-åter-på-plats_13Trollen har till och med funnit de sedan 1099 e. Kr. försvunna möbeltassarna – och monterat dem! Dess praktfulla utformning kan bäst avnjutas i nedanstående bild.

Albrunnamöbeln-åter-på-plats_17De konstfulla möbeltassarna – av geniet Sigward Knotte benämnda ”de gyllne klorna”, Les griffes d’or, med sina utsökt fina intarsiaarbeten och öppenhjärtiga, nästan råa,  erotiska gravyrdekorer i äkta gråsilver och brunbränt beck.

Text och foto: Sune Flisa

 

Taggad , , , ,

Nya avslöjanden i Årets kriminalfall

Nu framkommer nya fakta om de tre belgarna Bart Wouters, Maarten Lambert och Wim Smets som erkände och dömdes för flytten av den världsberömda Albrunnamöbeln. Erkännandet gjordes under tortyr! Det skriver belgisk polis i ett brev till kulturorganet.

”De tre sattes i cell med enda godkända lektyren Östra Smålands SIFFRAN. Det krävdes bara en timmes väntan så kom erkännandena på löpande band. Hade det behövts hade de även erkänt mordet på Kennedy, stormningen av Bastiljen 1789 och tjuvfisket i Hornssjön 18 juli 2019,” skriver polismyndigheten i Gent till kulturorganet.

Man kan förmoda att de tre nu tilldöms stora skadestånd och framgent kan leva ett liv i sus och dus.

Enligt privatspaningar är de reella förövarna i stället ”flugfiskare från Färjestaden”. Bevisinsamling pågår och ett gripande lär snart bli aktuellt, säger hemliga lokala källor…

Lina ”Luggo” Casparin
omvärldsreporter

 

Taggad , ,

Den Gylldene Stig

Med anledning av att den ännu inte färdiga cykelleden sågas upp och forslas bort har vi i dag det stora nöjet att hälsa välkommen till Sune Flisas högläsning ur sin bok Fabler för onda och sagor för goda i Byaklintas Folkets hus i morgon tisdag klockan 20:00.

Sune högläser fabeln Den Gylldene Stig. I den figurerar Den Elaka Ankan, Mickel Slug och bävern Dumstjärt. Den Elaka Ankan klär i fabeln ut sig till fyren Långe Bellman, medan Mickel Slug förkläder sig till fyren Långe Buttericks. Bävern Dumstjärt spökar ut sig till en Herr Sundman, Bildningsförbundet.

Trions häpnadsväckande ageranden och göranden bildar fabelns stomme i en krackelerande anspänning en undergångsstämning som bara låter läsaren ana det asfaltindränkta slutet. Man kommer överens om att förbinda fyrarna med en stig. Man påbörjar dragningen av stigen men på grund av tusen olika anledningar råkar man i gruff med allt och alla – inklusive sig själva. Groteska saker inträffar och saker som ska inträffa inträffar inte alls.

En viss Stig Stigfinnaren gör så en smygande entré – från vänster – och får genom hypnos av Den Elaka Ankan alla andra att klart och tydligt se stigen framför sig – fastän den inte finns. Mickel Slug trollbinder därpå politikerna så effektivt att dessa bildar stora körer där de dygnetruntsjunger Leve den gylldene stig, Stigen mot Landet Lycka bär och Följ den gylldene stig vi skådat hafver inför jublande folkmassor, påhejade av Sorken Expertsson som i eldars sken korusskriker i stora megafoner: Stig du stig mot himmelen! Stig du välsignade! och Stig du oss alla bära.

I det av kritikerkåren så hyllade slutet börjar Den Elaka Ankan, Mickel Slug, Bävern Dumstjärt och Herr Sundman att deleta stigen med ett jättestort suddgummi i fronten på en grävare. Sen rullar man upp stigen på en stor spole som man skickar till skroten inslagen i ett rött paket med vita snöööööören med en hälsning om en god jul. Men då kommer dråslaget! Vid skrotporten står nämligen stränge Stig Stigfinnaren med en halvrökt Havanna i limpsaxen och svärd i hand och stirrar mot himlen medan han gång på gång mumlar I´m worried… I´m worried… I´m worried.

Slutscenen blir en orgie i motsättningar och total förvirring mellan asfaltkokare, brädhögar, vältar, protestbrevhögar, asfaltrivare, kartor, ansökningsformulär, vibrerande paddor och överlastade grusbilar som icke kan återberättas – den måste upplevas på plats.

”Ett mästerligt drama med mänsklighetens svaga punkter i centrum”, skrev exempelvis litteraturkritikern Syngal Ferrin i gammelmediet Västra Småland. För denna fabel belönades Sune Flisa 2017 med Mörbyfånas Stora Litteraturmedalj i guld, föreställande Den Gylldene Stig med kantstenar av polerad onyx och två korslagda tärningar i blyoxid.

Sune Flisa tackade nej till priset och återgick till gerillakriget.


 

Taggad , , , , ,

Albrunnamöbeln ska tillbaka till sin ursprungliga position!

Albrunnamöbeln_ny-placeringDen nuvarande – oheliga! – placeringen av Albrunnamöbeln är både frustrerande och upprörande, menar Sune Flisa, möbelexpert. I en not till domstolen i Gent kräver han att denna ska ogiltigförklara kung Philippes benådning av de råbarkade brottslingarna. Sune Flisa avslutar sin skrivelse med en estetisk och konstnärlig bedömning av den världsberömda möbelgruppen: Sigward Knottes harmoniska möbelkonstverk från 427 e. Kr. får Carl Malmstens och Bruno Mathssons så kallade möbler att framstå som pinsamma dagiskonstruktioner, hoptejpade av dilettanter med grav synnedsättning och tummen mitt i handen.

Upprörda albrunnabor mejlar och ringer om den skändade Albrunnamöbeln… Att tre skyldiga gangstrar har gripits och dömts – men också benådats – i Belgien tycks inte kunna dämpa känslostormarna.

Möbelgruppen måste stå där det alltid har stått! Jag blir inte frisk igen förrän den är tillbaka på sin heliga plats! Det här är sjukare än sjukt! skriver ”Sjuke Ante i sjuksvängen”.

– Hur kunde kung Philippe benåda dom hemska brottslingarna!? Förresten var 30 år alldeles för få. Dom borde ha fått ”amerikanska domar” på 175 eller 410 år på kåken! säger ”Olga Anonym, Albrunna postlåda 7638 C”.

Måste vi gjuta fast Albrunnamöbeln och minera marken runt den för att få ha den i fred? Vad är det för sjuk värld vi lever i? skriver ”Pelle i väster” och tillägger: Man blir både frustrerad och förbannad.

Först fick vi högertrafik, sen Putin, Trump och landshövding Carlzon på halsen – och nu denna oheliga förflyttning av Albrunnamöbeln! Jag kan inte säga vad som är värst, skriver signaturen ”Trumpen” och tillägger: Allt är värst!


 

Jakten på Albrunnamöbelns skändare går mot avslut…

Scotland Yard skriver på sin hemsida att man satt in 870 poliser i jakten på den eller dem som skändat Albrunnamöbeln genom att flytta den 15 meter åt norr.

– Vi håvar snart in trålen och nätet är extra finmaskigt, säger förste polisintendent Tom Hawkins till BBC. Vi sätter också in flyg- och helikopterförband inom kort och räknar med att uppdraget är slutfört i gryningen.

Poliskommissarie Bent van den Lenderup i Europol är lika optimistisk som sin kollega Tom Hawkins:

– Våra spårhundar har snappat både främmande flugfiskare och hundvallare under veckolslutet. 673 däckavgjutningar och 5 689 dna-prov har har tagits och vi tar snart in de första misstänkta för förhör, åtal, häktning, dom och fängsling. Packet ska inte undkomma!

Poliskommissarie Svante Tudell vid bypolisen säger att man ännu inte har hittat datorns ON-knapp men har förhoppningar om att göra det under veckan. Han är mycket mån om allmänhetens hjälp.

– Vet nån hur man får igång en Commodore 64 så är ni välkomna att ringa vår tipstelefon. Numret till den lägger vi ut på vår hemsida så snart vi hittat det på datorn, säger poliskommissarie Svante Tudell vid polisens stridsledningsenhet i Knubbetofta.


 

Taggad , , ,

Albrunnamöbeln skändad

Albrunnamöbeln

Den ritades och byggdes av Sigward Knotte 427 e Kr. Sedan dess har den stått på samma ställe vid Albrunna strand, till nytta och välbehag för den tänkande delen av mänskligheten.

I dessa soffor har världens mysterier ofta fått sina lösningar. Vid detta bord har mer än en odödlig roman, teaterpjäs och filmmanus vuxit från dimmig idé till realiserbar storhet till mänsklighetens fromma.

Se först filmen nedan om möbelns ärofyllda historia i vilken Nordeuropas främste möbelexpert Sune Flisa ritar och berättar…

Ta sedan del av tidens barbari…

I dag fann vi möbeln flyttad, femton meter åt norr. Gärningsmännen är fortfarande på fri fot trots att både Scotland Yard, Europol och svensk bypolis är inkopplade på fallet.

Åtalspunkterna kommer att bli många: Allmänfarlig ödeläggelse, egenmäktigt förfarande, kulturellt barbari, positionsbedrägeri samt bedrägligt beteende är bara några på den långa listan. Kulturorganet räknar med att åklagare kommer att kräva minst livstid när – inte om – den skyldige fångas in.

trolltack

Även Trollens Riksförening har anmält det hemska tilltaget till alla slags myndigheter som går att anmäla till.

Albrunnamöbeln har under hundratals år skapat tusentals spaltmil i internationell och öländsk design- och kulturpress. Även kulturorganet har skrivit om den kanske vackraste möbel som någonsin sett Kalmarsunds ljus. Klicka på länkarna nedan och njut av vår spännande kulturhistoria!

Mera plank i baljan, boys!

Tack alla troll!

Trollbindande tack för tack

Kulturorganet följer naturligtvis polisens jakt på förövaren/förövarna…


 

Taggad , , ,

inför morgondagens svenska långfilmspremiär…

Det kom ett mejl till redaktionen. Avsändare: Sune Flisa, vår chefredaktör. Han vill att vi publicerar det – som en varning inför morgondagens visning av en fem kvart lång cykelfilm med politiska och mediala undertoner. Vi lyder. Vi har inga val.

Allan von Kompost
redaktionschef

Högt ärade kamrater och lata underlydande.

Det blev en enastående tillställning här i Shimla i går. Intet öga var torrt. Det plaskade och skvalade. Och skrattsalvorna ekade som smattrande kastanjettvibraton genom den enorma biografen, Palladium Sune Flisa Art Film Cinema.

Kulturinrättningen hyste över 5 000 Ölandsintresserade åskådare. Förväntningarna var enorma. Sus på sus gled fram genom hetluften späckade med dofter av billiga deodoranter och heliga kor, i hast uppäten vitlökssallad och tre dagar gammal risvinsbakfylla. Då ridån äntligen vek undan och den första scenen visade den gamla nötta järnvägsbanken i Skärlöv förstärktes förtrollningens grepp ytterligare. Många stönade av Ölandsupphetsning och tallriksstora ögon fick glasögon och linser att hoppa iväg som kängurur eller krackelera likt glasvaser i slapstickfilmer. Spontana applåder fyllde detta konstens gyllene tempel, bärande mitt sköna namn och även vi som inte är religiöst befruktade kände guds en aning diffusa men oemotsägliga närvaro. ”Gudar dras till andra gudar”, är ett ordspråk här i Shimla som jag finner sant.

Fem kvart senare låg många ur publiken utslagna på golvet. Andra irrade omkring med dimmig blick och frågade var man kunde finna en läkare. Vissa bad om vägen till andra gudar, somliga bönade knästående om vägen till helvetet. Filmen om Fyr till-fyrprojektets lögner och de lokala gammelmediernas skönmålningar är i dag på allas läppar. Tidningarna är knökfulla med en blandning av fördömande åsikter och uppriktig förvåning. Hur kan befolkningen på den lilla ön öster om Sverige överleva? Hur står den ut med den trasiga världsbild som gammalmedierna målar upp med penslar lånade av maktens skenheliga solochvårare? Att Sverige är politiskt korrupt visste vi, men att även gammelmediernas viktigpettrar lånar sig till att bjuda upp makten till hopplöshetens tiggartango i hopp om ännu större presstöd till sina anemiska blaskor förvandlar den tidigare ljusa bilden av Sverige till en skräckmålning som får Munchs Skriet att framstå som en lustbetonad avbildning av lyckans gudinna Felicitas! Barometern kammade hem noll i år, men Östra Småland, den rackarn, håvade in över 13 miljoner skattekronor från sina fattiga läsare (Tilläggas skall att kulturorganet aldrig har fått ett öre).

Ja jisses, vad en enkel cykelfilm kan åstadkomma då den visas för en mogen och kunnig publik. Nu hoppas vi på ett liknande mottagande när den sent i morgon kväll går upp på kulturorganets moraliskt kritvita duk. Men ha för guds skull sjukvårdspersonal och psykosvana hjärnskrynklare i beredskap!

Låt mig sluta med vad den kände filmkritikern Mandar Banerjee skriver i dagens Shimla News:

”Invånarna på Öland lever i dag under värre förhållanden än vi gjorde under engelsmännens tyranni i början av 1900-talet. De förs ständigt bakom ljuset av suspekta band mellan kommuner, mellan kommuner och medieföretag, mellan mystiska klubbar med klärobskyra mål, mellan hemliga sekter i strängt hemliga konglomerat där alla samtal förs i nedsläckta rum med krypterad kod. Monarkin samarbetar med sina mörkerkrafter, kyrkorna med sina. I hundratals år har ölänningarna tryckts ned, hotats, piskats fram av en egenmäktig maktapparat – utan hopp om nåd, utan hopp om förändring eller framtid. Efter att ha sett denna storartade film kan jag bara konstatera att ölänningarna dessvärre har framtiden bakom sig.”

Ja, vad säger ni kollegor? Här kan dom verkligen tala klarspråk. Det är annat än i gamla genomsotiga Svedala. Undra på att jag mår så bra här. Jag blir tjugo år yngre bara jag landar på Shimla Airport och möter folkets glädje och uppskattning och får ta emot deras gåvor.

I sanning ska sägas att jag blir trettio år äldre då jag åter måste slå upp flygplansdörren på Kalmar Öland Airport – och ytterligare tio år äldre då jag sparkar upp dörren till redaktionen för att stirra in i era glåmiga ansikten och tvingas läsa era så kallade artiklar som verkar hoptotade av limberusade femåringar på dagis.

Nå ja, kamrater. Inte deppa nu. Sune skämtar lite bara.

Med Shimlas sol i mitt vackra ansikte hälsar jag eder alla välkomna till morgondagens omvälvande cineastiska upplevelse på kulturorganets välputsade storbildsskärm.

Eder högt älskade Sune Flisa
chefredaktör

ge upp, kungen!

vilken-sida-av-murenPå vilken sida av murskrället i Ottenby ska cykelleden tillåtas gå? Den vänstra eller den högra? Och hur ska man komma från Grönhögen till den kalvande och rasande konstruktionen, beordrad av kung, uppförd av fattiga bönder? Hur många decennier av lönlösa diskussioner ska behöva föras med kungens rigida och obsoleta myndigheter för att komma till beslut? Nu får det förbanne mig räcka! menar dagens ledarskribent Sune Flisa och kräver kungens avgång, monarkins upphörande och en omedelbar nedstängning av våra skämmigaste statliga institutioner,  Statens Fastighetsverk och Riksantikvarieämbetet. När vi ändå rensar, kasta även Länsstyrelserna på den historiska gödselhögen! Dessa förvaltningar hör – liksom monarkin – juratiden till! skriver Sune Flisa i sitt internationellt uppmärksammade upprop.

Kulturorganet har redan tidigare krävt kungens omedelbara abdikering – för Sydölands bästa och eventuella framtid. Att statschefen ännu inte vågat ta sina småpåvar vid Statens Fastighetsverk och Riksantikvarien i hampan och piskat dem på bara stjärten med den förgyllda spiran är ingenting annat än skandal.

Kungens ickesvar på brev och ickeagerande i något som helst sammanhang som rör eventuell utveckling av cykelleden Fyr till fyr leder till att ledens fullbordan förs ända in i nästa årtusende – vad än Ölands Kommunalförbund låter påskina på sin hemsida. Och detta sker i självaste kungariket Ottenby, där dina kungakollegor har pinat befolkningen genom många sekel med pålagor och infantila murbyggen. Vad sägs om den sömntabletten, kungen? Kan du sussa gott på guldkudden med denna underlåtenhet i minnet och med detta historiska snapshot på den kungliga näthinnan?

Apropå sömntablett… Har du svårt att nanna nån gång kan du kasta ett öga på senaste fullmäktigemötet i Mörbylånga kommun. En titt där motsvarar effekten av tio Sobril eller en sjuttifemma renat rakt av på tom mage. Efter tio minuters filmning av ingenting börjar projektledaren berätta om sin karriär inom projektet, om arga tjurar på norra ön, om att han köpt en elcykel och att cykelbron i Degerhamn är Ölands längsta – och att man skulle vara färdig med hela projektet redan 2018 men att slantarna är slut. En enda(!) politiker frågar när projektet verkligen blir färdigt och får till svar att projektledaren ska göra det han kan. Inget av de två kommunalråd som sitter i beställarrollen av projektet är intresserad, ingen kommunchef som också ingår i skaran beställare har EN ENDA FRÅGA att ställa. Ingen frågar vad man har fått för pengarna. Ingen undrar vart pengarna tagit vägen. Ingen frågar om hur stora slantar eller andra förmåner som gått till markägare. Alla sitter mållösa. Tyst i klassen råder… Varför tog man dit projektledaren för information utan att ställa en enda adekvat fråga? Det vi får uppleva är som en bitter sagostund för vuxna där de stora barnen just fått lyssna till vår sagofarbror H C Andersens hemskaste alster om mental förtvining och moralisk kollaps i vuxensagan: När paltkoman kom till byn (utgiven 1987 i samlingsvolymen Dimridåer och Skumtimmar).

Vi kräva din avgång då vi icke kan acceptera cykelledens på stället marsch. I evinnerligt lång tid har det nu ältats, blötts och gaggats om vilken sida ledan ska ta från Kalmarsund upp längs med murskrället i Ottenby och vidare söderut. Så kan det inte få fortsätta. Nog är nog. Nu ska leden fram. Basta! Därför måste du avgå, Tjabo och ta dina myndigheter med dig. Du har ju redan förstått vartåt det barkar och minimerat hovet genom att slita en massa skrikiga och bortskämda barnbarn ur apanagets trygga famn – ett steg i rätt riktning. Nu får de små bortklemade klimparna gå i vanlig vanskött grundskola och lära sig monarkins mörka historia, gå på Komvux och ta jobb som lokalvårdare, kafferostare eller bussförare, pröjsa högre och högre skatt och gneta ihop till sin första egna lägenhet före 80-årsdagen.

Men kulturorganet har alltid en filantropisk inställning. Vi är inställda på spel utanför boxen – i alla kontexter, som det heter nu för tiden. Lämna tillbaka slotten till folket men behåll den hemska barren nere i Ottenby. Dina bilar och båtar övergår naturligtvis i folkets ägo. Som kompensation bjuder vi dig en bättre begagnad sparkcykel (el-hjälpmotor finns att köpa på Blocket för en hundring) och en relativt fräsch optimistjolle. Att segla är nödvändigt, du vet.

Stugan nere i Ottenby får duga, även om den inte gör Silvia glad, inlindad i 45 kilometer taggtråd och elstängsel som den är, dessutom omgiven av ett 20-tal SLB-boskap med endast två intressen här i livet: Att äta och skita.

Kungens-villa_Ottenby28

Där nere i Ottenby kan du och frugan bli som en av oss och kanske spela lite golf, se på Skavlan, hugga lite ved, grilla lite flintastek, mata fåglarna, spela dart, läsa G W Perssons förklaring om universums uppkomst, spela bort pensionen på Lotto, tatuera en fjäril inne i örat, klippa gräsmattan, sjunga Helan går i duschen, lägga patiens (Idioten gillar jag, du kanske föredrar Kungen) och kanske gå till kyrkan nån gång och bocka lite generat för prästen pyntad och utstyrd i hemsk mässhake, alba, halslin, cingulum, stola, röcklin och korkåpa, men lik förbaskat somna i bänken och skämma ut sig (igen!) – och glutta lite på folk som halkar på bananskal på Youtube till en pilsner eller ett glas vin, som det alltid heter på svenska. Aldrig två glas vin! Roligare än så har vi inte i Sverige i dag. Så är det slitiga, enahanda, tröstlösa och fattiga livet för de flesta av oss. Därför tyckte Strindberg synd om oss, du vet.

Nog förklarat. Nu går vi från ord till handling. Gör så här: I morgon klockan 12:00 slänger du ut riksregalierna genom slottsfönstret i Stockholm. Samtidigt viftar Silvia med vit flagg som ett tecken på att kungahuset med lydmyndigheter är villiga att inleda kapitulationsförhandlingarna. De för du och jag här nere i vindskydd av murskrället över en kräftstjärt eller en burk Oskar. Jag står för drickat, lite egentillverkat dunder av kunglig kvalitet.

handslag

SuneFlisa
Sune Flisa
chefredaktör
Taggad , ,

filmarbetet fortskrider…

ännu-lyckliga-ungdomar_men-snart-svårt-deprimeradeLyckliga, bekymmerslösa ungdomar på väg mot parkeringsplatsen till sin första lägenhet hos Mörbylånga Bostads AB. Minuter senare öppnar helvetet sitt svarta gap. Förvirring, bråk, missuppfattningar, skilsmässa…

– Filminspelningarna om det öststatsinspirerade parkeringssystemet som Mörbylånga Bostads AB har infört i den lilla Törnrosasovande idyllen Mörbylånga går hittills mycket bra. Det berättar regissören Gunnar Schabroll i en specialintervju för kulturorganet.

– Deppiga och hårt drabbade hyresgäster kommer spontant fram och önskar oss lycka till i arbetet med att på ett pedagogiskt sätt försöka förklara det sannolikt onödigaste och mest människofientliga parkeringssystem som någonsin sett dagens ljus. Det ska bli underbart att få rulla ut denna logistiska katastrof till allmän beskådan!

Regissören Gunnar Schabroll berättar också i flera gammelmedier att han sällan känt sig så motiverad att bekämpa dumheten som i just Mörbylånga!

– Här har man verkligen lyckats blåsa upp galenskapen till helt ofattbara dimensioner. Filmen kommer att bli en kassako – och en skrattsuccé. Jag känner mej trygg i den uppfattningen. Det är inget snack om saken, avrundar Gunnar Schabroll och kalibrerar åter exponeringsmätaren…

– Tagning, scen 44! skriker han i megafonen och skådespelarna börjar agera…


 

Taggad , , , ,

brev från shimla

Det damp ned ett brev på redaktionen, från Shimla. Från Sune Flisa.

Jag hann bara tacka för det praktfulla mottagandet jag fick efter landningen på Shimla airport förrän jag överöstes med pikanta detaljer om de oegentligheter vår käre राज्यपाल (vår motsvarighet till landshövding) har gjort sig skyldig till här under min bortavaro.

Och det är värre saker än snatteri av kola i myndighetens servering vi nu talar om… Rahul Privas har anlitat en gammal polare för att hålla föredrag om etik och moral, anställt en trädgårdsmästare som är kompis med en kompis och dessutom pröjsat en massa serveringsbrudar svart vid privata fester.

Rahul Privas har därför omedelbart avskedats och han får nu gå den så kallade skampromenaden genom hela stan, mottagande folkets burop. Det är en folkfest utan like. Man hyllar sanningen och friheten att tala fritt. Man älskar livet – och visar det!

Tänk så olika folk beter sig! fortsätter Sune Flisa sitt brev.

I Sverige reagerar aldrig en enda människa på maktens eviga skandaler. Det är som om hopplöshetens gift har spridit sig i folkets blodsystem. Här i Shimla är det precis tvärt om. Här tänker och tycker och agerar varenda levande själ! Här hyllas sanningen, livslusten och friheten! Det är inte för inte som Indien spås att inom kort bli världens mäktigaste och viktigaste nation.

Jag är så glad över att jag är skriven i Shimla, avslutar Sune Flisa sitt spontana brevduvelevererade brev till Sverige.


 

Taggad ,

folkfest för att kolla in 6 000 lökar

I går invigdes årets löktavla i Ventlinge. Kulturorganet var förstås där. Du ser filmen genom att klicka på den stora pilen mitt i bilden nedan.

En videointervju med ”lökmålaren” Theo Janson kan du se här.


 

Taggad , ,

skandal ger plats för saga

Den rådande skandalen inom Nejmyndigheten föranleder kulturorganet att kalla in vår sagoberättare Hugwald Claes Andersen, även kallad H C Andersen, för publicering av dennes världsberömda saga Allas lika värde, skriven vid ett kafébord i Köpenhamn 1965. I den ”låter han sanningens ljus svepa över över den ruttna maktens hela smörgåsbord”, som kritikern Jörgen Svendrup en gång skrev i den danska kulturtidskriften Sandhedens Ansigt. 


 

Taggad , ,

skrivlycka

Kulturorganet har tidigare skrivit om det viktiga pappersbrevet. Nu går vi vidare för att upptäcka mer av handskrivandets njutningar –  nu med reservoarpenna.

 


 

Taggad ,

lägg ned stenen!

kyrkogården_Gräsgård_19På kyrkogårdar, som denna i Gräsgård, måste mängder av gravstenar stagas med pålar för att inte ramla omkull. Det är inte vackert. Varför inte använda liggande stenar som på Bornholm, se nedan?

gravstenar_Bornholm_12En liggande sten är helt säker och dessutom lättare att läsa.

 


 

Taggad , , ,

Världen möter Albrunnamöbeln

Nu kastar sydöländsk snickarkonst loss och beger sig ut på hyllad världsomsegling. Tidigare chefredaktören på kulturorganet Sune Flisa berättar att han har lyckats få SVT:s Antikrundan att i kommande program visa upp södra Ölands möbelstolthet, Albrunnamöbeln, ritad och byggd av Sigward Knotte 427 e. Kr.

– Äntligen kan mästerstycket upplevas i hela sin potenta kraft – av miljoner människor. Antikrundan är bara ett första steg mot världsberömmelsen, säger Sune Flisa till kulturorganets utsände.

– Som fristående möbelarkitektur med subtila inbyggda filosofiska byggstenar slår Albrunnamöbeln både Peterskyrkan, Notre Dam, Big Ben och IKEAS soffgrupp Värnamo med hästlängder.

Inför visningen i Antikrundan har Flisa Film AB gjort en trailer om den snart världsberömda möbeln. Du ser filmen nedtill.

 

Taggad , ,

reparera mot dumheten!

Nokian2

En osund trend håller på att växa fram. Fabrikanter gör det allt svårare för köparen/användaren av deras varor att reparera dem. För att byta en lampa på bilen kan man tvingas riva både grill och framskärm och vissa elektronikdetaljer levereras limmade i stället för skruvade.

Denna ekonomiskt och miljömässigt förnuftsvidriga trend går ut över massor av olika varor – från datorer till traktorer. På denna sida kan du se några exempel på fabrikanternas vanligaste metoder för att försvåra reparationer. 1960-talets ”slit och släng-mentalitet” borde naturligtvis vara död för länge sen. Nu uppmuntras den dessvärre av tillverkare som gör allt för att försvåra eller till och med omöjliggöra reparationer. Vissa säljer inte ens reservdelar till sina produkter.

Lyckligtvis finns människor med mål i mun och jävlar anamma i sinn. Proteströrelser växer fram, lagningskafeer öppnas, olika sajter hjälper dig att hitta lösningar och reparationsmöjligheter på nätet. Och secondhandbutikerna blir fler och fler och fler… Dessutom inser allt fler att det är roligt att handla begagnat; man hittar ofta sånt som inte går att hitta i konventionell handel. Själv bygger jag systematiskt upp ett hemmabibliotek med böcker för fem kronor per volym – ofta helt nya. Om man inte har bråttom kan man småningom hitta det man söker. På kort tid har jag lyckats köpa alla Sven Delblancs romaner, många av Vilhelm Moberg och några av Strindberg – i en enda secondhandbutik.

Dumheten måste besegras! Vi måste lära oss att en produkt inte är bättre för att den är ny. En äldre version kan vara mycket bättre, och en sådan är naturligtvis värd att reparera. Varför kasta en äldre men bättre vara för att köpa en ny som är sämre – till ett mycket högre pris än vad en reparation skulle gå på!?

NokianTappad två gånger i havet, en gång i toaletten, tre gånger i stenlagd gata och tiotalet gånger inomhus. Ändå går den som tåget – aldrig reparerad och trots sina 34 år på nacken.

Min Nokianalle är ett bra exempel på gamla men bra produkter. Den är så sliten att det bara med stor möda går att se vad som står i displayen. Många detaljer är nötta, men allt fungerar trots att jag två gånger har tappat den i havet, en gång i toaletten, tre gånger mot stenlagd gata och tiotalet gånger inomhus. Jag har aldrig behövt reparera den. När jag sumpat den i hav eller gata har jag bara torkat av den, eventuellt blåst den torr. Sen har den funkat igen i år efter år efter år.

Hur gammal den är? 34 år. Och den kan säkert jobba på många år till…

Här har du sajten om du själv vill laga och fixa. Här finns mängder av hjälp, tips och många tusen manualer. Sidan är en guldgruva för oss som slåss mot dumheten – och slit-och-släng-trendensens pånyttfödelse.

 


 

Taggad , , ,

dö eller gå bort

kyrka_svartvit

Vår rädsla för döden tar sig märkliga uttryck. Ett är att språkligt försöka eliminera den, berätta att X har gått bort i stället för att säga som det är, att X har dött.

Jag lämnade in ett medborgarförslag om senare kommunal slåtter. I förslaget ingår även en lietävling. Vinnaren av den skulle prisas med en lie märkt Liemannen 2020, Mörbylånga kommun.

I flera gammelmedier har jag sett notiser om förslaget. Men allt om det fina gamla ordet liemannen är struket eller omskrivet. Ordet liemannen får inte användas i svenska medier, bara i ordböcker på grund av dess språkliga koppling till döden. Det är iögonenfallande löjligt och språkligt fegt.

Vi kan skriva om döden på andra ställen än i vår egen svenska vardag, i Syrien, i Sri Lanka eller Jemen. Men här hemma i Sverige blir döden allt mer frånvarande. Den platsar inte i vårt moderna, tillrättalagda, narcissistiska, blankputsade Facebookliv.

När nån dör omskriver vi händelsen till att X har gått bort och låter kyrkan – trots att få av oss är religiösa – ta hand om fortsättningen, allt i hopp om att döden egentligen inte finns, utan att ”det eviga livet på nåt märkligt sätt trots allt ska ta över”…

 


 

Taggad , , ,

friluftsmåleri

Kia_Wiklundh_Södra-bruketNu dyker de upp allt oftare, friluftsmålarna. Kia Wiklundh går en veckas målarkurs på Ölands folkhögskola. Här målar hon akvarell på cykelleden ovanför badstranden vid Södra bruket.

 


 

Taggad

Kenneth Lidström

Kenneth_Lidström_målningar_2

Några dagar till kan du se Kenneth Lidströms kraftfulla målningar i det lilla blå huset nere vid Fyrplatsen. Det kallas i detta sammanhang för Gamla fågelmuseet.

Kenneth_Lidström_målningar_1

Kenneth_Lidström_målningar_4

Kenneth_Lidström_målningar_3

Kenneth_Lidström_målningar_5

 


 

Taggad

ett företag som alla andra

Förre ärkebiskopen Anders Wejryd har hållit en tvåtimmars föreläsning i Södra Möckleby. Enligt Ölandsbladet skulle han ”prata klimat”. Han inledde dock med att säga att vi ingenting vet om gud.

Det är ingen nyhet. Men det var ärligt sagt. För fritt tänkande människor blir det allt svårare att förstå hur religiösa formateringar kan bygga upp hela enklaver, ”världar i världen”, grundade på denne någon om vilken vi ingenting vet. Detta svenska samfund har byggt tusentals kyrkor, totat ihop ritualer och ceremonier, infört ämbeten, skapat yrkesroller, hållit miljoner predikningar om den man inte vet något om – och ur detta ickevetande skapat mångmiljardförmögenheter som man köpt mark och skog för, att förvalta enligt jordelivets allra effektivaste placeringskonst. Kyrkan har blivit ett företag vilket som helst, med anställda, kalkyleringar om framtiden, löner, ekonomisk planering. Man har blivit en vinstmaskin som måste få in kosing för att gå runt. Dock med en skillnad. I vanliga företag bör du – men måste inte – tro på något påtagligt som kan verifieras i ord. I Svenska kyrkan jobbar ni för att tro på nån som ni inte vet nåt om.

På sin hemsida skriver Svenska kyrkan att man har 5,9 miljoner medlemmar, en sanning med modifikation. Hur man blir medlem ska jag inte gå in på. Alla vet att ”ytterst få” har sökt sig dit på eget initiativ. Merparten finns där inbäddade i statistiken per automatik. Att Svenska kyrkan fortfarande sprider detta medlemsantal som ”sant” är beklämmande.

Att kyrkan – enligt samma sajt – har närmare 22 000 anställda stämmer dock säkert. Det är onekligen ett stort antal människor som uppbär lön för ett arbete som går ut på att sprida en lära, utgående från tron på ”denne någon”, som de inte vet ett vitten om.

Ännu svårare är det att förstå hur vårt lands statschef måste vara medlem i Svenska kyrkan. Kung Tjabo måste följaktligen tro på den gud ni inte vet något om. Det kräver successionsordningen nådens år 2019!

Vi har i sanning långt kvar i vår strävan mot kunskap, fria från sedan barnsben påtvingade ”sanningar och sagor”. Det krävs mod och kraft att befria sig från andliga konventioner mot ett brett, solidariskt, fritt, humant och spänstigt tänkande utan grumliga inslag om nån som vi inte vet något om.

Dock går utvecklingen åt rätt håll. Svenska kyrkan blir allt mindre religiös. Man jobbar allt mer ”jordiskt och pragmatiskt”. Man visar upp sig på regnbågsmässor, fixar mc-gudstjänster och går i prideparader. Man har sedan länge tagit itu med sina anställdas sextrakasserier och bufflighet mot varandra. Nu är det dags att jobba för miljön.

Bra jobbat, kyrkan!

Staffan Lagerström
ledarskribent

 


 

Taggad

trollbindande tack för tack

Första inlägget i följetongen läser du här. Det andra uppenbarar sig här.

Du som följt följetongen om trollens virkesleveranser till restaureringen av möbelgruppen nedom Albrunna vet att trollen uppfyllt vår önskan om mera virke. Det levererades snabbt. Och som tack satte vi ut det vi lovade: en skål sötad gransaft och ett fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan.

När vi i går kom till möbelgruppen för ytterligare arbete satt tackmeddelande häftat på bordet. Vi blev trollbundna. Dock kände vi inte till trollporträttet i meddelandet. Vi skickade därför bilden till professorn i trolleri vid universitetet i Stuttgart, Sune Flisa. Han svarade med vändande post:

Den gossen behöver jag inte ens söka i våra trollregister. Det där är ju Ejvald Klaebel Mård, en rolig fan som jag umgicks mycket med som ung i byn Wramsby på södra Öland där jag växte upp. Ejvald är född nån gång mellan 1657 och 1666, ingen kan säga exakt år. Han är gift med Trulsan Loppe och har 61 trollbarn. Musikalisk, spelar helst harpa. Mycket begiven på pilsner men aldrig bråkig. Utbildad grottforskare men försörjt sig som cancandansör. Ordförande i Trollkåren, medlem i Albrunna Trolleriförbund och Trollens Arbetslöshetskassa, TAK. Vegetarian. Favoriträtt: Maskrosblad.

Flera frågor?

Eder Sune Flisa

 

Den levererade virkesmängden har räddat möbelgruppen för framtiden. Den beräknas nu hålla ytterligare mellan tusen och tvåtusen år.

Här ser vi tydliga spår efter trollen. Brutna och nedtrampade rosenbuskar vid roten av den tall som man klättrat upp i sedan virket levererats. Till skillnad från oss människor kan troll gå i vilken vegetation som helst, brännässlor eller växter med sylvassa taggar gör dem ingen skada. De känner inte heller av huggorms-, geting- eller vargbett.

Den inledande restaureringsfasen är nu avklarad. Bordet är stabilt åt båda hållen, och bordskivan är hel. Kommande åtgärder planeras att sättas in mot soffan åt öster, den till vänster i bild.

 

 


 

Taggad , , ,

tack, alla troll!

Den levererade virkeshögen ligger prydligt placerad strax väster om möbelgruppen. På den översta plankan står ett meddelande, troligen inristat med en tappad trolltand: ”Eder beställning verkställd genom speditionsfirman Trollspeed AB, Alvaret.”

I ett tidigare inlägg anropade kulturorganet trollen i Trollskogen nedom Albrunna. Vi önskade deras eventuella hjälp med att skaffa mera virke till renoveringen av möbelgruppen på samma ställe, tillverkad 1251.

Och troll är snabba i hjärna och handling. Vid vårt nästa besök låg där en samling väl valda virkestyper i olika dimensioner. Som tack satte vi ut det vi lovade, ett stort fat sötad gransaft och ett mindre fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan. Nästa morgon var allt uppätet, till och med faten.

På marken syntes inte ett endaste litet spår av trollen, men i träden kunde vi ana hur de efter virkesleveransen klättrat åt nordost, hoppat från träd till träd över cykelleden för att fortsätta norrut mot Södra bruket. En och annan bruten kvist och böjd trädtopp talade sitt tydliga språk. Enligt gamla lokala sägner kryper sedan trollen i den underjordiska vattenkanalen från bruket upp till sina djupt liggande jordhålor uppe på alvaret, där de sova om dagarna och dricka pilsner och dansa cancan om nätterna.

Så snart tillfälle ges kommer renoveringen av landets sannolikt äldsta möbelgrupp att återupptas…

 

 


 

Taggad , , , ,

böcker: Mannen i skogen

När jag läst Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg infann sig samma slags känsla som när man förlorar en kär vän. Ingenting är sig längre likt. Boken bjuder på underbar läsning om en mångfacetterad, superproduktiv, lättretad, periodvis mentalt instabil, generös, snål, ombytlig, skrytsam, hypokondrisk, självsäker, bitvis rasistisk, munspelstrakterande och sällsynt dansant författare som med tiden blivit ”ett monument över sig själv” – en nationalikon.

Vilhelm växer upp i det lilla  soldattorpet i Moshultamåla i skogarna utanför Emmaboda, där det inte ens fanns torrdass. Man gjorde det man skulle i en grävd grop. Pappan var soldat, mamman djupt troende. Hon läste aldrig en rad av det sonen skrev. Vilhelm lovar sin mamma att inte emigrera, vilket många gjorde. Mellan 1850 och 1930 utvandrade 1,3 miljoner svenskar, främst till Amerika. Åt dessa emigranters öden skulle Vilhelm långt senare ägna tolv år av sitt liv. Genom utvandrarserien blev han Ville med hela svenska folket – och ”nästan världsberömd”.

Moberg läser allt han kommer över. Men det litterära utbudet i det torftiga hemmet är nästan obefintligt. Han blir journalist på olika tidningar och är snart landets yngste chefredaktör. Han blir socialist och nykterist. Med tiden vrider sig den politiska kompassen och han utvecklas till en dominerande, bullrande sällskapsmänniska. Han dricker gärna i goda vänners lag – och festar gladeligen med yngre kvinnor.

Men som ung är han dyster och av många ansedd som kverulant. ”Enligt en vanlig anekdot hade alla `som räknades´på den svenska kulturscenen ett Mobergbrev med löften om evig ovänskap i byrålådan.”

Hans produktion blir vartefter enorm, och det mesta går hans väg. Hans berömmelse ökar. Med tiden blir han rik. Han blir en av landets fränaste kritiker av nazismen och kommunismen. Med tiden kommer han också att hata det socialdemokratiska etablissemanget.

Om mycket av det han ogillar skriver han dramatik. Han spelas ofta på Dramaten och han ställer allt hårdare krav på Bonniers förlag, som han i slutet av sitt liv lämnar efter ett livslångt samarbete. Under 1950-talet engagerar han sig i många av den tidens mediala varbölder, exempelvis Hajby– och Kejne-affären.

De största riskerna för en svensk författare – menar Moberg – är spriten, populariteten och Svenska akademien. Två gånger försöker Akademien belöna Moberg med sin finaste guldmedalj. Vilhelm Moberg vägrar ta emot den.

I jämförelse med många av sina vänner utvecklar sig Moberg åt helt annat håll. ”I takt med att de andra accepterade lagerkransar och hedersdoktorat och tog plats på parnassen blev han själv radikal och obekväm. När de andra lät sig omfamnas av etablissemanget blev han dess fiende. När de andra kom hem reste han ut.” skriver Liljestrand.

Vilhelm Moberg är utåt sett den lycklige borgaren med fru och barn och Östermalmsvåning. Han får fyra döttrar, men vill ha en son. Slutligen och äntligen får han Björn, men kontakten med honom blir aldrig den Vilhelm önskade. Anledningen får vi inte helt veta; boken gör inga onödiga privata intrång.

1932 slår blixten ned. Moberg blir förälskad i Eva Malm, senare omgift Eva von Zweigbergk. Båda vill inledningsvis bryta upp från sina äktenskap, men relationen övergår snart i ett sexuellt umgänge utan mål. Eva Malm sparar halva korrespondensen med Vilhelm – bara hans brev, inte sina. De förvaras på Kungliga biblioteket med villkoret att de skulle förbli olästa fram till 2012. I ett av de knappt fyrtio breven till Eva beskriver Vilhelm sitt äktenskap med fru Greta som ”en tragedi”. Här blottas kanske bokens enda svaghet: Varken hon eller barnen får klara konturer eller begriplig framtoning, författaren och debattören Eva Moberg undantagen.

Trots den stora passionen glider Eva och Vilhelm långsamt bort från varandra. ”De älskar varandra, vill ha varandra, men det går ändå inte. Trots den moderna tiden, trots den fria viljan, lever de i var sitt fängelse.”

1959 hyr paret Moberg en lägenhet i Ascona, Schweiz. Den blir deras bostad för lång tid framöver. De har blivit utlandssvenskar. Expressenjournalisten Bo Strömstedt åker dit för att träffa Vilhelm. Han blir lovad tio minuters samtal på en bar. Intervjun blir mycket längre. Den pågår i tre dygn. Åter i Sverige skriver Strömstedt fyra artiklar om mötet. Moberg blir topp tunnor rasande. Strömstedt har kränkt författarens privata sfär genom att i en av artiklarna – i en bisats – avslöja att Greta serverat italiensk skinka.

1970-71 utkommer Mobergs Min svenska historia, berättad för folket i två delar. Författaren Sven Delblanc recenserar första delen. Han är ganska kritisk. Dock uppstår en vänskap mellan dem båda, trots 30 års åldersskillnad. Delblanc beskriver Vilhelm som ”`påfallande ungdomligt klädd i polotröja, ljus blazer och ljusa byxor´, en sjuttiotvååring som ville gå på nattklubb, där han förtjust lät sig smickras och uppvaktas av det unga klientelet.”

Men slutet närmar sig. Moberg får allt svårare att skriva.

Vid läsning av denna mäktiga bok blir ett enda ord för mig allt påtagligare: Befrielse. Det tycks som om Moberg under hela sitt liv sökt just befrielse. Han såg döden som en befrielse och pratade ofta om självmord, även med barnen. I gryningen den 8 augusti 1973 stiger han ur sängen i huset på Väddö i Stockholms norra skärgård. I rummet bredvid ligger fru Greta och sover. Om en månad har de varit gifta i 50 år. Vilhelm skriver en lapp:

”Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.”

Åtta timmar senare hittas kroppen. Fingrarna håller fortfarande hårt om några vasstrån…

 

 

I ett kommande inlägg går vi i Vilhelm Mobergs fotspår i hans hemby Moshultamåla…

 

 


 

Taggad , ,

mera plank i baljan, boys

Den vackra men ytterst ålderstigna möbeln står nedanför Albrunna. Två soffor. Ett bord. Södersoffan heter Billy, östersoffan Hemstanäs. Bordet heter Listerby, alla namn senare upptagna i IKEA-katalogen.

Sittgruppen är vår favorit. Vissa säger att den spikades samman 1802 av okänd möbelsnickare på väg ned mot det våldsamma sillafisket på söderudden. Andra påstår med emfas att den är sammansatt redan på medeltiden, 1251. Men här skiljer sig källorna. En ofta opålitlig källa menar att den spikades samman av soldaten Botvi Långsnut, medan alltid opålitliga källa nummer två för fram namnet Stenar Gråvadd den yngre.

Hur som helst kräver gruppen årlig omvårdnad. Allt bärande virke är mer eller mindre genomruttet – oftast mer. Bordsplank och sittvirke spricker i solens oförsonliga UV-strålning. Benen pekar åt alla håll, inte en enda vinkel är nittio grader.

Då och då har något skogstroll lagt dit en planka eller två i andemeningen att ”nu måste gruppen stöttas upp”. Trollen i Albrunnaskogarna är endast uppe på nätterna så det lönar föga att speja efter dem dagtid, än mindre att söka spåra dem då de ofta klättrar i träden och på olika sätt raderar sina fotavtryck, storlek 56-64 med fyra kloförsedda tår.

Det ska här sägas till eventuellt andra bloggläsande troll att ännu mer virke är välkommet. Det får gärna vara blekt och sargat av tidens tand, både bräder och reglar men helst inte pepprat med gamla rostiga spikar. Vi lovar att ställa ut skål med sötad gransaft och ett fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan som tack för hjälpen.

Gruppen mot Kalmarsund. Med blotta ögat kan det vara svårt att avgöra om den spikats samman 1251 eller 1802. Endast C14-metoden kan lösa gåtan.

Bordsskivan i närbild. Lägg märke till den polerade ytan och den spännande variationen i färg och virkestyper. Snacka om intarsia. Tittare med extrem hökblick kan även se att en cirka 15 centimeter bred planka saknas på bordets nedre högra hörn.

Om gruppen tillverkades 1251, vilket kulturorganet håller för troligt, måste vi trots dåtidens bristande hållfasthetslära medge att möbeln än i dag är förvånansvärt fräsch. En amerikansk medeltidsmöbelsamlare lär ha bjudit två miljoner dollar för skönheten, ett bud som icke gick att realisera, ity ingen formell ägare finnes.

 

 


 

Taggad , ,

jag vänder blad

Hej igen, kungen.

Denna gång skriver jag dig ett öppet brev på kulturorganets blogg. På så sätt når det ut över världen, till Amerikat, Indien, Kina, Västerås – och Portugal. Mina ord slipper traggla runt på öländska och småländska blaskor med bara några tusental läsare, proppfulla med annonser, sport och förprogrammerat gränslöst Ölandssvärmeri.

Nu är jag sur på dig. 67 års vänskap är slut. Vi möttes med våra barkbåtar vid Mölnaån på Lidingö 1952. Under 1990-talet jagade jag dig en hel dag under ett av dina Jämtlandsbesök. Du lovade flera gånger under dagen att jag som Sveriges Radios utsände skulle få intervjua dig. Men icke. Du svek och jag blev dagen efter förnedrad på hela Östersundspostens löpsedel. I genomblöta kläder står jag ensam i ösregnet under ett paraply och väntar på dig i solnedgången – förgäves. Det blev första spiken i vänskapskistan.

Spik nummer två är att du varken svarar på pappersbrev eller mejl. Då får det vara. Jag har bättre vänner som ställer upp då det verkligen gäller. Nu får du klara dig utan mig. Adios, Tjabo.

Vänskapen hade kunnat bestå om du bara lyft på lur´n och sagt att cykelleden kan dras var som helst nere vid murskrället i Ottenby. Men icke. Hovets beskyddande verk säger nej till både norr- och söderomdragning och pjollrar om meter hit eller dit. Så hade Gustav Vasa aldrig regerat. Han styrde verkligen landet. Snart kan du se film på bloggen om den väg som han och hans hårdingar galopperade fram på den 7 maj 1542 ner mot Kungsgården för att hämta smör, fläsk, öl, bröd och sill till sin Dackejagande armé i Småland. Och det kan jag lova dig: Hade det skamliga murskrället stått i vägen då hade han gett fullständigt fan i om han passerat söder eller norr om det. Det var action som gällde på den tiden. I dag går allt i ultrarapid, särskilt här nere på Sydöland.

Nu mister du en gammal barndomsvän på Öland. Du gör naturligtvis som du vill. Ditt liv är ditt. Och mitt är gud ske lov mitt. Nu skiljs våra vägar för att aldrig mer mötas… Jag vänder blad och ser framåt.

din tidigare barndomskompis

 

Staffan Lagerström

 

 


 

Taggad , ,

Ivar går i pension

Vår högt älskade vaktmästare Ivar Sturskwalt gick i fredags i pension. Han har hyllats å det våldsammaste i tvenne dygn av en rörd och – i dag – rödögd redaktion.

– Tack vara dej, Ivar, har kulturorganet överlevt alla stormar, alla ekonomiska kriser och stålbad, alla mediala tillkortakommanden och alla infama påhopp från kreti och pleti. Nu får du ägna dig åt det du gillar mest: dragspelsmusik. Å redaktionens vägnar vill jag därför överlämna detta sprillans nya tvåradiga musettedragspel och ett medlemskort i den lokala pensionärsföreningen, sade en vinglande Larsa Marsipin i ett inspirerat hyllningstal med vodkaglaset i handen.

Sune Flisa var inte sen att hänga på:
– Du Ivar var vår ende reporter värd namnet – förutom mej. Du är giganten som lämnar. Nu får soffliggarna, ja-sägarna och nollorna ta över. Framtiden är därför synnerligen kort. Lev väl, hjälte, och tag emot min gåva, en påse smulbröd för matning av duvorna i parken.

Ivar Sturskwalt efterträds av vårt senaste kap på arbetsförmedlingen i centralorten: Leifh Knicksom-Wärmell Sturehage, även kallat ”Leffe”. Han har tidigare varit marindykare och gjort många farliga nedstigningar till Kronan, Öret, Mars, April, Äpplet, Päronet, Viktoria, Madeleine, Saturnus, Jupiter och andra vrak i vår närhet. Vi hälsar Leifh hjärtligt välkommen till kulturorganet.

Sedan vidtog utsupning – och insupning! – i tusen och åter tusen skålar vodka till långt in på söndagsmorgonkulan då dragspelet gick sönder och visade sig vara inköpt för tio kronor på Kupan. Ett våldsamt slagsmål bröto ut, men inkallad polisstyrka fick snart ordning på torpet igen.

Det är en stor ära för mig att kunna rulla ut en redaktion på tå, en redaktion som fungerar i alla slags kontexter och som känner sig trygg i både slott och koja, inomhus och utomhus.

 

Allan von Kompost
chefredaktör

 

 


 

Taggad , ,