Kategoriarkiv: kultur

lägg ned stenen!

kyrkogården_Gräsgård_19På kyrkogårdar, som denna i Gräsgård, måste mängder av gravstenar stagas med pålar för att inte ramla omkull. Det är inte vackert. Varför inte använda liggande stenar som på Bornholm, se nedan?

gravstenar_Bornholm_12En liggande sten är helt säker och dessutom lättare att läsa.

 


 

Annonser
Taggad , , ,

Världen möter Albrunnamöbeln

Nu kastar sydöländsk snickarkonst loss och beger sig ut på hyllad världsomsegling. Tidigare chefredaktören på kulturorganet Sune Flisa berättar att han har lyckats få SVT:s Antikrundan att i kommande program visa upp södra Ölands möbelstolthet, Albrunnamöbeln, ritad och byggd av Sigward Knotte 427 e. Kr.

– Äntligen kan mästerstycket upplevas i hela sin potenta kraft – av miljoner människor. Antikrundan är bara ett första steg mot världsberömmelsen, säger Sune Flisa till kulturorganets utsände.

– Som fristående möbelarkitektur med subtila inbyggda filosofiska byggstenar slår Albrunnamöbeln både Peterskyrkan, Notre Dam, Big Ben och IKEAS soffgrupp Värnamo med hästlängder.

Inför visningen i Antikrundan har Flisa Film AB gjort en trailer om den snart världsberömda möbeln. Du ser filmen nedtill.

 

Taggad , ,

reparera mot dumheten!

Nokian2

En osund trend håller på att växa fram. Fabrikanter gör det allt svårare för köparen/användaren av deras varor att reparera dem. För att byta en lampa på bilen kan man tvingas riva både grill och framskärm och vissa elektronikdetaljer levereras limmade i stället för skruvade.

Denna ekonomiskt och miljömässigt förnuftsvidriga trend går ut över massor av olika varor – från datorer till traktorer. På denna sida kan du se några exempel på fabrikanternas vanligaste metoder för att försvåra reparationer. 1960-talets ”slit och släng-mentalitet” borde naturligtvis vara död för länge sen. Nu uppmuntras den dessvärre av tillverkare som gör allt för att försvåra eller till och med omöjliggöra reparationer. Vissa säljer inte ens reservdelar till sina produkter.

Lyckligtvis finns människor med mål i mun och jävlar anamma i sinn. Proteströrelser växer fram, lagningskafeer öppnas, olika sajter hjälper dig att hitta lösningar och reparationsmöjligheter på nätet. Och secondhandbutikerna blir fler och fler och fler… Dessutom inser allt fler att det är roligt att handla begagnat; man hittar ofta sånt som inte går att hitta i konventionell handel. Själv bygger jag systematiskt upp ett hemmabibliotek med böcker för fem kronor per volym – ofta helt nya. Om man inte har bråttom kan man småningom hitta det man söker. På kort tid har jag lyckats köpa alla Sven Delblancs romaner, många av Vilhelm Moberg och några av Strindberg – i en enda secondhandbutik.

Dumheten måste besegras! Vi måste lära oss att en produkt inte är bättre för att den är ny. En äldre version kan vara mycket bättre, och en sådan är naturligtvis värd att reparera. Varför kasta en äldre men bättre vara för att köpa en ny som är sämre – till ett mycket högre pris än vad en reparation skulle gå på!?

NokianTappad två gånger i havet, en gång i toaletten, tre gånger i stenlagd gata och tiotalet gånger inomhus. Ändå går den som tåget – aldrig reparerad och trots sina 34 år på nacken.

Min Nokianalle är ett bra exempel på gamla men bra produkter. Den är så sliten att det bara med stor möda går att se vad som står i displayen. Många detaljer är nötta, men allt fungerar trots att jag två gånger har tappat den i havet, en gång i toaletten, tre gånger mot stenlagd gata och tiotalet gånger inomhus. Jag har aldrig behövt reparera den. När jag sumpat den i hav eller gata har jag bara torkat av den, eventuellt blåst den torr. Sen har den funkat igen i år efter år efter år.

Hur gammal den är? 34 år. Och den kan säkert jobba på många år till…

Här har du sajten om du själv vill laga och fixa. Här finns mängder av hjälp, tips och många tusen manualer. Sidan är en guldgruva för oss som slåss mot dumheten – och slit-och-släng-trendensens pånyttfödelse.

 


 

Taggad , , ,

dö eller gå bort

kyrka_svartvit

Vår rädsla för döden tar sig märkliga uttryck. Ett är att språkligt försöka eliminera den, berätta att X har gått bort i stället för att säga som det är, att X har dött.

Jag lämnade in ett medborgarförslag om senare kommunal slåtter. I förslaget ingår även en lietävling. Vinnaren av den skulle prisas med en lie märkt Liemannen 2020, Mörbylånga kommun.

I flera gammelmedier har jag sett notiser om förslaget. Men allt om det fina gamla ordet liemannen är struket eller omskrivet. Ordet liemannen får inte användas i svenska medier, bara i ordböcker på grund av dess språkliga koppling till döden. Det är iögonenfallande löjligt och språkligt fegt.

Vi kan skriva om döden på andra ställen än i vår egen svenska vardag, i Syrien, i Sri Lanka eller Jemen. Men här hemma i Sverige blir döden allt mer frånvarande. Den platsar inte i vårt moderna, tillrättalagda, narcissistiska, blankputsade Facebookliv.

När nån dör omskriver vi händelsen till att X har gått bort och låter kyrkan – trots att få av oss är religiösa – ta hand om fortsättningen, allt i hopp om att döden egentligen inte finns, utan att ”det eviga livet på nåt märkligt sätt trots allt ska ta över”…

 


 

Taggad , , ,

friluftsmåleri

Kia_Wiklundh_Södra-bruketNu dyker de upp allt oftare, friluftsmålarna. Kia Wiklundh går en veckas målarkurs på Ölands folkhögskola. Här målar hon akvarell på cykelleden ovanför badstranden vid Södra bruket.

 


 

Taggad

Kenneth Lidström

Kenneth_Lidström_målningar_2

Några dagar till kan du se Kenneth Lidströms kraftfulla målningar i det lilla blå huset nere vid Fyrplatsen. Det kallas i detta sammanhang för Gamla fågelmuseet.

Kenneth_Lidström_målningar_1

Kenneth_Lidström_målningar_4

Kenneth_Lidström_målningar_3

Kenneth_Lidström_målningar_5

 


 

Taggad

ett företag som alla andra

Förre ärkebiskopen Anders Wejryd har hållit en tvåtimmars föreläsning i Södra Möckleby. Enligt Ölandsbladet skulle han ”prata klimat”. Han inledde dock med att säga att vi ingenting vet om gud.

Det är ingen nyhet. Men det var ärligt sagt. För fritt tänkande människor blir det allt svårare att förstå hur religiösa formateringar kan bygga upp hela enklaver, ”världar i världen”, grundade på denne någon om vilken vi ingenting vet. Detta svenska samfund har byggt tusentals kyrkor, totat ihop ritualer och ceremonier, infört ämbeten, skapat yrkesroller, hållit miljoner predikningar om den man inte vet något om – och ur detta ickevetande skapat mångmiljardförmögenheter som man köpt mark och skog för, att förvalta enligt jordelivets allra effektivaste placeringskonst. Kyrkan har blivit ett företag vilket som helst, med anställda, kalkyleringar om framtiden, löner, ekonomisk planering. Man har blivit en vinstmaskin som måste få in kosing för att gå runt. Dock med en skillnad. I vanliga företag bör du – men måste inte – tro på något påtagligt som kan verifieras i ord. I Svenska kyrkan jobbar ni för att tro på nån som ni inte vet nåt om.

På sin hemsida skriver Svenska kyrkan att man har 5,9 miljoner medlemmar, en sanning med modifikation. Hur man blir medlem ska jag inte gå in på. Alla vet att ”ytterst få” har sökt sig dit på eget initiativ. Merparten finns där inbäddade i statistiken per automatik. Att Svenska kyrkan fortfarande sprider detta medlemsantal som ”sant” är beklämmande.

Att kyrkan – enligt samma sajt – har närmare 22 000 anställda stämmer dock säkert. Det är onekligen ett stort antal människor som uppbär lön för ett arbete som går ut på att sprida en lära, utgående från tron på ”denne någon”, som de inte vet ett vitten om.

Ännu svårare är det att förstå hur vårt lands statschef måste vara medlem i Svenska kyrkan. Kung Tjabo måste följaktligen tro på den gud ni inte vet något om. Det kräver successionsordningen nådens år 2019!

Vi har i sanning långt kvar i vår strävan mot kunskap, fria från sedan barnsben påtvingade ”sanningar och sagor”. Det krävs mod och kraft att befria sig från andliga konventioner mot ett brett, solidariskt, fritt, humant och spänstigt tänkande utan grumliga inslag om nån som vi inte vet något om.

Dock går utvecklingen åt rätt håll. Svenska kyrkan blir allt mindre religiös. Man jobbar allt mer ”jordiskt och pragmatiskt”. Man visar upp sig på regnbågsmässor, fixar mc-gudstjänster och går i prideparader. Man har sedan länge tagit itu med sina anställdas sextrakasserier och bufflighet mot varandra. Nu är det dags att jobba för miljön.

Bra jobbat, kyrkan!

Staffan Lagerström
ledarskribent

 


 

Taggad

trollbindande tack för tack

Första inlägget i följetongen läser du här. Det andra uppenbarar sig här.

Du som följt följetongen om trollens virkesleveranser till restaureringen av möbelgruppen nedom Albrunna vet att trollen uppfyllt vår önskan om mera virke. Det levererades snabbt. Och som tack satte vi ut det vi lovade: en skål sötad gransaft och ett fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan.

När vi i går kom till möbelgruppen för ytterligare arbete satt tackmeddelande häftat på bordet. Vi blev trollbundna. Dock kände vi inte till trollporträttet i meddelandet. Vi skickade därför bilden till professorn i trolleri vid universitetet i Stuttgart, Sune Flisa. Han svarade med vändande post:

Den gossen behöver jag inte ens söka i våra trollregister. Det där är ju Ejvald Klaebel Mård, en rolig fan som jag umgicks mycket med som ung i byn Wramsby på södra Öland där jag växte upp. Ejvald är född nån gång mellan 1657 och 1666, ingen kan säga exakt år. Han är gift med Trulsan Loppe och har 61 trollbarn. Musikalisk, spelar helst harpa. Mycket begiven på pilsner men aldrig bråkig. Utbildad grottforskare men försörjt sig som cancandansör. Ordförande i Trollkåren, medlem i Albrunna Trolleriförbund och Trollens Arbetslöshetskassa, TAK. Vegetarian. Favoriträtt: Maskrosblad.

Flera frågor?

Eder Sune Flisa

 

Den levererade virkesmängden har räddat möbelgruppen för framtiden. Den beräknas nu hålla ytterligare mellan tusen och tvåtusen år.

Här ser vi tydliga spår efter trollen. Brutna och nedtrampade rosenbuskar vid roten av den tall som man klättrat upp i sedan virket levererats. Till skillnad från oss människor kan troll gå i vilken vegetation som helst, brännässlor eller växter med sylvassa taggar gör dem ingen skada. De känner inte heller av huggorms-, geting- eller vargbett.

Den inledande restaureringsfasen är nu avklarad. Bordet är stabilt åt båda hållen, och bordskivan är hel. Kommande åtgärder planeras att sättas in mot soffan åt öster, den till vänster i bild.

 

 


 

Taggad , , ,

tack, alla troll!

Den levererade virkeshögen ligger prydligt placerad strax väster om möbelgruppen. På den översta plankan står ett meddelande, troligen inristat med en tappad trolltand: ”Eder beställning verkställd genom speditionsfirman Trollspeed AB, Alvaret.”

I ett tidigare inlägg anropade kulturorganet trollen i Trollskogen nedom Albrunna. Vi önskade deras eventuella hjälp med att skaffa mera virke till renoveringen av möbelgruppen på samma ställe, tillverkad 1251.

Och troll är snabba i hjärna och handling. Vid vårt nästa besök låg där en samling väl valda virkestyper i olika dimensioner. Som tack satte vi ut det vi lovade, ett stort fat sötad gransaft och ett mindre fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan. Nästa morgon var allt uppätet, till och med faten.

På marken syntes inte ett endaste litet spår av trollen, men i träden kunde vi ana hur de efter virkesleveransen klättrat åt nordost, hoppat från träd till träd över cykelleden för att fortsätta norrut mot Södra bruket. En och annan bruten kvist och böjd trädtopp talade sitt tydliga språk. Enligt gamla lokala sägner kryper sedan trollen i den underjordiska vattenkanalen från bruket upp till sina djupt liggande jordhålor uppe på alvaret, där de sova om dagarna och dricka pilsner och dansa cancan om nätterna.

Så snart tillfälle ges kommer renoveringen av landets sannolikt äldsta möbelgrupp att återupptas…

 

 


 

Taggad , , , ,

böcker: Mannen i skogen

När jag läst Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg infann sig samma slags känsla som när man förlorar en kär vän. Ingenting är sig längre likt. Boken bjuder på underbar läsning om en mångfacetterad, superproduktiv, lättretad, periodvis mentalt instabil, generös, snål, ombytlig, skrytsam, hypokondrisk, självsäker, bitvis rasistisk, munspelstrakterande och sällsynt dansant författare som med tiden blivit ”ett monument över sig själv” – en nationalikon.

Vilhelm växer upp i det lilla  soldattorpet i Moshultamåla i skogarna utanför Emmaboda, där det inte ens fanns torrdass. Man gjorde det man skulle i en grävd grop. Pappan var soldat, mamman djupt troende. Hon läste aldrig en rad av det sonen skrev. Vilhelm lovar sin mamma att inte emigrera, vilket många gjorde. Mellan 1850 och 1930 utvandrade 1,3 miljoner svenskar, främst till Amerika. Åt dessa emigranters öden skulle Vilhelm långt senare ägna tolv år av sitt liv. Genom utvandrarserien blev han Ville med hela svenska folket – och ”nästan världsberömd”.

Moberg läser allt han kommer över. Men det litterära utbudet i det torftiga hemmet är nästan obefintligt. Han blir journalist på olika tidningar och är snart landets yngste chefredaktör. Han blir socialist och nykterist. Med tiden vrider sig den politiska kompassen och han utvecklas till en dominerande, bullrande sällskapsmänniska. Han dricker gärna i goda vänners lag – och festar gladeligen med yngre kvinnor.

Men som ung är han dyster och av många ansedd som kverulant. ”Enligt en vanlig anekdot hade alla `som räknades´på den svenska kulturscenen ett Mobergbrev med löften om evig ovänskap i byrålådan.”

Hans produktion blir vartefter enorm, och det mesta går hans väg. Hans berömmelse ökar. Med tiden blir han rik. Han blir en av landets fränaste kritiker av nazismen och kommunismen. Med tiden kommer han också att hata det socialdemokratiska etablissemanget.

Om mycket av det han ogillar skriver han dramatik. Han spelas ofta på Dramaten och han ställer allt hårdare krav på Bonniers förlag, som han i slutet av sitt liv lämnar efter ett livslångt samarbete. Under 1950-talet engagerar han sig i många av den tidens mediala varbölder, exempelvis Hajby– och Kejne-affären.

De största riskerna för en svensk författare – menar Moberg – är spriten, populariteten och Svenska akademien. Två gånger försöker Akademien belöna Moberg med sin finaste guldmedalj. Vilhelm Moberg vägrar ta emot den.

I jämförelse med många av sina vänner utvecklar sig Moberg åt helt annat håll. ”I takt med att de andra accepterade lagerkransar och hedersdoktorat och tog plats på parnassen blev han själv radikal och obekväm. När de andra lät sig omfamnas av etablissemanget blev han dess fiende. När de andra kom hem reste han ut.” skriver Liljestrand.

Vilhelm Moberg är utåt sett den lycklige borgaren med fru och barn och Östermalmsvåning. Han får fyra döttrar, men vill ha en son. Slutligen och äntligen får han Björn, men kontakten med honom blir aldrig den Vilhelm önskade. Anledningen får vi inte helt veta; boken gör inga onödiga privata intrång.

1932 slår blixten ned. Moberg blir förälskad i Eva Malm, senare omgift Eva von Zweigbergk. Båda vill inledningsvis bryta upp från sina äktenskap, men relationen övergår snart i ett sexuellt umgänge utan mål. Eva Malm sparar halva korrespondensen med Vilhelm – bara hans brev, inte sina. De förvaras på Kungliga biblioteket med villkoret att de skulle förbli olästa fram till 2012. I ett av de knappt fyrtio breven till Eva beskriver Vilhelm sitt äktenskap med fru Greta som ”en tragedi”. Här blottas kanske bokens enda svaghet: Varken hon eller barnen får klara konturer eller begriplig framtoning, författaren och debattören Eva Moberg undantagen.

Trots den stora passionen glider Eva och Vilhelm långsamt bort från varandra. ”De älskar varandra, vill ha varandra, men det går ändå inte. Trots den moderna tiden, trots den fria viljan, lever de i var sitt fängelse.”

1959 hyr paret Moberg en lägenhet i Ascona, Schweiz. Den blir deras bostad för lång tid framöver. De har blivit utlandssvenskar. Expressenjournalisten Bo Strömstedt åker dit för att träffa Vilhelm. Han blir lovad tio minuters samtal på en bar. Intervjun blir mycket längre. Den pågår i tre dygn. Åter i Sverige skriver Strömstedt fyra artiklar om mötet. Moberg blir topp tunnor rasande. Strömstedt har kränkt författarens privata sfär genom att i en av artiklarna – i en bisats – avslöja att Greta serverat italiensk skinka.

1970-71 utkommer Mobergs Min svenska historia, berättad för folket i två delar. Författaren Sven Delblanc recenserar första delen. Han är ganska kritisk. Dock uppstår en vänskap mellan dem båda, trots 30 års åldersskillnad. Delblanc beskriver Vilhelm som ”`påfallande ungdomligt klädd i polotröja, ljus blazer och ljusa byxor´, en sjuttiotvååring som ville gå på nattklubb, där han förtjust lät sig smickras och uppvaktas av det unga klientelet.”

Men slutet närmar sig. Moberg får allt svårare att skriva.

Vid läsning av denna mäktiga bok blir ett enda ord för mig allt påtagligare: Befrielse. Det tycks som om Moberg under hela sitt liv sökt just befrielse. Han såg döden som en befrielse och pratade ofta om självmord, även med barnen. I gryningen den 8 augusti 1973 stiger han ur sängen i huset på Väddö i Stockholms norra skärgård. I rummet bredvid ligger fru Greta och sover. Om en månad har de varit gifta i 50 år. Vilhelm skriver en lapp:

”Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.”

Åtta timmar senare hittas kroppen. Fingrarna håller fortfarande hårt om några vasstrån…

 

 

I ett kommande inlägg går vi i Vilhelm Mobergs fotspår i hans hemby Moshultamåla…

 

 


 

Taggad , ,

mera plank i baljan, boys

Den vackra men ytterst ålderstigna möbeln står nedanför Albrunna. Två soffor. Ett bord. Södersoffan heter Billy, östersoffan Hemstanäs. Bordet heter Listerby, alla namn senare upptagna i IKEA-katalogen.

Sittgruppen är vår favorit. Vissa säger att den spikades samman 1802 av okänd möbelsnickare på väg ned mot det våldsamma sillafisket på söderudden. Andra påstår med emfas att den är sammansatt redan på medeltiden, 1251. Men här skiljer sig källorna. En ofta opålitlig källa menar att den spikades samman av soldaten Botvi Långsnut, medan alltid opålitliga källa nummer två för fram namnet Stenar Gråvadd den yngre.

Hur som helst kräver gruppen årlig omvårdnad. Allt bärande virke är mer eller mindre genomruttet – oftast mer. Bordsplank och sittvirke spricker i solens oförsonliga UV-strålning. Benen pekar åt alla håll, inte en enda vinkel är nittio grader.

Då och då har något skogstroll lagt dit en planka eller två i andemeningen att ”nu måste gruppen stöttas upp”. Trollen i Albrunnaskogarna är endast uppe på nätterna så det lönar föga att speja efter dem dagtid, än mindre att söka spåra dem då de ofta klättrar i träden och på olika sätt raderar sina fotavtryck, storlek 56-64 med fyra kloförsedda tår.

Det ska här sägas till eventuellt andra bloggläsande troll att ännu mer virke är välkommet. Det får gärna vara blekt och sargat av tidens tand, både bräder och reglar men helst inte pepprat med gamla rostiga spikar. Vi lovar att ställa ut skål med sötad gransaft och ett fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan som tack för hjälpen.

Gruppen mot Kalmarsund. Med blotta ögat kan det vara svårt att avgöra om den spikats samman 1251 eller 1802. Endast C14-metoden kan lösa gåtan.

Bordsskivan i närbild. Lägg märke till den polerade ytan och den spännande variationen i färg och virkestyper. Snacka om intarsia. Tittare med extrem hökblick kan även se att en cirka 15 centimeter bred planka saknas på bordets nedre högra hörn.

Om gruppen tillverkades 1251, vilket kulturorganet håller för troligt, måste vi trots dåtidens bristande hållfasthetslära medge att möbeln än i dag är förvånansvärt fräsch. En amerikansk medeltidsmöbelsamlare lär ha bjudit två miljoner dollar för skönheten, ett bud som icke gick att realisera, ity ingen formell ägare finnes.

 

 


 

Taggad , ,

jag vänder blad

Hej igen, kungen.

Denna gång skriver jag dig ett öppet brev på kulturorganets blogg. På så sätt når det ut över världen, till Amerikat, Indien, Kina, Västerås – och Portugal. Mina ord slipper traggla runt på öländska och småländska blaskor med bara några tusental läsare, proppfulla med annonser, sport och förprogrammerat gränslöst Ölandssvärmeri.

Nu är jag sur på dig. 67 års vänskap är slut. Vi möttes med våra barkbåtar vid Mölnaån på Lidingö 1952. Under 1990-talet jagade jag dig en hel dag under ett av dina Jämtlandsbesök. Du lovade flera gånger under dagen att jag som Sveriges Radios utsände skulle få intervjua dig. Men icke. Du svek och jag blev dagen efter förnedrad på hela Östersundspostens löpsedel. I genomblöta kläder står jag ensam i ösregnet under ett paraply och väntar på dig i solnedgången – förgäves. Det blev första spiken i vänskapskistan.

Spik nummer två är att du varken svarar på pappersbrev eller mejl. Då får det vara. Jag har bättre vänner som ställer upp då det verkligen gäller. Nu får du klara dig utan mig. Adios, Tjabo.

Vänskapen hade kunnat bestå om du bara lyft på lur´n och sagt att cykelleden kan dras var som helst nere vid murskrället i Ottenby. Men icke. Hovets beskyddande verk säger nej till både norr- och söderomdragning och pjollrar om meter hit eller dit. Så hade Gustav Vasa aldrig regerat. Han styrde verkligen landet. Snart kan du se film på bloggen om den väg som han och hans hårdingar galopperade fram på den 7 maj 1542 ner mot Kungsgården för att hämta smör, fläsk, öl, bröd och sill till sin Dackejagande armé i Småland. Och det kan jag lova dig: Hade det skamliga murskrället stått i vägen då hade han gett fullständigt fan i om han passerat söder eller norr om det. Det var action som gällde på den tiden. I dag går allt i ultrarapid, särskilt här nere på Sydöland.

Nu mister du en gammal barndomsvän på Öland. Du gör naturligtvis som du vill. Ditt liv är ditt. Och mitt är gud ske lov mitt. Nu skiljs våra vägar för att aldrig mer mötas… Jag vänder blad och ser framåt.

din tidigare barndomskompis

 

Staffan Lagerström

 

 


 

Taggad , ,

Ivar går i pension

Vår högt älskade vaktmästare Ivar Sturskwalt gick i fredags i pension. Han har hyllats å det våldsammaste i tvenne dygn av en rörd och – i dag – rödögd redaktion.

– Tack vara dej, Ivar, har kulturorganet överlevt alla stormar, alla ekonomiska kriser och stålbad, alla mediala tillkortakommanden och alla infama påhopp från kreti och pleti. Nu får du ägna dig åt det du gillar mest: dragspelsmusik. Å redaktionens vägnar vill jag därför överlämna detta sprillans nya tvåradiga musettedragspel och ett medlemskort i den lokala pensionärsföreningen, sade en vinglande Larsa Marsipin i ett inspirerat hyllningstal med vodkaglaset i handen.

Sune Flisa var inte sen att hänga på:
– Du Ivar var vår ende reporter värd namnet – förutom mej. Du är giganten som lämnar. Nu får soffliggarna, ja-sägarna och nollorna ta över. Framtiden är därför synnerligen kort. Lev väl, hjälte, och tag emot min gåva, en påse smulbröd för matning av duvorna i parken.

Ivar Sturskwalt efterträds av vårt senaste kap på arbetsförmedlingen i centralorten: Leifh Knicksom-Wärmell Sturehage, även kallat ”Leffe”. Han har tidigare varit marindykare och gjort många farliga nedstigningar till Kronan, Öret, Mars, April, Äpplet, Päronet, Viktoria, Madeleine, Saturnus, Jupiter och andra vrak i vår närhet. Vi hälsar Leifh hjärtligt välkommen till kulturorganet.

Sedan vidtog utsupning – och insupning! – i tusen och åter tusen skålar vodka till långt in på söndagsmorgonkulan då dragspelet gick sönder och visade sig vara inköpt för tio kronor på Kupan. Ett våldsamt slagsmål bröto ut, men inkallad polisstyrka fick snart ordning på torpet igen.

Det är en stor ära för mig att kunna rulla ut en redaktion på tå, en redaktion som fungerar i alla slags kontexter och som känner sig trygg i både slott och koja, inomhus och utomhus.

 

Allan von Kompost
chefredaktör

 

 


 

Taggad , ,

Albrunna förr och nu

Det beramade inlägget om Lars Henells bok Albrunna förr och nu har dröjt en aning på grund av en trilskande skanner. Men nu har nämnda skanner fått ta emot tre vänsterkrokar, en högersving och en dansk skalle – och går åter som en klocka. Inlägget publiceras på måndag.

 

 


 

Taggad ,

slantar för ökat öppethållande minskar öppethållandet?

”Vi måste naturligtvis se över våra öppettider”, säger Elisabeth Ingelf, nytillträdd bibliotekschef i Mörbylånga kommun. Hon säger det i Ölandsbladet 24 januari. Elisabeth Ingelf säger detta efter att beslut tagits om att kommunens bibliotek måste minska sina kostnader med 1,6 miljoner kronor. Det kan knappast tolkas på annat sätt än att man är beredd att minska öppethållandet, eftersom hela artikeln andas ”sparande”. Den slutar: ”Elisabeth kommer i samarbete med kultur- och fritidschef Eleonor Rosenqvist ta fram ytterligare besparingsmöjligheter _ _ _.”

Men hur går minskade öppettider ihop med de 320 000 kronor från Kulturrådet som kommunen fått för att använda till ökat öppethållande på biblioteken?

Alvarsamt2 har tidigare frågat bibliotekschefen men bara fått konstaterande, icke det minsta förklarande svar. Läs det här.

 


Sune Flisa,
kulturchef
på kulturorganet

 

PS. Jag har nu skaffat lånekort på huvudbiblioteket i Kalmar. Det har öppet varje dag, även lördagar och söndagar. Det mycket välskötta biblioteket i Degerhamn har – ännu så länge – öppet måndag 14-19, torsdag 10-16.
Taggad , ,

en världssensation!

Under nyårskvällen visar kulturorganet – som det enda mediet i världen – en nyskapande och banbrytande videouppläsning av Alfred Tennysons pompösa dikt Nyårsklockan. Uppläsare är en av världens kändaste aktörer, och sammanhanget i vilket poemet läses är helt unikt: Deklamationen görs under en cykeltur mot okänt mål…

Missa inte denna kulturella, kroppsliga och andliga kraftinjektion – helt överlägsen vitaminer, uppåttjack, anabola steroider, nyårsbubbel och prästers falska löften om evigt liv!

 

 


 

Taggad , ,

Julen, glädjens tid – del II

Svartsoppa

Ur led är den som många kallar tiden
I gård och stuga uppå södra ön
vi ser att tillvaron är helt förvriden
att ön besås med split och trätofrön

Makt nekar, säger stopp och släcker ned
båd bästa ställeplats och svaga lysen
så A blir vred och B blir sned
Sänd makten bort på grövsta dialysen!

En led förbjuds då mur blir störd
en tes som ytterst få kan fatta
men muren stammar ifrån folk av börd
från kung och andra höguppsatta

Att muren fallit, vällt och blivit rös
på kusten invid östra stranden
det bryr ej myndighet med skruven lös
– Oj, muren raml´a – sen försvann den!

En myndighet vill stoppa cykelleden
med enda mål att rädda gamla muren
men ut bland folk på Öland växer vreden
– Nog måste något rättas uti korrekturen!

Makt bygger murar mellan folk och folk
ser till att vissa får men andra inte får
Makt har sitt språk och verkens vassa dolk
att hota med och sticka uti redan öppna sår

Och mitt i natta stänger storfabriken
som skapar liv och välstånd utav Ölandskalken
För många blir det här den sista spiken
– Hiv kistan upp på katafalken!

Det tycks som många önskar södra Öland illa
ity träden sotnar, dör och faller
på grund av almsplintborren den så lilla,
som med så många andra bord´ sättas bakom galler

Nu släcks i Alby, Seby och Stenåsa
Hu, hu så mörk den är, den mörka mörka natt!
Vi släpar, hankar, kryper fram på Via Dolorosa
och väntar på den sista domen: Schack å matt!

Om länge läser man i bok om Mörbylånga:
”Där fanns ej kraft att tygla verken, makten
som styrde över dem som inte var så många
Det blev ett dystert slut, av många kallat rena slakten”

 

 

Text och foto: Sune Flisa.
Dikten Svartsoppa är lånad ur hans senaste
diktsamling Jämmer och annat elände
utgiven på Flisa Förlag AB, 2018

 

 


 

enkel lösning

Det pågår en kontroll av gravstenar på kyrkogården i Södra Möckleby. Rangliga gravstenar kan vara livsfarliga. En liten flicka omkom för några år sedan då hon fick en fallande gravsten över sig. Andra har blivit skadade. Att döma av bilden ovan är många stenar i behov av stöd.

Även om stenarna nu åtgärdas kommer problemet att återkomma igen och igen i framtiden på grund av tjällyftning/tjälskjutning, häftiga regn, torka och andra klimatspratt. Lös problemet en gång för alla. Använd liggande stenar. Det gör man på Bornholm. En stensäker metod.

Det här problemet fanns tidigare också på kyrkogården i Smedby.

Den liggande gravstenen är inte bara säkrare, den är också mycket lättare att läsa. Kyrkogården blir också vackrare; man ser mer av växtlighet, mindre av ”spöklik stenskog”.

 

 


 

Taggad , ,

stoppa religiös hjärntvätt av skolbarn

De religiösa motsättningarna söndrar världen. Kulturorganets inställning till förhållandet kyrka – skola har alltid varit glasklar: Förbjud religiösa friskolor och stoppa smyginfiltrationen från alla religiösa samfund i skolans alla sammanhang.

Att försöka påverka ”långt ifrån helt utvecklade människor” med så svårsmält tankegods som religion är cyniskt och själviskt.

Minns att det går att få barn att tro på vad som helst, något som organisationer med mörka bakgårdar ofta utnyttjar. Informera om religioner men skydda alla elever från alla religiösa påverkansförsök.

Det är snart val. Partierna har olika uppfattningar i denna fråga. Kolla upp dem – för ditt barns bästa.

Läsvärd är denna text.

 

 


 

Taggad ,
Annonser