Tjejerna i Uddens Bröd & Bullar säljer sina egenbakade varor i en liten röd bod i Grönhögens hamn. Vera och Nicole Sandebäck och Wilma Rosenlund heter bagarna/expediterna/egenföretagarna.
När kulturorganet kom på oanmält besök höll Vera och Wilma ställningarna. Kunderna var många och efterfrågan stor. Därför har trion öppet 08 till 11 – eller ”till när bröd och bullar tar slut”.
Nicole Sandebäck kan du se i detta inlägg.
Kulturorganet kallar nu hem filmskaparen och härföraren Sune Flisa från Shimla, Indien. Ordern lyder: Skapa skyndsamt en film som räddar Mörbylånga kommun undan förståndstapp och undergång!
Jag är väl införstådd med P-tokproblematiken och instämmer till fullo i prognosen att Mörbylångas sammanbrott står alldeles utanför dörren, skriver Sune Flisa i ett mejl från den Airbus han just nu befinner sig i under inflygning mot Arlanda.
Och Sune fortsätter:
I Mörbylånga skjuter man mygg med raketgevär. I det lugnaste av bostadsområden har Mörbylånga Bostads AB satt in en P-bevakning av nästan militär kaliber, uppbackad av tre inblandade bevakningsföretag. Detta gör man i en by som banker och affärer sedan länge flyr från halsöverhuvud för att rädda det som räddas kan. Att detta P-system kunnat införas utan analys, debatt och politiskt motstånd är både förbryllande och skrämmande.
I stället tiger det alltmer monolitiska sällskapet som så gärna visar upp sig med spade och sax vid invigningar, på jippon och i små stugor i valtider. Det tycks inte förstå att detta övervakningssystem riskerar att piska det eventuella förståndet ur Mörbylångas redan svårt sargade själ, vilket skulle påskynda utvecklingen mot röda siffror, befolkningstapp samt ekonomisk och moralisk bankrutt.
Läget är mycket kritiskt. Jag är inte säker på att Öland går att rädda. Det kan vara för sent. Därför åtar jag mig uppdraget med en stor portion ödmjukhet och med en redan betald returbiljett till Shimla.
Arbetsnamnet på filmen är ännu så länge Sätt dit varenda jävel.
Titeln är en parafras på framlidne Sven Lindqvists roman ”Utrota varenda jävel”. Det blir en rå film. Jag har länge sökt stoff för skildringen av en gigantisk pastoral katastrof med förödande konsekvenser”- och här är den, mitt framför mina känsliga ögon, avslutar Sune Flisa sitt i hast skrivna mejl.
Enligt Filmbolaget Flisa Film AB har Sune Flisa redan skrivit råmanus. Castingen för de 459 rollerna genomförs på Kulturhuset i Wramsby nu på tisdag klockan 08. Sätt dit varenda jävel får premiär under sommaren. Filmen är hittills premiärbokad för visning på 43 olika landsbygdsutvecklingsmässor i Europa. Den ska även visas och bilda diskussionsunderlag på 257 politiska möten av liknande karaktär som ”Kraftsamling Sydöland” ute i övriga världen.
Nedan kan du läsa två insändare om parkeringsmardrömmen i Mörbylånga. De är saxade ur dagens Ölandsbladet.
Människan är konstig. Och konstigast av alla är engelsmännen. Det var de som lärde oss klippa häck efter linjal och frissera naturliga träd till runda bollar. De har också fått oss att gå med på att stråna i gräsmattan aldrig får bli högre än 0,2 centimeter.
I dag är en miljon växter och djur utrotningshotade. Det är engelsmännens fel. De har tagit död på det naturliga och infört något som kallas trädgårdsarkitektur. Det rätta ordet är trädgårdsterror. I denna huliganskola lär man sig att tukta, få naturen att lyda sina mest perversa drifter. Enligt denna anglosaxiska militanta terrorsekt ska allt vara spikrakt, och ska det vara runt ska det jävlar anamma vara exakt runt, uppmätt med lasermätare och justerat på miljondels millimetern.
Nästan en procent av Sveriges yta är gräsmattor. Dessa klipps gång på gång på gång av män i hörselskydd skjutande på en oftast gul bullrande och osande dödsbringande maskin. Men det finns hopp. Min gräsmatta fick nyligen uppleva lyckan att vara utan engelsk påverkan under en hel vecka. Inte en gräsklippare så långt timotejen vajade. Men på tomterna runtomkring gick engelskindoktrinerade trädgårdsslavar och sköt sina dödsmaskiner framför sig ända tills man kommit ned på maxstipulerade 0,2 centimeter. Ponera att vi har en miljon tomter i landet och att alla dessa gräsklipps denna dag – och om en vecka och veckan därpå och veckan därpå hela sommaren ut. Hur mycket buller och avgaser och hur många negativa följder för växt- och djurliv skulle all denna terror orsaka? Svaret är enkelt: Alltför många.
Under denna dryga vecka utan gräsklippning skedde underverk. Jag tog lilla favvosmällan och la mig ned på alla fyra, ålade mig fram genom den decimeterlånga klorofyllen, alltmer bergtagen. Vilket liv. Vilken växtkraft som finns här nere som nästan ingen ser. En sanning gick upp för mig: engelsmän är blinda och känslokalla, sannolikt av för mycket te, bacon och plumpudding. Det är engelsmännens fel att så många insekter och smådjur står på randen till utrotning.
Jag ser fram mot en fullbordad brexit. Engelsmännen ut, det rika livet in!
Tänk dig in i den sjuka idén att klippa bort alla såna här små trädgårdssolar för att bara få trist gräs kvar. Varför?
En gräsklippare slår sönder dessa skönheter och ersätter dem med 0,2 centimeter högt gräs, lika trist som en uppochnedvänd grön rotborste.
Kanske vackrast av dem alla. Enkel, funktionell med en överlevnadskraft som få. Under andra världskriget användes maskrosen för att framställa konstgummi. I dag säger forskare att den snart kan ersätta det livssvaga gummiträdet som producent av rågummi. Men i gräsmattefanatikernas ögon är den ett monster som med alla medel måste bort. Jag frågar igen: Varför?
Titta här! Vi kikar in i en minidjungel med en nästan magisk frodighet. Här kryllar det av liv – ett liv som gräsmatteterroristerna vill förgöra. Klicka upp bilden i full storlek och låt dig berusas.
Det är knappt man kan tro det. Tio dagar innan jag tog denna bild vrålade här gräsklipparmonstret fram med sina roterande dödsbringande käftar. Allt var slätt och blomlöst och trist. Men de bländande vackra motståndsgrupperna är starka. 
Nere i gräsmattan känns det som om vi kliver in i en blomsteraffär. Ändå försöker gräsmatteterroristerna ta kål på dessa små skönheter varje vecka – hela sommaren igenom. Somliga klipper till och med var tredje dag!
Jag ryser av välbehag… Vilken gracil form, vilken rörelse. Guldgult i mix med olika valörer av grönt, en sanning som gräsmatteterroristerna vill slå sönder och ersätta med enbart tristgröna strån.
Fåglarna letar undantagslöst föda i den del av gräsmattan som fått växa till sig. Där mattan är lågvuxen – på grund av förra årets torka – söker fåglarna sällan föda. I detta område med högre växtlighet hålls fuktigheten kvar längre i jorden. När du klipper ökar avdunstningen, insekterna flyr, livsmöjligheterna stympas. Tänk om alla bara klippte delar av sina gräsmattor och lät övriga delar växa fritt. Så mycket bättre livet skulle bli för insekter, fjärilar, kryp och fåglar. De delar som får växa fritt kan du slå med lie i augusti och låta torka på backen. Detta väldoftande hö ger du sen till den hästägande grannen, som ger det till sin häst, som pruttar ut extra nyttig gödsel, som grannen ger dig som tack för höet. Du har skapat en nyttig rundgång. Du har dessutom lärt dig lieslåtter, en teknik som kan bli nödvändig om läget i världen skulle bli riktigt kritiskt. 
En lågvuxen, skir men ändå kraftfull växt som jag faktiskt inte sett förrän jag denna dag dök på näsan i gräsmattan.
Här en något högre växt som undkommit gräsklipparnas knivar, en gullviva. Men inom nån vecka är den troligen kapad och död.
En vacker solitär. Så stolt och rak i den friska vinden. På en yta av 200 kvadratmeter fanns bara en enda av denna skönhet. Vi stympar mångfalden med växtgifter, gräsmattsterror, golfbanor, för tidig slåtter av jordbruksfält och vägrenar.
Gång på gång blir jag överraskad. Jag tittar här ner i en gräsmatta som sköts av rotorklippsterrorister. Tänk om dessa lät delar av gräsmattorna växa helt fritt. Vilken artrikedom vi skulle få uppleva.
Denna vallmo(?) har på bara nån vecka hunnit bli 20 centimeter hög. Vilken livskraft, trots den kalla våren.
Jag skäms. Sanningen är förfärande. Jag kan inte namnet heller på denna växt vars knoppar liknar sädeskorn.
Denna vallmo står alldeles utanför gräsmattan, i gråzonen mellan ”det som ska klippas” och ”det som borde klippas, men som vi tyvärr inte kommer åt”.
Biologisk mångfald är lika med människans överlevnad. Den borde vara viktigare än den militanta tukten av våra gräsmattor. Eller? Nån som tycker annorlunda?
Gick man igenom denna kvadratdecimeter tuktad gräsmatta skulle man säkert hitta ett dussin växter och minst lika många arter insekter. Hur många vi skulle hitta om gräsmattan fått växa en längre tid kan vi bara spekulera i. Tio gånger fler, kanske!?
Dagen efter jag fotograferade livet i gräsmattan kom en man på ett fordon med en ljudvolym som kunde väcka döda och mejade ned hela klabbet. Blommor, gräs, insekter skars till små små bitar som flög iväg i vinden. Blev det vackert? Lever vi på rätt sätt för att behålla en livskraftig natur, en planet för människan och allt annat levande?Intressanta länkar i ämnet:
Den levererade virkeshögen ligger prydligt placerad strax väster om möbelgruppen. På den översta plankan står ett meddelande, troligen inristat med en tappad trolltand: ”Eder beställning verkställd genom speditionsfirman Trollspeed AB, Alvaret.”I ett tidigare inlägg anropade kulturorganet trollen i Trollskogen nedom Albrunna. Vi önskade deras eventuella hjälp med att skaffa mera virke till renoveringen av möbelgruppen på samma ställe, tillverkad 1251.
Och troll är snabba i hjärna och handling. Vid vårt nästa besök låg där en samling väl valda virkestyper i olika dimensioner. Som tack satte vi ut det vi lovade, ett stort fat sötad gransaft och ett mindre fat flugsvampskakor doppade i röd tobaksmarsipan. Nästa morgon var allt uppätet, till och med faten.
På marken syntes inte ett endaste litet spår av trollen, men i träden kunde vi ana hur de efter virkesleveransen klättrat åt nordost, hoppat från träd till träd över cykelleden för att fortsätta norrut mot Södra bruket. En och annan bruten kvist och böjd trädtopp talade sitt tydliga språk. Enligt gamla lokala sägner kryper sedan trollen i den underjordiska vattenkanalen från bruket upp till sina djupt liggande jordhålor uppe på alvaret, där de sova om dagarna och dricka pilsner och dansa cancan om nätterna.
Så snart tillfälle ges kommer renoveringen av landets sannolikt äldsta möbelgrupp att återupptas…
Tiden flyktar, tiden går. Obarmhärtigt tickar den tick tack, hur gärna vi än ibland vill stanna den. ”Allt förbleknar och blir till dröm”, skrev Hjalmar Söderberg. I denna film cyklar vi rakt in i förgången tid, den som tvärstannade för femtio år sen. I den stora byggnaden mixas dåtidens drömmar med dagens visioner och kraftsamlingar för södra Ölands framtid. Somliga vill spara fabriken som ”en livslevande happening”, andra vill riva den för att bygga nytt.
Här inne lastades Ytong-stenen i raden av tryckkammare för att täta den porösa ytan. Här rasslade lastvagnar fram på spår för att transportera stenen till väntande fartyg i Grönhögens hamn – för resor ut i världen.
1943 drog man igång Ytongfabriken och två år senare jobbade 220 personer här. Senare sjönk produktionen och efter upptäckt av gift i stenen las fabriken ner 30 september 1971.
Följ med kulturorganet på färden in genom tidens mörka port, in mot den tid som var. Och mitt i stora hallen bland krossat spegelglas, torkade midsommarstänger, skrot, boss, golfbollar, dunkar, sand, lantbruksmaskiner och ej fungerande toalettstolar… är det inte Lasse O Månsson som står där borta vid korvkiosken?
Filmen bygger till stora delar på ljudupplevelsen. Dra alltså på volymen!
Husbilarna i Grönhögens hamn står där de står – för sista året. Nästa år är de 38 nya ställplatserna inne på gamla Ytongfabrikens tomt färdiga.
Det är Bengt ”Bubbe” Pettersson som ligger bakom utvecklingen på gamla Ytongtomten. Redan nu ser vi att något är på g…
Den stilrena gamla funkisvillan renoveras för att inrymma bland annat ställplatskontor.
Nästa säsong tar hamnvärden Peter Hansson hand om endast båtar och deras besättningar. I dag sköter han även ställplatserna, som egentligen inte är ställplatser utan ”långtidsparkering för husbilar”. Svensk byråkrati tar sig ibland underliga uttryck.
Hamnen från söder. I mitten Räddningstjänstens byggnad. Till höger hamnkontoret och till höger om det står husbilarna.
Södra Öland har gått kräftgång i flera decennier. Få invånare har blivit ännu färre, affärer har stängt, industrier har gett upp. I höstas varslade Cementa 75 anställda. Det blev droppen, tyckte kommunen och drog igång Kraftsamling Sydöland för att om möjligt vända trenden.
Du kan träffa gruppen i lokalen mitt emot ICA i Södra Möckleby måndagar 16 till 18 och tisdagar 11 till 13. Kulturorganet tittade in för att fråga hur det går.
Ulf Kyrling är projektledare.
Ur led är leden, cykelleden Fyr till fyr
Den rister, stampar, kommer ingen vart
ser ut att bli det alla fruktar: halvmesyr!
– en led som kryper fram i snigelfart
Man drömmer först och frågar sen
kan vi här leden draga fram?
Så långa många år har gått allren
Nix led, men väl en fuller vattendamm.
I Albrunna och Ventlinge det strular
Man väntar, hoppas, tror och drömmer
Projektet självt sig söndersmular
på handlingskraft sig långsamt tömmer
Men vad gör det om tusen år?
Det kommer säkert tusen nya!
Det lönar ej att fälla bitter tår
att över gamle Fyr-till-fyren rya
Cyklister ser nu andra mål för turen
dom söker leder utan fel och brister
som inte plötsligt upphör ner´ vid muren
och fångar gästen ut i ledans klister
År vävs samman uti evighetens matta
Det fanns en dröm om bästa cykelleden
en dröm som ingen än kan riktigt fatta
att bästa leden finnes blott i drömska Eden
Precis när detta inslag var färdigt ringde projektledaren Christer Petersson. Mycket kortfattat berättade han följande:
Christer Petersson har humor. Han avslutade med orden: – Inom fyra år hoppas jag vara färdig med dej – och med leden. 😉
Christer blir då en smula unik. Han går nämligen då i pension – för andra gången!
Är badet i Grönhögen kommunalt? Eller halvkommunalt? Eller kvartskommunalt? Eller blir det snart kommunalt? Hur ska lagen om ansvar för badande tolkas? Industrierna vid sjön vill inte ha badgäster. Men vad vill kommunen? Vill de bara ha lagom många badgäster? Eller inga alls? Några kommunpolitiker vill tvärt om. De vill ”utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”.
Nu ska kommunen låsa den stora grinden, öppna annan port, stängsla in, ställa ut toaletter och soptunnor och göra ny parkering. Hur ska dessa arbeten tolkas? Som ”inbjudningar” eller som ”varningar”? Kan kommunen trots dessa trivselökande åtgärder frita sig själv från ansvar för vad som händer innanför stängslet?
Kulturorganet har frågat två jurister – och fått motsägande svar. Den intressanta frågan blir naturligtvis hur kommunens lagtolkare värderar ansvarsfrågan.
Fortsättning lär följa…
Entrén till det ”nya” badet ligger åt söder.
Stängselgrinden är i dag låst med kedjor. Snart ska den öppnas. Strax innanför denna grind leder en extremt brant trappa ned mot sjön.
Inom området finns äldre stängsling med taggtråd.
Det är dessa klippor som lockar cliff jumpers. Denna film spelades in redan för sju år sedan.
Stängslet vid de lodräta bergsidorna åt söder.
Räcke söder om sjön. Det är bara att böja sig och gå under.
Vi står här söder om sjön och tittar österut. Är det här de nya parkeringsplatserna ska placeras?
Eller ska de anläggas här – åt väster? Strax till höger om bildmitten sticker kvarnen i Grönhögen upp sina vingar vid horisonten
Kommunen ska placera ut toaletter och soptunnor i månadsskiftet maj-juni. Man ska också hinna stängsla in… Hur går det ihop med verkligheten? Tiden hastar. När som helst kommer sommarvärmen. Som synes har badet redan besökare.
Kommunen sätter in åtgärder vid badet i kalkbrottet, Grönhögen. P-platser flyttas, området stängslas in. Badet ska inte kallas badplats. Man badar där på egen risk. Kulturorganets utsände ställer sig frågande till ansvarsfrågorna…
Se också filmen i samma ämne: Ett kommunalt dilemma från september 2018
Det fälldes många hårda ord. 80-åriga damer svor. ”Skit”, sa några. ”Det är helt sjukt”, sa andra.
– Mitt umgänge har nästan upphört, berättade X.
– Ingen vågar längre besöka mej på grund av rädslan för att bli blåst på 500, sa Y.
– Förr rekommenderade jag vänner och bekanta att bosätta sej här. Det har jag slutat med nu, förmälde Z.
– Tidigare var det trevligt att gå ned till kontoret och snacka lite, sa Å. I dag bemöts man på ett helt annat sätt. Det är förskräckligt.
Nya styrelseordföranden i Mörbylånga Bostad AB, Carina Adolfsson Elgestam, möttes av skurar med kritik mot Mörbylånga Bostad AB:s införda parkeringssystem då 18 hyresgäster i går kväll samlades för att informera henne om det nya livet i kvarteren runt Blomstervägen. Det nya – sämre – livet började med P-systemets införande.
En boende berättade om hur hen på grund av ryggbesvär måste köra bil till tvättstugan. Medan hen bar in tvätten lappades hens bil. 500 kronor! Andra, ännu värre exempel, fladdrade förbi i klagoströmmen. Personliga assistenter har råkat illa ut. 500 kronor! Folk har parkerat och lappats på olagliga p-platser. Som åhörare fick jag ett pinsamt intryck av ”hela havet stormar” eller ”vad rätt du tänkt fast det var fel”.
Marianne Aourell och Richard Wikar bor i området. De har tröttnat på parkeringseländet och leder nu motståndet. Mötet i går var det andra i ordningen. Richard presenterade resultatet av den enkät man har delat ut till de boende. Utan att gå in på detaljer kan sägas att alla svar ger P-systemets största tänkbara underbetyg. En förkrossande majoritet, ofta 32-2, tyckte lika om i stort sett alla frågor. Inställningen till parkeringssystemet kan sammanfattas i ordet hat.
Detta P-monster möts inte bara av hyresgästernas burop och visslingar i Mörbylånga. Det pyser och jäser även i Färjestaden och har gjort så länge.
– Sen jag blev styrelseordförande blir jag påhoppad nästan varje dag ute på byn av folk med kritiska synpunkter, berättade Carina Adolfsson Elgestam.
Richard Wikar, Carina Adolfsson Elgestam och Marianne Aourell. Marianne konstaterade att något gott trots allt fötts ur allt det negativa: – Vi hyresgäster har kommit närmare varandra och tillsammans kan vi bli starkare. Framöver kan vi kanske ses några gånger om året för att tänka och tycka om såna här frågor. Alla såg ut att hålla med.Det framkom med all önskvärd tydlighet att även andra orter där bolaget har lägenheter ingick i planerna för parkeringssystemets expansionsplaner. Algutsrum och Södra Möckleby var två av dem. En icke alltför djärv gissning är att alla MBAB-orter till slut skulle ingå. Sannolikt har aktionsgruppens motstånd fått dessa planer på skam – åtminstone tills vidare.
Ingen i den samlade gruppen tycktes förstå P-systemets upprinnelse, uppbyggnad eller eventuella mening. De frågor som snarast måste få ett svar kändes en bit in i mötet självklara:
Kulturorganets utsände såg i spiralblock en och annan tankeväckande anteckning – utan att förvånas :
”Här i detta synnerligen lugna område bor bara äldre.” ”Bolagets anställda och vd får lön av dessa människor.” ”Bolagets främsta uppgift måtte vara att göra livet behagligare för sina hyresgäster, inte att pungslå dem och förstöra deras vardag.” ”Inte konstigt att folk är förbannade när inte ens hälften av de markerade p-platserna används, eftersom man kan stå gratis på gatan.” ”Efter mötet: Hyresgäst berättade att någon flyttat bilen från gatan för att underlätta snöröjningen. Tacken blev gul lapp: 500 spänn!” ”Vad säger inblandade bolag om det nu allt mindre jaktområdet när andra orter inte längre ingår i den stora P-visionen?” ”Varför måste man dra ur info från ledningen med tång?” ”Varför förnekar ledningen att projektet skulle spridas till andra orter?” ”En ny ledning synes ofrånkomlig.” ”Så här kan man bara bete sig i kommun som saknar professionell medial bevakning.”
Nya styrelseordföranden Carina Adolfsson Elgestam lyssnade och antecknade. Hon tyckte mycket lät märkligt. Nu ska hon kolla upp allt, läsa dokument och återkomma till planer på informationsmöte med hyresgästerna i både Mörbylånga och Färjestaden. Det finns hopp om bättring. Men det är inte stort. I sanningens namn är det mikroskopiskt. Mörbylånga Bostad AB har fjättrat sig med både lim, ringar och krampor vid nya förälskelsen Q-Park under tre år. Det ser ut att kunna bli ett stormigt äktenskap. En eventuell skilsmässa kan bli både uppslitande, medialt pinsam – och framför allt kostsam. Missnöjet med ledningen i Mörbylånga Bostad AB tycktes hos mötesdeltagarna vara kompakt. Någonting har hänt. Något har gått fel. Snart, mycket snart, får vi veta varför…
Mötet varade i drygt en och en halv timme. Under den tiden syntes inte en enda bil på vägarna runt möteslokalen. Ingen parkerade rätt. Ingen parkerade fel. 24 stolpar med 80 skyltar stod i stram givakt och skrek ut sina hotelser mot kvällshimlen i det lilla fridfulla bostadsområdet där tiden tycks ha stannat och där idel ädel äldre förbannade hyresgäster kräver räfst och rättarting.
PS. Öns lokala Sport och annonstidning var inbjuden. Den kom ej.
PS 2. Nu på morgonen ringde Sport och annonstidningen och ville göra ett reportage. Man är på hugget.
PS 3. Gammelmedierna undrar ofta varför de går kräftgång. Jag är inte förvånad. Förr hade man stil. I dag låter man bli att publicera vissa insändare, snor ämnet och skriver om det själv. Utan credd till någon, förstås…
PS 4. Sport och annonstidningen gjorde nån form av reportage om P-eländet i dag! Kanske kommer det i morgon? Men bergis utan min insändare…
PS 5. I dag 18 april publicerar Sport och annonstidningen min insändare om P-karusellen i Mörbylånga.
PS 6. I dag lördag skriver Sport och annonstidningen om P-eländet.
Kommun tjänar pengar på P-kaos
Protester i Araby
Protester mot p-avgifter i Köpingsvik
God jul, Q-Park
Så drabbas badhus av Q-Park
Parkeringsproblem i Mora
Politiker i Strängnäs: – Som ni vet har teknik- och servicenämnden dåligt med pengar, och har inte råd att plantera blommor och laga potthål. Om det här drar in lite pengar är det bra, sa hon.
Hyresgäster protesterar i Växjö
Parkeringsböter – en guldgruva för kommunen (Sölvesborg)
SD kräver omförhandling med Q-Park (Älvsby)
Här väntar de ut din p-skiva (Värmdö)
På den här stolpen har man till och med lyckats få plats med fyra skyltar. Det vore passande om Mörbylånga Bostad AB kunde visa foton av skogen med skylttyngda stolpar inom sina bostadsområden på sin hemsida – där det i dagsläget endast förekommer ”vackra flygbilder i sommarsol”. På Q-Parks hemsida skriver man: ”Som er partner inom parkering hjälper vi er att höja kvaliteten och öka lönsamheten på er parkeringsanläggning.”Det jäser i Mörbylånga. Hyresgästerna hos Mörbylånga Bostad AB är på krigsstigen. Målet är att bekämpa den införda parkeringsstrategi i vilken inte mindre än fyra bolag är inblandade. Jag börjar nu förstå varför den lilla sömniga orten tappar invånare. Andra förstår det tyvärr inte…
Trafiken i city är extremt tät. Parkeringsproblematiken tynger ledningen på MBAB. Att stå i ruta kostar 200 bagare i månaden. Bilisten på bilden väljer det billigare alternativet, på gatan helt gratis.
Med dessa tre parkeringsrutor hade ”någon” planer. Men de är reviderade. Jag kan inte berätta varför – då garvar jag nämligen ihjäl mig. Men förklaringar kommer säkert framöver. Den som lever får höra…
På borttagen liten skylt stod det tidigare nånting viktigt. Undrar vad det kommer att stå på nästa?
Då och då har jag gjort fotopromenader i den törnrosasovande orten Mörbylånga. Du kan se och läsa dem nedan. Lägg speciellt märke till den högintensiva trafiken.
E-postfråga till kommunalrådet Matilda Wärenfalk, 15 april 07:56. Svar publiceras så snart det inkommit…
Matilda Wärenfalks svar, 15 april 08:22.
E-postfråga till kommunalrådet Anna-Kajsa Arnesson, 15 april 07:58. Svar publiceras så snart det inkommit…
Anna-Kajsa Arnessons svar, 15 april 08:29.
E-postfråga till Jonas Everbrand, vd vid Mörbylånga Bostad AB, 15 april 08:19. Svar publiceras så snart det inkommit…
Jonas Everbrands svar, 15 april 08:24.
Förnyad fråga till Jonas Everbrand, 15 april 18:32. Svar publiceras så snart det inkommit…
Jonas Everbrands svar, 16 april 07:36
I dagsläget kan kulturorganet inte rekommendera någon att hyra lägenhet av Mörbylånga Bostad AB. Underhållspersonalen är kunnig och härlig men ledningen saknar kraft att ta itu med vardagliga banala problem, exempelvis inom sophanteringen. Man fegar och ligger lågt och hoppas att allt ska lösa sig. Jag hoppas framdeles kunna visa filmer som berättar mer om bolagsledningens totala brist på handlingskraft. Den som lever får gärna se…
Sune Flisa på väg mot Öland
För ett arvode av 250 000 dollar har vår tidigare högt älskade chefredaktör tackat ja till jobbet som ny överbefälhavare i kampen mot parkeringsböldsepidemin i Mörbylånga kommun. Just nu sitter Sune ensam i en av Lufthansas Airbus A380 900 med plats för 900 passagerare på väg från Shimla i Indien till Malmö. Han har köpt alla platserna för att kunna uppnå total koncentration och målfokusering under flygningen. Från Malmö cyklar han till Mörbylånga för att inleda sitt viktiga arbete.
I ett kort SMS, sänt från 13 500 meters höjd över Ungern, säger Sune Flisa:
”Låt mej använda ett citat av den indiske generalen Fuwfwatt Snewgfatt: ”मेरे पहले उद्घोषणा ”एन गार्डे” के बाद, मेरे विरोधियों को उनके पेट में अजीब तरह से ढीला होना पड़ता है”
I kulturorganets översättning blir betydelsen denna: ”Efter mitt första utrop av En garde! brukar mina motståndare bli märkligt lösa i magen.”
Vi hälsar överbefälhavare Flisa synnerligen välkommen till Ölands glesaste glesbygd.
Det är sant och det är förfärligt. Kungen av Sverige har ännu inte svarat på mitt mycket artiga brev om cykelledsproblemen nere vid kungens föregångares skraltiga mur på södra Öland. Antingen har Postnord slarvat bort årets sannolikt viktigaste epistel, eller så har nån hovslink lagt rabarber på den för att kränga den för enorma kulor på svarta börsen. Du som inte trodde på något svar i enkäten fick alltså rätt.
Men kulturorganet ger inte upp. Vi har nu skrivit på hovets webbplats, där man utlovar svar på ”vanligt brev”. Och just ett sånt skrev kulturorganet – med frimärke så fint, en vinkande katt!
Alla måste få en andra chans. Även en kung.
Klicka på skärmklippet nedan för att läsa vår hovsamma påminnelse.
Det tidigare kalkbrottet i Grönhögen är i dag en sjö. Sjön lär vara dricksvattentäkt. Viljorna om dess framtid är polariserade. Vissa vill utveckla vattenhålet till en kommunal badplats, andra vill hålla det fritt från besökare.
Se också filmen Ett kommunalt dilemma.
Det är dags att gå till kungs. Så här kan det inte fortsätta. Kulturorganet skriver nu öppet brev till kungen för att få ordning på cykelledsdragningen förbi muren nere i Ottenby. Kungens ”sannolikt positiva svar” publiceras så snart det har anlänt.
Allt hopp för ett fortsatt liv på södra Öland är ännu inte ute. Lördagens Ölandsbladet berättar nämligen att Mark- och Miljööverdomstolen ger grönt ljus för 38 ställplatser i Grönhögen, mellan hamnen och tidgare Ytongfabriken. En ödeplätt ”med rysk framtoning” kommer därmed till nytta för turister och ölänningar med blick mot vår eventuella framtid.
Någon har alltså tänkt rätt. Kulturorganet gratulerar grönhögenborna och alla dem som orkat traggla sig genom byråkratins fasansfulla käftar.
Åtminstone två filmer är planerade för framtida visning på bloggen. Den ena handlar om dricksvattensystemet från alvaret ned till Södra bruket som användes långt in i modern tid och som än i dag fungerar. Men i dag går det rätt ut i havet. Denna film är tagen och under redigering…
Den andra handlar om de fyra personer som leder Kraftsamling Sydöland. Den spelas in först i slutet av april och bjuder förhoppningsvis på både hopp och framtid för oss åretruntboende på sydspetsen.
Den tredje filmen vet jag inte ens om själv. Men även den kommer småningom…
Nån som vet nåt om landshövdingen? Vad gör han? Är han på Öland ibland? Om ja, vad gör han där? Har förresten glömt vad han heter…
Nån som vet nåt om turistchefen på ön? Eller finns ingen sån? Det kanske var längesen, på den tiden när det var bråk om det mesta. Har förresten glömt vad han heter. Nä, det finns nog ingen…
Det var invasion. Vi kom dit i dagsljus. Vi gick hem i mörker. Och aldrig tidigare har vi sett så många besökare i Folkets hus Degerhamn, runt 90 pers som kom i 40-talet bilar. Vi fick sitta i grupper vid bord. Fyra utvecklare höll till en början låda. Det var allvar. Det var ödesmättat. Det gällde vår eventuella framtid på södra Öland.
Medelålder bland mötesdeltagarna: Runt 60 bast.
Inte en enda invandrare. Integrationen en katastrof.
Få besökare från Södra Möckleby, få från Smedby, desto flera från Grönhögen, Näsby, Parboäng.
Hela alltet heter Kraftsamling Sydöland. Det är ett projekt. Målet är flera invånare, flera företag, bättre skatteunderlag, bättre skola, bättre kommunikationer, bättre och mer av allt.
Förslagen var många:
– Före 2025 ska 100 nya jobb ha skapats, liksom 12 företag. Mejla oss i ledningsgruppen, föreslå möten, utbildningar. Det finns pengar och resurser att hämta hos ett 30-tal instanser!
Medelålder 60. Få hit golfspelare som vill bygga villor? Det blir Stockholmspensionärer som gjort goda fastighetskarriärer (ja, det fruktansvärda ordet säger en del om vårt samhälle i dag) som får medelåldern att stiga ytterligare. Skattemotorer? Knappast.
Målet är 12 nya företag till 2025. Men varför hör vi ingenting om de som redan finns? Den bländande idén Södra slingan är lika anonym som vatten i Sahara.
* * *
Kulturorganets redaktion har haft utvecklingsmöte under kvällen för att salta och peppra förslagen. Vi kom fram till följande:
Kaffet var gott, luften dålig, projektet intressant, projektledningen entusiastisk, mötesdeltagarna ivriga och intresserade. Det här kan bli nåt. Men ord är ord och drömmar drömmar. Det är som vanligt: Den som lever får se. Och just den aspekten är nog den viktigaste av alla på södra Öland. Medelåldern stiger som en raket mot den mörka himlen…
Ledningsgruppen i projektet, från vänster: Anna Gustafsson, Eva Engström, Ulf Kyrling och Susanne Bredesjö Budge.
Dirigenten heter Anna Gustafsson. Eva Engström lyssnar och ser ut att gilla det hon hör…
Några videokameror stack här och var upp sina objektiv. Kommunpolitikern Henriette Koblanck (S) närmast kameran.
Ungefär hälften av besökarna. Den andra hälften är ute och lassar in i fikarummet.
Nya kommunalrådet Matilda Wärenfalk (S) var där liksom fullmäktigeledamöterna Ella-Britt Andersson (S), Henriette Koblanck (S) och Hans Sabelström (C). Även kommunchefen i Mörbylånga Ann Willsund sågs i vimlet. Sannolikt har vi missat ytterligare någon eller några från kommunen.
Förra året försökte jag upprepade gånger få svar från IP-Only om när man skulle asfaltera de grävningar man hade gjort över ett år tidigare – tvärs över cykelleden i Södra Möckleby – en sträcka som än i dag lyss till namnet ”Tvättbrädan i Södra Möckleby” av hela Europas cyklistarmada.
Jag fick ingen vettig kontakt, bara god-dag-yxskaft-mejl som lovade stort men höll noll. I svarsmejlen från KUNDSERVICE(!) skrev IP-Only bland annat: ”Just nu arbetar vi med att bygga upp och utveckla vårt mailsvarssystem för att mer effektivt kunna besvara våra kunders frågor. Under denna utvecklingsfas kan svar via mail dröja något.”
Mailsvarssystem! Vad i hel… ?! En kundservice värd namnet ska väl kunna plita ned några bokstäver i ett svarsmejl utan ”mailsvarssystem”.
Företagets omvärldskontaktstrategi ser ut att hålla i sig. Tillväxtchefen Anders Magnusson på Borgholms kommun berättar i dagens Östran: ” Det är många som har hört av sig och som skrivit avtal med IP-Only men inte fått kontakt med företaget eller hört något från dem. Några av dem _ _ _ har väntat mellan 2 och 2,5 år.”
2,5 år?! Vad i hel… ?
Varför denna kraftlösa kommunala indignation? Varför inte sätta press på bolag som inte svarar på frågor om varför ingenting händer?!
I stället säger Anders Magnusson på Borgholms kommun: ” – Det är oerhört positivt att fiberinstallationen sätter fart igen.”
Igen?! Vad i hel… ?
Man får spader. Som inflyttad till Öland undrar jag varför mycket går så utstuderat långsamt här. Cykelleden Fyr till fyr tenderar att ta en mansålder att få färdig och fiberutbyggnaden tycks sätta sikte på evigheten. I Jämtland, nästan lika stort som Danmark, fick ”vi boende vid fjällets fot” fiber 2011 – för åtta år sen.
Vakna, Öland!
Alvarsamt:s och alvarsamt2:s ledstjärna har alltid varit att våra läsare snarast bör informeras om allt av vikt som kommer till vår kännedom om livet på södra Öland. Då denna landsdel nu är till salu, se föregående inlägg, vill vi berätta att vi som första intressent har budat på den aktuella kulturorgien. Av konkurrens- och EU-skäl måste vi dock, tillsvidare, hålla budets storlek hemligt.
Senast i slutet av mars kan alltså alvarsamt2 vara handlingskraftig och storsint ägare till Ölands södra kommun. Då väntar, enligt redaktionens utvecklingschef Sune Flisa, ”stora satsningar och nödvändiga politiska tillrättalägganden”.
med en ljusnande framtid i sikte
Ingen kan ha undgått nyheten att Cementa i Degerhamn snart krymper verksamheten till ”nästan ingenting”. Oron på hela södra Öland är stor; Cementa har under många decennier varit motorn i bygden. Finns ett liv efter Cementa? Den som överlever får se…
Cementa i Degerhamn är en gammal fabrik. Bolaget bildades 1886 och produktionen började 1888. Hur många ton man tillverkat under alla 131 produktionsår är omöjligt att säga då produktionsmängderna har ökat över tid. Första året tillverkades runt 6 000 ton per år att jämföra med de 300 000 ton per år som produceras i dag. Om vi fabulerar fritt och och räknar med ett snitt på 150 000 ton per år under 131 år skulle den totala produktionen hamna på smått ofattbara 20 miljoner ton (20 000 000 ton).
Det luddigt skrivna/sagda är det luddigt tänkta. Detta misstag gör vi alla, mer eller mindre ofta. Det är mänskligt.
Men det är oftare regel än undantag i samhällssektorer som exempelvis turism och näringslivsutveckling. I dagens Barometern läser jag en stort uppslagen artikel med rubriken Kraftsamling pågår för fullt på Sydöland. Jag har nu läst artikeln två gånger och förstår ingenting. Den innehåller bara paradklyschor och ord staplade på ord, trots att avsikten är behjärtansvärd: Att få Sydöland att överleva även sedan Cementa förminskat sig till nästan ingenting.
Korta fakta: Cementa lägger ned 30 april. Kraftsamling Sydöland bildades i november förra året. I projektets arbetsgrupp ingår enligt artikeln fyra personer. En styrgrupp finns också.
Några snabba klipp ur artikeln, mina kommentarer inom parentes:
Jag önskar projektet all framgång. Men ett tips är att minimera de ”närmast automatiska klyschorna” och inte strössla med meningslösa fraser som ”otroliga förutsättningar” och ”oerhörd styrka”. Det finns förvisso vissa utvecklingsmöjligheter för södra Öland. Men som läget är i dag är dessa sannolikt varken otroliga eller oerhörda. Med en sansad uppfattning av framtida möjligheter kan resultatet sannolikt bli ganska bra. Men haussas förväntningarna till himlen blir nog alla parter småningom besvikna.
Om en vecka lägger gruppen fram en så kallad projektplan för 2019.
Mitt hopp står till att jag har fel i min modesta uppfattning om utvecklingsmöjligheterna för Sydöland. Gärna OERHÖRT OTROLIGT mycket fel.
För nästan två år sedan, den 1 juni 2017 blev Thomas Carlzon landshövding i vårt län? Är det nån som sett till honom sen dess?
Som kulturorganet tidigare berättat finns nu äntligen en chans till en godkänd ställplats intill Grönhögens hamn. Vi skickade ut vår fotograf Larsa Marsipin för att kolla in området lite noggrannare. Nedan visar han vad han såg.
Ironiskt nog blir det här inne på husbilsförbjudet område som ställplatsen – kanske – blir av.
”Plattan” med spårområdet söder om gamla Ytongfabriken. Grönhögens hamn i bakgrunden. Foto taget från kite 2016.
Boende på ställplatsen kan få denna klapperstensdominerande utsikt mot hamnen.
Vi känner inte till den exakta placeringen för ställplatsen, men sannolikt får man denna gamla märkliga och spännande Ytongfabrik i ryggen.
Från fabriken ned mot havet ligger ett snart igenvuxet spårområde ingjutet i betong.
Det intressanta och avancerade spårsystemet som går ut från nedlagda Ytongfabriken. Foto från kite 2016.
En ”växel” är snart uppäten av den glupska naturen. Något försvinner, något annat bildas…
Alla branscher och projekt har sen sekel tillbaka insett nödvändigheten av bra, enkel och effektiv information. Utan tidtabell skulle ingen järnväg löna sig. Utan vägmärken skulle horder av bilister köra vilse och många skulle köra ihjäl sig. Utan info/manual om hur denna Sigma-TV fungerar skulle ingen köpa den. Det där vet alla, men inte ledningen i evighetsprojektet ”Fyr till fyr”. Det har utvecklats till en gissningslek där hoppfulla cyklister leds in i allehanda slags fällor och ”no returns”. Vissa gäster har fått raseriutbrott och rivit murar med bara händerna. Andra har lovat sig själva att aldrig komma tillbaka.
Men det bryr sig inte projektgruppen om. Information – vad är det!? Det projekt som kanske kan bli en av de pusselbitar som ska rädda åtminstone Sydölands framtid slingrar sig fram i en ”Ovisshetens öken” i vilken stackars cyklister får chansa, testa, vända åter, fråga sig fram bland ortsbefolkning som inte heller vet vad som är bak eller fram eller vad som ska hända – eller när. Hela projektet är utformat som en avancerad gissningslek. ”Kom och cykla här på Öland och testa om du kommer fram – eller om du dundrar in i en mur eller blir stående som ett frågetecken vid sidan av väg 136!” Ja, det kan låta överdrivet men jag ska senare visa en film om hur livsfarlig leden var söder om Albrunna hela den gångna våren och sommaren. Biltrafiken krämade där ofta på i över hundra knyck. Men för cyklisterna fanns ingen som helst information om hur de skulle kunna ta sig vidare med livet i behåll. Vem hade ansvaret för säkerheten där? Det är en berättigad fråga. Så som det fungerade då får det helt enkelt inte se ut. Som sagt, film kommer…
Nu ska vi leka. Leken heter ”Fyr till fyr”. Vi trampar in i Albrunna söderifrån på väg 136. Frågan lyder: Var ska vi ta av för att hitta fortsättningen på leden? En slumpgenerator i förstapris. Nedan ser du överst streetan genom Albrunna. Men här har vi cyklat genom mer än halva byn utan att förstå eller upplysas om var vi ska ta av. Svaret på gåtan är: Precis här ska vi ta vänster! Men hur ska en vilsen holländare, fransos eller östersundare veta det? Men så är leden utformad. Man ska inte förstå, man ska inte veta, man ska gissa och chansa, köra fel och köra om.
Information, vad är det?
Rätt svar: Här till vänster ska du ta av för att hitta fortsättningen av cykelleden Fyr till fyr. Men här finns inte en skylt, inte en pil eller annat som visar vägen. Projektet Fyr till fyr förutsätter att alla gästande cyklister är tankeläsare eller lotsas av lokala flerspråkiga guider med extremt utvecklat lokalsinne.
Inte ens när du av nån lyckosam anledning kommit rätt får du nåt slags informationsbelöning. Här får du bara veta att camping är förbjuden! Underbart! Inte ett ords information om denna grusväg som för den oinvigde inte liknar en cykelled, utan mer än bilväg som tycks störta rakt ned i Kalmarsund. Jag tycker synd om alla gästande pedalister som framdeles ska trampa fram i ”Ovisshetens öken”…
Uppförslöpan åt öster nedan Albrunna är snart färdig. Hinner man även med resten av löpan så vi får en hel cykelled från Degerhamn till Ventlinge redan i år?
Snart fattas bara asfalt…
Arbetet på ”straffrundan” nedom Albrunna fortsätter. Kulturorganets redaktion har redan döpt om den till ”bonusrundan” eftersom en cykelled hellre ska vara omväxlande och spännande än ”kortast möjliga väg mellan två punkter”. Att cykla ska vara mer ”njutning” än ”kommunikationsmedel”. Den här ”krumbukten” blir rolig att hoja! Den blir svettig uppför och speedig nedför.
Leden går här rakt upp åt öster. Uppe vid stakpinnarna svänger den höger på en gammal – i dag igenvuxen – kommunal väg.
Ungefär 50 meter före det gula huset uppe till höger viker leden ned mot väster och bevattningsdammen och Kalmarsund igen, se fotot nedan.
Leden kommer uppifrån och ned mot kameran, svänger sedan höger i bild, vilket i verkligheten blir ”mot söder”, se bilden nedan.
Leden uppifrån – i ovanstående bild – ansluter här till den redan asfalterade sträckan öster om bevattningsdammen. Cyklar vi nedåt i bilden styr vi söderut. Då har vi hel asfaltled ned till kyrkan i Ventlinge.
Nu är det – kanske – snart grönt ljus för att fixa 38 ställplatser på tomten Ventlinge 42:5 söder om gamla Ytongfabriken i Grönhögen. Mark och miljödomstolen i Växjö har avslagit grannarnas överklagan. Det berättar Ölandsbladet i dag 13 december. Domen går att överklaga och det skulle inte förvåna kulturorganets redaktion om nån Nejmyndighet på hugget ser chansen till ytterligare ett ”stopp i lagens namn mot utveckling av södra Öland!” Den som lever får se…
Du glömmer väl inte att se Sune Flisas omskakande reportagefilm ”Murens slut”? Expeditionsledare Sune Flisa säger i en kommentar i den tyska TV-kanalen Kanal Alarm Fernsehen: – Sie, die eine tragische Geschichte über Wände haben, sollten diesen Film über die Mauer sehen, die von selbst wütet…
”Det royalistiska skambygget” som Sune Flisa kallar Karl X Gustavs mur tvärs över hela Öland – byggd av fattiga Ölandsbönder för att hålla kungens hjortar instängda. Klicka här för att läsa mer om muren och dess förfärliga tillstånd på östra sidan Öland.Statens Fastighetsverk och riksantikvarien säger nej till dragningen av cykelleden Fyr till fyr söder om Karl X Gustavs mur. Leden skulle smita in i hålet mellan muren och vattnet på Ottenbys västsida.
Kulturorganet anser att nejmyndigheterna blir allt fler och att deras beslut saknar hänsyn till lokalbefolkningens önskemål och framtid. Historia sätts före nutid, Stockholmsperspektiv före Ölandsverklighet. Nu måste ölänningarna få ett starkare självstyre. Ska turismen bli så lyckosam som turistchefer och lokalpolitiker fantiserar om måste ett skarpt nytänkande ersätta den slentrianmässiga myndighetsmaktutövningen.
Filmen från västra muränden visas på bloggen Cykla på Öland. Klicka här för att komma dit.
Vid sidan av det här risiga murslutet är det tänkt att cykelleden Fyr till fyr ska slinka in i Ottenby. Men statliga verk säger nej, trots att en cykelled av svart asfalt är bland det diskretaste man kan bygga. Den syns inte annat än uppifrån. Sune Flisa är upprörd: – Vi måste lära av det som nu händer i Paris, säger han på telefon till kulturorganets stridsledningscentral.
Det är några punkter Rolf Nilsson, Borgholm, tar upp i sin synnerligen Mörbylångakritiska insändare i Ölandsbladet. Det värsta är att jag instämmer i allt. Det finns till och med mer att beklaga och ifrågasätta, bland annat nejmyndigheternas agerande mot vår kommun som nu är på väg att ramla in i det totala mörkret.
Läs och begrunda.
