Kyrkogårdarna har fått tillbaka sina järngrindar. Sittmöblerna av stål i Grönhögens hamn är åter på plats. Den svenska metallbranschen kan locka ännu flera köpare. Här är ett annonsförslag:
Svenskt stål biter – tål temperaturer ned till + 5 grader.
Allan von Kompost
redaktionschef
De få kvarvarande mackarna på södra Öland kan kanske bli kvar. Regeringen har nämligen infört ett stöd till de miljöförstärkande åtgärder som krävs på mackarna. Stöden ska träda i kraft 13 april.
Vad ska byggas eller göras på det stora renschaktade fältet strax söder om Gräsgård? Spekulationerna tilltar i styrka, gissningarna är många.
Kulturorganet tippar vilt: En ersättningsarena för Guldfågeln, en friidrottsanläggning med nio fullängds 400-metersbanor. Ett fängelse större än det i Kumla. Kanske en nödlandningsplats för Gripenkärror på väg hem från koll av ryssen över Östersjön? Ett magnifikt muséum över cykelledsfiaskot ”Fyr till Grönhögen” är också tänkbart, liksom ett upplevelsebadhus med fem tävlingsbassänger mellan 100 och 25 meters längd samt en äventyrspool med levande krokodiler, miniubåtar, rutschkana och eldriven färja.
Det finns en pärla i den svenska teveöknen: Frank Erichsen. Som hundra procent bonde förverkligar han sitt mål att bli självförsörjande småbonde i storjordbrukens iskalla tid. Hela karl´n utstrålar skaparglädje, kunskapstörst, nytänkande, energi och livslust. Han ger sig på allt och går det så går det. Jag njuter varje sekund.
Upplägget är enkelt. I slitna arbetskläder berättar han för en kompis vid kameran vad han gör. Det är allt. Och ur detta enkla recept skapas tevehistoria. Frank lär sig, vi lär oss, gården växer, publiken får insikt i sådd och skörd, födslar och slakt. Vi ser livet utan gucciväskor, flärd och självbespeglande selfier..
Tack SVT att ni åtminstone köper in annat än den sorgliga kompott ni totar samman av mediokra thrillrar, soffmys och fnittrigt pysslande.
Ingen rast, ingen ro. Sedan kulturorganet i samarbete med statsminister Stefan Löfven snart har avskaffat den ärvda kungamakten och ersatt den med valkungadöme, väntar nya politiska uppgifter, fajter, segrar.
Nu ska småmackarna på vischan räddas! Regeringens förslag om ombyggnad av dem till 1 juli nästa år då bensinen med det vackra namnet E10 blir standardsoppa, måste synas i sömmarna. Det är snart val och kulturorganets frågor, enkäter och attacker till och mot våra folkvalda kommer inom kort att ge dig en klar uppfattning om vilka partier som måste röstas bort. Redan nu vågar vi påstå att de är ”många”.
I dag mejlfrågar vi 30 slumpmässigt utvalda riksdagsledamöter hur småmackarna i glesbygd ska överleva. Svaren presenteras successivt.
Allan von Kompost
redaktionschef
PS. En ledamot svarade med vändande post. Hon skriver som nedan. Kulturorganet vill inte vara sämre. Därför önskar vi Angelica både God Jul och Ett Gott Nytt ÅR.
Men vad 17 gör Hannu Himanen på golvet? Jo, han putsar och fejar inför öppnandet av Annys Fiske i Gräsgårds fiskehamn. Säsongsstart: Veckoslutet före midsommar.
– Allt blir som vanligt, berättar Hannu när han kommit på benen igen. Man ändrar inte på en vinnande meny.
Råvarorna, alltså fisk och räkor, har det inte varit några bekymmer med. Allt finns på marknaden, trots att fisket nu för tiden går skralt.
– Men fiske för mej är historia i dag, säger tidigare fiskaren Hannu. Nu för tiden nöjer jag mej med Annys Fiske.
Att mycket tång och havsväxter dras in i Gräsgårds hamn av nyckfulla strömmar vet vi sedan länge. Jag har själv sett hur tång och annat har sugits in i hamnen trots hård frånlandsvind.
Periodvis är stanken besvärande och den seglare som förra sommaren försökte ta sig in i hamnen misslyckades, trots att båten bara stack 135 centimeter.
Läste för en tid sen att man nu försöker få igång muddring av den lilla hamnjuvelen. Men minns jag rätt har alla såna försök tidigare gått om intet. Men skam den som ger sig. Muddring måste till, liksom reparation av den södra pirarmen.
Sen kanske Annys Fiske kan dra till sig andra entreprenörer och få livet att sjuda bland bodar, lager och nätverkstad?
Den parkeringsplats nära vägen till Cementas kalkstensbrott vi tidigare berättat om får snart en ny byggnad, en åsikt vi bygger på ett underlag av dagens foton. Av byggmateriel och allehanda tillbehör att döma utesluter vi teorier om kärnkraftverk, parkeringshus eller nytt kommunhus, utan dristar oss i stället till att slå till med den djärvaste av gissningar: En toalett – till och med en gammaldags torrtoa med två latriner. Kulturorganet tycker idén är skitbra.
I går satt min fru och jag och drack kaffe i Degerhamns hamn. Som sällskap hade vi en yster sol och fyra minkar. Vi pratade om gångna tider, hur trevligt det var här nere för några år sen när ställplatsen var full av liv och det fanns en liten servering bakom båtladan. Ställplatsen blev till och med vald till årets bästa 2014.
Jag gör långt kort:
Sedan kom makten in i spelet och med ett enda dråpslag dödade Länsstyrelsen, framgent kallad Nejmyndigheten, hela hamnlivet, ja mer än det. Nejmyndigheten sa nej till kommunens givna dispens från strandskyddet. Ställplatsen tvingades stänga, hela området förvandlades från ”livslevande område” till ”evig öken”. Den lilla markplätt Nejmyndigheten ansåg så viktig att strandskydda ligger i dag öde. Den timme vi satt här nere såg vi inte en enda människa där. Periodvis sitter vi ofta här och ytterst sällan ser vi mänsklig närvaro. Nån enstaka gång rastar nån sin hund här. Nejmyndigheten visade musklerna, men bättre än muskler är ofta aktiva hjärnceller.
Nejmyndighetens beslut sänkte också omsättningen i dåvarande livsmedelsbutik i Södra Möckleby. Den tappade en stor del kunder och gick några år senare i konkurs. Bra jobbat, Nejmyndigheten! Ni är med och stöttar bygget av servicehuset i hamnen, sen slår ni sönder ställplatsen, utvecklingen och framtidstron med storsläggan.
Jag gör långt ännu kortare:
Ett medborgarförslag föreslår nu att åter öppna ställplatsen i Degerhamns hamn. Det skriver Barometern i dag.
Makten i Kalmar kan visa sig ickediktatorisk om den verkligen låter bli att bygga Bananen. Nejmyndigheten har här chansen att visa att man kan tänka om – och tänka rätt.
Fortsättning följer…
Sune Flisa
chefredaktör
Några av många tidigare inlägg i fallet kan du läsa här och här och här och här.
Som Shimla News redan har berättat har alltså Mörbylånga kommun placerat ut en sprillans ny sittmöbel vid gamla boulebanan i Grönhögen. Kommunen och byn är att gratulera. Nu återstår att se om möbeln får stå ute året runt – en förutsättning för god besöksfrekvens.
Dagens insändare tar upp det alltid aktuella ämnet ”hur rädda glesbygden?” Läget är akut för södra Öland, menar skribenten Claes Elinder. Om bara 20 år kan södra ön ha mist sin sista bofasta invånare! Ett tiotal skyddsregler lamslår utvecklingen och strandskyddet hämmar nybyggande, menar Claes. Han föreslår bland annat punktvisa expansionszoner för bebyggelse vid stränder i mindre samhällen. Han vill också slå ett slag för ett nytt kommunalskattesystem.
*****
Det är inget fel på Sveriges glesbygd, glansbygden! Det är fel på spelreglerna för glansbygdens möjligheter att överleva.
Under 6 000 år har våra lantbrukare mejslat fram den kulturbygd som vi i dag fortfarande har kvar lite här och var i vårt land. Samtidigt – i det fördolda – pågår en total utplåning av det småskaliga jordbruket i Sverige och en decimering av glansbygdens befolkning. Detta underlättas av lagar kombinerade med en visionslös styrning av glansbygden.
Under 1800-talet arbetade nästan hela befolkningen inom jordbruksnäringen. 1920 hade andelen sjunkit till halva befolkningen. I dag återstår endast en spillra av glansbygdsbefolkningen. Inom bara några årtionden har vi kanske endast ett fåtal superstora rikslantbrukare kvar och det i en tid då Sveriges självförsörjningsgrad är under femtio procent. Vår utsatthet i en krissituation är högst alarmerande.
För Sydöland är loppet snart över. Omkring år 2040 finns sannolikt inte längre några bofasta kvar överhuvud taget – möjligen en eller annan storbonde. Bygden blir en tummelplats enbart för sommarturister. Kulturvärldsarvet – Södra Ölands Odlingslandskap – som har sin grund i det småskaliga jordbrukets samverkan med naturen – kommer då sannolikt att förlora sin världsarvstatus.
Trots högljudda protester från den kvarvarande bofasta befolkningen under minst ett halvt sekel händer i praktiken ingenting. Mörbylånga kommun och Länsstyrelsen svarar med tystnad och fortsätter framgångsrikt att utplåna bygden samtidigt som kommunen satsar helhjärtat på att utveckla centralorten Färjestaden. Seriösa planer smids redan bland de bofasta på Sydöland att anlita EU-domstolen för mänskliga rättigheter och be om hjälp. Samerna har minoritetsskydd. Det borde även våra kvarvarande lantbrukare ha.
I en debattskrift från 2020*beskrivs myndigheternas kulturutrotning utifrån ett öländskt perspektiv. Svenska politiker, myndigheter och domstolar har själva fastnat i sin egen planterade snårskog av regelsystem som lamslår den svenska glansbygden.
På Sydöland finns idag minst ett tiotal skyddsregler som tycks ge i första hand kommunen, Länsstyrelsen, Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och Trafikverket fria händer att förhindra all utveckling. Strandskyddet, Natura 2000, Världsarvsreglerna, Arkeologiska skyddsregler är några av bestämmelserna. Ny bebyggelse tillåts knappt på Öland – utom i Färjestaden och Borgholm och på några få andra platser. Den bofasta befolkningen och kulturen dör.
Vi är övertygade om att de flesta svenskar vill ha kvar en levande glansbygd. Men detta kräver mod, nytänkande och handlingskraft.
Undertecknad föreslår att följande åtgärder utreds och genomförs:
* Inför kommunalskatt som utgår från var du vistas under året. I dag kan du bo tio månader i din sommarstugekommun och två i den kommun du är skriven och endast betala kommunalskatt till den sistnämnda – trots att du får mängder av service av din sommarkommun.
* Riksdag och regering tar fram en handlingsplan för hur den svenska glansbygden skall räddas och utvecklas.
* Budgetera 20 miljarder kronor extra per år under 20 år för investeringar i glansbygden.
* Skapa punktvisa expansionszoner för bebyggelse vid stränder i mindre samhällen så att människor kan bygga och bo där de önskar.
* Sänk kommunalskatterna inom glansbygden tills den kommunala servicen på landet motsvarar den i stad.
* Inför differentierade arbetsgivaravgifter som man har i Norge.
* Sänk drivmedelsskatten för glansbygdsboende. Elbilar ges fri el.
* Låt kommuner med naturfyndigheter såsom vattenkraft och malm behålla en större andel av vinsten.
* Sänk kostnaderna för att driva industrier och företag inom glansbygden.
* Tillåt olika kommunalskatteuttag inom en kommun. En kommundel som är i behov av stöd för sin utveckling skulle på så sätt locka nya bosättare med en låg skatt under exempelvis en tioårsperiod.
Sydöland februari 2021
Claes Elinder
* Rädda Sydöland – ett svenskt glesbygdsdrama av Claes Elinder. Boken är slut på förlaget, men kan läsas och hämtas hem på nätet
Kyrkogården i Smedby får underkänt i Sune Flisas kommande kartbok Var så god och sitt – på Öland.
– Endast sittmöbler räcker inte. Var ska du placera rådjurssteken? Ska du sitta dubbelvikt för att nå ner till tallriken på gräsmattan och inte kunna andas? Svara mej! skriver Sune i en artikel i tidningen Shimla News, som avsatt fem reportrar att följa den turistiska kräftgången på södra Öland. Kvintetten menar att Mörbylånga kommun har nått the tipping point, att slaget är förlorat.
”Utan sittgrupper, papperskorgar, soptunnor och cykelled krälar sig kommunen tillbaka in i forntiden”, skriver en av dem i samma tidning.
Politiker, ölänningar, invandrare, sommarboende – vakna! Varför stängs Öland ned så snart sommaren är över? Finns ingenting att värna under senhöst och ”vinter”? Vem fattar alla tokiga beslut om ”att ta bort och stänga ned”? Det kan röra sig om sittmöbler, det kan handla om papperskorgar och soptunnor.
Fotoexemplet nedan vid Torngårdsvägen är bara ett exempel. Papperskorgar är också borttagna vid exempelvis den stora rastplatsen i Blåsut. I Seby läge finns plötsligt varken papperskorg eller soptunna. Varför? Dessa ställen besöks året om, igen och igen.
På alla dessa platser ser jag ofta människor rasta. Och vi vet hur människan funkar, finns ingenstans att slänga skräpet hamnar det förr eller senare i naturen. Därifrån blåser det mot kusten och hamnar i havet. Varför gör ni/vi så?
PS. Häromdagen läste jag Nätverk Sydölands lista med ”hundratals” viktiga punkter att förverkliga. Till dessa borde fogas ”att hålla skiten ifrån sig”. Det är den civiliserade människans främsta signum.
alvarsamt2 