Kategoriarkiv: litteratur

lugn, bara lugn

Plötsligt vill alla små-, halvstora-, självgoda och supersjälvgoda journalister och kulturpersonligheter spy. I alarmistiska artiklar ser den ena lättviktsreportern efter den andra chansen att föreslå vilka huvuden som ska rulla. Byt ut alla 18 ledamöter eller stäng antikboden och starta om hela klabbet till nåt nytt – nåt fräscht och pimpat.

Små och stora krönikörer, liksom kvällpressens supergubbtyckarmaskiner – som i tusen år har yttrat sig om allt från hur man skjuter älg eller separerar eller byter plåster på en skadad tumnagel eller förklarar den romerska kulturens nedgång och fall till hur man i dag löser ett politiskt problem i Senegal, i Rotebro, i Svenska Akademien eller på Mars. Nej, nu tog jag i i underkant, många av de här proffstyckarjepparna med tjocka plånböcker vet ännu mera. De vet allt. De framförs som allvetande självgoda gudar i pösiga, småhånleende attityder, som de charmigaste grannarna eller mest ordbajsproducerande i landet – och ibland i hela universum. Då och då får de också tillfälle att skryta över hur mycket pengar de har tjänat. Vid högtidliga tillfällen får de till och med säga att de har tjänat mer än den där andre duktigponken. De har i decennier suttit och slötrummat in sina krönikor i landets största kappvändarkvällstidningar som mjölkat dem likt nyckelpigor som drar vinsten ur bladlössen. Och det sorgliga är att man nästan alltid vet vad de kommer att skriva. De är stöpta. De har stelnat. De är egentligen för länge sen döda. Trots det vet de allt.

Det är nog därför det ser ut som det gör i landet ity att dessa allvetare har det digitala försprånget genom de tidningar som lever på dem. Blaskan ringer upp, kastar ut frågan: Nå, vad kan du säga om den här jävla soppan? Det tar några minuter att få upp ”det sensationella uttalandet” på webben. Folket och politikerna får sitt pratminus så vi alla kan leva vidare i vetskap om den absoluta sanningen. Dessa tidningar och eterkanaler sprider ”femminuterstänk” hellre än att samarbeta med de eftertänksamma – som kan tänka på riktigt. Ty riktigt tänkande kräver tid. Det har det alltid gjort. Snabbare datorer och tusen appar till lilla mobilen hjälper inte. De kan inte tänka, bara få dig att tro att du tänker. Och i dag bygger nästan allt på tro.

Svara mig på min fråga: Hur kan alla dessa utanförmänniskor veta att de har rätt när fakta inte finns, när den externa utredningen inte är offentliggjord, när det mesta byggs på skvaller. Ingen vet egentligen nånting efter en veckas Hela havet stormar. Vi tror och vi hör och vi tror oss ha hört fastän vi knappt vet ett piss. Men lik förbannat talar alla som om de vet nästan allt – innan den gjorda advokatutredningen är öppnad för insyn och fakta sitter som fjärilar spetsade på nålar. Besserwissrar och självgoda krönikörer må kalla akademiens ledamöter för ”femåringar i sandlådan” eller sammanfattar hela det komplexa händelseförloppet med ”vem bryr sig?” Då har man kommit långt från begreppet ”tänka efter”?

Samtidigt tar konturlösa kulturarbetare och bleka politiker utan kurs och kontur chansen att slicka fingret och hålla upp det i tyckarvinden. Åh. Det blåser dit. På med knytblusen. Fort som fan. Och så en selfie på Facebook och Instagram med den lilla knuten så gulligt slagen under lilla hakan. Jag är med. Jag är med på den rätta sidan! Säg att jag är bra! Säg det! För nu har jag väl räddat Akademien!? Och vi vinner väl valet på det här?! Och får nya jobb i teve? Larviga såna men de ger ju dock stålar!

Signalpolitik och mediernas oförmåga att hålla huvudet kallt blir sannolikt framtidens stora problem inom politik och samhällsutveckling. Alla dessa människor som på ett bräde serverar quickfixar i vitt skilda ämnen förfasar sig ofta över hur omvälden ser ut. Hur hopplöst det är med alla krig, alla konflikter, all oro och orättvisa.

Dessa sanningssägare är själva splittrade av problem som inte går att lösa med ett enkelt pratminus i en tidning. Många har ältat personliga problem sen barnsben. Många är skilda, ofta i hjärtskärande processer som drar ut på tiden. Flera av dem kommer aldrig ens att kunna skaka tass med sitt ex, trots att det lilla vattenglaskaoset endast omfattar två människor. Två! Andra är jagade av kronofogden för att de inte delar synen i vissa frågor med Skattemyndigheten. Några få är till och med misstänkta för brott – för att de inte kunnat komma överens med en enda kompanjon – eller med svensk lagstiftning. En rätt stor andel ligger i fejd med grannar och kollegor. En ännu större grupp går på terapi för att stärka sitt självförtroende. Och massor av de politiker som har till jobb att megafonera ut ”sanningar” går dels på kurser för att stärka sitt självförtroende, dels på så kallad ”medieträning” för att lära sig ”att komma undan journalisternas kinkiga frågor genom ickesvar”. Rätt många har dessutom alkoholproblem och därmed svårt att samarbeta med någon enda människa, i vissa fall till och med med sig själva.

Man kryper utmed marken. Så blåser det till… Upp med det slickade fingret… Så ja, nu känns det påpassligt att säga nåt rätt och sunt igen, att tycka nåt riktigt prakträtt! Jag var ju ändå scout när jag var liten och allt dumt jag gjort är preskriberat.

Den enda riktiga människan i Akademiensoppan slabbiga sliskiga träsk är Kristina Lugn. Lyssna på henne här i en intervju från i går. Kontentan är att ingenting är så lätt som alla förståsigpåare, alla yrkestyckare, alla utanförtyckare, alla småtyckare och alla tidningskåsörer och pösiga proffstyckare försöker få oss att tro. Med mänsklighet försöker hon ge en mänsklig bild av det inferno som uppkommit, den lilla fejd som många yrkestyckare menar har skämt ut Sverige i hela världen och kanske även ruckat på jordens bana runt solen och styrt ut Golfströmmen från Europa så vi alla kommer att frysa ihjäl… Tänk om de för en gångs skull får rätt!

 

 


 

Annonser
Taggad , , ,

det enkla livet – och det hopplösa

Jag fortsätter läsa Anaïs Nins dagbok. Nu del 5. Anaïs har kommit till Mexiko. Hon älskar människorna och där vill hon leva det enkla livet – nära naturen, med vänner, i kärlek, utan förljugenhet, utan ”fernissa”. Så känner vi väl alla ibland.

Är det konstigt att man längtar bort nån gång? sjöng Lena Andersson för länge sen. Den frågan ställer jag mig ofta, mer än nånsin efter att ha upplevt två chockartade krogmiddagar tätt på varandra. Vid den första satt nio medelålders personer vid bordet. Alla nio satt måltiden igenom och tittade ner i sina mobiler. Ingen sa ett enda ord. Vid middag nummer två satt sju yngre människor vid två bord. Sex av dem ”stirrade telefon”. Den sjunde tittade rakt ut i intet och jag såg på henne att hon undrade vad som var fel – med henne, med umgänget, med mänskligheten, med livet.

Mitt intresse för datorer kräver viss speciallektyr. Men allt har gått för långt. Den teknik som intresserat mig är på väg att utvecklas till ett hån mot mänskligheten. I den senaste numret av PC för alla läser jag följande notis- och artikelrubriker:

  • mobilen varnar för dålig hud
  • kalsongerna skyddar mot strålning
  • smart väska följer efter dig när du reser
  • Foldimate viker tvätten helt automatiskt
  • Philips pannband ska hjälpa dig att sova
  • Kohler styr badrummet med rösten
  • låt tandborsten analysera dina tänder
  • virtuella etiketter i LG:s smarta kylskåp
  • så styr du värmen från din mobil

Jag längtar bort. Jag längtar till det enkla livet. Jag längtar till livet runt en lägereld. Jag längtar till min koja med säng av granris och min ungdoms sönderlästa Lägereldar längesen av pälsjägaren i Kanadas urskogar Harry McFie – och kanske också volym 5 till 7 av Anaïs Nins dagbok.

 

 


 

Taggad , , ,

Anaïs Nins dagbok

Du kan ta vilken som helst av de sju volymerna, slå upp den på måfå, börja läsa och genast känna dig delaktig i det hon berättar. Hon som skriver är Anaïs Nin. Boken är hennes omfångsrika dagbok.

Anaïs Nin föddes i Frankrike, växte upp i Spanien. Hennes dagbok handlar om flera decennier av hennes intensiva, fattiga, mödosamma, framgångsrika och fantastiska liv, 1903-1977.

Anaïs Nin skrev också erotisk litteratur. Under sitt mycket fattiga förhållande med författaren Henry Miller började de båda skriva pornografiska berättelser för en anonym uppdragsgivare. Arvodet var en dollar per sida. I dagboken förekommer ofta en av hennes närmaste och betydelsefullaste vänner,  författaren Lawrence Durrell. En dråplig text om Anaïs Nins dubbelliv hittar du här.  Den handlar om hennes två män, maken och älskaren, en på USA:s västkust, en på ostkusten. För att hålla reda på vad hon sa och inte sa till dem skapade hon sin egen ”lögnlåda”. Manuskripten till den enorma dagboken kan du se här. De väger säkert mer än Nin själv.


 

Under flera decennier har jag då och då läst om någon volym av ”dagböckernas dagbok”. I Anaïs Nins dagbok möter vi ett myller av människor, stora och små genier och mängder av älskare, konstnärer, musiker, dansare, filmare och författare i Paris och New York. Hon skriver om sina känslor, om vad hon älskar och fascineras av och om vad hon ogillar och vill bort från. Hon skyr politik och dogmer, hon avskyr pengar men är generös som få. “When we blindly adopt a religion, a political system, a literary dogma, we become automatons.”

Anaïs Nin är känslig som tunt glas. Men hon är stark i anden, målmedveten, envis, lojal, hjälpsam men också benhård i omdömen och val av män, kvinnor, älskare och vänner. Hon är emot den intellektuella litteraturen; hon vill utveckla den känsliga och kvinnliga. Hon vill synliggöra det undermedvetna, och hon hittar näring till skrivandet i mänskliga möten, dans, konst och musik.

Hon skriver med korta meningar. Ibland bara ett enda ord, nedtecknat som ”en händelse att minnas”. Smått och stort blandas. Trots att dagboken behandlar ett synnerligen blodigt århundrade är det sällan hon på allvar bryr sig om världen bortom Anaïs Nin. Ett exempel ur kapitlet Augusti 1945. Hon inleder med några tankar om dagbokens utformning. Sen skriver hon:

”En atombomb fälld över Hiroshima. En fasa som får världen att tappa andan. Otroligt barbari.”

Efter denna mycket korta notering om mänsklighetens dittills värsta dödsbringande bomb fortsätter hon texten med en pikant men obetydlig detalj i en filminspelning på stranden i Amagansett.

I dag talar vi ofta om informationsteknikens faror, om att vi människor glider ifrån varandra på grund av datateknikens framsteg. Vi umgås inte längre fysiskt i realtid, utan genom sms, mejl och sociala medier. Unga tror sig ha många vänner bara för att de har många följare och får många likes. Denna fara uppmärksammar Anaïs Nin redan på 1940-talet, då mycket få visste vad en dator var för något. Utdrag ur kapitlet Maj 1946:

”Hemligheten med ett rikt liv är att leva och relatera sig till andra som om de kanske inte kommer att finnas i morgon, som om man själv inte kommer att finnas i morgon. Då finns det inget utrymme för den eländiga, syndiga vanan att skjuta upp till morgondagen, och därmed gå miste om kontakter och gemenskap. Denna tanke har gjort mig mer och mer uppmärksam inför alla sammanträffanden, möten, presentationer som kan innehålla det djuphetens frö som man lätt skulle kunna strunta i. Denna känsla har blivit sällsynt, och den blir sällsyntare för varje dag nu när vi har nått en snabbare och ytligare rytm, nu när vi tror att vi har kontakt med ett större antal människor, fler människor, fler länder. Det är den illusionen som kan komma att lura oss att tro att vi har djup kontakt med våra medmänniskor. Den farliga tid då mekaniska röster, radioapparater, telefoner, ersätter mänsklig närhet, och begreppet ”stå i kontakt med miljoner” medför en allt större torftighet när det gäller närhet och människors sätt att se varandra.”

Även om Anaïs Nin är en av mina husgudar blir min inställning till henne en aning mer kritisk för varje gång jag läser henne. Hon saknar en djupare humor. Och hon saknar självironi. Hon är spröd och känslig, hon avskyr cynism och satir, men blir själv allt mer cynisk, alltmer dömande. Hon ”betygsätter” alla människor, vissa är innerliga vänner en tid men döms småningom ut – av olika anledningar. Allt hon skriver om är egentligen bara Anaïs Nin. Hon är navet i världens hjul. Ska man sätta ett enda ord på henne väljer jag superegocentrisk – och detta trots att hon är generositeten, givmildheten och öppenheten själv. Hon är en livslevande paradox. Som många konstnärer och författare blir hon till slut själv viktigast av allt och alla. Hon blir sin bok, hon blir sin egen dagbok. Det är just därför man ska läsa henne, Anaïs Nin. För även du och jag är kanske som hon – viktigast av alla?

Till Anaïs Nins styrkor hör att hon är skoningslöst ärlig. I dagboken finns mängder av brev från och till de många(!) människor hon umgås med, som betyder något för henne, som hon älskar eller tycker illa om. I dagboken finns även brev som hon aldrig postade, måhända för att hon fann dem alltför råa och kritiska.

Trots min kritik måste jag tillstå att dagboken på många ställen fortfarande bländar med sitt vackra språk, sitt återhållsamma vemod och sin extatiska livslust. Eller vad tycks om detta lilla stycke? Det ingår i kapitlet Januari 1946 och handlar om en döende kärleksrelation. I mina ögon är det ett litet mästerverk:

”Gonzalo och jag går fortfarande ut och promenerar tillsammans. Vi sitter fortfarande på kaféer. Men vi går inte längre omkring på nuets gator utan på det förflutnas. Det är ekon från en djup bindning, dess mänskliga eko. Vi sitter i förlängningen av tiden från våra Pariskaféer. Det är den gamla vänskapen som vägleder våra steg, som beställer drinkarna, styr våra samtal. Det är den gamla vänskapen som gör bleka gester med välbekant värme. Gnistan finns inte längre där. Kvardröjande ekon. Den nio år gamla tillgivenhetens gator är fortfarande rikligt befolkade. Han har fortfarande roliga historier att berätta för mig, även om jag inte uppfattar dem lika livligt eller skriver ner dem i dagboken; han är fortfaranae full av indiansk humor, skadeglädje, skälmaktighet. Men allt detta är tributen från det förflutna, ekon, genljud, mjuka och bortdunstande inför intensivare stunder med andra vänner.”

Låna Anaïs Nins dagbok. Vilken del som helst. Slå upp den på måfå, var som helst. Börja läs och glid in i en extremt ”närvarande” värld – trots att den inte längre finns…

 


Möt Anaïs Nin här. Hör hennes föreläsning om kvinnlig kreativitet här. Delar ur den erotiskt laddade filmen Henry & June ser du här.

 

 

 

Taggad , , , ,

vår utmätta tid

Jag är inne i en Vilhelm Moberg-period. Jag slukar titel på titel. I allt han skriver finns döden bakom hörnet. Få kan som han förmedla dödens existens. Döden finns där som livets punkt, hur mycket vi människor än tänker bort den. I modern tid har vi blivit duktiga på att förringa döden, skjuta den ifrån oss. Vi säger gått bort i stället för dött. Vi skriver lämnat oss i stället för dött. Att läsa Moberg är att inse det katastrofala – och därmed trigga livslusten. Utan vår historia är vi ingenting. Och utan döden skulle vi bli olidligt självgoda.

Att vandra planlöst på kyrkogårdar har alltid tilltalat mig. Där står vi öga mot öga med vårt öde i en ofta seren miljö. Livsglädje blandas med dödsinsikt. Under promenaden runt kyrkan i Stenåsa hade jag Mobergs mästerverk Din stund på jorden i tankarna. Den läser jag vart tredje år – för att hålla insikten om döden levande.

C H Jonsdotter föddes för 221 år sedan. Tack vare gravkorset känns hon fortfarande en aning närvarande, även om hon i dag har varit död i 147 år.

Inne på den lummiga kyrkogården i Stenåsa vilar friden. Denna dag råder samma stillhet utanför murarna. 

Gravstenar, murar och träd i harmoniskt samarbete. Kyrkogården i Stenåsa hör till mina favoriter, liksom den i Segerstad.

Taggad , , ,
Annonser