Ledare: Öland – hovets sista fäste

Att i dag slå upp annonstidningen Ölandsbladet är som att som kasta sig hundra år tillbaka i tiden. Två sidor + ledarsida om Victoriadagen. Som om det inte skulle räcka för att knäcka en verklighetsbaserad och någorlunda uppdaterad läsare bjuds man även två betraktelser, varav en påstår att ”Kristus är uppstånden” medan den andra har rubriken ”Går det att sjunga påskens psalmer?”. Tidningen tar i så skjortan spricker för att befästa den obsoleta rojalismens sista fäste: Öland. Man ger dessutom fritt utrymme för Svenska kyrkans fabler – som nästan ingen människa tror på! Stat och kyrka är sedan länge separerade, men de religiösa har av hittills ännu outgrundlig anledning automatiska rättigheter att framföra sina världsfrånvända sagor var och när som helst i den omoderna svenska gammelpressen. Insändare och debattartiklar ”tvättas och redigeras” däremot av rättänkande tidningsredaktioner, medan betraktelser om ”änglar vid den tomma graven” och sagor om prinsessor tillåts sprida de mest vansinniga uppfattningar om den värld vi lever i. Men så är det: Pengar luktar inte. The show must go on, vare sig du driver en kommun, ett gammelmedia eller en kyrka.

Devota Ölandsbladets chefredaktör låter klyschorna smattra som kulsprutesalvor ur den trimmade megafonen för att en prinsessa ska fylla 45 i sommar. I texterna får man uppfattningen att det bara är Victoriadagen som fortfarande håller Öland på fötter – och detta i en kommun där det dominerande politiska partiet vill avskaffa rojalismen och kasta både kung, drottning och prinsessor över bord. Men människans lott är falsk. I socialdemokraternas partiprogram läser vi:” _ _ _ vill socialdemokratin också verka för att monarkins arvsprincip avskaffas och ersätts av en republik, där statschefen direkt eller indirekt väljs av folket.” Det hindrar inte sossekommunalrådet Ilko Corkovic att säga: ”Det känns som att det blir ett evenemang för etablissemanget, för en liten klick utvalda.” Den ledande lokala socialdemokraten för ett parti som vill skrota kungahuset vill alltså att flera än bara etablissemanget ska få njuta av det kungliga spektakel som man egentligen vill avskaffa. Makten är härlig, liksom kungariket. Liksom kosingen man drar in på tramset.

Man kan tycka vad man vill om fester för endast etablissemanget eller folkfester för alla – men inblandade parter – Leroy Media och hovet, med grandiost stöd av Ölandsbladet – för folket tillbaka till en tid då man berättade sagor om prinsessor för de yngsta barnen. I dag berättar man dem för vuxna. Man tror dessutom att de är helt sanna.

Sune Flisa
chefredaktör

Kommunskryt för skattepengar?

Ska Mörbylånga kommun köpa helsidesannonser i gammelpressen för att skryta om sig själv? Ingår det i en kommuns uppgifter?

När Svenskt näringsliv i höstas presenterade undersökning om företagsklimat hamnade Mörbylånga kommun på plats 275 av 290 kommuner. Man var också sämst i länet. Nu säger kommunen i en helsideannons att man har bäst tillväxt i länet, allt enligt kreditupplysningsföretaget Syna.

Kulturorganet ifrågasätter en skev utveckling. För några år sen köpte kommunen in falska artiklar, nu skryter man i lokalpressen genom annonser. Vilket blir nästa steg i den kommun där det tog 17 år att stycka av en tomt, där skatten är skyhög, där avgifterna är bland de högsta i landet, där man skämt ut sig med en havererad cykelled och där östra sidan släpar långt efter i utvecklingen?

Kulturorganet har sedan i torsdags morse sökt svar på frågor hos företaget Syna. Inget svar.

Mer om nativeannonser kan du läsa här

Och här kan du prenumerera på kulturorganets videor

Mörbylånga kommun börjar likna Ryssland

Kulturorganet fick alltså rätt igen – tyvärr. Mörbylånga kommuns attityd mot medier liknar allt mer den i Ryssland. Man väljer ut vilka medier man informerar – och håller andra utanför. Man servar de lydiga, de som stryker medhårs och skriver snällt och tillrättalagt; det makten vill få ut till medborgarna. De ifrågasättande medierna får inga svar. De tjänstemän som vägrar lämna ut information om viktiga kommunala frågor försvaras till och med av den högsta politiska ledningen.

Mörbylångas politiker är pinsamt ”duktiga” på att måla upp förskönande bilder av sig själva och kommunen, men de ser inte farorna med sitt beteende. Man pratar gärna om demokratiska rättigheter men i praktiken agerar man diktatoriskt. Läget är oroväckande. Vi går mot en rysk modell av den öländska journalistiken.

I förra blogginlägget ser du vårt mejl till miljöchefen Staffan Åsén, avsänt 6 maj. Det innehåller några busenkla frågor om årets största händelse i kommunen – den i Mellby strandade knölvalen. Vi har inte fått annat svar än att han ska höra av sig så snart han kan. Nu har det gått två veckor.

I förrgår mejlade vi kommunalråden Matilda Wärenfalk (S) och Anna-Kajsa Arnesson (C) samt oppositionsrådet Henrik Yngvesson (M) i ämnet.

Endast Matilda Wärenfalk tyckte det var lönt att svara, se nedan:

Det Matilda Wärenfalk skriver visar att hon inte förstår allvaret. Hon försvarar sin utarbetade tjänstemans slöa beteende mot en intresserad mörbylångabo, samtidigt som hon hyllar och högaktar de demokratiska principerna. En hopplös ekvation, Matilda.

Kulturorganet har inte fått svar på 14 dagar, men I dag uttalar sig miljöchefen Staffan Åsén i gammelmediet Barometern. I den tidningen uttalar sig gärna kommunen, eftersom den blaskan alltid skriver snällt och tillrättalagt, som makten vill:

Det har aldrig varit aktuellt att Mörbylånga kommun skulle stå för notan. Kommunen fick i ansvar att hitta företag som kunde få upp valen och lasta den, berättar miljöchef Staffan Åsén. _ _ _ Kustbevakningen, som först blev kontaktade för att undersöka om det gick att bogsera ut valen och sänka den till havs, kom fram till att Östersjöns ekosystem inte är anpassat för att ”bryta ner ett kadaver av den här storleken.

– Enligt valexperter tar det längre tid att bryta ner en valkropp i Östersjön än i Västerhavet. Det fanns risk att delar skulle flyta upp igen, säger miljöchefen.

*****

Eftersom kulturorganet – av pur nyfikenhet – även har frågat miljöchefen varifrån han fått teorin om att valkroppen skulle ta längre tid att bryta ned i Östersjön än i Västerhavet, blir vi nu förvånade då han tiger mot oss men i andra medier berättar att dessa fakta kommer från ”valexperter och Kustbevakningen”. Vi kände faktiskt inte till att Kustbevakningen är specialister på just ”biologisk nedbrytning i havsmiljö”.

Då jag som akvarist har noterat att döda djur snabbare bryts ned i söt- än i saltvatten (en kul aspekt är exempelvis att vi lägger in sill för att den ska hålla sig – i salt!) vill jag gärna få kontakt med de experter som påstår motsatsen. Icke heller på den frågan svarar miljöchefen Staffan Åsén. Och givetvis ifrågasätts den inte i Barometern. Man skriver det makten säger – som i Ryssland.

Kulturorganet har nu begärt ut kommunens e-postloggar för april och maj för att om möjligt hitta de svar kommunen förvägrar oss.

Sune Flisa
chefredaktör

Ledare: Vackra ord är intet värda

Gammelmedierna är märkliga. De säger sig vilja ha en bra dialog med tittare och prenumeranter, de vill ha tips och synpunkter, ris och ros. Men i tidningen Barometerns fall stämmer detta inte alls.

Den 2 januari skrev jag ett öppet brev till tidningens chefredaktör Anders Enström. Jag ställde några mycket enkla, seriösa frågor om press- och yttrandefrihetens grundläggande normer. Inget svar.

Det är inte bara beklämmande, utan också farligt, att den mediala världen allt mer efterliknar den politiska. Så snart vanligt folks frågor och synpunkter inte genast kan klassas som ”beröm” eller ”folkligt trams” är intresset för dialog mycket svagt. De demokratiska grundbultarna väger beklagligt nog allt lättare i vårt lands mediala och politiska sfärer.

Denna nonchalans kan bara tolkas på ett sätt: Intresset för demokratiska värden och frågor är tyvärr mycket mindre än ”makten” i alla passande sammanhang vill göra gällande.

Vanligt folk har bara ett effektivt motvapen: Konsumentmakt. Köper du en skitsak lämnar du tillbaka den. Får jag inte svar på brev till Barometerns chefredaktör avsäger jag mig prenumerationen.

Allan von Kompost
redaktionschef

sluta gulla – framför allt med makten

Nyhetsmediernas uppgift är att objektivt berätta om vad som hänt. Dessvärre ser jag en oroande utveckling mot att göra saker och ting bättre, större, gulligare än de egentligen är – och att medierna blir megafoner åt makthavare.

Ett exempel från dagens nyhetsflöde är Mörbylånga kommuns beslut att öppna två medborgarkontor. SVT håller en låg och saklig profil och ger i en notis nödvändiga fakta.

Barometern väljer en helt annan väg och gör ett mindre reportage i den ”gulliga” stilen med bandklippande småbarn och maktrepresentanter som oemotsagda får häva ur sig tröttsamma floskler. En kommunikationschef får spä på ”det fantastiska” genom att två gånger få säga samma sak:

– Det känns superroligt och viktigt att vi kommer närmare medborgarna, säger kommunens kommunikationschef Kim Ahlqvist.

_ _ _ – Ett av våra uppdrag i kommunen är att ge service, så det känns superroligt och viktigt att vi kommer närmare medborgarna.

Det räcker tydligen inte med roligt och viktigt. Det måste vara superroligt och viktigt. Och det måste sägas två gånger. Handen på hjärtat, är det verkligen superroligt att inviga ett sketet medborgarkontor?

Kommunchefen Ann Willsund får sen berätta om ”sina duktiga medarbetare” och att de två nya medborgarkontoren inte kostar ett öre tack vare en ”ny teknik” – fråga mig inte vilken. Min erfarenhet är att allt kostar.

Inte en enda fråga ställs i reportaget. Makten talar – Barometern skriver det makten säger.

---

 

åt vilket håll går gammelpressen?

Utökat utrymme för debattartiklar och insändare, lovar Anders Enström, chefredaktör på Barometern. Bra, säger kulturorganet. Det återstår att se hur ickepolitiker och ickekändisar disponeras utrymme i relation till politiker och kändisar.

Om gammelmediernas utveckling mot veckopress har vi tidigare skrivit om. Vad är egentligen en dagstidning i dag? En nyhetstidning med vissa veckotidningsinslag? Eller en veckotidningsliknade utgåva med vissa nyheter?

I dagens Barometern läser jag en nyhet, en bridgenotis, ruta om skolmat och äldremat i min kommun på Ölandssidan. På övriga 39 sidor kan jag bland annat läsa om att Lasse Holm fyller 76. På ett helt uppslag lär jag mig att Skoda Kamiq Style 1.0 TSE DSG toppar 194 kilometer/timmen och kostar 250 600 kronor.

Ett annat uppslag berättar om namnet Anna. Rubrik: Anna Benson: Pappa är glad och lite hedrad över att jag tog namnet efter honom. I ett stort pratminus säger hon också: Jag älskar mitt namn. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om mitt namn

I en faktaruta på sidorna om Anna lär vi oss också om KÄNDA KVINNOR SOM HETER ANNA: Anna Bergendahl (sångerska), Anna Ekström (utbildningsminister), Anna Jansson (författare), Anna Kindberg Batra (tidigare M-ledare), Anna Hasselborg (curlingspelare).

Till det läggs sju sidor sport och ett kulturuppslag med den fråga hela världen just nu ställer sig: Hur ska Så mycket bättre gå vidare nu?

Ja, det är den stora frågan. Men ännu intressantare är frågan vad en dagstidning egentligen är – och åt vilket håll den ska utvecklas för att överleva. Det lutar allt mer åt en veckopressliknande utgåva med vissa nyheter.

Om det kan man tycka vad som helst. Det spelar ingen roll. Pengarna visar vägen.

Sune Flisa
chefredaktör

Dålig start

Som påtvingad läsare av Barometern – året ut – kan jag konstatera en läskig utveckling. Inga insändare! Endast politiker som tycker. En helsida kallad Debatt innehåller två texter. En av fyra centerpartister, en av tre sossar.

Det behövs flera oberoende tidningar, i landet och på Öland!

---

 

P-system trasar sönder socialt liv

Det fälldes många hårda ord. 80-åriga damer svor. ”Skit”, sa några. ”Det är helt sjukt”, sa andra.

– Mitt umgänge har nästan upphört, berättade X.
– Ingen vågar längre besöka mej på grund av rädslan för att bli blåst på 500, sa Y.
– Förr rekommenderade jag vänner och bekanta att bosätta sej här. Det har jag slutat med nu, förmälde Z.
– Tidigare var det trevligt att gå ned till kontoret och snacka lite, sa Å. I dag bemöts man på ett helt annat sätt. Det är förskräckligt.

Nya styrelseordföranden i Mörbylånga Bostad AB, Carina Adolfsson Elgestam, möttes av skurar med kritik mot Mörbylånga Bostad AB:s införda parkeringssystem då 18 hyresgäster i går kväll samlades för att informera henne om det nya livet i kvarteren runt Blomstervägen. Det nya – sämre – livet började med P-systemets införande.

En boende berättade om hur hen på grund av ryggbesvär måste köra bil till tvättstugan. Medan hen bar in tvätten lappades hens bil. 500 kronor! Andra, ännu värre exempel, fladdrade förbi i klagoströmmen. Personliga assistenter har råkat illa ut. 500 kronor! Folk har parkerat och lappats på olagliga p-platser. Som åhörare fick jag ett pinsamt intryck av ”hela havet stormar” eller ”vad rätt du tänkt fast det var fel”.

Marianne Aourell och Richard Wikar bor i området. De har tröttnat på parkeringseländet och leder nu motståndet. Mötet i går var det andra i ordningen. Richard presenterade resultatet av den enkät man har delat ut till de boende. Utan att gå in på detaljer kan sägas att alla svar ger P-systemets största tänkbara underbetyg. En förkrossande majoritet, ofta 32-2, tyckte lika om i stort sett alla frågor. Inställningen till parkeringssystemet kan sammanfattas i ordet hat.

Detta P-monster möts inte bara av hyresgästernas burop och visslingar i Mörbylånga. Det pyser och jäser även i Färjestaden och har gjort så länge.

– Sen jag blev styrelseordförande blir jag påhoppad nästan varje dag ute på byn av folk med kritiska synpunkter, berättade Carina Adolfsson Elgestam.

Richard Wikar, Carina Adolfsson Elgestam och Marianne Aourell. Marianne konstaterade att något gott trots allt fötts ur allt det negativa: – Vi hyresgäster har kommit närmare varandra och tillsammans kan vi bli starkare. Framöver kan vi kanske ses några gånger om året för att tänka och tycka om såna här frågor. Alla såg ut att hålla med.

Det framkom med all önskvärd tydlighet att även andra orter där bolaget har lägenheter ingick i planerna för parkeringssystemets expansionsplaner. Algutsrum och Södra Möckleby var två av dem. En icke alltför djärv gissning är att alla MBAB-orter till slut skulle ingå. Sannolikt har aktionsgruppens motstånd fått dessa planer på skam – åtminstone tills vidare.

Ingen i den samlade gruppen tycktes förstå P-systemets upprinnelse, uppbyggnad eller eventuella mening. De frågor som snarast måste få ett svar kändes en bit in i mötet självklara:

• Vem ville från början införa detta P-system?
• Vem bär det politiska och moraliska ansvaret?
• Varför togs inte frågan upp i vare sig kommunstyrelse eller fullmäktige?
• Varför bjöds inte hyresgästerna in till information och dialog innan systemet sjösattes?
• Varför gjordes ingen konsekvensanalys före beslut? Att döma av kritikstormen torde detta i dag kunna stämplas som ett katastrofalt misstag.
• Vem fakturerar vem? Vem tjänar pengarna? Vad kostar systemet hyresgästerna i dag – och på sikt?
• Hur har planerna dokumenterats för de fyra ingående bolagen? Här krävs total transparens.

Kulturorganets utsände såg i spiralblock en och annan tankeväckande anteckning – utan att förvånas :
”Här i detta synnerligen lugna område bor bara äldre.” ”Bolagets anställda och vd får lön av dessa människor.” ”Bolagets främsta uppgift måtte vara att göra livet behagligare för sina hyresgäster, inte att pungslå dem och förstöra deras vardag.” ”Inte konstigt att folk är förbannade när inte ens hälften av de markerade p-platserna används, eftersom man kan stå gratis på gatan.” ”Efter mötet: Hyresgäst berättade att någon flyttat bilen från gatan för att underlätta snöröjningen. Tacken blev gul lapp: 500 spänn!” ”Vad säger inblandade bolag om det nu allt mindre jaktområdet när andra orter inte längre ingår i den stora P-visionen?” ”Varför måste man dra ur info från ledningen med tång?” ”Varför förnekar ledningen att projektet skulle spridas till andra orter?” ”En ny ledning synes ofrånkomlig.” ”Så här kan man bara bete sig i kommun som saknar professionell medial bevakning.”

Nya styrelseordföranden Carina Adolfsson Elgestam lyssnade och antecknade. Hon tyckte mycket lät märkligt. Nu ska hon kolla upp allt, läsa dokument och återkomma till planer på informationsmöte med hyresgästerna i både Mörbylånga och Färjestaden. Det finns hopp om bättring. Men det är inte stort. I sanningens namn är det mikroskopiskt. Mörbylånga Bostad AB har fjättrat sig med både lim, ringar och krampor vid nya förälskelsen Q-Park under tre år. Det ser ut att kunna bli ett stormigt äktenskap. En eventuell skilsmässa kan bli både uppslitande, medialt pinsam – och framför allt kostsam. Missnöjet med ledningen i Mörbylånga Bostad AB tycktes hos mötesdeltagarna vara kompakt. Någonting har hänt. Något har gått fel. Snart, mycket snart, får vi veta varför…

Mötet varade i drygt en och en halv timme. Under den tiden syntes inte en enda bil på vägarna runt möteslokalen. Ingen parkerade rätt. Ingen parkerade fel. 24 stolpar med 80 skyltar stod i stram givakt och skrek ut sina hotelser mot kvällshimlen i det lilla fridfulla bostadsområdet där tiden tycks ha stannat och där idel ädel äldre förbannade hyresgäster kräver räfst och rättarting.

PS. Öns lokala Sport och annonstidning var inbjuden. Den kom ej.

PS 2. Nu på morgonen ringde Sport och annonstidningen och ville göra ett reportage. Man är på hugget.

PS 3. Gammelmedierna undrar ofta varför de går kräftgång. Jag är inte förvånad. Förr hade man stil. I dag låter man bli att publicera vissa insändare, snor ämnet och skriver om det själv. Utan credd till någon, förstås…

PS 4. Sport och annonstidningen gjorde nån form av reportage om P-eländet i dag! Kanske kommer det i morgon? Men bergis utan min insändare…

PS 5. I dag 18 april publicerar Sport och annonstidningen min insändare om P-karusellen i Mörbylånga.

PS 6. I dag lördag skriver Sport och annonstidningen om P-eländet.

 

 

---

 

det ljuvliga livet

Som bekant har Mörbylånga kommun köpt annonsutrymme i nätpublikationen 24 Kalmar för 60 000 skattekronor. ”Mörbylångas kommunalråd Henrik Yngvesson (M) tycker att idén med native-annonsering, alltså reportageliknande annonser, är bra”, skriver Östra Småland.

En av ”artiklarna” handlar om fritidsledare som skapar trygghet. Du läser den här.

Native-annonsering är annonser som ska likna redaktionella artiklar. De ska smälta in i publikationen och ge sken av en journalistisk text. Företeelsen har länge kritiserats, inte minst av vår chefredaktör Sune Flisa.

– Den här falska, monstruösa och förklädda typen av annonseringen är alltid sliskigt gjord. Den vidriga metoden går ut på att skapa tillrättalagda, förljugna, överdrivet positiva bilder av den eller det texten handlar om, säger Flisa.

Han fortsätter:
– Men även vi på kulturorganet måste ta till native-annonsering. Kampen mot gammelpressen och sociala medier blir allt hårdare. Man lever bara en gång och bollen är rund, säger Sune Flisa och visar upp ett exempel på kulturorganets utformning av den ifrågasatta annonsmetoden. Det handlar om Mörbytånga kommun och dess lyckliga invånare. Du läser det nedan.

– Texten är skriven av vår reporter Ingvar Charm-Knubbendorpfs bror, Clas-Emil Charm-Knubbendorpf på reklambyrån Trolleri Falleralla AB i just Mörbytånga. Han är en ordens magiker som sannolikt snart tar plats i Svenska Akademien, avslutar Sune Flisa och drar ett djupt bloss på cigarren.

 

 

---

”I samarbete med Mörbytånga kommun”

EN DAG I KOMMUNENS TJÄNST
Solen skiner enormt då kommunalrådet Henry Tyngvesson glatt rattar in sin nytvättade elbil på kommunhusets trevliga och välskottade gårdsplan. Kajorna kraxar euforiskt och kommunens invånare går leende till sina intressanta arbeten på välplöjda åkrar och såpaskurade kontor. Och se vem som kommer där! Är det inte kommunchefen Ann Wållsund som så ärtigt och kavat svänger in på sin ärvda men välskötta och glittrande Monarkcykel, ställer den i det miljövänliga cykelstället gjort av dokumentförstörda KF-rapporter och insamlade prillor från kommunens nyskurade grundskolegolv. Med sin klara och vackra sopran ropar hon till sin käre medarbetare:

– Hej, Henry. Så enormt roligt det ska bli att jobba i dag!

Henry skiner ikapp med solen och ropar glädjestrålande till Ann.

– Precis. Det blir bara roligare och roligare att jobba för kommunen. Jag är så enormt lycklig. Och jag blir bara lyckligare för var dag som går i kommunens tjänst.

Från vårt reportageplan ser jag de röda kinderna på de lyckliga Mörbtångabarnen lysa som vinteräpplen i snölandskapet. Foto: Clas-Emil Charm-Knubbendorpf.

Söta solkattor jamar och studsar skojfriskt mellan kommunhusets välputsade fönsterglas och i fjärran hörs sången Ja, vi elskar dette kommune, som strömmar ut från kören Mörbyfångarnas Körs nybyggda repetitionslokal, som i en av kommunens köpta artiklar i 24 Malmar benämnes Sångglädjens durhus.

I Mörbytånga kommun lever invånarna i ett upphöjt lugn. De gör det i förvissningen om att kommunledningen konsekvent endast rullar ut positiva beslut i kontexten om utvecklingen av deras lyckliga liv.

– Ja, jag sover enormt gott om natten, säger kommunalrådet Henry Tyngvesson och ler. Jag är enormt trygg i min roll, i mina utrullade beslut.

Och kommunchefen Ann Wållsund stämmer in i den positiva trend som ligger som ett skyddande grytlock över den lyckliga kommunen, omgiven av en fientlig värld.

– Jag är också enormt trygg i det jag rullar ut för beslut. Jag är enormt priviligierad som får andas denna kommuns enormt hälsosamma luft i en kontext av enormt samförstånd och ständig enorm utveckling mot nya enorma mål, säger hon och kastar en enormt varm blick mot Henry, som uppenbart myser enormt av hennes enormt kraftfulla konstateranden.

Mörbytångainvånare rusa till sina arbeten med glädje och förväntan. Bäst av allt är att få jobba på Mörbytångas kommun. – Där är lyckan som intensivast, berättar en av invånarna för vår imponerade reporter. Foto: Clas-Emil Charm-Knubbendorpf

Så går solen ned även i denna kommun. En underbar arbetsdag är slut och medarbetare efter medarbetare rullar ut sig genom kommunkontorets vackra portal. Somliga gråter öppet, andra kväver gråten i miljövänlig näsduk eller kinatillverkad minkmuff med kommunens slogan i guld. Arbetsdagen är till ända! Livet har mist sin mening! Allt är slut!

Sist av alla rullar kommunalrådet och kommunchefen ut sig på den solglittrande gårdsplanen. Med beundransvärt skicklig handpåläggning tröstar de sina olyckliga undersåtar som med lock och pock successivt återfår sin gudabenådade arbetsglädje. Deras slocknade blickar strålar åter som tindrande stjärnor i den mörka natten.

– Ja, vi ses i här i morron! ropar de till varandra. Vi ses här i morron för att arbeta igen i enorm glädje och enorm konsensus i den enormt stora kontexten om vår enormt gudomliga kommun! ropa de till varandra och bildar en dansande ring som under tjo och tjim snurrar runt, runt, runt på gårdsplanen i den enormt ljumma vårvinden.

Och om vi inte är helt felunderrättade så snurrar den fortfarande runt, runt, runt i evig glädje och lycka med positiva förtecken…

Text och foto: Clas-Emil Charm-Knubbendorpf

 

 

---

 

MMM = Motormännens medier

Snart orkar jag inte öppna en lokalblaska. Är det inte bränna gummi så är det nostalgiska mopedträffar, bilträffar, putsat – ju blankare desto bättre. Avgasrök går hem – från gamla moppar eller trimmade monsterbilar spelar ingen roll. Det är amerikanare, raggarnostalgi, veteranbilar för halva prenumerationsslanten. Och snart kommer de devota reportagen om kungen bakom ratten. Jag lovar, skicka en inbjudan till en lokalblaska om ”blanka bilar” så kommer dom lika säkert som att Sune Flisa snart byter tidning.

Sune Flisa
ledar- och kulturskribent