Som bekant har Mörbylånga kommun köpt annonsutrymme i nätpublikationen 24 Kalmar för 60 000 skattekronor. ”Mörbylångas kommunalråd Henrik Yngvesson (M) tycker att idén med native-annonsering, alltså reportageliknande annonser, är bra”, skriver Östra Småland.
En av ”artiklarna” handlar om fritidsledare som skapar trygghet. Du läser den här.
Native-annonsering är annonser som ska likna redaktionella artiklar. De ska smälta in i publikationen och ge sken av en journalistisk text. Företeelsen har länge kritiserats, inte minst av vår chefredaktör Sune Flisa.
– Den här falska, monstruösa och förklädda typen av annonseringen är alltid sliskigt gjord. Den vidriga metoden går ut på att skapa tillrättalagda, förljugna, överdrivet positiva bilder av den eller det texten handlar om, säger Flisa.
Han fortsätter:
– Men även vi på kulturorganet måste ta till native-annonsering. Kampen mot gammelpressen och sociala medier blir allt hårdare. Man lever bara en gång och bollen är rund, säger Sune Flisa och visar upp ett exempel på kulturorganets utformning av den ifrågasatta annonsmetoden. Det handlar om Mörbytånga kommun och dess lyckliga invånare. Du läser det nedan.
– Texten är skriven av vår reporter Ingvar Charm-Knubbendorpfs bror, Clas-Emil Charm-Knubbendorpf på reklambyrån Trolleri Falleralla AB i just Mörbytånga. Han är en ordens magiker som sannolikt snart tar plats i Svenska Akademien, avslutar Sune Flisa och drar ett djupt bloss på cigarren.
”I samarbete med Mörbytånga kommun”
EN DAG I KOMMUNENS TJÄNST
Solen skiner enormt då kommunalrådet Henry Tyngvesson glatt rattar in sin nytvättade elbil på kommunhusets trevliga och välskottade gårdsplan. Kajorna kraxar euforiskt och kommunens invånare går leende till sina intressanta arbeten på välplöjda åkrar och såpaskurade kontor. Och se vem som kommer där! Är det inte kommunchefen Ann Wållsund som så ärtigt och kavat svänger in på sin ärvda men välskötta och glittrande Monarkcykel, ställer den i det miljövänliga cykelstället gjort av dokumentförstörda KF-rapporter och insamlade prillor från kommunens nyskurade grundskolegolv. Med sin klara och vackra sopran ropar hon till sin käre medarbetare:
– Hej, Henry. Så enormt roligt det ska bli att jobba i dag!
Henry skiner ikapp med solen och ropar glädjestrålande till Ann.
– Precis. Det blir bara roligare och roligare att jobba för kommunen. Jag är så enormt lycklig. Och jag blir bara lyckligare för var dag som går i kommunens tjänst.
Från vårt reportageplan ser jag de röda kinderna på de lyckliga Mörbtångabarnen lysa som vinteräpplen i snölandskapet. Foto: Clas-Emil Charm-Knubbendorpf.
Söta solkattor jamar och studsar skojfriskt mellan kommunhusets välputsade fönsterglas och i fjärran hörs sången Ja, vi elskar dette kommune, som strömmar ut från kören Mörbyfångarnas Körs nybyggda repetitionslokal, som i en av kommunens köpta artiklar i 24 Malmar benämnes Sångglädjens durhus.
I Mörbytånga kommun lever invånarna i ett upphöjt lugn. De gör det i förvissningen om att kommunledningen konsekvent endast rullar ut positiva beslut i kontexten om utvecklingen av deras lyckliga liv.
– Ja, jag sover enormt gott om natten, säger kommunalrådet Henry Tyngvesson och ler. Jag är enormt trygg i min roll, i mina utrullade beslut.
Och kommunchefen Ann Wållsund stämmer in i den positiva trend som ligger som ett skyddande grytlock över den lyckliga kommunen, omgiven av en fientlig värld.
– Jag är också enormt trygg i det jag rullar ut för beslut. Jag är enormt priviligierad som får andas denna kommuns enormt hälsosamma luft i en kontext av enormt samförstånd och ständig enorm utveckling mot nya enorma mål, säger hon och kastar en enormt varm blick mot Henry, som uppenbart myser enormt av hennes enormt kraftfulla konstateranden.
Mörbytångainvånare rusa till sina arbeten med glädje och förväntan. Bäst av allt är att få jobba på Mörbytångas kommun. – Där är lyckan som intensivast, berättar en av invånarna för vår imponerade reporter. Foto: Clas-Emil Charm-Knubbendorpf
Så går solen ned även i denna kommun. En underbar arbetsdag är slut och medarbetare efter medarbetare rullar ut sig genom kommunkontorets vackra portal. Somliga gråter öppet, andra kväver gråten i miljövänlig näsduk eller kinatillverkad minkmuff med kommunens slogan i guld. Arbetsdagen är till ända! Livet har mist sin mening! Allt är slut!
Sist av alla rullar kommunalrådet och kommunchefen ut sig på den solglittrande gårdsplanen. Med beundransvärt skicklig handpåläggning tröstar de sina olyckliga undersåtar som med lock och pock successivt återfår sin gudabenådade arbetsglädje. Deras slocknade blickar strålar åter som tindrande stjärnor i den mörka natten.
– Ja, vi ses i här i morron! ropar de till varandra. Vi ses här i morron för att arbeta igen i enorm glädje och enorm konsensus i den enormt stora kontexten om vår enormt gudomliga kommun! ropa de till varandra och bildar en dansande ring som under tjo och tjim snurrar runt, runt, runt på gårdsplanen i den enormt ljumma vårvinden.
Och om vi inte är helt felunderrättade så snurrar den fortfarande runt, runt, runt i evig glädje och lycka med positiva förtecken…
Text och foto: Clas-Emil Charm-Knubbendorpf
För på dagen tre år sedan togs denna bild av den enorma soffan på tomten till dåvarande silversmedjan vid Kungsgården i Ottenby. Kulturorganet föreslog att soffan skulle placeras allra längst ned på Ölands södra udde, en idé som stöddes av några av bloggens läsare. Men så blev det inte; vi bor i en kommun med en helt visionslös politisk ledning. Soffan stod kvar nåt år men plötsligt var den borta. Man kan undra vart den tog vägen. Och varför bra idéer så sällan blir till verklighet…
