Våra hav dör. På debattsidan i dagens Barometern kräver fyra lokala moderater att vi stoppar supertrålarna. Skribenterna syftar på de ”flytande fiskdammsugare” som ligger runt våra kuster åtta månader om året och tar upp allt levande som hamnar i trålen. Denna fiskmassa, främst sill, processas i Danmark och används som foder vid laxuppfödning i Norge.
Här lämnar jag debattartikeln, som jag menar är befogad men alldeles för snäll. Läget är mycket värre än den bild kvartetten målar upp. Jag seglade runt norska laxodlingar redan på 1980-talet och slogs av stanken. Senare läste jag om hur de förpestar vattnet, bottnarna – och laxarna! I dag finns hur många berättelser som helst om detta storindustriella elände. Vid samtal med ansvarig på Havs- och vattenmyndigheten får jag svaret att ”läget är för jäkligt men vi kan inget göra, EU bestämmer allt”. Lokala fiskare berättar att tjugo sillgarn bara för några decennier sen kunde fylla hela fartyget med firre. I dag ryms fångsten från samma nät i en ICA-kasse.
Orsak och verkan tar sig i dag de märkligaste uttryck. Jag minns hur jag som tjuvfiskande tonåring jagades av skogvaktare och tillsyningsmän i Stockholms skärgård (de hann aldrig ifatt mig). Det ouppklarade brottet var oftast ”en gädda och några abborrar lagom stora för stekpannan”. I dag skyller man ofta fisktomma vatten på sportfiskare medan de flytande fiskdammsugarna tar upp tusentals och åter tusentals ton fisk nära våra kuster, åtta månader om året, år efter år efter år. Det är makabert. Regeringen sover gott och djupt under EU-förhandlingarna om fiskekvoterna.
Läget är förfärligt. Haven dammsugs framför våra ögon. Äcklig och sjuk norsk lax föds upp med – sista? – fisken från våra vatten, processad i Danmark. Köp en vildfångad lax från Stilla havet och jämför smaken med den Norgeodlade. Det är som att jämföra årgångsvin med avslagen pilsner.
