Onödig men livsviktig
alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Kategoriarkiv: miljövård
Oljud och avgaser sätts före miljötänk
Som tidigare bonde slår det mig att utvecklingen ibland går bakåt. Förr slog man gräs med lie. Jobbet går snabbt och är helt avgasfritt. Lietag för lietag lägger sig grödan snällt på backen. Orven svingar, lien skär ljudlöst. Rörelsen ger kroppen lagom motion – och själen frid. Som lieman är man ett med naturen.
I dag använder man trimmer, en motordriven vrålande maskin som piskar av gräset till flis. Den långa och otympliga maskinen bärs i sele. Missljudet hörs kilometervis, vibrationerna orsakar sannolikt framtida skador och avgaserna väller ut ur den lilla helvetesmaskinen. Som trimmerman har man avlägsnat sig så långt man kan från naturen.
Ser i Barran att gräset i handelsområdet Triangeln i Borgholm nu piskas ned av tjej med trimmer. Jobbet kan landa på 20 000 kronor. Mitt råd: Kasta trimmern och hämta lien! En duktig lieman/liekvinna sveper säkert av samma yta på halva tiden – till halva kostnaden.
Hopplöst men hoppfullt
Det är bra att Barometern hakar på kulturorganets ambition att rädda Östersjön. I dag har tidningen två artiklar om detta misshandlade hav. Den ena handlar om journalisten Folke Rydéns uppskattade filmer om problemen med vårt sjuka innanhav. Det är hemsk läsning om mänsklig dårskap.
– Nu fiskas strömmingen ut, som torsken äter, så vad ska torsken äta om den återhämtar sig? Det behövs ett totalt fiskestopp för allt storskaligt fiske, säger Rydén – bland annat.
I en annan artikel följer vi med Bödafiskaren Mikael Johansson på fisketur. Man får den kanske sämsta fångsten någonsin, några små flundror som får slängas tillbaka. Det är svårt att överleva som fiskare.
Trots beskrivningarna av Östersjöns krisläge slutar de båda artiklarna med stora förhoppningar. Jag undrar varför? Visst är det mänskligt att hoppas, men risken är att man reducerar allvaret. Om alla problem i nyhetstexter avslutas med drömmar och förhoppningar får man lätt intrycket att det helvete man beskriver trots allt inte är så negativt; ”det ordnar sig nog”.
– Jag får lov att se ljust på den (framtiden). Jag tror att det kommer att gå att leva som fiskare, säger Mikael Johansson.
Även Folke Rydén, som i sina filmer visat upp ett mörbultat hav, får avsluta i dagdrömmeri:
– Tänk om alla nio länder runt Östersjön kan samsas om att göra Östersjön till ett ”best case scenario”, att Östersjön kan bli ett paradexempel för resten av världen, att USA, Kina och andra länder kan säga ”så gjorde de för att klara miljön!” och ta efter!
Ja, kulturorganet håller med. Tänk om…
Sune Flisa
chefredaktör
500 fotbollsplaner sådda med blommor
Ibland tror jag på mänsklighetens framtid. Vad sägs om 600 kilometer fältkanter och 200 hektar trädor fyllda med blommor- bara i Skåne!? Ser du det framför dig? 500 fotbollsplaner med prunkande färgstarka skönheter!
Denna underbara tanke – som också förverkligats – benämnes Hela Skåne blommar. 250 lantbrukare deltar i satsningen på humlor och bin och många tusen andra småkryp, nödvändiga för ett fungerande kretslopp.
Upprymd av tanken på tänkande människor mejlar jag vårt bostadsbolag, Mörbylånga Bostad AB och frågar om vår stora välklippta park delvis kan skonas från de roterande skärbladen – för insekternas, blommornas och fåglarnas bästa.
Det positiva svaret kommer med vändande post: Det tycker jag låter som en strålande idé! Den kör vi på : ).
Två timmar senare är en av bolagets duktiga trädgårdsskötare på plats. Han är också entusiastisk inför idén. Vi skissar lite på vilka områden som inte ska slås.
– I höst kan det det oklippta få multna ned och bli näring åt nya växter, säger han.
Tankarna dansar medan jag dricker ytterligare en kopp kaffe ute i det – äntligen! – värmande solskenet. Tänk om alla ölänningar kunde göra likadant: Lämna delar av sina trädgårdar oklippta. Och tänk om öländska bönder kunde hoppa på den skånska trenden och få vårt enformiga odlingslandskap att blomma, surra, leva.
Jag börjar så smått tro att mänskligheten har en framtid.
Jättelik plaskdamm
Tankar om mänsklighetens eventuella framtid
Som du kanske har sett i filmen om Ylva Lönnboms skräpplockning utmed stranden nedanför Albrunna blev fångsten nio proppfulla säckar på en sträcka av 550 meter. När Ylva brutit sönder frigolitblock och annan större bråte blev det sorterade resultatet 13 säckar. Nio av dessa innehöll plastavfall. Plasten är alltså fortfarande vår värsta miljöbov, rent visuellt. Hur summan av allt skräp påverkar våra hav rent kemiskt och biologiskt vågar man knappt tänka på…
Plastskräp dominerar alltså. Bland skräpet finns plastflaskor, plastdunkar, plastskor, plasttuber, plastpåsar. Vissa av dessa soltorkar, blir spröda och pulvriseras, blir mikroplast. Detta pulver blir i det närmaste omöjligt att sanera. Det dras i stället åter ut i havet där fiskyngel och andra smådjur ser det som foder – och därför dör. Många större djur dör också av plastavfall, både fåglar och däggdjur. Tag även en titt på denna annons så förstår du att läget är alarmerande. Vi får aldrig börja se nedskräpningens konsekvenser som något naturligt.
Ylva Lönnbom tar upp en överraskande detalj bland all bråte: Stora trassel av ballongsnören.
– Jag hittade hundratals såna, ofta med rester av en ballong kvar, många gånger med firmanamn och logga – och nästan uteslutande från Polen och Tyskland.
– I starkt solljus smälter ballongerna ibland fast på stenar, nästan omöjliga att få bort. Och snörena fastnar i strändernas växter och gräs. Förbjud oskicket att släppa upp hela moln av ballonger vid olika evenemang! säger Ylva Lönnbom.
Kulturorganet instämmer.
Gott exempel drar besökare
Vatten! Vatten! Vatten! Vatten! Vatten! Vatten! Vatten!
Det är snustorrt i backen. Och allt levande måste ha vatten. Nu vattnas till och med de nyplanterade träden mellan de döda almarna i allén mellan Albrunna och Södra Möckleby. Vem som än gör det – så bra!
Ytong-sjön
Sjön nedanför gamla Ytongfabriken i Grönhögen. Kanske är den gamla fabriken en bromsklots för utveckling av trakten? Hur många gifter ligger här i backen, och hur många pengar kommer en eventuell nödvändig sanering att kosta? I morgon bitti läser du inlägg om den gamla Ytongfabriken i ny skepnad…
gräsklippning mot coronatristess?
Har svensken tråkigt? Lider svenska folket av den smittsamma gräsklippningsfebern? Så snart det stackars gräset vuxit en halv centimeter kommer klipparen fram, ofta av åkmodell till och med på pyttesmå tomter.
Borgholms kommun gör nu en insats för den biologiska mångfalden och inför randklippning. Man klipper då bara ytterkanterna av gräsytorna, resten får stå orört. Det ger nya överlevnadsmöjligheter för alla slags insekter.
Ett klokt beslut, som kommunen ska ha beröm för.
Källa: Barometern.
Även Mörbylånga kommun randklippte 2018 och 2019. Jag hoppas den fortsätter så.
Det får andra ta upp efter mig!
Så här såg det för en tid sen ut bakom macken i Färjestaden. Trots kontakt med kommunen har ingenting hänt. Nu har skräpet vuxit in i grönskan och blir en gåva till kommande generationer. Mer av skiten ser du här och här. Värt att veta är att nedbrytningstiden för en fimp är 50 år, för en ölburk 500 och för en flaska 1 miljon år.
Som cyklist förundras man över hur folk kan slänga plast, glas och annat avfall där de går och står. Vuxna människor. Öland är på sina ställen nedlusat av skräp. Vid en kaffepaus häromdagen glimmade tre glasflaskor i beteshage!
Det finns plastpartiklar överallt i vår luft, även mycket långt från utsläppen. Det visar forskning vid Svenska Miljöinstitutet. Insändare i dagens Barometern berättar om plast i diken – till och med i träden! – på vägen mot Lindsdal, Smedby och Rinkabyholm.
Nedskräpningen har nu gått så långt att Kalmar kommun anställer två personer för skräpplockning. Det berättar Barometern. Kampanjen på brunnslocken mot nedskräpning utökas med information på 17 elskåp och i filmer.
Det är tur att vi har ungdom som kan tänka! Sara, 14, är en av många.
chockerande
Delar av dagens obehagliga fångst.
Jag samlade in skräp på en 150 meter lång strand i dag. I Albrunna. Jag fick ihop 15 kilo plast, glas, plasthagelpatroner, glas, färgburkar, godisplast, läskburkar, frigolit, delar av tvättkorgar, ölburkar, batterier – och lysrör! Det gör ett hekto per meter. Vad värre är att denna strand brukar rensas av ett naturvårdande par. Sträckan kan dessutom nyligen vara städad i kommunens kampanj i början av mars.
Sverige har 4 800 mil kust. Det gör 48 miljoner meter. Om det ligger lika mycket skräp längs hela den sträckan som i Albrunna gör det 48 000 ton. 48 tusen ton!
48 tusen ton i lilla Sverige. Tänk dig då hur mycket skit som förpestar och förstör i hela världen.
Människan är planetens största hot. En film om eländet kommer…
PS. Jägare brukar ofta ömma för naturens bästa. Men att plocka upp plastpatroner från stranden är tydligen alldeles för avancerat.
att sköta och missköta
Park i Färjestaden. Mack och gym vid liten damm. Man tankar vid macken, tvättar bilen, dammsuger den, månar om den som ett litet barn. På gymmet sköter man kroppen. Hälsa, sundhet och välmående prioriteras.
Omgivningen talar ett helt annat språk. Den visar människans sämsta sidor, naturmarodörens, egoistens.
En blank vattenspegel, spirande gräs. På avstånd ser den rätt idyllisk ut, parken. Men bara på avstånd!
Sänker man blicken ser man nämligen ned i en kloak med servetter, plastflaskor, cigarettpaket, frigolit, dryckesförpackningar, oljedunkar, godispapper, plastsjok…
Till och med två stora presenningar får ligga och växa fast i vegetationen.
Kanske värst: En av flera oljedunkar – utan kapsyl. Uppe till höger nåt slags plast på frigolitskiva.
Plasten och skräpet har legat här så länge att det har börjat växa fast bland gräs och buskar. Är det så här vi vill ha naturen i framtiden: garnerad och pepprad med plaster, plastmuggar, pappersmuggar, glas, flaskor, dunkar, kolapapper, kapsyler, presenningar, ensilageplaster, skyddsplaster, cigarettpaket, snusdosor, papplådor, cigarettändare, matvaruplaster, plastpåsar, oljeflaskor, dryckeskärl?
Bildtext onödig.
bara skit med skiten?
Hur funkar toaletterna vid Fyrplatsen, egentligen? Jag ställde frågan till mig själv när jag i dag stod där och tittade ut över havet med en veckogammal insändare i bakhuvudet…
Är det denna invallade damm som Länsstyrelsen skriver om i sitt insändarsvar? Är det i denna lilla pöl som skiten från tiotusentals Fyrplatsenbesökare till sist hamnar? Om ja, är det sannerligen inte mycket till skydd mot utlopp i Östersjön.
kommunal insektsinsikt
Mörbylånga kommun sa ja till mitt medborgarförslag.
Däremot omnämns inte det roligaste i förslaget, lietävlingen Liemannen för att hålla agrart kunnande vid liv vid de bistrare tider som kanske komma skall…
om ruckade avtal och offentlig tystnad
Det enorma kalkstensbrottet i Albrunna. Du bör veta att bilden är tagen med ett kort teleobjektiv. På plats skulle du alltså uppfatta brottet som ännu mycket större. Brottet är i runda slängar 800 x 700 meter.
Cementa behöver inte återställa kalkbrott.
Så lyder rubriken i en artikel i Östra Småland, fredagen 9 augusti 2019. Kroken i storyn är att Mörbylånga kommun inte har överklagat Cementas ändrade miljötillstånd. Företaget slipper nu lägga enorma slantar på att fylla igen det numera övergivna och öde brottet.
Upprinnelsen till artikeln är att en privatperson frågar varför kommunen inte överklagar miljödelegationens (Länsstyrelsen) beslut den 24 juni. Och det kan man givetvis fråga sig. Om kommunen haft bara ett uns affärssinne kanske man skulle ha kunnat håva in storkovan mot löfte att Cementa ska slippa det man tidigare kommit överens om att göra, att skyffla igen brottet. Men ingenting i artikeln berättar om några som helst ersättningar.
Jag är inte stenskyfflare och inte ekonom, men så mycket kan nog sägas att det jobb som Cementa ursprungligen tog på sig att göra men nu slipper skulle kosta bolaget ”tiotals miljoner kronor”.
Det är tur att någon frågar hur maktens utövare går till väga när känsliga frågor ska avgöras. Detta är en sådan och alvarsamt2 kommer att följa upp ämnet ända in i kaklet (som det heter i Svenska Kakelläggares Riksförbunds årsbok). Det intressantaste kommer nämligen märkligt nog sist i artikeln. Läs och döm själv!
”Miljödelegationens beslut kunde överklagas inom tre veckor men enligt länsstyrelsen ska ingen överklagan ha kommit in. I beslutet står också att då ärendet inte bedömdes ha miljörättsliga eller andra konsekvenser för närboende fattades beslutet utan kungörelser.”
Länsstyrelsen säger alltså ungefär så här på begriplig svenska – om jag tolkar tidningen rätt:
Cementa slipper nu plötsligt fylla igen sitt tidigare gigantiskt stora brott, med de ungefärliga längd- och breddmåtten 800 x 700 x 10 meters höjd, vilket blir lika med runt 5 600 000 kubikmeter flisa. Enligt ursprungligt avtal ska Cementa fylla igen gropen, men det slipper dom nu, och ingen djävel i närområdet ska lägga sig i detta! Om brottet hålls i dagens skick eller vattenfylls ska närboende skita i. Därför säger vi inte pip och totar absolut inte ihop några kungörelser förrän överklaganstiden har gått ut. När den är körd kan ingen ändra på nåt och då kan vi berätta vad som helst. Vi är flexibla i vårt arbetssätt.
Detta ärende luktar mysko.
- Varför gör kommunen som den gör?
- Varför var det tidigare så viktigt att Cementa skulle fylla igen brottet?
- Varför är det inte längre viktigt? Vad är det som så hastigt – och eventuellt lustigt – har förändrats?
- Varför har inte Mörbylånga kommun kramat ut ekonomisk ersättning av Cementa när bolaget nu så geschwint kommer undan detta sisyfosjobb?
- Och viktigast av allt, varför har grannar till brottet och boende på södra Öland inte med saken att göra om brottet förblir brott – eller förvandlas till sjö?
Sigwahld Restorin
reporter
nyplanterat ger hopp
Bilden är från kyrkogården i Kastlösa. Död åt träddöden. Plantera mera!
reparera mot dumheten!
En osund trend håller på att växa fram. Fabrikanter gör det allt svårare för köparen/användaren av deras varor att reparera dem. För att byta en lampa på bilen kan man tvingas riva både grill och framskärm och vissa elektronikdetaljer levereras limmade i stället för skruvade.
Denna ekonomiskt och miljömässigt förnuftsvidriga trend går ut över massor av olika varor – från datorer till traktorer. På denna sida kan du se några exempel på fabrikanternas vanligaste metoder för att försvåra reparationer. 1960-talets ”slit och släng-mentalitet” borde naturligtvis vara död för länge sen. Nu uppmuntras den dessvärre av tillverkare som gör allt för att försvåra eller till och med omöjliggöra reparationer. Vissa säljer inte ens reservdelar till sina produkter.
Lyckligtvis finns människor med mål i mun och jävlar anamma i sinn. Proteströrelser växer fram, lagningskafeer öppnas, olika sajter hjälper dig att hitta lösningar och reparationsmöjligheter på nätet. Och secondhandbutikerna blir fler och fler och fler… Dessutom inser allt fler att det är roligt att handla begagnat; man hittar ofta sånt som inte går att hitta i konventionell handel. Själv bygger jag systematiskt upp ett hemmabibliotek med böcker för fem kronor per volym – ofta helt nya. Om man inte har bråttom kan man småningom hitta det man söker. På kort tid har jag lyckats köpa alla Sven Delblancs romaner, många av Vilhelm Moberg och några av Strindberg – i en enda secondhandbutik.
Dumheten måste besegras! Vi måste lära oss att en produkt inte är bättre för att den är ny. En äldre version kan vara mycket bättre, och en sådan är naturligtvis värd att reparera. Varför kasta en äldre men bättre vara för att köpa en ny som är sämre – till ett mycket högre pris än vad en reparation skulle gå på!?
Tappad två gånger i havet, en gång i toaletten, tre gånger i stenlagd gata och tiotalet gånger inomhus. Ändå går den som tåget – aldrig reparerad och trots sina 34 år på nacken.
Min Nokianalle är ett bra exempel på gamla men bra produkter. Den är så sliten att det bara med stor möda går att se vad som står i displayen. Många detaljer är nötta, men allt fungerar trots att jag två gånger har tappat den i havet, en gång i toaletten, tre gånger mot stenlagd gata och tiotalet gånger inomhus. Jag har aldrig behövt reparera den. När jag sumpat den i hav eller gata har jag bara torkat av den, eventuellt blåst den torr. Sen har den funkat igen i år efter år efter år.
Hur gammal den är? 34 år. Och den kan säkert jobba på många år till…
Här har du sajten om du själv vill laga och fixa. Här finns mängder av hjälp, tips och många tusen manualer. Sidan är en guldgruva för oss som slåss mot dumheten – och slit-och-släng-trendensens pånyttfödelse.
kasta gästerna här!
I detta sopnedkast får du endast kasta hamnens gäster! Den grymma containern står i Grönhögen, i hamnen där.
idealistisk miljövård
Häromdagen blev jag glatt förvånad. En gul kratta stod och vilade sig mot en skylt utmed Bergstigen nedanför Albrunna. Nu ska jag inte falla för frestelsen att förklara det som bilder redan visar med sån självklarhet. Bättre är att visa bilderna och fimpa snacket – här!
Men jag måste få tillägga: Jag älskar entusiaster som gör fina jobb utan den minsta tanke på lön eller annan belöning.
Gå på dom andra i stället!
Den jobbiga tanken slår mig: Kan en begränsning av avgasutsläpp genomföras i en demokrati?
Tillåt mig tvivla. Så snart ett parti skulle kräva nödvändiga men frihetshämmande begränsningar i människors liv skulle det tappa röster – och därmed makt. Det såg vi nyligen i svenska EU-valet.
Sverige är ett litet land. Här ryms bara en fråga åt gången. Just nu skärskådas flygets utsläpp. Flygskam råder. Om ett halvår är det kanske sjöfarten som nagelfars, medan flygets utsläpp då har försvunnit in i historiens bleka avgasdimma.
Dubbelmoralen är påtaglig. Vi protesterar mot Preems utbyggnadsplaner för raffinaderiet i Lysekil. Samtidigt demonstrerar vi mot den dyra bensinen. Politikernas dubbelmoral är gigantisk. Makten vill minska flygandet men säger ja till utbyggnad av Arlanda – för att flyget ska kunna växa. Känns inställningen igen: ”Kom inte och kritisera våra små utsläpp, gå på dom stora bovarna i stället!”
Tidningars ledarsidor handlar ofta om nödvändiga insatser mot avgasutsläpp, men utan skam slår samma tidningar upp varenda bensinslukande cruising, varenda veteranbilsträff, varenda V8-träff med amerikanare, varenda veteranmoppetur. Östrans rubbe i dag ger till och med ett sentimentalt anslag om gamla goda avgastider: Gamla moppar och blå rök på Unionsrallyt
Det är lätt att kräva att andra länder ska minska avgasutsläppen. Det är lätt att kräva att ”dom andra” ska minska avgasutsläppen. Det är lätt att kräva kraftfulla åtgärder av industrin, flyget, fartygstrafiken, USA, Kina – bara de inte begränsar min frihet.
Kanske bör medierna, forskarna och politikerna även intressera sig för utsläpp från flera slags fordon och andra jippotyper, exempelvis: snöskotrar, vattenskotrar, motorbåtar, speedway- och motorcyklar, traktorpullingevenemang, motocross- och endurotävlingar, racerbilar, racerbåtar, alla slags bil- och båtrallyn, gräsklippning, trimmerkörning, mopeder, bensindrivna generatorer och pumpar, nöjesåkning i bil, båt, flyg, mc, semesterflygningar, mötesflygningar, nöjesflygningar, den svavelosande sjöfarten med bland annat kryssningsfartyg som ligger med motorerna igång under hela hamntiden, exempelvis i Kalmar, med mera med flera med mera med flera…
För att hårdra problemet: En skåning kan säkert acceptera ett förbud mot nöjesåkning med snöskoter. Men vad skulle hen säga om ett totalförbud mot bensindrivna gräsklippare, trimrar, motorsågar?
Frågan återkommer: Kan nödvändig begränsning av avgasutsläpp genomföras i en demokrati?
Tillåt mig tvivla.
By the way, i morrn flyger jag till Thailand. Jag måste bort från den här ankdammen en tid…
Medborgarförslag
Kommunen väljer ut lämpliga kommunala gräsmattor att slå först i mitten av augusti.
Avsikten är att gräs och ängsblommor ska hinna gå i frö och självså sig. Senare kan man hjälpa dem på traven genom viss insådd.
En miljon växt- och djurarter riskerar utplåning. Vårt jord-, mark-, vatten- och skogsbruk bär stor skuld för detta. En procent av Sveriges yta är gräsmattor – som dessvärre klipps många gånger om året. Följderna av onödig, ogenomtänkt, traditionsbunden klippning med bensinavgasosande maskiner blir luftföroreningar och artutarmning.
Ängsblommor som inte hinner gå i frö gör livet svårare för humlor, bin och massor av andra insekter, vilket i sin tur påverkar fåglar och däggdjur. Utan insekter dör allt liv ut, även människan.
Åtgärden kan följas upp med en medialt inbjudande tävling med kulturhistoriskt intressant bakgrund: Liemannen där tävlande av båda könen bedöms av kunnig jury. Vackraste och effektivaste liesvingning tar hem förstapriset, en lie märkt Liemannen 2020, Mörbylånga kommun.
Det något makabra tävlingsnamnet motiveras av den allvarliga situationen för allt känsligt liv.
Staffan Lagerström
kommuninvånare
skillnad
Om man jämför miljömedvetenheten vid återvinningsstationen i Grönhögen med den i Degerhamn undrar man vad den stora skillnaden beror på. Trots besökare i husbilar och båtar är återvinningen i Grönhögen alltid kliniskt ren. I Degerhamn är den… Ja, se själva.
Jag cyklar förbi återvinningsstationen i Grönhögen fem dagar i veckan. Den ser alltid ”dammsugen” ut.
Trots gäster i både husbilar och båtar ligger soporna där de ska – i containrarna.
Men mitt beröm av ordningen i Grönhögen bör kanske minskas en aning. En dag senare låg dessa plastsäckar med trädgårdsavall. Det finns alltid folk som tycker det är naturligt att andra ska städa efter dem.
Miljöfarligt och livsfarligt i salig blandning på backen i Degerhamn, hösten 2018.
Buntar av fönsterglas ligger begravda under tunt lövlager.
Lampor och plast, vår tids förbannelse.
I Degerhamn ligger soppåsar slängda 40 meter in i skogen, hösten 2018.
Bildtext onödig.
Knivar eller potatis? Mycket udda går att hitta på backen i Degerhamn.
Plastsäckar med trädgårdsavfall, glas och porslin. Vem är alltid skyldig att ta upp efter andra?
Förklara för mig hur man kan kasta glas, plast, skit och dynga direkt på backen och åka därifrån med gott samvete.
lock them up!
Vad är det för fel på människan? Som cyklist ser man sanningen innan grönskan döljer hela skiten. Ja, jag säger skiten, för det finns inget bättre och sannare ord om vissa människors osunda utomhusbeteende. Utmed leder och vägar ligger enorma mängder glasflaskor, ölburkar, plastdunkar, plastflaskor, plastdetaljer, plastpåsar och annan dynga. Jag hittar stövlar, väskor, fiskedrag, linor, nät, rullar med metalltråd, mediciner och mängder av plastpåsar med hundskit. I betesmarker fladdrar stora plastsjok i buskarna och stränderna är nedlusade av grejor som folk tydligen bara hivar iväg rakt ut i guds fria natur – för att slutligen hamna i havet och på våra stränder. Vad lider dessa töntar av för åkomma?
Hemma igen hittar jag ett bra ord på webben: Plastbanta. Det låter sunt. Länken till åtminstone en liten förbättring klickar du på här.
Det börjar skymma. Jag smyger in mot fågelsjön i Degerhamn där jag sett skränande vita gäss landa. Men jag hittar inga vita gäss, bara vita påsar. Vita plastpåsar med plastflaskor och glasburkar utkastade i den oskyldiga naturen där barn och djur tassar fram. De som gör så här riskerar fängelse i upp till ett år. Men vad hjälper det när den sista idioten ännu inte är född.
Öland dräneras
Foto 4 april i år. Vattnet rinner på sina ställen över bräddarna på kanalen vid Solberga. Det porlar och brusar.
Foto 1 augusti i år av samma motiv som ovan. Ett normalår borde det åtminstone finnas något så när med vatten här och nu.
Sådana här sprickbottnar brukar man mest se i reportage från torkans Afrika. De kommer sannolikt att successivt bli vanligare på Öland.
olagligt – men visionärt
Titta på sjön upptill! Den är olaglig. Men den är likväl ett stycke modern Ölandshistoria. Den är resultatet av att en människa tänkt till – för att lösa ett problem. Utan tillräckligt med vatten dör vi. Så enkelt är det. Klimatförändringarna slår hit och dit. Vissa områden i världen kommer att dränkas i regn, andra kommer att långsamt förtvina och vissna för att till slut gå under. Ingen vet vilken kategori Öland kommer att tillhöra. Ingen vet i stort sett någonting på detaljnivå. Men i det stora hela är forskarvärlden enig om att vi går mot dramatiska klimatförändringar…
Sjön är grävd och uppdämd – utan tillstånd, utan ifyllda blanketter skickade till Länsstyrelse och Miljödomstol. Den är grävd mer eller mindre i smyg. Den är grävd och dämd av ett gäng karlar från trakterna av Kvinsgröta. Den är grävd och uppdämd utan andra än de inblandades vetskap. Den är grävd och uppdämd 1970. Eller var det 1980? Men ingen uppskattade vad gänget gjorde. Man fick ta emot mycket spott och spe. Hjärnan bakom dämmet ställdes inför skranket och bötfälldes. Eller är det bara en sägen?
En av de skyldiga har här återvänt till brottsplatsen. Det är första gången på nästan tre decennier han ser resultatet av det de gjorde för så länge sen att hela historien har fallit i glömska. Tyvärr. Ty det är nu vi kommer att behöva tänka om. Det är nu vi måste tänka nytt…
Läs reportaget om det fantastiska gänget som inte bara snackade. Klicka här.
din röst om högstubbar
I går klockan 23:00 hade 25 personer svarat på kulturorganets enkätfråga: Är högstubbar vackra?
Gör din röst hörd du också. Klicka här och bocka i din mening. I kväll 19:00 räknas rösterna och en summering publiceras någon halvtimme senare.
Allan von Kompost
chefredaktör och rösträkningsombud
ideellt arbete visar glömd stig
Två alerta tjejer, den ena pensionerad och den andra 78 år, har röjt befintliga delar av den gamla stigen mellan Södra bruket och stranden nedanför Albrunna. Man har jobbat av purt intresse och utan ersättning. Arbetet är värt en parafras på John F Kennedys berömda mening i sitt installationstal 1961: ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land”. ”Fråga inte vad din bygd kan göra för dig, utan vad du kan göra för din bygd”.
Enkla och snygga informationspilar är också uppsatta. I bakgrunden ser vi cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna.
tryckt dynga är också dynga
Trots iögonenfallande stor information om att vi inte vill ha reklam lägger den icke läskunniga reklamutdelaren 4 meter/960 gram tryckt dynga i vår brevlåda – en lördag. Hela klabbet går oläst till återvinning. Snacka om miljöförstöring. Framöver kanske man ska fakturera de dyngspridningsansvariga…
