Det var en gång en kommun. Den låg långt bort från ära och redlighet. Få människor ville bo där. Därför bodde få människor där. Det var så på den tiden att där inte många ville bo så bodde heller inte så många. Den så kallade samhällsservicen var dålig, och ytterst få människor ville flytta till en kommun för att få sämre samhällsservice. Så var det på den tiden för länge sen.
Kommunikationer fanns nästan inte alls. Skulle man resa till närmaste stad måste man tälta eller övernatta på hotell innan man kunde fara hem igen. Där fanns nästan inga affärer. Många fick bila, gå, krypa eller cykla många mil för att inhandla en korvbit och en pilsner till middan. Det var många mil till läkare och ringde man dit svarade någon att inga tider fanns den närmaste månaden. Bäst var att hålla sig frisk. Bäst var att sluta äta. Bäst var att inte besöka sin gamla mor i staden. Bäst var att ligga lågt och spara på kraft och kalorier.
Ja, det var egentligen ännu värre än så, mina barn. Men som sagoberättare kan jag inte gå in på de allra värsta detaljerna. Jag måste tänka på läsarna, de sagoälskande småbarnen med sina tindrande ögon, stora som pizzor och de andra stackars läsarna som dygnet runt översköljs med vardagselände och pessimism på skärm, i tv och i tidning. Låt mig därför nöja mig med att säga att folk hade det mycket svårt och att det inte fanns mycket att hoppas på.
Eller fanns det det? Det hade ju nyss varit val och nu satt det nya krafter i kommunens tempel. Ja, nu satt nya krafter i kommunens tempel! Nya! Ja, nu ser vi genast en ljusare framtid, sa alla kommuninvånare och kände sig tio år yngre. Några kände sig tjugo år yngre, och många kände sig mycket vackrare och nästan alla kände sig stärkta i sin tro på den så kallade framtiden och kraften i templet. Man dansade och sjöng och var lycklig. Vissa drack sig till och med fulla och dansade nakna på de gropiga och smala gatorna. Hela kommunen såg livet i ljusare färger. Nytt folk i templet! De gamla gudarna hade fått kicken. Nu väntar vi på underverken. Underverk, visa er! Man sjöng i kyrkorna, spelade på orglarna så de tog eld, präster och biskopar kastade av sig sina hästtäcken, mitror och kräklor och hela kommunen blev en enda stor församlingsfamilj med framtidens löften som gud. Nya gudar! Nya gudar! Nya underverk!
Underverk, visa er!
Och underverken visade sig verkligen.
Templets nya krafter slog sig ihop med kommunens bostadsbolag och tänkte till. Vad göra? Hur göra livet bättre för att de människor vi bestämmer över och likt flöjtspelande råttfångare snärjer i våra klibbiga nät inför de så kallade valen? Man la pannorna i djupa veck…
Jo, vi höjer skatten! Bravo! skrek alla till varandra. Jättebravo! skrek alla till varandra. Höj ordentligt! Höj med råge! Bravo! Bravobravo! Jättebravobravo! Vad kan vi göra mera?
Jo, vi inför världens vidrigaste parkeringssystem i alla byar där bostadsbolaget har kåkar! Vi måste se och lära av Nordkorea! Eller DDR, sa någon. Vi är nya Nordkorea! skrek någon. Bravo, bravo, bravo, jättebravo skrek alla till varandra och var lyckliga, jag många var så lyckliga att de drack sig fulla och dansade nakna på kostigar och i nymålade parkeringsrutor garnerade med stolpar med så många P-skyltar att ingen i templet ens kunde räkna dem (de flesta kunde bara räkna till noll). Vad kan vi göra mera?
Jo, vi kan släcka ned lysena i så många byar som möjligt! Vi kan äntligen släppa fram mörkrets krafter efter våra företrädares hemska hundraåriga trams med att sätta upp stolpar med lampor för att lysa upp. Ja, så dumt! skrek alla i falsett. Så jättedumt! För att lysa upp! Man kan bli tokig för mindre! Bravo skrek alla till varandra. Hur bra är vi egentligen! Hur kan vi bara vara så här bra? Det är inte klokt vilka geniala beslut vi fattar. Bravo. Jättebravo. Åh, så bra vi är. Åh, så bra vi bestämmer! Men vad kan vi göra mera? Man tänkte länge…
Jo, vi kan se till att cykelledens fullbordan drar ut maximalt på tiden. Vi försöker på intet sätt hjälpa till med den! Bravo skrek alla till varandra. Jättebra idé att sätta alla tänkbara pinnar i cykelledhjulen. Vi låtsas inte om att den finns ens, den förbannande leden som aldrig blir färdig i vår kommun. Ja, död åt den förbannade leden! Bravo. Fan, så bra. Så bautasupersuperbra. Oj, så bra vi är! Men vad kan vi göra mera?
Tja, sa alla med en mun och tittade belåtet på varandra. Nu kan vi nog inte göra mera. Nu har vi gjort allt vi kan. Vi har varit duktiga. Vi har jobbat stenhårt och äntligen kommit dit vi ville.
– Allt är möjligt! sa någon.
Alla andra nickade instämmande.
H C Andersen
