Eftersom jag är ateist och anser att religionerna står bakom mycket av världens elände (vilket brukar få många ”experter” att gå i taket) gör jag inga som helst religiösa kopplingar till påsken, utan säger bara Glad Påsk alla läsare!
Annonser
alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Kategoriarkiv: natur
tips gav bättre filmsnutt
En bagatell, men ändå. En minutlång film kan ses som en kortnovell.
En läsare tyckte att de panorerande sekvenserna i en liten filmsnutt om en strand skulle bort. Jag höll med och tog bort två av tre panoreringar. Filmen blev bättre, även om den fortfarande bara är en bagatell. Lärorikt.
Tack, Torbjörn.
En bit strand
Som ung tillbringade jag en stor del av min tid i skogen. Livet i nån av mina många kojor var viktigt och härligt. Jag förde naturdagbok över djur och fåglar och följde naturens växlingar. Dessutom läste jag allt jag kom över av natur- och biologiböcker.
Just nu läser jag Mannen i skogen, Jens Liljestrands utsökta biografi över Vilhelm Moberg. Och som av en slump hittade jag en film på Youtube, också den om Mannen i skogen. Den är sevärd. Vi reagerar väl alla ibland mot det konstgjorda liv vi faktiskt lever under stress och ständig tidsnöd, trots alla bekvämligheter och finesser som skulle underlätta läggandet av det så kallade livspusslet. Urbaniseringen går som en farsot över världen, och många unga har i dag ingen känslomässig koppling till naturen, än mindre reell. På sikt måste denna brist bli ett gigantiskt hot mot hela mänskligheten. Det är jag säker på att även Vilhelm Moberg skulle tycka.
Därför blir tystnaden allt viktigare för mig, den lilla sällsynta skärva av tystnad som finns kvar. Det slår mig ofta när jag filmar att det aldrig är riktigt tyst. Brummar inte bilar så mullrar flygplan en mil upp. River inte en motorcykel sönder tystnaden så gör vinden eller en skrikande Jas Gripen det. Eller en radio på avstånd, ett vindkraftverk, en motorsåg, en sopmaskin, en traktor för plogen eller en skrikande unge eller skällande hund.
Denna korta film handlar om den lilla relativa tystnad som finns kvar.
om detta med att kopulera
Var man kopulerar varierar stort. Sedan beror det nog en aning på vem man är. Vad sägs om att göra det på taket? Kanske till och med på gamla Ytongfabrikens tak i Grönhögen. Där gör truten det nu. Och snart täcks taket av mängder av i hast hoprafsade bon med två tre ägg i varje, i sällsynta fall fyra.
Att då närma sig plejset kan resultera i skränande anfallsdykningar förstärkta med kraftig avföringseld. Jag råkade en gång ut för denna. Två gånger prickade en bombfällare mig och min cykel med enastående precision.
blå ögongodis
Några tuvor blåsippor överlevde lyckligtvis dragningen av cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna.
Den vita hagelskuren framhäver blommornas intensiva färg.
Förföriskt vackra i sin klara och anspråkslösa framtoning.
Ledare: Mänskligheten borde skämmas
Vide. Hur hållbart vi håller klimatet och hur måna vi är om en ren natur kan ses som mätare på människans moraliska och intellektuella status. Tyvärr ökar nedskräpningen överallt, även på Öland. Plasten finns på land och i hav. Men läget kan bli mycket värre. Redan för 30 år sedan vandrade jag i den grekiska arkipelagen på öar som tycktes gjorda av plast. Dess stränder såg ut som på fotot här. Mänskligheten borde skämmas.
Staffan Lagerström
lock them up!
Vad är det för fel på människan? Som cyklist ser man sanningen innan grönskan döljer hela skiten. Ja, jag säger skiten, för det finns inget bättre och sannare ord om vissa människors osunda utomhusbeteende. Utmed leder och vägar ligger enorma mängder glasflaskor, ölburkar, plastdunkar, plastflaskor, plastdetaljer, plastpåsar och annan dynga. Jag hittar stövlar, väskor, fiskedrag, linor, nät, rullar med metalltråd, mediciner och mängder av plastpåsar med hundskit. I betesmarker fladdrar stora plastsjok i buskarna och stränderna är nedlusade av grejor som folk tydligen bara hivar iväg rakt ut i guds fria natur – för att slutligen hamna i havet och på våra stränder. Vad lider dessa töntar av för åkomma?
Hemma igen hittar jag ett bra ord på webben: Plastbanta. Det låter sunt. Länken till åtminstone en liten förbättring klickar du på här.
Det börjar skymma. Jag smyger in mot fågelsjön i Degerhamn där jag sett skränande vita gäss landa. Men jag hittar inga vita gäss, bara vita påsar. Vita plastpåsar med plastflaskor och glasburkar utkastade i den oskyldiga naturen där barn och djur tassar fram. De som gör så här riskerar fängelse i upp till ett år. Men vad hjälper det när den sista idioten ännu inte är född.
Utsikt utan utsikt
Utsikten vid Utsikten i Degerhamn är inte längre så vidunderlig som den sannolikt har varit en gång i tiden. I dag skymmer trädtoppar det fjärran Kalmarsund. Men stället är trots det en liten oas med vackert bord, sittplatser och grill. Det är också nära till Fågelsjön och den gamla Kalkgatan med anor från tiden för alunbrytning.
Utsikten slutar med detta lodräta stup. Det gäller alltså att inte gå för långt i ivern att hitta bästa utsikt. Film om Utsikten kommer inom kort…
Samma foto, fastän vänt. Vilket som ger bäst känsla av ”höjd och fara” avgör bara du.
historisk djupdykning
En vandring på öländska stränder kan ge goda inblickar i jordens historia. På bilden ser vi fossiler av knutgräs, en typ av ängsröe som växte högt uppe i Anderna under den så kallade epifatiska eran, för ungefär 14 miljoner år sedan. Stenen har sedan förts till Öland genom olika eruptiva utbrott på jorden.
En biolog jag känner påstår att detta är ett vingfossil från en typ av strandskata, kallad Hybericon flatusis. Stenen har sannolikt först sjunkit till stora djup för att senare föras upp till stranden igen genom så kallad polymetrisk transparation, en process i vilken saltvatten ”suger med sig” material som omges av sötvatten. Stenen är omkring två miljarder år gammal.
Kalksten med tydliga spår av vattenkvalstret föngrisslor. Dessa levde i enorma kolonier på grunda vatten och utgjorde basföda för plattfiskar, smolt och andra mindre yngel för ungefär en miljon år sedan.
Den kanske intressantaste stenen av dem alla, en borytisk kalksten (kalksten med insmält porfyr) med tydliga fossiler av kräftpärlor, sumpskalbaggar och en större stenkräfta. Den senare syns nedtill på stenen. Den lär vara det första vattenlevande djuret som kunde göra korta vandringar på land för att sätta i sig olika slags insekter och mindre groddjur. Stenkräftan kunde bli upp till 30 centimeter lång och hade en liten giftgadd inne i munnen. Den är på långt håll släkt med vår tids skorpioner.
Kalksten med tydliga fossiler av Kvedum ficilitas, ett slags vass som växte i det grunda vattnet mellan Öland och Gotland under den hydromisiska perioden för 30 miljoner år sedan. Senare sjönk dessa bottnar flera tusen meter, innan de höjde sig igen för 12 miljoner år sedan och stabiliserades på de djup vi finner dem i dag. Det finns inget svenskt namn för Kvedum ficilitas, men den växer fortfarande i havsvikar i Egypten, där den i folkmun kallas ”rumpvass”.
Blåskiffer, en av den dolomitiska erans vanligaste skiffertyper. Den bildades genom att enorma mängder musslor som – vartefter de dog – packades i upp till 900 meter tjocka bottenlager. Dessa tunga lager tryckte samman molekylerna i den dominerande vitskiffern och successivt genomfördes transformeringen från vitskiffer till blåskiffer. Processen kallas av geologerna för ”parentetisk dyplosi”.
En cirka fem miljoner år gammal sandsten. Sandstenslagren bildades där de polynesiska öarna ligger i dag. Genom stora rörelser i jordens så kallade plattor fördes enorma mängder sandsten upp till dagens norra Europa, Svalbard och delar av nordpolens bottnar. Spåren vi ser i stenen är orsakade av den ytterst lilla pikafonmusslans pulserande skalrörelser i jakt på föda, främst encelliga amöbor. Pikafonmusslan kunde äta upp till åtta gånger sin egen vikt per dygn. Inget annat djur, utdött eller nu levande, kan sätta i sig så mycket.
En kvartsitbit med tydliga spår av den lilla tubmasken (Tubifexus irrivana). Den cirka fem millimeter långa masken levde på små loppor, främst Siphonaptera filistere, som i sin tur levde på ett slags grönalg som kunde växa i mörkret på stora djup. Forskarna tror i dag att denna alg, Microspitas klorofyllum, är den enda växt som kan leva, växa och fortplanta sig helt utan ljus. Tubmaskarnas fodersök orsakade under årmiljonerna de urgröpningar i stenen vi ser i dag.
Förklaring:
Stenarna ovan är verkliga. Men all text är ren fantasi. Kanske har du läst och fascinerats av det som berättats. I så fall är du lurad, du har gått på fake news. Sådana sprids av enskilda individer, politiska grupperingar och anställda ”nättroll” i statliga eller privata lögnfabriker över hela världen.
Falska nyheter och osanna fakta kan på sikt bli förödande för demokratiska länders trovärdighet och framtid. Var därför alltid skeptisk och ifrågasättande till uppgifter och nyheter på nätet. Ofta räcker det med några enkla sökningar för att avslöja ljuget. Hade jag stött på detta blogginlägg hade jag genast googlat på några av stenarna, djuren och växterna i texterna. Bluffen skulle då genast vara avslöjad. Några ytterligare tips för att avslöja falska nyheter och felaktiga fakta hittar du här.
växtkraft i februari
Det är bara början av februari, snön har precis emigrerat. Trots det ser strandvegetationen söder om Hammarby livskraftig och frodig ut. Det lovar gott…
isande politik
I dag var all snö borta. Puts väck. Men på sötvattnen ligger fortfarande isarna. Och i dem ser man att världen inte längre är sig lik.
Sossar regerar på högerbudget, liberalerna sjunker som stenar och trots den ökande miljömedvetenheten backar Miljöpartiet. Upp och ned är världen! V. S. B.
liv och död
Det porlar i bäckarna på södra Öland. I Alvkälla växer bottenväxterna till sig när dagarna blir längre. De ser redan frodiga ut. Annat liv dör. En rödhake har flugit färdigt…
Allé i byggsats
Vid Alunvallen i Degerhamn ligger det man kapat av almarna i allén mellan Södra Möckleby och Albrunna. Detta är en av de två högarna.
Den andra högen är ännu större. Orsaken till kapningen av almarna är almsjukan, en obotlig åkomma orsakad av den lilla almsplintborren. Denna hög ligger utmed Kvarnvägen.
Personligen undrar jag varför man inte kapar hela allén på en gång – och planterar nya träd av annan sort. Att ta lite då och då förlänger bara plågan – och nästan ingen i vår enkät tycker att högstubbar är vackra.
Så sent som 2012 såg den vackra allén frisk ut. Sedan gick det snabbt utför…
nu sätts sågen i almsjuk allé
En av Sveriges vackraste alléer kapas nu ned till ved. Den tidigare så stolta trädparaden sträcker sig från Albrunna i söder till nedfarten till Södra bruket i norr. Men varför lämna kvar högstubbar? De blir med åren vita och ger ett kusligt och ödelagt intryck. I kulturorganets enkät var nästan alla röstande emot sådana. Kolla siffrorna här.
svart eller vit – puckad eller vis?
”Familjens svarta får” är ett känt begrepp. Men ”familjens vita får” är helt okänt – tills nu! Om detta vita Ottenbyfår är ett geni eller en looser får framtiden utvisa. Hur som helst håller det sig på sin kant. Är det utstött av släkten von Besserwisser eller har det frivilligt dragit sig undan familjen Fårskalle?
uppdraget slutfört
Mitt i Skördefestens brus av bilar, konst, korv, loppisar, fika, bullar, kakor, eld och jippon känns det befriande att få dra sig tillbaka, huka sig, till och med lägga sig på marken och bara titta… Jag ser att uppdraget snart är slutfört. De flesta frön är spridda för vinden, livet har fått en garanterad fortsättning… Snart spricker de sista kapslarna och snart kroknar de segaste blomstren. Sen vissnar allt snabbt och finns inte mer…
Den ger intryck av att vara tunn och spröd som glas, men tål nästan hur mycket vind som helst utan att förlora formen.
Lika praktfull i månadsskiftet september-oktober som om våren…
Inte kan man tro att denna fräscha jungfruligt vita blomma snart ska vara död.
Jobbet är klart. Allt gick som planerat. Detta är allt som blev kvar.
En märklig tid då solen ger hetta från ovan medan kylan strålar upp från marken.
Dessa motiv är fotograferade vid 10-tiden i morse. Då hade markfrosten dragit sig undan men daggen låg kvar här och var.
alla kroknar vi i hettan
Vi människor kroknar i torkan och hettan. Ängen har kroknat. I morgon ska det enligt meteorologerna bli ännu varmare än i dag…
Det är nu så hett och torrt att även den tåliga majsen börjar krokna och gulna. Vad kroknar härnäst?
vem har rätt och vem har fel?
Alla almar i den vackra allén kommer att dö. Men hur göra det bästa för framtiden? Det tycks finnas två helt olika skolor för fortsättningen. Fotot är taget 2012 då sjukdomen ännu inte var så märkbar.
Synen på hur almdöden ska motarbetas är motsägelsefull. I dagens Östran berättar Eva Ditlevsen, miljöspecialist vid Trafikverket, hur allén mellan Södra Möckleby och Albrunna med sina 332 träd ska behandlas framöver.
Tidningen skriver: ”Man hoppas kunna spara de flesta träd som högstubbar där insekter och djur kan bo kvar. _ _ _ och man kommer placera ut död ved för att inte skada djurlivet.”
Detta sätt att jobba går stick i stäv mot vad Pia Barklund vid Sveriges Lantbruksuniversitet sade vid ett föredrag hon höll föredrag i Smedby sockenstuga för några år sedan. Pia punktade nämligen följande åtgärder:
- Såga inte i alm.
- Hamla inte alm.
- Spar inte delar av träd.
- Ta bort hela trädet.
- Ta ned trädet så snart du upptäckt almsjukan så tidigt som möjligt på året innan det blir vår. Under våren börjar nämligen almsplintborren att flyga – och sprida den svamp som orsakar almsjukan.
- Lagra inte almved.
- Förflytta inte almved.
- Barka gärna färskt almvirke men elda upp barken.
- Alla verktyg som används vid arbeten med alm måste desinficeras med T-sprit, eller ännu hellre brännas med gasol.
Frågan måste ställas: Vem har rätt och vem har fel?
Om hundra år får vi svaret.
små grodorna, små grodorna är lustiga att se – i Möckelmossen
I den långvariga och allvarliga torkan är det märkligt att det fortfarande finns vatten i Sydölands grunda mossar. Men det gör det. Möckelmossen är ett exempel. Och trots att vattendjupet bara är några decimeter såg vi både fisk och vatteninsekter.
Ännu märkligare var att det vimlade av små grodor – men långt från vattnet. På vissa ställen räknade vi till fyra grodor per kvadratmeter. Finns de lika rikligt över mossens hela betesområden torde de vara många hundra tusen, vilket är glädjande. Det är ytterst sällan vi ser grodor i dag på Öland.
Kalkflaken runt mossen är så vita att de är svåra att få teckning i när man fotograferar. Ett tips är att underexponera runt ett halvt bländarsteg.
Det är en märklig mosse vi skådar ut över. Här finns vissa djur som bara finns här vid mossen och på några andra ställen på Ölands alvar. Ett exempel är alvarstyltflugan som du kan läsa om i nästa bildtext. En annan är hästskoräkan, ett uråldrigt kräftdjur, upp till 8 centimeter lång. Enligt en informationsskylt lever den i fiskfria vatten som torkar ut under sommaren. Vi såg fisk och mossen har inte torkat ut – men hästskoräkan har kanske gjort ett undantag här i Möckelmossen.
En ”insekternas Jan Långben” är Alvarstyltflugan. Sommartid styltar den omkring över kalkhällarna här och jagar favoritfödan kvalster.
Trots googling och jämförelser kan vi inte se vilket slags groda vi stötte samman med. Vet du? Vi tycker ingen av arterna här ser ut som ”vår”. Grodan är bara två centimeter lång och alla de många tiotals vi såg var lika små.
Det faller ett mjukt vackert ljus över mossen med det friskt gröna ”stäppgräset” i kontrast till den vita kalken. Hur ”det gröna” kan växa är en gåta. ”Jordlagret” är så tunt att det inte ens går att mäta.
Stående vid stranden ser man botten ungefär 20 meter ut. Sedan tar reflexerna över. Så långt man ser är vattendjupet bara ”några få decimeter”.
Det märkliga med dessa små charmtroll var att vi stötte på dem långt från vattnet, minst 50 meter från stranden. På stranden eller i vattnet såg vi inga. Min lilla erfarenhet av grodor säger att de behöver fukt och vatten, men den här lilla krabaten satt i ökentorka mitt i solskenet där det säkert var 40-50 grader varmt.
En vattenspegel!
På avstånd ser de ut som kalkstensflak. Men i teleläget på min Fuji X30 såg jag att det var bubblande, vita blommor som ligger i stora drivor utmed vissa av mossens stränder. Du som vet vad de heter får gärna kommentera.
tysta anspråkslösa skönheter
Kanske är det för att vi vattnar som vi får så många fjärilar på korta besök vid vattendroppar på krukor och blad. Under våren hade vi många humlor, nu är de färre. Däremot har vi haft besök av många olika slags bin, även bobyggande såna. Eftersom mina kunskaper om fjärilar är minst sagt små presenterar jag dem utan text. Du som eventuellt vet namnen på skönheterna får gärna dela med dig genom kommentar. 😉
För dig som är fotointresserad kan jag berätta att kameran är en Fuji X30, supermakroläge i största vidvinkelläge. Den blå fjärilen är plåtad i 100 ISO, den murriga i 500. Fotograferingsavstånd mellan 1 och 3 centimeter.
djungeln på södra öland
Nunnedalen söder om Vickleby är Ölands djungel. Märkliga träd, sånggalna fåglar, rara orkideer, bråddjup som ”Baggstupet” – som man måste ta sig uppför på alla fyra. Och vi är högt upp för att vara på Öland: 54 meter över havet.
Amazonas? Nej, Öland. Naturen är svårfotograferad; en solig dag som den vi var där är kontrasterna enorma. Ingen kamera orkar med dem. Räddningen heter ”en stor stark” och då tänker jag inte på öl utan på blixtaggregat modell större. Min lilla fickkameras ”glimtare” räckte inte långt. Men man måste alltid försöka. Längre inlägg kommer småningom…
adjö till allé
Allén i Enetri i april 2016.
Nu dör en av de vackraste alléerna på södra Öland, den i Strömmeln. Almsjukan! Dessvärre låter man delar av träden står kvar, vilket Pia Barklund vid Sveriges Lantbruksuniversitet var emot när hon berättade om sjukan i Smedby för några år sedan. Pia menade att man inte ska hamla sjuka träd och inte låta delar av dem stå kvar.
Alvarsamt har under många år uppmärksammat faran med almsjukan, och till och med lämnat ett medborgarförslag till kommunen. Innebörden var att kommunen skulle ansöka om EU-bidrag för att bekämpa almsjukan på samma sätt som man gjort på Gotland, där man gjort framgångar. Kommunen sa först ja, sedan nej.
Allén i Enetri är död sedan flera år och nu dör allén i Strömmeln. Den långa allén mellan Albrunna och Södra Möckleby har kanske ytterligare några år kvar i livet, men sen är det kört även för den…
De tragiska bilderna får tala för sig själva.
skräckens boning
Ingen vet var det ligger. Ingen vet hur många som har drunknat där. Rykten om giftormar, köttätande spindlar och alltid anfallspigga pirayor har florerat i decennier. Skogen runt det lär till och med vara häckningsplats för den farliga stridsörnen, nästan tre meter mellan vingspetsarna. Ja, det finns mycket på södra Öland som ingen känner till, inte ens ölänningarna. Och det är kanske lika bra det…
På senare år har det skrivits sagor om detta skräckens näste, rysliga sagor. Det har författats isande rysare och skrivits ångestsymfonier och blodbesudlade operor om det. Inte många besökare har kommit levande därifrån – om ens någon.
Följ med alvarsamt2 dit – till Grebbakärr. Vi vill varna känsliga tittare för obehagliga scener!
lyckad konferens om pricksippan
Gårdagens presskonferens om den i fredags funna pricksippan i Albrunna lund blev en stor medial framgång. Till den virtuella konferensen loggade inte mindre än 245 765 besökare in från hela världen och till den fysiska konferensen på Hotell Tuppen i Stockholm kom 378 intresserade botaniker, trädgårdsspecialister och vetenskapsmän.
– Vi kunde inte ta in flera i lokalen, berättade moderator Siv Röjne för alvarsamt2:s utsände. Det var tur att vi inte informerade även om den fysiska konferensen. Folk satt i knät på varandra för att få höra Stefan Bogberg från Albrunna inleda konferensen med en mycket uppskattad berättelse om fyndet av den blomma som så plötsligt tog plats i hans liv och nu är på alla botanisters läppar.
Därpå följde flera timmars expertutläggningar och teoripresentationer om det rara fyndet. Vi fick lyssna till många intressanta hypoteser – och många skratt. Dessutom gavs uttryck för mycket starka känslosvall.
– Maculosus flosaums skönhet är obeskrivbar, tyckte Pia Hansen, Köpenhamns Botaniska Institution, och kunde inte hålla tårarna tillbaka.
– Albrunna är nu satt på den botaniska kartan, slog Stefan Bogberg fast när han avslutade konferensen klockan 23:44 i går. Och alla konferensdeltagare instämde genom flera minuter långa applåder.
Professor Ernst Liebdich, Universitetet i Köln, hade bråttom till konferensen. Vår utsände reporter fick intervjua honom i flygande fläng. – Der Fund des Pricksipps hat die botanische Welt erschüttert, sade han bland annat.
– Skønheden i Maculosus flosa er ubeskrivelig, og jeg har svært ved at holde mine tårer tilbage, berättade Pia Hansen från Köpenhamns Botaniska Institution.
Fiorian Dandanello, professor vid botaniska fakulteten vid universitetet i Milano, förklarar pricksippans utbredning i Europa för kulturorganets reporter. – Molto dipende, ovviamente, dal cambiamento climatico. Ma anche i nuovi modelli di migrazione del mammifero dovrebbero essere presi in considerazione per la crescita di tutti i tipi di piante, sade han och såg ut att mena det.
pricksippan – sensationellt fynd i Albrunna lund
Tre kvadratmeterstora bestånd av pricksippa upptäcktes i fredags i nordvästra delen av Albrunna lund. Pricksippan (Maculosus flosaum) är en botanisk raritet som aldrig tidigare har hittats i Sverige.
Carl von Linné skriver redan i sin bok Genera Pantarum om pricksippan – som han hittade under sin första utlandsresa i trakterna av Rosenheim i Sydtyskland 1729: ”Vi vore ut på spatzertur då tysk herdte kommo rusande ock skriko på langer avstandt: Beeil dich, komm her! Die Stiche sind ausgebrochen! Fåtaligker blomstrum uppfvisa sådtan schönhet som denne blåprickiaktigke skogksrakkare ock vi funno dedt tragediskdt att den ikke kunna finnas i Sverigke, aldrik eller sällom nordt om Sctuttgardt”.
– Pricksippan är en avlägsen släkting till vår blåsippa (Anemone hepatica) och kommer ursprungligen från de kalkrika delarna av sydvästra Portugal. Det berättar Annika Strandell, botaniker vid Linnéuniversitet, som i dagarna två registrerad och dokumenterat det märkliga fyndet.
– Men jag vet att den odlas som medicinalväxt i Nederländerna, säger Annika. Sannolikt har frön från pricksippan blåst hit för flera år sen i dom förhärskande sydvästliga vindarna. Det tar minst tre år från grodd till utslagen pricksippa.
– Varför odlas pricksippan i Nederländerna och vad används den till? undrar alvarsamt2:s utsände.
– Den är den starkaste afrodisiakum vi känner till. Jag fick några blad av en sambo en gång i världen. Oh, jisses vad det blev åka av! skrattar Annika och berättar om hur Carl von Linné uttryckte saken i Flora Oeconomica 1749: ”Pricksippan synes mykket behaga hare-, kanien- och kalkone-ungar, ock åstadokommo ofta rysliger upphetsning i formen af kroppsdarrningar och hesa pip och blåsljujd. Icke sällom följas den våldtsamme upphetsningen af döden.”
Det var lantbrukare Stefan Bogberg, Albrunna, som hittade pricksipporna.
– Jag var ute och letade efter min dotter Teres kanin Putte som rymde häromdagen. Terese hade sett den ute på Norra ängen så jag gick dit och ganska snart fick jag syn på den. Jag smög försiktigt efter den i riktning mot gamla dansbanan. Tio meter framför dom fundament man fortfarande kan se av dansbanan såg jag blommorna. Gissa om jag blev förvånad! Jag har aldrig sett nåt liknande i hela mitt liv.
Stefan Bogberg tog med sig några av blommorna hem. Fru Gull-Britt blev lika förvånad som sin man.
– Jag trodde först att Stefan skojade, att han spillt färg på sipporna. Men sen såg jag att de var äkta.
Paret Bogberg ringde en bekant som tipsade om Annika Strandell. Hon åkte genast till Albrunna för att beskåda rariteten.
Annika Strandell berättar för alvarsamt2 att pricksippan är en äkta så kallad dotte in unaquaque, det vill säga att färgprickarna på bladen sitter ”i varandra”. En prick kan således vara brun i botten med en grön prick i sig och i den pricken kan ytterligare en prick sitta, ofta gulaktig.
– Det är extremt få blommor som har denna egenskap, berättar Annika som i kväll håller en virtuell presskonferens om det rara fyndet. Många europeiska kollegor är inbjudna. Det här är en sån sensation man bara får uppleva en gång i livet, säger Annika Strandell.
Tilläggas bör att kaninen Putte fortfarande är försvunnen. Med anledning av det vill Annika Strandell framföra en varning i alvarsamt2:
– Hittar han beståndet av pricksippa vet jag inte vad som kan hända… Jag minns ju hur jag själv blev!
* * *
Tilläggas kan att allmänheten är välkommen till den virtuella presskonferensen. Du deltar helt gratis och det enda du behöver är en uppkopplad dator eller smartphone. Förutom Annika Strandell, Stefan Bogberg och ytterligare tre Albrunnainvånare (Siv Rydell, Kent Andersson, Roger Petersson) deltar professor Ernst Liebdich, Universitetet i Köln, Fiorian Dandanello, professor vid botaniska fakulteten vid universitetet i Milano och Stig Jeppson, botaniker och specialist på sippsläkten (Maculosus) vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Presskonferensen börjar klockan 20:00 i kväll, söndag. För att komma dit klickar du här.
* * *
Bara ett tiotal meter från ett av pricksippabestånden hittade vi den vanliga blåsippan (Anemone hepatica) helt utslagen trots den kyliga väderleken. Enligt Annika Strandell kan blåsippa och pricksippa leva sida vid sida. Det föreligger ingen botanisk konflikt dem emellan, så kallad Flora conflictu.
Is
Hur tidigt man än är ute är det alltid nån som varit igång ännu tidigare.
Morgon. Minusgrader. Men vindstilla. Det är vinter. Senvinter. Isen klirrar lågmält i Degerhamns hamn.
Beroende på vinkeln mot solen färgas isen på många olika sätt. Här drar den åt grått, blåsvart, svart.
I lite mer medljus blir blått helt dominerande. Om jag minns rätt innehåller den ljusa isen mer luft än den mörkblå.
Här är isen så tunn att den smälter under dagen – om solen får fortsätta att jobba från klar himmel.
Sötvattenssjön i Hammarby ser ut att ha ett stabilt istäcke. Då och då sjunger isen på grund av sprickbildning. En spricka kan blixtra till över hela sjön på bara en halv sekund.
I det bräckta vattnet i Kalmarsund ligger bara ett tunt islager längst inne vid stranden. Gäss, änder, svanar klarar sig bra här.
det enkla livet – och det hopplösa
Jag fortsätter läsa Anaïs Nins dagbok. Nu del 5. Anaïs har kommit till Mexiko. Hon älskar människorna och där vill hon leva det enkla livet – nära naturen, med vänner, i kärlek, utan förljugenhet, utan ”fernissa”. Så känner vi väl alla ibland.
Är det konstigt att man längtar bort nån gång? sjöng Lena Andersson för länge sen. Den frågan ställer jag mig ofta, mer än nånsin efter att ha upplevt två chockartade krogmiddagar tätt på varandra. Vid den första satt nio medelålders personer vid bordet. Alla nio satt måltiden igenom och tittade ner i sina mobiler. Ingen sa ett enda ord. Vid middag nummer två satt sju yngre människor vid två bord. Sex av dem ”stirrade telefon”. Den sjunde tittade rakt ut i intet och jag såg på henne att hon undrade vad som var fel – med henne, med umgänget, med mänskligheten, med livet.
Mitt intresse för datorer kräver viss speciallektyr. Men allt har gått för långt. Den teknik som intresserat mig är på väg att utvecklas till ett hån mot mänskligheten. I den senaste numret av PC för alla läser jag följande notis- och artikelrubriker:
-
mobilen varnar för dålig hud
-
kalsongerna skyddar mot strålning
-
smart väska följer efter dig när du reser
-
Foldimate viker tvätten helt automatiskt
-
Philips pannband ska hjälpa dig att sova
-
Kohler styr badrummet med rösten
-
låt tandborsten analysera dina tänder
-
virtuella etiketter i LG:s smarta kylskåp
-
så styr du värmen från din mobil
Jag längtar bort. Jag längtar till det enkla livet. Jag längtar till livet runt en lägereld. Jag längtar till min koja med säng av granris och min ungdoms sönderlästa Lägereldar längesen av pälsjägaren i Kanadas urskogar Harry McFie – och kanske också volym 5 till 7 av Anaïs Nins dagbok.
fågelsjön i Degerhamn
I ett kommande inlägg ska vi skåda ut över Fågelsjön i Degerhamn, just nu snövit. Sjön är här konstnärligt fångad av Bernt Petersson, en av entusiasterna bakom utvecklingen och skötseln av Bergstigen.
