Allt fler inser att välstädade ständigt gräsklippta trädgårdar utarmar naturens mångfald. Dessutom är de tråkiga för ögat och själen.
– Låt det vara lite rufsigt!, säger Lotta Fabricius Kristiansen, forskningsassistent hos SLU Råd, i onsdagens SvD.
Hon tipsar om att dra ned på gräsklippningen och släppa in det vilda. Bäst är att jobba mot mångfald och blomning över lång tid, från tidig vår till sen höst.
Man kan lägga ut stubbar i trädgården för bina att bygga bon i. Man kan samla frön från lokala växter och låta dem gro i egna planteringar. Lokala växter stöttar nämligen lokala insekter och andra nyttodjur.
Vi vet att många inköpta växter inte alltid ger den lokala insektspopulationen en skjuts i rätt riktning. I det sammanhanget kan vi släppa en sensation: Den av många så oönskade maskrosen är kanske den bästa växten för insekterna. Den är dessutom livskraftig och vacker. Vad mer begära? Människan måste ställa om sitt egoperspektiv och inse att svikande mångfald skapar växande problem även för allt levande. Den krympande mångfalden kan på lång sikt till och med bli vår död.

Kulturorganet har i många inlägg agerat mot den förödande gräsklippningshysterin. Vi har i medborgarförslag till kommunen föreslagit en kraftig minskning av den kommunala gräsklippningen för att förbättra den biologiska mångfalden och minimera bensinförbrukningen/avgasutsläppen. Vi räknar inte med nån respons. Många kommuner är som spårvagnar. Man följer en utlagd räls; allt ska vara som det alltid har varit. Först när mänskligt feltänk slår mot plånboken brukar man agera.
