Häromdagen blev jag glatt förvånad. En gul kratta stod och vilade sig mot en skylt utmed Bergstigen nedanför Albrunna. Nu ska jag inte falla för frestelsen att förklara det som bilder redan visar med sån självklarhet. Bättre är att visa bilderna och fimpa snacket – här!
Men jag måste få tillägga: Jag älskar entusiaster som gör fina jobb utan den minsta tanke på lön eller annan belöning.
Kommunen väljer ut lämpliga kommunala gräsmattor att slå först i mitten av augusti.
Avsikten är att gräs och ängsblommor ska hinna gå i frö och självså sig. Senare kan man hjälpa dem på traven genom viss insådd.
En miljon växt- och djurarter riskerar utplåning. Vårt jord-, mark-, vatten- och skogsbruk bär stor skuld för detta. En procent av Sveriges yta är gräsmattor – som dessvärre klipps många gånger om året. Följderna av onödig, ogenomtänkt, traditionsbunden klippning med bensinavgasosande maskiner blir luftföroreningar och artutarmning.
Ängsblommor som inte hinner gå i frö gör livet svårare för humlor, bin och massor av andra insekter, vilket i sin tur påverkar fåglar och däggdjur. Utan insekter dör allt liv ut, även människan.
Åtgärden kan följas upp med en medialt inbjudande tävling med kulturhistoriskt intressant bakgrund: Liemannen där tävlande av båda könen bedöms av kunnig jury. Vackraste och effektivaste liesvingning tar hem förstapriset, en lie märkt Liemannen 2020, Mörbylånga kommun.
Det något makabra tävlingsnamnet motiveras av den allvarliga situationen för allt känsligt liv.
Människan är konstig. Och konstigast av alla är engelsmännen. Det var de som lärde oss klippa häck efter linjal och frissera naturliga träd till runda bollar. De har också fått oss att gå med på att stråna i gräsmattan aldrig får bli högre än 0,2 centimeter.
I dag är en miljon växter och djur utrotningshotade. Det är engelsmännens fel. De har tagit död på det naturliga och infört något som kallas trädgårdsarkitektur. Det rätta ordet är trädgårdsterror. I denna huliganskola lär man sig att tukta, få naturen att lyda sina mest perversa drifter. Enligt denna anglosaxiska militanta terrorsekt ska allt vara spikrakt, och ska det vara runt ska det jävlar anamma vara exakt runt, uppmätt med lasermätare och justerat på miljondels millimetern.
Nästan en procent av Sveriges yta är gräsmattor. Dessa klipps gång på gång på gång av män i hörselskydd skjutande på en oftast gul bullrande och osande dödsbringande maskin. Men det finns hopp. Min gräsmatta fick nyligen uppleva lyckan att vara utan engelsk påverkan under en hel vecka. Inte en gräsklippare så långt timotejen vajade. Men på tomterna runtomkring gick engelskindoktrinerade trädgårdsslavar och sköt sina dödsmaskiner framför sig ända tills man kommit ned på maxstipulerade 0,2 centimeter. Ponera att vi har en miljon tomter i landet och att alla dessa gräsklipps denna dag – och om en vecka och veckan därpå och veckan därpå hela sommaren ut. Hur mycket buller och avgaser och hur många negativa följder för växt- och djurliv skulle all denna terror orsaka? Svaret är enkelt: Alltför många.
Under denna dryga vecka utan gräsklippning skedde underverk. Jag tog lilla favvosmällan och la mig ned på alla fyra, ålade mig fram genom den decimeterlånga klorofyllen, alltmer bergtagen. Vilket liv. Vilken växtkraft som finns här nere som nästan ingen ser. En sanning gick upp för mig: engelsmän är blinda och känslokalla, sannolikt av för mycket te, bacon och plumpudding. Det är engelsmännens fel att så många insekter och smådjur står på randen till utrotning.
Jag ser fram mot en fullbordad brexit. Engelsmännen ut, det rika livet in!
Tänk dig in i den sjuka idén att klippa bort alla såna här små trädgårdssolar för att bara få trist gräs kvar. Varför?
En gräsklippare slår sönder dessa skönheter och ersätter dem med 0,2 centimeter högt gräs, lika trist som en uppochnedvänd grön rotborste.
Kanske vackrast av dem alla. Enkel, funktionell med en överlevnadskraft som få. Under andra världskriget användes maskrosen för att framställa konstgummi. I dag säger forskare att den snart kan ersätta det livssvaga gummiträdet som producent av rågummi. Men i gräsmattefanatikernas ögon är den ett monster som med alla medel måste bort. Jag frågar igen: Varför?
Titta här! Vi kikar in i en minidjungel med en nästan magisk frodighet. Här kryllar det av liv – ett liv som gräsmatteterroristerna vill förgöra. Klicka upp bilden i full storlek och låt dig berusas.
Det är knappt man kan tro det. Tio dagar innan jag tog denna bild vrålade här gräsklipparmonstret fram med sina roterande dödsbringande käftar. Allt var slätt och blomlöst och trist. Men de bländande vackra motståndsgrupperna är starka. 
Nere i gräsmattan känns det som om vi kliver in i en blomsteraffär. Ändå försöker gräsmatteterroristerna ta kål på dessa små skönheter varje vecka – hela sommaren igenom. Somliga klipper till och med var tredje dag!
Jag ryser av välbehag… Vilken gracil form, vilken rörelse. Guldgult i mix med olika valörer av grönt, en sanning som gräsmatteterroristerna vill slå sönder och ersätta med enbart tristgröna strån.
Fåglarna letar undantagslöst föda i den del av gräsmattan som fått växa till sig. Där mattan är lågvuxen – på grund av förra årets torka – söker fåglarna sällan föda. I detta område med högre växtlighet hålls fuktigheten kvar längre i jorden. När du klipper ökar avdunstningen, insekterna flyr, livsmöjligheterna stympas. Tänk om alla bara klippte delar av sina gräsmattor och lät övriga delar växa fritt. Så mycket bättre livet skulle bli för insekter, fjärilar, kryp och fåglar. De delar som får växa fritt kan du slå med lie i augusti och låta torka på backen. Detta väldoftande hö ger du sen till den hästägande grannen, som ger det till sin häst, som pruttar ut extra nyttig gödsel, som grannen ger dig som tack för höet. Du har skapat en nyttig rundgång. Du har dessutom lärt dig lieslåtter, en teknik som kan bli nödvändig om läget i världen skulle bli riktigt kritiskt. 
En lågvuxen, skir men ändå kraftfull växt som jag faktiskt inte sett förrän jag denna dag dök på näsan i gräsmattan.
Här en något högre växt som undkommit gräsklipparnas knivar, en gullviva. Men inom nån vecka är den troligen kapad och död.
En vacker solitär. Så stolt och rak i den friska vinden. På en yta av 200 kvadratmeter fanns bara en enda av denna skönhet. Vi stympar mångfalden med växtgifter, gräsmattsterror, golfbanor, för tidig slåtter av jordbruksfält och vägrenar.
Gång på gång blir jag överraskad. Jag tittar här ner i en gräsmatta som sköts av rotorklippsterrorister. Tänk om dessa lät delar av gräsmattorna växa helt fritt. Vilken artrikedom vi skulle få uppleva.
Denna vallmo(?) har på bara nån vecka hunnit bli 20 centimeter hög. Vilken livskraft, trots den kalla våren.
Jag skäms. Sanningen är förfärande. Jag kan inte namnet heller på denna växt vars knoppar liknar sädeskorn.
Denna vallmo står alldeles utanför gräsmattan, i gråzonen mellan ”det som ska klippas” och ”det som borde klippas, men som vi tyvärr inte kommer åt”.
Biologisk mångfald är lika med människans överlevnad. Den borde vara viktigare än den militanta tukten av våra gräsmattor. Eller? Nån som tycker annorlunda?
Gick man igenom denna kvadratdecimeter tuktad gräsmatta skulle man säkert hitta ett dussin växter och minst lika många arter insekter. Hur många vi skulle hitta om gräsmattan fått växa en längre tid kan vi bara spekulera i. Tio gånger fler, kanske!?
Dagen efter jag fotograferade livet i gräsmattan kom en man på ett fordon med en ljudvolym som kunde väcka döda och mejade ned hela klabbet. Blommor, gräs, insekter skars till små små bitar som flög iväg i vinden. Blev det vackert? Lever vi på rätt sätt för att behålla en livskraftig natur, en planet för människan och allt annat levande?Intressanta länkar i ämnet:
Varje veckoslut går Gunilla och Jonas Löf på stranden mellan Södra bruket och Albrunna för att plocka skräp. De hittar allt från fulla fodersäckar till nätrester, linor, plast, patroner, burkar och flaskor. Paret Löf bor i Albrunna sedan tre år tillbaka. Kulturorganet utnämner dem till Dagens Hjältar och ska kolla kassakistan för att eventuellt komplettera utnämningen med nån miljon eller två i prispengar…
Allsköns skräp hamnar till slut i havet och på våra stränder. Traktordäck, lastpallar, plast till förbannelse. Här har Håll Sverige Rent gjort en fin insats i Grönhögen. Men det är en skam för mänskligheten att frivilliga – exempelvis Håll Sverige Rent – ska behöva gå och städa efter andra, år ut och år in.
Det som kastas på land hamnar förr eller senare i havet. Tyvärr sjunker mycket till botten. Och vissa plaster upplöses till mikroplaster som dödar smådjur och fiskyngel. Större plastsjok dödar fisk och valar.
Den plast du slänger dödar liv”.
Eftersom jag är ateist och anser att religionerna står bakom mycket av världens elände (vilket brukar få många ”experter” att gå i taket) gör jag inga som helst religiösa kopplingar till påsken, utan säger bara Glad Påsk alla läsare!
En bagatell, men ändå. En minutlång film kan ses som en kortnovell.
En läsare tyckte att de panorerande sekvenserna i en liten filmsnutt om en strand skulle bort. Jag höll med och tog bort två av tre panoreringar. Filmen blev bättre, även om den fortfarande bara är en bagatell. Lärorikt.
Tack, Torbjörn.
Som ung tillbringade jag en stor del av min tid i skogen. Livet i nån av mina många kojor var viktigt och härligt. Jag förde naturdagbok över djur och fåglar och följde naturens växlingar. Dessutom läste jag allt jag kom över av natur- och biologiböcker.
Just nu läser jag Mannen i skogen, Jens Liljestrands utsökta biografi över Vilhelm Moberg. Och som av en slump hittade jag en film på Youtube, också den om Mannen i skogen. Den är sevärd. Vi reagerar väl alla ibland mot det konstgjorda liv vi faktiskt lever under stress och ständig tidsnöd, trots alla bekvämligheter och finesser som skulle underlätta läggandet av det så kallade livspusslet. Urbaniseringen går som en farsot över världen, och många unga har i dag ingen känslomässig koppling till naturen, än mindre reell. På sikt måste denna brist bli ett gigantiskt hot mot hela mänskligheten. Det är jag säker på att även Vilhelm Moberg skulle tycka.
Därför blir tystnaden allt viktigare för mig, den lilla sällsynta skärva av tystnad som finns kvar. Det slår mig ofta när jag filmar att det aldrig är riktigt tyst. Brummar inte bilar så mullrar flygplan en mil upp. River inte en motorcykel sönder tystnaden så gör vinden eller en skrikande Jas Gripen det. Eller en radio på avstånd, ett vindkraftverk, en motorsåg, en sopmaskin, en traktor för plogen eller en skrikande unge eller skällande hund.
Denna korta film handlar om den lilla relativa tystnad som finns kvar.
Var man kopulerar varierar stort. Sedan beror det nog en aning på vem man är. Vad sägs om att göra det på taket? Kanske till och med på gamla Ytongfabrikens tak i Grönhögen. Där gör truten det nu. Och snart täcks taket av mängder av i hast hoprafsade bon med två tre ägg i varje, i sällsynta fall fyra.
Att då närma sig plejset kan resultera i skränande anfallsdykningar förstärkta med kraftig avföringseld. Jag råkade en gång ut för denna. Två gånger prickade en bombfällare mig och min cykel med enastående precision.
Några tuvor blåsippor överlevde lyckligtvis dragningen av cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna.
Den vita hagelskuren framhäver blommornas intensiva färg.
Förföriskt vackra i sin klara och anspråkslösa framtoning.
Vide. Hur hållbart vi håller klimatet och hur måna vi är om en ren natur kan ses som mätare på människans moraliska och intellektuella status. Tyvärr ökar nedskräpningen överallt, även på Öland. Plasten finns på land och i hav. Men läget kan bli mycket värre. Redan för 30 år sedan vandrade jag i den grekiska arkipelagen på öar som tycktes gjorda av plast. Dess stränder såg ut som på fotot här. Mänskligheten borde skämmas.
Vad är det för fel på människan? Som cyklist ser man sanningen innan grönskan döljer hela skiten. Ja, jag säger skiten, för det finns inget bättre och sannare ord om vissa människors osunda utomhusbeteende. Utmed leder och vägar ligger enorma mängder glasflaskor, ölburkar, plastdunkar, plastflaskor, plastdetaljer, plastpåsar och annan dynga. Jag hittar stövlar, väskor, fiskedrag, linor, nät, rullar med metalltråd, mediciner och mängder av plastpåsar med hundskit. I betesmarker fladdrar stora plastsjok i buskarna och stränderna är nedlusade av grejor som folk tydligen bara hivar iväg rakt ut i guds fria natur – för att slutligen hamna i havet och på våra stränder. Vad lider dessa töntar av för åkomma?
Hemma igen hittar jag ett bra ord på webben: Plastbanta. Det låter sunt. Länken till åtminstone en liten förbättring klickar du på här.
Det börjar skymma. Jag smyger in mot fågelsjön i Degerhamn där jag sett skränande vita gäss landa. Men jag hittar inga vita gäss, bara vita påsar. Vita plastpåsar med plastflaskor och glasburkar utkastade i den oskyldiga naturen där barn och djur tassar fram. De som gör så här riskerar fängelse i upp till ett år. Men vad hjälper det när den sista idioten ännu inte är född.
Utsikten vid Utsikten i Degerhamn är inte längre så vidunderlig som den sannolikt har varit en gång i tiden. I dag skymmer trädtoppar det fjärran Kalmarsund. Men stället är trots det en liten oas med vackert bord, sittplatser och grill. Det är också nära till Fågelsjön och den gamla Kalkgatan med anor från tiden för alunbrytning.
Utsikten slutar med detta lodräta stup. Det gäller alltså att inte gå för långt i ivern att hitta bästa utsikt. Film om Utsikten kommer inom kort…
Samma foto, fastän vänt. Vilket som ger bäst känsla av ”höjd och fara” avgör bara du.
En vandring på öländska stränder kan ge goda inblickar i jordens historia. På bilden ser vi fossiler av knutgräs, en typ av ängsröe som växte högt uppe i Anderna under den så kallade epifatiska eran, för ungefär 14 miljoner år sedan. Stenen har sedan förts till Öland genom olika eruptiva utbrott på jorden.
En biolog jag känner påstår att detta är ett vingfossil från en typ av strandskata, kallad Hybericon flatusis. Stenen har sannolikt först sjunkit till stora djup för att senare föras upp till stranden igen genom så kallad polymetrisk transparation, en process i vilken saltvatten ”suger med sig” material som omges av sötvatten. Stenen är omkring två miljarder år gammal. 
Kalksten med tydliga spår av vattenkvalstret föngrisslor. Dessa levde i enorma kolonier på grunda vatten och utgjorde basföda för plattfiskar, smolt och andra mindre yngel för ungefär en miljon år sedan.
Den kanske intressantaste stenen av dem alla, en borytisk kalksten (kalksten med insmält porfyr) med tydliga fossiler av kräftpärlor, sumpskalbaggar och en större stenkräfta. Den senare syns nedtill på stenen. Den lär vara det första vattenlevande djuret som kunde göra korta vandringar på land för att sätta i sig olika slags insekter och mindre groddjur. Stenkräftan kunde bli upp till 30 centimeter lång och hade en liten giftgadd inne i munnen. Den är på långt håll släkt med vår tids skorpioner. 
Kalksten med tydliga fossiler av Kvedum ficilitas, ett slags vass som växte i det grunda vattnet mellan Öland och Gotland under den hydromisiska perioden för 30 miljoner år sedan. Senare sjönk dessa bottnar flera tusen meter, innan de höjde sig igen för 12 miljoner år sedan och stabiliserades på de djup vi finner dem i dag. Det finns inget svenskt namn för Kvedum ficilitas, men den växer fortfarande i havsvikar i Egypten, där den i folkmun kallas ”rumpvass”.
Blåskiffer, en av den dolomitiska erans vanligaste skiffertyper. Den bildades genom att enorma mängder musslor som – vartefter de dog – packades i upp till 900 meter tjocka bottenlager. Dessa tunga lager tryckte samman molekylerna i den dominerande vitskiffern och successivt genomfördes transformeringen från vitskiffer till blåskiffer. Processen kallas av geologerna för ”parentetisk dyplosi”.
En cirka fem miljoner år gammal sandsten. Sandstenslagren bildades där de polynesiska öarna ligger i dag. Genom stora rörelser i jordens så kallade plattor fördes enorma mängder sandsten upp till dagens norra Europa, Svalbard och delar av nordpolens bottnar. Spåren vi ser i stenen är orsakade av den ytterst lilla pikafonmusslans pulserande skalrörelser i jakt på föda, främst encelliga amöbor. Pikafonmusslan kunde äta upp till åtta gånger sin egen vikt per dygn. Inget annat djur, utdött eller nu levande, kan sätta i sig så mycket.
En kvartsitbit med tydliga spår av den lilla tubmasken (Tubifexus irrivana). Den cirka fem millimeter långa masken levde på små loppor, främst Siphonaptera filistere, som i sin tur levde på ett slags grönalg som kunde växa i mörkret på stora djup. Forskarna tror i dag att denna alg, Microspitas klorofyllum, är den enda växt som kan leva, växa och fortplanta sig helt utan ljus. Tubmaskarnas fodersök orsakade under årmiljonerna de urgröpningar i stenen vi ser i dag.
Stenarna ovan är verkliga. Men all text är ren fantasi. Kanske har du läst och fascinerats av det som berättats. I så fall är du lurad, du har gått på fake news. Sådana sprids av enskilda individer, politiska grupperingar och anställda ”nättroll” i statliga eller privata lögnfabriker över hela världen.
Falska nyheter och osanna fakta kan på sikt bli förödande för demokratiska länders trovärdighet och framtid. Var därför alltid skeptisk och ifrågasättande till uppgifter och nyheter på nätet. Ofta räcker det med några enkla sökningar för att avslöja ljuget. Hade jag stött på detta blogginlägg hade jag genast googlat på några av stenarna, djuren och växterna i texterna. Bluffen skulle då genast vara avslöjad. Några ytterligare tips för att avslöja falska nyheter och felaktiga fakta hittar du här.
Det är bara början av februari, snön har precis emigrerat. Trots det ser strandvegetationen söder om Hammarby livskraftig och frodig ut. Det lovar gott…
I dag var all snö borta. Puts väck. Men på sötvattnen ligger fortfarande isarna. Och i dem ser man att världen inte längre är sig lik.
Sossar regerar på högerbudget, liberalerna sjunker som stenar och trots den ökande miljömedvetenheten backar Miljöpartiet. Upp och ned är världen! V. S. B.
Det porlar i bäckarna på södra Öland. I Alvkälla växer bottenväxterna till sig när dagarna blir längre. De ser redan frodiga ut. Annat liv dör. En rödhake har flugit färdigt…
Vid Alunvallen i Degerhamn ligger det man kapat av almarna i allén mellan Södra Möckleby och Albrunna. Detta är en av de två högarna.
Den andra högen är ännu större. Orsaken till kapningen av almarna är almsjukan, en obotlig åkomma orsakad av den lilla almsplintborren. Denna hög ligger utmed Kvarnvägen.
Personligen undrar jag varför man inte kapar hela allén på en gång – och planterar nya träd av annan sort. Att ta lite då och då förlänger bara plågan – och nästan ingen i vår enkät tycker att högstubbar är vackra.
Så sent som 2012 såg den vackra allén frisk ut. Sedan gick det snabbt utför…
En av Sveriges vackraste alléer kapas nu ned till ved. Den tidigare så stolta trädparaden sträcker sig från Albrunna i söder till nedfarten till Södra bruket i norr. Men varför lämna kvar högstubbar? De blir med åren vita och ger ett kusligt och ödelagt intryck. I kulturorganets enkät var nästan alla röstande emot sådana. Kolla siffrorna här.
”Familjens svarta får” är ett känt begrepp. Men ”familjens vita får” är helt okänt – tills nu! Om detta vita Ottenbyfår är ett geni eller en looser får framtiden utvisa. Hur som helst håller det sig på sin kant. Är det utstött av släkten von Besserwisser eller har det frivilligt dragit sig undan familjen Fårskalle?
Mitt i Skördefestens brus av bilar, konst, korv, loppisar, fika, bullar, kakor, eld och jippon känns det befriande att få dra sig tillbaka, huka sig, till och med lägga sig på marken och bara titta… Jag ser att uppdraget snart är slutfört. De flesta frön är spridda för vinden, livet har fått en garanterad fortsättning… Snart spricker de sista kapslarna och snart kroknar de segaste blomstren. Sen vissnar allt snabbt och finns inte mer…
Den ger intryck av att vara tunn och spröd som glas, men tål nästan hur mycket vind som helst utan att förlora formen.
Lika praktfull i månadsskiftet september-oktober som om våren…
Inte kan man tro att denna fräscha jungfruligt vita blomma snart ska vara död.
Jobbet är klart. Allt gick som planerat. Detta är allt som blev kvar.
En märklig tid då solen ger hetta från ovan medan kylan strålar upp från marken.
Dessa motiv är fotograferade vid 10-tiden i morse. Då hade markfrosten dragit sig undan men daggen låg kvar här och var.
Vi människor kroknar i torkan och hettan. Ängen har kroknat. I morgon ska det enligt meteorologerna bli ännu varmare än i dag…
Det är nu så hett och torrt att även den tåliga majsen börjar krokna och gulna. Vad kroknar härnäst?
Alla almar i den vackra allén kommer att dö. Men hur göra det bästa för framtiden? Det tycks finnas två helt olika skolor för fortsättningen. Fotot är taget 2012 då sjukdomen ännu inte var så märkbar.Synen på hur almdöden ska motarbetas är motsägelsefull. I dagens Östran berättar Eva Ditlevsen, miljöspecialist vid Trafikverket, hur allén mellan Södra Möckleby och Albrunna med sina 332 träd ska behandlas framöver.
Tidningen skriver: ”Man hoppas kunna spara de flesta träd som högstubbar där insekter och djur kan bo kvar. _ _ _ och man kommer placera ut död ved för att inte skada djurlivet.”
Detta sätt att jobba går stick i stäv mot vad Pia Barklund vid Sveriges Lantbruksuniversitet sade vid ett föredrag hon höll föredrag i Smedby sockenstuga för några år sedan. Pia punktade nämligen följande åtgärder:
Frågan måste ställas: Vem har rätt och vem har fel?
Om hundra år får vi svaret.
I den långvariga och allvarliga torkan är det märkligt att det fortfarande finns vatten i Sydölands grunda mossar. Men det gör det. Möckelmossen är ett exempel. Och trots att vattendjupet bara är några decimeter såg vi både fisk och vatteninsekter.
Ännu märkligare var att det vimlade av små grodor – men långt från vattnet. På vissa ställen räknade vi till fyra grodor per kvadratmeter. Finns de lika rikligt över mossens hela betesområden torde de vara många hundra tusen, vilket är glädjande. Det är ytterst sällan vi ser grodor i dag på Öland.
Kalkflaken runt mossen är så vita att de är svåra att få teckning i när man fotograferar. Ett tips är att underexponera runt ett halvt bländarsteg.
Det är en märklig mosse vi skådar ut över. Här finns vissa djur som bara finns här vid mossen och på några andra ställen på Ölands alvar. Ett exempel är alvarstyltflugan som du kan läsa om i nästa bildtext. En annan är hästskoräkan, ett uråldrigt kräftdjur, upp till 8 centimeter lång. Enligt en informationsskylt lever den i fiskfria vatten som torkar ut under sommaren. Vi såg fisk och mossen har inte torkat ut – men hästskoräkan har kanske gjort ett undantag här i Möckelmossen.
En ”insekternas Jan Långben” är Alvarstyltflugan. Sommartid styltar den omkring över kalkhällarna här och jagar favoritfödan kvalster.
Trots googling och jämförelser kan vi inte se vilket slags groda vi stötte samman med. Vet du? Vi tycker ingen av arterna här ser ut som ”vår”. Grodan är bara två centimeter lång och alla de många tiotals vi såg var lika små. 
Det faller ett mjukt vackert ljus över mossen med det friskt gröna ”stäppgräset” i kontrast till den vita kalken. Hur ”det gröna” kan växa är en gåta. ”Jordlagret” är så tunt att det inte ens går att mäta.
Stående vid stranden ser man botten ungefär 20 meter ut. Sedan tar reflexerna över. Så långt man ser är vattendjupet bara ”några få decimeter”.
Det märkliga med dessa små charmtroll var att vi stötte på dem långt från vattnet, minst 50 meter från stranden. På stranden eller i vattnet såg vi inga. Min lilla erfarenhet av grodor säger att de behöver fukt och vatten, men den här lilla krabaten satt i ökentorka mitt i solskenet där det säkert var 40-50 grader varmt.
En vattenspegel!
På avstånd ser de ut som kalkstensflak. Men i teleläget på min Fuji X30 såg jag att det var bubblande, vita blommor som ligger i stora drivor utmed vissa av mossens stränder. Du som vet vad de heter får gärna kommentera.
Kanske är det för att vi vattnar som vi får så många fjärilar på korta besök vid vattendroppar på krukor och blad. Under våren hade vi många humlor, nu är de färre. Däremot har vi haft besök av många olika slags bin, även bobyggande såna. Eftersom mina kunskaper om fjärilar är minst sagt små presenterar jag dem utan text. Du som eventuellt vet namnen på skönheterna får gärna dela med dig genom kommentar. 😉
För dig som är fotointresserad kan jag berätta att kameran är en Fuji X30, supermakroläge i största vidvinkelläge. Den blå fjärilen är plåtad i 100 ISO, den murriga i 500. Fotograferingsavstånd mellan 1 och 3 centimeter.
Nunnedalen söder om Vickleby är Ölands djungel. Märkliga träd, sånggalna fåglar, rara orkideer, bråddjup som ”Baggstupet” – som man måste ta sig uppför på alla fyra. Och vi är högt upp för att vara på Öland: 54 meter över havet. 
Amazonas? Nej, Öland. Naturen är svårfotograferad; en solig dag som den vi var där är kontrasterna enorma. Ingen kamera orkar med dem. Räddningen heter ”en stor stark” och då tänker jag inte på öl utan på blixtaggregat modell större. Min lilla fickkameras ”glimtare” räckte inte långt. Men man måste alltid försöka. Längre inlägg kommer småningom…
Allén i Enetri i april 2016.Nu dör en av de vackraste alléerna på södra Öland, den i Strömmeln. Almsjukan! Dessvärre låter man delar av träden står kvar, vilket Pia Barklund vid Sveriges Lantbruksuniversitet var emot när hon berättade om sjukan i Smedby för några år sedan. Pia menade att man inte ska hamla sjuka träd och inte låta delar av dem stå kvar.
Alvarsamt har under många år uppmärksammat faran med almsjukan, och till och med lämnat ett medborgarförslag till kommunen. Innebörden var att kommunen skulle ansöka om EU-bidrag för att bekämpa almsjukan på samma sätt som man gjort på Gotland, där man gjort framgångar. Kommunen sa först ja, sedan nej.
Allén i Enetri är död sedan flera år och nu dör allén i Strömmeln. Den långa allén mellan Albrunna och Södra Möckleby har kanske ytterligare några år kvar i livet, men sen är det kört även för den…
De tragiska bilderna får tala för sig själva.
Ingen vet var det ligger. Ingen vet hur många som har drunknat där. Rykten om giftormar, köttätande spindlar och alltid anfallspigga pirayor har florerat i decennier. Skogen runt det lär till och med vara häckningsplats för den farliga stridsörnen, nästan tre meter mellan vingspetsarna. Ja, det finns mycket på södra Öland som ingen känner till, inte ens ölänningarna. Och det är kanske lika bra det…
På senare år har det skrivits sagor om detta skräckens näste, rysliga sagor. Det har författats isande rysare och skrivits ångestsymfonier och blodbesudlade operor om det. Inte många besökare har kommit levande därifrån – om ens någon.
Följ med alvarsamt2 dit – till Grebbakärr. Vi vill varna känsliga tittare för obehagliga scener!
Gårdagens presskonferens om den i fredags funna pricksippan i Albrunna lund blev en stor medial framgång. Till den virtuella konferensen loggade inte mindre än 245 765 besökare in från hela världen och till den fysiska konferensen på Hotell Tuppen i Stockholm kom 378 intresserade botaniker, trädgårdsspecialister och vetenskapsmän.
– Vi kunde inte ta in flera i lokalen, berättade moderator Siv Röjne för alvarsamt2:s utsände. Det var tur att vi inte informerade även om den fysiska konferensen. Folk satt i knät på varandra för att få höra Stefan Bogberg från Albrunna inleda konferensen med en mycket uppskattad berättelse om fyndet av den blomma som så plötsligt tog plats i hans liv och nu är på alla botanisters läppar.
Därpå följde flera timmars expertutläggningar och teoripresentationer om det rara fyndet. Vi fick lyssna till många intressanta hypoteser – och många skratt. Dessutom gavs uttryck för mycket starka känslosvall.
– Maculosus flosaums skönhet är obeskrivbar, tyckte Pia Hansen, Köpenhamns Botaniska Institution, och kunde inte hålla tårarna tillbaka.
– Albrunna är nu satt på den botaniska kartan, slog Stefan Bogberg fast när han avslutade konferensen klockan 23:44 i går. Och alla konferensdeltagare instämde genom flera minuter långa applåder.
Professor Ernst Liebdich, Universitetet i Köln, hade bråttom till konferensen. Vår utsände reporter fick intervjua honom i flygande fläng. – Der Fund des Pricksipps hat die botanische Welt erschüttert, sade han bland annat.
– Skønheden i Maculosus flosa er ubeskrivelig, og jeg har svært ved at holde mine tårer tilbage, berättade Pia Hansen från Köpenhamns Botaniska Institution.
Fiorian Dandanello, professor vid botaniska fakulteten vid universitetet i Milano, förklarar pricksippans utbredning i Europa för kulturorganets reporter. – Molto dipende, ovviamente, dal cambiamento climatico. Ma anche i nuovi modelli di migrazione del mammifero dovrebbero essere presi in considerazione per la crescita di tutti i tipi di piante, sade han och såg ut att mena det.
Tre kvadratmeterstora bestånd av pricksippa upptäcktes i fredags i nordvästra delen av Albrunna lund. Pricksippan (Maculosus flosaum) är en botanisk raritet som aldrig tidigare har hittats i Sverige.
Carl von Linné skriver redan i sin bok Genera Pantarum om pricksippan – som han hittade under sin första utlandsresa i trakterna av Rosenheim i Sydtyskland 1729: ”Vi vore ut på spatzertur då tysk herdte kommo rusande ock skriko på langer avstandt: Beeil dich, komm her! Die Stiche sind ausgebrochen! Fåtaligker blomstrum uppfvisa sådtan schönhet som denne blåprickiaktigke skogksrakkare ock vi funno dedt tragediskdt att den ikke kunna finnas i Sverigke, aldrik eller sällom nordt om Sctuttgardt”.
– Pricksippan är en avlägsen släkting till vår blåsippa (Anemone hepatica) och kommer ursprungligen från de kalkrika delarna av sydvästra Portugal. Det berättar Annika Strandell, botaniker vid Linnéuniversitet, som i dagarna två registrerad och dokumenterat det märkliga fyndet.
– Men jag vet att den odlas som medicinalväxt i Nederländerna, säger Annika. Sannolikt har frön från pricksippan blåst hit för flera år sen i dom förhärskande sydvästliga vindarna. Det tar minst tre år från grodd till utslagen pricksippa.
– Varför odlas pricksippan i Nederländerna och vad används den till? undrar alvarsamt2:s utsände.
– Den är den starkaste afrodisiakum vi känner till. Jag fick några blad av en sambo en gång i världen. Oh, jisses vad det blev åka av! skrattar Annika och berättar om hur Carl von Linné uttryckte saken i Flora Oeconomica 1749: ”Pricksippan synes mykket behaga hare-, kanien- och kalkone-ungar, ock åstadokommo ofta rysliger upphetsning i formen af kroppsdarrningar och hesa pip och blåsljujd. Icke sällom följas den våldtsamme upphetsningen af döden.”
Det var lantbrukare Stefan Bogberg, Albrunna, som hittade pricksipporna.
– Jag var ute och letade efter min dotter Teres kanin Putte som rymde häromdagen. Terese hade sett den ute på Norra ängen så jag gick dit och ganska snart fick jag syn på den. Jag smög försiktigt efter den i riktning mot gamla dansbanan. Tio meter framför dom fundament man fortfarande kan se av dansbanan såg jag blommorna. Gissa om jag blev förvånad! Jag har aldrig sett nåt liknande i hela mitt liv.
Stefan Bogberg tog med sig några av blommorna hem. Fru Gull-Britt blev lika förvånad som sin man.
– Jag trodde först att Stefan skojade, att han spillt färg på sipporna. Men sen såg jag att de var äkta.
Paret Bogberg ringde en bekant som tipsade om Annika Strandell. Hon åkte genast till Albrunna för att beskåda rariteten.
Annika Strandell berättar för alvarsamt2 att pricksippan är en äkta så kallad dotte in unaquaque, det vill säga att färgprickarna på bladen sitter ”i varandra”. En prick kan således vara brun i botten med en grön prick i sig och i den pricken kan ytterligare en prick sitta, ofta gulaktig.
– Det är extremt få blommor som har denna egenskap, berättar Annika som i kväll håller en virtuell presskonferens om det rara fyndet. Många europeiska kollegor är inbjudna. Det här är en sån sensation man bara får uppleva en gång i livet, säger Annika Strandell.
Tilläggas bör att kaninen Putte fortfarande är försvunnen. Med anledning av det vill Annika Strandell framföra en varning i alvarsamt2:
– Hittar han beståndet av pricksippa vet jag inte vad som kan hända… Jag minns ju hur jag själv blev!
* * *
Tilläggas kan att allmänheten är välkommen till den virtuella presskonferensen. Du deltar helt gratis och det enda du behöver är en uppkopplad dator eller smartphone. Förutom Annika Strandell, Stefan Bogberg och ytterligare tre Albrunnainvånare (Siv Rydell, Kent Andersson, Roger Petersson) deltar professor Ernst Liebdich, Universitetet i Köln, Fiorian Dandanello, professor vid botaniska fakulteten vid universitetet i Milano och Stig Jeppson, botaniker och specialist på sippsläkten (Maculosus) vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Presskonferensen börjar klockan 20:00 i kväll, söndag. För att komma dit klickar du här.
* * *
Bara ett tiotal meter från ett av pricksippabestånden hittade vi den vanliga blåsippan (Anemone hepatica) helt utslagen trots den kyliga väderleken. Enligt Annika Strandell kan blåsippa och pricksippa leva sida vid sida. Det föreligger ingen botanisk konflikt dem emellan, så kallad Flora conflictu.
