Kategoriarkiv: natur

alla kroknar vi i hettan

Vi människor kroknar i torkan och hettan. Ängen har kroknat. I morgon ska det enligt meteorologerna bli ännu varmare än i dag…

Det är nu så hett och torrt att även den tåliga majsen börjar krokna och gulna. Vad kroknar härnäst?

 

 


 

Annonser
Taggad

vem har rätt och vem har fel?

Alla almar i den vackra allén kommer att dö. Men hur göra det bästa för framtiden? Det tycks finnas två helt olika skolor för fortsättningen. Fotot är taget 2012 då sjukdomen ännu inte var så märkbar.

Synen på hur almdöden ska motarbetas är motsägelsefull. I dagens Östran berättar Eva Ditlevsen, miljöspecialist vid Trafikverket, hur allén mellan Södra Möckleby och Albrunna med sina 332 träd ska behandlas framöver.

Tidningen skriver: ”Man hoppas kunna spara de flesta träd som högstubbar där insekter och djur kan bo kvar. _ _ _ och man kommer placera ut död ved för att inte skada djurlivet.”

Detta sätt att jobba går stick i stäv mot vad Pia Barklund vid Sveriges Lantbruksuniversitet sade vid ett föredrag hon höll föredrag i Smedby sockenstuga för några år sedan. Pia punktade nämligen följande åtgärder:

  • Såga inte i alm.
  • Hamla inte alm.
  • Spar inte delar av träd.
  • Ta bort hela trädet.
  • Ta ned trädet så snart du upptäckt almsjukan så tidigt som möjligt på året innan det blir vår. Under våren börjar nämligen almsplintborren att flyga – och sprida den svamp som orsakar almsjukan.
  • Lagra inte almved.
  • Förflytta inte almved.
  • Barka gärna färskt almvirke men elda upp barken.
  • Alla verktyg som används vid arbeten med alm måste desinficeras med T-sprit, eller ännu hellre brännas med gasol.

Frågan måste ställas: Vem har rätt och vem har fel?

Om hundra år får vi svaret.

 

 


 

Taggad , ,

små grodorna, små grodorna är lustiga att se – i Möckelmossen

I den långvariga och allvarliga torkan är det märkligt att det fortfarande finns vatten i Sydölands grunda mossar. Men det gör det. Möckelmossen är ett exempel. Och trots att vattendjupet bara är några decimeter såg vi både fisk och vatteninsekter.

Ännu märkligare var att det vimlade av små grodor – men långt från vattnet. På vissa ställen räknade vi till fyra grodor per kvadratmeter. Finns de lika rikligt över mossens hela betesområden torde de vara många hundra tusen, vilket är glädjande. Det är ytterst sällan vi ser grodor i dag på Öland.

Kalkflaken runt mossen är så vita att de är svåra att få teckning i när man fotograferar. Ett tips är att underexponera runt ett halvt bländarsteg.

Det är en märklig mosse vi skådar ut över. Här finns vissa djur som bara finns här vid mossen och på några andra ställen på Ölands alvar. Ett exempel är alvarstyltflugan som du kan läsa om i nästa bildtext. En annan är hästskoräkan, ett uråldrigt kräftdjur, upp till 8 centimeter lång. Enligt en informationsskylt lever den i fiskfria vatten som torkar ut under sommaren. Vi såg fisk och mossen har inte torkat ut – men hästskoräkan har kanske gjort ett undantag här i Möckelmossen.

En ”insekternas Jan Långben” är Alvarstyltflugan. Sommartid styltar den omkring över kalkhällarna här och jagar favoritfödan kvalster.

Trots googling och jämförelser kan vi inte se vilket slags groda vi stötte samman med. Vet du? Vi tycker ingen av arterna här ser ut som ”vår”. Grodan är bara två centimeter lång och alla de många tiotals vi såg var lika små. 

Det faller ett mjukt vackert ljus över mossen med det friskt gröna ”stäppgräset” i kontrast till den vita kalken. Hur ”det gröna” kan växa är en gåta. ”Jordlagret” är så tunt att det inte ens går att mäta.

Stående vid stranden ser man botten ungefär 20 meter ut. Sedan tar reflexerna över. Så långt man ser är vattendjupet bara ”några få decimeter”.

Det märkliga med dessa små charmtroll var att vi stötte på dem långt från vattnet, minst 50 meter från stranden. På stranden eller i vattnet såg vi inga. Min lilla erfarenhet av grodor säger att de behöver fukt och vatten, men den här lilla krabaten satt i ökentorka mitt i solskenet där det säkert var 40-50 grader varmt.

En vattenspegel!

På avstånd ser de ut som kalkstensflak. Men i teleläget på min Fuji X30 såg jag att det var bubblande, vita blommor som ligger i stora drivor utmed vissa av mossens stränder. Du som vet vad de heter får gärna kommentera.

 

 


 

Taggad , , , ,

tysta anspråkslösa skönheter

Kanske är det för att vi vattnar som vi får så många fjärilar på korta besök vid vattendroppar på krukor och blad. Under våren hade vi många humlor, nu är de färre. Däremot har vi haft besök av många olika slags bin, även bobyggande såna. Eftersom mina kunskaper om fjärilar är minst sagt små presenterar jag dem utan text. Du som eventuellt vet namnen på skönheterna får gärna dela med dig genom kommentar. 😉

För dig som är fotointresserad kan jag berätta att kameran är en Fuji X30, supermakroläge i största vidvinkelläge. Den blå fjärilen är plåtad i 100 ISO, den murriga i 500. Fotograferingsavstånd mellan 1 och 3 centimeter.

Taggad ,

djungeln på södra öland

Nunnedalen söder om Vickleby är Ölands djungel. Märkliga träd, sånggalna fåglar, rara orkideer, bråddjup som ”Baggstupet” – som man måste ta sig uppför på alla fyra. Och vi är högt upp för att vara på Öland: 54 meter över havet.

Amazonas? Nej, Öland. Naturen är svårfotograferad; en solig dag som den vi var där är kontrasterna enorma. Ingen kamera orkar med dem. Räddningen heter ”en stor stark” och då tänker jag inte på öl utan på blixtaggregat modell större. Min lilla fickkameras ”glimtare” räckte inte långt. Men man måste alltid försöka. Längre inlägg kommer småningom…

 

 


 

Taggad ,

adjö till allé

Allén i Enetri i april 2016.

Nu dör en av de vackraste alléerna på södra Öland, den i Strömmeln. Almsjukan! Dessvärre låter man delar av träden står kvar, vilket Pia Barklund vid Sveriges Lantbruksuniversitet var emot när hon berättade om sjukan i Smedby för några år sedan. Pia menade att man inte ska hamla sjuka träd och inte låta delar av dem stå kvar.

Alvarsamt har under många år uppmärksammat faran med almsjukan, och till och med lämnat ett medborgarförslag till kommunen. Innebörden var att kommunen skulle ansöka om EU-bidrag för att bekämpa almsjukan på samma sätt som man gjort på Gotland, där man gjort framgångar. Kommunen sa först ja, sedan nej.

Allén i Enetri är död sedan flera år och nu dör allén i Strömmeln. Den långa allén mellan Albrunna och Södra Möckleby har kanske ytterligare några år kvar i livet, men sen är det kört även för den…

De tragiska bilderna får tala för sig själva.

 

 


 

Taggad , ,

skräckens boning

Ingen vet var det ligger. Ingen vet hur många som har drunknat där. Rykten om giftormar, köttätande spindlar och alltid anfallspigga pirayor har florerat i decennier. Skogen runt det lär till och med vara häckningsplats för den farliga stridsörnen, nästan tre meter mellan vingspetsarna. Ja, det finns mycket på södra Öland som ingen känner till, inte ens ölänningarna. Och det är kanske lika bra det…

På senare år har det skrivits sagor om detta skräckens näste, rysliga sagor. Det har författats isande rysare och skrivits ångestsymfonier och blodbesudlade operor om det. Inte många besökare har kommit levande därifrån – om ens någon.

Följ med alvarsamt2 dit – till Grebbakärr. Vi vill varna känsliga tittare för obehagliga scener!

 

 


 

Taggad ,

lyckad konferens om pricksippan

Gårdagens presskonferens om den i fredags funna pricksippan i Albrunna lund blev en stor medial framgång. Till den virtuella konferensen loggade inte mindre än 245 765 besökare in från hela världen och till den fysiska konferensen på Hotell Tuppen i Stockholm kom 378 intresserade botaniker, trädgårdsspecialister och vetenskapsmän.

– Vi kunde inte ta in flera i lokalen, berättade moderator Siv Röjne för alvarsamt2:s utsände. Det var tur att vi inte informerade även om den fysiska konferensen. Folk satt i knät på varandra för att få höra Stefan Bogberg från Albrunna inleda konferensen med en mycket uppskattad berättelse om fyndet av den blomma som så plötsligt tog plats i hans liv och nu är på alla botanisters läppar.

Därpå följde flera timmars expertutläggningar och teoripresentationer om det rara fyndet. Vi fick lyssna till många intressanta hypoteser – och många skratt. Dessutom gavs uttryck för mycket starka känslosvall.

– Maculosus flosaums skönhet är obeskrivbar, tyckte Pia Hansen, Köpenhamns Botaniska Institution, och kunde inte hålla tårarna tillbaka.

– Albrunna är nu satt på den botaniska kartan, slog Stefan Bogberg fast när han avslutade konferensen klockan 23:44 i går. Och alla konferensdeltagare instämde genom flera minuter långa applåder.

Professor Ernst Liebdich, Universitetet i Köln, hade bråttom till konferensen. Vår utsände reporter fick intervjua honom i flygande fläng. – Der Fund des Pricksipps hat die botanische Welt erschüttert, sade han bland annat.

– Skønheden i Maculosus flosa er ubeskrivelig, og jeg har svært ved at holde mine tårer tilbage, berättade Pia Hansen från Köpenhamns Botaniska Institution.

Fiorian Dandanello, professor vid botaniska fakulteten vid universitetet i Milano, förklarar pricksippans utbredning i Europa för kulturorganets reporter. – Molto dipende, ovviamente, dal cambiamento climatico. Ma anche i nuovi modelli di migrazione del mammifero dovrebbero essere presi in considerazione per la crescita di tutti i tipi di piante, sade han och såg ut att mena det.

 

 


 

Taggad , , , ,

pricksippan – sensationellt fynd i Albrunna lund

Tre kvadratmeterstora bestånd av pricksippa upptäcktes i fredags i nordvästra delen av Albrunna lund. Pricksippan (Maculosus flosaum) är en botanisk raritet som aldrig tidigare har hittats i Sverige.

Carl von Linné skriver redan i sin bok Genera Pantarum om pricksippan – som han hittade under sin första utlandsresa i trakterna av Rosenheim i Sydtyskland 1729: ”Vi vore ut på spatzertur då tysk herdte kommo rusande ock skriko på langer avstandt: Beeil dich, komm her! Die Stiche sind ausgebrochen! Fåtaligker blomstrum uppfvisa sådtan schönhet som denne blåprickiaktigke skogksrakkare ock vi funno dedt tragediskdt att den ikke kunna finnas i Sverigke, aldrik eller sällom nordt om Sctuttgardt”.

– Pricksippan är en avlägsen släkting till vår blåsippa (Anemone hepatica) och kommer ursprungligen från de kalkrika delarna av sydvästra Portugal. Det berättar Annika Strandell, botaniker vid Linnéuniversitet, som i dagarna två registrerad och dokumenterat det märkliga fyndet.

– Men jag vet att den odlas som medicinalväxt i Nederländerna, säger Annika. Sannolikt har frön från pricksippan blåst hit för flera år sen i dom förhärskande sydvästliga vindarna. Det tar minst tre år från grodd till utslagen pricksippa.

– Varför odlas pricksippan i Nederländerna och vad används den till? undrar alvarsamt2:s utsände.

– Den är den starkaste afrodisiakum vi känner till. Jag fick några blad av en sambo en gång i världen. Oh, jisses vad det blev åka av! skrattar Annika och berättar om hur Carl von Linné uttryckte saken i Flora Oeconomica 1749: ”Pricksippan synes mykket behaga hare-, kanien- och kalkone-ungar, ock åstadokommo ofta rysliger upphetsning i formen af kroppsdarrningar och hesa pip och blåsljujd. Icke sällom följas den våldtsamme upphetsningen af döden.”

Det var lantbrukare Stefan Bogberg, Albrunna, som hittade pricksipporna.

– Jag var ute och letade efter min dotter Teres kanin Putte som rymde häromdagen. Terese hade sett den ute på Norra ängen så jag gick dit och ganska snart fick jag syn på den. Jag smög försiktigt efter den i riktning mot gamla dansbanan. Tio meter framför dom fundament man fortfarande kan se av dansbanan såg jag blommorna. Gissa om jag blev förvånad! Jag har aldrig sett nåt liknande i hela mitt liv.

Stefan Bogberg tog med sig några av blommorna hem. Fru Gull-Britt blev lika förvånad som sin man.

– Jag trodde först att Stefan skojade, att han spillt färg på sipporna. Men sen såg jag att de var äkta.

Paret Bogberg ringde en bekant som tipsade om Annika Strandell. Hon åkte genast till Albrunna för att beskåda rariteten.

Annika Strandell berättar för alvarsamt2 att pricksippan är en äkta så kallad dotte in unaquaque, det vill säga att färgprickarna på bladen sitter ”i varandra”. En prick kan således vara brun i botten med en grön prick i sig och i den pricken kan ytterligare en prick sitta, ofta gulaktig.

– Det är extremt få blommor som har denna egenskap, berättar Annika som i kväll håller en virtuell presskonferens om det rara fyndet. Många europeiska kollegor är inbjudna. Det här är en sån sensation man bara får uppleva en gång i livet, säger Annika Strandell.

Tilläggas bör att kaninen Putte fortfarande är försvunnen. Med anledning av det vill Annika Strandell framföra en varning i alvarsamt2:

– Hittar han beståndet av pricksippa vet jag inte vad som kan hända… Jag minns ju hur jag själv blev!

* * *

Tilläggas kan att allmänheten är välkommen till den virtuella presskonferensen. Du deltar helt gratis och det enda du behöver är en uppkopplad dator eller smartphone. Förutom Annika Strandell, Stefan Bogberg och ytterligare tre Albrunnainvånare (Siv Rydell, Kent Andersson, Roger Petersson) deltar professor Ernst Liebdich, Universitetet i Köln, Fiorian Dandanello, professor vid botaniska fakulteten vid universitetet i Milano och Stig Jeppson, botaniker och specialist på sippsläkten (Maculosus) vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Presskonferensen börjar klockan 20:00 i kväll, söndag. För att komma dit klickar du här.

* * *

Bara ett tiotal meter från ett av pricksippabestånden hittade vi den vanliga blåsippan (Anemone hepatica) helt utslagen trots den kyliga väderleken. Enligt Annika Strandell kan blåsippa och pricksippa leva sida vid sida. Det föreligger ingen botanisk konflikt dem emellan, så kallad Flora conflictu.

 

 


 

Taggad , , , , ,

träd

Ottenby.

 

 


 

Taggad ,

Is

Hur tidigt man än är ute är det alltid nån som varit igång ännu tidigare.

Morgon. Minusgrader. Men vindstilla. Det är vinter. Senvinter. Isen klirrar lågmält i Degerhamns hamn. 

Beroende på vinkeln mot solen färgas isen på många olika sätt. Här drar den åt grått, blåsvart, svart.

I lite mer medljus blir blått helt dominerande. Om jag minns rätt innehåller den ljusa isen mer luft än den mörkblå.

Här är isen så tunn att den smälter under dagen – om solen får fortsätta att jobba från klar himmel.

Sötvattenssjön i Hammarby ser ut att ha ett stabilt istäcke. Då och då sjunger isen på grund av sprickbildning. En spricka kan blixtra till över hela sjön på bara en halv sekund.

I det bräckta vattnet i Kalmarsund ligger bara ett tunt islager längst inne vid stranden. Gäss, änder, svanar klarar sig bra här.

 

 


 

Taggad , , ,

det enkla livet – och det hopplösa

Jag fortsätter läsa Anaïs Nins dagbok. Nu del 5. Anaïs har kommit till Mexiko. Hon älskar människorna och där vill hon leva det enkla livet – nära naturen, med vänner, i kärlek, utan förljugenhet, utan ”fernissa”. Så känner vi väl alla ibland.

Är det konstigt att man längtar bort nån gång? sjöng Lena Andersson för länge sen. Den frågan ställer jag mig ofta, mer än nånsin efter att ha upplevt två chockartade krogmiddagar tätt på varandra. Vid den första satt nio medelålders personer vid bordet. Alla nio satt måltiden igenom och tittade ner i sina mobiler. Ingen sa ett enda ord. Vid middag nummer två satt sju yngre människor vid två bord. Sex av dem ”stirrade telefon”. Den sjunde tittade rakt ut i intet och jag såg på henne att hon undrade vad som var fel – med henne, med umgänget, med mänskligheten, med livet.

Mitt intresse för datorer kräver viss speciallektyr. Men allt har gått för långt. Den teknik som intresserat mig är på väg att utvecklas till ett hån mot mänskligheten. I den senaste numret av PC för alla läser jag följande notis- och artikelrubriker:

  • mobilen varnar för dålig hud
  • kalsongerna skyddar mot strålning
  • smart väska följer efter dig när du reser
  • Foldimate viker tvätten helt automatiskt
  • Philips pannband ska hjälpa dig att sova
  • Kohler styr badrummet med rösten
  • låt tandborsten analysera dina tänder
  • virtuella etiketter i LG:s smarta kylskåp
  • så styr du värmen från din mobil

Jag längtar bort. Jag längtar till det enkla livet. Jag längtar till livet runt en lägereld. Jag längtar till min koja med säng av granris och min ungdoms sönderlästa Lägereldar längesen av pälsjägaren i Kanadas urskogar Harry McFie – och kanske också volym 5 till 7 av Anaïs Nins dagbok.

 

 


 

Taggad , , ,

fågelsjön i Degerhamn

I ett kommande inlägg ska vi skåda ut över Fågelsjön i Degerhamn, just nu snövit. Sjön är här konstnärligt fångad av Bernt Petersson, en av entusiasterna bakom utvecklingen och skötseln av Bergstigen.

 

 


 

Taggad ,

det gröna bladet

I dag satt det gröna bladet och vinkade lojt bland snövita kvistar. I morgon är grenarna nakna igen – och det gröna bladet kanske förblir grönt?

Taggad

en skiva kalksten

Att Öland är en enda stor kalkstensskiva syns väl på detta foto av alvaret öster om Albrunna lund. På många ställen lyser den vita kalken igenom det ytterst tunna jordlagret. Detta syns bättre från luften än från backen.

Taggad , , ,

dö – eller ta en holk?

Höst är lika med död. Död åt hösten! Kom inte och snacka med mig om ”vackra färger på träden” eller ”frisk luft”. Jag tål inte såna lögner. Den som föredrar en vissen tistel framför en vätskespänd vildrosknopp torde behöva psykiatrisk behandling. Ni som dillar om ”storheten i en insvepande höstdimma från ett iskallt hav” är felvaggade från tidig barndom. Nej, spärra in alla höstfanatiker och låt oss vårfrossare vara ifred, befriade från alla fake news om ”höstens färgfyrverkerier” och ”uppfriskande bett i röda kinder”.

För optimister, vårdyrkare, epikureer och andra med alla sinnen i behåll visar jag nedan några exempel på vårens berusningsmedel. Ni höstnasare och skönluftsmytomaner kan titta bort eller bläddra vidare bland era bilder av förruttnelse, mull och död.

15 juni kunde vi njuta av dessa livsglada blå botaniska tiostegsraketer vid Albrunna strand. Jämför dem med maskgenomborrade och halvruttna Karl Johansvampar eller den plommonsmet som utreder sig likt Karlssons klister i trädgårdarna i den förljugna oktoberhöstens totala paltkoma.

19 maj var det svårt att styra rakt fram genom denna skönhetens paradgata ned mot Södra bruket. Doften av honung, pollen och nektar fick cyklister att sicksacka som attackerade av häftiga heroinrus. För er höstdepraverade kan jag berätta att plejset nu ser ut som en enda stor lervälling. Gå dit och njut, ni! Fotografera geggan och sätt in bilderna i album. Märk bilderna ”Vacker höstgyttja i gråväder”!

22 maj låg alla nöjda och livsnjutande svanar och lapade sol och snackade god mat och mustiga viner vid Gräsgårds hamn. De få som finns kvar i dag ligger som stelfrusna kastanjetter och klapprar och skakar  i kylan, utmärglade, utan hopp. Om de orkar prata mat och dryck rör sig pucket i enstaviga meningar om ”ruttet sjögräs” och ”en klunk dövande 8-procentigt oljespillvatten”.

Vilket ger mest hopp, dessa prunkande majträd eller en tristbrun slemmig lövhög i november täckt av iskristaller med sotflingor och PCB från forna DDR? Jag bara frågar.

Dessa Stensjöblomster fotograferade 5 juni utstrålar framtid och hopp. De gröna bladen täcker snart marken. Blommorna blir miljoner, miljarder, triljarder. Fåglarna tjattrar om familjebildning och bostadsinvesteringar. Naturens börshus signalerar hausse. Nu utbreder sig mögel och förruttnelse i ett grått landskap där depraverade dårfinkar ångrar pippibeslutet att bli stannfåglar. I oktobers baissetider puckar dessa losers om kollektivt självmord eller åtminstone intag av rejäla holkar. 

Taggad

stillsam promenad till Kyrkängen

Ottenbylund känns som södra Ölands lunga. Eller djungel. Att vandra där är att röra sig i tidlöst land. Det känns som om tid inte finns där, som att det sett ut så här i tusentals år. Jag vet inte om jag har rätt. Jag vill inte veta. Man ska inte veta allt.

Vi ställde kärran på parkeringsplatsen och gick grusvägen ned mot gamla fågeltornet. Vid första avtaget tog vi vänster. En välgjord skylt lovade en kort vandring till Kyrkängen. Under denna lilla runda såg vi tre hjortflockar om mellan 10 och 20 djur med många små kalvar med ständigt och intensivt vispande svansar. Även en och annan ensam hjort kom vandrande ganska nära oss, till synes inte särskilt rädd. Men hjortarna har ett väl inövat säkerhetssystem. När man är mellan 60 och 80 meter ifrån dem flyr de i en graciös galopp.

Den här vandringen är lämplig för dig som inte vill trava på i timmar. Fram och tillbaka blir den bara runt tre kilometer. Och man går på ett mjukt underlag, en bara lätt uppkörd gräsväg. Vid ängen finns en soffa, men tyvärr inget bord.  Men så ska det kanske vara i djungeln. Inte för bekvämt. Inte för tillrättalagt.

Man kommer dem ganska nära nu på höstkanten. Hjortarna står lugnt och mäter in avståndet mellan dem och oss. När det minskat till ungefär 80 meter tar de till flykten.

Det är nog detaljer som denna som gör Ottenby till den djungel den är. Ett fällt och kapat träd får ligga kvar. Det gynnar allt: insekterna, fåglarna, växterna – och i förlängningen människan.

En större mossbevuxen husgrund skvallrar om att det sannolikt låg en en ladugårdsbyggnad här en gång i tiden. Tänk om stenar ändå kunde tala.

Att fotografera såna här motiv med hög kontrast i JPG kräver en aning eftertanke. Mäter jag ljuset mitt i ljusfläcken blir resten av bilden alldeles för mörk. Mäter jag i skuggan får jag en överexponering. Jag mätte i gränslandet mellan sol och skugga. En annan metod är att välja exponeringsgaffling.

Typisk vy av leden och omgivningarna. Här råder en ”svalkande tystnad”. Men det finns ett aber, som drabbar hela södra Öland: flyglederna över ön. I stort sett dygnet runt hör man ett trafikflygplan där uppe i det blå.

Där det växer stora fält av brännässlor har det antagligen legat nån form av ”koskitverksamhet” – en lagård eller en gödselstack.

Foderhäcken vid Kyrkängen är stor. Motivet är ett nyttigt exempel för ”exponeringsövningar”. Här gäller det att pricka exakt rätt – och lägga ned en del jobb vid bildbehandlingen.

Målet är nått: Kyrkängen, här fotograferad från sin östra sida. Varför gärdet heter Kyrkängen vet jag inte. Men som sagt, man ska inte veta allt. 

Taggad ,

öde Albrunna lund

Det var 18 juli. Där var tyst. Inte en människa. Gräset växte högt. Vi fick intryck av att ingen varit där på länge. En bit in i lunden fick vi vända vid stor nedblåst gren. Har den vackra lunden tappat sin attraktionskraft; lockar den bara i blåsippstider?

Du som vill se en  djungelliknande skog där två stigar letar sig fram mot två ängar bör göra ett besök. Har du tur kan du se älg. Här inne är tyst och vindstilla. Det finns igen skylt dit men kommer du norrifrån kör du vänster in på en liten grusväg runt 200 meter sen du lämnat Albrunna. Kommer du söderifrån tar du höger 200 meter före Albrunna – alltså före den återinvigda flisan. Se invigningen av flisan här.

Endast våra fot- och cykelspår ledde in i djungeln…

En gren stor som ett mindre träd blockerade effektivt stigen ett hundratal meter in i lunden. 

Taggad ,

strandkål

Strandkålen är kanske den mest ”muskulära” växt jag känner till på Öland. Den är kraftig, frodig, vacker och tålig – dessutom ätbar. Ett recept hittar du här.

Hela den här plantan – nedlusad med frökapslar – utstrålar livskraft.

Strandkålen är en riktig hårding. Den klarar sig på en stenig strand hur hårt det än stormar och blåser.

Taggad

det förtrollade diket

Det vackraste på Öland hittar du i – diket! Ja, den här årstiden stämmer det. Just nu blommar de vilda blommorna som intensivast och det är ett oförlikneligt skådespel vi kan följa utmed varenda vägkant. Här kan vi avnjuta utfallet av naturens egen slumpgenerator och egensinniga såningsmän. Här finns inga trista radsådder eller militanta plantavstånd. Här bubblar och puttrar livet som det vill, utan människans tillrättalägganden. Och föreställningen är gratis.

En eloge till de väghållare som låter bli att slå innan fröna är mogna. Vi tycker oss ha observerat betydligt flera bin i år än vanligt – av alla de sorter. Men färre humlor.

Fototips: Testa motljus, gärna starkt. Eventuellt upplättningsljus med reflexskärm eller blixt sätter ofta pricken över i.

Taggad ,

ölands olika ansikten

Nu i juli kryllar det av turister på Öland. De är nog till och med flera än vanligt. Många vi talar med är bara här mitt i sommaren, vilket är synd. Öland, speciellt södra delen, är vintertid ett mäktigt landskap som du får ha helt för dig själv. Man kan gå en hel dag utan att se en enda människa. Och snödjupet blir sällan besvärande, även om det vissa år faktiskt går att klämma lagg.

Taggad

årstidskänslor

Dagens dimma, regn, tristväder och höstkänsla kräver omedelbar bot! Här ser vi Södra ängen i Albrunna lund i mitten av maj. Snart hoppas jag kunna visa hur lunden ser ut i juli – när dimman har emigrerat och sola skiner igen.

Taggad

kvällsmjölkning

Ladugårdsförman Myrman kvällsmjölkar sin besättning om runt 3 000 djur. På bilden pysslar han om nummer 1533, Maja. Bakgrunden till inlägget hittar du här. Canon 5D med Sigma 150 millimeters makroglugg. Delförstoring. Blixt.

Taggad ,

välskötta mjölkdjur

Två eftermiddagar har jag legat, suttit, krupit, ålat bland våra bondbönor och annan klorofyll för att kunna skildra ”Myrornas Arla”, alltså myrornas märkliga besättningar av svarta bladlöss. ”Mjölklössen” sköts på bästa sätt. De kontrolleras minst två gånger i minuten av ladugårdsförman Myrman och hans mannar. De flyttas ibland, kanske för att få ännu bättre produktionsförhållanden. Lössen producerar inte mjölk, utan sockerlösning. Man ser ibland en klar droppe bubbla ut ur lusens bak. Denna sockermix äts av myrorna. Som tack för delikatessen skyddar myrorna lössen mot fiender. En enda hona kan under en säsong bli mor till 3 000 000 kalvar, förlåt avkommor. Inte så illa pinkat av en liten lus!

Nedan en bild av endast löss. Men snart kommer även myrorna in i bilden…

Taggad ,

det banalaste motivet

Solnedgångar hör till de allra vanligaste och tråkigaste fotografiska motiven. Gissningsvis tas flera miljarder foton av solnedgångar varje år, år ut och år in. De flesta är trista och konventionella.

Den översta bilden är en sån tristbild. Men det finns alltid nya grepp att pröva. I den undre bilden lägger jag all uppmärksamhet på de skira gräsvipporna som dansar i kvällsvinden – med solnedgången som bakgrund. Fotot fick en kalligrafisk enkelhet och skönhet som tilltalar mig.

Taggad ,

noshörning på södra Öland

Den heter noshornsbagge och blir upp till 43 millimeter lång. Den är den näst största skalbaggen i Sverige, bara ekoxen blir större. Framtoningen är majestätisk. Den är bepansrad som en stridsvagn och hanen har en respektingivande lans. Dock var detta exemplar synnerligen samarbetsvilligt. Han poserade alldeles stilla trots att Fujins objektiv nästan nuddade honom. När fotoserien var tagen sa han hej och tack och lommade iväg. Nä, nu ljög jag en aning. Han sa hej och och tack och gick sin väg. En noshörning lommar inte!

Taggad

en timjanodlares bekännelser

Alltid slirar man in på nåt konstigt här i livet. Ett av mina många intressen under senare år är timjan. Ja, du läser rätt. Men tro inte att det är så enkelt som det låter. Det finns 350 arter timjan och odlingen är ingen barnlek!

Det började med smaklökarna. De sa genast ja till timjan – och krävde mer. Timjan är som smör och grädde: Den förstärker goda smaker. Om krögaren och husmanskostens propagandist Tore Wretman levt i dag hade han hållit med mig. Han avslutade många av sina recept med de anspråkslösa orden ”_ _ _ å så lite timjan.”

Timjan är god. Den tål öländska snällvintrar. Den är vacker. Och den blommar tidigt under svala Ölandsvårar.

Vad du än gör och tänker här i livet bör du ha Tore Wretmans uppmaning ringande i öronen: Å så lite timjan!

Blommande timjan är en krydda även för ögat. Blommorna är små och lyser som snöstänk i spenaten.

Olika arter timjan. Färgerna varierar mellan ljusa och mörka gröna nyanser. Och utbudet är enormt, det finns 350 arter!

Nåt slags kryddtimjan till vänster. Den ljusa till höger är kryptimjan. Så timjan tidigt. Täck inte de pyttesmå fröna med jord, men se till att ytan ständigt hålls fuktig – det svåraste med timjanodling. Jorden bör vara mager och porös, gärna sandblandad. Övervattna inte! Vattna sällan men håll ytan fuktig med vattensprej. Kan du inte duscha så ofta ställer du krukan i en kort plastpåse som hålls öppen upptill. ”Uppkomlingarna” står och stampar i början, de växer långsamt men när plantorna börjar bli fem centimeter höga accelererar tillväxten.

Ett parti övervintrad kryddtimjan. Främre delen är skördad, men återväxten är snabb under våren. Under hösten är den lika med noll. Jag skördar allt: blad, stammar och blommor. Äldre oskördad timjan får träiga stammar som bör sorteras bort vid skörd. Återväxtens stammar blir dock mjuka och goda.

Delar av min timjanodling. Krukorna står här i direkt solljus, hettan är nog 40 grader och jorden i krukorna är i det närmaste snustorr. Men jordytorna håller jag fuktiga genom vattensprej många gånger per dag. Tillväxten är synnerligen långsam upp till ”puberteten”, men sen sätter saker och ting fart…

Taggad ,
Annonser