Ottenbylund i bild – utan ord
alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Kategoriarkiv: natur
Hundratals träd dödas i Ottenbylund
Plundringen inledd…
En stor trut och en nästan lika stor kråka satt på cykelleden vid Golfsjön i Grönhögen och pickade mot marken. Årets första ägg låg krossat på asfalten. Nu var det bara att kalasa på det som en gång var tänkt att bli en svan…
Svanparets utsikter till att få en enda kläckt unge är nog nästan obefintliga. Äggtjuvarna är för många.
Diket
Skilda världar, sida vid sida. Den nästan tre kilometer långa raksträckan mellan Svibo och Eketorp är en monoton, färg- och händelselös mara för en cyklist som gillar fart och omväxling.
Men längs vägens sidor går diken, bara en meter breda och en halvmeter djupa. I dem finns ett helt annat liv, helt andra färger, helt andra ljud.
Klicka på pilen i bilden nedan och dyk!
Vit snö, brun snö
Snö kan se ut på många sätt. Bilderna nedan visar gårdagssnö på Ölands östra sida.
Sköna sittmöbler i lunden den sköna
Trädplantering vid Ventlinge kyrka
Förbannande gäss
Jag var på g… Jag var på g att ta årets naturfoto, en sälbild som skulle gå ut över världen. Jag låg i gömslet nere vid fyren med mitt teleobjektiv från Canon på 2 000 millimeter, ljusstyrka 1.0. Tack vare den fantastiska brännvidden hade jag hela sälfejset i sökaren. Precis då den skulle gäspa tänkte jag fyra av…
Men verkligheten är inte alltid som man vill. Allt var en dröm, en förhoppning. Verkligheten var bistrare. Jag stod där i gömslet med min gamla Fuji X30 som det numera bara går att använda två eller i bästa fall tre olika slutartider på. I längsta teleläge, säg futtiga 110 millimeter, såg jag sälen som en liten fet lus på en sten. Men inte nog med det. Då skottet brann av kom en flock gäss tjattrande förbi. De till och med skymde sälen.
Ridå.
Att naturfotografer står ut med alla dumma och ouppfostrade djur!
Ottenbyträd
I fredags var det shortsväder, + 15,1 grader klockan 14:40. Det blev fem mil på hojen och hör och häpna, jag mötte tre cyklister, en av dem till och med på racerhoj.
I Ottenby flödade varmt solljus från flaggblå himmel och den minimala vinden skapade en monumental tystnad nere i Ottenbyskogarna, där några träd blev mina motiv.
En dag som gjord för hjortjakt
Hjortarna brunstar nere i Ottenby. Jag cyklade dit i övertygelsen att jag lätt skulle kunna fälla en bock med några välriktade skott. På väg ned mot gamla fågeltornet cyklade jag lika ljudlöst som en indian i mockasiner. Jag gled fram genom en mäktig natur. Och där stod han! På vänster sida om vägen, bara 40 meter ifrån mig. Vilken bjässe! Vilket djur! Uttryckt på sportfiskespråk var han stor som en flodhäst med ett horn som en uppländsk tusenårig ek. Han måtte väga flera ton.
Jag stannade och lika graciöst som en Idlaflicka gled jag av cykeln. Men vinden låg fel. Bocken kutade in i skogen. Jag efter. Jag tyckte jag var lika tyst en en slingrande snok, men det tyckte inte bocken. När jag smög 30 meter gick han 50. När jag ålade 100 kutade han 120. Jag avbröt. Nu skulle jag använda ett annat vapen, min oerhörda intelligens.
Alltså cyklade jag ned till fågeltornet och tog några bilder och unnade mig en kopp kaffe. Jag kände mig helt övertygad om att jag skulle lyckas. Ingen är så smart som jag! På vägen ned hade jag sett några getter långt in i skogen på andra sidan vägen. Och efter drygt 70 år har jag lärt mig att manligt brukar dras till kvinnligt. Min plan kunde inte misslyckas. Nu du bock, ska du få se på en som kan sina saker…
Nu krävdes total koncentration. Med kamera på 1,5 kg i högerhanden svingade jag mig upp på stålhästen och smygcyklade mot Kungsgården. Nu du, bock! Nu ska jag lura dig! Den överlastade cykeln gled fram lika tyst som en fjäder flyger med vinden. Jag var oerhört imponerad av min plan, redan innan den gav utdelning. Driften, tänkte jag. Brunsten! Den kommer att fälla dej, bock.
Efter 300 meter såg jag nåt vitt till höger inne i skogen. Stannade. Höll andan. Stod staty. Höll andan i över fem minuter, rörde inte ett ögonlock. Nu du, bock…
Väntan… Nu ska vi se vem som är smartast. Jag log för mig själv och njöt av hur bra min plan skulle falla ut. Så oerhört smart jag är. Det går inte att förstå, faktiskt.
Och så kom han, bocken! Några hastiga hopp, två galoppsteg och sen var han borta. Men jag fällde honom. Han blev ett lätt byte. Nästan för enkelt för en riktig smarting.
Hur smart får man egentligen vara?
döden i raka rader
På rull norrut mellan Eketorp och Kvinsgröta ligger en planterad, till synes helt död skog, till vänster i bild. Vet någon någonting om den? Varför är den planterad? Vilket är trädslaget? Och vet någon varför den dött?
Att jag vågar påstå att skogen är planterad beror på att träden står i raka rader.
I en bild tagen med ett kortare teleobjektiv ser skogen minst sagt sjuk ut. Vad ska det bli av den? Går den att använda till annat än ved?
En dag som gjord för stenbrottsbad
Stenbrottet i Degerhamn. Vindstilla. + 29 grader. Luften dallrar. Man vinglar på cykeln. Styr man rätt hamnar man till sist i dagens rätta element, vattnet. Men jisses så varmt det är även i det. Vasst grus försvårar sjösättningen. Sjön är dock lättsimmad med punktvis stygg botten med vass sprängsten. När man simmar under vattenytan ser man att vattnet är extremt hårt.
Film med inslag av undervattenssimning kommer…
Framme efter cykling på däckmördarvägar. Ja, vägar är att ta i… Stenkrossvägar.
Tvärs över är det mycket längre än man tror av denna bild som är tagen med teleobjektiv. Hörde av dem som var mitt ute i sjön att de inte bottnade. Kan vara bra att veta för dåliga simmare.
Jag var här för några månader sedan och – om jag minns rätt – var vattennivån inte lägre då. Stämmer detta kommer det sannolikt att ta längre tid än de 17-18 år som experter räknat ut att det ska ta att fylla hela brottet. Kanske ska vi lägga till en nolla? Kulturorganet planerar redan expedition hit 2190 – om våren.
blommor som inte finns – men finns ändå
I våras nästan knockades mina sommarblommor av de hårda vindarna. Många gick av, några slets till och med upp med rötterna. Men de ”inte helt utslagna” kom upp på nio och kan nu – äntligen – få visa sig upp sig för husse. Och husse njuter – och kallar dem för kärleksfulla egenpåhittade namn.
Knockoutros.
Rödbjällra.
Skörbjugg.
Kantarellbulle.
Soldriva, solblänk och skrattliljor.
Kraschvändel.
husbilspackat i Grönhögen
Varför skaffar man husbil? Är det för att åka långt bort och förvilla sig ut i den vilda naturen mot nya äventyr i andra världsdelar? Eller är det för att åka till närmaste ställplats, ta ut solstolarna och börja utveckla det så kallade sociala livet med lika pratglada grannar?
så mycket det finns
Det upphör aldrig att fascinera, så mycket det finns som man inte har en aning om – tills man stöter på det, ofta av en slump.
En astronomisk förening i lilla Grönhögen! Det är nästan för unikt för att vara sant. Men det är det.
Adressen är: https://www.facebook.com/gafweb/
insekterna äger jorden – ändå utrotningshotade
En sällan klippt gräsmatta är rena drivbänken för insekter. Lite vatten på den då och då verkar ge allt liv en putt framåt.
Forskning visar att insekterna kan vara utrotade från jorden inom ett hundratal år. Paradoxalt nog anses insekter bli de enda överlevande djuren efter exempelvis ett fullskaligt nukleärt världskrig.
Människans aktiviteter dödar ofattbara mängder insekter. Ett försök i Nederländerna visade att bilar dödar 1 600 miljarder insekter om året – bara i lilla Nederländerna.
Jag gör det lilla jag kan för att få alla slags kryp att trivas. En metod är att vattna en bit av gräsmattan mitt på dagen. När det är gjort kommer ofta fjärilar och andra flygare för att dricka – antar jag. Det märks också att vissa insekter lockas upp till ytan, något fåglarna gillar. Lite vatten och jag får både insekter och fåglar.
den banala solen
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Jag avskyr solnedgångsbilder. De är banala och förutsägbara. Med denna bild försöker jag undkomma min egen dom: Här är det nämligen lång tid kvar till solnedgång, nästan en hel timme. Men det hjälper inte; fotot är ändå banalt. Men även det banala kan ibland visas upp, kanske för att varna andra – för att bli just banala. En filmare jag känner kallar den här typen av ljus för Jesusljus. Oh, herre gud så banalt!
gräsklippning mot coronatristess?
Har svensken tråkigt? Lider svenska folket av den smittsamma gräsklippningsfebern? Så snart det stackars gräset vuxit en halv centimeter kommer klipparen fram, ofta av åkmodell till och med på pyttesmå tomter.
Borgholms kommun gör nu en insats för den biologiska mångfalden och inför randklippning. Man klipper då bara ytterkanterna av gräsytorna, resten får stå orört. Det ger nya överlevnadsmöjligheter för alla slags insekter.
Ett klokt beslut, som kommunen ska ha beröm för.
Källa: Barometern.
Även Mörbylånga kommun randklippte 2018 och 2019. Jag hoppas den fortsätter så.
det tar sig…
Till min stora glädje kan jag konstatera – och berätta – att det tycks vara ovanligt många bin i farten denna vår, trots ”kylan”. Kring vissa buskar i vår lilla täppa flyger ett dussintal biliknande insekter varv efter varv, timme efter timme.
Det har också varit tämligen gott om humledrottningar. Nu väntar vi på ”arbetarna och tjänstemännen”.
Dagens kioskvältare: Tornseglarna har kommit!
högstubbens vara eller icke vara
Orsaken till att vissa döda träd sparas som högstubbar förstår jag ofta inte. Är denna högstubbe vacker, eller är den en symbol för det sviktande kyrkliga intresset? En enkät som kulturorganet genomförde förra året visar tydligt vad folk tycker om högstubbar. Läs den här.
Träden kapas i Södra Möckleby
Nu fällas åter träden i min lilla stad
två ganska svaga lyktor framför posthusets fasad
lyser över ströget, där går Kalle och Mari
och blinkar emot Vera på ett stängt konditori
och grabbarna i gänget står och pratar med fil.kand
om flickor och om fotboll och om livet med ibland
från hotellet hörs en trio i Tousellis serenad
det är kväll i min lilla stad
Fritt efter Per Martin Hambergs text
möte i regn
Den senaste tidens regn har lockat fram djur som vi inte ser i torka, exempelvis vinbergssnäckan.
Dessa två sågs skyndande över cykelleden i Albrunna häromdagen. Den 2,5 meter breda leden avverkades på världsrekordtiden 29 minuter och 56 sekunder – en makalös prestation. Vilken löpare klarar av det med sitt eget hus på ryggen?
Mitt på leden stannade dom för vila och snack – på behörigt coronaavstånd. Men kulturorganets utsände säger i lokala medier att ”ingen vet vilket slags umpabumpa dom haft för sej innan jag dök upp.”
Kulturorganets redaktion instämmer i detta diplomatiska konstaterande.
För den fotografiskt intresserade kan berättas att bilderna är tagna med den lilla fickkameran Fuji X70. Den har något så ovanligt som objektiv med fast brännvidd. Objektivet kan kallas pannkaksobjektiv; det är mycket platt, vilket gör kameran lätt och bekväm att ha med sig. Bildvinkeln motsvarar ett 28 millimetersobjektiv för småbildskameror.
Förstakameran till nybörjarfotografer kan med fördel ha ett fast objektiv. Med ett sånt lär man sig snabbt att det viktigaste vid all fotografering är att gå nära motivet. Och att zoomen sitter i fötterna! Ett fast objektiv ger också generellt sett bättre optisk prestanda än ett zoomobjektiv. Ofta är det också billigare.
Stenbrottet blir sjö
Sedan man slutat pumpa bort vattnet ur Cementas gamla stenbrott i Degerhamn stiger nivån. För några månader sen kitecykelsurfade jag här och hade jag då haft bättre kläder hade jag inte dragit mig för att cykla över sjön. Men nu vet i 17…
Det var grått väder denna dag. Därför lyste inte vattnet i turkos som det ofta gör i solljus.
Det känns märkligt att tänka sig att det om 15-20 år är en insjö här, djup nog att dölja cykeln och mer därtill. Om jag vänder mig om 180 grader tittar jag in i stenväggen nedtill…
Jag har ingen aning om hur högt vattenytan kommer att tillåtas ta sig. Vid en viss nivå sker naturligtvis avrinning – nånstans. Men var? Och på vilken höjd över stenbrottets botten? Nån som vet?
Från den instängslade utkiksplatsen ser man ingen större förändring. Inte ännu.
Något till vänster om bildmitten fanns tidigare en Cementafastighet. Nu vajar där bara en ensam flagga i vinden… Tiderna förändras och vi med dem.
Dagens Sune 09
Jag vet inte om det beror på mitt inlägg Dagens Sune 04 eller på coronaeländet, men faktum är att gräsklippningsmaffian verkar ha taggat ned sig några snäpp. Det bullrar mindre i trädgårdar och parker. Somliga tycks ha insett att en gräsmatta kan avnjutas till annat än klippning så snart den blivit en halv centimeter hög.
Varifrån kommer denna perversa tuktan av allt som växer? Är det engelsmännens trädgårdsdiktatur som spridit sig över världen och gjort åkgräsklipparen till den nya statusleksaken för förvuxna pojkar?
Vårt bostadsbolag, Mörbylånga Bostads AB, ska ha en eloge för att låta de gröna mattorna växa. Och som de växer! Fastän det är torrt som i Sahara är gräsmattorna som botaniska museer. Vilken artrikedom! Vilken skönhet!
Bilderna nedan visar växtkraften i en ordinär öländsk gräsmatta som fått chansen att växa några veckor utan ”ideligen halshuggning”. Vilken underbar kick denna gräsmatta blir för allt levande.
Sune Flisa
chefredaktör
