Det är ett märkligt land vi lever i. Politikerna tillåter ett fiske som tenderar att utrota fisken i våra hav, medan andra sliter för att rädda det som räddas kan.
I dag använder man trimmer, en motordriven vrålande maskin som piskar av gräset till flis. Den långa och otympliga maskinen bärs i sele. Missljudet hörs kilometervis, vibrationerna orsakar sannolikt framtida skador och avgaserna väller ut ur den lilla helvetesmaskinen. Som trimmerman har man avlägsnat sig så långt man kan från naturen.
Ser i Barran att gräset i handelsområdet Triangeln i Borgholm nu piskas ned av tjej med trimmer. Jobbet kan landa på 20 000 kronor. Mitt råd: Kasta trimmern och hämta lien! En duktig lieman/liekvinna sveper säkert av samma yta på halva tiden – till halva kostnaden.
Så här har hon legat dag ut och dag in. I stort sett varje dag har jag stannat nån minut och kacklat lite med henne, mest om vädret. I dag var redet tomt.
I dag var boet tomt. Den strandskata jag talat med hela sommaren låg inte längre och ruvade. Ägget var borta! Hoppas allt gick bra. Jag såg två strandskator inom 20 meters avstånd från boet. Någonstans där emellan fanns förhoppningsvis den nykläckta ungen. Har den en chans på hundra att överleva?
De negativa nyheterna om Östersjön tär på min mentala hälsa. Därför kändes det skönt att se det jag såg häromdagen: Att man från KR28 hivade iland sex lådor fisk i Gräsgårds fiskehamn. Inte mycket men alltid något.
Häromdagen satt jag nere vid fyren Långe Jan. Två meter ovanför mitt huvud pågick husbygge. Svalorna smetade samman gräs och lera till en funktionell etta med havsutsikt. Det märkliga var att flera än de två blivande hyresgästerna var involverade i bygget. Jag räknade till fyra eller fem och alla jobbade i ett högt uppdrivet tempo: Hämta-mura-hämta!
Jag vet ingenting om fåglar. Men du som vet kanske kan svara på min fråga: Är det vanligt i fågelvärlden att hela släkten hjälper till vid bobyggen?
Ibland tror jag på mänsklighetens framtid. Vad sägs om 600 kilometer fältkanter och 200 hektar trädor fyllda med blommor- bara i Skåne!? Ser du det framför dig? 500 fotbollsplaner med prunkande färgstarka skönheter!
Denna underbara tanke – som också förverkligats – benämnes Hela Skåne blommar. 250 lantbrukare deltar i satsningen på humlor och bin och många tusen andra småkryp, nödvändiga för ett fungerande kretslopp.
Upprymd av tanken på tänkande människor mejlar jag vårt bostadsbolag, Mörbylånga Bostad AB och frågar om vår stora välklippta park delvis kan skonas från de roterande skärbladen – för insekternas, blommornas och fåglarnas bästa.
Det positiva svaret kommer med vändande post: Det tycker jag låter som en strålande idé! Den kör vi på : ). Två timmar senare är en av bolagets duktiga trädgårdsskötare på plats. Han är också entusiastisk inför idén. Vi skissar lite på vilka områden som inte ska slås.
– I höst kan det det oklippta få multna ned och bli näring åt nya växter, säger han.
Jag börjar så smått tro att mänskligheten har en framtid.
Mitt skissförslag till Mörbylånga Bostad AB. Varför inte låta bli att klippa inom den gula linjen? Svaret kom snabbare än blixten: Så kör vi! All heder åt bolaget!
De sitter runt de nyplanterade träden i Albrunna allé, ”trädsäckarna”. Peab fyller dem med vatten en gång i veckan, och tanken är att vattnet långsamt ska rinna ut genom små hål i säcken. Peab är underentreprenör till Trafikverket.
Bruna vinbergssnäckor är yngre än vita. Precis som människan vitnar vinbergssnäckan med åren.
I Grönhögen finns så här års många husbilsägare – och ännu många fler vinbergssnäckor. De förra har ofta parat sig färdigt, de senare tror jag träffades i går för att byta spermier. Jag såg dem nämligen i tusental.
Vinbergssnäckan är hermafrodit och byter spermier med andra vinbergssnäckor. Hur det är med husbilsägarna vet jag inte. Nedanstående små husbilar plockade jag från bara två kvadratmeter mark vid gamla boulebanan.
Här fattas bara ett Trangiakök. Vinbergssnäckan är ätlig. Dessa återfick dock friheten för att återuppta sitt byte av spermier. Precis som husbilsägare dras till husbilsägare dras vinbergssnäckan till vinbergssnäckor.
I Näsby och mellan Albrunna och Södra Möckleby har nyplanterade träd fått nån typ av kjolar. Jag vet inte varför men jag misstänker att kjolarna ska göra livet surt för ogräs.
Min idé misslyckades totalt, trots att jag i mitt yrkesliv har använt den åtskilliga gånger – med framgång dessutom. Jag kallar den ”dum-reporter-stilen”. Man låtsas inte veta ett smack av det man filmar eller skriver om, allt i syfte att väcka nyfikenhet och få reaktioner. Men här gick jag bet. Hur dum jag än spelade uteblev reaktionerna nästan helt… 😉
Vad händer? Varför dödas hundratals till synes helt friska träd på trädfattiga södra Öland? Vår utsände blev chockad av det han såg i går söndag 11 april…
En stor trut och en nästan lika stor kråka satt på cykelleden vid Golfsjön i Grönhögen och pickade mot marken. Årets första ägg låg krossat på asfalten. Nu var det bara att kalasa på det som en gång var tänkt att bli en svan…
Svanparets utsikter till att få en enda kläckt unge är nog nästan obefintliga. Äggtjuvarna är för många.
Skilda världar, sida vid sida. Den nästan tre kilometer långa raksträckan mellan Svibo och Eketorp är en monoton, färg- och händelselös mara för en cyklist som gillar fart och omväxling.
Men längs vägens sidor går diken, bara en meter breda och en halvmeter djupa. I dem finns ett helt annat liv, helt andra färger, helt andra ljud.
Almsjukan har slagit hårt mot Öland. Men nu står nya träd på var sida av vägen upp mot Ventlinge kyrka. På kyrkogården finns en soffa för gamla och trötta att vila i. Men bord saknas… Minns herrens ord: En soffa utan bord ger poängavdrag vid… Tja, det kan vi ta sen.
Jag var på g… Jag var på g att ta årets naturfoto, en sälbild som skulle gå ut över världen. Jag låg i gömslet nere vid fyren med mitt teleobjektiv från Canon på 2 000 millimeter, ljusstyrka 1.0. Tack vare den fantastiska brännvidden hade jag hela sälfejset i sökaren. Precis då den skulle gäspa tänkte jag fyra av…
Men verkligheten är inte alltid som man vill. Allt var en dröm, en förhoppning. Verkligheten var bistrare. Jag stod där i gömslet med min gamla Fuji X30 som det numera bara går att använda två eller i bästa fall tre olika slutartider på. I längsta teleläge, säg futtiga 110 millimeter, såg jag sälen som en liten fet lus på en sten. Men inte nog med det. Då skottet brann av kom en flock gäss tjattrande förbi. De till och med skymde sälen.
Ridå.
Att naturfotografer står ut med alla dumma och ouppfostrade djur!
I fredags var det shortsväder, + 15,1 grader klockan 14:40. Det blev fem mil på hojen och hör och häpna, jag mötte tre cyklister, en av dem till och med på racerhoj.
I Ottenby flödade varmt solljus från flaggblå himmel och den minimala vinden skapade en monumental tystnad nere i Ottenbyskogarna, där några träd blev mina motiv.
Hjortarna brunstar nere i Ottenby. Jag cyklade dit i övertygelsen att jag lätt skulle kunna fälla en bock med några välriktade skott. På väg ned mot gamla fågeltornet cyklade jag lika ljudlöst som en indian i mockasiner. Jag gled fram genom en mäktig natur. Och där stod han! På vänster sida om vägen, bara 40 meter ifrån mig. Vilken bjässe! Vilket djur! Uttryckt på sportfiskespråk var han stor som en flodhäst med ett horn som en uppländsk tusenårig ek. Han måtte väga flera ton.
Jag stannade och lika graciöst som en Idlaflicka gled jag av cykeln. Men vinden låg fel. Bocken kutade in i skogen. Jag efter. Jag tyckte jag var lika tyst en en slingrande snok, men det tyckte inte bocken. När jag smög 30 meter gick han 50. När jag ålade 100 kutade han 120. Jag avbröt. Nu skulle jag använda ett annat vapen, min oerhörda intelligens.
Bocken ökar hela tiden sitt avstånd till mig.
Alltså cyklade jag ned till fågeltornet och tog några bilder och unnade mig en kopp kaffe. Jag kände mig helt övertygad om att jag skulle lyckas. Ingen är så smart som jag! På vägen ned hade jag sett några getter långt in i skogen på andra sidan vägen. Och efter drygt 70 år har jag lärt mig att manligt brukar dras till kvinnligt. Min plan kunde inte misslyckas. Nu du bock, ska du få se på en som kan sina saker…
Nu krävdes total koncentration. Med kamera på 1,5 kg i högerhanden svingade jag mig upp på stålhästen och smygcyklade mot Kungsgården. Nu du, bock! Nu ska jag lura dig! Den överlastade cykeln gled fram lika tyst som en fjäder flyger med vinden. Jag var oerhört imponerad av min plan, redan innan den gav utdelning. Driften, tänkte jag. Brunsten! Den kommer att fälla dej, bock.
Efter 300 meter såg jag nåt vitt till höger inne i skogen. Stannade. Höll andan. Stod staty. Höll andan i över fem minuter, rörde inte ett ögonlock. Nu du, bock…
Väntan… Nu ska vi se vem som är smartast. Jag log för mig själv och njöt av hur bra min plan skulle falla ut. Så oerhört smart jag är. Det går inte att förstå, faktiskt.
Och så kom han, bocken! Några hastiga hopp, två galoppsteg och sen var han borta. Men jag fällde honom. Han blev ett lätt byte. Nästan för enkelt för en riktig smarting.
Hur smart får man egentligen vara?
Fångad precis i uthoppet mot vägen.Efter en lång jakt avlossar jag det perfekta skottet. Jakten är över.
På rull norrut mellan Eketorp och Kvinsgröta ligger en planterad, till synes helt död skog, till vänster i bild. Vet någon någonting om den? Varför är den planterad? Vilket är trädslaget? Och vet någon varför den dött?
Att jag vågar påstå att skogen är planterad beror på att träden står i raka rader.
I en bild tagen med ett kortare teleobjektiv ser skogen minst sagt sjuk ut. Vad ska det bli av den? Går den att använda till annat än ved?
Stenbrottet i Degerhamn. Vindstilla. + 29 grader. Luften dallrar. Man vinglar på cykeln. Styr man rätt hamnar man till sist i dagens rätta element, vattnet. Men jisses så varmt det är även i det. Vasst grus försvårar sjösättningen. Sjön är dock lättsimmad med punktvis stygg botten med vass sprängsten. När man simmar under vattenytan ser man att vattnet är extremt hårt.
Film med inslag av undervattenssimning kommer…
Framme efter cykling på däckmördarvägar. Ja, vägar är att ta i… Stenkrossvägar.
Tvärs över är det mycket längre än man tror av denna bild som är tagen med teleobjektiv. Hörde av dem som var mitt ute i sjön att de inte bottnade. Kan vara bra att veta för dåliga simmare.
Jag var här för några månader sedan och – om jag minns rätt – var vattennivån inte lägre då. Stämmer detta kommer det sannolikt att ta längre tid än de 17-18 år som experter räknat ut att det ska ta att fylla hela brottet. Kanske ska vi lägga till en nolla? Kulturorganet planerar redan expedition hit 2190 – om våren.
I våras nästan knockades mina sommarblommor av de hårda vindarna. Många gick av, några slets till och med upp med rötterna. Men de ”inte helt utslagna” kom upp på nio och kan nu – äntligen – få visa sig upp sig för husse. Och husse njuter – och kallar dem för kärleksfulla egenpåhittade namn.
