Kategoriarkiv: religion

Jimmie som överstepräst?

På söndag hålls kyrkoval. Sossarna, SD och C ställer upp. Vet någon varför? Vet du vad det handlar om? Det i grunden tragiska är att världsliga partier ska styra över en rörelse som kallar sig ”religiös”. Notabelt är att en överväldigande majoritet av kyrkans medlemmar inte är religiösa. De flesta är fortfarande födda in i den och orkar eller hinner inte gå ur. De är kvar av slentrian; ”det kan ändå inte skada”. Men den lilla religiösa kärntruppen ska nu få nya politiker att tycka, bestämma och byråkratisera stordriftsbolaget Svenska kyrkan Finans AB.

Verkligheten är underbarare än dikten. Bolaget måste få in massor av cash. Man har enorma utgifter för att hålla tomma kyrkor i trim, mängder av anställda måste ha lön. Det gäller att placera aktierna rätt; högsta avkastning är ett måste. Och de få medlemmarna måste leva så länge som möjligt och bidra med silverpenningar, om än bara några få. Gud hjälpe oss att få in degen!

– Vi kan inte bara restaurera kyrkor, vi ska ju syssla lite med gudstjänster och sånt också, som en kyrkans man sa i radio.

Det är allmänt känt att staten och kyrkan inte kommer ifrån varandra, hur mycket man än påstår att man har separerat. Enorma kostnader för ”kulturvård” kan inte på sikt bara skötas av Svenska kyrkan – med pengar från dess allt färre medlemmar. Även staten måste förr eller senare öppna en stinn plånbok för vård av den kyrkliga historien… Där har vi sannolikt orsaken till icketroende politikers intresse för makt inom kyrkan!

Hur religiöst intryck gör sossarna, SD och C? Stefan? Jimmie? Annie? Är det sunt att de ska härska även över oblaten?

Sune Flisa
chefredaktör
härförare

Då var det 11 augusti 2012

Runt 15 personer kom för att lyssna på predikan och musik av J. Fr Dandrieu.

Åren går. För nio år sen hölls friluftsgudstjänst vid Utsikten i Degerhamn. Inlägget i alvarsamt med flera foton kan du klicka fram här.

Bert Dimenäs predikade och Sonja Eckerblad spelade orgel.
Närmast kameran Margaretha Magnusson, Dalsjö.
Anna Johansson heter kvinnan längst till vänster, och killen i mitten heter Jan-Olof Johansson, gift med Anna. Killen är också biskop. Till vänster om Jan-Olof ser vi Gunnel Nånting. Längst till höger står Gunvor ”Gugge” Backlund Petersson, Dalsjö. Hon är syster till Gunnel Nånting, som står till vänster om killen som är biskop – i Växjö tror jag. Det blev många ord för att namnge fyra människor.
Märkt

Kampen hårdnar

När jag startade denna blogg var min enda ambition att den skulle vara opolitisk. Denna strävan har blivit allt svårare att stå fast vid. För många problem i Sverige förringas. För många maktmänniskor överdriver eller underskattar faror och fenomen. Medierna hjälper många gånger till att bevara obalanser genom att okritiskt bejaka populära trender. En god vän till mig skrev att ”det är kanske dags att bli revolutionär på gamla dar, bli lite som på 1960-talet igen”.

Så sant. Kulturorganet kommer därför inte längre att undvika det luddiga begreppet politik, men vi kommer i största möjliga utsträckning avstå från att bli partipolitiska. Kampen mot dumhet, det obsoleta hovet och religionernas tyranni måste föras med blanka vapen, stor envishet och muntra miner. Mer energi måste också läggas på fajten för landsbygdens framtid – den som då och då förefaller mörk, men som i det långa loppet kommer visa sin totala överlägsenhet gentemot storstädernas kapitalstyrda undergångsinfernon.

Två tydliga maktmissbruk som vi framöver ska bekämpa är ”de vidriga och odemokratiska försöken att få bort den kommunala vetorätten” och ”de nya hårdare miljökraven för småmackar på landsbygden”. Båda dessa vanskapta barn är avlade av Miljöpartiet, den minimala sekt som ödelägger människors liv och förstör landskap och framtid med gigantiska vindkraftverk – i tysthet framsläppta av ett betongparti som med handen för munnen och med rodnande kinder och svald förtret styr vraket mot det enda målet: Makten.

Bloggen kommer alltså inte bara att bli mer politisk. Då och då blir den till och med partipolitisk. Kampen mot enfald och cyklopiskt tänkande kräver det. Till viss del måste (ända)målen helga medlen.

Sune Flisa
chefredaktör
härförare

Märkt , ,

Sagor, tro, hopp och kriminella

Det finns fem världsreligioner. Dessa lär konkurrera med 4 000 mindre. Hur många gudarna är vet nog ingen. Men vi kan nog räkna dem i tusental. Även en djupt religiös människa måtte väl inse att chansen – en på 4 000 – är minimal för att just hennes religion dyrkar den enda och rätta guden.

Jag kan inte slita mig från tanken att människan – precis som hunden – behöver en fast hand. Utan den spårar hon genast ur. Så snart hon ser möjligheten till vinst slår den hundraprocentiga egoismen till. Strindberg har många gånger fört luppen över människans uselhet – även sin egen. Utan lagar och hot om straff kastar hon skiten där hon står, kör så snabbt som hon vill, tränger sig före andra, berikar sig själv. Finns ingen skattemyndighet betalar hon inte ett öre i skatt. En rik president till och med skröt om att han inte betalade skatt – han var ”smart”. Höga chefer som har tumme med styrelsen får grova löneförhöjningar, får det bättre, ständigt bättre, vad än lagar, bolagsregler och folkviljan säger. Gangstrar ser ständigt nya vinster som målet. Står nån i vägen tar man till pistolen. Banker har letts – och kommer att ledas – av kriminella. Men i dessa fall kallas de inte kriminella, de ställs inte ens inför rätta utan får lugnt och fint lämna skutan köksvägen, ofta med en saftig bunt miljoner i bakfickan. Vi ser människan bete sig som svin – över hela världen. Hon plundrar, rovfiskar, rovhugger, rovsågar, rovodlar. Just nu är det en klick makt som håller befolkningarna i Belarus, Sydafrika, Myanmar, Nordkorea, Kuba, Ryssland, Kina i schack med piska och galge.

Tanken slår mig… Så har det gått till! Människan inser förr eller senare att hon saknar styrkan att leva fri. Hon kan inte det. Då blir hon övermänniska som förintar sig själv genom att förinta andra. För att förhindra detta skapades religionerna, dessa 4 000 olika sagor med en gemensamt nämnare: Att få människan att överleva.

Jag förväntar mig inte att Svenska kyrkan instämmer, men vad gör det. Jag har 3 999 andra sagor att tro på.

Märkt ,

Öppet brev till Barometern

Tidningen Barometerns chefredaktör Anders Enström gläds över 3 500 nya prenumeranter. Vi på kulturorganet lyfter på hatten och konstaterar att gammelmediernas tid ännu inte är helt förbi.

Kulturorganets redaktion hyser dock vissa betänkligheter över Barrans publiceringar av så kallade betraktelser. Krävs ingen evidens för påståenden i Barran i dag? Kan man påstå precis vad som helst med hänvisningar till uråldriga källor?

Hela redaktionen har under flera morgonböner fått intaga både Treo och whisky för att komma igång med dagens slit efter läsning av just Barrans betraktelser. Så kan vi inte fortsätta. Därför skriver vi ett öppet brev till bossen Anders Enström och inväntar svar.

Märkt , , , ,

Vid sidan av livet

Svenska kyrkan tuggar på om tid för hopp och att ljuset en dag ska komma. Det är märkligt hur få reaktionerna blir på kyrkans alla naiva utspel. Alla andra än kyrkan får mothugg, applåder, recensioner i press, runt kaffeborden och på sociala medier. Men om kyrkan läser jag ytterst sällan nån åsikt eller kommentar. Det tycks mig som om kyrkan seglar i en egen kanal, för evigt skild från det reella livet.

Ju äldre jag blir, desto naivare blir kyrkans budskap, som hopplösa och tjatiga anakronismer. Att det är mörkare om vintern än om sommaren vet alla över fem år. Denna fysiska sanning behöver inte år efter år förgrumligas av kyrkans myter.

I en tidningsannons i dag skriver man: ”Ingen samling vid krubban, ingen midnattsmässa eller julotta. Men klockan 10 under julhelgens alla dagar hör du södra Ölands kyrkklockor ringa. De ringer för hoppet, `ett barn blir oss fött, ljuset skall segra´”.

Tror kyrkan på fullt allvar att det hjälper att ringa i kyrkklockor? Vore det inte bättre att göra något handfast för att få det nuvarande livet drägligare och rättvisare än att ständigt surra om det kommande ljuset? Alla som vill ser livets orättvisor. Varför inte försöka utjämna dessa i stället för att ringa i klockor och tjata om att ljuset en dag skall segra – över vad?

Staffan Lagerström

Märkt

tro – bara tro!

Trots allt färre troende hålls förbindelsen mellan kyrkan och gammelmedierna öppen precis som under den gamla goda tiden – när den nu var.

I olika slags rutor i papperspressen får folk inom kyrkan häva ur sig i stort sett vilket bludder som helst som manifesterar deras tro. När tar gammelmedierna sitt demokratiska ansvar och låter även andra troende få torgföra sina åsikter? Här är några tips:

Olle Esping – om min tro på LO.
Lisa Bravo – min tro på mig själv.
Assar Holm – om min tro på vackert väder.
Lissen Blårehammar – jag tror på tomtar men ej på troll.
Kåre Müsli – jag tror stenhårt på kolhydraternas kraft.

Sune Flisa
chefredaktör

 

Märkt , ,

sympati med oliktänkande

Jag är emot religioner och kyrkor. Det är inte detsamma som att jag inte förstår eller inte har empati med religiösa. I dagens Barometern läser jag välskriven insändare, undertecknad med namn. Skribenten brinner verkligen för sitt ämne och för fram sin kritik på ett intressant sätt. Hennes oro känns dessutom äkta. Du kan läsa den här.


 

Märkt ,

värsta hittills

Jag är chockad. Jag mår illa. Jag känner i dag vad jag kände som 14-åring. Hur kan Sveriges Radio sända detta? Hur är det möjligt? Finns inga gränser? Sveriges Radios heliga paradfraser är kritiskt tänkande och analys. Men vad är detta? Vad är detta för andlig smörja som sänds en hel timme denna söndag?

Gudstjänst. Pingstkyrka. Med riksevangelist som lägger upp allt enligt hypnotiska regler: tillgjord röst, omtag, omtag, omtag. Du är sömnig, du blir allt sömnigare, allt sömnigare, du sover, du sover djupt.

Pastorn ger exempel: Han har tagit sonens pass på en flygresa. Han kommer inte vidare, han får inte fortsätta resan… Tullen säger stopp. Så är det: Tror du inte är resan slut. Tror du kommer du till himlen. Det är så groteskt enkelt. Och församlingen ropar ut sina ja till predikantens alla imbecilla frågor. Det är pinsamt.

Hur länge ska dessa hypnosföreställningar få sändas och spridas genom Sveriges Radio? Hur kan någon godkänna detta offentliga bondfångeri med en predikant som pratar i inlärt mönster mellan entoniga låtar med texter som kan få schlagertexter att framstå som litteratur i världsklass? Hur kan Sveriges Radio säga ja till timslånga program med dramatisk pianomusik i bakgrunden till predikanters privata övertygelser som hör hemma på ljugarbänken. Hur är det möjligt? Godkänner man allt så länge det som sägs hänvisar till en bok?

För den som eventuellt vill kommentera ska jag tillägga att jag är för religionsfrihet. Vem som helst får tro på vad som helst. Men såna här billiga hypnosjippon byggda på morot och piska borde Sveriges Radio hålla sig utanför.


 

Märkt , ,

Det temporära livet

”Andlig utveckling är inte något exklusivt religiöst. Andliga och existentiella frågor och upplevelser är allmänmänskliga. Alla människor behöver i någon utsträckning knyta an till något större sammanhang – vilket går alldeles utmärkt att göra med en vetenskaplig verklighetssyn och en syn på livet som temporärt”, menar de.

De är i sammanhanget tre medlemmar i Humanisterna. De skriver på Expressen Debatt.


 

Märkt ,

Hugwald Claes Andersen: – Endast i sagan får sanningen plats

Med anledning av skandalen inom Länsstyrelsen Kalmar län och käbblet vid murskrället i Ottenby har kulturorganet tillskansat sig en avslappnad pratstund med redaktionens kanske viktigaste medarbetare, Hugwald Claes Andersen, även kallad H C Andersen. Han kan inte nog betona nödvändigheten av sagans närvaro i dagens splittrade och bildningsbefriade samhälle där icke välunderbyggda rörelser och åsiktsskolor kommer och går som moln på himlen – och där makten kontinuerligt missbrukar sin existens, sitt handlande, sina privilegier.

– Vi har precis fått se en landshövding göra bort sej, begå brott. Vanligt folk som gör så får böta eller gå i cell. Landshövdingen fick i stället hjälp med att planera en samhällsstödd charmoffensiv mot kommunerna. Han och länsrådet skulle ut på elvapunktsturné och berätta hur viktiga de var.

– När så kulturorganet med rätta krävde landshövdingens avgång och han omedelbart lydde, ryckte den folkfientliga regeringen in med en hjälpande hand. Kom till oss! Kom till oss och bli generaldirektör på regeringskansliet! Hela denna onda saga slutade – som den alltid gör i maktens stinkande korridorer – med en spark snett uppåt i stället för böter och kurra.

– Sagan är vår tids enda sanningsserum, menar H C Andersen och drar ett bloss på sin kritpipa. Se bara på H C Andersen! Han hade inte kunnat skriva det han skrev i annan form än sagans. Bara i sagan stog läsaren ut med att skåda den förfärliga sanningen i vitögat.

H C Andersen menar att vi måste förstå sagans väsen, att den kan vara mycket mer samhällskritisk och kontroversiellare än alla de tusen barnasagor om kattor och hundar och bebisar och blommor och äventyr som trycks varje år och som månglas ut precis som toapapper, margarin, kondomer, bensin eller ketchup på bokmässor och i köpcentrum.

Begreppet saga kommer av det germanska verbet motsvarande svenskans säga, ”något sagt”. En saga handlar ofta om moral och har en slående sensmoral. Kungar, drottningar, prinsar och prinsessor är vanliga, men även fattiga bondpojkar och flickor förekommer. I sagan får de en chans att bevisa sin duglighet för de kungliga i ett samhälle med medeltida drag.

– Ungefär så står det i ett av våra vanligaste uppslagsverk, och det stämmer bra, säger vår högt älskade sagofarbror Hugwald Claes Andersen. Inom kort publicerar kulturorganet en av mina sannsagor om den kusliga dubbelmoral som omsveper våra kungligheter och andra av maktens marionetter. Den florerar helt öppet på alla plan i alla samhällsskikt i dagens så kallade ”moderna” samhälle.

H C Andersen sitter tyst en stund. Så stoppar han åter sin kritpipa, drar låga på elddonet, får fyr på tobaken och fortsätter:

– Tyvärr har försvaret av denna medeltida maktstruktur sina starkaste anhängare bland de massor som förlorat mest på det rojalistiska barbariet, alltså de som tror på i stort sett allt som andra säjer att dom ska tro på, säger Hugwald Claes Andersen.

Sagan Allas lika värde skrev H C Andersen vid ett kafébord i Köpenhamn en vacker vårdag 1965. Redan då insåg han och många andra att det måste bli ett slut på det tusenåriga rojalistiska tramset, som utvecklades, göddes och slogs mynt av i slask-, dyng-, kvälls- och latrinpressen, påhejat av den tidens söta små Brylcreemöverklasspojkar i segelbåtar, på lustjakter, i bar och salong, på nattklubb, på bordell och i stia.

– Men den 19 juli 1976 drog sotsvarta moln in över dom klart tänkande i landet. Tjabo gifte sej och i många decennier framöver slogs alla dom rekord i medial dumhet som går att slå, fortsätter H C Andersen. Denna tid var kanske den mörkaste av alla i folkbildningens, kulturens och humanismens historia, säger Andersen och drar ett djupt bloss på kritpipan medan han tyst mumlar för sig själv… ”Det var en gång en Tjabo… Tja, kanske inledningen på en ny saga…”

I morgon publicerar vi H C Andersens saga Allas lika värde, en studie i sällan skådad samhällskritik, glasklar men skrämmande i sin skenbart idylliska framtoning – en krävande läsning för dem som fortfarande tror och vill att våra liv ska styras av gudar, tomtar, troll, landshövdingar, oknytt, kommunalråd, väsen, kungligheter, rån, länsråd och alver.


 

Märkt , , , , , ,

stoppa religiös hjärntvätt av skolbarn

De religiösa motsättningarna söndrar världen. Kulturorganets inställning till förhållandet kyrka – skola har alltid varit glasklar: Förbjud religiösa friskolor och stoppa smyginfiltrationen från alla religiösa samfund i skolans alla sammanhang.

Att försöka påverka ”långt ifrån helt utvecklade människor” med så svårsmält tankegods som religion är cyniskt och själviskt.

Minns att det går att få barn att tro på vad som helst, något som organisationer med mörka bakgårdar ofta utnyttjar. Informera om religioner men skydda alla elever från alla religiösa påverkansförsök.

Det är snart val. Partierna har olika uppfattningar i denna fråga. Kolla upp dem – för ditt barns bästa.

Läsvärd är denna text.

 

 


 

Märkt ,

hjärntvätt av barn

Jag spankulerar ofta och gärna på kyrkogårdar, men skyr de religiösa påverkansförsöken, speciellt de mot barn. Fotot visar kyrkan i Sandby.


”Det finns miljontals människor som längtar efter odödlighet,
men inte vet vad de ska ta sig för en regnig söndagseftermiddag.”

Susan Ertz

 


Att med direkta eller indirekta metoder försöka locka barn till en viss religion är förkastligt. Jag har ända sedan konfirmationen tagit ställning mot missionerande påverkansförsök mot barn och ungdomar – men även mot vissa vuxna. En tro menar jag ska födas ur något självupplevt, i människans inre, inte genom luddiga finter och övertalningsknep utifrån – ofta riktade mot människor i besvärliga lägen som missbruk, skilsmässor och sjukdomar.

Vi som abslut inte tror, vi som inte låter oss begränsas, snörpas och förledas av troföreträdarnas lockelser och hot har det inte lätt. I vårt försvar för icketro möts vi ofta av argument som är så förtvivlat torftiga att man har svårt att hålla sig för skratt.
– Tron skadar åtminstone ingen, sade en självbelåten företrädare för en kyrka till mig häromveckan.
Men det är just det den kan göra. Påståendet är till intet förpliktigande, lika aningslöst som att hävda att vitamintabletter, medvind eller fågelskådning inte heller förstör en människas liv.

Andra vittnar om trons förödande konsekvenser. En insändare av Birger Einarsson i tisdagens Östran belägger oerhörda själsliga skador på grund av religionspåtvingning:
”Jag är uppfödd i en `superfrom´ frireligiös miljö där allt kretsade kring Bibeln, frälsning, bön, den helige ande, tungomålstal, sång i anden, helbrägdarörelse_ _ _, profetior om Jesu snara återkomst. När jag några gånger kom hem från skolan och fann en tom lägenhet var jag alltid övertygad om att Jesus kommer tillbaka och att jag blivit lämnad kvar, därför att jag inte var frälst, inte hade fått min synd förlåten.”

Och Birger Einarsson fortsätter: ”_ _ _ Hade också på pingstmöten hört att Jesus (enligt Markus 9:43) säger: `Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha båda händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.´ Jag garanterar att det skapade ångest i mitt barnasinne.”

Det Birger berättar är svårt att ta in, men det har hänt i modern tid, och än i dag ser vi att dessa lögner, krav, hot och omvändningsförsök fortfarande används – inom många religioner, på det mest utstuderade sätt och med den totala hänsynslösheten som arbetsmodell. Försvaret blir alltid detsamma: Andra religioner är kanske såna, men inte vår!

Liksom Birger Einarsson är jag för religionsfriheten. Den ska naturligtvis vara orubblig. Vuxna människor ska få tro vad de vill. Men försöken att värva barn till religioner är motbjudande. Trots att den svenska kyrkan numera är skild från staten är värvningsförsöken ibland iögonenfallande. Som barn tvingades jag in i Söndagsskolan. I småskolan uppförde vi mängder av skådespel om kristendomens alla helt obegripliga ikoner. Sådana skådespel uppförs än i dag med mycket små barn som aktörer och som publik – i kyrkan. Det skulle vara intressant att objektivt undersöka kyrkornas eventuella direkta eller indirekta influenser mot dagens grundskola, speciellt på mindre orter.

Barn är lätta att manipulera och hjärntvätta. När jag var barn hade jag en präst av den demoniska typen som kristendomslärare. Han hade som arbetshypotes att ”banka” in i tron i oss. Hoten var många. Än i dag använder till och med Svenska kyrkan lockrop riktade mot de små. Ett exempel är Svenska Kyrkans Unga, som på sin sajt beskriver sig som ”en demokratisk rörelse av barn och ungdomar i Svenska kyrkan.” Som en rörelse av BARN! Jag har svårt att tro att små barn själva anmäler sitt intresse för att ingå i en rörelse med så diffusa och svårförklarade regler, argument och förklaringar som en religiös rörelse eller sekt står för. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att anmäla ett av mina småbarn till en religiös rörelse. Naturligtvis skulle det vara mig lika främmande att göra det till Vänsterpartiet, SACO, LO, Timbro, Arena Idé eller andra samhälleliga strukturer och föreningar med cementerade och ”färdiga” uppfattningar om livets mysterier.

Sannolikt förstår ännu i dag ingen levande själ helt och hållet innebörden av en klassisk kristen predikan. Som ung tvångskommenderad konfirmand med klippkort blev jag tvungen att ”avnjuta” tio högmässor i Stockholmskyrkor. Dessa lugubra upplevelser satte spår för livet. Ingen förstod – garanterat – innebörden. En gång tog jag med min far som var högutbildad författare, översättare och journalist, alltså professionellt van att tolka och göra texter begripliga. Han trodde inte på mina beskrivningar av tidigare mässor, men efter besöket gav han mig rätt:
– Jag ger mej. Det är som du har berättat. Det vi fick höra var avancerat snömos! (en journalistisk benämning för ”svammel – ofta i pretentiösa former”).

Alla predikningar blev för mig obegripligt tungomålstalande i högstämd, hotande och mässande ton. Där fanns inget som helst utrymme för livsglädje, överraskningar, humor eller självironi. Jag har vänner som fångades in och märktes för livet av besatta och övertygade förkunnare just som barn och som först i vuxen ålder blev ”befriade”. De vittnar om befrielsens stora lycka.

Birger Einarsson tar upp ett annat värvningsexempel i sin insändare (som är ett svar på två pingstpredikanters insändare 6 juli): ”En sak som ni framför, att generellt öka stödet till trossamfunden förstår jag inte alls. Om ni driver ett uppenbart samhällsnyttigt projekt, till exempel stöd och hjälp till asylsökande och flyktingar – ja, det tycker jag är rimligt och behjärtansvärt. Men nej – om syftet är att värva nya medlemmar. Att i ett land med religionsfrihet som vi tillkämpat oss stödja en viss trosgrupp är ju obegripligt.”

Ja, visst är det obegripligt. Men de troende har alltid vurmat för det obegripliga. Obegripligheten är en förutsättning för trons existens. Det ligger i trons natur, att bortse från fakta och bevis – och bara tro, tro, tro.

Begriplig hoppas jag däremot att min åsikt är: Låt vuxna tro vad de vill, men förbjud religiösa friskolor, obsoleta och miljöstörande klockringningar och påträngande böneutrop – och sluta – för guds skull! 😉 – att hjärntvätta barn!

 

 


 

Märkt

religiösa upplevelser

Du som – med intresse – läste vår ledare som uppmanade SR och SVT att sluta sända gudstjänster och helgmålsringningar på tablålagd tid är kanske intresserad av detta SR-program, som enligt ledarskribenten tar upp religiösa frågor – och framför allt upplevelser – på ett underhållande och annorlunda sätt. Klicka här.

Märkt , ,

sluta sända gudstjänster i public service-kanalerna!

Vi har en handfull politiska partier i Sverige. Hur skulle du reagera om bara ett av dem hade möjlighet till kontinuerliga, tablålagda propagandaprogram i både svensk public service-radio och public service-teve?

Vi har en handfull religiösa rörelser i Sverige. Men bara en av dessa, den svenska kyrkan, får sända kontinuerliga, tablålagda propagandaprogram i svensk radio och teve. Dessa båda medier är stiftelseägda och i dag fristående från staten. Det är vi tittare/lyssnare som betalar kalaset, vare sig det sker genom licens eller – som är på förslag – över skattsedeln. Dessa public service-företag ska ha en objektiv, källkritisk och transparent inställning till allt och alla. Och slutligen, skolämnet kristendom är ersatt av ämnet religionskunskap, och den svenska kyrkan är sedan länge skild från staten.

Trots det får svenska kyrkan bedriva kontinuerlig, tablålagd gratismissionering i de båda public service-företagens programutbud. I radio sänds en hel timmes gudstjänst på söndagar. I teve sänds helgmålsringning.

Alvarsamt2 anser att kyrkan och staten skiljs åt även i de svenska medierna så att den svenska kyrkan inte med automatik och av gammal vana får tablålagd programtid för spridande av sin lära. Sluta alltså omedelbart att sända både gudstjänster och helgmålsringningar i svensk public service-radio och svensk public service-teve!

Vill kyrkan höras och synas medialt kan den starta egna kanaler. I dagens läge är den tablåbelagda kopplingen mellan svenska kyrkan och public service-medierna en uppenbar anakronism. Den är dessutom ologisk.

Märkt , , ,