nya toner från templet…

Det var en gång en kommun. Den låg långt bort från ära och redlighet. Få människor ville bo där. Därför bodde få människor där. Det var så på den tiden att där inte många ville bo så bodde heller inte så många. Den så kallade samhällsservicen var dålig, och ytterst få människor ville flytta till en kommun för att få sämre samhällsservice. Så var det på den tiden för länge sen.

Kommunikationer fanns nästan inte alls. Skulle man resa till närmaste stad måste man tälta eller övernatta på hotell innan man kunde fara hem igen. Där fanns nästan inga affärer. Många fick bila, gå, krypa eller cykla många mil för att inhandla en korvbit och en pilsner till middan. Det var många mil till läkare och ringde man dit svarade någon att inga tider fanns den närmaste månaden. Bäst var att hålla sig frisk. Bäst var att sluta äta. Bäst var att inte besöka sin gamla mor i staden. Bäst var att ligga lågt och spara på kraft och kalorier.

Ja, det var egentligen ännu värre än så, mina barn. Men som sagoberättare kan jag inte gå in på de allra värsta detaljerna. Jag måste tänka på läsarna, de sagoälskande småbarnen med sina tindrande ögon, stora som pizzor och de andra stackars läsarna som dygnet runt översköljs med vardagselände och pessimism på skärm, i tv och i tidning. Låt mig därför nöja mig med att säga att folk hade det mycket svårt och att det inte fanns mycket att hoppas på.

Eller fanns det det? Det hade ju nyss varit val och nu satt det nya krafter i kommunens tempel. Ja, nu satt nya krafter i kommunens tempel! Nya! Ja, nu ser vi genast en ljusare framtid, sa alla kommuninvånare och kände sig tio år yngre. Några kände sig tjugo år yngre, och många kände sig mycket vackrare och nästan alla kände sig stärkta i sin tro på den så kallade framtiden och kraften i templet. Man dansade och sjöng och var lycklig. Vissa drack sig till och med fulla och dansade nakna på de gropiga och smala gatorna. Hela kommunen såg livet i ljusare färger. Nytt folk i templet! De gamla gudarna hade fått kicken. Nu väntar vi på underverken. Underverk, visa er! Man sjöng i kyrkorna, spelade på orglarna så de tog eld, präster och biskopar kastade av sig sina hästtäcken, mitror och kräklor och hela kommunen blev en enda stor församlingsfamilj med framtidens löften som gud. Nya gudar! Nya gudar! Nya underverk!

Underverk, visa er!

Och underverken visade sig verkligen.

Templets nya krafter slog sig ihop med kommunens bostadsbolag och tänkte till. Vad göra? Hur göra livet bättre för att de människor vi bestämmer över och likt flöjtspelande råttfångare snärjer i våra klibbiga nät inför de så kallade valen? Man la pannorna i djupa veck…

Jo, vi höjer skatten! Bravo! skrek alla till varandra. Jättebravo! skrek alla till varandra. Höj ordentligt! Höj med råge! Bravo! Bravobravo! Jättebravobravo! Vad kan vi göra mera?

Jo, vi inför världens vidrigaste parkeringssystem i alla byar där bostadsbolaget har kåkar! Vi måste se och lära av Nordkorea! Eller DDR, sa någon. Vi är nya Nordkorea! skrek någon. Bravo, bravo, bravo, jättebravo skrek alla till varandra och var lyckliga, jag många var så lyckliga att de drack sig fulla och dansade nakna på kostigar och i nymålade parkeringsrutor garnerade med stolpar med så många P-skyltar att ingen i templet ens kunde räkna dem (de flesta kunde bara räkna till noll). Vad kan vi göra mera?

Jo, vi kan släcka ned lysena i så många byar som möjligt! Vi kan äntligen släppa fram mörkrets krafter efter våra företrädares hemska hundraåriga trams med att sätta upp stolpar med lampor för att lysa upp. Ja, så dumt! skrek alla i falsett. Så jättedumt! För att lysa upp! Man kan bli tokig för mindre! Bravo skrek alla till varandra. Hur bra är vi egentligen! Hur kan vi bara vara så här bra? Det är inte klokt vilka geniala beslut vi fattar. Bravo. Jättebravo. Åh, så bra vi är. Åh, så bra vi bestämmer! Men vad kan vi göra mera? Man tänkte länge…

Jo, vi kan se till att cykelledens fullbordan drar ut maximalt på tiden. Vi försöker på intet sätt hjälpa till med den! Bravo skrek alla till varandra. Jättebra idé att sätta alla tänkbara pinnar i cykelledhjulen. Vi låtsas inte om att den finns ens, den förbannande leden som aldrig blir färdig i vår kommun. Ja, död åt den förbannade leden! Bravo. Fan, så bra. Så bautasupersuperbra. Oj, så bra vi är! Men vad kan vi göra mera?

Tja, sa alla med en mun och tittade belåtet på varandra. Nu kan vi nog inte göra mera. Nu har vi gjort allt vi kan. Vi har varit duktiga. Vi har jobbat stenhårt och äntligen kommit dit vi ville.

– Allt är möjligt! sa någon.

Alla andra nickade instämmande.

H C Andersen

Allas lika värde

Det var en gång en liten pojke som hette Lasse. Lille Lasse var 11 år och bodde med sina föräldrar i en sliten tvåa i Mörbylånga. Mamma och pappa var städare i samma bolag. En dag kom Lasse hem från skolan och berättade att man lärt sig om demokrati och att alla människor har samma värde.

– Ja, så är det i vårt fina land, sa mamma. I det är vi alla lika mycket värda. Alla som jobbar har samma chanser. Men man måste jobba, det går inte att bara gå och slå dank och tro att man ska få allt man vill.

– Ja, mamma har så rätt, sa pappa. I vårt samhälle är alla faktiskt lika mycket värda. Du Lasse är lika mycket värd som kungen, till exempel. Och vi får alla samma möjligheter i livets alla skiften. Och samma vård. Och samma av allt. Så säjer statsministern och så säjer vi. Och så ska du också säja, Lars. Ju oftare vi säjer så, desto sannare blir det, förstår du min lille parvel.

Lille Lasse tyckte det lät så fint, han blev så glad.

Men dagen därpå, en måndag, kom han hem från skolan med en bekymrad min.
– Vad är det som trycker dej? frågade mamma.
– Jag fråga fröken om en sak och fick så konstigt svar…
– Vad fråga du? sa mamma.
– Vi läste om kungahuset och jag fråga hur många rum kungen bor i…
– Ja ha, och varför fråga du det? sa mamma.
– För att vi har så trångt och för att jag inte har nånstans att leka här hemma, sa Lasse. Jag fick inte ens ha kvar min lilla bilbana där borta i hörnet för dej.
– Ja, ja, sa mamma. Fick du nån god mat i skolan, då?
Lasse svarade inte.
– Hör du mej? frågade mamma.
– Ja, jag hör. Vet du vad fröken berättade?
– Nej, sa mamma.
– Att kungen bor i 1 300 rum på slottet i Stockholm och att han har massor av andra slott att bo i när han vill, säkert flera tusen rum… Och så har han bilar för massor av miljoner och båtar och…
– Ja ja, sa mamma. Fick ni nån god mat i skolan då?

Det gick en vecka. Lasse kom en torsdag hem med bekymrad min i sitt lilla söta pojkansikte.
– Vad är du ledsen för? frågade pappa.
– Fröken berättade i dag…
– Ja, vad berättade fröken?
– Hon berättade att du tjänar mer än mamma. Och att fröken tjänar mindre än sin man, trots att de har samma jobb. Är det verkligen sant? frågade Lasse.
– Nu tycker jag du ska gå ut på gården och leka, sa pappa. Du behöver nog lite frisk luft efter skolan. Den friska luften delar vi alla lika i detta fina land.
– Men varför tjänar du mer än mamma när ni har samma slags jobb? frågade Lasse igen.
– Ut och lek nu! fyllde mamma i.

Det gick åter en vecka. Det gick två.
En mulen tisdag kom Lasse återigen hem med bekymrad min.
– Hur är det med dej, Lasse? frågade mamma.
– Dåligt, sa Lasse. Fröken gör mej så ledsen!
– Oj, gör fröken dej ledsen? upprepade mamma.
– Ja, hon berättade att min kompis Olles pappa har dött i cancer. Han dog i en nio månader lång väntan på operation. Men chefen för skolan har blivit opererad bara några dagar efter att dom upptäckt cancer i honom. Det blev så för Olles pappa var bara städare. Och chefen är verkställande direktör och känner en landshövding.
Mamma harklade sig.
Pappa harklade sig.
– Nu är det snart middag, sa mamma. Chefen hade nog nåt slags försäkring…
– Tyst nu, sa pappa. Nu är det dags att äta!

Vid middagsbordet sa Lasse att det där med allas lika värde bara var skitsnack. Han sa också att pappa tjänade mer än mamma bara för att han hade en snopp och hon bara hade en snippa. Och hör och häpna, han berättade också för sin mamma och pappa att kungen inte bara har tusentals rum utan också massor av båtar och bilar och att också hans barn har massor av båtar och bilar som dom fått av oss andra som arbetar och att deras barn och deras barnbarn och barnbarnsbarn också kommer att få allt de vill ha av båtar och bilar och slott och våningar och kläder och smycken och diamanter utan att dom behöver lyfta ett finger i hela livet. Och att dom får blixtsnabb läkarhjälp så snart dom får 37,1 i feber. Och allt detta kommer dom att få i all framtid och det kallar vi allas lika värde och det säjer vi som tjatande papegojor i radio och på teve och i skolan och på torg och gator och överallt…!

Mamma och pappa satt likbleka och stirrade på sin lille fine son när han nu lugnt fortsatte att lägga ut texten…

– Ni är grundlurade, sa han. Här ska vi gå omkring och trängas i två små rum när kungen och hans familj som aldrig har arbetat har tusentals. Du pappa ska tjäna mer än mamma, en viss människa får bättre vård än andra då livet står på spel. Och här går ni och rapar samma eviga trams om att vi i vårt samhälle värnar om allas lika värde! Vilket förbannat löjligt skitsnack! Man kan tro att ni är blinda och döva och vansinniga båda två.

Mamma och pappa grät nu öppet. De höll varandras händer och hulkade högljutt. Tårarna droppade ned i faten med havregrynsgröt. Lättmjölken späddes med tårflödet, tallrikarna svämmade över och den ljumma tragedivätskan rann ut i floder på golvet, ut mot den lilla mörka hallen där kungaparet hängde porträtt på norrväggen.

Vad hade tagit åt deras lille söte son med det krulliga vita håret, han som sjöng så rart vid skolavslutningarna och hade ritat en så fin bild av kungen redan på sin femårsdag och som borstade tänderna så duktigt att han inte hade ett enda hål och aldrig hade fått en enda anmärkning i skolan och som fått ett bokmärke föreställande drottning Silvia då han fick tredje poliosprutan utan att grina!? Vad hade hänt!?

Det kunde väl inte vara så hemskt att han insett sanningen!?

Hugwald Claes Andersen
”H C Andersen”
kulturorganets sagoberättare

---

 

Hugwald Claes Andersen: – Endast i sagan får sanningen plats

Med anledning av skandalen inom Länsstyrelsen Kalmar län och käbblet vid murskrället i Ottenby har kulturorganet tillskansat sig en avslappnad pratstund med redaktionens kanske viktigaste medarbetare, Hugwald Claes Andersen, även kallad H C Andersen. Han kan inte nog betona nödvändigheten av sagans närvaro i dagens splittrade och bildningsbefriade samhälle där icke välunderbyggda rörelser och åsiktsskolor kommer och går som moln på himlen – och där makten kontinuerligt missbrukar sin existens, sitt handlande, sina privilegier.

– Vi har precis fått se en landshövding göra bort sej, begå brott. Vanligt folk som gör så får böta eller gå i cell. Landshövdingen fick i stället hjälp med att planera en samhällsstödd charmoffensiv mot kommunerna. Han och länsrådet skulle ut på elvapunktsturné och berätta hur viktiga de var.

– När så kulturorganet med rätta krävde landshövdingens avgång och han omedelbart lydde, ryckte den folkfientliga regeringen in med en hjälpande hand. Kom till oss! Kom till oss och bli generaldirektör på regeringskansliet! Hela denna onda saga slutade – som den alltid gör i maktens stinkande korridorer – med en spark snett uppåt i stället för böter och kurra.

– Sagan är vår tids enda sanningsserum, menar H C Andersen och drar ett bloss på sin kritpipa. Se bara på H C Andersen! Han hade inte kunnat skriva det han skrev i annan form än sagans. Bara i sagan stog läsaren ut med att skåda den förfärliga sanningen i vitögat.

H C Andersen menar att vi måste förstå sagans väsen, att den kan vara mycket mer samhällskritisk och kontroversiellare än alla de tusen barnasagor om kattor och hundar och bebisar och blommor och äventyr som trycks varje år och som månglas ut precis som toapapper, margarin, kondomer, bensin eller ketchup på bokmässor och i köpcentrum.

Begreppet saga kommer av det germanska verbet motsvarande svenskans säga, ”något sagt”. En saga handlar ofta om moral och har en slående sensmoral. Kungar, drottningar, prinsar och prinsessor är vanliga, men även fattiga bondpojkar och flickor förekommer. I sagan får de en chans att bevisa sin duglighet för de kungliga i ett samhälle med medeltida drag.

– Ungefär så står det i ett av våra vanligaste uppslagsverk, och det stämmer bra, säger vår högt älskade sagofarbror Hugwald Claes Andersen. Inom kort publicerar kulturorganet en av mina sannsagor om den kusliga dubbelmoral som omsveper våra kungligheter och andra av maktens marionetter. Den florerar helt öppet på alla plan i alla samhällsskikt i dagens så kallade ”moderna” samhälle.

H C Andersen sitter tyst en stund. Så stoppar han åter sin kritpipa, drar låga på elddonet, får fyr på tobaken och fortsätter:

– Tyvärr har försvaret av denna medeltida maktstruktur sina starkaste anhängare bland de massor som förlorat mest på det rojalistiska barbariet, alltså de som tror på i stort sett allt som andra säjer att dom ska tro på, säger Hugwald Claes Andersen.

Sagan Allas lika värde skrev H C Andersen vid ett kafébord i Köpenhamn en vacker vårdag 1965. Redan då insåg han och många andra att det måste bli ett slut på det tusenåriga rojalistiska tramset, som utvecklades, göddes och slogs mynt av i slask-, dyng-, kvälls- och latrinpressen, påhejat av den tidens söta små Brylcreemöverklasspojkar i segelbåtar, på lustjakter, i bar och salong, på nattklubb, på bordell och i stia.

– Men den 19 juli 1976 drog sotsvarta moln in över dom klart tänkande i landet. Tjabo gifte sej och i många decennier framöver slogs alla dom rekord i medial dumhet som går att slå, fortsätter H C Andersen. Denna tid var kanske den mörkaste av alla i folkbildningens, kulturens och humanismens historia, säger Andersen och drar ett djupt bloss på kritpipan medan han tyst mumlar för sig själv… ”Det var en gång en Tjabo… Tja, kanske inledningen på en ny saga…”

I morgon publicerar vi H C Andersens saga Allas lika värde, en studie i sällan skådad samhällskritik, glasklar men skrämmande i sin skenbart idylliska framtoning – en krävande läsning för dem som fortfarande tror och vill att våra liv ska styras av gudar, tomtar, troll, landshövdingar, oknytt, kommunalråd, väsen, kungligheter, rån, länsråd och alver.

---

 

sagan om ölands undergång

Öland – en undergångssaga om ön som gick till botten

föredrag av Ludwig von Ampel, historiker
Inträde: 30 Euro

Så stod det på affischen och eftersom mina förfäder lär ha härstammat från Öland gick jag på föredraget, en skakande upplevelse som för evigt skulle förändra min uppfattning av människans så kallade ”utveckling”. Vi var runt 4 000 åhörare i Stora Symfonisalen i Bryssel denna tisdag 15 oktober 3476 efter Kristus.

Ludwig von Ampel inledde sitt föredrag med den erfarne dramatikerns kunskap om hur man trollbinder en oinsatt publik i ett svårt ämne. Medan han pekade på en stor svävande självlysande xyklodopedisk karta sa han:

– Här vid porten genom den förhatliga muren tvärs över södra spetsen på den ö som en gång hette Öland har vi genom lasergrävning genom ett 114 meter tjockt istäcke på ett djup av 2 343 meter hittat 345 människoskelett, drygt 4 000 så kallade cyklar och drygt ett dussin dossierer brev, protokoll och dagböcker.

Det gick ett sus genom den pärlglittrande Stora Symfonisalen. Ludwig von Ampel tog ett djupt andetag och fortsatte…

– Det vi under mer än tio års grävande har fått kunskap om är ett helt folks undergång och fall. Här levde en till synes lycklig befolkning som på några få år tappade tron på framtiden och gick under i – vad jag vill kalla – en sofistikerad, planerad, lögnaktig och misskött utvecklingsdröm strösslad med falsk tro, hopp och svekfulla felberäkningar. De styrande myndigheterna tycks på kort tid ha tappat greppet om utvecklingen och katastrofen gick inte att undvika. En hel ö gick till botten, dränkt i lögner och falska förhärliganden, framför allt av dom så kallade gammalmedierna men också av den styrande eliten och dess välavlönade småpåvar som levde gott på så kallade projekt, en arbetsform som i den moderna världen avskaffades redan under Cybereran, för ungefär 1 500 år sen.

Det gick nu att ta på luften i salen. Allt kändes fuktigt och klibbigt. Publiken var tagen, någon snyftade tyst. Och det skulle bli värre. Historieprofessor Ludwig von Ampel torkade svetten ur pannan med en EU-näsduk och fortsatte:

– Mycket på den här ön hade under lång tid misskötts, speciellt i söder. Riket Sverige styrdes av en lat och oduglig så kallad kung och hans rövslickare inom de myndigheter som utåt kallades demokratiska och folkliga, men som i grunden var maktens lydiga piskor och bilor. Detta sjuka maktförhållande kunde upprätthållas – och tidvis utvidgas – genom dom så kallade gammalmediernas oförtröttliga förljugenhet och skönmålning av maktens klåpare och misstag, ofta under tillgjorda så kallade evenemang och folkliga nöjen. Ett av dom allra värsta lär ha kallats Victoriadagarna, då den stackars oinformerade och obildade befolkningen tvingade sina egna barn att ge makten presenter för att själva få den himmelska nåden att få ta på en livs levande prinsessa (prinsessa = kvinnlig motsvarighet till prinskorv, en på denna tid uppskattad delikatess).

Tre eller fyra ur publiken brast nu ut i hjärtskärande hulkanden, en av dem fick ledas ut av sjukvårdspersonal medan tre andra svimmade och blev liggande livlösa på golvet. Men vad skulle Ludwig von Ampel göra? Han kunde bara fortsätta föredraget, hur hemska effekterna än såg ut att bli.

– För att göra en lång historia kort ska sägas att räddningen en tid tycktes nära, men otur och gammalmediernas cyklopiska syn på tillvaron störtade till slut hela ön i fördärvet, stönade Ludwig von Ampel och torkade sig åter i pannan med den röd-vita EU-näsduken, medan nya offer i publiken bars ut på bår, vissa gråtande, andra skrikande till hemska spasmer och stinkande uppkastningar…

– Kulmen nåddes nån gång runt mellan 2020 och 2040 då makten tagits över av en frispråkig härförare vid namn Sune Flisa. Han var den tidens ouppnåeliga svärmorsdröm, alltid med sina medmänniskors bästa i sinn. Kort efter sin kröning till Överpresident af Öland manade han den tidigare makten och de kvarvarande så kallade myndigheterna till möte vid murens glugg för den tidens kostig, väg 136, i en trakt som då kallades Ottenby. Här utspelades så Ölands blodbad och ön sjönk som en klappersten i havet för att aldrig mer visa sej, berättade Ludwig von Ampel medan tårar rullade nedför hans bleka kinder…

Hela publiken hade nu fallit i gråt och öppen klagan. Människor föll omkull till höger och vänster, det hela liknade ett väckelsemöte där andar, troll och gudar tävlade om den tillgjorda maktens verktyg för att återställa ordningen. Röd-och-vit-klädd ambulanspersonal hämtade dussintals avsvimmade, la dom på lasermotordrivna flygbårar som sattes på kurs mot akutavdelning 532 på Brysselsjukhuset. Andra ur publiken kaskadspydde och fick duschas med hyperfentoxidelikromat för att inte smitta med det dödliga så kallade Fyr till fyr-viruset, vars fruktade verkan var att skjuta upp allt som går att skjuta upp – för eviga tider!

Ludwig von Ampel tog åter sats… Hans stämma vibrerade av sinnesrörelse:
– Ja, ett till synes oskyldigt projekt tog slutligen livet av ön, stammade han…

– Det var ett så kallat cykelprojekt som orsakade den snabba undergången. Den tidigare makten hade planerat en led av nåt slag för folk att cykla på – på så kallade cyklar, ett slags enkelt fortskaffningsmedel för fattigfolk, som inte hade råd med den bilpark makteliten omgav sej med.

– Överpresident Sune Flisa hade kallat till mötet vid murgluggen och många tusen så kallade cyklister hade infunnit sig, liksom horder av politiker och ämbetsmän som fått handfasta order av Överpresidenten Flisa att infinna sig för avsked, bikt och botgöring.

Föredragshållare Ludwig von Ampel grät nu öppet. Han snorade och snörvlade men med sin professionella attityd tog han åter kommandot över sig själv:

– Genom fynd av mejl, protokoll och beslut har vi tidsbestämt mötet – och Ölands undergång – till nån gång mellan 2020 och 2040. Mycket av det som hände under mötet berättar jag om i mitt nästa föredrag här om tio dagar, men kortfattat kan jag redan nu säga att Överpresident Sune Flisa tycks ha intagit en filantropisk och förlåtande inställning till maktens alla tillkortakommanden. Men samtidigt krävde han nya tag, ärliga beslut och kraftfulla arbetsinsatser för Ölands bästa…

– Från Överpresidentens långa kravlista har vi med hundraprocentig säkerhet hittat bevis för krav om kungens omedelbara abdikering, avsked för alla öns projektledare och alla myndigheters byrå- och mellanchefer. Den så kallade Länsstyrelsen lades ned på platsen och blev för evigt förbjuden. Även en stor mängd lokala politiker avskedades på fläcken. Dom fick nu speciella mössor fastlimmade på sina huvuden till folkets högljudda jubel. På mössorna stod ”Jag inser att livet inte är evigt, och jag lovar att aldrig mer göra om det”.

Nu utbröt panik i den vackra Stora Symfonisalen i Bryssel. Folk skrek ut sin ångest, raglade än hit, än dit i till synes häftiga psykotiska anfall. Sjukvårdspersonal vällde in i allt större grupper för att åtminstone lindra plågorna för de svårast lidande… Fasansfulla scener utspelades framför våra ögon, så hemska att vi underlåter oss att försöka återge dem…

Dagen därpå berättade mediaappentuppenpuppen Bryssels Röst att 2 343 personer ur publiken fortfarande vårdades på sjukhus, och att historieprofessor Ludwig von Ampel hade avlidit i en hjärtattack, sannolikt uppkommen i akut empati med de stackars människor som följde med ön Öland ned i bråddjupet för många tusen år sedan…

Det andra föredraget om Öland – en undergångssaga om ön som gick till botten fick följaktligen ställas in. Ännu i dag vet vi därför inte vad som egentligen hände på det fasansfulla mötet nere vid murskrället på södra Öland en blåsig oktoberdag i tidernas begynnelse. Kunskapen om orsak och verkan gick plötsligt förlorad vid historieprofessor Ludwig von Ampels tragiska död.

Hugwald Claes Andersen
kallad H C Andersen
sagoförfattare

sagor för vuxna

Som landets enda kulturförsvarande utpost börjar alvarsamt2 inom kort att publicera sagor för vuxna. Men inte sagor att läsa – utan att lyssna på. Sagorna kommer främst att handla om ärenden och beslut i Mörbylänga kommun och lejonparten av dem kommer att skrivas av vår lokale sagoboksförfattare Hugwald Claes Andersen, i folkligt tal kallad H C Andersen. H C Andersen har sin skrivarlya högst upp i fyren Långe Jan.

Sagorna läses av författaren själv. Vid sin sida har han de små snorungarna Martin, sex år, och Lina, 7. Martin kan tidvis bli ful i mun och Lina säger ofta precis vad hon tänker, något som H C Andersen menar bara kryddar tillställningen: ”Sanningen kan göra ont och allra ondast blir den ur barnamun!”

H C Andersen igen:
– Läget i Mörbylänga kommun förvärras dag för dag, och sagorna ska ses som alternativa bedövningsmedel, alternativa nöjen, alternativa nyheter och alternativa sätt att se på tillvaron för att människorna i Mörbylänga över huvud taget ska ha en chans ska stå ut.

– Låt mej ta ett exempel, säger H C Andersen: Kommunledningen i Mörbylänga har plötsligt upptäckt att det fattas 18 mille i kassan. 18 mille! Dom är puts väck! säger H C Andersen och slår ut med armarna, likt en semafor som varnar för mötande tåg en sekund innan det smäller.

De försvunna 18 miljonerna ska följas av besparingar på 15 miljoner.Låtsaskommunchefen som genom sin medverkan i rekryteringsgruppen och gruppen för kravspecifikationer blev kommunchef på riktigt säger i den lokala tidningen Ölandsbladet att ”Inom våra kommunala verksamheter får vi en återhållsamhet av inköp och exempelvis mindre kompetensutveckling.”

Alvarsamt2 och H C Andersen finner den inställningen förnuftsvidrig och råder i stället kommunledningen och kommunchefen till en massiv ökning av kompetensutvecklingen – på alla plan.

Den första sagan har titeln Kejsarens gamla kläder. Den är inspelad uppe i en vindpinad Långe Jan och publiceras inom kort.

Lyssna på bloggen eller ladda hem filen som podd för lyssning i exempelvis telefon.

Välkommen in i sagans underbara värld!

 

Alla von Kompost
redaktionschef

Sagan om låtsaskommunchefen som ville bli kommunchef

Nu alla snälla små barn ska ni få höra en saga från länge, länge sedan. Ja, det var till och med jättejättejätte länge sedan…

Det var en gång en liten liten kommun. Ja, den var så liten att den knappt syntes. Man fick titta två gånger för att se den. Den lilla lilla kommunen hette Mörbylänga. På den här tiden, för länge länge sen, styrdes den lilla kommunen av kung Henrik den Långe. Nu föll det sig inte bättre än att kommunens tidigare kommunchef hade dunstat, och nu skulle den lilla kommunen med den långe kungen välja en ny. Därför bildade man en så kallad rekryteringsgrupp. I den satt kungen själv med, och en så kallad centerpartist, även kallad bonnjävel, och en så kallad sosse, även kallad sossejävel. Men man ville ha ytterligare en riktigt duktig människa till gruppen, och då valde man hon som var låtsaskommunchef. Hon var så kallad tillförordnad kommunchef. Som sån var man kommunchef utan att vara det, precis som i Mörbylängas grannkommun där på den här tiden en Malin var landshövding – trots att hon inte var det!

Ja visst alla snälla barn är det en konstig saga, men ni ska veta att det var mycket som var konstigt på den här tiden för mycket mycket länge sen i den lilla lilla kommunen Mörbylänga.

Den duktiga människan man valde in till rekryteringsgruppen hette Ann. Hon blir jättejättebra rekryterare, sa alla. Jättejättejättebra! Det tyckte alla i den lilla rekryteringsgruppen som var så liten att man fick titta två gånger för att se den. Ann var så jättejätteduktig. Ja, vissa sa att hon till och med var jättejättejätteduktig. Därför fick hon också vara med och forma de så kallade kompetenskraven som skulle ställas på den nya kommunchefen.

Sen kom låtsaskommunchefen i den lilla lilla kommunen Mörbylänga på att hon faktiskt själv ville bli kommunchef – på riktigt. Det skulle bli så skönt att bli en riktig kommunchef och inte bara gå omkring som en låtsaskommunchef. Och i och med att hon nu varit med om att utforma de så kallade kompetenskraven var chanserna onekligen goda! All kritik som hon fått utstå några år tidigare var nu glömd och begraven och kungen själv myste över hur hela frågan utvecklades. Man var på väg att skaffa sig den bästa kommunchefen i hela världen – ja, i hela universum!

Senare bestämdes att låtsaskommunchefen skulle dunsta från rekryteringsgruppen. Många menade nämligen att det skulle se fult ut om en som satt i den gruppen senare skulle bli riktig kommunchef, fastän hon nu bara var låtsaskommunchef. En annan duktig, ja till och med jättejätteduktig, människa tog nu ett långt skutt in i gruppen i stället för låtsaskommunchefen. Han var bra på vatten. Därför fick han vara med i gruppen som skulle vaska fram den bästa kommunchefen bland de miljoner som sökte.

Låtsaskommunchefen åkte alltså ur rekryteringsgruppen men det gjorde ingenting för en så kallad tidning som på den här tiden hette Östra Småland skrev att hon också var med i kommunens så kallade ledningsgrupp som ett rekryteringsföretag med ett jättejättekonstigt namn hade möten med när det gällde den så kallade kravspecifikationen.

Enligt den så kallade tidningen sa kung Henrik den Långe att det var viktigt att hon satt kvar i den gruppen, eftersom hon också var M-chef. Att man använde så konstiga ord för allt i Mörbylänga kommun på den här tiden berodde på att man inte ville att andra riktigt skulle förstå vad man höll på med. Man sa M i stället för Mötesplats eller Motormännen eller Moderaterna. På så sätt kunde man lägga så kallade dimridåer över saker och ting för att de skulle se annorlunda ut än de egentligen gjorde.

Och man rekryterade och rekryterade i den lilla kommunen Mörbylänga. Det var rekrytering morgon, middag, kväll. Man rekryterade hit och man rekryterade dit. Man pratade och diskuterade om och om och om igen, och efter evighetslånga och sirapsindränkta diskussioner och så kallade dragningar inför varandra avslöjades småningom resultatet för en häpen omvärld. Till ny kommunchef utsågs låtsaskommunchefen!

Låtsaskommunchefen som nu blev kommunchef på riktigt slapp genom denna jättejättejättefina utnämning att också vara så kallad personalchef. En ny sån skulle därför rekryteras. Och för den processen skulle man tillsätta en rekryteringsgrupp. Det gällde nu att plocka in rätt sorts duktiga människor i gruppen för att få fram rätt beslut och därmed den rätta duktiga människan. Vilka som fick sitta i den lilla fina gruppen med idel duktiga människor i den lilla lilla Mörbylänga kommun handlar kanske nästa lilla saga om. Men den är jättejättejätteläskig, nästan läskigare än den här.

Slutet gott, allting gott. Kung Henrik den Långe och alla i den lilla lilla lilla kommunen Mörbylänga levde efter detta jättejättejättelyckliga i alla sina dagar…

 

PS. Även en ny så kallad HR-chef skulle småningom utses i den lilla lilla kommunen. En HR-chef kunde på den tiden syssla med någon av följande arbetsuppgifter, eller vara något av substantiven eller begreppen nedan:

Human rights – engelska för mänskliga rättigheter
Häradsrätt
Nationalitetsbeteckning för motorfordon från Kroatien
Landskod för Kroatien enligt ISO 3166
IATA:s kod för Hahn Air
Hessischer Rundfunk
Helena Rubinstein
Landskod för Kroatien enligt ISO 3166
Hertzsprung-Russell-diagram
Europeiska Unionens höga representant
Human resources – personalfrågor, personalavdelningen på ett företag