Det var en gång två politiska enfrågepartier. Det ena ville höja skatterna. Det andra ville bygga vindkraftverk. Dom jobbade länge tillsammans. Målet var att skjuta glesbygden i sank. Men så blev ett av dom på dåligt humör och drog sig ur samarbetet. Nu fanns bara skattehöjarpartiet kvar i regeringen. Men vindsnurrepartiet fanns kvar i kulisserna och stöttade skattehöjarpartiet i dom gemensamma ansträngningarna att ta död på glesbygden. Att döda glesbygden var deras enda gemensamma mål.
– Först när vi har alla människor i städer kan vi hålla hundraprocentig koll på dom, sa skattehöjarpartisten Maggan Ankarström. Mitt mål är att skinna dom på alla stålar och sen dela ut småskvättar av dom igen – enligt mina premisser.
– Och för att få dom dit måste vi ständigt höja alla drivmedelspriser, sa Perra Botlund. Språkröret Marta Steglits höll med.
– Även elpriserna måste upp i taket! skrek Lorry Tokvett.
Man höjde elpriserna så högt att många tog livet av sig. Företag stängde på grund av elbrist. Man höjde drivmedelspriserna ännu mer. Folk i glesbygd blev sittande i sina byar. Landet stannade.
– Det går bra, det här! sa Maggan Ankarström, Perra Botlund, Marta Steglits och Lorry Tokvett med en mun.
För att lyckas med den finurliga planen för den slutliga utplåningen av glesbygden hade man studerat Vladimir Putins metoder. List och lögn parades med läckra munsbitar slängda till det aldrig ifrågasättande folket. Maggan Ankarström införde ett elersättningsbidrag som berikade dom rika elslösarna i städerna. Perra Botlund piskade från kulissen upp drivmedelspriserna till aldrig tidigare skådade nivåer.
– Vårt mål är 500 kronor litern! skrev han i sina dagbok. Marta Steglits höll med men förespråkade tusenlappen jämnt. Och båda framhöll med emfas att allt måste målas grönt.
Framtidens liv är grönt! lydde parollen som även dom röda anammade.
– Men vi får inte gå för hårt fram, viskade erfarne Mogge Johinsson. Skräck måste alltid mixas med tröst.
Addrapladder Schackpartibi höll med. I över hundra år hade man talat om honom som ny statsminister. Men han blev aldrig nåt annat än Addrapladder Schackpartibi. Addrapladder Schackpartibis viktigaste uppgift var att hålla flugan i form.
– Den är min själ, sa han.
– Så härligt grön den är, inflikade Marta Steglits med tindrande ögon.
Den Putininspirerade krigföringen utvecklades steg för steg. Skräck måste alltid mixas med tröst.
– Vi måste ge alla stackars fattiga satar en tusenlapp mer i pension i augusti, sa Addrapladder Schackpartibi. Precis före valet! Precis då elslösarstödet betalas ut.
– Jättebra idé, sa Maggan Ankarström. Två flugor på smällen!
På landet släcktes nu allt fler lampor. Man hade redan tidigare släckt ned stora delar av glesbygden i den gemensamma ivern att ta död på den. Dom envisa människor som trotsade allt förnuft och höll sej kvar där bland koskit, flugor och fattigdom kallades opportunister eller brunblå parasiter.
– Höj bensinpriset varje dag! Och dieseln! skrek Perra Botlund, nu röd av upphetsning.
– Höj elpriset två gånger om dan! skrek Klas-Harry Formbar, alldeles grön i ansiktet. Jag ska jobba som DJ i kväll och behöver all kräm själv!
Det började nu bli kallt ute på landet. Allt färre kunde hålla värmen i kåk och lagård. By för by, stall för stall stängdes eller utrymdes.
– Allt ser ut att gå enligt planerna, sa Maggan Ankarström.
Perra Botlund, Marta Steglits, Lorry Tokvett, Addrapladder Schackpartibi, Mogge Johinsson och Klas-Harry Formbar instämde. Allt gick som på räls tack vare Putins hybridkrigföringsteknik. Snart skulle glesbygden inte finnas och tack vare elprisbidragen och dom chockhöjda pensionerna skulle man ändå bli omvald för en ny era trygghetsstämplad solidaritetspolitik. Tack, Vladimir Putin!
*****
En vacker onsdag började hyllorna i städernas livsmedelsbutiker att uppvisa små tomrum. Först saknades bara nåt visst märke knäckebröd, men ganska snart gick det inte heller att få tag på mjöl. En blåsig vecka senare fanns inte heller mjölk. En svinkall månad senare fanns inte ens falukorv.
Dom två enfrågepartierna tittade på varandra. Även i Östermalms Saluhall fanns nu luckor i utbudet. En småregnig tisdag fanns inte ens hummer. En gråmulen lördag fanns inga ostron. Språkrör och ministrar sökte oroliga varandras sällskap för möten i salong, på guldkrog och i slott hos Tjabo. Där fanns fortfarande kyld champagne, grillad fransyska, utsökta franska ostar, nygräddat bröd och viner från tempererade källarvalv.
– Att glesbygden dör ut är bra, men hur ska vi tolka varubristen i våra affärer? frågade Maggan Ankarström. Varför fattas det mat? Har vi inte gett tillräckliga bidrag?
– Ingen fara. Det är bara en temporär svacka, tröstade Addrapladder Schackpartibi. God mat har alltid funnits och kommer alltid att finnas.
Maggan Ankarström kände sig åter trygg.
Men tryggheten blev kortvarig. Snart började medierna berätta om den döende landsbygden, hur folk dog av leda, av instängdhet, av penningbrist och elbrist och av dom höga bränslepriserna. Vissa tog själva sina liv, gnisslet och gnallet från de tusentals vindkraftsverken blev dom övermäktiga. Rykten gick om att jägare och fiskare sköt varandra i skräck för att den landsbygd dom så länge försökt hålla vid liv i nu var utplånad. Hoppet var ute. Bara ett ärofullt slut återstod. Och skotten knallade. Pang. Pang. Pang.
– Det är kanske bäst att vi far ut på pustan och kollar läget med egna ögon? sa Mogge Johinsson.
– Bra idé, svarade KlasHarry Formbar. Vi kan låna frugans van. Den är fulltankad. Nu sveper vi supen och drar!
Hela gänget hoppade in i den åttacylindriga företagsregistrerade kärran. Marta Steglits körde, hon var den enda som var något så när nykter.
Ett par mil ut på vischan började hungern rota som en spindel i magen.
– Fan så mums det skulle vara med en Coq au vin och en väl kyld Champagne Bollinger Special Cuvée nu, sa Mogge Johinsson och klappade sig på lilla trinda partimagen.
Inges svarade.
Gruppen klev av vid gård efter gård i hopp om att finna åtminstone biff, kräftor, kalkon, nyfångad öring, färskpotatis, sparris och krispiga grönsaksprimörer. Men man fann bara ödegårdar och for vidare.
– Åh så vackert! skrek plötsligt Perra Botlund. Titta vilken underbar skog! Här måste vi går ur och titta. Kom!
Perra Botlund, Maggan Ankarström, Marta Steglits, Addrapladder Schackpartibi och Lorry Tokvett hoppade med ett skutt ut ur vanen för beundra den vilda skogens naturliga skönhet. Mogge Johinsson och Klas-Harry Formbar valde att sitta kvar i bilen och njuta starkt ur medhavd plunta.
– Vilken ljuvlig snurreskog, sa Perra Botlund och suckade. Den heter förresten Blomsteräng och har 752 vindsnurror. Så skön den är. Och så grön den är. Jag har alltid älskat naturen.

Gruppen jagade vidare, längre och längre ut på den öde landsbygden där endast skrapet och rasslet från dom tusentals vindkraftverken gav intryck av liv. Några snurror hade mist sina vingar och dom jämrade sig högljutt med knak och brak över det öde landskapet. Döda fåglar låg halshuggna i gräs och på tuva. Fåglar utan vingar låg och sprattlade i dödsångest bland gröna blommor och gröna blader.
Den rödgröna gruppen kom så till den genuina glesbygden, där ingen av dom varit förrut. Kvarlevor av kvinnor, män, barn, hästar, kor, får och grisar låg staplade i drivor och klasar. Dom låg även spridda på åker, i stall, på vägar och längs stränder. Stanken var förfärlig men solen sken och vädret var mycket vackert. Dom få som ännu levde svarade inte på tilltal. Dom tittade under lugg på den uppklädda delegationen, spottade mot den och visade med långfingret i luften sitt förakt.
– Tänk att människan kan vara så otacksam, sa Marta Steglits och fräste.
– Ja, det här känns som en ond dröm, sa Klas-Harry Formbar. Här jobbar man dygnet runt och så bemöts man så här.
*****
Då Klas-Harry Formbar klämde ur sig orden ”ond dröm” vaknade jag. Jag sträckte på mig. Jag hade ingen brådska med nåt. Jag kunde ligga och dra mej en stund. Det kändes gott att leva. Klockan var inte ens sex och jag skulle inte ut och cykla förrän fram mot åtta. Jag tänkte på Vladimir Putin och hur hans metoder sprider sig över världen. Han är smart, den där killen. Han kan få svagare intellekt att ta efter. Svagare människor söker alltid efter andras effektiva metoder för att nå sina mål.
Fåglarna sjöng utanför fönstret. Det doftade kaffe från köket. Min fru var redan uppe. Helt osökt kom jag att tänka på några riksdagspartier. Efter en stund tänkte jag även på regeringen. Fråga mej inte varför. Jag har ingen aning. Som ni säkert vet har tankar en förmåga att irra än hit, än dit…
Telefonen ringde. En skarp signal. Det gjorde inget denna dag då det kändes gott att leva. Jag tänkte ändå stiga upp snart för att dricka kaffe och börja redigera videon Livet på södra Öland – januari 2022…
Jag lyfte luren.
– Hej, sa någon. Det är Addrapladder Schackpartibi.
– Ja, hej…, sa jag. Vad vill du, då?
– Jag ringer om vår politiska strategi Hela Sverige ska inte leva, sa Addrapladder Schackpartibi. Jag stör väl inte?