Vill du hitta den totala friden på södra Öland föreslår jag en långpromenad ned till Sandreveln utanför Schäferiet. Ställ dig där i vinden och blicka ut över havet. Du känner då att du är ingenting – och allt. Fotona nedan är från sista dagarna i mars 2016.
Observera att 31 mars är sista dagen man får vandra på Schäferiet. Även fåglarna ska få känna på den totala friden under häckningen…
Motiv: Stenröse på Schäferiängarna. Datum: 31 mars. Höjd: 20 meter. Kamera: Fujifilm X30.
Trots att det är söndag med färgstarkt vårväder är jag helt solo på Schäferiängarna. Jag vandrar från gamla fågeltornet upp mot Sandrevelns norra spets. Mitt enda sällskap är två hjortflockar och tusentals fåglar. Och vinden, förstås. Den friskar i för var timme som går. Det är blött; stövlar är ett måste. Nere vid strandkanten är det bedövande blått. Vid horisonten sniglar sig tramparna fram som trädda på ett snöre, och gåsplogarna tjattrar sig fram över strandkanten. Och högst där uppe lyser de snövita avgasstråken efter kärrorna till Ryssland och Kina. Det känns som jag är hundra mil från närmaste människa…
Från marken under det gamla fågeltornet ser jag inte Sandreveln. Men från tornets topp anar jag revelns norra spets genom ett längre teleobjektiv. Den ligger några hundratal meter till vänster om det vita skummet på stranden.
Närmare gattet mellan Sandreveln och Öland kommer jag inte, ett bastant stängsel står i vägen, 180 meter från målet för min vandring. Längst upp till vänster i bild ser vi inloppet till ”innanhavet” väster om reveln.
Rester av nån gammal inhägnad eller ”avspärrning” ligger kvar som ett krokigt pärlband mellan Öland och reveln. 
Här är det inte fullt 150 meter till reveln. Det skulle troligen gå att vada över. Bottnar man inte hela sträckan blir eventuell simtur kort.
Man badar i nyanser av blått. Det enda man hör här är den envetna, envisa vinden och en och annan måsfågel i skyn. Eller en plog med 500 pratglada gäss.
Något längre söderut bryter havet in över riktigt grunda marker. Här leker snart gäddan. Men det får jag inte se. Från första april är det förbjudet att gå här – av hänsyn till alla häckande fåglar.I går var det helt vindstilla och 7 grader i råskuggan, säkert 20 i solen. Uppe i fågeltornet vid Södra Lundsjön i Ottenby var tystnaden underbar, men inte total. Den stördes ständigt av avlägsen biltrafik och av trafikflyget med kärror över södra Öland på väg mot Kina och Ryssland. Dygnet runt vrålar motorerna en mil där uppe i det blå, en miljö- och stressfaktor som sällan omnämns. I dag lär det bara finnas sju platser på jorden där det är naturligt helt mörkt om natten. Jag misstänker att det snart är lika sällsynt med total tystnad.
Från fågeltornets översta däck hade vi fin utsikt över Schäferiängarna och havet. Hjortarnas bete är ännu så länge synnerligen magert.
Fågeltornet alldeles i kanten av Schäferiängarna. Vill du se – och lyssna på – när dåvarande landshövdingen Stefan Carlsson invigde tornet 5 april 2012 klickar du här. 
Vy åt nordost. Vi ser Sandviksreveln och de istäckta stenarna i vattnet mellan reveln och ängen. Vart vi än tittade denna dag såg vi betande hjortar.
Från luften ser vi de stenar som i bilden ovanför denna lyser vita av is i vattnet mellan Sandviksreveln och ängen. Bild från mars 2016.
Från luften sänker vi oss ned till marknivå och ser samma hjortar som i översta bilden. Tio meters höjdskillnad ger stora perspektivförändringar.
Med en blick ut över de i dag soldränkta Schäferieängarna och den inramande sandreveln på Ölands sydostkust önskar alvarsamt2:s egen hustomte alla härliga läsare en riktigt God Jul!Den här gången går vi från västra sidan Sydöland till den östra – till Schäferiängarna. Och sen går vi tillbaka…
Schäferiängarna 3 december. Eftermiddag. Nordvästlig vind, 7 meter per sekund. Svag sol, mest mulet. Mot söder.
Sandreveln mot norr. Senast vi var här gick det inte att gå torrskodd hit ut. Nu gick det lätt. Svanar på avstånd men inte så många andra fåglar.
