Kategoriarkiv: tänkt

Den nya religionen

Gud är död. Religion är nåt man eventuellt talar om som nåt slags obsolet filosofi vid begravningar. Men nya gudar har uppstått – i gammelmedierna! Den färskaste guden heter Anders Henriksson. Jesus heter Nanne. Hans elva lärjungar är spelarna i Kalmar FF, den tolfte är reserv.

Det populistiska genustänkandet, det smart tillrättalagda, blir tydligt i dagens Barometern. Där visas på första sportsidan IFK:s Klara Rybrink som ser ut att gråta efter bara 1-2 mot Jitex.

Först på nästa uppslag tar man itu med lärjungarnas stortorsk mot Djurgården. Stockholmarna fördärvade gudstjänsten genom att direkt sätta tre pytsar på tio minuter. Men Jesus ger sina lärjungar fortsatt hopp. Han säger sig inte alls vara besviken på hur de inledde matchen.

Dagens Barometern innehåller fyra sidor fotboll. Skulle någon annan händelse i universum kunna generera så många sidor, så många ord om så lite?

Svaret är nej.


 

Märkt , , ,

även växter surfar och chattar

Det är svårt att förstå hur vissa orter på vischan ännu i dag saknar bra internetkommunikation när det totalöde alvaret tycks fullständigt ha erövrat molnet.

Barometern skriver: Det finns ett helt internet under jorden där växterna sänder signaler till varandra.

Den som säger detta är Eva Åkerstedt, naturguide.


 

Märkt

den oemotsagda lobbyisten

Det är märkligt hur en viss yrkeskategori tillåts torgföra sina kunskaper/tankar helt okritiskt – i gammelmedierna! Jag tänker på kyrkans företrädare som i olika slags ”betraktelser” kan skriva helt oemotsagda. Ingen vill/vågar väl – ännu i dag! – protestera mot en kyrkans man.

Vid min morgontidning känns det ibland som om vi lever i det för evigt förgångna, i ett skymningsland där alla slags ”tröstande teorier” kan rullas ut utan något som helst intellektuellt motstånd.

Dessa människor är anställda av kyrkan. De uppbär lön, pension, semesterersättning och andra arbetstagarfördelar för att tro på något som få tror på – och för att på olika sätt försöka få de som inte tror att börja tro, oftast på något extremt luddigt som ”den helige ande” eller ”hjälparen”.

De kyrkliga företrädare vi möter i gammelmedierna är alltså ”lobbyister med sitt på det torra”. De kan skriva och säga i stort sett vad som helst utan att mötas av annan reaktion än tystnad – och måhända en viss tillbakahållen mental rodnad.

Världen kryllar av lobbyister. Jag vet inte hur många tankesmedjor vi har i dag, fyllda med tänkare, retrotänkare, folk som slår in dörrar och folk som slår in öppna dörrar. I dessa smedjor gal stridstuppar av båda könen (hur nu det går till rent biologiskt). Skillnaden mellan dessa och kyrkan är att de förstnämnda hela tiden bemöts i alla slags medier. De får på moppe; deras tankar och värderingar vägs, mäts och kritiseras.

Lobbyisten kyrkan möts dock endast av den farliga tystnaden.


 

Märkt

på bryggan

spigg_01

Detta med nyfikenhet gör mig nyfiken. De flesta djur är nyfikna. Som gammal akvarist vet jag att fiskar kan vara lika nyfikna som grannen. Men det torde bero på att akvaristen i en sorgmanteltetras ögon är synonym med käk.

Men nu skakar min teori i sina grundvalar. Vid gårdagens bryggtänkning – en form av öländsk yoga – kom flera spiggar långsamt upp från djupen, allt närmare min smattrande Canonsmälla. Ju mer den smattrade, desto närmare kom de små skönheterna. Här står de alldeles vid ytan med falkblicken mot mig: Vem är du? Vad gör du här?

Jag hade inget svar.


 

Märkt , ,

den himmelsvida skillnaden mellan ”är” och ”bör”

Häromdagen såg jag en bra rubrik i Barometern:

I Finland ser man världen som den är, i Sverige hur den borde vara

Rubben prydde en text av Anders Lidén, tidigare ambassadör.

Han, liksom jag, tror att skälet är att vi haft fred i två sekel. Finland, menar Lidén, styrs av realpolitiska överväganden medan Sveriges utrikespolitik är värdebaserad.

I Sverige ser vi världen hur den borde vara! Min vidareutveckling av det ämne Lidén tar upp utmynnar i en fråga: Har svensken blivit osunt bortskämd? Jag förstår att vissa gamla och sjuka på hem och sjukhus lider under coronaepidemin, men nu börjar allt mer så kallat vanligt folk upphäva sina stämmor i elegiska rop: Hur länge ska vi behöva stå ut med detta? Hur länge ska vi stå ut med att inte få krama våra barnbarn? Hur länge ska vi leva i detta helvete?

Den sista frågan ställs säkert av lidande befolkning i Syrien, sönderskjutet under tio års krig, liksom på tusen andra utraderade och plundrade platser på jorden. Där skulle nog ingen klaga för att dom inte fått krama barnbarnen på två månader när dom kan ses och stå två meter från varandra, prata dygnet runt i bildtelefon eller träffa och snacka och ha kul med 50 personer samtidigt i program på datorn.


 

Märkt ,

Död åt mejlet!

framsidaMitt i vårbruket kom detta pappersbrev från min dotter. Om jag hade besvarat det med mejl skulle det sannolikt bli tio rader. Nu blev det tolv A 4-sidor.

Pendeln slår, sägs det. Och många gånger stämmer det. Intresset för det handskrivna brevet tycks vara i stigande. Det fula, trista, uniformerade, korthuggna mejlet utan känsla och nyanser ersätts allt oftare med ett brev – eller åtminstone ett kort.

Jag träffade en väninna häromdagen:
– Det enda negativa med Öland i dag är att jag glömde min reservoarpenna hemma i Stockholm.

Tänk dig att tillvarons enda problem är en glömd reservoarpenna! Det lovar gott för pappersbrevets framtid och mejlets färd in i historiens mörka källarvalv.


 

Märkt

Minnet är kort

båtar_husbilar_Grönhögen_8Foto från en annan ”vanlig” sommar.

I dag var allt som vanligt igen. Massor av bilar på vägarna. Extremt många husbilar. Många motorcyklister. Packat i affären i Grönhögen. Pipel överallt, till och med på golfbanan.

När coronan är över är vi där igen: I det gamla vanliga. Full gas! Himlen förmörkad av flygplan! Vinstjakt! Investera, för fan! Jobba! Skit i meningen, huvudsaken är att vi köper. Konsumera mera! Låna till allt! Låna mera! Lev på kredit!

Minns nån polioepidemin? Minns nån asiaten? Minns nån hongkong?

Jag har för mig att det var några slags sjukdomar som en massa miljoner människor dog av. Men jag kan ha fel. Det var så länge sen!


 

Märkt

sommar!

Trots relativt låga temperaturer vill jag påstå att vi har sommar. Under dagens cykeltur såg jag nämligen två pigga snokar – och en badande människa i Golfsjön i Grönhögen!

Då är det förbanne mig sommar.


 

Märkt

om det hemska i i gammelmedierna

I dagarna läggs många människor i respirator. Först har de stackarna sjukdomen att slåss mot. Och mitt i eländet ska dom tryckas in i en liten respirator, se bild.

Detta med i är inte lätt.

Av språkvetare fick jag på FOJO-kurs i Kalmar under 1990-talet lära mig att det ska skrivas ”ligger med respirator”, även om det kan synas en aning suspekt.


 

Märkt

tro inte på skitsnacket

Allt snack om allas lika värde är – som jag alltid har hävdat – bara skitsnack.


 

Märkt , ,

En vettig fråga

ställer geografen Erik Huss på SvD Debatt: Vill vi verkligen tillbaka till det gamla vanliga när pandemin är över?

Nio miljoner människor dör varje år i luftföroreningar, siffror som coronapandemin troligen inte kommer vara i närheten av när den är över. Erik Huss menar att coronakrisen ger möjlighet att hitta nya framtidslösningar. Om allt blir som förr kommer utsläppen att öka igen, med dödsfall och nedbrutna ekosystem som följd.


 

Märkt , ,

bra fråga

Vem bryr sig om idrott när världen står still? frågar sig i dag gammelmediet Barometern.

Och så följer man upp med sex sportsidor.


 

Märkt , ,

tugga på eller skapa nytt Silicon Valley?

Om du cyklar söderut från Kastlösa ned till Ottenby och upp östra sidan till Alby inser du snabbt att södra ön inte mer än marginellt kan vända av- eller utvecklingen av södra Öland. Vi bor i nästan öde land!

Frågor: Ska man försöka vända trenden? Om ja, varför?

De allt färre åretruntboende blir också allt äldre. Om ingenting händer blir hela södra Öland inom kort ett enda stort ålderdomshem. Och mycket lite kommer att hända. Orsaken är enkel: Det finns inga arbeten som lockar ungdomen. Därför finns ingen ungdom och därför finns ingen ”acceleration”. Och det finns inte pengar till att göra något omvälvande.

Mörbylånga kommun är fattig och Kraftsamling Sydöland tillsammans med mindre pekuniära stöd ger inte möjligheter till annat än ”kosmetiska förbättringar”. Det kan bli en busskur där, ett utegym där, ytterligare en busstur i veckan, nån liten förbättring i periferin som inte spelar någon som helst roll i en eventuell omvälvande utveckling till det bättre – eller ska jag säga ”till nåt annat”? För vad betyder egentligen ”till det bättre”?

Tanken på en omvälvande utveckling av södra Öland är sannolikt otidsenlig, omöjlig, bortkastad och rent av fånig? När jag läser Mörbylånga kommuns Strategi för utveckling av södra Öland blir jag kallsvettig. Så många intetsägande vackra ord staplade på varandra på 21 A 4-sidor. Skriften är från 2016 och jag ska inte trötta dig med citat eller klipp, bara exponera en enda uppgift: Mellan 1980 och 2015 minskade Sydölands befolkning från drygt 1 800 till färre än 1 000. Hur många vi är nu törs jag inte ens tänka på. Står sig trenden, vilket allt talar för, är vi ”bara några hundra” inom nåt decennium eller två …

Vi står inför valet att låta trenden fortsätta – eller försöka vända den. Klokast vore kanske att låta det gå som det går mot färre och äldre åretruntboende. Man kan då lägga allt krut på att försöka få turisterna att stanna lite längre med enkla, billiga insatser. Södra Öland förblir då en livskraftig bygd under sommarhalvåret och ett ide för de få kvarvarande Ölandsbjörnarna under vinterhalvåret. Och det är inget fel i det. Det är kanske till och med det mest realistiska målet.

Ska man däremot på ett omvälvande sätt försöka vända trenden måste enorma insatser till. Det första steget måste bli att locka hit ungdom. Men vad ska den arbeta med när i stort sett all industri är historia? Och den lilla som finns intresserar inte många yngre. Dessutom kommer den säkert att förr eller senare flytta norrut. Jag kan bara tänka mig att internetbaserade arbeten är möjliga, allt från kultur (medie- och musikproduktion, konst, tidnings- och bokutgivning, kläd- och möbeldesign, arkitektur, reklam, video, text) till högteknologi (vind- och solkraft, data och webb, energi och miljö, spelutveckling).

Ett steg i den riktningen vore att skapa ett centrum för södra ön där de internetbaserade möjligheterna – ett öländskt Silicon Valley i miniformat – går att utveckla. Grönhögen är nog lämpligast. Men för att bilda ett sånt centrum krävs många tiotals miljoner kronor. Det är orealistiskt att staten/Länsstyrelsen skulle se nån mening i en sån satsning. Staten och de politiska partierna har mer och mer blivit förvaltare, allt mindre nytänkare/motorer. Urbaniseringen har gått så långt att den blivit självgående.

Det troliga är väl att det lunkar på som det gör. Avfolkningen fortsätter, ännu flera jobb vandrar norrut och södra Öland blir en öde vinterbygd och en sjudande sommarbygd. Det ska vi som bor här kanske vara nöjda med och i mån av ork, tid och pengar utveckla vissa mindre möjligheter, exempelvis att:

  • få sommarboende att stanna längre. Varje vecka mer är en seger.
  • bygga bostäder i Grönhögen.
  • utrota bytänkandet och ta ett samlat grepp för hela södra ön, ungefär Degerhamn i väster till Segerstad i öster. Då skulle vi få en hyfsat god chans för en livsmedelsbutik.
  • satsa på hamnen, båtlivet, husbilarna och golfen i Grönhögen. Grönhögen kan bli ett marint centrum med sommarbodar. Redan nu ser vi där många båtar från stora delar av Europa. Anordna årlig regatta, seglarskola, bygg hopptorn, skapa sittplatser på norra piren, reparera den södra.
  • degerhamnarna går man ur huse för att få Länsstyrelsen att ta tillbaka sin dödsdom över ställplatsen i Degerhamn. Ställplatserna i Ventlinge och Össby kompletterar.
  • dra på ännu mer för fågelskådning och besläktade ämnen på Udden och i Naturum.
  • utveckla ”konsten” och gallerierna.
  • skapa en pendang till Grönhögen på östra sidan av Gräsgårds fiskehamn, som skulle behöva en ordentlig ansiktslyftning. Annys Fiske visar att även en extremt enkel servering kan bli ”världsberömd”.
  • på lång sikt utveckla framtidssporten ”långfärdscykling”, som skulle kunna bli rena injektionen för hela Öland. Dessvärre har ledbygget Fyr till fyr skötts på ett amatörmässigt sätt. Öland borde lära cykelstrategi av Bornholm, som besöks av 150 000 cyklister om året – trots att man bara kan ta sig dit med färja som tar flera timmar.

Ja, det var min lilla fundering över södra Ölands framtid. Den är enkel. Det finns bara två alternativ: Att tugga på som i dag eller satsa skjortan. Men eftersom ingen vill betala skjortan blir bara ett kvar. Och det får kanske duga. Det är kanske till och med rent genialt?


 

Märkt , , ,

det vi alla vet men inte förstår

allting-har-ett-slutAllting har ett slut – texter, filmer, bruk, träd, människor… Fotot visar den gamla ruinen i Södra bruket, Degerhamn. Rykten säger att de fällda träden i dag ska börja flisas på plats.


Märkt

Den nya religionen

I upprepade helsidesannonser i gammelpressen står en leende kille i enorm halsduk och gör tummen upp. I annonstexten får jag veta att jag kan lyssna på honom på en välgörenhetsgala i slutet av månaden för bara 170 kronor. Äg ditt liv heter tillställningen som görs i samarbete med en märklig konstellation företag: Hilda, Kalmar Stadsmission, Handelsbanken och Pontuz Löfgren.

Killen i halsduk är bara en i raden av de senaste trettio årens långa lista på ”överpositiva, ständigt leende framgångsförkunnare”, flitigt anlitade av villrådiga landsting och företag med för mycket pengar i personalvårdspotten.

Vem är då killen? Han heter Magnus Helgesson och har skrivit en bok. Den heter Vägen till Månen. Jag söker på nätet och kommer till dussinet föreläsningsförsäljare. På en sida läser jag:
Som 12-åring var Magnus Sveriges yngsta företagare och växte därifrån vidare till att bygga ett varumärke med sådan dragningskraft att medarbetarna frivilligt tatuerade in loggan på kroppen.

På en annan står det:
Magnus skrev en bok på några få timmar. Det är hans första med det lär komma fler. Den tryckta upplagan är slut men här bjuds du alldeles gratis på den digitala. Den skrevs på en iPad så varför inte läsa den på en iPad? Dessutom hjälps vi åt att spara miljön genom denna digitala version. Varsågod!

På skoj laddar jag ned boken. Jag fyller i namn och e-postadress – men ingen bok kommer.

Under och bredvid foton av en storleende Magnus med 6 172 gillamarkeringar finns liten annons. Av det haltande språket att döma är den skriven inte på timmar, utan på bara sekunder:
Visste du det här?
Världshälsoorganisationen rekommenderar att du skall äta 5-8 portioner frukt och grönsaker per dag men det är ingen som gör. Juiceplus fyller Gapet mellan vad du äter och borde äta Magnus själv äter Juiceplus sedan åratal tillbaka.

Jag går inte på föreläsningen för 170 spänn. Jag köper inte Juiceplus. Men jag konstaterar att Ulf Peder Olrog hade rätt:

Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt.


 

Märkt

värsta hittills

Jag är chockad. Jag mår illa. Jag känner i dag vad jag kände som 14-åring. Hur kan Sveriges Radio sända detta? Hur är det möjligt? Finns inga gränser? Sveriges Radios heliga paradfraser är kritiskt tänkande och analys. Men vad är detta? Vad är detta för andlig smörja som sänds en hel timme denna söndag?

Gudstjänst. Pingstkyrka. Med riksevangelist som lägger upp allt enligt hypnotiska regler: tillgjord röst, omtag, omtag, omtag. Du är sömnig, du blir allt sömnigare, allt sömnigare, du sover, du sover djupt.

Pastorn ger exempel: Han har tagit sonens pass på en flygresa. Han kommer inte vidare, han får inte fortsätta resan… Tullen säger stopp. Så är det: Tror du inte är resan slut. Tror du kommer du till himlen. Det är så groteskt enkelt. Och församlingen ropar ut sina ja till predikantens alla imbecilla frågor. Det är pinsamt.

Hur länge ska dessa hypnosföreställningar få sändas och spridas genom Sveriges Radio? Hur kan någon godkänna detta offentliga bondfångeri med en predikant som pratar i inlärt mönster mellan entoniga låtar med texter som kan få schlagertexter att framstå som litteratur i världsklass? Hur kan Sveriges Radio säga ja till timslånga program med dramatisk pianomusik i bakgrunden till predikanters privata övertygelser som hör hemma på ljugarbänken. Hur är det möjligt? Godkänner man allt så länge det som sägs hänvisar till en bok?

För den som eventuellt vill kommentera ska jag tillägga att jag är för religionsfrihet. Vem som helst får tro på vad som helst. Men såna här billiga hypnosjippon byggda på morot och piska borde Sveriges Radio hålla sig utanför.


 

Märkt , ,

En eller två eller ingen?

Man kan vara taktiker. Då ser man en kort tid in i framtiden. Man kan även vara strateg. Då ser man längre in i dimman.

Jag kom att tänka på skillnaden mellan dessa ord när jag diskuterade en eventuellt ny livsmedelsbutik i Södra Möckleby. Det slog mig då att här måste man vara strategisk, alltså tänka långsiktigt.

Sen affären slagit igen åker många norrut för att handla. Vad säger det om köptroheten till södra ön där vi nu bara har en enda butik kvar? Jo, det säger att köptroheten är dålig.

Jag har upplevt samma sak i en annan by där affären gick i konkan inte mindre än fyra gånger. Varje gång åkte byborna till den större butiken tre mil bort i stället för att åka till den mindre en mil bort. Att babbla om köptrohet är lättare än att stå för den. Den lilla butiken i granskapet har däremot stått pall i många år men till jul hörde jag att även den snart får kasta in handduken.

Ser på Sockenföreningens sajt att invånare i Södra Möckleby erbjuder skjuts åt andra – till affären i Grönhögen. Det är bra.

Men… Det arbetas nu för ny butik till Södra Möckleby. Det är kanske inte så lyckat som det till en början kan se ut. Ponera att den kommer att gå lika dåligt som den förra och därför går i konkan. Då har vi bara den i Grönhögen kvar på södra ön.

Men tänk om den som eventuellt etableras i Södra Möckleby först suger musten ur den i Grönhögen – och sen går i konkan. Då har vi närmaste affär i Mörbylånga, och då är det kokta fläsket stekt.

Det som förvånar mig mest är att jobbet med en ny butik sker utan att man undersökt marknaden och köptroheten. Vi har i alla fall inte fått nån enkät. Man ska bygga på säker grund står det i nån gammal bok…

Att Kraftsamling Sydöland måste jobba för en ny butik säger sig självt. Gör man inte det sågar man av den gren man sitter på. Och här ligger faran: Man saknar den gamla affären så mycket att man måste ha hit en ny!

Frågan är: Är det vettigt – på längre sikt?


 

Märkt , , ,

nu ser vi framåt

Seby_gravfält_dimma_12Nytt år. Det som ligger nära i tid ser vi ganska klart och tydligt. Men längre bort, längre bort i tiden blir allt ett töcken med diffusare konturer. Det gäller framåt. Det gäller bakåt.


Märkt

Byt en bokstav – och det blir rätt

Politiker talar ofta till lyssnarna som om det är de själva som satsar pengar i olika samhällsfunktioner.

– Vi satsar 50 miljoner på nya skolor! säger politiker A.

– Men vi satsar mycket mer, vi satsar 90 miljoner! säger politiker B.

Vad ingen av dem tänker på är att de borde använda ett annat personligt pronomen. De borde säga:

Ni som lyssnar satsar 50 miljoner på nya skolor! säger politiker A.

– Men ni som lyssnar satsar mycket mer, ni satsar 90 miljoner! säger politiker B.

På så sätt kommer överbudspolitiken i en aning löjlig dager.

Det politikerna satsar är nämligen skattepengar – inbetalda av oss. Alla pengar är skattepengar när det handlar om politik, alla. Även EU-slantar. De är skattepengar som har gått en vända till Bryssel först – för att eventuellt vända hemåt igen.


 

Märkt , , , ,

Mörbylånga dyrast

Kostnaderna för uppvärmning, el, vatten och sophantering i Mörbylånga kommun är högst i länet. Det visar den årliga Nils Holgerssonrapporten. Lägsta kostnaderna hittar vi i Kalmar.

Det är lätt att förstå att det inte är lätt att locka folk att flytta till Mörbylånga. Höjd skatt, ett DDR-inspirerat P-system och nu länets högsta att-leva-taxor…

Får dessutom Hussam Salman tingsrättens välsignelse när han nu stämmer kommunen på dubbelt så mycket som tidigare, 300 miljoner, för avtalsbrott om byggen i hamnen är det väl bara att ta sin Mats ur skolan och kolla in nya jaktmarker…

Uppgifterna finns i dagens Barometern.

Sune Flisa
chefredaktör

 

Märkt

Ny siffra – igen!

Östra Småland öser ur sig nya siffror. I dag presenterar man ytterligare en skinande nytillverkad siffra. Den heter 3 000.

Detta gör tidningen med berått mod trots att chefredaktören vet att det bara finns tio siffror. Hon skyller den förnuftsvidriga SIFFRAN – på TT!

Två nyligen avgångna mejl från kulturorganet om SIFFRAN till Östra Småland har icke besvarats… Svarar man inte så finns inte felet!

Och trots detta undrar gammelmedierna varför de backar! Vad säger det om deras analytiska förmåga?

Det är inte tu tal om annat än att detta med siffror är alldeles för svårt för vissa medier.

Allan von Kompost
redaktionschef

 

Märkt , , ,

Åh, dessa gammelmedier!

Det ska sägas först: Kulturorganet är helt opolitiskt. Det är dock inte detsamma som att vi inte ser det komiska som utspelar sig  i den politiska manegen.

Tendenser är intressanta, särskilt när de börjar ta form. Det märks redan nu att vi går mot val med ett sargat PARTI lett av en statsminister som likt en färglös ara bemöter alla slags problem med enda botemedlet ”ordning och reda”.

Enögde partipapegojan Peter Akinder i Östra Småland ser som vanligt endast gudomliga fördelar hos sossefolket, enbart förödande nackdelar hos oppositionella. Det måste kännas enahanda att alltid se rätt i PARTIET och aldrig kunna ge en klapp åt någon utanför det. Men så är det, en sosse vet alltid bäst, en oppositionell har alltid fel – vad än folket tycker och tänker. Och så undrar partifolket varför PARTIET backar in i glömskans svarta hål…

Insändar- och debattsidan i Östra Småland tapetseras allt oftare av ”yrkesverksamma partilojala”. I dag skriver de igen, parhästarna Robert Björkewall och Jaan Ungerson. Robert kallar sig – mycket anspråkslöst – för ”Frilansjournalist, utredare med erfarenhet från bl a riksdag och regeringskansli mm.” Jaan är sparsammare med orden och nöjer sig med det heltäckande begreppet ”Omvärldsanalytiker”. Vissa kan verkligen ta sig själva på komiskt allvar. Att dessa yrkestyckare snor mer än halva insändarsidan går förstås ut över åsikter från så kallat vanligt folk. Dessa blir dock av allt mindre intresse när det viktigaste de kommande åren blir att skönmåla PARTIET och dess rättänkande medlemmar.

Det skulle vara intressant att skicka tio insändare till alla gammelmedier. Fem skulle vara från ”vanligt folk”, fem från ”betrodda från PARTIET – vilken färg det än må ha”. Vilka tror du skulle nobbas mest, alternativt flitigast korrigeras av ”klåfingriga ansvariga”?

Allan von Kompost
redaktionschef, fri tänkare, filosof och omvärldsexpert med erfarenhet av florettfäktning, grisuppfödning samt svensk och belgisk in- och utrikespolitik, insyn i FN, medlemskap i EU, AIK, Svenska Biodlares Riksförbund, tangoorkestern Buenos Aires och Bridgeklubben Hjärter Dam i Värnamo.

 

Märkt

om självspelande pianon

Elände i svensk sjukvård. Sverige har insjuknat i kronisk probleminflammation. Expert på expert säger:
– Läget är både allvarligt och frustrerande. Vi måste minska vårdefterfrågan och alla landsting måste spara ännu mer. Men allt ska fungera ändå.

Elände i svensk kriminalvård. Fängelserna är överfulla och dömda får vänta på cellen.
– Läget är frustrerande, säger kriminalexpert. Men allt ska fungera ändå.

Elände på Karolinska. Kronan bland sjukhus varslar 600 anställda.
– Läget är extremt allvarligt. Och extremt frustrerande! Men allt ska fungera ändå.

Elände i Malmö. Polisen säger att det som hänt är tragiskt. Kommunföreträdare säger att läget är frustrerande. Politikerna säger att läget är mycket frustrerande men att dom ska knäcka gängen. Det handlar bara om tiotusen nya poliser.
– Läget är allvarligt och mycket mycket mycket frustrerande. Men allt ska fungera ändå, säger kommunalråd.

Elände i Kalmar med fotbollsklubben.
För några dar sen tyckte många att läget var mycket frustrerande och i stort sett nattsvart.
– Läget är allvarligt – för att inte säga frustrerande, sa bollexpert. Men spelet ska fungera ändå.

Elände inom sossepartiet. Frustrerande att behöva föra borgerlig politik, säger analytiker. Mycket frustrerande!
– Men allt ska fungera ändå, säger statsministern.

Eländes kallt i landet! Is och snö och halka.
– Man blir både frusen och frustrerad, säger norrlänning och kallar läget allvarligt.
– Men tågen ska fungera ändå, påstår tågexpert.

Så är det. Vad som än händer går livet vidare. Så har det alltid gjort. Och så kommer det att göra – men inte för alltid. Absolut inte för alltid.

Har vi insett det?


 

kan en liten blaska utgöra ett samhällshot?

Klicka här.

Artikeln ovan berättar att cykelleden Fyr till fyr på Öland snart är färdig. Bara två sträckor återstår. Man får intryck av att hela härligheten snart kan invigas, att allt har gått som på räls och att solen skiner över ett sommarvackert Öland.

Sanningen är en annan. Längst ned i söder återstår sex sträckor, tillsammans drygt tre mil långa. Dessutom är det ebb i kassan och flera markfrågor är olösta.

Vad säger oss denna summerande rubrik, denna aningslösa bild av två politiker så glada tillsammans på tandemcykel trots olika politisk hemvist, M och S? Är det intryck som serveras läsaren sant? Är det lögn? Eller är det bara ”ett synnerligen misslyckat försök till positivt tänkande om ett havererande projekt för våra kära läsare på solen och vindarnas ö”?

Man kan se på tillvaron på många sätt. Somliga är fatalister och menar att du inte kan påverka utvecklingen, vare sig för dig själv eller för världen. Den fria viljan är en illusion. Vårt öde är bestämt – av Gud menar många. Fatalismen är självdestruktiv, den är många gånger jämförbar med uppgivenhet.

En av fatalismens motpoler är gruppen som – ofta hysteriskt – hyllar ”ett positivt tänkande”. Att denna grupp växer i en orolig värld är inte märkligt. Vem vill gräva ned sig i svartsyn och pessimism!? I dag finns till och med vissa tidningar som uteslutande publicerar positiva nyheter.

Mitt emellan dessa livsåskådningsmodeller hamnar den stackars journalistiken, som av Wikipedia sammanfattas så här: ”Journalistik kallas den framställning, insamling, urval och bearbetning av innehåll som präglas av rapportering från verkliga, och ofta aktuella, händelser, nyheter. _ _ _ Den teknik som kan sägas utgöra journalistik består främst i att svara på frågorna vad?, var?, när?, vem? och hur? samt gärna även varför?”

Journalistiken ska alltså – när den fungerar – ställa en mängd grundläggande frågor om det som händer och sker i Skärlöv, New York eller Peking. Att demokratier måste byggas på journalistikens grunder är för de flesta uppenbart. Kan du tänka dig framgångar för ett parti som inte vill göra någonting, eftersom allt är förutbestämt? Kan du som är för demokrati tänka dig politiker och medier som enbart vill arbeta med positiva företeelser och begrepp, som bara talar om tillväxt och ett hälsosamt liv men helt struntar i dyr sjukvård, skämmig äldreomsorg och hopplös brottsbekämpning?

Sannolikt inte. Men så kan diktatorer styra länder ännu i dag. I dessa länder exponeras endast ”framsteg och lycka”, definierade av makten. Om svält, fattigdom, fängslade och mördade åsiktsmotståndare sägs aldrig ett ord.

Att det även i Sverige finns tidningar som endast publicerar positiva nyheter vet vi. En finns i Kalmar. Den har valt bort den svåra sidan av livet, och sticker likt strutsen huvudet i sanden. Dess utgivningsstrategi kan vara hur tilltalande och välmenande som helst, men är naturligtvis helt världsfrånvänd och i längden livsfarlig. Om en terrorbomb exploderade i Kalmar och dödade 300 personer skulle tidningen skriva om ”vackert höstväder”.

Hur är det med våra andra tidningar, alla de som kallar sig självständiga och objektiva? Är de fria från påverkan? Naturligtvis inte. De sitter i samma båt som många andra; vem vill såga av den gren man sitter på? Tidningarna är fångar i annonsörernas klor. Utan annonser ingen tidning. Utan statliga stöd ingen tidning. Utan en viss mängd prenumeranter och lösnummerköpare ingen tidning. En tidning formulerar sin existens i vackra ord, men måste ständigt ta ställning till hur dess innehåll påverkar dess egen framtid. Ingen tidningsledning är så fri som den tror – eller uppger sig vara.

Många tidningar övervärderar i dag sin egen betydelse, sin egen så kallade ”självständiga profil”. Sanningen är att de flesta ingår i stora allt mer monopolistiska koncerner med bara ett mål för ögonen: Vinst och överlevnad. Detta är naturligtvis mänskligt. Vem vill inte vinna och vem vill inte överleva? Men för att gå med vinst och för att överleva slås tidningar samman, även om de utåt sett upprätthåller skenet av att vara självständiga. Även i vårt län ser vi tidningar med olika namn men med samma innehåll. För att undgå skammens röda kinder förser man dem – ännu så länge – med olika ledarsidor. Och kanske nåt annat. Men det mesta är samma, samma. Och så blir det allt mer, allt oftare: Samma samma. Samma samma.

Det som glöms bort är tidningarnas grundläggande uppdrag, att på ett neutralt sätt ställa alla de – ofta jobbiga – frågor som dess nyfikna och intresserade läsare vill ställa – till makten, till alla, om allt.

Det sker inte i dag. De obekväma frågorna blir allt sällsyntare. Den grävande journalistiken dör. ”Svåra och resurskrävande” ämnen får stryka på foten. Man ringer i stället för att träffas. Man publicerar pressmeddelanden från makten rakt av – eller med nån liten ändring så texten kan kallas ”analyserad och bearbetad”. Resurserna minskar, redaktionerna skärs ned till ett minimum. Tidigare hade alla tidningar med självaktning egna fotografer. I dag knäpper amatörer skrivbordsbilder av chefer och landshövdingar på löpande band. Tidningarna vill inte stöta sig med X. Men inte heller med Y eller Z. Tidningarna måste ge ett positivt och levande intryck. De måste se ut som om de tror på det de gör. Det sista man vill erkänna är att man inte har resurser till att gräva. Men det är värre än så. I dag har man inte ens mål i mun. Man har slutat ställa frågor. Man har slutat tänka kritiskt och ifrågasättande. Man har slutat att gräva. Man låter makten tala. Man plitar ned det makten säger, publicerar det och kallar det journalistik.

Alla dessa små tidningar som tror så gott om sig själva… Hur ska det gå för dem? Frågan är egentligen ointressant. Man kan till och med anlägga en fatalistisk syn på deras framtida liv eller ickeliv. Que sera sera.

Ödesfrågan är i stället hur det ska gå med demokratin i en medievärld som blir allt mer mainstream, allt flatare, allt tystare, allt enklare för makten att hantera.

Staffan Lagerström

 

Märkt , ,

kriget är här!

I´m Worried heter en gammal bluesdänga med Elmore James.

Men det är inte bara Elmore James som är oroad. Även jag är det. Vi är ju i krig – för första gången på över 200 år.

Krigsförklaringen kom i söndags. Lede fi kom från kortsidan. Ett lömskt och oväntat anfall. Anfallsmålet gick till omedelbar motoffensiv. Målet: Hemmastå.

Salvorna ekade från vänster till höger, från höger till vänster. Två arméer besköt varandra med tyngsta möjliga artilleri. Blodet flöt. Krutröken låg lika tät som i Lützen. Gustav II Adolf hette nu Magnus Pehrsson. Albrecht von Wallenstein hette Joakim Persson.

Kanonmullret skildrades på nästan hela förstasidan i Östra Smålands måndagsutgåva. Ångrar inget sa försvarsminister Pehrsson. Östran la också upp det förfärliga slaget på nästan ett helt uppslag på sporten. Plus hela sportens förstasida. När ska kriget även erövra ledarsidan?

Frågan är berättigad. I dag utvidgades kriget. Eskalerade som det heter nu för tiden. Östra Småland skriver ett nästan ett helt uppslag om det fasansfulla blodvite som sker framför våra ögon. En krigskorrespondent på plats konstaterar Alla ville väl med ändå blev det så fel.

Ja, så är det. Man vill så väl. Man är mån om andra. Men krig är aldrig roliga, hur väl man än vill.

Därför lägger jag på I´m Worried med Elmore James igen.

Och ger blanka fan i Kalmar FF.


 

Märkt ,

demokratins svaga punkt

Hur mycket självberöm våra svenska politiker än öser över sitt arbete mot utsläppen av koldioxid kommer vi inte ifrån sanningen: Att de fortfarande ökar!

Jag har tidigare påstått att kampen för att hålla nere värmeökningen under 1,5 grad är förlorad. Det går inte att föra en så pass restriktiv, kostsam, hård och ”tråkig” politik så att nivåerna sjunker – i en demokrati! Så snart uppoffringarna blir för stora röstas ”hårda” partier bort. Alla grupper som drabbas av hårdare krav slår bakut. Varför ska just vi plågas av en massa restriktioner och förbud när X och Y släpper ut tusen gånger mer skit än vi!?

Ett exempel från en liten sluten del av världen: F1-cirkusen. I Östra Småland säger föraren Max Verstappen så här om sin avgasrykande och miljöförstörande sport:

– Jag vet att klimatet är väldigt viktigt. Men formel 1 har funnits länge och jag tycker inte att vi ska överreagera. Gå vidare bara. Gillar du det inte, titta inte.

Så lär även strutsen göra.


 

Märkt , , ,

dö – och bli älskad!

Vi lever i ett märkligt land. Där bor bara underbara, duktiga, omtänksamma medmänniskor. Den ena är duktigare än den andra, det finns ingen hejd, det finns inga superlativer som räcker.

Så skrev jag en gång för länge sen i ett visst sammanhang och fick enormt mothugg från massor av alla dessa underbara, duktiga, omtänksamma medmänniskor.

Tillåt mig förklara…

Det jag skrev då stämde. Och det stämmer nu. Läs nekrologer. Läs artiklar om avlidna så förstår du vad jag menar. I alla texter är den avlidna älskad av alla. Alla har varit underbara, duktiga, omtänksamma. Honungen, sirapen, kärleken flödar.

Ett aktuellt namn ur högen är Sara Danius. För inte så länge sen fick hon smällar som dög – nu är hon snart helgonförklarad.

En enda fråga känns naturlig: Varför visas så lite av denna översvallande kärlek, denna enorma beundran, denna omåttliga tillåt-mig-bara-att-få-instämma-i-hyllningskören-mentalitet medan kärleksobjektet ännu är i livet?


 

Märkt

läsvärd sport

Det som många gånger saknas i lokal nyhetsjournalistik är analyser och lust att ”bända isär och skära upp” sanningar och löften för att se om de verkligen är sanna och trovärdiga. Det gör man på sporten i exempelvis gammelmediet Östra Småland.

I lördagens tidning är tio sidor sport. Jag är inte längre det minsta sportintresserad men läser trots det nån sportartikel då och då. De är ofta härligt entusiastiska, nyfiket analyserande – och välskrivna. Med stor iver och drivande nyfikenhet kan en reporter ge sig den på att förstå varför division 6-laget Myrorna inte heller i år orkar ta steget upp i femman. Man undrar och undersöker, man intervjuar rakt på sak och till och med fotona är ofta intressantare och personligare än de på nyhetssidorna, där människor ofta står uppställda på led, sitter bakom skrivbord eller tar första spadtaget i ett bygge iklädda hjälm till finkostymen.

Nyhetsjournalister borde lära av sina kollegor på sporten. Ifrågasätt!


 

Märkt ,

fiske i fisktomma vatten

skrakar_OttenbySkarven finns i många tusental i Ottenby, Grönhögen, Albrunna och vidare norrut. I Degerhamns hamn har de lagt rabarber på den avspärrade delen av norra pirarmen. Bilden visar reven väster om fyrplatsen vid södra udden. 

Fiskare jag frågar är förbannade på fiskeförbud och fiskebegränsningar. Dom vill fiska! I samma andetag säger somliga av dem att bottnarna är döda och att det inte finns nån fisk. Skarven och sälen har ätit upp den.

Skarven ökar lavinartat. Förra året var de 70 000 i vårt län, i år är de säkert många fler. Varje skarv äter 0,5 kg fisk per dag. Det gör 35 ton per dag (en fullastad långtradare med släp).

Jag tänker… Hur kan skarven sätta i sig 35 ton firre om det inte finns nån fisk? Handlar de på ICA? Och hur kan fiskare vilja fiska i fisktomma vatten?

En av flera möjliga förklaringar är sorglig. Du kan läsa den här.

 


 

Märkt , , ,

Inte om utan när

Jag vill inte dricka renat processvatten från kycklingslakteriet Guldfågeln. Jag vill inte hinka i mig vatten som emanerar ur blodigt, salmonellamöjligt renspolningsvatten från snabbuppfödda kycklingstackare med brutna vingar vid slakteriet i Mörbylånga.

I dag skriver Östra Småland att man ännu inte släppt ut ”Guldfågelvattnet” i ledningarna. Drifttagningen pågår fortfarande.
– Det är inget fel på vattnet men vi vill vara helt säkra, säger Jens Olsén, VA-chef i Mörbylånga kommun.

Dessvärre finns ingenting som heter ”helt säkra” så länge människan är med i spelet. Det hjälpte inte att vattenverket i Degerhamn invigdes av prinsessa och prins. Underverket, doppat i rojalistisk pomada, hann inte ens vara i drift en månad innan vådiset luktade apa och smakade pyton.

Då sa samme Jens Olsén så här, enligt SVT:
– Det är i det nya vattenverket i Degerhamn som vi har problemen.
_ _ _man luftar vattnet för att bli av med den lukt av svavelväte som finns i råvattnet.
_ _ _ Men exakt vad som orsakar lukten kan han inte svara på.

– Lukten finns ju inte överallt och de prover vi har tagit visar inte på några avvikelser, men troligen handlar det om någon luftning som gått sönder, säger han.

Så är det med all teknik. Plötsligt händer det. Plötsligt går nåt sönder. Så kommer att ske även i vattenverket som ska rena processvatten från kycklingslakteriet i Mörbylånga. Det handlar inte om det ska gå sönder. Det handlar om när.

Sen kan Jens Olsén säga vad han vill. Ordet är fritt.

Det är, gud ske lov, även tanken.

Larsa Marsipin
reporter

 


 

Märkt , ,