Kategoriarkiv: tänkt

Sagor, tro, hopp och kriminella

Det finns fem världsreligioner. Dessa lär konkurrera med 4 000 mindre. Hur många gudarna är vet nog ingen. Men vi kan nog räkna dem i tusental. Även en djupt religiös människa måtte väl inse att chansen – en på 4 000 – är minimal för att just hennes religion dyrkar den enda och rätta guden.

Jag kan inte slita mig från tanken att människan – precis som hunden – behöver en fast hand. Utan den spårar hon genast ur. Så snart hon ser möjligheten till vinst slår den hundraprocentiga egoismen till. Strindberg har många gånger fört luppen över människans uselhet – även sin egen. Utan lagar och hot om straff kastar hon skiten där hon står, kör så snabbt som hon vill, tränger sig före andra, berikar sig själv. Finns ingen skattemyndighet betalar hon inte ett öre i skatt. En rik president till och med skröt om att han inte betalade skatt – han var ”smart”. Höga chefer som har tumme med styrelsen får grova löneförhöjningar, får det bättre, ständigt bättre, vad än lagar, bolagsregler och folkviljan säger. Gangstrar ser ständigt nya vinster som målet. Står nån i vägen tar man till pistolen. Banker har letts – och kommer att ledas – av kriminella. Men i dessa fall kallas de inte kriminella, de ställs inte ens inför rätta utan får lugnt och fint lämna skutan köksvägen, ofta med en saftig bunt miljoner i bakfickan. Vi ser människan bete sig som svin – över hela världen. Hon plundrar, rovfiskar, rovhugger, rovsågar, rovodlar. Just nu är det en klick makt som håller befolkningarna i Belarus, Sydafrika, Myanmar, Nordkorea, Kuba, Ryssland, Kina i schack med piska och galge.

Tanken slår mig… Så har det gått till! Människan inser förr eller senare att hon saknar styrkan att leva fri. Hon kan inte det. Då blir hon övermänniska som förintar sig själv genom att förinta andra. För att förhindra detta skapades religionerna, dessa 4 000 olika sagor med en gemensamt nämnare: Att få människan att överleva.

Jag förväntar mig inte att Svenska kyrkan instämmer, men vad gör det. Jag har 3 999 andra sagor att tro på.

Märkt ,

Livets eventuella mening

I min rikstidning duggar helsidorna med vinreklam tätt. Var tredje sida pryds med flaska omsurrad av gåtfulla texter om just detta vins ljuva löften. Men ingenstans syns Systembolaget. Vinerna är egenimporter och behovet till synes omättligt.

Även deckare av för mig okända författare saluförs i svindyra helsidesannonser.

I lokaltidningarna byggs det mest padelhallar. Padelhallbehovet är uppenbarligen omättligt. Man bygger i stan, på vischan, överallt där det finns en ledig plätt mark. Alla dricker snart fina viner, läser deckare av okända författare och spelar padel.

Tiderna förändras. För inte så länge sen fanns bara få vinsorter som den allvetande staten genom Systembolaget erbjöd dig. Sveriges enda deckarförfattare hette Dagmar Lange och Stieg Trenter – i dag helt bortglömda. Och ingen spelade padel. Alla spelade squash.

Och alla tyckte att tiderna förändrades.

Märkt , , , , ,

Människa – dömd till lögn

En kollega till mig började dagarna med att läsa nekrologerna.

– Finns inte min där förstår jag att jag fortfarande lever.

Mycket plötsligt fanns hans nekrolog där i tidningen. Han var en fin kompis men inget helgon – som han blev i nekrologen.

Nekrologer är de mest förskönande texter man kan läsa. Såna uppenbara lögner! Alla som dött har varit duktiga yrkesmänniskor med brinnande intresse för att hjälpa andra, förbättra världen, sköta om sina kontakter, vänner, barn, föreningskamrater. Alla har varit generösa, uppoffrande, roliga, skötsamma, originella filantroper med andras bästa ständigt för ögonen.

Så beskrivs de, även om de var obildade stöddiga nollor, giriga egocentriker som bara pratade om sig själva, som förrådde sina vänner, som använde härskarteknik på det jobb de avskydde som pesten, som satte karriären först och bar sig illa åt mot barn och vänner, som ofta var berusade, oförskämda, löjliga, som snodde åt sig allt de kunde och misshandlade sina livskamrater.

Men i nekrologerna får alla vingar och gloria.

*****

Vi uppfostras till ärlighet, för att senare i livet tvingas konstatera att vi inte får vara ärliga! Hur skulle exempelvis en ärlig nekrolog mottas?

Rolige och av vissa älskade Sixten Bodevik ställde till mycket elände i sitt långa liv. Redan som grabb togs han av polis för småstölder av bland annat cyklar, marsvin och musikinstrument. Skolgången blev misslyckad, han kuggades i studenten men fick tack vare sin rika fader några ”så kallade collegeår” i USA där han småningom utexaminerades som ”nån form av epaingenjör”. Efter några månader på Johanssons Skinn AB i Braxetapp sades han upp på grund av omdömeslösa uttalanden i pressen, kombinerade med personliga förtalskampanjer i företagstidningen ”Vår röst”. Sixten var bokligt intresserad och en entusiastisk filatelist och jägare. Han kunde Strindberg och Shakespeare på sina fem fingrar och hans unika frimärkssamling av fjärilar ställs just nu ut på länsmuseet i Brotteby. 1987 åkte Sixten fast för tjuvjakt av älg i Närke, samt för onyktert framförande av traktor i känslig våtmark. För det första brottet dömdes han till böter och skyddstillsyn, för det andra krävde markägaren 345 000 kronor i skadestånd, något Sixten aldrig betalade, trots sin djupa gudstro. Sixten var gift fyra gånger. Fyra fruar lämnade honom med mycket lätt hjärta. Av de tio barnen vill bara ett kännas vid honom, ”men bara för det eventuella arvets skull”. Sixten var skrytsam och en duktig musiker och sångare. Han spelade trumpet, violin, trummor, oboe, fagott och harpa. 1976 släppte han sin första platta: ”Med gud i motorbåten”. Den fick fin kritik, varför han följde upp med albumet ”Med gud i bilen”. Den sågade dock bryskt av en enig kritikerkår och Sixten tog till flaskan. Som pensionär blev Sixten nykterist och ordförande i sångkören ”Sångtupparna” samt kassör i Burmäsks boulesällskap, där han försnillade 5 000 kronor och dömdes till skyddstillsyn. Som envis och skicklig hobbyflygare satte han så sent som 2015 nytt halländskt hastighetsrekord för modellflygplan med 301,32 kilometer i timmen. Det sas att ingen kunde som Sixten ”krama så mycket kraft ur en glödstiftare!” Vid efterkontroll av flygplanet hittades dock otillåtna tillsatser i bränslet, varför rekordet ströks så sent som i år. Girige Sixten Bodevik avled i en hjärtattack under en joggingrunda på sin barndoms idrottsplats ”Skogsvarvet” vid Skåremo folkets hus, där han 1954 sprang 100 meter på 11,4. En vaktmästare hörde hans sista ord: – Allt har ett slut, även Sixten Bodevik! Därpå sänkte sig tystnaden över den lilla sommaridyllen. Vi är många som inte saknar hans sällskap. Men visst, vissa minns honom med viss vördnad.

/dödsboet genom A. Forsell

Märkt

Lika värde bara skitsnack

Har alla människor lika värde? Behandlas alla precis som alla andra? Behandlas känd som okänd på lika villkor?

Om du svarar ja på den frågan är du en… Tja, vad är du då – en drömmare som vill att världen ska vara bättre än den är?

Jag söker några enkla svar av en chef på kommunen. Nu har det gått två veckor och jag har inte fått dem. Jag mejlar kommunalrådet Matilda Wärenfalk om saken. Hon svarar snabbt; hon är ett mejlsvararföredöme på kommunen. Hon svarar på mina frågor och skriver att trycket har varit hårt hos dem som ska svara på mina ursprungliga frågor. Helt ok.

Men jag har ibland jobbat så hårt att jag nästan stupat – men ändå tvingats svara på mejl och sköta sånt som hör till jobbet. Att svara på åtminstone några av mina sex enkla frågor skulle gå på högst 20 sekunder. Är man så utarbetad att man inte ens klarar det ska man inte ha jobbet.

Hur är det nu med det där lika värdet – egentligen? Om Dagens Nyheter eller Sveriges Television eller Aftonbladet mejlade mina frågor till den chef jag vill ha svar av… Skulle även de få vänta vecka efter vecka på svaret – därför att avdelningen ”har mycket att göra”?

Märkt

Sympatiska men omöjliga mål

Peter Wolodarski, chefredaktör på DN, skrev för en tid sen ett ledarstick om journalistikens uppgift. Om jag minns andemeningen rätt sammanfaller den med min inställning.

Journalistens/mediernas plikt är att borra efter sanningen. Sanning är naturligtvis ett subjektivt begrepp, men ambitionen måste vara att söka den. Det duger inte att som journalist endast se till att båda/alla parter i en fråga får säga sitt – för att uppnå balans. Ambitionen måste vara att nå längre, komma närmare sanningen – även om den är subjektiv och aldrig låter sig helt fångas.

Styrs den svenska medievärlden av ett alltför stort fokus på balans? Kan man som journalist nöja sig med att så länge alla parter får säga sitt i teves debattsoffa är saken biff; då kan vi avföra ämnet – nästa! Är svaret ja blir jag orolig. Det finns ofta ett påstående som är sannare än ett annat, en siffra som är korrektare än andra, ett uttalande som är mer förljuget än andra.

Visst är sanningen omöjlig, men ambitionen att komma närmare den måste finnas.

Märkt , , ,

Stoppade vaccin kan – kanske – väljas

I danska Folketinget diskuterar man man nu ett system där det kommer att bli möjligt att välja Astra Zenecas och Johnson & Johnsons covidvaccin, trots att de inte används i landets vaccinationsprogram. Det rapporterar Ekstra Bladet.

Danskarna sätter människans fria val före rigida regler skapade av betonghäckar.

Märkt , ,

Jag står inte ut!

I ett och ett halvt års tid har vi sett dem snurra runt i en stor karusell. Vi har sett dem matas fram på rostfria bord, iklädda röda lock, iklädda violetta lock, iklädda gröna lock. De små glasflaskorna med vaccin åker än hit, än dit. Vi har sett samma sprutor tryckas in i samma stackars armar, kväll efter kväll, månad efter månad. Vi har sett samma samma lilla fyrkantiga plåster tryckas fast över samma samma nålstick.

Snälla bildproducenter i alla tevekanaler, bjud oss på andra bilder. När ni pratar om vaccin – vilket måste göras – visa vilka bilder som helst bara inte dessa samma-samma-sammabilder som ger ”snurrande violetta mardrömmar”.

Bjud oss på bilder av isbrytare och vattenfall, flodhästgap och clowner, cykeldäck och tandborstar, grisskitar, asfaltkokare, sillstim, gräsklippare, vällingpaket, timmerbrötar, nötknäppare, Tage Erlander eller kontaktlinser! Vad som helst utom vaccinburkar och sprutor!

Märkt ,

Bakläxa

Mörbylånga kommun låg på 107 plats bland landets 290 kommuner i Lärarförbundets rankinglista 2019. Bland styrkorna nämndes antalet godkända elever och lärarnas utbildningsnivå plus andelen som fullföljer gymnasiet.

2020 är resultatet inte smickrande: 177:e plats och kommunen visar negativ riktning, avståndet till botten minskar oroväckande snabbt. Andelen godkända elever och lärarnas behörighet är relativa styrkor, medan sjukfrånvaron och resurstilldelningen drar ned betyget.

En intressant fråga är om en kommun ska styras av lärare. Mörbylånga kommuns makttrojka är alla lärare eller tidigare lärare: kommunalrådet Matilda Wärenfalk, kommundirektören Ann Willsund, Interna chefen/tidigare skolchefen David Idermark.

Vi lever i en paradoxal värld. Kollar man kommunens hemsida ser vi att vi redan lever i paradiset. Allt är kuckifaffens. Verkligheten talar dock inte alltid samma språk. För några år sen flyttade Handelsbanken från Mörbylånga till snabbväxande Färjestaden. Första juli i år byter man kommun och flyttar till Borgholm.

Tankar?

Märkt , , ,

Om poppis ämne och sävliga program

Trots vaccinationsämnets allvar – eller kanske just därför – hade bloggen i går över 600 besök, en bra bit över ”normalt”.

Även seriösa ämnen kan skapa nödvändig munterhet i allt det svarta. Det sägs att Evert Taubes vackra visa har fått ny text: Min älskling du är som en dos.

Ser till min glädje att många uppskattar SVT:s Den stora älgvandringen, ett sävligt program i en stil kallad slow-TV. Progget har nästan 20 000 följare i Facebookgruppen Vi som gillar den stora älgvandringen på SVT.

I programmet händer inte mycket. Tempot är av naturliga skäl minst sagt segt – vilket är en nyttig kontrast till dagens actionfilmer där tempot nått gränsen till vad som är möjligt att hänga med i.

Charmen med de sävliga älgarna är just den nästan smärtsamma händelselösheten. ”Varje dag sammanfattar producentens dygnets höjdpunkter – det kan vara en flock svanar, en ren vid älvkanten, eller till och med ett stort isflak”, skriver Josefin de Gregorio i SvD.

Ungefär den målsättningen har jag med mina cykelfilmer. I stort sett ingenting ska hända. Det är det som är så spännande.

Märkt , ,

Om detta med tid och James Bond

Ser i teve att en ny förbindelse mellan Sverige och Danmark kan korta restiden mellan länderna med 1,5 timmar. Så fantastiskt! Men så kostar det många hundra miljarder, något som får mig att tänka på detta med ”att tjäna tid”…

Jag hörde framlidne Sean Connery berätta följande självupplevda episod, som nog fick honom att tänka till. Bond, James Bond, har ordet:

En chaufför och jag åkte rätt ut i öknen från Marrakech i Marocko. Jag skulle på en filminspelning. Efter några mil såg vi en svart liten prick långt bort på vägen. Det var en gammal man som gick med en stor börda på huvudet. Han var den enda människa vi såg under den långa heta färden.

Vi kom fram till inspelningen, jag gjorde mina scener och chauffören och jag åkte tillbaka igen, mot Marrakech. Efter flera mil såg vi – igen! – den svarta lilla pricken växa till den gamle mannen.

Jag sa åt chauffören att stanna och fråga om gubben ville ha lift. Chauffören gick ur bilen och pratade med den gamle, kom tillbaka och sa att gubben inte förstår varför han ska tacka ja till lift.

Jag bad chauffören förklara för gubben att han gärna får åka med, bördan kan han lägga på flaket och han slipper att gå denna långa mödosamma väg. Han kommer att tjäna mycket tid!

Chauffören gjorde ett nytt försök men jag såg i backspegeln att det gick dåligt. Chauffören kom tillbaka och förklarade gubbens inställning:

Gubben tackar för erbjudandet men säger nej. Han vet nämligen inte vad han ska göra med all den tid han tjänar på liften.

Märkt , , ,

Stå fast

Självhjälpslitteraturen flödar över världen. Mat- och baklitteraturen av teveigenkända jäser som dopade surbrödsdegar. Religiösa läror dyker upp och försvinner, nya tillkommer. Det gäller att tro, på vad är mindre viktigt. Gudar, stenar, träd, moln, allt går att tro på. Lyckade människors självbiografier går 13 på dussinet. Föreläsarsekten har växtvärk. Se på mig – vem kunde tro att det skulle bli en kändis av mig – en idiot, en missbrukare, en loser. Alla kan bli kloka, vackra, friska, bättre på allt. Det gäller bara att tro och hänga med och hela tiden vidareutbilda/vidareutveckla sig. Den som står still, den som bara har en partner och är nöjd med jobbet och livet i stort är en loser.

Vinnaren tror på alla nya trender, hälsokostråd, träningsfinesser, trosläror, vinklade och listigt inslagna politiska praliner. För många år sedan undersökte jag som reporter föreläsningsbranschen. Den gav ett skrämmande intryck, stenhårt styrd av yrkeskvinna med rostfritt stål i blicken.

– Vi ger folk vad folk vill höra, folk måste få drömma, var budskapet och Länsstyrelser och kommuner skickade medarbetare i tusental till den nya tidens tempel för enorma summor. Halleluja. Låtom oss utveckla oss. Tro på gud eller oss, men helst på oss. Är du inte med oss är du mot oss. Då är du en loser. Var positiv. Betala och utveckla dig!

Därför är det en njutning att för tredje gången läsa professor Svend Brinkmanns lilla bok Stå fast. I den bjuder han på en motbild till kravet på ständig utveckling.

Han skriver: ”_ _ _ Det verkar som om vi saknar riktning och därför springer omkring efter det senaste receptet på lycka, utveckling och framgång. Ur ett kollektivt perspektiv ser det närmast ut som ett kollektivt beroendetillstånd._ _ _ En armé av coacher, terapeuter, självutvecklingsexperter och positivitetskonsulter har uppstått som aktörer i den accelererande kulturen för att hjälpa oss med förändringen och omställningen _ _ _.

Svend Brinkmann menar att människan ska ha rötter i stället för fötter. Hans råd emanerar från de gamla stoikerna i antikens Grekland:

”Medan det i dag predikas positiv visualisering (tänk på allt du vill uppnå!), rekommenderar stoikerna negativ visualisering (vad skulle hända om du förlorade det du har?)

Medan man i dag uppmanas att tänka i konstanta möjligheter, rekommenderar stoikerna att man känner till och gläds åt sina begränsningar.

Medan man i dag ska uttrycka sina känslor överallt, rekommenderar stoikerna att man lär sig att disciplinera och ibland hålla tillbaka sina känslor.

Medan döden i dag undviks som vore den ett tabu, rekommenderar stoikerna att man tänker på sin dödlighet varje dag för att utveckla en tacksamhet över det liv man har.”

*****

Själv tänker jag varje dag på döden och jag rastar med förkärlek på kyrkogårdar, bara jag slipper prästerna, föreläsarna och de hårt uppdragna superoptimisterna, de som inte kan skriva en tanke eller ett ge råd utan minst tre utropstecken.

En bra början i konsten att Stå fast är kanske att inte använda utropstecken – och att tänka på döden varje dag – sin egen död.

Märkt , ,

En lycklig dag

Vi vet inte hur bra vi har det. Jag vet inte hur bra jag har det. Skulle jag skriva det jag nu skriver i Kina skulle jag sättas på kåken eller i värsta fall bli huvudet kortare. Så även i Ryssland och Nordkorea.

Vi vet inte hur bra vi har det. Det förstår jag nu när president Donald Trump ser ut att få noll utdelning på sin 30 000:e lögn. In i det sista har han försökt stoppa de fria rösterna, det fri samhället. Men nu har demokratin överlevt, om än med ett nödrop. Ingen vet vad som skulle han hänt om han fått fyra år till vid makten.

På min egen blogg kan jag säga det neutrala medier inte kan: Att Donald Trump är en av de mest motbjudande människor jag känner till.

Där har vi det fina. Det är nämligen det viktigaste av allt: Att få säga sin mening. Det säger nästan alla som flytt från diktaturer. På min egen blogg kan jag skriva precis vad jag vill, vad jag tycker och vad jag önskar. Vem som helst kan säga emot, kritisera, kommentera. Så är det i det fria samhället där ordet är fritt: Alla får säga sin mening. Så länge ingen hotar ska ordet vara fritt. Men det är ingen självklar sanning. Det är en tillkämpad rättighet som vi tyvärr många gånger tar för given.

Ordets frihet. Det är den skönaste friheten av alla. Och den viktigaste.

Märkt ,

Cykelleden ”Fyr till Grönhögen” invigd

Del av cykelleden ”Fyr till Grönhögen”.

Namnet på Ölands cykelledspannkaka ”Fyr till Grönhögen” är korrekt. Norra delen av cykelleden ”Fyr till fyr” invigdes 24 augusti 2019. Det sades då att det endast återstår en snutt på södra ön.

Det berättade gammelmedia för 14 månader sen. Men trots att den i gammelmedier är i stort sett färdig för över ett år sen berättade gammelmedier nyligen att projektet saknar 20 miljoner för att bli klart. Skattebetalarna i Mörbylånga har hittills fått punga ut med 6,5 miljoner kronor på ett projekt som för just Mörbylånga kommun blivit en tumme. Tre mil led finns inte i verkligheten – inte ens lösningarna för dem. Arbetet har sen länge gått i stå och nu ska kommunerna försöka tigga ihop 20 miljoner för att cykla projektet i mål.

Men varför tigga pengar till en led som redan är klar – och till och med invigd av en massa glada gubbar på tandemcykel i Borgholm tillsammans med glada gammelmediegubbar vars enda gemensamma nämnare är att tota ihop bäst säljande bild av Öland som turistmagnet?

Sådana förnuftsvidriga frågor tvingas vi ställa oss allt oftare. Vi lever i en tid då skillnaderna mellan rena lögner och så kallat positivt tänkande är på väg att suddas ut. Nyligen påstod vår statsminister Stefan Löfven att Sverige har världens bästa lönebildningsmodell. Varifrån har han fått det? Är det vetenskapligt bevisat? Är det en chansning, en förhoppning eller en rå lögn? Nyheter, skönmålningar och lögner haglar över oss och få har tid att kolla upp fakta. Det har politiker insett för länge sedan och med Donald Trump i spetsen överöser de oss väljare med både skönmålningar, halvsanningar och lögner. Trump lär enligt en amerikansk tidning ha ”bjudit” på fler än 25 000 lögner under sina fyra presidentår. Det gör 17 per dag.

Hitler lärde oss att den bästa lögnen är den gigantiskt stora, den som ingen kan motbevisa, bara skrämmas av. Trump har hakat på och lovar senaste medicinen mot covid 19 till alla amerikaner, fastän vi vet att många av dem inte har nån sjukvård överhuvudtaget. Löfven har lovat oss EU:s lägsta arbetslöshet. Löfven lovar oss nu att vi ska få världens bästa ädrevård. Alla dessa löften måste betraktas som förhoppningar eller lögner, eftersom han inte vet hur det kommer att gå. Löftet om lägsta arbetslösheten i EU blev ett fiasko. Ändå fortsätter han att lova, att skönmåla, att vara optimist i stället för realist. Man kan fråga sig varför? Kanske skulle vi alla må bättre om han sa ungefär så här: ”Vi har en dålig äldrevård i dag. Nu ska vi göra den bättre. Hur mycket bättre den blir har jag ingen aning om. Det hänger på oss själva. Nu börjar vi!”

Dessa bedrägliga tänk-positivt-beteenden finner vi även om vi skalar ned problemen och hamnar på lilla Öland. Förra året påstod Ölands Kommunalförbund att cykelleden skulle bli färdig under 2019. När det inte stämde med verkligheten ändrade man bara en enda siffra i sin lögnaktiga hemsidestext. Nu får man det att se ut som att allt är klart 2020. Nästa år är det bara att ändra nollan till en etta och så där kan det hålla på i evighet.

Ingen på Ölands Kommunalförbund har stake nog att slå näven i bordet och säga som det är: Vi vet ingenting, vi är amatörer som inte kan det vi ska kunna. Och om cykelledsprojektet vågar vi inte säga ett endaste ord.

I Japan hade de fått be om ursäkt offentligt med djupa bugningar inför tevekameror men här bryr sig ingen. Det är bara att skönmåla om och om igen. Och vara optimist; det kommer säkert att bli bra – nån gång…

Läs texten på Borgholm kommuns hemsida 2019:
– Vi är i slutfasen av att bygga Norra Europas exklusivaste cykelled. Från fyr till fyr går det att uppleva 75 naturreservat, sex riksintressen, en ekopark och ett världsarv, säger Eddie Forsman, ordförande i styrgruppen för projektet. På Öland har cykelturismen kommit att spela en allt större roll och målet är att Öland blir en attraktiv och intressant cykeldestination, såväl nationellt som internationellt.

Johan Göransson, Ölands turistchef, vill inte vara sämre:
– Vi ser hur cykelturismen växer för varje år. En aktiv och hållbar semester är något som efterfrågas mer och mer. Förutom svenska turister, ser vi också cykelturister från de stora cyklistnationerna Tyskland och Nederländerna komma till Öland. Samvaro och rörelse på natursköna cykelvägar runt om på vår ö – det är en fantastisk kombination för både besökare, och för oss som bor här.

Om vi tittar på vad vi fått av cykelleder här på södra Öland och jämför med dessa herrars skönmålningar/drömmar… Vad tänker vi då? Stämmer skönmålningarna med verkligheten?

Den beläste med gott om tid kan avslöja de flesta lögner, men en släkting till lögnen är svårare att rå på: Det positiva tänkandet. Med det för ögonen ska allt målas vackrare än det är, bättre än det är. I framtiden ska allt bli bättre än vi innerst inne tror är rimligt. Denna metod anammas av allt flera politiker, kommuner och medier. Kanske är det därför svenskens mentala hälsa blir allt sämre; en av tio går på lyckopiller. Det frestar på att ständigt behöva konstatera att löften blir svek.

Gå till vilken kommunsajt som helst i Sverige och du välkomnas till landets intressantaste, människovänligaste, vackraste del i hela landet. Allt är kuckimaffens, allt går som på räls, naturen slår all annan natur, paradiset nästa. Flytta hit innan det är fullt och chansen är borta! Först till kvarn… Information och gammelmediajournalistik som borde vara seriös, klarläggande, ärlig tenderar överallt att bli mer och mer lik reklam. Och med reklam kan man som bekant sälja det mesta, till och med konserverad gröt.

En annan typ av lögnjournalistik har under senare år blivit ett måste för vissa av gammalmedierna: Klicksjukan. Stina Oscarson skrev nyligen i SvD om mediernas osunda klickjakt. Läs hennes text om du vill förstå hur många gammelmedier på det mest lögnaktiga sätt styr oss mot den journalistiska katastrofen genom att hela tiden dra sanningen så nära lögnen som möjligt – utan att gå över gränsen.

Låt oss titta på Mörbylånga kommuns hemsida. Redan på förstasidan slås man av rubriken ”Upptäck en unik plats på jorden”. Klickar man där står det: _ _ _ ”Här kan du läsa mer om varför södra Öland i grunden är annorlunda än andra platser på jorden.”

Södra Öland är alltså i grunden annorlunda än allt annat på hela jorden. Visst kan man påstå det, men då kan man lika gärna påstå att Mora är olikt allt annat inte bara på jorden utan i hela vårt solsystem. För att inte tala om Kalix! Nåt liknande Kalix finns inte i hela universum.

Detta sätt att se på tillvaron är inte bara tröttande, det är också farligt, ity att man i dag kan påstå vad som helst – ingen bryr sig, för alla vet att det sannolikt har ganska lite med sanningen att göra. Det är skönmålat. Skönmålningen är moderkakan till det positiva tänkandet som är släkting med lögnen. Förhoppningar förvandlas allt oftare till löften. Och upprepade löften tenderar att tolkas som självklara sanningar.

För två år sedan köpte Mörbylånga kommun så kallade nativeannonser av det senare konkursade journalistiskt tvivelaktiga företaget 24Kalmar för modiga 60 000 skattekronor. Henrik Yngvesson, då kommunalråd, försvarade affären, som sågades jäms med fotknölarna av kulturorganets chefredaktör Sune Flisa. En nativeannons är ett bedrägeri. En nativeannons utger sig för att vara en journalistisk text men är en skönmålning. Sådana försvarades alltså av ett kommunalråd, och det var ingen hejd på vad dessa ”bedrägliga skönmålningar” skulle åstadkomma – enligt samma kommunalråd. I ett svar till en frågande skrev han:

”Vi är övertygade att dessa satsade pengar kommer att betala sig i form av nöjdare medarbetare som har lägre sjukfrånvaro och som har en ökad arbetsglädje, fler personer som bestämmer sig för att bosätta sig i vår kommun och fler besökare till oss som gynnar företag och servicesektorn.”

Texten om det som skulle lyfta kommunen mot stjärnorna är i dag lyckligtvis förpassad till skamvrån och frågan vi bör ställa är självklar: Vad fick vi boende i kommunen för den lilla undermåliga förljugna texten – förutom det tvivelaktiga nöjet att skicka 60 000 kronor till mediokra skribenter på ett i dag konkat medieföretag?

Att bara skriva och prata om det positiva är förödande. Dessutom är det ointressant eftersom det redan är bra, löst, fixat. Bättre är att lägga krutet och pengarna på försök att rätta till det som inte fungerar, på det som är dåligt, på det som är orättvist, stötande, vidrigt. Men för att lyckas med det får man inte se det positivt. Och inte negativt. Man måste se det realistiskt.

Anders Enström, chefredaktören på Barometern, skriver i dag om tidningens svåra uppgift att balansera tidningens innehåll i en mörk och svår coronatid. Han söker motvikter, ljusglimtar. Men i samma andetag försvarar han – lyckligtvis – de dystra nyheterna. Medierna ska skildra livet, inte skönmåla, inte svartmåla det.

* * *

Det lackar mot jul. Men det är sannolikt långt kvar till minusgrader. Du kan cykla bra länge till för att hålla din realistiska syn skarp och klar. Varför inte ut och cykla på Fyr till Grönhögen-leden?

Här slutar den cykelled som skulle gå från fyr till fyr, från Långe Erik i norr till Långe Jan i söder, men som i dag får leva med namnet cykelleden ”Fyr till Grönhögen”, eftersom sanningen är en helt annan än politikernas drömmar, lögner och förhoppningar. Många mil led saknas fortfarande på den led som invigdes i Borgholm i augusti förra året.
Märkt , ,

Hela Östra Småland

Gammelmediet Barometern skriver att det finns planer på en ny dagstidning i landskapet. Det är intressant. Tristare är dock att den tycks emanera ur socialdemokratiska partiet. Då ser framtidsutsikterna genast sämre ut. Sossar och dagspress har aldrig skapat lyckliga äktenskap.

Enligt tidigare kulturministern och chefredaktören vid Östra Småland, Lars Engqvist, är visionen att ge ut en ”oberoende lokal nyhetstidning med en socialdemokratisk ledarsida”. Om politiken stannar vid en ledarsida finns visst hopp om en fortsättning. Blir den däremot helt sosseindränkt blir livslängden sannolikt extremt kort.

Gammelmediet Hela Östra Småland är främst tänkt som en digital utgåva med betalande abonnenter. Men även en pappersversion diskuteras.

Kulturorganets chefredaktör Sune Flisa säger i en kommentar i den lokala opolitiska dagstidningen Shimla News att ”all konkurrens är av godo, även den som redan på planeringsstadiet ser dödsdömd ut.”

Märkt , , , ,

Nej tack till Källan!

På vår brevlåda har vi stor skylt om att slippa reklam. Trots det kommer vi inte undan Svenska kyrkans förfärliga tidning Källan med sina slippriga om-och-om-texter om årstidernas växlingar och evigt liv.

Jag tvingar inte på nån min blogg. Jag mejlar den inte till folk som uttryckligen inte vill läsa den.

Men så jobbar Svenska kyrkan. Den tar sig med historiens rätt friheter som jag inte ens skulle drömma om. Och vad värre är, man betraktar dem som självklara. Man tvingar på mig den förfärliga tidningen Källan och man pinar mina öron och sargar min sinnesfrid då man dinglar och donglar med sina förbaskade kyrkklockor.

Jag funderar nu på en pappersversion av bloggen – att tvinga på Svenska kyrkan. Några gånger i veckan kommer jag också att sända ut bloggens innehåll medelst aukustisk morse. Fyra enorma högtalare – en riktad åt varje väderstreck – ska skicka ut ljudstötarna över bygden från Södra Möckleby City. De ska höras ända till Smedby i norr och Ventlinge i söder. Ingen ska komma undan.

Ingen!

Märkt , ,

när logiken är bristvara

Genom Albrunna far under sommaren i snitt en bil per tionde sekund. Till vägen 136 ansluter flera mindre vägar inne i byn, även utfarter från gårdar.

Kulturorganet har många gånger skrivit om den alldeles för höga tillåtna maxhastigheten genom Albrunna, 70 kilometer i timmen.

Nu frågar boende om kommunen stöttar en hastighetssänkning. Per Gustafsson, gatuchef i Mörbylånga kommun, uppmanar klagande att höra av sig till Trafikverket, som bestämmer över vägen. ”Det bästa är om så många som möjligt i Albrunna skickar in skrivelsen”, säger han i Barometern.

Det är alltså antalet klagande som avgör hastigheterna på vägarna. Och jag min dumme fan som trodde det var de faktiska omständigheterna som styrde besluten!

Märkt , ,

Ridån går ned

Nu börjar kampen! Nu gäller det att överleva – att orka.

På fyra mils cykling mötte jag i dag två cyklister. På 136:an kom en bil i minuten mot en var tionde sekund för en kort tid sen. Vid golfbanan i Grönhögen stod fem bilar – mot 20 till 40 häromveckan. Vid parkeringen till stenbrottsbadet i samma by stod en bil – mot många tiotals för bara någon dag sen. Ställplatsen i Ventlinge gapade helt tom. Utanför affären i Grönhögen stod två bilar, utanför den i Södra Möckleby en.

Nu är vi övergivna. Tomheten och ödsligheten breder ut sig. Det är nu jag börjar känna att cykelleden Fyr till fyr är anlagd endast för mig. Det är en mäktig känsla; mitt bröst fylls av tacksamhet.

Men om nio månader är utbölingarna här igen med sina husbilar, golfbagar, mountainbikes, fiskespön och krav på en perfekt uppladdad och förberedd ”exotisk oas” där allt ska finnas, allt ska klaffa. Hörde för några dagar sedan en turist klaga över att en av våra livsmedelsaffärer inte säljer sågar.

Så går tiden. År läggs på år. Den mycket gamla befolkningen blir ännu äldre. Och den tappra skaran som är kvar krymper hur mycket man än bildar kraftsamlingar och nätverk för att investera i sånt som inte får en enda ungdom att flytta till södra Öland.

Hur tänkte du när du hade tagit studenten och var 20? Attraherades du av nyheten att det skulle byggas vindskydd i en liten by på vischan? Funderade du på att flytta till en kommun i Glesbygdssverige för att man där satt ut fyra sittmöbler och anlagt en beachvolleybana? Drabbades du av flyttlust för att du hört om en ny livsmedelsbutik i landet gud glömde? Kunde du tänka dig att dra upp dina bopålar och dra åt ödslighetens land för att man där restaurerade en brygga och planerade ett äldreboende?

När ska någon äntligen förstå att det krävs helt andra tag?

Helt andra.

Fem bilar vid golfbanan.
En bil vid stenbrottsbadet i Grönhögen.
Inte en enda husbil på ställplatsen i Ventlinge.
Märkt , ,

Kommunal information utvecklas mot propaganda

Uppsala kommun har 90 kommunikatörer, Stockholm 200, Mörbylånga kommun 3. Kommunkommunikatörerna jobbar med kommunens kommunikation med omvärlden, med kommuninvånarna – ofta på sociala medier. Man visar sig på Facebook, man bloggar, man poddar och snickrar ihop små filmer om kommunens verksamheter. Man jobbar för att kommunen ska synas. Kommunen ska sättas på kartan!

Denna informationsproduktion tenderar till att bli förskönande. Alla dessa poddar och bloggar och filmer (som få lyssnar och ser på) riskerar att utvecklas till ren propaganda, ”kommunal se vad vi är bra” i stil med den statliga propagandan i diktaturer. Här finns ingen analys, ingen kritisk granskning, inga ifrågasättanden. Här finns bara ”titta så fint vi jobbar för er alla i vår lilla fina kommun med så många duktiga medarbetare”.

Det finns ytterligare skäl till att vara på sin vakt mot denna utveckling. Hela denna ”mediala produktion” görs med skattemedel. Det är du som betalar den med din skatt. Därför kan man betrakta verksamheten som konkurrenshämmande. Din lokala tidning – om sådan finns i din kommun – går runt tack vare prenumerationer, envist försäljningsjobb, lösnummerköp och annonser – inte med skattemedel (eventuellt presstöd undantaget). Det är en stor skillnad som kanske Konkurrensverket borde syna.

Kanske borde även kommunallagen kollas upp i sammanhanget. Den sätter gränser för vad kommuner kan och ska göra. Ska kommunerna tillåtas utveckla propagandamegafoner om sin egen förträfflighet?

Malmö kommun ger exempelvis ut en gratistidning till sina kommuninvånare. Den trycks i 160 000 exemplar. En skattebetald tidning utgiven av en kommun saknar naturligtvis ”vanliga tidningars” grävlust, analysförmåga, objektivitet. Dessa publikationer tenderar därför att bli anemiska och skönmålande, bara berätta om det som går bra och är trevligt. De saknar faktagranskande ambitioner och skildringar av mindre eller större tillkortakommanden. Är det sådan information, sådan ”kommunkommunikatörjournalistik” vi vill ha i framtiden?


Mer om landets 3 000 kommunikatörer i Sveriges kommuner kan du läsa om i Smedjan, Timbros tidning.

Här kan du se en exempelfilm från Mörbylånga kommuns hemsida. Allt är välvilligt, snällt och småputtrigt. Det vi ser blir ”en sömnig pratstund om hur vi gör allt så bra vi bara kan”.

Märkt , ,

kastar kommunpolitikerna sig själva över bord?

Jag var på ett möte. Politikerna erkände inför mina öron och ögon att man misskött södra Öland. Nu ville man göra bot. Södra Möckleby skulle bli södra öns nav. Men allt gick åt skogen. Byn dog.

Kommunen drog igång Kraftsamling Sydöland. När inte ens det gjorde skillnad har man också startat Nätverk Sydöland – nota bene med samma ledning som i Kraftsamling Sydöland. Varför samma samma? Och varför ska en politiker i fullmäktige, Hans Sabelström, sitta med i en arbetsgrupp som ska rätta de fel han och andra gör i fullmäktige?

Ska kommunpolitikerna – så snart man inser att man misskött sig – starta något slags rörelse som ska vrida fel till rätt? Ska andra ständigt behöva korrigera politikernas felbeslut, hitta bot mot deras håglöshet?

Det politikerna nu visar sina väljare är att de inte klarar skivan. Man lägger den så kallade utvecklingen i händerna på andra. Men vilka är då ”dessa andra”?

Många skulle nog – utan att tänka efter – kunna kalla detta för en utveckling av demokratin. Andra, som jag, undrar varför Ulf Kyrling med sitt gäng ska leda den eventuella utvecklingen av södra Öland. Jag har inte röstat på honom och hans idéer. Jag har röstat på ett politiskt parti – inte på för mig helt okända medlemmar i olika arbetsgrupper och nätverk.

Det parti jag har röstat på har nu lagt över utvecklingen till fristående grupper, vars medlemmar – som jag inte vet någonting om – ska forma framtiden  i den landsdel jag har valt att bosätta mig i.

Detta kan vara början till någonting farligt. I ett ord skulle man kunna kalla det maktförskjutning. Denna maktförskjutning kan vara inledningen till ett slags klanvälde, omöjligt att styra av dem vi har valt att styra.


 

Den nya religionen

Gud är död. Religion är nåt man eventuellt talar om som nåt slags obsolet filosofi vid begravningar. Men nya gudar har uppstått – i gammelmedierna! Den färskaste guden heter Anders Henriksson. Jesus heter Nanne. Hans elva lärjungar är spelarna i Kalmar FF, den tolfte är reserv.

Det populistiska genustänkandet, det smart tillrättalagda, blir tydligt i dagens Barometern. Där visas på första sportsidan IFK:s Klara Rybrink som ser ut att gråta efter bara 1-2 mot Jitex.

Först på nästa uppslag tar man itu med lärjungarnas stortorsk mot Djurgården. Stockholmarna fördärvade gudstjänsten genom att direkt sätta tre pytsar på tio minuter. Men Jesus ger sina lärjungar fortsatt hopp. Han säger sig inte alls vara besviken på hur de inledde matchen.

Dagens Barometern innehåller fyra sidor fotboll. Skulle någon annan händelse i universum kunna generera så många sidor, så många ord om så lite?

Svaret är nej.


 

Märkt , , ,

även växter surfar och chattar

Det är svårt att förstå hur vissa orter på vischan ännu i dag saknar bra internetkommunikation när det totalöde alvaret tycks fullständigt ha erövrat molnet.

Barometern skriver: Det finns ett helt internet under jorden där växterna sänder signaler till varandra.

Den som säger detta är Eva Åkerstedt, naturguide.


 

Märkt

den oemotsagda lobbyisten

Det är märkligt hur en viss yrkeskategori tillåts torgföra sina kunskaper/tankar helt okritiskt – i gammelmedierna! Jag tänker på kyrkans företrädare som i olika slags ”betraktelser” kan skriva helt oemotsagda. Ingen vill/vågar väl – ännu i dag! – protestera mot en kyrkans man.

Vid min morgontidning känns det ibland som om vi lever i det för evigt förgångna, i ett skymningsland där alla slags ”tröstande teorier” kan rullas ut utan något som helst intellektuellt motstånd.

Dessa människor är anställda av kyrkan. De uppbär lön, pension, semesterersättning och andra arbetstagarfördelar för att tro på något som få tror på – och för att på olika sätt försöka få de som inte tror att börja tro, oftast på något extremt luddigt som ”den helige ande” eller ”hjälparen”.

De kyrkliga företrädare vi möter i gammelmedierna är alltså ”lobbyister med sitt på det torra”. De kan skriva och säga i stort sett vad som helst utan att mötas av annan reaktion än tystnad – och måhända en viss tillbakahållen mental rodnad.

Världen kryllar av lobbyister. Jag vet inte hur många tankesmedjor vi har i dag, fyllda med tänkare, retrotänkare, folk som slår in dörrar och folk som slår in öppna dörrar. I dessa smedjor gal stridstuppar av båda könen (hur nu det går till rent biologiskt). Skillnaden mellan dessa och kyrkan är att de förstnämnda hela tiden bemöts i alla slags medier. De får på moppe; deras tankar och värderingar vägs, mäts och kritiseras.

Lobbyisten kyrkan möts dock endast av den farliga tystnaden.


 

Märkt

på bryggan

spigg_01

Detta med nyfikenhet gör mig nyfiken. De flesta djur är nyfikna. Som gammal akvarist vet jag att fiskar kan vara lika nyfikna som grannen. Men det torde bero på att akvaristen i en sorgmanteltetras ögon är synonym med käk.

Men nu skakar min teori i sina grundvalar. Vid gårdagens bryggtänkning – en form av öländsk yoga – kom flera spiggar långsamt upp från djupen, allt närmare min smattrande Canonsmälla. Ju mer den smattrade, desto närmare kom de små skönheterna. Här står de alldeles vid ytan med falkblicken mot mig: Vem är du? Vad gör du här?

Jag hade inget svar.


 

Märkt , ,

den himmelsvida skillnaden mellan ”är” och ”bör”

Häromdagen såg jag en bra rubrik i Barometern:

I Finland ser man världen som den är, i Sverige hur den borde vara

Rubben prydde en text av Anders Lidén, tidigare ambassadör.

Han, liksom jag, tror att skälet är att vi haft fred i två sekel. Finland, menar Lidén, styrs av realpolitiska överväganden medan Sveriges utrikespolitik är värdebaserad.

I Sverige ser vi världen hur den borde vara! Min vidareutveckling av det ämne Lidén tar upp utmynnar i en fråga: Har svensken blivit osunt bortskämd? Jag förstår att vissa gamla och sjuka på hem och sjukhus lider under coronaepidemin, men nu börjar allt mer så kallat vanligt folk upphäva sina stämmor i elegiska rop: Hur länge ska vi behöva stå ut med detta? Hur länge ska vi stå ut med att inte få krama våra barnbarn? Hur länge ska vi leva i detta helvete?

Den sista frågan ställs säkert av lidande befolkning i Syrien, sönderskjutet under tio års krig, liksom på tusen andra utraderade och plundrade platser på jorden. Där skulle nog ingen klaga för att dom inte fått krama barnbarnen på två månader när dom kan ses och stå två meter från varandra, prata dygnet runt i bildtelefon eller träffa och snacka och ha kul med 50 personer samtidigt i program på datorn.


 

Märkt ,

Död åt mejlet!

framsidaMitt i vårbruket kom detta pappersbrev från min dotter. Om jag hade besvarat det med mejl skulle det sannolikt bli tio rader. Nu blev det tolv A 4-sidor.

Pendeln slår, sägs det. Och många gånger stämmer det. Intresset för det handskrivna brevet tycks vara i stigande. Det fula, trista, uniformerade, korthuggna mejlet utan känsla och nyanser ersätts allt oftare med ett brev – eller åtminstone ett kort.

Jag träffade en väninna häromdagen:
– Det enda negativa med Öland i dag är att jag glömde min reservoarpenna hemma i Stockholm.

Tänk dig att tillvarons enda problem är en glömd reservoarpenna! Det lovar gott för pappersbrevets framtid och mejlets färd in i historiens mörka källarvalv.


 

Märkt

Minnet är kort

båtar_husbilar_Grönhögen_8Foto från en annan ”vanlig” sommar.

I dag var allt som vanligt igen. Massor av bilar på vägarna. Extremt många husbilar. Många motorcyklister. Packat i affären i Grönhögen. Pipel överallt, till och med på golfbanan.

När coronan är över är vi där igen: I det gamla vanliga. Full gas! Himlen förmörkad av flygplan! Vinstjakt! Investera, för fan! Jobba! Skit i meningen, huvudsaken är att vi köper. Konsumera mera! Låna till allt! Låna mera! Lev på kredit!

Minns nån polioepidemin? Minns nån asiaten? Minns nån hongkong?

Jag har för mig att det var några slags sjukdomar som en massa miljoner människor dog av. Men jag kan ha fel. Det var så länge sen!


 

Märkt

sommar!

Trots relativt låga temperaturer vill jag påstå att vi har sommar. Under dagens cykeltur såg jag nämligen två pigga snokar – och en badande människa i Golfsjön i Grönhögen!

Då är det förbanne mig sommar.


 

Märkt

om det hemska i:et i gammelmedierna

I dagarna läggs många människor i respirator. Först har de stackarna sjukdomen att slåss mot. Och mitt i eländet ska dom tryckas in i en liten respirator, se bild.

Detta med i är inte lätt.

Av språkvetare fick jag på FOJO-kurs i Kalmar under 1990-talet lära mig att det ska skrivas ”ligger med respirator”, även om det kan synas en aning suspekt.


 

Märkt

tro inte på skitsnacket

Allt snack om allas lika värde är – som jag alltid har hävdat – bara skitsnack.


 

Märkt , ,

En vettig fråga

ställer geografen Erik Huss på SvD Debatt: Vill vi verkligen tillbaka till det gamla vanliga när pandemin är över?

Nio miljoner människor dör varje år i luftföroreningar, siffror som coronapandemin troligen inte kommer vara i närheten av när den är över. Erik Huss menar att coronakrisen ger möjlighet att hitta nya framtidslösningar. Om allt blir som förr kommer utsläppen att öka igen, med dödsfall och nedbrutna ekosystem som följd.


 

Märkt , ,