Kategoriarkiv: tänkt

om att berätta (om ”verkligheten”)

Västerstads almlund.

Den här bilden tycker jag om. Den har mycket av det som jag önskar av ett bra foto. Den har ett stänk av grafiskt blad över sig. Kompositionen är säker. Träden i symbios med telefontrådarna tvingar åskådaren att glida in i motivet från övre högra till nedre vänstra hörnet. Men bilden är mer än så. Den har nåt att säga. Den är tragisk. Den visar nämligen den nästan helt döda Västerstads almlund. Almsjukan igen!

Men det finns mer att tänka och tycka om i denna bild. Den är en aning ”manipulerad”. Manipulerad? frågar du. Är bilden en teckning, en målning? Nej, bilden är ett foto som jag i vissa partier har tagit bort en aning färg från, de döda träden och himlen. Det är därför som kvarvarande färg i äng och ännu levande träd ser onaturligt intensiv ut.

En naturlig fråga blir: Är detta en verklighetsförfalskning som inte bör göras eller tolereras i fotosammanhang? Naturligtvis är bilden en manipulation. Men även kameror manipulerar bilder, i dag ofta på många rent förskräckliga sätt. Dessutom tar alla kameramodeller olika bilder av samma motiv. Sätt upp 20 bilder från lika många olika kameramodeller så ser du själv. Och vad värre är: Varenda kamera i dag kan ställas in på många olika sätt för att du ska få ”manipulerade bilder i din smak”. Avancerade kameror har säkert många hundra inställningsmöjligheter. Och slutligen ”fixar” du bilderna i ditt bildbehandlingsprogram. Och ordet ”fixa” är lika med ”manipulera”. Hela kedjan från att du trycker på avtryckaren tills du ser den färdiga bilden är alltså lika med ”en kedja av medvetna manipuleringar”.

Jag hävdar att ”manipulering” i foto är ett måste. Om vi tittar på målarkonsten, dramatiken och filmskapandet finner vi – ofta – att realismen är stendöd. Att försöka skildra något som det verkligen är/ser ut är bortkastad energi som ger stendöda slutprodukter. Alla stora romaner, alla målade mästerverk, alla operor, alla minnesvärda filmer är ”skruvade och manipulerade” versioner av verkligheten. Francis Bacons målningar är inte realistiska. Trots det är de i mina och många andras ögon ”sannare än den så kallade verkligheten”. Många av Harry Martinsons romaner klassas som självupplevda. Men innehållet är ”vridet, förtätat, gallrat och `martinsoniserat´”. Och Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet” handlar inte om schack, inte om Max von Sydow och inte om pesten utan om något mycket intrikatare och mer mångfasetterat som inte låter sig nitas fast i ett enda ord.

Slutsats: Alla foton är manipulerade, i mindre eller högre utsträckning. Det går därför inte att säga ”nej tack till manipulerade foton”.

Men inte bara foton är manipulerade. Texter är ofta skrivna med ett speciellt syfte. Reklambranschen är en lögnfabrik. Diktaturer har sina speciella författargunstlingar, nästan alltid de som stryker regimen medhårs. Tjänster och gentjänster. Alla politiker har talskrivare, som genom texter ska få allt att framstå så mycket bättre än det egentligen är. Donald Trump har enligt mätningar uttalat fler än 1 000 lögner som med tiden blivit ”sanna” och som nu används av hans talskrivare som verklighetsbeskrivningar.

Mörbylånga kommun har öppet deklarerat att man köpt texter i Kalmar 24 för 60 000 kronor. Dessa texter ska ge en positiv bild av kommunen. Det sorgliga är att det måste till en stor begåvning för att skapa sådana ”ansträngda skönmålningar”; de sprejas ofta – omedvetet – med ”ett löjets skimmer”. Här är den senaste jag hittat – om kommunens bibliotek. I den kan man tro att man hamnat i paradiset redan under jordelivet. Allt är så fantastiskt och underbart och de många positiva fraserna är för säkerhets skull doppade i förstärkningsorden verkligen och väldigt.

Hur var det ordspråket sa? För mycket och för lite skämmer allt.

Slutsatsatsen torde bli en smula dyster: Att alla mänskliga uttryck är mer eller mindre manipulerade – vare sig vi vill det eller inte. Men det finns motgift: Analys och källkritik.

 

 

 


 

Annonser
Taggad , , , ,

Nutänkt och dåtänkt

”Det är mycket roligare att vara en sur gammal gubbe än en fånglad hurraropare. Och det finns också ofta skäl att oroa sig. Du blir gammal, sjuk och till slut dör du. Om du tänker på din förgänglighet varje dag kommer du utan tvivel att värdesätta livet mer. Detta är stoicismens memento mori – kom ihåg att du ska dö.”

Svend Brinkmann i ”stå fast” 2017. Författare och beundrare av stoicismens filosofer.

 

”Lämna allt annat åsido och håll blott fast vid detta enda. Betänk dessutom att vi lever endast detta korta, närvarande ögonblick; den övriga tiden är endera redan genomlevd eller också ligger den i dunkel. Obetydligt är alltså envars liv, obetydlig den vrå av jorden där han lever, obetydlig även den långvarigaste ryktbarhet; ty den fortplantar sig genom en rad av snabbt försvinnande människor som icke känner sig själva ens och så mycket mindre då de för längesedan döda.”

Marcus Aurelius, i ”Självbetraktelser”. Romersk kejsare och stoicistisk tänkare, född 121 död 180.

 

 


 

Taggad ,

är murphys lag glömd?

Guldfågeln-vatten ska inte vara farligt

Så lyder rubriken i Östra Småland 30 april. Vi som småningom ska tvätta oss i det och kanske till och med dricka det tackar. Men att dricka renat processvatten från Guldfågeln låter inte direkt lockande, och att det inte ska vara farligt känns som ett i all välmening lugnande men icke övertygande besked. I Östrans text framgår inte klart och tydligt om vattnet verkligen ska användas som dricksvatten, vilket förvånar. Det kan man dock läsa i Lantbrukets Affärstidning, ATL, 17 maj 2017:

”Nu finns en annan lösning i sikte. Industrivatten från Guldfågeln ska bli en del av Mörbylångas dricksvatten. Det rör sig om 900-1000 kubikmeter per dygn som går ut från produktionen.”

Norconsult har gjort en utredning om vattenkvaliteterna från dels Guldfågeln, dels bräckt vatten från Kalmarsund som också är tänkt att användas. Enligt Östra Småland skriver Norconsult:

”I vattnet som går från Guldfågeln till industrireningsverket är den fekala påverkan på råvattnet mycket stor. Halten E-colibakterier ligger i medeltal på 2 500 bakterier per 100 milliliter. I vattnet finns också risk för campylobakter och salmonella. Vattnet från Kalmarsund har höga kloridhalter, och det kan även finnas virus eller parasiter i råvattnet.”

Vad som – också! – oroar mig är att risken för de allt kraftigare algblomningarna i Östersjön inte nämns i artikeln. Kanske analyseras de inte heller i utredningen. Jag minns Bo Landins film om det vissa forskare blir mer och mer övertygade om, nämligen att cyanobakterier (felaktigt kallade blågröna alger) kan orsaka den dödliga nervsjukdomen ALS. Vi som sysslar med akvaristik vet hur vidrigt ett akvarium blir om det smittas med cyanobakterier. Klåda och huvudvärk blir ofelbart några av mina symptom på förgiftning om jag sticker ned händerna i ett cyano-smittat akvarium. Om tre fyra månader växer enorma områden av cyanobakterier till mellan Öland och Gotland

”Norconsult skriver att det finns en infektionsrisk, men enbart då smittämnen är kraftigt förhöjda och både RO och UV-anläggningen inte fungerar tillfredsställande”, fortsätter Östran.

Slutklämmen borde ramas in och sparas för eftervärlden: ”Detta är en extremhändelse och bedöms som mycket osannolikt.”

Så sade man även om riskerna för olyckor vid kärnkraftverken i Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. Murphys lag har tyvärr alltid rätt: Om något kan gå fel kommer det förr eller senare att göra det.

 

 


 

Taggad , , , , ,

detta med tid – om den nu finns, II

Om tid finnes, är den då lika med skillnaden mellan dessa bilder? Eller: Är det tiden eller omgivningen som bryter ned ekan till atomer? Eller jobbar tiden och omgivningen i lag, i symbios? Glasklara svar önskas.

12 april 2014 klockan 13:13:09.

25 april 2018 klockan 15:17:02.

 

 


 

Taggad

detta med tid – om den nu finns…

Det blåste rätt hårt i går men det var trots det skönt att sitta i den gamla träsoffan vid havet och läsa med en kopp termoskaffe på det rangliga bordet. Då och då tittade jag ut över havet som vid horisonten liknade smält tenn. Havet får mig ofta att känna mig tidlös.

Boken var bra. Boken kändes modern, författaren likaså. Ju mer jag läste, desto mer kände jag hur lika vi tänkte och tyckte, han Marcus och jag. Efter 20 sidor var vi meningsfränder, efter 30 själsfränder.

Boken heter Självbetraktelser. Författaren heter Marcus Aurelius. Nej, han sitter inte i Svenska Akademien. Marcus var kejsare i Rom, den kanske genialaste av dem alla. Boken skrev han för drygt 1 800 år sedan.

 

 


 

Taggad , ,

2000-årig filosofi gör comeback

”Stoikerna lade vikt vid det mänskliga förnuftet och vid att den djupaste glädjen i tillvaron uppnås genom att man ser det oundvikliga i ögonen: att livet är förgängligt och att vi ska dö.”

Det skriver Svend Brinkmann i sin ”antisjälvhjälpsbok” stå fast.

På ett annat ställe skriver han:
”Det kan vara ganska underhållande att, i samtal med entusiastiska, framtidsfokuserade bekanta, insistera på att allt var bättre förr.”

Svend Brinkmann inspireras av stoikerna, och han är emot dagens tjat om att fokusera på det positiva. Här vänder han på steken:
”Medan det i dag predikas positiv visualisering (tänk på allt du vill uppnå!), rekommenderar stoikerna negativ visualisering (vad skulle hända om du förlorade det du har?).”

En vass fråga att tänka över…

 

 


 

Taggad , ,

detta om tid

Jag har ett virusprogram. Tio gånger om dagen hör tillverkaren av sig med ett popuperbjudande om en ännu bättre programversion. I det fantastiska erbjudandet sägs att det bara gäller i 24 timmar.

Det har i dag dykt upp 263 dagar i sträck.

 

 


 

Taggad , ,

lugn, bara lugn

Plötsligt vill alla små-, halvstora-, självgoda och supersjälvgoda journalister och kulturpersonligheter spy. I alarmistiska artiklar ser den ena lättviktsreportern efter den andra chansen att föreslå vilka huvuden som ska rulla. Byt ut alla 18 ledamöter eller stäng antikboden och starta om hela klabbet till nåt nytt – nåt fräscht och pimpat.

Små och stora krönikörer, liksom kvällpressens supergubbtyckarmaskiner – som i tusen år har yttrat sig om allt från hur man skjuter älg eller separerar eller byter plåster på en skadad tumnagel eller förklarar den romerska kulturens nedgång och fall till hur man i dag löser ett politiskt problem i Senegal, i Rotebro, i Svenska Akademien eller på Mars. Nej, nu tog jag i i underkant, många av de här proffstyckarjepparna med tjocka plånböcker vet ännu mera. De vet allt. De framförs som allvetande självgoda gudar i pösiga, småhånleende attityder, som de charmigaste grannarna eller mest ordbajsproducerande i landet – och ibland i hela universum. Då och då får de också tillfälle att skryta över hur mycket pengar de har tjänat. Vid högtidliga tillfällen får de till och med säga att de har tjänat mer än den där andre duktigponken. De har i decennier suttit och slötrummat in sina krönikor i landets största kappvändarkvällstidningar som mjölkat dem likt nyckelpigor som drar vinsten ur bladlössen. Och det sorgliga är att man nästan alltid vet vad de kommer att skriva. De är stöpta. De har stelnat. De är egentligen för länge sen döda. Trots det vet de allt.

Det är nog därför det ser ut som det gör i landet ity att dessa allvetare har det digitala försprånget genom de tidningar som lever på dem. Blaskan ringer upp, kastar ut frågan: Nå, vad kan du säga om den här jävla soppan? Det tar några minuter att få upp ”det sensationella uttalandet” på webben. Folket och politikerna får sitt pratminus så vi alla kan leva vidare i vetskap om den absoluta sanningen. Dessa tidningar och eterkanaler sprider ”femminuterstänk” hellre än att samarbeta med de eftertänksamma – som kan tänka på riktigt. Ty riktigt tänkande kräver tid. Det har det alltid gjort. Snabbare datorer och tusen appar till lilla mobilen hjälper inte. De kan inte tänka, bara få dig att tro att du tänker. Och i dag bygger nästan allt på tro.

Svara mig på min fråga: Hur kan alla dessa utanförmänniskor veta att de har rätt när fakta inte finns, när den externa utredningen inte är offentliggjord, när det mesta byggs på skvaller. Ingen vet egentligen nånting efter en veckas Hela havet stormar. Vi tror och vi hör och vi tror oss ha hört fastän vi knappt vet ett piss. Men lik förbannat talar alla som om de vet nästan allt – innan den gjorda advokatutredningen är öppnad för insyn och fakta sitter som fjärilar spetsade på nålar. Besserwissrar och självgoda krönikörer må kalla akademiens ledamöter för ”femåringar i sandlådan” eller sammanfattar hela det komplexa händelseförloppet med ”vem bryr sig?” Då har man kommit långt från begreppet ”tänka efter”?

Samtidigt tar konturlösa kulturarbetare och bleka politiker utan kurs och kontur chansen att slicka fingret och hålla upp det i tyckarvinden. Åh. Det blåser dit. På med knytblusen. Fort som fan. Och så en selfie på Facebook och Instagram med den lilla knuten så gulligt slagen under lilla hakan. Jag är med. Jag är med på den rätta sidan! Säg att jag är bra! Säg det! För nu har jag väl räddat Akademien!? Och vi vinner väl valet på det här?! Och får nya jobb i teve? Larviga såna men de ger ju dock stålar!

Signalpolitik och mediernas oförmåga att hålla huvudet kallt blir sannolikt framtidens stora problem inom politik och samhällsutveckling. Alla dessa människor som på ett bräde serverar quickfixar i vitt skilda ämnen förfasar sig ofta över hur omvälden ser ut. Hur hopplöst det är med alla krig, alla konflikter, all oro och orättvisa.

Dessa sanningssägare är själva splittrade av problem som inte går att lösa med ett enkelt pratminus i en tidning. Många har ältat personliga problem sen barnsben. Många är skilda, ofta i hjärtskärande processer som drar ut på tiden. Flera av dem kommer aldrig ens att kunna skaka tass med sitt ex, trots att det lilla vattenglaskaoset endast omfattar två människor. Två! Andra är jagade av kronofogden för att de inte delar synen i vissa frågor med Skattemyndigheten. Några få är till och med misstänkta för brott – för att de inte kunnat komma överens med en enda kompanjon – eller med svensk lagstiftning. En rätt stor andel ligger i fejd med grannar och kollegor. En ännu större grupp går på terapi för att stärka sitt självförtroende. Och massor av de politiker som har till jobb att megafonera ut ”sanningar” går dels på kurser för att stärka sitt självförtroende, dels på så kallad ”medieträning” för att lära sig ”att komma undan journalisternas kinkiga frågor genom ickesvar”. Rätt många har dessutom alkoholproblem och därmed svårt att samarbeta med någon enda människa, i vissa fall till och med med sig själva.

Man kryper utmed marken. Så blåser det till… Upp med det slickade fingret… Så ja, nu känns det påpassligt att säga nåt rätt och sunt igen, att tycka nåt riktigt prakträtt! Jag var ju ändå scout när jag var liten och allt dumt jag gjort är preskriberat.

Den enda riktiga människan i Akademiensoppan slabbiga sliskiga träsk är Kristina Lugn. Lyssna på henne här i en intervju från i går. Kontentan är att ingenting är så lätt som alla förståsigpåare, alla yrkestyckare, alla utanförtyckare, alla småtyckare och alla tidningskåsörer och pösiga proffstyckare försöker få oss att tro. Med mänsklighet försöker hon ge en mänsklig bild av det inferno som uppkommit, den lilla fejd som många yrkestyckare menar har skämt ut Sverige i hela världen och kanske även ruckat på jordens bana runt solen och styrt ut Golfströmmen från Europa så vi alla kommer att frysa ihjäl… Tänk om de för en gångs skull får rätt!

 

 


 

Taggad , , ,

ett helt uppslag om… snömos

Snömos är alltid snömos. Denna skakande sanning slår mig då jag morgonchockas av tre helsidor i dagens Ölandsbladet. Nästan hela sidan två + ledaren + ett helt uppslag! Är det krig!? Nej, en rent sagolik rubrik lugnar mig:

Turistchefen lämnar när turistsäsongen startar: ”Kändes som en bra tajming”

Tja, vad säger man? Ska man skratta ihjäl sig eller flyga långt bort och försöka tänka på nåt annat än dessa ständiga misslyckanden inom turismutvecklingen på Öland? Om turistchefen fått silkessnöret eller i måndags valde att ta sin Mats ur skolan framgår inte av de fem artiklarna i ämnet. Men egentligen framgår ingenting i den branschen, eftersom den likt religionen och politiken är förgiftad och fördunklad av ord och uttryck som ingen människa vet vad de står för. Låt mig plocka lite till intet förpliktigande kommunikationsspråkligt navelludd ur artiklarna:

infopoints
operativa arbetet
strategiskt arbete

kommunikation
målstrategi
visionsstrategi
marknadsstrategi
strukturerat
fokuserat
destinationsutvecklare
digital närvaro
sociala kanaler
teamarbete och förtroende
inhouse
plan och strategi
form av rekrytering
i superfas

Uppslaget i Ölandsbladet innehåller – förutom spaltmeter av turismsnömos – en rubrik följd av ett underbart pratminus:

Rekryteringen kostade en kvarts miljon kronor
– Det var en bra rekrytering, fram till i måndags, säger Henrik Yngvesson (M).

 

 


 

Taggad , , ,

milstolpe i världshistorien

Någon har tänkt. Någon har tänkt i Kalmar. För första gången någonsin ska cykellederna där sopas rena från grus – före gatorna! Det skriver Östran i dag.

Det är ett gigantiskt beslut. Det är första gången i världshistorien som cykeln sätts före den heliga bilen. Denna prioritering är en miljösatsning, den är en moralisk fingervisning av gudomlig dimension – och den är modig.

Tänk att det finns folk som tänker. Hoppas nu att prioriteringen av cykelledsgrussopningen inte grusas av klåfingriga byråkrater eller notoriskt motoriskt bildyrkande män i bilklubbar och deras avgasande riksförbund.

 

 


 

Taggad ,

livets mening: tårta!

I går invigde kommunalrådet Henrik Yngvesson ett nytt boende vid Äppelvägen i Färjestaden. Östra Småland berättar:
”Här hade personalen dukat upp med tårtor och andra godsaker.” I en bildtext skriver tidningen: ”Det blev snabbt fullt i Kärnhuset där invigningen följdes av gofika.”

Jag häpnar. I nio av tio tidningstexter om pensionärer som samlas tycks livets höjdpunkt vara synonymt med ”fika”, ”gofika”, ”godsaker”, ”tårta”. Bjuds dessa onyttigheter kommer gamlingarna, ity det är gofika och tårta de betraktar som livets mening. Och tårta är allra bäst!

Personligen avskyr jag tårta och bullar och godsaker. Varför inte servera nåt i stil med det som ”ännu så länge ickepensionärerna” käkar: en blodig biff, en hälleflundra med vitvinssås, melonglass med nyplockade körsbär. Till det en flaska vitt eller rött – och kanske en stor rackare whisky som avslutning.

Genom denna meny skulle pensionärer känna sig som ganska normala människor. Ganska.

 

 


 

Taggad , ,

den som gräver en grop åt andra…

_ _ _ faller inte själv däri.

Däremot ”faller” vi cyklister dagligen i alla meterlånga ingrepp som gjordes av ”någon” för att få fram bredband i Södra Möckleby. Undrar om denna ”någon” också lägger igen groparna, som nu börjar bli så djupa att tankar på ett byte till mountainbike tar allt fastare form?

Bilderna nedan togs vid torrt väder. Groparna blir djupare vid blöta.

Taggad , ,

varför mår vi så dåligt?

Tidningskrönikor är intressanta, även om de är dåliga. Det slår mig att krönikor av människor under 30 år nästan alltid börjar med ordet jag. Rubriken är ofta en uppmaning till skribenten själv: Nu räcker det! Nu får det förbanne mig vara nog! Du duger som du är! Jag duger som jag är! Från och med nu ska jag vara människa! Nu skiter jag i alla krav! Nu är jag väl ändå vuxen!

Orsakerna till dessa stridsrop är naturligtvis mer eller mindre tragiska. Många unga känner sig ”iakttagna och värderade”. Många mår psykiskt dåligt, sämre än någonsin om man ska tro mediernas beskrivningar. Andra känner sig kränkta, bespottade, hatade. Jag tror att en del av orsakerna är den ocean av självhjälps-böcker som de senaste decennierna översvämmat bokmarknaden och som – naturligtvis! – inte håller vad de lovar. Gjorde de det skulle de ju inte behövas.

Personligen är jag sedan länge trött på alla käcka uppmuntringsutrop och framgångslöften från psykcoacher, självförtroendetränare, företags- och personlighetsutvecklare, semipsykologer, självkänslaguruer, mindfulnessgudar, välmåendeprofeter och mentalvårdshurtbullar av alla de slag, som till och med yrkesmässigt sprider sitt lättköpta örongodis.

Jag googlar på:

”självhjälpsböcker självkänsla” och får 5 959 träffar
”självhjälpsböcker depression”               9 480 träffar
”självhjälpsböcker om ångest”              13 300 träffar
”bästa självhjälpsboken”                        27 000 träffar

På fyra sökningar om lidande som kan botas med självhjälpsböcker får jag alltså över 50 000 träffar. Vad säger det om oss själva? Vad säger det om vår tid? Svend Brinkmann har i sin ”antisjälvhjälpsbok” Stå fast många intressanta funderingar i ämnet.

Om hans – och eventuellt mina egna – orsakshypoteser återkommer jag till – då och då…

 

 


 

Taggad

medial idiotförklaring

Det finns många som ogillar Donald Trump lika mycket som jag. Men USA och Sverige kan tyckas ligga på skilda planeter när det gäller ”medialt tyckande”. Titta på detta inslag om vad Lawrence O’Donnell anser om presidentens självpåstådda intelligens och smarthet. Det vi får se är en flera minuter lång idiotförklaring av landets ledare och befälhavare.

Kan du tänka dig en svensk TV-krönikör leverera samma förödande underbetyg om Stefan Löfvén – kompat av ett så påtagligt leende?

 

 


 

gått vilse eller dött?

Man ska inte gnälla. Men ibland måste man. Det är så skönt…

Varför är vi så rädda för att använda de rätta orden om döden? Jag blir så less på att läsa och höra om alla som går bort, nu senast Kerstin Dellert. Varför detta ”fega” ordval? Gått bort? En som lär sig svenska måtte tro att vi är många i det här landet som går vilse och aldrig hittar hem igen.

Man avlider eller dör hemma i sängen eller på sjukhus. Får man en man en meteorit i skallen omkommer man.

Eller?

 

 


 

Taggad , , , ,

det enkla livet – och det hopplösa

Jag fortsätter läsa Anaïs Nins dagbok. Nu del 5. Anaïs har kommit till Mexiko. Hon älskar människorna och där vill hon leva det enkla livet – nära naturen, med vänner, i kärlek, utan förljugenhet, utan ”fernissa”. Så känner vi väl alla ibland.

Är det konstigt att man längtar bort nån gång? sjöng Lena Andersson för länge sen. Den frågan ställer jag mig ofta, mer än nånsin efter att ha upplevt två chockartade krogmiddagar tätt på varandra. Vid den första satt nio medelålders personer vid bordet. Alla nio satt måltiden igenom och tittade ner i sina mobiler. Ingen sa ett enda ord. Vid middag nummer två satt sju yngre människor vid två bord. Sex av dem ”stirrade telefon”. Den sjunde tittade rakt ut i intet och jag såg på henne att hon undrade vad som var fel – med henne, med umgänget, med mänskligheten, med livet.

Mitt intresse för datorer kräver viss speciallektyr. Men allt har gått för långt. Den teknik som intresserat mig är på väg att utvecklas till ett hån mot mänskligheten. I den senaste numret av PC för alla läser jag följande notis- och artikelrubriker:

  • mobilen varnar för dålig hud
  • kalsongerna skyddar mot strålning
  • smart väska följer efter dig när du reser
  • Foldimate viker tvätten helt automatiskt
  • Philips pannband ska hjälpa dig att sova
  • Kohler styr badrummet med rösten
  • låt tandborsten analysera dina tänder
  • virtuella etiketter i LG:s smarta kylskåp
  • så styr du värmen från din mobil

Jag längtar bort. Jag längtar till det enkla livet. Jag längtar till livet runt en lägereld. Jag längtar till min koja med säng av granris och min ungdoms sönderlästa Lägereldar längesen av pälsjägaren i Kanadas urskogar Harry McFie – och kanske också volym 5 till 7 av Anaïs Nins dagbok.

 

 


 

Taggad , , ,

18 miljoner fattas – bibliotek får inte köpa böcker

På ”mitt” bibliotek möts jag av nyheten att inga böcker får köpas in. Det råder inköpsstopp. Mörbylånga kommun har alltså inte råd att köpa in böcker till den lilla men välskötta boksamlingen i Södra Möckleby. Nyheten gör mig konfunderad, för att inte säga nedslagen – och förbannad.

Jag tänker… En kommun som inte ens har råd att köpa in några böcker – har den en framtid? Kan jag bo kvar i en kommun där jag bara får läsa gamla böcker? Men jag vet att lilla Sverige alltid ska vara så förbannat juste, så exemplariskt demokratiskt och rättvist. Råder pengabrist ska alla spara, vare sig gnetandet ger 5 kronor eller 50 miljoner. Den ynka biblioteksverksamheten ska snörpas lika mycket som de verksamheter som kostar hundratals gånger mer. Vad kostar socialvården i Mörbylånga kommun jämfört med biblioteken? Vad kostar hemtjänsten i Mörbylånga kommun i jämförelse med biblioteken? Vad kostar vatten och avlopp i jämförelse med biblioteken? Och vad kostar beslutsfattarna själva i Mörbylånga kommun – i jämförelse med biblioteken?

Jag vet svaret. Jag vet hur landet ligger. I Sverige måste vi vara rättvisa; alla ska beskäras lika mycket. Alla! Alla verksamheter ska drabbas lika. Det är nåt gammalt vadmalsstinkande östyskt, sovjetiskt över detta skenfagra och räddhågade tänkande som skrämmer mig. Vi lever invaggade i lögnen att vi alla är lika och därför ska bestraffas och beskäras procentuellt exakt lika mycket. Varför? Vari bottnar denna feghet, denna löjliga rädsla för att prioritera, göra befogade undantag, visa en politisk vilja som inte är infekterad av ”demokratisk skenhelighet” och ”naivt och falskt rättvisepatos”?

Här träder säkert vän av ordning in på arenan och säger att biblioteken inte bara sysslar med böcker. Dom har också andra verksamheter som kostar: datorer och musik, exempelvis.

Än sen!? är mitt svar. Det går att prioritera även bland dessa utgifter. Hur mycket kostar bibliotekens reda bokinköp per år? Är det logiskt att snörpa den summan – för just ett bibliotek?

Jag måste förstå vad denna ”hysteriskt överdrivna demokratiska spariver” emanerar i. Jag googlar på underskott och Mörbylånga kommun får jag upp mellan 40 000 och 70 000 träffar beroende på sökordens exakthet. Det som genast slår mig bland fångsten är att det tycks råda ett evigt underskott i kommunen. Ett evigt underskott! Den naturliga frågan blir naturligtvis: varför? Sen i augusti – eller är det maj –  har all verksamhet belagts med inköpsstopp och man snålar på allt och alla. Se googlingen nedan!

Dyster läsning för oss kommuninvånare.

Ovan kan vi läsa:

9 maj 2017. Mellan 12 och 18 miljoner saknas i Mörbylånga kommuns budget.
Fråga: Vet man inte ens den exakta summan? Är det vettigt att summan diffar på 6 miljoner? Sex miljoner som ingen vet var dom är eller vart dom gått eller vad dom betalade eller var dom gömmer sig?!

3 april 2009. Mörbylånga kommun tvingas dra åt tumskruvarna ordentligt. – Det handlar om 18 miljoner kronor, avslöjar kommunalrådet Kent Ingvarsson.
Fråga: Det här är en åtta år gammal notis. Åtta år! Och även då saknades just 18 miljoner! Det saknades 18 miljoner under Ingvarssons tid och samma summa saknas under Yngvessons era. Vad menas? Går det inte att leta rätt på miljonerna?

7 oktober 2017. Nya miljoner fattas i Mörbylånga. I början av året upptäcktes att upp emot 18 miljoner fattades i budgeten för 2016. I maj fick samtliga enheter ett besparingsuppdrag för att spara…
Fråga: Men vad i helskotta säger dom?! Nya miljoner fattas? Finns ingen i kommunledningen som kan räkna plus och minus? Vem är ansvarig för att NYA miljoner fattas?

9 maj 2017. På tisdagen kom beskedet att Mörbylånga kommun går med ett stort underskott. Det handlar om mellan 12 och 18 miljoner kronor som ska…
Fråga: Nu dyker dom där 18 miljonerna upp igen. Just dom där 18! Och dom fattas, men ingen vet om dom egentligen är 12 miljoner. Det kan alltså vara 12 miljoner som fattas. Eller 13. Eller 14. Eller 15. Eller 16. Eller 17. Eller 18. Men götapetter, en miniräknare köper man på macken för en tjuga i dag. Köp en på studs, kommunpolitiker. Det finns en mack kvar i Färjestaden! Dom kanske har. Och när får kommuninvånarna veta varför alla miljoner saknas? Och exakt hur många dom är? Det är stor skillnad på 12 och 18  miljoner!

Alvarsamt2 vill ha svar på frågan: Hur kan 18 miljoner fattas? Har dom sprungit bort? Och är dom 12 eller 18 eller 14 eller 16,5? Någon i kommunbunkern vet väl? Och vem i helskotta är ansvarig för denna iögonenfallande ”sifferdimma”?

”– Inget brott har begåtts av någon. Förklaringen är att det inte funnits dokumenterade rutiner. Nu förstärker vi kommunens ledning och styrning, säger Ann Willsund” i Barometern 9 maj. (Ann Willsund är kommunchef, alvarsamt2:s anmärkning).

Men hallå! Saknas det dokumenterade rutiner?! Jobbar ni på känn? Sprätter ni ut pengar utan bokföring? Kommunen bildades 1971. Har ni inte hunnit bygga upp dokumenterade rutiner på 46 år!? Betyder det att 18 miljoner kronor kan ha runnit ut i alla möjliga små pölar, helt omöjliga för kommuninvånarna att spåra? Vad säger politikerna? Ingen i kommunledningen kan väl nöja sig med att 18 miljoner bara är ”borta”? Var finns det politiska ansvaret? Vem ger hårdfakta utan ordbajs!

Ska det två-dar-i-veckan-öppna biblioteket i Södra Möckleby behöva släcka lamporna och gå över till stearinljus för att kommunekonomin ska gå runt? Ska vi besökare bara få läsa gamla böcker, eftersom inga nya får köpas in? Om jag vill låna en bok som kommer ut i december, måste jag då be bibliotekarien om att fjärrlåna den från kommun där det inte fattas 18 miljoner? Svaret är sannolikt ja.

* * *

Nu ska alltså alla snåla. Alla! Även biblioteken! Alvarsamt2 ringde upp June Söderström, chefsbibliotekarie.

Alvarsamt2: Varför får inte biblioteken köpa in böcker?

June Söderström: – Det är inte bara vi som måste spara. Alla ska göra det.

Alvarsamt2: Så det är totalt inköpsstopp som gäller?

June Söderström: – Ja, i det närmaste. Vi kan göra minimala inköp, men inte mer. Det gäller alla kommunens verksamheter.

Alvarsamt2: Hur mycket kommer ert inköpsstopp generera i reda inbesparade pengar till kommunen?

June Söderström: – Mellan 100 000 och 200 000 kronor. Men alla måste spara.

Alvarsamt2: Hur ser framtida budgetramar ut för biblioteken?

June Söderström: – Nästa år blir budgeten som i år. Den minskar alltså inte. (Alvarsamt2:s kommentar: Det gör den visst på grund av inflationen). Sen hoppas jag att vi får normal budget från 2019.

Alvarsamt2: Har du möjligen hört nåt om dom här försvunna 18 miljonerna?

June Söderström: – Nej.

* * *

Jag tänker… En kommun som inte ens har råd att köpa in böcker till sina bibliotek – har den en framtid? Kan jag bo kvar i en kommun där jag bara får läsa och låna gamla böcker på biblioteken?

Svaret är nej.

För dig som vill läsa mera:
http://www.barometern.se/oland/morbylanga-maste-spara-miljonbelopp/
http://www.olandsbladet.se/oland/nya-miljoner-fattas-i-morbylanga/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=6693024

 

 

Taggad , ,

tiden däremellan

Hon ser ut att heta Jihinga. Hon är medelålders, kort med rött uppsatt hår. Hennes ögon glimmar silver. Kanske kommer hon från Honduras. Ja, jag tror det. Jihinga från Honduras låter bra. Jihinga skrattar gott och fixar allt. Hon pratar hemmagjord svenska och visar alla tänder då hon skrattar. Jihinga arbetar på ett av få ställen i Kalmar med internationell prägel. Här är många invandrare, nyanlända och de som varit här i decennier. Många bor i närheten men andra åker långt för att hitta det de saknar.

Vissa besökare går tankfullt och långsamt runt bland hyllorna, tar tag i ett föremål, väger det i handen, kramar det, vrider och vänder på det, luktar på det. Är det detta jag behöver? Andra går i sällskap, skrattar åt krimskrams eller udda kläder och hattar och kepsar och går vidare.

På en hylla står små blomkrukor utformade som väderkvarnar. Som väderkvarnar! De är gjorda i porslin. De är fula, mycket fula. Å andra sidan kostar de bara fem kronor styck.

En hel vägg är fullhängd med konst. Dålig konst. Förfärligt dålig konst, med ett enda undantag. Du får en liten målning för en tia, en stor för en tjuga. Bara ramarna kostar det tiodubbla som nya.

Där kommer han. Jag ser på håll att han är kännare. Han glider in i rummet, intar snabbt sin pose, gnider lätt med utsträckt pekfinger upp och ned över läpparna och granskar utbudet. Så går han hastigt fram mot väggen och lyfter ned fyndet. Utan att titta mer på målningen går han direkt mot kassan, betalar, skyndar ut. En Kandinsky som plansch 130 x 80 centimeter för 75 kronor.

Här finns också ett kafé. Mackorna är goda. Och billiga. En köttbullssmörgås kostar 20 kronor. En sillmacka lika mycket. Räkmacka 30. Våffla 15. Gott kaffe som inte tillåts stå och surna. Här sitter ibland smala och ytterst allvarliga män och läser. En läser om måsfåglar, ser jag. Han är koncentrerad. Han är i bubblan, märker inte hur köttbullarna ramlar från mackan när han äter. En annan koncentrerad man läser om tarmarnas bakterieflora. Också han är allvarlig. Här sitter förstås också ensamma kvinnor. Många är äldre. Några har håret i sjal. En läser en bok i elegant läderfodral, en annan pickar text på sin nalle – och skrattar plötsligt åt ett svar.

Han som läser om tarmarnas bakterieflora får förstärkning. Åtta män omringar hans bord till prat och glam. Han som först satt ensam och läste pratar högst och de andra lyssnar.
– Med den bakterien i tarmarna skiter ni dumdumkulor, säger han högt. Alla vid bordet skrattar.

Vi andra låtsas som om vi inte hört. Vi svenskar äter våra köttbullsmackor och dricker vårt kaffe. Vi svenskar är tysta. Vi svenskar hör inte. Inte ens dumdumkulor biter på oss.

Fem medelålders män från Balkan kommer in. De måste vara från Balkan. Bara folk från Balkan ser ut så. Bara folk från Balkan pratar så. De beställer kaffe, inget annat, hos Jihinga från Honduras bakom disken. Jihinga skrattar och gestikulerar.

– Kårtlesaren krånglat micket, säger hon och skrattar. Hon har ett litet förkläde med Musse Pigg över sin runda mage.

Jag leker med tanken att Jihingas och mitt liv skakades om av samma orsaker som fått henne att fly till Sverige – ett land som jag då skulle tvingas flytta ifrån. Då skulle jag nu stå bakom en kafedisk i Honduras, kanske i den lilla staden La Ceiba med ansiktet vänt mot Kuba. Skulle jag då skratta som hon?

Balkanmännen i svarta skinnjackor slår sig ned vid bordet bakom mig. De luktar cigarettrök. En av dem lägger en genomskinlig påse på bordet. I den ligger tre eller fyra blomkrukor utformade som väderkvarnar. Jag hör allt de säger. Men jag förstår inte ett ord. Balkanmännen pratar högt, och då och då skrattar de ännu högre. Ibland anar jag en vemodig skiftning i deras samtal. Jag förstår inte ett ord men känner igen tonen av vemod. Jag är svensk. Jag vet mycket om vemod.

Jag dricker mitt kaffe och går mot bokhyllorna. Här har jag köpt ihop ett fint bibliotek genom åren. Fem kronor volymen. Många bra författare. Här har jag fyndat titlar av Vilhelm Moberg, Sven Delblanc, P. O. Enquist och den så bortglömde Ernst Brunner. Jag köper ”Tiden däremellan” av Maria Dueñas. Jag befarar att den är en skitroman men köper den när jag läser baksidestexten: ”Tiden där emellan är delvis baserad på brittiskan Rosalinda Fox memoarer. Fox var älskarinna till Juan Luis Beigbeder, den spanske generalkommissionären i Marocko och sedermera Francos utrikesminister.”

Jag slår mig ned i en riktigt snygg soffa för bara 1 700 kronor. På andra sidan soffbordet står en soffa för 1 600. Jag minns. Jag bodde i Spanien då Franco styrde med järnhand. Mina föräldrar hyrde villa i Torremolinos i 1950-talets början. Bakom den fanns en garrotteringsplats. På andra sidan bodde folk i grottor, folk som plockade utspottad mat från marken. Jag har än i dag kvar foton där jag står omringad av magra zigenarbarn som aldrig fått tvätta sig. Och en underbar bild där den tidens störste tjurfäktare Luis Miguel Dominguin högtidligt ger mig ett par banderillas. Bilderna togs av min far, reportern.

En bit bort håller Jihinga från Honduras låda. Hon pratar och skrattar och serverar mackor med köttbullar och sill. Männen från Balkan går. Men de lämnar kvar sitt vemod. Jag tänker. Jag minns. Livet är lika med minnen. Livet är sällan nu. Livet är minnen och framtidshopp, mycket sällan nu.

I denna märkliga lokal i Kalmar kan man köpa ihop ett helt hem för en tusenlapp eller två – till och med åtföljt av ett bra bibliotek. Det var länge sedan jag köpte ett hem. Men i dag köpte jag ”Tiden där emellan” för fem kronor.

Det grämer mig att jag minns så lite av just den tiden, tiden där emellan – tiden mellan då och i dag.

Taggad

nyfiken har aldrig tråkigt

Många äldre människor riskerar att stängas ute från den digitala världen. Därför behövs goda exempel på motsatsen. Jag blir glad när jag i dag läser lördagsartikeln I Östra Småland om Ingemar Lindgren i Borgholms kommun. Han är 93 och jobbar vid nån av sina fyra datorer varje dag – med släktforskning, mejl, foton, googling och bankärenden.

”- Det krävs nyfikenhet och det har jag, säger Ingemar Lindgren.”

Sorgligare att läsa i samma artikel är att intresset för Internet är minimalt på Ölands äldreboenden. Själv tror jag att Internet skulle kunna bli en fantastisk möjlighet till hjärngympa, skapande och kommunikation med andra.

Men så är det, utan nyfikenhet och intresse blir det inget av något…

Taggad ,

tankar i solnedgång

solnedgang

Information från Mörbylånga kommun ligger i brevlådan. Den innehåller en hel del matnyttigt. Men en rubrik känns ”fel”: Träffpunkter för pensionärer Under rubriken kan jag läsa om fyra träffpunkter och öppettider för dem.

Men varför skikta och exkludera människor så mycket som vi gör i dag? Varför gruppera, sortera och dela in i olika kategorier – samtidigt som debatten svämmar över av viljor att inkludera, omfamna och skapa gemenskap. Varför – i slapphetens tecken – verka för ännu flera så kallade parallella människogrupper och samhällsklasser?

Man kan skruva frågan ett snäpp till: Varför måste statsminister Stefan Löfvén ”ta ledigt” från jobb och Almedalsvecka för att få tid att träffa så kallat vanligt folk? Är inte det ett totalfiasko för det inkluderande samhället?

Åter till Mörbylånga… Varför träffar för pensionärer och inte för alla? På de många möten jag har varit på under mina sex år på Öland har jag inte träffat en enda människa under 40 år. Och bara en invandrare. En!

Mitt rubrikförslag blir: Träffpunkter för människor

Taggad , ,
Annonser