Kategoriarkiv: tänkt

tugga på eller skapa nytt Silicon Valley?

Om du cyklar söderut från Kastlösa ned till Ottenby och upp östra sidan till Alby inser du snabbt att södra ön inte mer än marginellt kan vända av- eller utvecklingen av södra Öland. Vi bor i nästan öde land!

Frågor: Ska man försöka vända trenden? Om ja, varför?

De allt färre åretruntboende blir också allt äldre. Om ingenting händer blir hela södra Öland inom kort ett enda stort ålderdomshem. Och mycket lite kommer att hända. Orsaken är enkel: Det finns inga arbeten som lockar ungdomen. Därför finns ingen ungdom och därför finns ingen ”acceleration”. Och det finns inte pengar till att göra något omvälvande.

Mörbylånga kommun är fattig och Kraftsamling Sydöland tillsammans med mindre pekuniära stöd ger inte möjligheter till annat än ”kosmetiska förbättringar”. Det kan bli en busskur där, ett utegym där, ytterligare en busstur i veckan, nån liten förbättring i periferin som inte spelar någon som helst roll i en eventuell omvälvande utveckling till det bättre – eller ska jag säga ”till nåt annat”? För vad betyder egentligen ”till det bättre”?

Tanken på en omvälvande utveckling av södra Öland är sannolikt otidsenlig, omöjlig, bortkastad och rent av fånig? När jag läser Mörbylånga kommuns Strategi för utveckling av södra Öland blir jag kallsvettig. Så många intetsägande vackra ord staplade på varandra på 21 A 4-sidor. Skriften är från 2016 och jag ska inte trötta dig med citat eller klipp, bara exponera en enda uppgift: Mellan 1980 och 2015 minskade Sydölands befolkning från drygt 1 800 till färre än 1 000. Hur många vi är nu törs jag inte ens tänka på. Står sig trenden, vilket allt talar för, är vi ”bara några hundra” inom nåt decennium eller två …

Vi står inför valet att låta trenden fortsätta – eller försöka vända den. Klokast vore kanske att låta det gå som det går mot färre och äldre åretruntboende. Man kan då lägga allt krut på att försöka få turisterna att stanna lite längre med enkla, billiga insatser. Södra Öland förblir då en livskraftig bygd under sommarhalvåret och ett ide för de få kvarvarande Ölandsbjörnarna under vinterhalvåret. Och det är inget fel i det. Det är kanske till och med det mest realistiska målet.

Ska man däremot på ett omvälvande sätt försöka vända trenden måste enorma insatser till. Det första steget måste bli att locka hit ungdom. Men vad ska den arbeta med när i stort sett all industri är historia? Och den lilla som finns intresserar inte många yngre. Dessutom kommer den säkert att förr eller senare flytta norrut. Jag kan bara tänka mig att internetbaserade arbeten är möjliga, allt från kultur (medie- och musikproduktion, konst, tidnings- och bokutgivning, kläd- och möbeldesign, arkitektur, reklam, video, text) till högteknologi (vind- och solkraft, data och webb, energi och miljö, spelutveckling).

Ett steg i den riktningen vore att skapa ett centrum för södra ön där de internetbaserade möjligheterna – ett öländskt Silicon Valley i miniformat – går att utveckla. Grönhögen är nog lämpligast. Men för att bilda ett sånt centrum krävs många tiotals miljoner kronor. Det är orealistiskt att staten/Länsstyrelsen skulle se nån mening i en sån satsning. Staten och de politiska partierna har mer och mer blivit förvaltare, allt mindre nytänkare/motorer. Urbaniseringen har gått så långt att den blivit självgående.

Det troliga är väl att det lunkar på som det gör. Avfolkningen fortsätter, ännu flera jobb vandrar norrut och södra Öland blir en öde vinterbygd och en sjudande sommarbygd. Det ska vi som bor här kanske vara nöjda med och i mån av ork, tid och pengar utveckla vissa mindre möjligheter, exempelvis att:

  • få sommarboende att stanna längre. Varje vecka mer är en seger.
  • bygga bostäder i Grönhögen.
  • utrota bytänkandet och ta ett samlat grepp för hela södra ön, ungefär Degerhamn i väster till Segerstad i öster. Då skulle vi få en hyfsat god chans för en livsmedelsbutik.
  • satsa på hamnen, båtlivet, husbilarna och golfen i Grönhögen. Grönhögen kan bli ett marint centrum med sommarbodar. Redan nu ser vi där många båtar från stora delar av Europa. Anordna årlig regatta, seglarskola, bygg hopptorn, skapa sittplatser på norra piren, reparera den södra.
  • degerhamnarna går man ur huse för att få Länsstyrelsen att ta tillbaka sin dödsdom över ställplatsen i Degerhamn. Ställplatserna i Ventlinge och Össby kompletterar.
  • dra på ännu mer för fågelskådning och besläktade ämnen på Udden och i Naturum.
  • utveckla ”konsten” och gallerierna.
  • skapa en pendang till Grönhögen på östra sidan av Gräsgårds fiskehamn, som skulle behöva en ordentlig ansiktslyftning. Annys Fiske visar att även en extremt enkel servering kan bli ”världsberömd”.
  • på lång sikt utveckla framtidssporten ”långfärdscykling”, som skulle kunna bli rena injektionen för hela Öland. Dessvärre har ledbygget Fyr till fyr skötts på ett amatörmässigt sätt. Öland borde lära cykelstrategi av Bornholm, som besöks av 150 000 cyklister om året – trots att man bara kan ta sig dit med färja som tar flera timmar.

Ja, det var min lilla fundering över södra Ölands framtid. Den är enkel. Det finns bara två alternativ: Att tugga på som i dag eller satsa skjortan. Men eftersom ingen vill betala skjortan blir bara ett kvar. Och det får kanske duga. Det är kanske till och med rent genialt?


 

Märkt , , ,

det vi alla vet men inte förstår

allting-har-ett-slutAllting har ett slut – texter, filmer, bruk, träd, människor… Fotot visar den gamla ruinen i Södra bruket, Degerhamn. Rykten säger att de fällda träden i dag ska börja flisas på plats.


Märkt

Den nya religionen

I upprepade helsidesannonser i gammelpressen står en leende kille i enorm halsduk och gör tummen upp. I annonstexten får jag veta att jag kan lyssna på honom på en välgörenhetsgala i slutet av månaden för bara 170 kronor. Äg ditt liv heter tillställningen som görs i samarbete med en märklig konstellation företag: Hilda, Kalmar Stadsmission, Handelsbanken och Pontuz Löfgren.

Killen i halsduk är bara en i raden av de senaste trettio årens långa lista på ”överpositiva, ständigt leende framgångsförkunnare”, flitigt anlitade av villrådiga landsting och företag med för mycket pengar i personalvårdspotten.

Vem är då killen? Han heter Magnus Helgesson och har skrivit en bok. Den heter Vägen till Månen. Jag söker på nätet och kommer till dussinet föreläsningsförsäljare. På en sida läser jag:
Som 12-åring var Magnus Sveriges yngsta företagare och växte därifrån vidare till att bygga ett varumärke med sådan dragningskraft att medarbetarna frivilligt tatuerade in loggan på kroppen.

På en annan står det:
Magnus skrev en bok på några få timmar. Det är hans första med det lär komma fler. Den tryckta upplagan är slut men här bjuds du alldeles gratis på den digitala. Den skrevs på en iPad så varför inte läsa den på en iPad? Dessutom hjälps vi åt att spara miljön genom denna digitala version. Varsågod!

På skoj laddar jag ned boken. Jag fyller i namn och e-postadress – men ingen bok kommer.

Under och bredvid foton av en storleende Magnus med 6 172 gillamarkeringar finns liten annons. Av det haltande språket att döma är den skriven inte på timmar, utan på bara sekunder:
Visste du det här?
Världshälsoorganisationen rekommenderar att du skall äta 5-8 portioner frukt och grönsaker per dag men det är ingen som gör. Juiceplus fyller Gapet mellan vad du äter och borde äta Magnus själv äter Juiceplus sedan åratal tillbaka.

Jag går inte på föreläsningen för 170 spänn. Jag köper inte Juiceplus. Men jag konstaterar att Ulf Peder Olrog hade rätt:

Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt.


 

Märkt

värsta hittills

Jag är chockad. Jag mår illa. Jag känner i dag vad jag kände som 14-åring. Hur kan Sveriges Radio sända detta? Hur är det möjligt? Finns inga gränser? Sveriges Radios heliga paradfraser är kritiskt tänkande och analys. Men vad är detta? Vad är detta för andlig smörja som sänds en hel timme denna söndag?

Gudstjänst. Pingstkyrka. Med riksevangelist som lägger upp allt enligt hypnotiska regler: tillgjord röst, omtag, omtag, omtag. Du är sömnig, du blir allt sömnigare, allt sömnigare, du sover, du sover djupt.

Pastorn ger exempel: Han har tagit sonens pass på en flygresa. Han kommer inte vidare, han får inte fortsätta resan… Tullen säger stopp. Så är det: Tror du inte är resan slut. Tror du kommer du till himlen. Det är så groteskt enkelt. Och församlingen ropar ut sina ja till predikantens alla imbecilla frågor. Det är pinsamt.

Hur länge ska dessa hypnosföreställningar få sändas och spridas genom Sveriges Radio? Hur kan någon godkänna detta offentliga bondfångeri med en predikant som pratar i inlärt mönster mellan entoniga låtar med texter som kan få schlagertexter att framstå som litteratur i världsklass? Hur kan Sveriges Radio säga ja till timslånga program med dramatisk pianomusik i bakgrunden till predikanters privata övertygelser som hör hemma på ljugarbänken. Hur är det möjligt? Godkänner man allt så länge det som sägs hänvisar till en bok?

För den som eventuellt vill kommentera ska jag tillägga att jag är för religionsfrihet. Vem som helst får tro på vad som helst. Men såna här billiga hypnosjippon byggda på morot och piska borde Sveriges Radio hålla sig utanför.


 

Märkt , ,

En eller två eller ingen?

Man kan vara taktiker. Då ser man en kort tid in i framtiden. Man kan även vara strateg. Då ser man längre in i dimman.

Jag kom att tänka på skillnaden mellan dessa ord när jag diskuterade en eventuellt ny livsmedelsbutik i Södra Möckleby. Det slog mig då att här måste man vara strategisk, alltså tänka långsiktigt.

Sen affären slagit igen åker många norrut för att handla. Vad säger det om köptroheten till södra ön där vi nu bara har en enda butik kvar? Jo, det säger att köptroheten är dålig.

Jag har upplevt samma sak i en annan by där affären gick i konkan inte mindre än fyra gånger. Varje gång åkte byborna till den större butiken tre mil bort i stället för att åka till den mindre en mil bort. Att babbla om köptrohet är lättare än att stå för den. Den lilla butiken i granskapet har däremot stått pall i många år men till jul hörde jag att även den snart får kasta in handduken.

Ser på Sockenföreningens sajt att invånare i Södra Möckleby erbjuder skjuts åt andra – till affären i Grönhögen. Det är bra.

Men… Det arbetas nu för ny butik till Södra Möckleby. Det är kanske inte så lyckat som det till en början kan se ut. Ponera att den kommer att gå lika dåligt som den förra och därför går i konkan. Då har vi bara den i Grönhögen kvar på södra ön.

Men tänk om den som eventuellt etableras i Södra Möckleby först suger musten ur den i Grönhögen – och sen går i konkan. Då har vi närmaste affär i Mörbylånga, och då är det kokta fläsket stekt.

Det som förvånar mig mest är att jobbet med en ny butik sker utan att man undersökt marknaden och köptroheten. Vi har i alla fall inte fått nån enkät. Man ska bygga på säker grund står det i nån gammal bok…

Att Kraftsamling Sydöland måste jobba för en ny butik säger sig självt. Gör man inte det sågar man av den gren man sitter på. Och här ligger faran: Man saknar den gamla affären så mycket att man måste ha hit en ny!

Frågan är: Är det vettigt – på längre sikt?


 

Märkt , , ,

nu ser vi framåt

Seby_gravfält_dimma_12Nytt år. Det som ligger nära i tid ser vi ganska klart och tydligt. Men längre bort, längre bort i tiden blir allt ett töcken med diffusare konturer. Det gäller framåt. Det gäller bakåt.


Märkt

Byt en bokstav – och det blir rätt

Politiker talar ofta till lyssnarna som om det är de själva som satsar pengar i olika samhällsfunktioner.

– Vi satsar 50 miljoner på nya skolor! säger politiker A.

– Men vi satsar mycket mer, vi satsar 90 miljoner! säger politiker B.

Vad ingen av dem tänker på är att de borde använda ett annat personligt pronomen. De borde säga:

Ni som lyssnar satsar 50 miljoner på nya skolor! säger politiker A.

– Men ni som lyssnar satsar mycket mer, ni satsar 90 miljoner! säger politiker B.

På så sätt kommer överbudspolitiken i en aning löjlig dager.

Det politikerna satsar är nämligen skattepengar – inbetalda av oss. Alla pengar är skattepengar när det handlar om politik, alla. Även EU-slantar. De är skattepengar som har gått en vända till Bryssel först – för att eventuellt vända hemåt igen.


 

Märkt , , , ,

Mörbylånga dyrast

Kostnaderna för uppvärmning, el, vatten och sophantering i Mörbylånga kommun är högst i länet. Det visar den årliga Nils Holgerssonrapporten. Lägsta kostnaderna hittar vi i Kalmar.

Det är lätt att förstå att det inte är lätt att locka folk att flytta till Mörbylånga. Höjd skatt, ett DDR-inspirerat P-system och nu länets högsta att-leva-taxor…

Får dessutom Hussam Salman tingsrättens välsignelse när han nu stämmer kommunen på dubbelt så mycket som tidigare, 300 miljoner, för avtalsbrott om byggen i hamnen är det väl bara att ta sin Mats ur skolan och kolla in nya jaktmarker…

Uppgifterna finns i dagens Barometern.

Sune Flisa
chefredaktör

 

Märkt

Ny siffra – igen!

Östra Småland öser ur sig nya siffror. I dag presenterar man ytterligare en skinande nytillverkad siffra. Den heter 3 000.

Detta gör tidningen med berått mod trots att chefredaktören vet att det bara finns tio siffror. Hon skyller den förnuftsvidriga SIFFRAN – på TT!

Två nyligen avgångna mejl från kulturorganet om SIFFRAN till Östra Småland har icke besvarats… Svarar man inte så finns inte felet!

Och trots detta undrar gammelmedierna varför de backar! Vad säger det om deras analytiska förmåga?

Det är inte tu tal om annat än att detta med siffror är alldeles för svårt för vissa medier.

Allan von Kompost
redaktionschef

 

Märkt , , ,

Åh, dessa gammelmedier!

Det ska sägas först: Kulturorganet är helt opolitiskt. Det är dock inte detsamma som att vi inte ser det komiska som utspelar sig  i den politiska manegen.

Tendenser är intressanta, särskilt när de börjar ta form. Det märks redan nu att vi går mot val med ett sargat PARTI lett av en statsminister som likt en färglös ara bemöter alla slags problem med enda botemedlet ”ordning och reda”.

Enögde partipapegojan Peter Akinder i Östra Småland ser som vanligt endast gudomliga fördelar hos sossefolket, enbart förödande nackdelar hos oppositionella. Det måste kännas enahanda att alltid se rätt i PARTIET och aldrig kunna ge en klapp åt någon utanför det. Men så är det, en sosse vet alltid bäst, en oppositionell har alltid fel – vad än folket tycker och tänker. Och så undrar partifolket varför PARTIET backar in i glömskans svarta hål…

Insändar- och debattsidan i Östra Småland tapetseras allt oftare av ”yrkesverksamma partilojala”. I dag skriver de igen, parhästarna Robert Björkewall och Jaan Ungerson. Robert kallar sig – mycket anspråkslöst – för ”Frilansjournalist, utredare med erfarenhet från bl a riksdag och regeringskansli mm.” Jaan är sparsammare med orden och nöjer sig med det heltäckande begreppet ”Omvärldsanalytiker”. Vissa kan verkligen ta sig själva på komiskt allvar. Att dessa yrkestyckare snor mer än halva insändarsidan går förstås ut över åsikter från så kallat vanligt folk. Dessa blir dock av allt mindre intresse när det viktigaste de kommande åren blir att skönmåla PARTIET och dess rättänkande medlemmar.

Det skulle vara intressant att skicka tio insändare till alla gammelmedier. Fem skulle vara från ”vanligt folk”, fem från ”betrodda från PARTIET – vilken färg det än må ha”. Vilka tror du skulle nobbas mest, alternativt flitigast korrigeras av ”klåfingriga ansvariga”?

Allan von Kompost
redaktionschef, fri tänkare, filosof och omvärldsexpert med erfarenhet av florettfäktning, grisuppfödning samt svensk och belgisk in- och utrikespolitik, insyn i FN, medlemskap i EU, AIK, Svenska Biodlares Riksförbund, tangoorkestern Buenos Aires och Bridgeklubben Hjärter Dam i Värnamo.

 

Märkt

om självspelande pianon

Elände i svensk sjukvård. Sverige har insjuknat i kronisk probleminflammation. Expert på expert säger:
– Läget är både allvarligt och frustrerande. Vi måste minska vårdefterfrågan och alla landsting måste spara ännu mer. Men allt ska fungera ändå.

Elände i svensk kriminalvård. Fängelserna är överfulla och dömda får vänta på cellen.
– Läget är frustrerande, säger kriminalexpert. Men allt ska fungera ändå.

Elände på Karolinska. Kronan bland sjukhus varslar 600 anställda.
– Läget är extremt allvarligt. Och extremt frustrerande! Men allt ska fungera ändå.

Elände i Malmö. Polisen säger att det som hänt är tragiskt. Kommunföreträdare säger att läget är frustrerande. Politikerna säger att läget är mycket frustrerande men att dom ska knäcka gängen. Det handlar bara om tiotusen nya poliser.
– Läget är allvarligt och mycket mycket mycket frustrerande. Men allt ska fungera ändå, säger kommunalråd.

Elände i Kalmar med fotbollsklubben.
För några dar sen tyckte många att läget var mycket frustrerande och i stort sett nattsvart.
– Läget är allvarligt – för att inte säga frustrerande, sa bollexpert. Men spelet ska fungera ändå.

Elände inom sossepartiet. Frustrerande att behöva föra borgerlig politik, säger analytiker. Mycket frustrerande!
– Men allt ska fungera ändå, säger statsministern.

Eländes kallt i landet! Is och snö och halka.
– Man blir både frusen och frustrerad, säger norrlänning och kallar läget allvarligt.
– Men tågen ska fungera ändå, påstår tågexpert.

Så är det. Vad som än händer går livet vidare. Så har det alltid gjort. Och så kommer det att göra – men inte för alltid. Absolut inte för alltid.

Har vi insett det?


 

kan en liten blaska utgöra ett samhällshot?

Klicka här.

Artikeln ovan berättar att cykelleden Fyr till fyr på Öland snart är färdig. Bara två sträckor återstår. Man får intryck av att hela härligheten snart kan invigas, att allt har gått som på räls och att solen skiner över ett sommarvackert Öland.

Sanningen är en annan. Längst ned i söder återstår sex sträckor, tillsammans drygt tre mil långa. Dessutom är det ebb i kassan och flera markfrågor är olösta.

Vad säger oss denna summerande rubrik, denna aningslösa bild av två politiker så glada tillsammans på tandemcykel trots olika politisk hemvist, M och S? Är det intryck som serveras läsaren sant? Är det lögn? Eller är det bara ”ett synnerligen misslyckat försök till positivt tänkande om ett havererande projekt för våra kära läsare på solen och vindarnas ö”?

Man kan se på tillvaron på många sätt. Somliga är fatalister och menar att du inte kan påverka utvecklingen, vare sig för dig själv eller för världen. Den fria viljan är en illusion. Vårt öde är bestämt – av Gud menar många. Fatalismen är självdestruktiv, den är många gånger jämförbar med uppgivenhet.

En av fatalismens motpoler är gruppen som – ofta hysteriskt – hyllar ”ett positivt tänkande”. Att denna grupp växer i en orolig värld är inte märkligt. Vem vill gräva ned sig i svartsyn och pessimism!? I dag finns till och med vissa tidningar som uteslutande publicerar positiva nyheter.

Mitt emellan dessa livsåskådningsmodeller hamnar den stackars journalistiken, som av Wikipedia sammanfattas så här: ”Journalistik kallas den framställning, insamling, urval och bearbetning av innehåll som präglas av rapportering från verkliga, och ofta aktuella, händelser, nyheter. _ _ _ Den teknik som kan sägas utgöra journalistik består främst i att svara på frågorna vad?, var?, när?, vem? och hur? samt gärna även varför?”

Journalistiken ska alltså – när den fungerar – ställa en mängd grundläggande frågor om det som händer och sker i Skärlöv, New York eller Peking. Att demokratier måste byggas på journalistikens grunder är för de flesta uppenbart. Kan du tänka dig framgångar för ett parti som inte vill göra någonting, eftersom allt är förutbestämt? Kan du som är för demokrati tänka dig politiker och medier som enbart vill arbeta med positiva företeelser och begrepp, som bara talar om tillväxt och ett hälsosamt liv men helt struntar i dyr sjukvård, skämmig äldreomsorg och hopplös brottsbekämpning?

Sannolikt inte. Men så kan diktatorer styra länder ännu i dag. I dessa länder exponeras endast ”framsteg och lycka”, definierade av makten. Om svält, fattigdom, fängslade och mördade åsiktsmotståndare sägs aldrig ett ord.

Att det även i Sverige finns tidningar som endast publicerar positiva nyheter vet vi. En finns i Kalmar. Den har valt bort den svåra sidan av livet, och sticker likt strutsen huvudet i sanden. Dess utgivningsstrategi kan vara hur tilltalande och välmenande som helst, men är naturligtvis helt världsfrånvänd och i längden livsfarlig. Om en terrorbomb exploderade i Kalmar och dödade 300 personer skulle tidningen skriva om ”vackert höstväder”.

Hur är det med våra andra tidningar, alla de som kallar sig självständiga och objektiva? Är de fria från påverkan? Naturligtvis inte. De sitter i samma båt som många andra; vem vill såga av den gren man sitter på? Tidningarna är fångar i annonsörernas klor. Utan annonser ingen tidning. Utan statliga stöd ingen tidning. Utan en viss mängd prenumeranter och lösnummerköpare ingen tidning. En tidning formulerar sin existens i vackra ord, men måste ständigt ta ställning till hur dess innehåll påverkar dess egen framtid. Ingen tidningsledning är så fri som den tror – eller uppger sig vara.

Många tidningar övervärderar i dag sin egen betydelse, sin egen så kallade ”självständiga profil”. Sanningen är att de flesta ingår i stora allt mer monopolistiska koncerner med bara ett mål för ögonen: Vinst och överlevnad. Detta är naturligtvis mänskligt. Vem vill inte vinna och vem vill inte överleva? Men för att gå med vinst och för att överleva slås tidningar samman, även om de utåt sett upprätthåller skenet av att vara självständiga. Även i vårt län ser vi tidningar med olika namn men med samma innehåll. För att undgå skammens röda kinder förser man dem – ännu så länge – med olika ledarsidor. Och kanske nåt annat. Men det mesta är samma, samma. Och så blir det allt mer, allt oftare: Samma samma. Samma samma.

Det som glöms bort är tidningarnas grundläggande uppdrag, att på ett neutralt sätt ställa alla de – ofta jobbiga – frågor som dess nyfikna och intresserade läsare vill ställa – till makten, till alla, om allt.

Det sker inte i dag. De obekväma frågorna blir allt sällsyntare. Den grävande journalistiken dör. ”Svåra och resurskrävande” ämnen får stryka på foten. Man ringer i stället för att träffas. Man publicerar pressmeddelanden från makten rakt av – eller med nån liten ändring så texten kan kallas ”analyserad och bearbetad”. Resurserna minskar, redaktionerna skärs ned till ett minimum. Tidigare hade alla tidningar med självaktning egna fotografer. I dag knäpper amatörer skrivbordsbilder av chefer och landshövdingar på löpande band. Tidningarna vill inte stöta sig med X. Men inte heller med Y eller Z. Tidningarna måste ge ett positivt och levande intryck. De måste se ut som om de tror på det de gör. Det sista man vill erkänna är att man inte har resurser till att gräva. Men det är värre än så. I dag har man inte ens mål i mun. Man har slutat ställa frågor. Man har slutat tänka kritiskt och ifrågasättande. Man har slutat att gräva. Man låter makten tala. Man plitar ned det makten säger, publicerar det och kallar det journalistik.

Alla dessa små tidningar som tror så gott om sig själva… Hur ska det gå för dem? Frågan är egentligen ointressant. Man kan till och med anlägga en fatalistisk syn på deras framtida liv eller ickeliv. Que sera sera.

Ödesfrågan är i stället hur det ska gå med demokratin i en medievärld som blir allt mer mainstream, allt flatare, allt tystare, allt enklare för makten att hantera.

Staffan Lagerström

 

Märkt , ,

kriget är här!

I´m Worried heter en gammal bluesdänga med Elmore James.

Men det är inte bara Elmore James som är oroad. Även jag är det. Vi är ju i krig – för första gången på över 200 år.

Krigsförklaringen kom i söndags. Lede fi kom från kortsidan. Ett lömskt och oväntat anfall. Anfallsmålet gick till omedelbar motoffensiv. Målet: Hemmastå.

Salvorna ekade från vänster till höger, från höger till vänster. Två arméer besköt varandra med tyngsta möjliga artilleri. Blodet flöt. Krutröken låg lika tät som i Lützen. Gustav II Adolf hette nu Magnus Pehrsson. Albrecht von Wallenstein hette Joakim Persson.

Kanonmullret skildrades på nästan hela förstasidan i Östra Smålands måndagsutgåva. Ångrar inget sa försvarsminister Pehrsson. Östran la också upp det förfärliga slaget på nästan ett helt uppslag på sporten. Plus hela sportens förstasida. När ska kriget även erövra ledarsidan?

Frågan är berättigad. I dag utvidgades kriget. Eskalerade som det heter nu för tiden. Östra Småland skriver ett nästan ett helt uppslag om det fasansfulla blodvite som sker framför våra ögon. En krigskorrespondent på plats konstaterar Alla ville väl med ändå blev det så fel.

Ja, så är det. Man vill så väl. Man är mån om andra. Men krig är aldrig roliga, hur väl man än vill.

Därför lägger jag på I´m Worried med Elmore James igen.

Och ger blanka fan i Kalmar FF.


 

Märkt ,

demokratins svaga punkt

Hur mycket självberöm våra svenska politiker än öser över sitt arbete mot utsläppen av koldioxid kommer vi inte ifrån sanningen: Att de fortfarande ökar!

Jag har tidigare påstått att kampen för att hålla nere värmeökningen under 1,5 grad är förlorad. Det går inte att föra en så pass restriktiv, kostsam, hård och ”tråkig” politik så att nivåerna sjunker – i en demokrati! Så snart uppoffringarna blir för stora röstas ”hårda” partier bort. Alla grupper som drabbas av hårdare krav slår bakut. Varför ska just vi plågas av en massa restriktioner och förbud när X och Y släpper ut tusen gånger mer skit än vi!?

Ett exempel från en liten sluten del av världen: F1-cirkusen. I Östra Småland säger föraren Max Verstappen så här om sin avgasrykande och miljöförstörande sport:

– Jag vet att klimatet är väldigt viktigt. Men formel 1 har funnits länge och jag tycker inte att vi ska överreagera. Gå vidare bara. Gillar du det inte, titta inte.

Så lär även strutsen göra.


 

Märkt , , ,

dö – och bli älskad!

Vi lever i ett märkligt land. Där bor bara underbara, duktiga, omtänksamma medmänniskor. Den ena är duktigare än den andra, det finns ingen hejd, det finns inga superlativer som räcker.

Så skrev jag en gång för länge sen i ett visst sammanhang och fick enormt mothugg från massor av alla dessa underbara, duktiga, omtänksamma medmänniskor.

Tillåt mig förklara…

Det jag skrev då stämde. Och det stämmer nu. Läs nekrologer. Läs artiklar om avlidna så förstår du vad jag menar. I alla texter är den avlidna älskad av alla. Alla har varit underbara, duktiga, omtänksamma. Honungen, sirapen, kärleken flödar.

Ett aktuellt namn ur högen är Sara Danius. För inte så länge sen fick hon smällar som dög – nu är hon snart helgonförklarad.

En enda fråga känns naturlig: Varför visas så lite av denna översvallande kärlek, denna enorma beundran, denna omåttliga tillåt-mig-bara-att-få-instämma-i-hyllningskören-mentalitet medan kärleksobjektet ännu är i livet?


 

Märkt

läsvärd sport

Det som många gånger saknas i lokal nyhetsjournalistik är analyser och lust att ”bända isär och skära upp” sanningar och löften för att se om de verkligen är sanna och trovärdiga. Det gör man på sporten i exempelvis gammelmediet Östra Småland.

I lördagens tidning är tio sidor sport. Jag är inte längre det minsta sportintresserad men läser trots det nån sportartikel då och då. De är ofta härligt entusiastiska, nyfiket analyserande – och välskrivna. Med stor iver och drivande nyfikenhet kan en reporter ge sig den på att förstå varför division 6-laget Myrorna inte heller i år orkar ta steget upp i femman. Man undrar och undersöker, man intervjuar rakt på sak och till och med fotona är ofta intressantare och personligare än de på nyhetssidorna, där människor ofta står uppställda på led, sitter bakom skrivbord eller tar första spadtaget i ett bygge iklädda hjälm till finkostymen.

Nyhetsjournalister borde lära av sina kollegor på sporten. Ifrågasätt!


 

Märkt ,

fiske i fisktomma vatten

skrakar_OttenbySkarven finns i många tusental i Ottenby, Grönhögen, Albrunna och vidare norrut. I Degerhamns hamn har de lagt rabarber på den avspärrade delen av norra pirarmen. Bilden visar reven väster om fyrplatsen vid södra udden. 

Fiskare jag frågar är förbannade på fiskeförbud och fiskebegränsningar. Dom vill fiska! I samma andetag säger somliga av dem att bottnarna är döda och att det inte finns nån fisk. Skarven och sälen har ätit upp den.

Skarven ökar lavinartat. Förra året var de 70 000 i vårt län, i år är de säkert många fler. Varje skarv äter 0,5 kg fisk per dag. Det gör 35 ton per dag (en fullastad långtradare med släp).

Jag tänker… Hur kan skarven sätta i sig 35 ton firre om det inte finns nån fisk? Handlar de på ICA? Och hur kan fiskare vilja fiska i fisktomma vatten?

En av flera möjliga förklaringar är sorglig. Du kan läsa den här.

 


 

Märkt , , ,

Inte om utan när

Jag vill inte dricka renat processvatten från kycklingslakteriet Guldfågeln. Jag vill inte hinka i mig vatten som emanerar ur blodigt, salmonellamöjligt renspolningsvatten från snabbuppfödda kycklingstackare med brutna vingar vid slakteriet i Mörbylånga.

I dag skriver Östra Småland att man ännu inte släppt ut ”Guldfågelvattnet” i ledningarna. Drifttagningen pågår fortfarande.
– Det är inget fel på vattnet men vi vill vara helt säkra, säger Jens Olsén, VA-chef i Mörbylånga kommun.

Dessvärre finns ingenting som heter ”helt säkra” så länge människan är med i spelet. Det hjälpte inte att vattenverket i Degerhamn invigdes av prinsessa och prins. Underverket, doppat i rojalistisk pomada, hann inte ens vara i drift en månad innan vådiset luktade apa och smakade pyton.

Då sa samme Jens Olsén så här, enligt SVT:
– Det är i det nya vattenverket i Degerhamn som vi har problemen.
_ _ _man luftar vattnet för att bli av med den lukt av svavelväte som finns i råvattnet.
_ _ _ Men exakt vad som orsakar lukten kan han inte svara på.

– Lukten finns ju inte överallt och de prover vi har tagit visar inte på några avvikelser, men troligen handlar det om någon luftning som gått sönder, säger han.

Så är det med all teknik. Plötsligt händer det. Plötsligt går nåt sönder. Så kommer att ske även i vattenverket som ska rena processvatten från kycklingslakteriet i Mörbylånga. Det handlar inte om det ska gå sönder. Det handlar om när.

Sen kan Jens Olsén säga vad han vill. Ordet är fritt.

Det är, gud ske lov, även tanken.

Larsa Marsipin
reporter

 


 

Märkt , ,

ordförvanskning

På rekordtid har ordet innan bytt betydelse i svenska medier.

”– Tankarna? Det går inga tankar. Jag har aldrig varit med om det här innan.”

Så uttrycker sig en man i dagens Expressen. Frågan är vad innan betyder i sammanhanget? Innan vad då? Han menar nog tidigare.

Tidigare gällde regeln att innan används i fullständig sats: Jag går hem innan solen går upp.

Före användes i ofullständig sats: Gå hem före soluppgången!

Men innan i stället för tidigare?

Förvirringen är total.

 


 

Märkt ,

Nu är det sommar!

Bevis: Östra Småland toppar i dag förstasidan med stora rubriker:

Gyllene Tider ställer in sin avskedsspelning i Kalmar

I logikens namn är alltså allt annat som hänt i länet det senaste dygnet av mindre intresse…

 


 

Märkt ,

dö eller gå bort

kyrka_svartvit

Vår rädsla för döden tar sig märkliga uttryck. Ett är att språkligt försöka eliminera den, berätta att X har gått bort i stället för att säga som det är, att X har dött.

Jag lämnade in ett medborgarförslag om senare kommunal slåtter. I förslaget ingår även en lietävling. Vinnaren av den skulle prisas med en lie märkt Liemannen 2020, Mörbylånga kommun.

I flera gammelmedier har jag sett notiser om förslaget. Men allt om det fina gamla ordet liemannen är struket eller omskrivet. Ordet liemannen får inte användas i svenska medier, bara i ordböcker på grund av dess språkliga koppling till döden. Det är iögonenfallande löjligt och språkligt fegt.

Vi kan skriva om döden på andra ställen än i vår egen svenska vardag, i Syrien, i Sri Lanka eller Jemen. Men här hemma i Sverige blir döden allt mer frånvarande. Den platsar inte i vårt moderna, tillrättalagda, narcissistiska, blankputsade Facebookliv.

När nån dör omskriver vi händelsen till att X har gått bort och låter kyrkan – trots att få av oss är religiösa – ta hand om fortsättningen, allt i hopp om att döden egentligen inte finns, utan att ”det eviga livet på nåt märkligt sätt trots allt ska ta över”…

 


 

Märkt , , ,

prins Félix av Mörbylånga

Enligt flera gammelmedier ska invigningen av vattenverket i Mörbylånga 12 juli bevistas av kronprinsessan Victoria. Men inte nog med henne. Även prins Félix av Luxemburg ska medverka. En prins av Luxemburg!

I krypandet inför kungligheter skriver till och med sosseblaskor första bokstaven i ordet prins med versal!

Grönköping kryper allt närmare…

Allan von Kompost
chefredaktör

 


 

Märkt , ,

enormtviktigt

Nästan allt som sägs av folk i medierna har i dag blivit enormt viktigt. Det är sällan man ser ett pratminus där det bara är viktigt. Politiker och idrottsmän säger det. Svensson och von Gyllenstierna säger det:

– Det är enormt viktigt att vi kan fokusera på försvaret i matchen, säger X Y inför en handbollsmatch i division sju.

– Det är enormt viktigt att man knyter skon på rätt sätt, säger fotvårdsspecialisten Z Å.

– Det är enormt viktigt att rosorna gödslas nån gång om året, säger trädgårdskonsult Ä Ö.

Den dag något blir enormt viktigt – på riktigt – då vi exempelvis råkar ut för månadslånga elavbrott eller kastas in i krig, har vi inga förstärkningsord till viktigt. Säger nån då att det är enormt viktigt att försöka överleva genom att ta del av säker information är vi avtrubbade; vi inser inte hur viktigt det verkligen är. Allt har ju tidigare beskrivits som enormt viktigt.

Minns sagan om Pojken och vargen.

Kulturorganet föreslår att svenskan begåvas med det nya ordet enormtviktigt.

 


 

Märkt ,

skapa trygghet genom upprepning

Har du som jag lagt märke till den kraftiga överanvändningen av orden trygg/tryggt, trygghet. Det är ett evigt tjatande i dumburken om trygghet, speciellt i fotboll och politik.

– Jag känner mej trygg med det, säger A B.

– Det märks att hon spelar med en helt annan trygghet än tidigare, säger C D.

– Han utstrålar trygghet, och det bådar gott inför framtiden, E F.

– Väljarna behöver känna trygghet i politiken, säger G H.

Varför är tevereportrar papegojor?

 


 

Märkt ,

Vitt är svart – och vice versa

Allt du en gång lärde dig är fel. Din lärare visade dig vad som var vitt, vad som var svart. Hen lärde dig också att tala sanning, att inte ljuga. I dag är allt detta historia. Vitt är egentligen svart. Kolsvart är kritvitt. Och det är fint – och karriärgynnande – att ljuga, gärna som en häst.

Du ser det framför dig: Alice Bah Kuhnke glädjedansar i teve under EU-valvakan. Euforin har inga gränser. Partiet har förlorat hälften av sina mandat i EU. Miljöpartiet strålar av lycka över regeringssamarbetet med sossarna. Miljöarbetet har blivit en enda stor framgångssaga: Utsläppen av farliga växthusgaser har äntligen ökat.

Regeringens vänsterhand kräver att folk ska flyga mindre. Samma regerings högerhand ger Arlanda 44 miljarder för att bygga ut och öka antalet passagerare från 26 till 40 miljoner per år. Alla måste flyga mindre. Åk tåg. Hoja elcykel!

Förra året lovade regeringen en sänkning av elnätsavgifterna med 60 miljarder kronor. Nu säger Kammarrätten att elbolagen kan strunta i detta  – och i stället öka nätavgifterna – med mer än vad dom själva en gång begärde. Prisökningen blir enorm och ska täcka gjorda och kommande investeringar, säger bolagen. Men inga såna har gjorts, säger Energimarknadsinspektionen. En svensk regerings löften är ingenting värda. Ingenting.

Regeringen säger gång på gång, överallt och med en papegojas reprisiver att alla utsläpp måste minska rejält. Nu! Omedelbart! Men 9 november i fjol fick Preem klart för utbyggnad av sitt raffinaderi i Lysekil. Detta ökar deras utsläpp av växthusgaser från 1,7 miljoner ton till 3,4 ton per år – en gigantisk ökning. Utsläppen måste minimeras för ett fortsatt liv på jorden!

I morgon måndag meddelar Mark- och miljööverdomstolen om den tar upp Preemfallet till prövning. Jag håller en tjuga på beslutet ”Bygg ut! Svensk lag tillåter inte ett nej”.

Genom en sån manöver blir Sveriges regering åter ansvarsbefriad och skulden – den tunga! – kan skyfflas över på nån annan – kanske på EU. Om detta är rätt och logiskt skulle ta evigheter att avgöra för en hel hord journalister.

Snart kallnar fallet och nästa ansvariga minister kan med emfas hävda att utsläppen måste minska. Och det rejält! Flyg mindre. Åk tåg. Hoja elcykel!

Som sagt, i dag är vitt svart. Eller är det svart som i dag är vitt?

 

Staffan Lagerström
ledarskribent

 


 

Märkt

Gå på dom andra i stället!

Den jobbiga tanken slår mig: Kan en begränsning av avgasutsläpp genomföras i en demokrati?

Tillåt mig tvivla. Så snart ett parti skulle kräva nödvändiga men frihetshämmande begränsningar i människors liv skulle det tappa röster – och därmed makt. Det såg vi nyligen i svenska EU-valet.

Sverige är ett litet land. Här ryms bara en fråga åt gången. Just nu skärskådas flygets utsläpp. Flygskam råder. Om ett halvår är det kanske sjöfarten som nagelfars, medan flygets utsläpp då har försvunnit in i historiens bleka avgasdimma.

Dubbelmoralen är påtaglig. Vi protesterar mot Preems utbyggnadsplaner för raffinaderiet i Lysekil. Samtidigt demonstrerar vi mot den dyra bensinen. Politikernas dubbelmoral är gigantisk. Makten vill minska flygandet men säger ja till utbyggnad av Arlanda – för att flyget ska kunna växa. Känns inställningen igen: ”Kom inte och kritisera våra små utsläpp, gå på dom stora bovarna i stället!”

Tidningars ledarsidor handlar ofta om nödvändiga insatser mot avgasutsläpp, men utan skam slår samma tidningar upp varenda bensinslukande cruising, varenda veteranbilsträff, varenda V8-träff med amerikanare, varenda veteranmoppetur. Östrans rubbe i dag ger till och med ett sentimentalt anslag om gamla goda avgastider: Gamla moppar och blå rök på Unionsrallyt

Det är lätt att kräva att andra länder ska minska avgasutsläppen. Det är lätt att kräva att ”dom andra” ska minska avgasutsläppen. Det är lätt att kräva kraftfulla åtgärder av industrin, flyget, fartygstrafiken, USA, Kina – bara de inte begränsar min frihet.

Kanske bör medierna, forskarna och politikerna även intressera sig för utsläpp från flera slags fordon och andra jippotyper, exempelvis: snöskotrar, vattenskotrar, motorbåtar, speedway- och motorcyklar, traktorpullingevenemang, motocross- och endurotävlingar, racerbilar, racerbåtar, alla slags bil- och båtrallyn, gräsklippning, trimmerkörning, mopeder, bensindrivna generatorer och pumpar, nöjesåkning i bil, båt, flyg, mc, semesterflygningar, mötesflygningar, nöjesflygningar, den svavelosande sjöfarten med bland annat kryssningsfartyg som ligger med motorerna igång under hela hamntiden, exempelvis i Kalmar, med mera med flera med mera med flera…

För att hårdra problemet: En skåning kan säkert acceptera ett förbud mot nöjesåkning med snöskoter. Men vad skulle hen säga om ett totalförbud mot bensindrivna gräsklippare, trimrar, motorsågar?

Frågan återkommer: Kan nödvändig begränsning av avgasutsläpp genomföras i en demokrati?

Tillåt mig tvivla.

By the way, i morrn flyger jag till Thailand. Jag måste bort från den här ankdammen en tid…

 

 


 

Märkt

alla dessa hjältar

Rubriker är ofta schabloniserade, som en i dagens Östran: Brandens hjältar tillbaka i Berga

Varför är just brandmän alltid hjältar när de bara gör sitt jobb? En googling ger raddor av brandmän som hyllas med tårtor, polska brandmän som hyllas, tyska brandhjältar som avtackas, brandmän som är Sveriges hjältar, brandmän som är stormens hjältar, brandmän som är hjältar vid förlossningar, lediga brandmän som blir hjältar, brandmän som blir hjältar i eldhaven, som blir hjältar tillbaka efter släckningsarbete, bruksbrandmän som upphöjs till hjältar, brandmän som utnämns till flygkraschhjältar och så vidare i alla oändlighet. Varför?

Varför belönas inte andra yrkesgrupper med hjälteglorian nån gång i medierna? Varför ser vi aldrig rubriker som dessa:

Kontorist på kommunen Årets Hjälte, hade både penna och suddgummi på skrivbordet

Städerska hjältinna i kamp mot damm

Tandläkare dagens hjälte – lagade kariesangrepp

Bonde kämpade väl – hjälte efter lyckad kornsådd

Barnmorska hjältinna – förlöste på arbetstid

Kämpande kock blev superhjälte – kokade ägg

Elektriker hjälteförklarades efter byte av säkring

Pilot hyllad som hjälte – landade enmansflygplan – ensam

Lektor skolans hjälte för andra året i rad – undervisade

Simmade 20 meter – nu belönas hjälteförklarad simlärare

 

 


 

Märkt

om skitförfattare, gäddfiske och den mänskliga skröpligheten

28 december skriver författaren Tomas Arvidsson i Barometern om bland annat synen på Vilhelm Mobergs författarskap. Arvidsson har läst Jens Liljestrands biografi över Moberg,  Mannen i skogen:

”Moberg svek sina vänner, var ombytlig, grälsjuk, ofta girig, otrogen sin hustru som ensam fick ta hand om barnen när han då och då vilade upp sig på lyxiga pensionat._ _ _ När han äntligen fick en son, klarade inte sonen att leva upp till pappans förväntningar.”

Det må vara hur det vill med den saken, sant eller osant, vinklat eller korrekt. Ingen är perfekt och jag hyser den största beundran för Mobergs lugna, konstaterande, mustiga, ofta sorgsna texter. Hans Din stund på jorden vill jag kalla mästerverk.

Tomas Arvidsson fortsätter, och nu blir det intressant: ”För den som blandar ihop sak och person är inte Mobergs böcker så bra längre. Visst, jag vet att det är feltänkt, men i min mänskliga skröplighet blir det så.”

Ja, så blir det nog ofta, vilket är tragiskt. Man blandar samman sak och person, äpplen med päron och feltänken blir många. Jag tror till exempel att många människor röstar på det parti som har den trevligaste partiledaren utan att veta särskilt mycket om partiets program. Det blir lika fel som att rösta fram den miljövänligaste bilen genom att bedöma dess exteriör.

Många konstruktörer utnyttjar ”den mänskliga skröpligheten”. Ett udda exempel är marknaden för fiskedrag. De flesta drag och wobblers är utformade för att fånga fiskaren, inte fisken. De har färgsprakande pärlor, välmålade ögon, fjällmönster, röda plastbitar som vinkar, gälbågsrand och glitter. Allt det där struntar fisken i, menade den siste yrkesfiskaren med kastspö i Stockholms skärgård nån gång på 1970-talet. Han sa så här om sitt bästa gäddrag:

– Jag tar en lång rak trädgren, bränner den i öppen eld så den blir helt sotig, kapar den i 30-centimeterlånga bitar, sätter en enda krok längst bak och en ögla för lekande längst fram. Dessa drag slår alla andra, sa alltså den man som levde på att fiska gädda med kastspö och drag gjorda av sotiga trädgrenar. En detalj: Gäddan exporterade han till Frankrike.

Jag leker med tanken att applicera Arvidssons ”mänskliga feltänk” på den gigant jag läser om just nu, August Strindberg. När Vilhelm Moberg svek en vän svek säkert ”den djefla August” hundra. Strindberg kunde plötsligt bli ovän med bäste vännen och lika överraskande och ofta utan anledning överhopa vem som helst med hatbrev av värsta slag. Han struntade fullständigt i sina barn, för att plötsligt älska dem över allt på jorden. Han var listig som en räv och hade bara ett mål: Att bli berömd. Han var duktig på att låna pengar, men sämre på att betala tillbaka. Då flydde han hellre. Han kunde baktala och förnedra alla, kvinnor som män, trender, förläggare, fru, exfruar och kollegor – för att sen utnyttja det inferno han ställt till med i sina texter.

Enligt Tomas Arvidssons ”roliga feltänk” skulle sålunda August Strindberg vara en av de absolut sämsta författare världen någonsin skådat. Detta trots att ”den djefla mannen” fortfarande spelas på all världens stora teatrar och läses om och om igen av miljoner och åter miljoner människor…

* * *

I veckan ska jag förresten själv ut på gäddfiske… Valet av drag står nog främst mellan en vackert abborrmålad och dubbeltrekrokad Buster Jerk och en läckert skimrande Sebile Onduspoon i blått, guld, silver, violett och grönt med detaljerade ögon, fenor med svarta fenstrålar och läckert röda gälar. Ni må tro att de är vackra. Jädrar vad det kommer att hugga!

 

 


 

Märkt , ,

vemodig trädgård

Konstens Geologiska Trädgård vid Södra bruket ger numera ett dystert intryck, speciellt under hösten. Vet inte om jag är ensam om denna känsla, men trädgården känns övergiven, ratad, förpassad till periferin. Görs någon marknadsföring? Finns skyltar, hintar? Finns tankar på förnyelse?

Ja, så for tankarna när jag ensam vandrade runt där uppe ovanför den gamla väderkvarnen. Jag var ensam även vid mitt näst senaste besök i mitten av juli. Och vid besöket före det – i juni…

 

 


 

Märkt

den kommer inte tillbaka – tiden

Bornholms Konstmuséum.

En av de poeter jag läste som ung var Bengt Anderberg, 1920-2008. De sista 40 åren av sitt liv bodde han på Bornholm med sin fru, keramikern Astrid Anderberg, 1927-2010. När jag nu var på Bornholm, funderade jag, borde jag försöka hitta deras gård i den lilla byn med det vackra namnet Östermarie. Det skulle vara intressant att se världen från den fasta punkt som ödmjuke Bengt Anderberg såg den i sitt nyktra och tidvis svårt alkoholiserade liv.

Jag letade på nätet och fann fakta och bilder om både Bengt och Astrid. Hon skulle dessutom – enligt de uppgifter jag hittade – finnas representerad på Bornholms Konstmuséum. Det borde gå lätt att hitta deras gård och att se Astrids ofta kraftfulla djurskulpturer – och sätta sig in i de vyer som omgett dem båda under nära 40 års gemenskap i en okänd by på en liten ö i ett främmande land.

Mitt lilla privata deckaruppdrag skulle gå lätt, tänkte jag. Först gården, sen museet! Jag valde en helt otrafikerad cykelled från Bölshavn. På skyltar med pilar stod det Östermarie. Leden gick brant uppför, det blev tystare och tystare, det blev långt mellan de vackra gårdarna som i sommarhettan tycktes inslagna i ett tidlöst skimmer. Jag såg inte en människa. Över Bornholm går ingen flygtrafik, därav den totala tystnaden. Ju högre upp jag kom, desto mer såg jag av det omringande havet. Först här på Bornholm förstod jag hur stor Östersjön faktiskt är. Ett hav!

Men byn Östermarie hittade jag inte. Jag irrade lite hit och dit men ingen Östermarie. Och inte en människa fanns att fråga. Byn gick inte att hitta. Besviken rullade jag nedför slingrande leder mot Svaneke. Världen var vacker, det var fortfarande högsommar och först nu i slutet av augusti satte sig en och annan bonde på skördetröskan för att bryta tystnaden i moln av boss och damm. Men Östermarie fanns inte. Bengt och Astrid Anderbergs gård i Östermarie fanns inte.

Några dagar senare cyklade jag från Hammer Odde österut mot Borgholms Konstmuséum. Målet var att se Astrid Anderbergs keramik. Jag haffade genast en expert i museets reception:
– Hej, jag är här för att titta på keramik av Astrid Anderberg…
– Hvad sagde du? Astrid Andersson?
– Nej, Anderberg.
– Anna Anderberg?
– Nej, Astrid Anderberg. Hon var svensk keramiker och bodde här på ön, i Östermarie.
– En potter ved navn Astrid Anderberg?
– Ja, fastän hon var lika mycket skulptör. Men hon är död nu.
– En død billedhugger i Östermarie, Astrid Anderberg?
– Ja, så skulle vi kunna summera. Men glöm det nu. Jag undrar var i museet jag kan se hennes kattor, hundar och fåglar…
– Skabte hun hunde og katte og fugle?
– Just. Men var hittar jag henne?
– Men du sagde lige, at hun var død…
– Ja, jag uttryckte mej lite slarvigt. Jag menar var i museet hittar jag hennes grejor?
– Hendes ting?
– Ja, så kan vi säga…
– Vil du finde varerne efter Anna Anderberg, der døde, men boede her på Bornholm?
– Ja, så skulle vi kunna säja. Men hon hette Astrid.
– Jeg har aldrig hørt om en potter ved navn Astrid Anderberg. Men vi har mange aktive kvindelige keramikere her i Bornholm, for exempel Maja Frendrup og… Men ingen af dem er selvfølgelig døde.
– Ok, tack för hjälpen. Jag går runt själv och letar reda på henne, Astrid Anderberg…
– Ja, gør det. Held og lykke til. Og hvis du har spørgsmål, spørg bare. Men som jeg sagde, har jeg aldrig hørt om Astrid Anderberg… Og jeg har arbejdet her i mange år … Men ingen Anna Anderberg…

Jag gick hela varvet i det ljusa museet. Många sekelsiftesmålningar av Anna och Michael Ancher, Marie Krøyer, Laurits Tuxen och Holger Drachmann. Många modernare målningar, mycket abstrakt, mycket politiskt korrekt och inkorrekt. Men ingen keramik och inga hundar, kattor eller fåglar av keramikern och skulptrisen Astrid Anderberg.

Byn där Astrid och Bengt bodde hittade jag inte. Och jag fann inte ett spår av Astrids keramik. Ändå har de bara varit döda i tio år. Jag cyklade vidare och funderade på hur Hjalmar Söderberg skrev…

”Allt förbleknar och blir till dröm.”

Ungefär så här kan kanske Astrid och Bengt Anderberg ha sett fälten och havet mot norr när de spejade ut från sin gård i Östermarie. Du kan förresten se en film om Bengts syn på livet och döden och den eviga tiden – här.

 

 


 

Märkt , , ,