Kategoriarkiv: tänkt

Inte om utan när

Jag vill inte dricka renat processvatten från kycklingslakteriet Guldfågeln. Jag vill inte hinka i mig vatten som emanerar ur blodigt, salmonellamöjligt renspolningsvatten från snabbuppfödda kycklingstackare med brutna vingar vid slakteriet i Mörbylånga.

I dag skriver Östra Småland att man ännu inte släppt ut ”Guldfågelvattnet” i ledningarna. Drifttagningen pågår fortfarande.
– Det är inget fel på vattnet men vi vill vara helt säkra, säger Jens Olsén, VA-chef i Mörbylånga kommun.

Dessvärre finns ingenting som heter ”helt säkra” så länge människan är med i spelet. Det hjälpte inte att vattenverket i Degerhamn invigdes av prinsessa och prins. Underverket, doppat i rojalistisk pomada, hann inte ens vara i drift en månad innan vådiset luktade apa och smakade pyton.

Då sa samme Jens Olsén så här, enligt SVT:
– Det är i det nya vattenverket i Degerhamn som vi har problemen.
_ _ _man luftar vattnet för att bli av med den lukt av svavelväte som finns i råvattnet.
_ _ _ Men exakt vad som orsakar lukten kan han inte svara på.

– Lukten finns ju inte överallt och de prover vi har tagit visar inte på några avvikelser, men troligen handlar det om någon luftning som gått sönder, säger han.

Så är det med all teknik. Plötsligt händer det. Plötsligt går nåt sönder. Så kommer att ske även i vattenverket som ska rena processvatten från kycklingslakteriet i Mörbylånga. Det handlar inte om det ska gå sönder. Det handlar om när.

Sen kan Jens Olsén säga vad han vill. Ordet är fritt.

Det är, gud ske lov, även tanken.

Larsa Marsipin
reporter

 


 

Annonser
Taggad , ,

ordförvanskning

På rekordtid har ordet innan bytt betydelse i svenska medier.

”– Tankarna? Det går inga tankar. Jag har aldrig varit med om det här innan.”

Så uttrycker sig en man i dagens Expressen. Frågan är vad innan betyder i sammanhanget? Innan vad då? Han menar nog tidigare.

Tidigare gällde regeln att innan används i fullständig sats: Jag går hem innan solen går upp.

Före användes i ofullständig sats: Gå hem före soluppgången!

Men innan i stället för tidigare?

Förvirringen är total.

 


 

Taggad ,

Nu är det sommar!

Bevis: Östra Småland toppar i dag förstasidan med stora rubriker:

Gyllene Tider ställer in sin avskedsspelning i Kalmar

I logikens namn är alltså allt annat som hänt i länet det senaste dygnet av mindre intresse…

 


 

Taggad ,

dö eller gå bort

kyrka_svartvit

Vår rädsla för döden tar sig märkliga uttryck. Ett är att språkligt försöka eliminera den, berätta att X har gått bort i stället för att säga som det är, att X har dött.

Jag lämnade in ett medborgarförslag om senare kommunal slåtter. I förslaget ingår även en lietävling. Vinnaren av den skulle prisas med en lie märkt Liemannen 2020, Mörbylånga kommun.

I flera gammelmedier har jag sett notiser om förslaget. Men allt om det fina gamla ordet liemannen är struket eller omskrivet. Ordet liemannen får inte användas i svenska medier, bara i ordböcker på grund av dess språkliga koppling till döden. Det är iögonenfallande löjligt och språkligt fegt.

Vi kan skriva om döden på andra ställen än i vår egen svenska vardag, i Syrien, i Sri Lanka eller Jemen. Men här hemma i Sverige blir döden allt mer frånvarande. Den platsar inte i vårt moderna, tillrättalagda, narcissistiska, blankputsade Facebookliv.

När nån dör omskriver vi händelsen till att X har gått bort och låter kyrkan – trots att få av oss är religiösa – ta hand om fortsättningen, allt i hopp om att döden egentligen inte finns, utan att ”det eviga livet på nåt märkligt sätt trots allt ska ta över”…

 


 

Taggad , , ,

prins Félix av Mörbylånga

Enligt flera gammelmedier ska invigningen av vattenverket i Mörbylånga 12 juli bevistas av kronprinsessan Victoria. Men inte nog med henne. Även prins Félix av Luxemburg ska medverka. En prins av Luxemburg!

I krypandet inför kungligheter skriver till och med sosseblaskor första bokstaven i ordet prins med versal!

Grönköping kryper allt närmare…

Allan von Kompost
chefredaktör

 


 

Taggad , ,

enormtviktigt

Nästan allt som sägs av folk i medierna har i dag blivit enormt viktigt. Det är sällan man ser ett pratminus där det bara är viktigt. Politiker och idrottsmän säger det. Svensson och von Gyllenstierna säger det:

– Det är enormt viktigt att vi kan fokusera på försvaret i matchen, säger X Y inför en handbollsmatch i division sju.

– Det är enormt viktigt att man knyter skon på rätt sätt, säger fotvårdsspecialisten Z Å.

– Det är enormt viktigt att rosorna gödslas nån gång om året, säger trädgårdskonsult Ä Ö.

Den dag något blir enormt viktigt – på riktigt – då vi exempelvis råkar ut för månadslånga elavbrott eller kastas in i krig, har vi inga förstärkningsord till viktigt. Säger nån då att det är enormt viktigt att försöka överleva genom att ta del av säker information är vi avtrubbade; vi inser inte hur viktigt det verkligen är. Allt har ju tidigare beskrivits som enormt viktigt.

Minns sagan om Pojken och vargen.

Kulturorganet föreslår att svenskan begåvas med det nya ordet enormtviktigt.

 


 

Taggad ,

skapa trygghet genom upprepning

Har du som jag lagt märke till den kraftiga överanvändningen av orden trygg/tryggt, trygghet. Det är ett evigt tjatande i dumburken om trygghet, speciellt i fotboll och politik.

– Jag känner mej trygg med det, säger A B.

– Det märks att hon spelar med en helt annan trygghet än tidigare, säger C D.

– Han utstrålar trygghet, och det bådar gott inför framtiden, E F.

– Väljarna behöver känna trygghet i politiken, säger G H.

Varför är tevereportrar papegojor?

 


 

Taggad ,

Vitt är svart – och vice versa

Allt du en gång lärde dig är fel. Din lärare visade dig vad som var vitt, vad som var svart. Hen lärde dig också att tala sanning, att inte ljuga. I dag är allt detta historia. Vitt är egentligen svart. Kolsvart är kritvitt. Och det är fint – och karriärgynnande – att ljuga, gärna som en häst.

Du ser det framför dig: Alice Bah Kuhnke glädjedansar i teve under EU-valvakan. Euforin har inga gränser. Partiet har förlorat hälften av sina mandat i EU. Miljöpartiet strålar av lycka över regeringssamarbetet med sossarna. Miljöarbetet har blivit en enda stor framgångssaga: Utsläppen av farliga växthusgaser har äntligen ökat.

Regeringens vänsterhand kräver att folk ska flyga mindre. Samma regerings högerhand ger Arlanda 44 miljarder för att bygga ut och öka antalet passagerare från 26 till 40 miljoner per år. Alla måste flyga mindre. Åk tåg. Hoja elcykel!

Förra året lovade regeringen en sänkning av elnätsavgifterna med 60 miljarder kronor. Nu säger Kammarrätten att elbolagen kan strunta i detta  – och i stället öka nätavgifterna – med mer än vad dom själva en gång begärde. Prisökningen blir enorm och ska täcka gjorda och kommande investeringar, säger bolagen. Men inga såna har gjorts, säger Energimarknadsinspektionen. En svensk regerings löften är ingenting värda. Ingenting.

Regeringen säger gång på gång, överallt och med en papegojas reprisiver att alla utsläpp måste minska rejält. Nu! Omedelbart! Men 9 november i fjol fick Preem klart för utbyggnad av sitt raffinaderi i Lysekil. Detta ökar deras utsläpp av växthusgaser från 1,7 miljoner ton till 3,4 ton per år – en gigantisk ökning. Utsläppen måste minimeras för ett fortsatt liv på jorden!

I morgon måndag meddelar Mark- och miljööverdomstolen om den tar upp Preemfallet till prövning. Jag håller en tjuga på beslutet ”Bygg ut! Svensk lag tillåter inte ett nej”.

Genom en sån manöver blir Sveriges regering åter ansvarsbefriad och skulden – den tunga! – kan skyfflas över på nån annan – kanske på EU. Om detta är rätt och logiskt skulle ta evigheter att avgöra för en hel hord journalister.

Snart kallnar fallet och nästa ansvariga minister kan med emfas hävda att utsläppen måste minska. Och det rejält! Flyg mindre. Åk tåg. Hoja elcykel!

Som sagt, i dag är vitt svart. Eller är det svart som i dag är vitt?

 

Staffan Lagerström
ledarskribent

 


 

Taggad

Gå på dom andra i stället!

Den jobbiga tanken slår mig: Kan en begränsning av avgasutsläpp genomföras i en demokrati?

Tillåt mig tvivla. Så snart ett parti skulle kräva nödvändiga men frihetshämmande begränsningar i människors liv skulle det tappa röster – och därmed makt. Det såg vi nyligen i svenska EU-valet.

Sverige är ett litet land. Här ryms bara en fråga åt gången. Just nu skärskådas flygets utsläpp. Flygskam råder. Om ett halvår är det kanske sjöfarten som nagelfars, medan flygets utsläpp då har försvunnit in i historiens bleka avgasdimma.

Dubbelmoralen är påtaglig. Vi protesterar mot Preems utbyggnadsplaner för raffinaderiet i Lysekil. Samtidigt demonstrerar vi mot den dyra bensinen. Politikernas dubbelmoral är gigantisk. Makten vill minska flygandet men säger ja till utbyggnad av Arlanda – för att flyget ska kunna växa. Känns inställningen igen: ”Kom inte och kritisera våra små utsläpp, gå på dom stora bovarna i stället!”

Tidningars ledarsidor handlar ofta om nödvändiga insatser mot avgasutsläpp, men utan skam slår samma tidningar upp varenda bensinslukande cruising, varenda veteranbilsträff, varenda V8-träff med amerikanare, varenda veteranmoppetur. Östrans rubbe i dag ger till och med ett sentimentalt anslag om gamla goda avgastider: Gamla moppar och blå rök på Unionsrallyt

Det är lätt att kräva att andra länder ska minska avgasutsläppen. Det är lätt att kräva att ”dom andra” ska minska avgasutsläppen. Det är lätt att kräva kraftfulla åtgärder av industrin, flyget, fartygstrafiken, USA, Kina – bara de inte begränsar min frihet.

Kanske bör medierna, forskarna och politikerna även intressera sig för utsläpp från flera slags fordon och andra jippotyper, exempelvis: snöskotrar, vattenskotrar, motorbåtar, speedway- och motorcyklar, traktorpullingevenemang, motocross- och endurotävlingar, racerbilar, racerbåtar, alla slags bil- och båtrallyn, gräsklippning, trimmerkörning, mopeder, bensindrivna generatorer och pumpar, nöjesåkning i bil, båt, flyg, mc, semesterflygningar, mötesflygningar, nöjesflygningar, den svavelosande sjöfarten med bland annat kryssningsfartyg som ligger med motorerna igång under hela hamntiden, exempelvis i Kalmar, med mera med flera med mera med flera…

För att hårdra problemet: En skåning kan säkert acceptera ett förbud mot nöjesåkning med snöskoter. Men vad skulle hen säga om ett totalförbud mot bensindrivna gräsklippare, trimrar, motorsågar?

Frågan återkommer: Kan nödvändig begränsning av avgasutsläpp genomföras i en demokrati?

Tillåt mig tvivla.

By the way, i morrn flyger jag till Thailand. Jag måste bort från den här ankdammen en tid…

 

 


 

Taggad

alla dessa hjältar

Rubriker är ofta schabloniserade, som en i dagens Östran: Brandens hjältar tillbaka i Berga

Varför är just brandmän alltid hjältar när de bara gör sitt jobb? En googling ger raddor av brandmän som hyllas med tårtor, polska brandmän som hyllas, tyska brandhjältar som avtackas, brandmän som är Sveriges hjältar, brandmän som är stormens hjältar, brandmän som är hjältar vid förlossningar, lediga brandmän som blir hjältar, brandmän som blir hjältar i eldhaven, som blir hjältar tillbaka efter släckningsarbete, bruksbrandmän som upphöjs till hjältar, brandmän som utnämns till flygkraschhjältar och så vidare i alla oändlighet. Varför?

Varför belönas inte andra yrkesgrupper med hjälteglorian nån gång i medierna? Varför ser vi aldrig rubriker som dessa:

Kontorist på kommunen Årets Hjälte, hade både penna och suddgummi på skrivbordet

Städerska hjältinna i kamp mot damm

Tandläkare dagens hjälte – lagade kariesangrepp

Bonde kämpade väl – hjälte efter lyckad kornsådd

Barnmorska hjältinna – förlöste på arbetstid

Kämpande kock blev superhjälte – kokade ägg

Elektriker hjälteförklarades efter byte av säkring

Pilot hyllad som hjälte – landade enmansflygplan – ensam

Lektor skolans hjälte för andra året i rad – undervisade

Simmade 20 meter – nu belönas hjälteförklarad simlärare

 

 


 

Taggad

om skitförfattare, gäddfiske och den mänskliga skröpligheten

28 december skriver författaren Tomas Arvidsson i Barometern om bland annat synen på Vilhelm Mobergs författarskap. Arvidsson har läst Jens Liljestrands biografi över Moberg,  Mannen i skogen:

”Moberg svek sina vänner, var ombytlig, grälsjuk, ofta girig, otrogen sin hustru som ensam fick ta hand om barnen när han då och då vilade upp sig på lyxiga pensionat._ _ _ När han äntligen fick en son, klarade inte sonen att leva upp till pappans förväntningar.”

Det må vara hur det vill med den saken, sant eller osant, vinklat eller korrekt. Ingen är perfekt och jag hyser den största beundran för Mobergs lugna, konstaterande, mustiga, ofta sorgsna texter. Hans Din stund på jorden vill jag kalla mästerverk.

Tomas Arvidsson fortsätter, och nu blir det intressant: ”För den som blandar ihop sak och person är inte Mobergs böcker så bra längre. Visst, jag vet att det är feltänkt, men i min mänskliga skröplighet blir det så.”

Ja, så blir det nog ofta, vilket är tragiskt. Man blandar samman sak och person, äpplen med päron och feltänken blir många. Jag tror till exempel att många människor röstar på det parti som har den trevligaste partiledaren utan att veta särskilt mycket om partiets program. Det blir lika fel som att rösta fram den miljövänligaste bilen genom att bedöma dess exteriör.

Många konstruktörer utnyttjar ”den mänskliga skröpligheten”. Ett udda exempel är marknaden för fiskedrag. De flesta drag och wobblers är utformade för att fånga fiskaren, inte fisken. De har färgsprakande pärlor, välmålade ögon, fjällmönster, röda plastbitar som vinkar, gälbågsrand och glitter. Allt det där struntar fisken i, menade den siste yrkesfiskaren med kastspö i Stockholms skärgård nån gång på 1970-talet. Han sa så här om sitt bästa gäddrag:

– Jag tar en lång rak trädgren, bränner den i öppen eld så den blir helt sotig, kapar den i 30-centimeterlånga bitar, sätter en enda krok längst bak och en ögla för lekande längst fram. Dessa drag slår alla andra, sa alltså den man som levde på att fiska gädda med kastspö och drag gjorda av sotiga trädgrenar. En detalj: Gäddan exporterade han till Frankrike.

Jag leker med tanken att applicera Arvidssons ”mänskliga feltänk” på den gigant jag läser om just nu, August Strindberg. När Vilhelm Moberg svek en vän svek säkert ”den djefla August” hundra. Strindberg kunde plötsligt bli ovän med bäste vännen och lika överraskande och ofta utan anledning överhopa vem som helst med hatbrev av värsta slag. Han struntade fullständigt i sina barn, för att plötsligt älska dem över allt på jorden. Han var listig som en räv och hade bara ett mål: Att bli berömd. Han var duktig på att låna pengar, men sämre på att betala tillbaka. Då flydde han hellre. Han kunde baktala och förnedra alla, kvinnor som män, trender, förläggare, fru, exfruar och kollegor – för att sen utnyttja det inferno han ställt till med i sina texter.

Enligt Tomas Arvidssons ”roliga feltänk” skulle sålunda August Strindberg vara en av de absolut sämsta författare världen någonsin skådat. Detta trots att ”den djefla mannen” fortfarande spelas på all världens stora teatrar och läses om och om igen av miljoner och åter miljoner människor…

* * *

I veckan ska jag förresten själv ut på gäddfiske… Valet av drag står nog främst mellan en vackert abborrmålad och dubbeltrekrokad Buster Jerk och en läckert skimrande Sebile Onduspoon i blått, guld, silver, violett och grönt med detaljerade ögon, fenor med svarta fenstrålar och läckert röda gälar. Ni må tro att de är vackra. Jädrar vad det kommer att hugga!

 

 


 

Taggad , ,

vemodig trädgård

Konstens Geologiska Trädgård vid Södra bruket ger numera ett dystert intryck, speciellt under hösten. Vet inte om jag är ensam om denna känsla, men trädgården känns övergiven, ratad, förpassad till periferin. Görs någon marknadsföring? Finns skyltar, hintar? Finns tankar på förnyelse?

Ja, så for tankarna när jag ensam vandrade runt där uppe ovanför den gamla väderkvarnen. Jag var ensam även vid mitt näst senaste besök i mitten av juli. Och vid besöket före det – i juni…

 

 


 

Taggad

den kommer inte tillbaka – tiden

Bornholms Konstmuséum.

En av de poeter jag läste som ung var Bengt Anderberg, 1920-2008. De sista 40 åren av sitt liv bodde han på Bornholm med sin fru, keramikern Astrid Anderberg, 1927-2010. När jag nu var på Bornholm, funderade jag, borde jag försöka hitta deras gård i den lilla byn med det vackra namnet Östermarie. Det skulle vara intressant att se världen från den fasta punkt som ödmjuke Bengt Anderberg såg den i sitt nyktra och tidvis svårt alkoholiserade liv.

Jag letade på nätet och fann fakta och bilder om både Bengt och Astrid. Hon skulle dessutom – enligt de uppgifter jag hittade – finnas representerad på Bornholms Konstmuséum. Det borde gå lätt att hitta deras gård och att se Astrids ofta kraftfulla djurskulpturer – och sätta sig in i de vyer som omgett dem båda under nära 40 års gemenskap i en okänd by på en liten ö i ett främmande land.

Mitt lilla privata deckaruppdrag skulle gå lätt, tänkte jag. Först gården, sen museet! Jag valde en helt otrafikerad cykelled från Bölshavn. På skyltar med pilar stod det Östermarie. Leden gick brant uppför, det blev tystare och tystare, det blev långt mellan de vackra gårdarna som i sommarhettan tycktes inslagna i ett tidlöst skimmer. Jag såg inte en människa. Över Bornholm går ingen flygtrafik, därav den totala tystnaden. Ju högre upp jag kom, desto mer såg jag av det omringande havet. Först här på Bornholm förstod jag hur stor Östersjön faktiskt är. Ett hav!

Men byn Östermarie hittade jag inte. Jag irrade lite hit och dit men ingen Östermarie. Och inte en människa fanns att fråga. Byn gick inte att hitta. Besviken rullade jag nedför slingrande leder mot Svaneke. Världen var vacker, det var fortfarande högsommar och först nu i slutet av augusti satte sig en och annan bonde på skördetröskan för att bryta tystnaden i moln av boss och damm. Men Östermarie fanns inte. Bengt och Astrid Anderbergs gård i Östermarie fanns inte.

Några dagar senare cyklade jag från Hammer Odde österut mot Borgholms Konstmuséum. Målet var att se Astrid Anderbergs keramik. Jag haffade genast en expert i museets reception:
– Hej, jag är här för att titta på keramik av Astrid Anderberg…
– Hvad sagde du? Astrid Andersson?
– Nej, Anderberg.
– Anna Anderberg?
– Nej, Astrid Anderberg. Hon var svensk keramiker och bodde här på ön, i Östermarie.
– En potter ved navn Astrid Anderberg?
– Ja, fastän hon var lika mycket skulptör. Men hon är död nu.
– En død billedhugger i Östermarie, Astrid Anderberg?
– Ja, så skulle vi kunna summera. Men glöm det nu. Jag undrar var i museet jag kan se hennes kattor, hundar och fåglar…
– Skabte hun hunde og katte og fugle?
– Just. Men var hittar jag henne?
– Men du sagde lige, at hun var død…
– Ja, jag uttryckte mej lite slarvigt. Jag menar var i museet hittar jag hennes grejor?
– Hendes ting?
– Ja, så kan vi säga…
– Vil du finde varerne efter Anna Anderberg, der døde, men boede her på Bornholm?
– Ja, så skulle vi kunna säja. Men hon hette Astrid.
– Jeg har aldrig hørt om en potter ved navn Astrid Anderberg. Men vi har mange aktive kvindelige keramikere her i Bornholm, for exempel Maja Frendrup og… Men ingen af dem er selvfølgelig døde.
– Ok, tack för hjälpen. Jag går runt själv och letar reda på henne, Astrid Anderberg…
– Ja, gør det. Held og lykke til. Og hvis du har spørgsmål, spørg bare. Men som jeg sagde, har jeg aldrig hørt om Astrid Anderberg… Og jeg har arbejdet her i mange år … Men ingen Anna Anderberg…

Jag gick hela varvet i det ljusa museet. Många sekelsiftesmålningar av Anna och Michael Ancher, Marie Krøyer, Laurits Tuxen och Holger Drachmann. Många modernare målningar, mycket abstrakt, mycket politiskt korrekt och inkorrekt. Men ingen keramik och inga hundar, kattor eller fåglar av keramikern och skulptrisen Astrid Anderberg.

Byn där Astrid och Bengt bodde hittade jag inte. Och jag fann inte ett spår av Astrids keramik. Ändå har de bara varit döda i tio år. Jag cyklade vidare och funderade på hur Hjalmar Söderberg skrev…

”Allt förbleknar och blir till dröm.”

Ungefär så här kan kanske Astrid och Bengt Anderberg ha sett fälten och havet mot norr när de spejade ut från sin gård i Östermarie. Du kan förresten se en film om Bengts syn på livet och döden och den eviga tiden – här.

 

 


 

Taggad , , ,

jakten på livets mening går vidare…

Kan jag finna livets eventuella mening i gammelmedierna? Alla tidningar, alla kanaler har sina heliga inmutningar. Visas några bilar upp nånstans i länet gör tidningen Östra Småland omedelbart ett reportage om detta. Ju äldre bilarna är, desto större slås den kulturella djupdykningen upp. Hur många humorbefriade och intetsägande texter har jag läst om dessa kvasinostalgiska möten mellan gamla raggare som offrat tusentals timmar av sina korta liv på att putsa upp miljövidriga plåtschabrak från 1960?

I Expressen löser en viss G W alla slags problem, det kan gälla allt från ”relationer” till ”kärnvapenhot”. Han har tips om allt, han dricker vin, han bantar offentligt, han skryter över hur han tjänar miljoner, han sätter betyg på kreti och pleti. Han hyllar vissa och snarar andra. Han spår avskedanden. Nu släpper han brädspelet ”GW:s brott”. Om det skriver ett gammelmedia, citerande spelmanualen: ”Leif GW Perssons spel kräver `mod, taktiskt tänkande och list´. Han vet och kan allt. Snart går han även på vattnet och delar ut firre till folket, ivrigt påhejad av den tidning som byggt upp hela sin existens på just denne ”världens trevligaste granne”, som nåt altruistiskt media korade honom till!

Gammelmedia är flockdjur. Det fanns tider då man plötsligt dog av chips. Man stoppade in det i käften och föll död till golvet! Det var nåt med akrylamid… För nåt år sen blev tandtråden värdelös och bespottad. Alla medier skrev – plötsligt! – om denna lilla dentaldetaljs svarta baksida. Det skapades miltals med text där den röda tråden om tråden var dess obefintliga effekter. Skulle den förbjudas? Lurades vi på tråden av mutade tandläkare? Över en natt förvandlades tråden från ”tandhälsans bästa vän” till ”det mest onödiga vi har på jorden”. Eller var det ”i hela universum?” I dag skulle jag tro att den lilla tåten åter rekommenderas av tandläkare och att den säljer precis lika bra som dagarna före ”den hemska upptäckten”.

Vilken är livets mening just i dessa yttersta av dagar? Jo, det är den stora ödesfrågan ”grilla eller inte grilla?”. Gammelmedia och teve följer utvecklingen län för län, kommun för kommun, dag för dag. Man berättar om vissa Länsstyrelsers beslut, om andras ickebeslut. Hur ska det gå för Svensson i Kalmar län, måste hen köra husbilen till annat län för att kunna lägga sin plankstek på grillen till kvällningen? Och hur är det, är det tillåtet att använda grillen i sin mormors trädgård, men inte i fasters? Får jag elgrilla utanför min lokala brandstation? Får jag kolgrilla i min swimingpool – med eller utan vatten? Får jag grilla i Peru? Är engångsgrillar förbjudna i Finland? Varför får man grilla i Härnösand men inte i Lund när vi har samma slags väder?

Vad blir nästa lilla lilla detalj att slå upp till monstruösa format i gammelmedierna? ”Orsakar blöjor framtida talsvårigheter?” eller ”G W dömer ut kungens nya kläder!”

Ja, så är det. Den stora frågan om livets mening kommer att förbli obesvarad – lyckligtvis.

 

 


 

Taggad

världens fegaste bolag?

Ett typiskt god-dag-yxskaftsvar från ip only.

17 maj började jag mejla ip only med frågan vem som är ansvarig för att skadorna på cykelleder och vägar vid fiberinstallationerna läggs igen. Efter fyra mejl och över två månaders väntan har de tre gånger svarat med ordbajs i stil med tack för ditt mejl, vi ska snart besvara det… En gång lovades jag kontakt med rätt person. Dödens tystnad följde.

Man undrar hur de ”tänker” på detta leksaksbolag helt utan fingertoppskänsla – och givetvis utan framtid. Sedan jag skällt ut dem för bemötandet av min enkla fråga hade de mage att skicka mig en enkät med frågor om hur jag ser på deras kundbemötande!? Det torde vara världsrekord i feltajmning.

Kulturorganet har hittills aldrig gett upp och gör det inte heller nu. Nytt mejl har skickats till både IP-Only och Mörbylånga kommun. Någon ansvarig måste finnas någonstans och kulturorganet ska finna den! Men även kommunen har anammat samma ”tack för ditt mejl-attityd” och varnar för lång väntan eftersom ansvarig är på semester…

Frågor: Vet alltid bara en enda människa i bolag och på kommun svaret på en enkel fråga? Och varför är denna människa nästan alltid upptagen, sjuk eller på semester?

Vad har gått fel i Sverige?

 

 


 

Taggad , ,

de modiga angivarna

Jag fick ett mejl från min hyresvärd. Det började:

”Hej! Någon har sett att ni vattnar gräsmatta med vattenspridare.”

Denne/denna ”någon” är alltså en av de många modiga anonyma som överallt sticker upp sina självgoda trynen. I just detta fall har denne någon ”till råga på eländet” helt rätt. Jag (inte vi) vattnade med vattenspridare fram till bevattningsförbudet. Sen dess ligger spridaren i källaren. Jag har till och med bloggat om bevattningsförbudet – och om tillåtna och otillåtna spridare.

Detta är bara ett litet skitexempel i vår pyttelilla svenska ankdamm, men min tanke går osökt till alla de diktaturer där angiveri är motorn i terrorn mot det egna folket. Där resulterar inte en angivelse i ett mejl utan oftare i ett nackskott eller ett ”försvinnande”. I gamla Östtyskland angav grannar varandra, mödrar sina barn, barn sina föräldrar, makar varandra.

Jag har länge tyckt att insändar- och debattsidor ska bojkotta anonyma inlägg. Är man inte karl för sin hatt ska man knipa käft. Och bostadsbolag ska inte okritiskt mejla sina hyresgäster utan att kolla det faktiska innehållet i vad ”någon har sett” – eller inte ens fattat.

Kommunens text om bevattningsförbudet 5 juli 2018.

Taggad , ,

God – eller bara vek?

Vi satt vid havet. Vid en större sten flaxade ”något” i vinden. Först brydde jag mig inte men efter en stund blev jag irriterad på det till synes planlösa viftandet. Det måste vara ett löv i ett spindelnät, tänkte jag. Till sist måste jag gå fram och se vad det var.

Jo, det var ett spindelnät. Men inte med ett löv, utan med en liten vacker fjäril. Det var dess dödskamp jag till slut hade irriterat mig på. Nu inleddes ett precisionsjobb. Utan att skada de känsliga vingarna måste jag avlägsna det klibbiga spindelnätet som virat sig runt ben och antenner. Det var ett pilligt arbete. Men fjärilen höll sig stilla. Det var som om den kände att jag var dess vän. När allt nät var borta lade jag fjärilen på en torr mosstuva. Den såg medtagen och lite ruggig ut. Den raglade hit och dit och så lade den sig stilla. För att dö, tänkte jag.

Tre vingslag senare var fjärilen en meter upp i luften. Tio vingslag senare flög den ut över närmsta åkerlapp och hundra vingslag senare försvann den högt upp i den varma svaga vinden.

Jag kände en stor lycka. Att se den lilla vingla iväg och upp i sommarrymden gjorde mig jublande glad. Det var som om också jag var räddad.

Och jag tänkte: Det sitter miljoner små fjärilar fast i spindelnät just nu. Ingen hjälper dem, ska inte hjälpa dem för naturen ska ha sin gång. Och för varje steg jag tar dödar jag säkert tio myror. Varför blir jag då så glad över en enda stackars befriad fjäril?

 

 


 

hjärntvätt av barn

Jag spankulerar ofta och gärna på kyrkogårdar, men skyr de religiösa påverkansförsöken, speciellt de mot barn. Fotot visar kyrkan i Sandby.


”Det finns miljontals människor som längtar efter odödlighet,
men inte vet vad de ska ta sig för en regnig söndagseftermiddag.”

Susan Ertz

 


Att med direkta eller indirekta metoder försöka locka barn till en viss religion är förkastligt. Jag har ända sedan konfirmationen tagit ställning mot missionerande påverkansförsök mot barn och ungdomar – men även mot vissa vuxna. En tro menar jag ska födas ur något självupplevt, i människans inre, inte genom luddiga finter och övertalningsknep utifrån – ofta riktade mot människor i besvärliga lägen som missbruk, skilsmässor och sjukdomar.

Vi som abslut inte tror, vi som inte låter oss begränsas, snörpas och förledas av troföreträdarnas lockelser och hot har det inte lätt. I vårt försvar för icketro möts vi ofta av argument som är så förtvivlat torftiga att man har svårt att hålla sig för skratt.
– Tron skadar åtminstone ingen, sade en självbelåten företrädare för en kyrka till mig häromveckan.
Men det är just det den kan göra. Påståendet är till intet förpliktigande, lika aningslöst som att hävda att vitamintabletter, medvind eller fågelskådning inte heller förstör en människas liv.

Andra vittnar om trons förödande konsekvenser. En insändare av Birger Einarsson i tisdagens Östran belägger oerhörda själsliga skador på grund av religionspåtvingning:
”Jag är uppfödd i en `superfrom´ frireligiös miljö där allt kretsade kring Bibeln, frälsning, bön, den helige ande, tungomålstal, sång i anden, helbrägdarörelse_ _ _, profetior om Jesu snara återkomst. När jag några gånger kom hem från skolan och fann en tom lägenhet var jag alltid övertygad om att Jesus kommer tillbaka och att jag blivit lämnad kvar, därför att jag inte var frälst, inte hade fått min synd förlåten.”

Och Birger Einarsson fortsätter: ”_ _ _ Hade också på pingstmöten hört att Jesus (enligt Markus 9:43) säger: `Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha båda händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.´ Jag garanterar att det skapade ångest i mitt barnasinne.”

Det Birger berättar är svårt att ta in, men det har hänt i modern tid, och än i dag ser vi att dessa lögner, krav, hot och omvändningsförsök fortfarande används – inom många religioner, på det mest utstuderade sätt och med den totala hänsynslösheten som arbetsmodell. Försvaret blir alltid detsamma: Andra religioner är kanske såna, men inte vår!

Liksom Birger Einarsson är jag för religionsfriheten. Den ska naturligtvis vara orubblig. Vuxna människor ska få tro vad de vill. Men försöken att värva barn till religioner är motbjudande. Trots att den svenska kyrkan numera är skild från staten är värvningsförsöken ibland iögonenfallande. Som barn tvingades jag in i Söndagsskolan. I småskolan uppförde vi mängder av skådespel om kristendomens alla helt obegripliga ikoner. Sådana skådespel uppförs än i dag med mycket små barn som aktörer och som publik – i kyrkan. Det skulle vara intressant att objektivt undersöka kyrkornas eventuella direkta eller indirekta influenser mot dagens grundskola, speciellt på mindre orter.

Barn är lätta att manipulera och hjärntvätta. När jag var barn hade jag en präst av den demoniska typen som kristendomslärare. Han hade som arbetshypotes att ”banka” in i tron i oss. Hoten var många. Än i dag använder till och med Svenska kyrkan lockrop riktade mot de små. Ett exempel är Svenska Kyrkans Unga, som på sin sajt beskriver sig som ”en demokratisk rörelse av barn och ungdomar i Svenska kyrkan.” Som en rörelse av BARN! Jag har svårt att tro att små barn själva anmäler sitt intresse för att ingå i en rörelse med så diffusa och svårförklarade regler, argument och förklaringar som en religiös rörelse eller sekt står för. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att anmäla ett av mina småbarn till en religiös rörelse. Naturligtvis skulle det vara mig lika främmande att göra det till Vänsterpartiet, SACO, LO, Timbro, Arena Idé eller andra samhälleliga strukturer och föreningar med cementerade och ”färdiga” uppfattningar om livets mysterier.

Sannolikt förstår ännu i dag ingen levande själ helt och hållet innebörden av en klassisk kristen predikan. Som ung tvångskommenderad konfirmand med klippkort blev jag tvungen att ”avnjuta” tio högmässor i Stockholmskyrkor. Dessa lugubra upplevelser satte spår för livet. Ingen förstod – garanterat – innebörden. En gång tog jag med min far som var högutbildad författare, översättare och journalist, alltså professionellt van att tolka och göra texter begripliga. Han trodde inte på mina beskrivningar av tidigare mässor, men efter besöket gav han mig rätt:
– Jag ger mej. Det är som du har berättat. Det vi fick höra var avancerat snömos! (en journalistisk benämning för ”svammel – ofta i pretentiösa former”).

Alla predikningar blev för mig obegripligt tungomålstalande i högstämd, hotande och mässande ton. Där fanns inget som helst utrymme för livsglädje, överraskningar, humor eller självironi. Jag har vänner som fångades in och märktes för livet av besatta och övertygade förkunnare just som barn och som först i vuxen ålder blev ”befriade”. De vittnar om befrielsens stora lycka.

Birger Einarsson tar upp ett annat värvningsexempel i sin insändare (som är ett svar på två pingstpredikanters insändare 6 juli): ”En sak som ni framför, att generellt öka stödet till trossamfunden förstår jag inte alls. Om ni driver ett uppenbart samhällsnyttigt projekt, till exempel stöd och hjälp till asylsökande och flyktingar – ja, det tycker jag är rimligt och behjärtansvärt. Men nej – om syftet är att värva nya medlemmar. Att i ett land med religionsfrihet som vi tillkämpat oss stödja en viss trosgrupp är ju obegripligt.”

Ja, visst är det obegripligt. Men de troende har alltid vurmat för det obegripliga. Obegripligheten är en förutsättning för trons existens. Det ligger i trons natur, att bortse från fakta och bevis – och bara tro, tro, tro.

Begriplig hoppas jag däremot att min åsikt är: Låt vuxna tro vad de vill, men förbjud religiösa friskolor, obsoleta och miljöstörande klockringningar och påträngande böneutrop – och sluta – för guds skull! 😉 – att hjärntvätta barn!

 

 


 

Taggad

sönderfallande språk

Portnoys besvär blev orsaken till mitt ryggskott. Detta kräver smärtlindring, men nu befarar jag smärtor även på andra ställen. Efter att – med darrande händer – ha smaskat i mig två tabletter Alvedon kommer jag enligt förpackningen att drabbas av munsönderfall. Min mun kommer att falla sönder, upplösas och försvinna ut i universum. Jag ångrar tabletterna. Men nu är det för sent,  men jag säger det ändå: Jag hade hellre fortsatt livet med mun och ryggskott än utan både mun och ryggskott.

Ska en tablett falla sönder i munnen bör den i mina ögon beskrivas som ”i-mun-sönderfallande”.

 

 


 

Taggad ,

Allt sämre företagsklimat i Mörbylånga

Mörbylånga kommun låg på plats 121 av 290 kommuner runt 2014. Förra året hade man halkat ned till föga smickrande 207:e plats.

Östran skriver i dag:

”Förra året gick kommunens näringslivschef över till andra uppgifter. Kommundirektören Anna Willsund tog över näringslivschefskapet. Det har inte varit lyckat, åtminstone ine om man tittar på svaren i Svenskt Näringslivs enkät.”

Näringslivslotsen Susanne Bredesjö Budge säger i samma artikel: ”- Jag tycker ändå att vi har försökt. Vi har varit ute hos företagen så mycket vi kan, försökt föra dialog, men…”

Undertecknads åsikt är att Susanne gör ett mycket ambitiöst jobb, svarar snabbt på mejlfrågor och har vettiga förslag. Dessutom står hon bakom många intressanta träffar på olika företag. Felet torde ligga nån annanstans. Men var?

Enligt Östran vill företagarna i Mörbylånga kommnun ha snabbare handläggning, bättre dialog mellan kommun och företagare, ökad förståelse för företagarna, fler bostäder och förbättrad infrastruktur och IT.

En lång och i mina ögon luddig önskelista. Vi får se vad tomten kommer med till jul… Men så snabbt går det nog inte. Kommunalrådet Henrik Yngvesson avslutar artikeln: ”- Det finns ingen `quick fix´ på det här. I Nybro har det tagit fyra år att vända trenden. Vi måste inleda ett långsiktigt arbete.”

 

Staffan

 

 


 

Taggad ,
Annonser