Kategoriarkiv: tänkt

En lycklig dag

Vi vet inte hur bra vi har det. Jag vet inte hur bra jag har det. Skulle jag skriva det jag nu skriver i Kina skulle jag sättas på kåken eller i värsta fall bli huvudet kortare. Så även i Ryssland och Nordkorea.

Vi vet inte hur bra vi har det. Det förstår jag nu när president Donald Trump ser ut att få noll utdelning på sin 30 000:e lögn. In i det sista har han försökt stoppa de fria rösterna, det fri samhället. Men nu har demokratin överlevt, om än med ett nödrop. Ingen vet vad som skulle han hänt om han fått fyra år till vid makten.

På min egen blogg kan jag säga det neutrala medier inte kan: Att Donald Trump är en av de mest motbjudande människor jag känner till.

Där har vi det fina. Det är nämligen det viktigaste av allt: Att få säga sin mening. Det säger nästan alla som flytt från diktaturer. På min egen blogg kan jag skriva precis vad jag vill, vad jag tycker och vad jag önskar. Vem som helst kan säga emot, kritisera, kommentera. Så är det i det fria samhället där ordet är fritt: Alla får säga sin mening. Så länge ingen hotar ska ordet vara fritt. Men det är ingen självklar sanning. Det är en tillkämpad rättighet som vi tyvärr många gånger tar för given.

Ordets frihet. Det är den skönaste friheten av alla. Och den viktigaste.

Märkt ,

Cykelleden ”Fyr till Grönhögen” invigd

Del av cykelleden ”Fyr till Grönhögen”.

Namnet på Ölands cykelledspannkaka ”Fyr till Grönhögen” är korrekt. Norra delen av cykelleden ”Fyr till fyr” invigdes 24 augusti 2019. Det sades då att det endast återstår en snutt på södra ön.

Det berättade gammelmedia för 14 månader sen. Men trots att den i gammelmedier är i stort sett färdig för över ett år sen berättade gammelmedier nyligen att projektet saknar 20 miljoner för att bli klart. Skattebetalarna i Mörbylånga har hittills fått punga ut med 6,5 miljoner kronor på ett projekt som för just Mörbylånga kommun blivit en tumme. Tre mil led finns inte i verkligheten – inte ens lösningarna för dem. Arbetet har sen länge gått i stå och nu ska kommunerna försöka tigga ihop 20 miljoner för att cykla projektet i mål.

Men varför tigga pengar till en led som redan är klar – och till och med invigd av en massa glada gubbar på tandemcykel i Borgholm tillsammans med glada gammelmediegubbar vars enda gemensamma nämnare är att tota ihop bäst säljande bild av Öland som turistmagnet?

Sådana förnuftsvidriga frågor tvingas vi ställa oss allt oftare. Vi lever i en tid då skillnaderna mellan rena lögner och så kallat positivt tänkande är på väg att suddas ut. Nyligen påstod vår statsminister Stefan Löfven att Sverige har världens bästa lönebildningsmodell. Varifrån har han fått det? Är det vetenskapligt bevisat? Är det en chansning, en förhoppning eller en rå lögn? Nyheter, skönmålningar och lögner haglar över oss och få har tid att kolla upp fakta. Det har politiker insett för länge sedan och med Donald Trump i spetsen överöser de oss väljare med både skönmålningar, halvsanningar och lögner. Trump lär enligt en amerikansk tidning ha ”bjudit” på fler än 25 000 lögner under sina fyra presidentår. Det gör 17 per dag.

Hitler lärde oss att den bästa lögnen är den gigantiskt stora, den som ingen kan motbevisa, bara skrämmas av. Trump har hakat på och lovar senaste medicinen mot covid 19 till alla amerikaner, fastän vi vet att många av dem inte har nån sjukvård överhuvudtaget. Löfven har lovat oss EU:s lägsta arbetslöshet. Löfven lovar oss nu att vi ska få världens bästa ädrevård. Alla dessa löften måste betraktas som förhoppningar eller lögner, eftersom han inte vet hur det kommer att gå. Löftet om lägsta arbetslösheten i EU blev ett fiasko. Ändå fortsätter han att lova, att skönmåla, att vara optimist i stället för realist. Man kan fråga sig varför? Kanske skulle vi alla må bättre om han sa ungefär så här: ”Vi har en dålig äldrevård i dag. Nu ska vi göra den bättre. Hur mycket bättre den blir har jag ingen aning om. Det hänger på oss själva. Nu börjar vi!”

Dessa bedrägliga tänk-positivt-beteenden finner vi även om vi skalar ned problemen och hamnar på lilla Öland. Förra året påstod Ölands Kommunalförbund att cykelleden skulle bli färdig under 2019. När det inte stämde med verkligheten ändrade man bara en enda siffra i sin lögnaktiga hemsidestext. Nu får man det att se ut som att allt är klart 2020. Nästa år är det bara att ändra nollan till en etta och så där kan det hålla på i evighet.

Ingen på Ölands Kommunalförbund har stake nog att slå näven i bordet och säga som det är: Vi vet ingenting, vi är amatörer som inte kan det vi ska kunna. Och om cykelledsprojektet vågar vi inte säga ett endaste ord.

I Japan hade de fått be om ursäkt offentligt med djupa bugningar inför tevekameror men här bryr sig ingen. Det är bara att skönmåla om och om igen. Och vara optimist; det kommer säkert att bli bra – nån gång…

Läs texten på Borgholm kommuns hemsida 2019:
– Vi är i slutfasen av att bygga Norra Europas exklusivaste cykelled. Från fyr till fyr går det att uppleva 75 naturreservat, sex riksintressen, en ekopark och ett världsarv, säger Eddie Forsman, ordförande i styrgruppen för projektet. På Öland har cykelturismen kommit att spela en allt större roll och målet är att Öland blir en attraktiv och intressant cykeldestination, såväl nationellt som internationellt.

Johan Göransson, Ölands turistchef, vill inte vara sämre:
– Vi ser hur cykelturismen växer för varje år. En aktiv och hållbar semester är något som efterfrågas mer och mer. Förutom svenska turister, ser vi också cykelturister från de stora cyklistnationerna Tyskland och Nederländerna komma till Öland. Samvaro och rörelse på natursköna cykelvägar runt om på vår ö – det är en fantastisk kombination för både besökare, och för oss som bor här.

Om vi tittar på vad vi fått av cykelleder här på södra Öland och jämför med dessa herrars skönmålningar/drömmar… Vad tänker vi då? Stämmer skönmålningarna med verkligheten?

Den beläste med gott om tid kan avslöja de flesta lögner, men en släkting till lögnen är svårare att rå på: Det positiva tänkandet. Med det för ögonen ska allt målas vackrare än det är, bättre än det är. I framtiden ska allt bli bättre än vi innerst inne tror är rimligt. Denna metod anammas av allt flera politiker, kommuner och medier. Kanske är det därför svenskens mentala hälsa blir allt sämre; en av tio går på lyckopiller. Det frestar på att ständigt behöva konstatera att löften blir svek.

Gå till vilken kommunsajt som helst i Sverige och du välkomnas till landets intressantaste, människovänligaste, vackraste del i hela landet. Allt är kuckimaffens, allt går som på räls, naturen slår all annan natur, paradiset nästa. Flytta hit innan det är fullt och chansen är borta! Först till kvarn… Information och gammelmediajournalistik som borde vara seriös, klarläggande, ärlig tenderar överallt att bli mer och mer lik reklam. Och med reklam kan man som bekant sälja det mesta, till och med konserverad gröt.

En annan typ av lögnjournalistik har under senare år blivit ett måste för vissa av gammalmedierna: Klicksjukan. Stina Oscarson skrev nyligen i SvD om mediernas osunda klickjakt. Läs hennes text om du vill förstå hur många gammelmedier på det mest lögnaktiga sätt styr oss mot den journalistiska katastrofen genom att hela tiden dra sanningen så nära lögnen som möjligt – utan att gå över gränsen.

Låt oss titta på Mörbylånga kommuns hemsida. Redan på förstasidan slås man av rubriken ”Upptäck en unik plats på jorden”. Klickar man där står det: _ _ _ ”Här kan du läsa mer om varför södra Öland i grunden är annorlunda än andra platser på jorden.”

Södra Öland är alltså i grunden annorlunda än allt annat på hela jorden. Visst kan man påstå det, men då kan man lika gärna påstå att Mora är olikt allt annat inte bara på jorden utan i hela vårt solsystem. För att inte tala om Kalix! Nåt liknande Kalix finns inte i hela universum.

Detta sätt att se på tillvaron är inte bara tröttande, det är också farligt, ity att man i dag kan påstå vad som helst – ingen bryr sig, för alla vet att det sannolikt har ganska lite med sanningen att göra. Det är skönmålat. Skönmålningen är moderkakan till det positiva tänkandet som är släkting med lögnen. Förhoppningar förvandlas allt oftare till löften. Och upprepade löften tenderar att tolkas som självklara sanningar.

För två år sedan köpte Mörbylånga kommun så kallade nativeannonser av det senare konkursade journalistiskt tvivelaktiga företaget 24Kalmar för modiga 60 000 skattekronor. Henrik Yngvesson, då kommunalråd, försvarade affären, som sågades jäms med fotknölarna av kulturorganets chefredaktör Sune Flisa. En nativeannons är ett bedrägeri. En nativeannons utger sig för att vara en journalistisk text men är en skönmålning. Sådana försvarades alltså av ett kommunalråd, och det var ingen hejd på vad dessa ”bedrägliga skönmålningar” skulle åstadkomma – enligt samma kommunalråd. I ett svar till en frågande skrev han:

”Vi är övertygade att dessa satsade pengar kommer att betala sig i form av nöjdare medarbetare som har lägre sjukfrånvaro och som har en ökad arbetsglädje, fler personer som bestämmer sig för att bosätta sig i vår kommun och fler besökare till oss som gynnar företag och servicesektorn.”

Texten om det som skulle lyfta kommunen mot stjärnorna är i dag lyckligtvis förpassad till skamvrån och frågan vi bör ställa är självklar: Vad fick vi boende i kommunen för den lilla undermåliga förljugna texten – förutom det tvivelaktiga nöjet att skicka 60 000 kronor till mediokra skribenter på ett i dag konkat medieföretag?

Att bara skriva och prata om det positiva är förödande. Dessutom är det ointressant eftersom det redan är bra, löst, fixat. Bättre är att lägga krutet och pengarna på försök att rätta till det som inte fungerar, på det som är dåligt, på det som är orättvist, stötande, vidrigt. Men för att lyckas med det får man inte se det positivt. Och inte negativt. Man måste se det realistiskt.

Anders Enström, chefredaktören på Barometern, skriver i dag om tidningens svåra uppgift att balansera tidningens innehåll i en mörk och svår coronatid. Han söker motvikter, ljusglimtar. Men i samma andetag försvarar han – lyckligtvis – de dystra nyheterna. Medierna ska skildra livet, inte skönmåla, inte svartmåla det.

* * *

Det lackar mot jul. Men det är sannolikt långt kvar till minusgrader. Du kan cykla bra länge till för att hålla din realistiska syn skarp och klar. Varför inte ut och cykla på Fyr till Grönhögen-leden?

Här slutar den cykelled som skulle gå från fyr till fyr, från Långe Erik i norr till Långe Jan i söder, men som i dag får leva med namnet cykelleden ”Fyr till Grönhögen”, eftersom sanningen är en helt annan än politikernas drömmar, lögner och förhoppningar. Många mil led saknas fortfarande på den led som invigdes i Borgholm i augusti förra året.
Märkt , ,

Hela Östra Småland

Gammelmediet Barometern skriver att det finns planer på en ny dagstidning i landskapet. Det är intressant. Tristare är dock att den tycks emanera ur socialdemokratiska partiet. Då ser framtidsutsikterna genast sämre ut. Sossar och dagspress har aldrig skapat lyckliga äktenskap.

Enligt tidigare kulturministern och chefredaktören vid Östra Småland, Lars Engqvist, är visionen att ge ut en ”oberoende lokal nyhetstidning med en socialdemokratisk ledarsida”. Om politiken stannar vid en ledarsida finns visst hopp om en fortsättning. Blir den däremot helt sosseindränkt blir livslängden sannolikt extremt kort.

Gammelmediet Hela Östra Småland är främst tänkt som en digital utgåva med betalande abonnenter. Men även en pappersversion diskuteras.

Kulturorganets chefredaktör Sune Flisa säger i en kommentar i den lokala opolitiska dagstidningen Shimla News att ”all konkurrens är av godo, även den som redan på planeringsstadiet ser dödsdömd ut.”

Märkt , , , ,

Nej tack till Källan!

På vår brevlåda har vi stor skylt om att slippa reklam. Trots det kommer vi inte undan Svenska kyrkans förfärliga tidning Källan med sina slippriga om-och-om-texter om årstidernas växlingar och evigt liv.

Jag tvingar inte på nån min blogg. Jag mejlar den inte till folk som uttryckligen inte vill läsa den.

Men så jobbar Svenska kyrkan. Den tar sig med historiens rätt friheter som jag inte ens skulle drömma om. Och vad värre är, man betraktar dem som självklara. Man tvingar på mig den förfärliga tidningen Källan och man pinar mina öron och sargar min sinnesfrid då man dinglar och donglar med sina förbaskade kyrkklockor.

Jag funderar nu på en pappersversion av bloggen – att tvinga på Svenska kyrkan. Några gånger i veckan kommer jag också att sända ut bloggens innehåll medelst aukustisk morse. Fyra enorma högtalare – en riktad åt varje väderstreck – ska skicka ut ljudstötarna över bygden från Södra Möckleby City. De ska höras ända till Smedby i norr och Ventlinge i söder. Ingen ska komma undan.

Ingen!

Märkt , ,

när logiken är bristvara

Genom Albrunna far under sommaren i snitt en bil per tionde sekund. Till vägen 136 ansluter flera mindre vägar inne i byn, även utfarter från gårdar.

Kulturorganet har många gånger skrivit om den alldeles för höga tillåtna maxhastigheten genom Albrunna, 70 kilometer i timmen.

Nu frågar boende om kommunen stöttar en hastighetssänkning. Per Gustafsson, gatuchef i Mörbylånga kommun, uppmanar klagande att höra av sig till Trafikverket, som bestämmer över vägen. ”Det bästa är om så många som möjligt i Albrunna skickar in skrivelsen”, säger han i Barometern.

Det är alltså antalet klagande som avgör hastigheterna på vägarna. Och jag min dumme fan som trodde det var de faktiska omständigheterna som styrde besluten!

Märkt , ,

Ridån går ned

Nu börjar kampen! Nu gäller det att överleva – att orka.

På fyra mils cykling mötte jag i dag två cyklister. På 136:an kom en bil i minuten mot en var tionde sekund för en kort tid sen. Vid golfbanan i Grönhögen stod fem bilar – mot 20 till 40 häromveckan. Vid parkeringen till stenbrottsbadet i samma by stod en bil – mot många tiotals för bara någon dag sen. Ställplatsen i Ventlinge gapade helt tom. Utanför affären i Grönhögen stod två bilar, utanför den i Södra Möckleby en.

Nu är vi övergivna. Tomheten och ödsligheten breder ut sig. Det är nu jag börjar känna att cykelleden Fyr till fyr är anlagd endast för mig. Det är en mäktig känsla; mitt bröst fylls av tacksamhet.

Men om nio månader är utbölingarna här igen med sina husbilar, golfbagar, mountainbikes, fiskespön och krav på en perfekt uppladdad och förberedd ”exotisk oas” där allt ska finnas, allt ska klaffa. Hörde för några dagar sedan en turist klaga över att en av våra livsmedelsaffärer inte säljer sågar.

Så går tiden. År läggs på år. Den mycket gamla befolkningen blir ännu äldre. Och den tappra skaran som är kvar krymper hur mycket man än bildar kraftsamlingar och nätverk för att investera i sånt som inte får en enda ungdom att flytta till södra Öland.

Hur tänkte du när du hade tagit studenten och var 20? Attraherades du av nyheten att det skulle byggas vindskydd i en liten by på vischan? Funderade du på att flytta till en kommun i Glesbygdssverige för att man där satt ut fyra sittmöbler och anlagt en beachvolleybana? Drabbades du av flyttlust för att du hört om en ny livsmedelsbutik i landet gud glömde? Kunde du tänka dig att dra upp dina bopålar och dra åt ödslighetens land för att man där restaurerade en brygga och planerade ett äldreboende?

När ska någon äntligen förstå att det krävs helt andra tag?

Helt andra.

Fem bilar vid golfbanan.
En bil vid stenbrottsbadet i Grönhögen.
Inte en enda husbil på ställplatsen i Ventlinge.
Märkt , ,

Kommunal information utvecklas mot propaganda

Uppsala kommun har 90 kommunikatörer, Stockholm 200, Mörbylånga kommun 3. Kommunkommunikatörerna jobbar med kommunens kommunikation med omvärlden, med kommuninvånarna – ofta på sociala medier. Man visar sig på Facebook, man bloggar, man poddar och snickrar ihop små filmer om kommunens verksamheter. Man jobbar för att kommunen ska synas. Kommunen ska sättas på kartan!

Denna informationsproduktion tenderar till att bli förskönande. Alla dessa poddar och bloggar och filmer (som få lyssnar och ser på) riskerar att utvecklas till ren propaganda, ”kommunal se vad vi är bra” i stil med den statliga propagandan i diktaturer. Här finns ingen analys, ingen kritisk granskning, inga ifrågasättanden. Här finns bara ”titta så fint vi jobbar för er alla i vår lilla fina kommun med så många duktiga medarbetare”.

Det finns ytterligare skäl till att vara på sin vakt mot denna utveckling. Hela denna ”mediala produktion” görs med skattemedel. Det är du som betalar den med din skatt. Därför kan man betrakta verksamheten som konkurrenshämmande. Din lokala tidning – om sådan finns i din kommun – går runt tack vare prenumerationer, envist försäljningsjobb, lösnummerköp och annonser – inte med skattemedel (eventuellt presstöd undantaget). Det är en stor skillnad som kanske Konkurrensverket borde syna.

Kanske borde även kommunallagen kollas upp i sammanhanget. Den sätter gränser för vad kommuner kan och ska göra. Ska kommunerna tillåtas utveckla propagandamegafoner om sin egen förträfflighet?

Malmö kommun ger exempelvis ut en gratistidning till sina kommuninvånare. Den trycks i 160 000 exemplar. En skattebetald tidning utgiven av en kommun saknar naturligtvis ”vanliga tidningars” grävlust, analysförmåga, objektivitet. Dessa publikationer tenderar därför att bli anemiska och skönmålande, bara berätta om det som går bra och är trevligt. De saknar faktagranskande ambitioner och skildringar av mindre eller större tillkortakommanden. Är det sådan information, sådan ”kommunkommunikatörjournalistik” vi vill ha i framtiden?


Mer om landets 3 000 kommunikatörer i Sveriges kommuner kan du läsa om i Smedjan, Timbros tidning.

Här kan du se en exempelfilm från Mörbylånga kommuns hemsida. Allt är välvilligt, snällt och småputtrigt. Det vi ser blir ”en sömnig pratstund om hur vi gör allt så bra vi bara kan”.

Märkt , ,

kastar kommunpolitikerna sig själva över bord?

Jag var på ett möte. Politikerna erkände inför mina öron och ögon att man misskött södra Öland. Nu ville man göra bot. Södra Möckleby skulle bli södra öns nav. Men allt gick åt skogen. Byn dog.

Kommunen drog igång Kraftsamling Sydöland. När inte ens det gjorde skillnad har man också startat Nätverk Sydöland – nota bene med samma ledning som i Kraftsamling Sydöland. Varför samma samma? Och varför ska en politiker i fullmäktige, Hans Sabelström, sitta med i en arbetsgrupp som ska rätta de fel han och andra gör i fullmäktige?

Ska kommunpolitikerna – så snart man inser att man misskött sig – starta något slags rörelse som ska vrida fel till rätt? Ska andra ständigt behöva korrigera politikernas felbeslut, hitta bot mot deras håglöshet?

Det politikerna nu visar sina väljare är att de inte klarar skivan. Man lägger den så kallade utvecklingen i händerna på andra. Men vilka är då ”dessa andra”?

Många skulle nog – utan att tänka efter – kunna kalla detta för en utveckling av demokratin. Andra, som jag, undrar varför Ulf Kyrling med sitt gäng ska leda den eventuella utvecklingen av södra Öland. Jag har inte röstat på honom och hans idéer. Jag har röstat på ett politiskt parti – inte på för mig helt okända medlemmar i olika arbetsgrupper och nätverk.

Det parti jag har röstat på har nu lagt över utvecklingen till fristående grupper, vars medlemmar – som jag inte vet någonting om – ska forma framtiden  i den landsdel jag har valt att bosätta mig i.

Detta kan vara början till någonting farligt. I ett ord skulle man kunna kalla det maktförskjutning. Denna maktförskjutning kan vara inledningen till ett slags klanvälde, omöjligt att styra av dem vi har valt att styra.


 

Den nya religionen

Gud är död. Religion är nåt man eventuellt talar om som nåt slags obsolet filosofi vid begravningar. Men nya gudar har uppstått – i gammelmedierna! Den färskaste guden heter Anders Henriksson. Jesus heter Nanne. Hans elva lärjungar är spelarna i Kalmar FF, den tolfte är reserv.

Det populistiska genustänkandet, det smart tillrättalagda, blir tydligt i dagens Barometern. Där visas på första sportsidan IFK:s Klara Rybrink som ser ut att gråta efter bara 1-2 mot Jitex.

Först på nästa uppslag tar man itu med lärjungarnas stortorsk mot Djurgården. Stockholmarna fördärvade gudstjänsten genom att direkt sätta tre pytsar på tio minuter. Men Jesus ger sina lärjungar fortsatt hopp. Han säger sig inte alls vara besviken på hur de inledde matchen.

Dagens Barometern innehåller fyra sidor fotboll. Skulle någon annan händelse i universum kunna generera så många sidor, så många ord om så lite?

Svaret är nej.


 

Märkt , , ,

även växter surfar och chattar

Det är svårt att förstå hur vissa orter på vischan ännu i dag saknar bra internetkommunikation när det totalöde alvaret tycks fullständigt ha erövrat molnet.

Barometern skriver: Det finns ett helt internet under jorden där växterna sänder signaler till varandra.

Den som säger detta är Eva Åkerstedt, naturguide.


 

Märkt

den oemotsagda lobbyisten

Det är märkligt hur en viss yrkeskategori tillåts torgföra sina kunskaper/tankar helt okritiskt – i gammelmedierna! Jag tänker på kyrkans företrädare som i olika slags ”betraktelser” kan skriva helt oemotsagda. Ingen vill/vågar väl – ännu i dag! – protestera mot en kyrkans man.

Vid min morgontidning känns det ibland som om vi lever i det för evigt förgångna, i ett skymningsland där alla slags ”tröstande teorier” kan rullas ut utan något som helst intellektuellt motstånd.

Dessa människor är anställda av kyrkan. De uppbär lön, pension, semesterersättning och andra arbetstagarfördelar för att tro på något som få tror på – och för att på olika sätt försöka få de som inte tror att börja tro, oftast på något extremt luddigt som ”den helige ande” eller ”hjälparen”.

De kyrkliga företrädare vi möter i gammelmedierna är alltså ”lobbyister med sitt på det torra”. De kan skriva och säga i stort sett vad som helst utan att mötas av annan reaktion än tystnad – och måhända en viss tillbakahållen mental rodnad.

Världen kryllar av lobbyister. Jag vet inte hur många tankesmedjor vi har i dag, fyllda med tänkare, retrotänkare, folk som slår in dörrar och folk som slår in öppna dörrar. I dessa smedjor gal stridstuppar av båda könen (hur nu det går till rent biologiskt). Skillnaden mellan dessa och kyrkan är att de förstnämnda hela tiden bemöts i alla slags medier. De får på moppe; deras tankar och värderingar vägs, mäts och kritiseras.

Lobbyisten kyrkan möts dock endast av den farliga tystnaden.


 

Märkt

på bryggan

spigg_01

Detta med nyfikenhet gör mig nyfiken. De flesta djur är nyfikna. Som gammal akvarist vet jag att fiskar kan vara lika nyfikna som grannen. Men det torde bero på att akvaristen i en sorgmanteltetras ögon är synonym med käk.

Men nu skakar min teori i sina grundvalar. Vid gårdagens bryggtänkning – en form av öländsk yoga – kom flera spiggar långsamt upp från djupen, allt närmare min smattrande Canonsmälla. Ju mer den smattrade, desto närmare kom de små skönheterna. Här står de alldeles vid ytan med falkblicken mot mig: Vem är du? Vad gör du här?

Jag hade inget svar.


 

Märkt , ,

den himmelsvida skillnaden mellan ”är” och ”bör”

Häromdagen såg jag en bra rubrik i Barometern:

I Finland ser man världen som den är, i Sverige hur den borde vara

Rubben prydde en text av Anders Lidén, tidigare ambassadör.

Han, liksom jag, tror att skälet är att vi haft fred i två sekel. Finland, menar Lidén, styrs av realpolitiska överväganden medan Sveriges utrikespolitik är värdebaserad.

I Sverige ser vi världen hur den borde vara! Min vidareutveckling av det ämne Lidén tar upp utmynnar i en fråga: Har svensken blivit osunt bortskämd? Jag förstår att vissa gamla och sjuka på hem och sjukhus lider under coronaepidemin, men nu börjar allt mer så kallat vanligt folk upphäva sina stämmor i elegiska rop: Hur länge ska vi behöva stå ut med detta? Hur länge ska vi stå ut med att inte få krama våra barnbarn? Hur länge ska vi leva i detta helvete?

Den sista frågan ställs säkert av lidande befolkning i Syrien, sönderskjutet under tio års krig, liksom på tusen andra utraderade och plundrade platser på jorden. Där skulle nog ingen klaga för att dom inte fått krama barnbarnen på två månader när dom kan ses och stå två meter från varandra, prata dygnet runt i bildtelefon eller träffa och snacka och ha kul med 50 personer samtidigt i program på datorn.


 

Märkt ,

Död åt mejlet!

framsidaMitt i vårbruket kom detta pappersbrev från min dotter. Om jag hade besvarat det med mejl skulle det sannolikt bli tio rader. Nu blev det tolv A 4-sidor.

Pendeln slår, sägs det. Och många gånger stämmer det. Intresset för det handskrivna brevet tycks vara i stigande. Det fula, trista, uniformerade, korthuggna mejlet utan känsla och nyanser ersätts allt oftare med ett brev – eller åtminstone ett kort.

Jag träffade en väninna häromdagen:
– Det enda negativa med Öland i dag är att jag glömde min reservoarpenna hemma i Stockholm.

Tänk dig att tillvarons enda problem är en glömd reservoarpenna! Det lovar gott för pappersbrevets framtid och mejlets färd in i historiens mörka källarvalv.


 

Märkt

Minnet är kort

båtar_husbilar_Grönhögen_8Foto från en annan ”vanlig” sommar.

I dag var allt som vanligt igen. Massor av bilar på vägarna. Extremt många husbilar. Många motorcyklister. Packat i affären i Grönhögen. Pipel överallt, till och med på golfbanan.

När coronan är över är vi där igen: I det gamla vanliga. Full gas! Himlen förmörkad av flygplan! Vinstjakt! Investera, för fan! Jobba! Skit i meningen, huvudsaken är att vi köper. Konsumera mera! Låna till allt! Låna mera! Lev på kredit!

Minns nån polioepidemin? Minns nån asiaten? Minns nån hongkong?

Jag har för mig att det var några slags sjukdomar som en massa miljoner människor dog av. Men jag kan ha fel. Det var så länge sen!


 

Märkt

sommar!

Trots relativt låga temperaturer vill jag påstå att vi har sommar. Under dagens cykeltur såg jag nämligen två pigga snokar – och en badande människa i Golfsjön i Grönhögen!

Då är det förbanne mig sommar.


 

Märkt

om det hemska i i gammelmedierna

I dagarna läggs många människor i respirator. Först har de stackarna sjukdomen att slåss mot. Och mitt i eländet ska dom tryckas in i en liten respirator, se bild.

Detta med i är inte lätt.

Av språkvetare fick jag på FOJO-kurs i Kalmar under 1990-talet lära mig att det ska skrivas ”ligger med respirator”, även om det kan synas en aning suspekt.


 

Märkt

tro inte på skitsnacket

Allt snack om allas lika värde är – som jag alltid har hävdat – bara skitsnack.


 

Märkt , ,

En vettig fråga

ställer geografen Erik Huss på SvD Debatt: Vill vi verkligen tillbaka till det gamla vanliga när pandemin är över?

Nio miljoner människor dör varje år i luftföroreningar, siffror som coronapandemin troligen inte kommer vara i närheten av när den är över. Erik Huss menar att coronakrisen ger möjlighet att hitta nya framtidslösningar. Om allt blir som förr kommer utsläppen att öka igen, med dödsfall och nedbrutna ekosystem som följd.


 

Märkt , ,

bra fråga

Vem bryr sig om idrott när världen står still? frågar sig i dag gammelmediet Barometern.

Och så följer man upp med sex sportsidor.


 

Märkt , ,

tugga på eller skapa nytt Silicon Valley?

Om du cyklar söderut från Kastlösa ned till Ottenby och upp östra sidan till Alby inser du snabbt att södra ön inte mer än marginellt kan vända av- eller utvecklingen av södra Öland. Vi bor i nästan öde land!

Frågor: Ska man försöka vända trenden? Om ja, varför?

De allt färre åretruntboende blir också allt äldre. Om ingenting händer blir hela södra Öland inom kort ett enda stort ålderdomshem. Och mycket lite kommer att hända. Orsaken är enkel: Det finns inga arbeten som lockar ungdomen. Därför finns ingen ungdom och därför finns ingen ”acceleration”. Och det finns inte pengar till att göra något omvälvande.

Mörbylånga kommun är fattig och Kraftsamling Sydöland tillsammans med mindre pekuniära stöd ger inte möjligheter till annat än ”kosmetiska förbättringar”. Det kan bli en busskur där, ett utegym där, ytterligare en busstur i veckan, nån liten förbättring i periferin som inte spelar någon som helst roll i en eventuell omvälvande utveckling till det bättre – eller ska jag säga ”till nåt annat”? För vad betyder egentligen ”till det bättre”?

Tanken på en omvälvande utveckling av södra Öland är sannolikt otidsenlig, omöjlig, bortkastad och rent av fånig? När jag läser Mörbylånga kommuns Strategi för utveckling av södra Öland blir jag kallsvettig. Så många intetsägande vackra ord staplade på varandra på 21 A 4-sidor. Skriften är från 2016 och jag ska inte trötta dig med citat eller klipp, bara exponera en enda uppgift: Mellan 1980 och 2015 minskade Sydölands befolkning från drygt 1 800 till färre än 1 000. Hur många vi är nu törs jag inte ens tänka på. Står sig trenden, vilket allt talar för, är vi ”bara några hundra” inom nåt decennium eller två …

Vi står inför valet att låta trenden fortsätta – eller försöka vända den. Klokast vore kanske att låta det gå som det går mot färre och äldre åretruntboende. Man kan då lägga allt krut på att försöka få turisterna att stanna lite längre med enkla, billiga insatser. Södra Öland förblir då en livskraftig bygd under sommarhalvåret och ett ide för de få kvarvarande Ölandsbjörnarna under vinterhalvåret. Och det är inget fel i det. Det är kanske till och med det mest realistiska målet.

Ska man däremot på ett omvälvande sätt försöka vända trenden måste enorma insatser till. Det första steget måste bli att locka hit ungdom. Men vad ska den arbeta med när i stort sett all industri är historia? Och den lilla som finns intresserar inte många yngre. Dessutom kommer den säkert att förr eller senare flytta norrut. Jag kan bara tänka mig att internetbaserade arbeten är möjliga, allt från kultur (medie- och musikproduktion, konst, tidnings- och bokutgivning, kläd- och möbeldesign, arkitektur, reklam, video, text) till högteknologi (vind- och solkraft, data och webb, energi och miljö, spelutveckling).

Ett steg i den riktningen vore att skapa ett centrum för södra ön där de internetbaserade möjligheterna – ett öländskt Silicon Valley i miniformat – går att utveckla. Grönhögen är nog lämpligast. Men för att bilda ett sånt centrum krävs många tiotals miljoner kronor. Det är orealistiskt att staten/Länsstyrelsen skulle se nån mening i en sån satsning. Staten och de politiska partierna har mer och mer blivit förvaltare, allt mindre nytänkare/motorer. Urbaniseringen har gått så långt att den blivit självgående.

Det troliga är väl att det lunkar på som det gör. Avfolkningen fortsätter, ännu flera jobb vandrar norrut och södra Öland blir en öde vinterbygd och en sjudande sommarbygd. Det ska vi som bor här kanske vara nöjda med och i mån av ork, tid och pengar utveckla vissa mindre möjligheter, exempelvis att:

  • få sommarboende att stanna längre. Varje vecka mer är en seger.
  • bygga bostäder i Grönhögen.
  • utrota bytänkandet och ta ett samlat grepp för hela södra ön, ungefär Degerhamn i väster till Segerstad i öster. Då skulle vi få en hyfsat god chans för en livsmedelsbutik.
  • satsa på hamnen, båtlivet, husbilarna och golfen i Grönhögen. Grönhögen kan bli ett marint centrum med sommarbodar. Redan nu ser vi där många båtar från stora delar av Europa. Anordna årlig regatta, seglarskola, bygg hopptorn, skapa sittplatser på norra piren, reparera den södra.
  • degerhamnarna går man ur huse för att få Länsstyrelsen att ta tillbaka sin dödsdom över ställplatsen i Degerhamn. Ställplatserna i Ventlinge och Össby kompletterar.
  • dra på ännu mer för fågelskådning och besläktade ämnen på Udden och i Naturum.
  • utveckla ”konsten” och gallerierna.
  • skapa en pendang till Grönhögen på östra sidan av Gräsgårds fiskehamn, som skulle behöva en ordentlig ansiktslyftning. Annys Fiske visar att även en extremt enkel servering kan bli ”världsberömd”.
  • på lång sikt utveckla framtidssporten ”långfärdscykling”, som skulle kunna bli rena injektionen för hela Öland. Dessvärre har ledbygget Fyr till fyr skötts på ett amatörmässigt sätt. Öland borde lära cykelstrategi av Bornholm, som besöks av 150 000 cyklister om året – trots att man bara kan ta sig dit med färja som tar flera timmar.

Ja, det var min lilla fundering över södra Ölands framtid. Den är enkel. Det finns bara två alternativ: Att tugga på som i dag eller satsa skjortan. Men eftersom ingen vill betala skjortan blir bara ett kvar. Och det får kanske duga. Det är kanske till och med rent genialt?


 

Märkt , , ,

det vi alla vet men inte förstår

allting-har-ett-slutAllting har ett slut – texter, filmer, bruk, träd, människor… Fotot visar den gamla ruinen i Södra bruket, Degerhamn. Rykten säger att de fällda träden i dag ska börja flisas på plats.


Märkt

Den nya religionen

I upprepade helsidesannonser i gammelpressen står en leende kille i enorm halsduk och gör tummen upp. I annonstexten får jag veta att jag kan lyssna på honom på en välgörenhetsgala i slutet av månaden för bara 170 kronor. Äg ditt liv heter tillställningen som görs i samarbete med en märklig konstellation företag: Hilda, Kalmar Stadsmission, Handelsbanken och Pontuz Löfgren.

Killen i halsduk är bara en i raden av de senaste trettio årens långa lista på ”överpositiva, ständigt leende framgångsförkunnare”, flitigt anlitade av villrådiga landsting och företag med för mycket pengar i personalvårdspotten.

Vem är då killen? Han heter Magnus Helgesson och har skrivit en bok. Den heter Vägen till Månen. Jag söker på nätet och kommer till dussinet föreläsningsförsäljare. På en sida läser jag:
Som 12-åring var Magnus Sveriges yngsta företagare och växte därifrån vidare till att bygga ett varumärke med sådan dragningskraft att medarbetarna frivilligt tatuerade in loggan på kroppen.

På en annan står det:
Magnus skrev en bok på några få timmar. Det är hans första med det lär komma fler. Den tryckta upplagan är slut men här bjuds du alldeles gratis på den digitala. Den skrevs på en iPad så varför inte läsa den på en iPad? Dessutom hjälps vi åt att spara miljön genom denna digitala version. Varsågod!

På skoj laddar jag ned boken. Jag fyller i namn och e-postadress – men ingen bok kommer.

Under och bredvid foton av en storleende Magnus med 6 172 gillamarkeringar finns liten annons. Av det haltande språket att döma är den skriven inte på timmar, utan på bara sekunder:
Visste du det här?
Världshälsoorganisationen rekommenderar att du skall äta 5-8 portioner frukt och grönsaker per dag men det är ingen som gör. Juiceplus fyller Gapet mellan vad du äter och borde äta Magnus själv äter Juiceplus sedan åratal tillbaka.

Jag går inte på föreläsningen för 170 spänn. Jag köper inte Juiceplus. Men jag konstaterar att Ulf Peder Olrog hade rätt:

Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt.


 

Märkt

värsta hittills

Jag är chockad. Jag mår illa. Jag känner i dag vad jag kände som 14-åring. Hur kan Sveriges Radio sända detta? Hur är det möjligt? Finns inga gränser? Sveriges Radios heliga paradfraser är kritiskt tänkande och analys. Men vad är detta? Vad är detta för andlig smörja som sänds en hel timme denna söndag?

Gudstjänst. Pingstkyrka. Med riksevangelist som lägger upp allt enligt hypnotiska regler: tillgjord röst, omtag, omtag, omtag. Du är sömnig, du blir allt sömnigare, allt sömnigare, du sover, du sover djupt.

Pastorn ger exempel: Han har tagit sonens pass på en flygresa. Han kommer inte vidare, han får inte fortsätta resan… Tullen säger stopp. Så är det: Tror du inte är resan slut. Tror du kommer du till himlen. Det är så groteskt enkelt. Och församlingen ropar ut sina ja till predikantens alla imbecilla frågor. Det är pinsamt.

Hur länge ska dessa hypnosföreställningar få sändas och spridas genom Sveriges Radio? Hur kan någon godkänna detta offentliga bondfångeri med en predikant som pratar i inlärt mönster mellan entoniga låtar med texter som kan få schlagertexter att framstå som litteratur i världsklass? Hur kan Sveriges Radio säga ja till timslånga program med dramatisk pianomusik i bakgrunden till predikanters privata övertygelser som hör hemma på ljugarbänken. Hur är det möjligt? Godkänner man allt så länge det som sägs hänvisar till en bok?

För den som eventuellt vill kommentera ska jag tillägga att jag är för religionsfrihet. Vem som helst får tro på vad som helst. Men såna här billiga hypnosjippon byggda på morot och piska borde Sveriges Radio hålla sig utanför.


 

Märkt , ,

En eller två eller ingen?

Man kan vara taktiker. Då ser man en kort tid in i framtiden. Man kan även vara strateg. Då ser man längre in i dimman.

Jag kom att tänka på skillnaden mellan dessa ord när jag diskuterade en eventuellt ny livsmedelsbutik i Södra Möckleby. Det slog mig då att här måste man vara strategisk, alltså tänka långsiktigt.

Sen affären slagit igen åker många norrut för att handla. Vad säger det om köptroheten till södra ön där vi nu bara har en enda butik kvar? Jo, det säger att köptroheten är dålig.

Jag har upplevt samma sak i en annan by där affären gick i konkan inte mindre än fyra gånger. Varje gång åkte byborna till den större butiken tre mil bort i stället för att åka till den mindre en mil bort. Att babbla om köptrohet är lättare än att stå för den. Den lilla butiken i granskapet har däremot stått pall i många år men till jul hörde jag att även den snart får kasta in handduken.

Ser på Sockenföreningens sajt att invånare i Södra Möckleby erbjuder skjuts åt andra – till affären i Grönhögen. Det är bra.

Men… Det arbetas nu för ny butik till Södra Möckleby. Det är kanske inte så lyckat som det till en början kan se ut. Ponera att den kommer att gå lika dåligt som den förra och därför går i konkan. Då har vi bara den i Grönhögen kvar på södra ön.

Men tänk om den som eventuellt etableras i Södra Möckleby först suger musten ur den i Grönhögen – och sen går i konkan. Då har vi närmaste affär i Mörbylånga, och då är det kokta fläsket stekt.

Det som förvånar mig mest är att jobbet med en ny butik sker utan att man undersökt marknaden och köptroheten. Vi har i alla fall inte fått nån enkät. Man ska bygga på säker grund står det i nån gammal bok…

Att Kraftsamling Sydöland måste jobba för en ny butik säger sig självt. Gör man inte det sågar man av den gren man sitter på. Och här ligger faran: Man saknar den gamla affären så mycket att man måste ha hit en ny!

Frågan är: Är det vettigt – på längre sikt?


 

Märkt , , ,

nu ser vi framåt

Seby_gravfält_dimma_12Nytt år. Det som ligger nära i tid ser vi ganska klart och tydligt. Men längre bort, längre bort i tiden blir allt ett töcken med diffusare konturer. Det gäller framåt. Det gäller bakåt.


Märkt

Byt en bokstav – och det blir rätt

Politiker talar ofta till lyssnarna som om det är de själva som satsar pengar i olika samhällsfunktioner.

– Vi satsar 50 miljoner på nya skolor! säger politiker A.

– Men vi satsar mycket mer, vi satsar 90 miljoner! säger politiker B.

Vad ingen av dem tänker på är att de borde använda ett annat personligt pronomen. De borde säga:

Ni som lyssnar satsar 50 miljoner på nya skolor! säger politiker A.

– Men ni som lyssnar satsar mycket mer, ni satsar 90 miljoner! säger politiker B.

På så sätt kommer överbudspolitiken i en aning löjlig dager.

Det politikerna satsar är nämligen skattepengar – inbetalda av oss. Alla pengar är skattepengar när det handlar om politik, alla. Även EU-slantar. De är skattepengar som har gått en vända till Bryssel först – för att eventuellt vända hemåt igen.


 

Märkt , , , ,

Mörbylånga dyrast

Kostnaderna för uppvärmning, el, vatten och sophantering i Mörbylånga kommun är högst i länet. Det visar den årliga Nils Holgerssonrapporten. Lägsta kostnaderna hittar vi i Kalmar.

Det är lätt att förstå att det inte är lätt att locka folk att flytta till Mörbylånga. Höjd skatt, ett DDR-inspirerat P-system och nu länets högsta att-leva-taxor…

Får dessutom Hussam Salman tingsrättens välsignelse när han nu stämmer kommunen på dubbelt så mycket som tidigare, 300 miljoner, för avtalsbrott om byggen i hamnen är det väl bara att ta sin Mats ur skolan och kolla in nya jaktmarker…

Uppgifterna finns i dagens Barometern.

Sune Flisa
chefredaktör

 

Märkt

Ny siffra – igen!

Östra Småland öser ur sig nya siffror. I dag presenterar man ytterligare en skinande nytillverkad siffra. Den heter 3 000.

Detta gör tidningen med berått mod trots att chefredaktören vet att det bara finns tio siffror. Hon skyller den förnuftsvidriga SIFFRAN – på TT!

Två nyligen avgångna mejl från kulturorganet om SIFFRAN till Östra Småland har icke besvarats… Svarar man inte så finns inte felet!

Och trots detta undrar gammelmedierna varför de backar! Vad säger det om deras analytiska förmåga?

Det är inte tu tal om annat än att detta med siffror är alldeles för svårt för vissa medier.

Allan von Kompost
redaktionschef

 

Märkt , , ,

Åh, dessa gammelmedier!

Det ska sägas först: Kulturorganet är helt opolitiskt. Det är dock inte detsamma som att vi inte ser det komiska som utspelar sig  i den politiska manegen.

Tendenser är intressanta, särskilt när de börjar ta form. Det märks redan nu att vi går mot val med ett sargat PARTI lett av en statsminister som likt en färglös ara bemöter alla slags problem med enda botemedlet ”ordning och reda”.

Enögde partipapegojan Peter Akinder i Östra Småland ser som vanligt endast gudomliga fördelar hos sossefolket, enbart förödande nackdelar hos oppositionella. Det måste kännas enahanda att alltid se rätt i PARTIET och aldrig kunna ge en klapp åt någon utanför det. Men så är det, en sosse vet alltid bäst, en oppositionell har alltid fel – vad än folket tycker och tänker. Och så undrar partifolket varför PARTIET backar in i glömskans svarta hål…

Insändar- och debattsidan i Östra Småland tapetseras allt oftare av ”yrkesverksamma partilojala”. I dag skriver de igen, parhästarna Robert Björkewall och Jaan Ungerson. Robert kallar sig – mycket anspråkslöst – för ”Frilansjournalist, utredare med erfarenhet från bl a riksdag och regeringskansli mm.” Jaan är sparsammare med orden och nöjer sig med det heltäckande begreppet ”Omvärldsanalytiker”. Vissa kan verkligen ta sig själva på komiskt allvar. Att dessa yrkestyckare snor mer än halva insändarsidan går förstås ut över åsikter från så kallat vanligt folk. Dessa blir dock av allt mindre intresse när det viktigaste de kommande åren blir att skönmåla PARTIET och dess rättänkande medlemmar.

Det skulle vara intressant att skicka tio insändare till alla gammelmedier. Fem skulle vara från ”vanligt folk”, fem från ”betrodda från PARTIET – vilken färg det än må ha”. Vilka tror du skulle nobbas mest, alternativt flitigast korrigeras av ”klåfingriga ansvariga”?

Allan von Kompost
redaktionschef, fri tänkare, filosof och omvärldsexpert med erfarenhet av florettfäktning, grisuppfödning samt svensk och belgisk in- och utrikespolitik, insyn i FN, medlemskap i EU, AIK, Svenska Biodlares Riksförbund, tangoorkestern Buenos Aires och Bridgeklubben Hjärter Dam i Värnamo.

 

Märkt