Kategoriarkiv: tänkt

vemodig trädgård

Konstens Geologiska Trädgård vid Södra bruket ger numera ett dystert intryck, speciellt under hösten. Vet inte om jag är ensam om denna känsla, men trädgården känns övergiven, ratad, förpassad till periferin. Görs någon marknadsföring? Finns skyltar, hintar? Finns tankar på förnyelse?

Ja, så for tankarna när jag ensam vandrade runt där uppe ovanför den gamla väderkvarnen. Jag var ensam även vid mitt näst senaste besök i mitten av juli. Och vid besöket före det – i juni…

 

 


 

Annonser
Taggad

den kommer inte tillbaka – tiden

Bornholms Konstmuséum.

En av de poeter jag läste som ung var Bengt Anderberg, 1920-2008. De sista 40 åren av sitt liv bodde han på Bornholm med sin fru, keramikern Astrid Anderberg, 1927-2010. När jag nu var på Bornholm, funderade jag, borde jag försöka hitta deras gård i den lilla byn med det vackra namnet Östermarie. Det skulle vara intressant att se världen från den fasta punkt som ödmjuke Bengt Anderberg såg den i sitt nyktra och tidvis svårt alkoholiserade liv.

Jag letade på nätet och fann fakta och bilder om både Bengt och Astrid. Hon skulle dessutom – enligt de uppgifter jag hittade – finnas representerad på Bornholms Konstmuséum. Det borde gå lätt att hitta deras gård och att se Astrids ofta kraftfulla djurskulpturer – och sätta sig in i de vyer som omgett dem båda under nära 40 års gemenskap i en okänd by på en liten ö i ett främmande land.

Mitt lilla privata deckaruppdrag skulle gå lätt, tänkte jag. Först gården, sen museet! Jag valde en helt otrafikerad cykelled från Bölshavn. På skyltar med pilar stod det Östermarie. Leden gick brant uppför, det blev tystare och tystare, det blev långt mellan de vackra gårdarna som i sommarhettan tycktes inslagna i ett tidlöst skimmer. Jag såg inte en människa. Över Bornholm går ingen flygtrafik, därav den totala tystnaden. Ju högre upp jag kom, desto mer såg jag av det omringande havet. Först här på Bornholm förstod jag hur stor Östersjön faktiskt är. Ett hav!

Men byn Östermarie hittade jag inte. Jag irrade lite hit och dit men ingen Östermarie. Och inte en människa fanns att fråga. Byn gick inte att hitta. Besviken rullade jag nedför slingrande leder mot Svaneke. Världen var vacker, det var fortfarande högsommar och först nu i slutet av augusti satte sig en och annan bonde på skördetröskan för att bryta tystnaden i moln av boss och damm. Men Östermarie fanns inte. Bengt och Astrid Anderbergs gård i Östermarie fanns inte.

Några dagar senare cyklade jag från Hammer Odde österut mot Borgholms Konstmuséum. Målet var att se Astrid Anderbergs keramik. Jag haffade genast en expert i museets reception:
– Hej, jag är här för att titta på keramik av Astrid Anderberg…
– Hvad sagde du? Astrid Andersson?
– Nej, Anderberg.
– Anna Anderberg?
– Nej, Astrid Anderberg. Hon var svensk keramiker och bodde här på ön, i Östermarie.
– En potter ved navn Astrid Anderberg?
– Ja, fastän hon var lika mycket skulptör. Men hon är död nu.
– En død billedhugger i Östermarie, Astrid Anderberg?
– Ja, så skulle vi kunna summera. Men glöm det nu. Jag undrar var i museet jag kan se hennes kattor, hundar och fåglar…
– Skabte hun hunde og katte og fugle?
– Just. Men var hittar jag henne?
– Men du sagde lige, at hun var død…
– Ja, jag uttryckte mej lite slarvigt. Jag menar var i museet hittar jag hennes grejor?
– Hendes ting?
– Ja, så kan vi säga…
– Vil du finde varerne efter Anna Anderberg, der døde, men boede her på Bornholm?
– Ja, så skulle vi kunna säja. Men hon hette Astrid.
– Jeg har aldrig hørt om en potter ved navn Astrid Anderberg. Men vi har mange aktive kvindelige keramikere her i Bornholm, for exempel Maja Frendrup og… Men ingen af dem er selvfølgelig døde.
– Ok, tack för hjälpen. Jag går runt själv och letar reda på henne, Astrid Anderberg…
– Ja, gør det. Held og lykke til. Og hvis du har spørgsmål, spørg bare. Men som jeg sagde, har jeg aldrig hørt om Astrid Anderberg… Og jeg har arbejdet her i mange år … Men ingen Anna Anderberg…

Jag gick hela varvet i det ljusa museet. Många sekelsiftesmålningar av Anna och Michael Ancher, Marie Krøyer, Laurits Tuxen och Holger Drachmann. Många modernare målningar, mycket abstrakt, mycket politiskt korrekt och inkorrekt. Men ingen keramik och inga hundar, kattor eller fåglar av keramikern och skulptrisen Astrid Anderberg.

Byn där Astrid och Bengt bodde hittade jag inte. Och jag fann inte ett spår av Astrids keramik. Ändå har de bara varit döda i tio år. Jag cyklade vidare och funderade på hur Hjalmar Söderberg skrev…

”Allt förbleknar och blir till dröm.”

Ungefär så här kan kanske Astrid och Bengt Anderberg ha sett fälten och havet mot norr när de spejade ut från sin gård i Östermarie. Du kan förresten se en film om Bengts syn på livet och döden och den eviga tiden – här.

 

 


 

Taggad , , ,

jakten på livets mening går vidare…

Kan jag finna livets eventuella mening i gammelmedierna? Alla tidningar, alla kanaler har sina heliga inmutningar. Visas några bilar upp nånstans i länet gör tidningen Östra Småland omedelbart ett reportage om detta. Ju äldre bilarna är, desto större slås den kulturella djupdykningen upp. Hur många humorbefriade och intetsägande texter har jag läst om dessa kvasinostalgiska möten mellan gamla raggare som offrat tusentals timmar av sina korta liv på att putsa upp miljövidriga plåtschabrak från 1960?

I Expressen löser en viss G W alla slags problem, det kan gälla allt från ”relationer” till ”kärnvapenhot”. Han har tips om allt, han dricker vin, han bantar offentligt, han skryter över hur han tjänar miljoner, han sätter betyg på kreti och pleti. Han hyllar vissa och snarar andra. Han spår avskedanden. Nu släpper han brädspelet ”GW:s brott”. Om det skriver ett gammelmedia, citerande spelmanualen: ”Leif GW Perssons spel kräver `mod, taktiskt tänkande och list´. Han vet och kan allt. Snart går han även på vattnet och delar ut firre till folket, ivrigt påhejad av den tidning som byggt upp hela sin existens på just denne ”världens trevligaste granne”, som nåt altruistiskt media korade honom till!

Gammelmedia är flockdjur. Det fanns tider då man plötsligt dog av chips. Man stoppade in det i käften och föll död till golvet! Det var nåt med akrylamid… För nåt år sen blev tandtråden värdelös och bespottad. Alla medier skrev – plötsligt! – om denna lilla dentaldetaljs svarta baksida. Det skapades miltals med text där den röda tråden om tråden var dess obefintliga effekter. Skulle den förbjudas? Lurades vi på tråden av mutade tandläkare? Över en natt förvandlades tråden från ”tandhälsans bästa vän” till ”det mest onödiga vi har på jorden”. Eller var det ”i hela universum?” I dag skulle jag tro att den lilla tåten åter rekommenderas av tandläkare och att den säljer precis lika bra som dagarna före ”den hemska upptäckten”.

Vilken är livets mening just i dessa yttersta av dagar? Jo, det är den stora ödesfrågan ”grilla eller inte grilla?”. Gammelmedia och teve följer utvecklingen län för län, kommun för kommun, dag för dag. Man berättar om vissa Länsstyrelsers beslut, om andras ickebeslut. Hur ska det gå för Svensson i Kalmar län, måste hen köra husbilen till annat län för att kunna lägga sin plankstek på grillen till kvällningen? Och hur är det, är det tillåtet att använda grillen i sin mormors trädgård, men inte i fasters? Får jag elgrilla utanför min lokala brandstation? Får jag kolgrilla i min swimingpool – med eller utan vatten? Får jag grilla i Peru? Är engångsgrillar förbjudna i Finland? Varför får man grilla i Härnösand men inte i Lund när vi har samma slags väder?

Vad blir nästa lilla lilla detalj att slå upp till monstruösa format i gammelmedierna? ”Orsakar blöjor framtida talsvårigheter?” eller ”G W dömer ut kungens nya kläder!”

Ja, så är det. Den stora frågan om livets mening kommer att förbli obesvarad – lyckligtvis.

 

 


 

Taggad

världens fegaste bolag?

Ett typiskt god-dag-yxskaftsvar från ip only.

17 maj började jag mejla ip only med frågan vem som är ansvarig för att skadorna på cykelleder och vägar vid fiberinstallationerna läggs igen. Efter fyra mejl och över två månaders väntan har de tre gånger svarat med ordbajs i stil med tack för ditt mejl, vi ska snart besvara det… En gång lovades jag kontakt med rätt person. Dödens tystnad följde.

Man undrar hur de ”tänker” på detta leksaksbolag helt utan fingertoppskänsla – och givetvis utan framtid. Sedan jag skällt ut dem för bemötandet av min enkla fråga hade de mage att skicka mig en enkät med frågor om hur jag ser på deras kundbemötande!? Det torde vara världsrekord i feltajmning.

Kulturorganet har hittills aldrig gett upp och gör det inte heller nu. Nytt mejl har skickats till både IP-Only och Mörbylånga kommun. Någon ansvarig måste finnas någonstans och kulturorganet ska finna den! Men även kommunen har anammat samma ”tack för ditt mejl-attityd” och varnar för lång väntan eftersom ansvarig är på semester…

Frågor: Vet alltid bara en enda människa i bolag och på kommun svaret på en enkel fråga? Och varför är denna människa nästan alltid upptagen, sjuk eller på semester?

Vad har gått fel i Sverige?

 

 


 

Taggad , ,

de modiga angivarna

Jag fick ett mejl från min hyresvärd. Det började:

”Hej! Någon har sett att ni vattnar gräsmatta med vattenspridare.”

Denne/denna ”någon” är alltså en av de många modiga anonyma som överallt sticker upp sina självgoda trynen. I just detta fall har denne någon ”till råga på eländet” helt rätt. Jag (inte vi) vattnade med vattenspridare fram till bevattningsförbudet. Sen dess ligger spridaren i källaren. Jag har till och med bloggat om bevattningsförbudet – och om tillåtna och otillåtna spridare.

Detta är bara ett litet skitexempel i vår pyttelilla svenska ankdamm, men min tanke går osökt till alla de diktaturer där angiveri är motorn i terrorn mot det egna folket. Där resulterar inte en angivelse i ett mejl utan oftare i ett nackskott eller ett ”försvinnande”. I gamla Östtyskland angav grannar varandra, mödrar sina barn, barn sina föräldrar, makar varandra.

Jag har länge tyckt att insändar- och debattsidor ska bojkotta anonyma inlägg. Är man inte karl för sin hatt ska man knipa käft. Och bostadsbolag ska inte okritiskt mejla sina hyresgäster utan att kolla det faktiska innehållet i vad ”någon har sett” – eller inte ens fattat.

Kommunens text om bevattningsförbudet 5 juli 2018.

Taggad , ,

God – eller bara vek?

Vi satt vid havet. Vid en större sten flaxade ”något” i vinden. Först brydde jag mig inte men efter en stund blev jag irriterad på det till synes planlösa viftandet. Det måste vara ett löv i ett spindelnät, tänkte jag. Till sist måste jag gå fram och se vad det var.

Jo, det var ett spindelnät. Men inte med ett löv, utan med en liten vacker fjäril. Det var dess dödskamp jag till slut hade irriterat mig på. Nu inleddes ett precisionsjobb. Utan att skada de känsliga vingarna måste jag avlägsna det klibbiga spindelnätet som virat sig runt ben och antenner. Det var ett pilligt arbete. Men fjärilen höll sig stilla. Det var som om den kände att jag var dess vän. När allt nät var borta lade jag fjärilen på en torr mosstuva. Den såg medtagen och lite ruggig ut. Den raglade hit och dit och så lade den sig stilla. För att dö, tänkte jag.

Tre vingslag senare var fjärilen en meter upp i luften. Tio vingslag senare flög den ut över närmsta åkerlapp och hundra vingslag senare försvann den högt upp i den varma svaga vinden.

Jag kände en stor lycka. Att se den lilla vingla iväg och upp i sommarrymden gjorde mig jublande glad. Det var som om också jag var räddad.

Och jag tänkte: Det sitter miljoner små fjärilar fast i spindelnät just nu. Ingen hjälper dem, ska inte hjälpa dem för naturen ska ha sin gång. Och för varje steg jag tar dödar jag säkert tio myror. Varför blir jag då så glad över en enda stackars befriad fjäril?

 

 


 

hjärntvätt av barn

Jag spankulerar ofta och gärna på kyrkogårdar, men skyr de religiösa påverkansförsöken, speciellt de mot barn. Fotot visar kyrkan i Sandby.


”Det finns miljontals människor som längtar efter odödlighet,
men inte vet vad de ska ta sig för en regnig söndagseftermiddag.”

Susan Ertz

 


Att med direkta eller indirekta metoder försöka locka barn till en viss religion är förkastligt. Jag har ända sedan konfirmationen tagit ställning mot missionerande påverkansförsök mot barn och ungdomar – men även mot vissa vuxna. En tro menar jag ska födas ur något självupplevt, i människans inre, inte genom luddiga finter och övertalningsknep utifrån – ofta riktade mot människor i besvärliga lägen som missbruk, skilsmässor och sjukdomar.

Vi som abslut inte tror, vi som inte låter oss begränsas, snörpas och förledas av troföreträdarnas lockelser och hot har det inte lätt. I vårt försvar för icketro möts vi ofta av argument som är så förtvivlat torftiga att man har svårt att hålla sig för skratt.
– Tron skadar åtminstone ingen, sade en självbelåten företrädare för en kyrka till mig häromveckan.
Men det är just det den kan göra. Påståendet är till intet förpliktigande, lika aningslöst som att hävda att vitamintabletter, medvind eller fågelskådning inte heller förstör en människas liv.

Andra vittnar om trons förödande konsekvenser. En insändare av Birger Einarsson i tisdagens Östran belägger oerhörda själsliga skador på grund av religionspåtvingning:
”Jag är uppfödd i en `superfrom´ frireligiös miljö där allt kretsade kring Bibeln, frälsning, bön, den helige ande, tungomålstal, sång i anden, helbrägdarörelse_ _ _, profetior om Jesu snara återkomst. När jag några gånger kom hem från skolan och fann en tom lägenhet var jag alltid övertygad om att Jesus kommer tillbaka och att jag blivit lämnad kvar, därför att jag inte var frälst, inte hade fått min synd förlåten.”

Och Birger Einarsson fortsätter: ”_ _ _ Hade också på pingstmöten hört att Jesus (enligt Markus 9:43) säger: `Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha båda händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.´ Jag garanterar att det skapade ångest i mitt barnasinne.”

Det Birger berättar är svårt att ta in, men det har hänt i modern tid, och än i dag ser vi att dessa lögner, krav, hot och omvändningsförsök fortfarande används – inom många religioner, på det mest utstuderade sätt och med den totala hänsynslösheten som arbetsmodell. Försvaret blir alltid detsamma: Andra religioner är kanske såna, men inte vår!

Liksom Birger Einarsson är jag för religionsfriheten. Den ska naturligtvis vara orubblig. Vuxna människor ska få tro vad de vill. Men försöken att värva barn till religioner är motbjudande. Trots att den svenska kyrkan numera är skild från staten är värvningsförsöken ibland iögonenfallande. Som barn tvingades jag in i Söndagsskolan. I småskolan uppförde vi mängder av skådespel om kristendomens alla helt obegripliga ikoner. Sådana skådespel uppförs än i dag med mycket små barn som aktörer och som publik – i kyrkan. Det skulle vara intressant att objektivt undersöka kyrkornas eventuella direkta eller indirekta influenser mot dagens grundskola, speciellt på mindre orter.

Barn är lätta att manipulera och hjärntvätta. När jag var barn hade jag en präst av den demoniska typen som kristendomslärare. Han hade som arbetshypotes att ”banka” in i tron i oss. Hoten var många. Än i dag använder till och med Svenska kyrkan lockrop riktade mot de små. Ett exempel är Svenska Kyrkans Unga, som på sin sajt beskriver sig som ”en demokratisk rörelse av barn och ungdomar i Svenska kyrkan.” Som en rörelse av BARN! Jag har svårt att tro att små barn själva anmäler sitt intresse för att ingå i en rörelse med så diffusa och svårförklarade regler, argument och förklaringar som en religiös rörelse eller sekt står för. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att anmäla ett av mina småbarn till en religiös rörelse. Naturligtvis skulle det vara mig lika främmande att göra det till Vänsterpartiet, SACO, LO, Timbro, Arena Idé eller andra samhälleliga strukturer och föreningar med cementerade och ”färdiga” uppfattningar om livets mysterier.

Sannolikt förstår ännu i dag ingen levande själ helt och hållet innebörden av en klassisk kristen predikan. Som ung tvångskommenderad konfirmand med klippkort blev jag tvungen att ”avnjuta” tio högmässor i Stockholmskyrkor. Dessa lugubra upplevelser satte spår för livet. Ingen förstod – garanterat – innebörden. En gång tog jag med min far som var högutbildad författare, översättare och journalist, alltså professionellt van att tolka och göra texter begripliga. Han trodde inte på mina beskrivningar av tidigare mässor, men efter besöket gav han mig rätt:
– Jag ger mej. Det är som du har berättat. Det vi fick höra var avancerat snömos! (en journalistisk benämning för ”svammel – ofta i pretentiösa former”).

Alla predikningar blev för mig obegripligt tungomålstalande i högstämd, hotande och mässande ton. Där fanns inget som helst utrymme för livsglädje, överraskningar, humor eller självironi. Jag har vänner som fångades in och märktes för livet av besatta och övertygade förkunnare just som barn och som först i vuxen ålder blev ”befriade”. De vittnar om befrielsens stora lycka.

Birger Einarsson tar upp ett annat värvningsexempel i sin insändare (som är ett svar på två pingstpredikanters insändare 6 juli): ”En sak som ni framför, att generellt öka stödet till trossamfunden förstår jag inte alls. Om ni driver ett uppenbart samhällsnyttigt projekt, till exempel stöd och hjälp till asylsökande och flyktingar – ja, det tycker jag är rimligt och behjärtansvärt. Men nej – om syftet är att värva nya medlemmar. Att i ett land med religionsfrihet som vi tillkämpat oss stödja en viss trosgrupp är ju obegripligt.”

Ja, visst är det obegripligt. Men de troende har alltid vurmat för det obegripliga. Obegripligheten är en förutsättning för trons existens. Det ligger i trons natur, att bortse från fakta och bevis – och bara tro, tro, tro.

Begriplig hoppas jag däremot att min åsikt är: Låt vuxna tro vad de vill, men förbjud religiösa friskolor, obsoleta och miljöstörande klockringningar och påträngande böneutrop – och sluta – för guds skull! 😉 – att hjärntvätta barn!

 

 


 

Taggad

sönderfallande språk

Portnoys besvär blev orsaken till mitt ryggskott. Detta kräver smärtlindring, men nu befarar jag smärtor även på andra ställen. Efter att – med darrande händer – ha smaskat i mig två tabletter Alvedon kommer jag enligt förpackningen att drabbas av munsönderfall. Min mun kommer att falla sönder, upplösas och försvinna ut i universum. Jag ångrar tabletterna. Men nu är det för sent,  men jag säger det ändå: Jag hade hellre fortsatt livet med mun och ryggskott än utan både mun och ryggskott.

Ska en tablett falla sönder i munnen bör den i mina ögon beskrivas som ”i-mun-sönderfallande”.

 

 


 

Taggad ,

Allt sämre företagsklimat i Mörbylånga

Mörbylånga kommun låg på plats 121 av 290 kommuner runt 2014. Förra året hade man halkat ned till föga smickrande 207:e plats.

Östran skriver i dag:

”Förra året gick kommunens näringslivschef över till andra uppgifter. Kommundirektören Anna Willsund tog över näringslivschefskapet. Det har inte varit lyckat, åtminstone ine om man tittar på svaren i Svenskt Näringslivs enkät.”

Näringslivslotsen Susanne Bredesjö Budge säger i samma artikel: ”- Jag tycker ändå att vi har försökt. Vi har varit ute hos företagen så mycket vi kan, försökt föra dialog, men…”

Undertecknads åsikt är att Susanne gör ett mycket ambitiöst jobb, svarar snabbt på mejlfrågor och har vettiga förslag. Dessutom står hon bakom många intressanta träffar på olika företag. Felet torde ligga nån annanstans. Men var?

Enligt Östran vill företagarna i Mörbylånga kommnun ha snabbare handläggning, bättre dialog mellan kommun och företagare, ökad förståelse för företagarna, fler bostäder och förbättrad infrastruktur och IT.

En lång och i mina ögon luddig önskelista. Vi får se vad tomten kommer med till jul… Men så snabbt går det nog inte. Kommunalrådet Henrik Yngvesson avslutar artikeln: ”- Det finns ingen `quick fix´ på det här. I Nybro har det tagit fyra år att vända trenden. Vi måste inleda ett långsiktigt arbete.”

 

Staffan

 

 


 

Taggad ,

liten flisa

Mina tankar dröjer sig kvar i ett tidigare inlägg, det om Barbro Lindgrens insändare

”Begravningar är sorgliga tillställningar, som de flesta fortsätter med av gammal vana.”, skriver hon och presenterar ett bättre förslag: ”En god middag med dyr champagne för de närmaste vore väl inte så dumt!”

Så rätt – om det gäller en äldre människa som dör av ”naturliga” skäl i hög ålder. Finns värre fakirtillställningar än dessa utdragna sorgdränkta ångestladdade lugubra begravningar i svenska kyrkan med präster utstyrda i kåpor och förkläden som kan skrämma barn till döds. Och så det sedvanliga snömoset om den helige ande och diverse andra luddiga väsen, allt spetsat med teatral orgelmusik som får en att längta långt långt bort för att aldrig mer återkomma.

Jag spankulerar ofta helt planlöst på kyrkogårdar och tänker ”stoiker bör tänka på döden varje dag i livet”. Större stadskyrkogårdar är ofta skyltfönster för samhällets opreciserade ångestsyndrom och klassmotsättningar med de uppblåstas monument över sig själva i epicentrum: Gravar inramade av pelare med kättingar emellan, så tjocka att de kan användas till hangarfartygsankare. Ju större sten, desto bättre männ´ska! Ju högre sten, desto finare männ´ska! Se titlarna: grosshandlare X, grevinnan Y, häradshövding Å, landshövding Ä och komminister Ö. Ända in i döden består minnena av ett klassamhälle som fortfarande existerar – om än i andra kläder. Vi – och speciellt medierna – talar än i dag ofta om överklass, medelklass och underklass.

Därför blev jag glad när jag häromdagen såg denna lilla gravsten på kyrkogården i Ås, Ottenby. Den är enkel, ödmjuk, icke självförhärligande. En sån liten flisa över sig själv och en god middag med dyr champagne till eventuella sörjande skulle sitta fint när spelet är över.

 

 

 


 

Taggad , , ,

om allas olika värde

Tidigare tiders fromlande fascination för titlar har i dag förvandlats till ett liknande slags hänförelse för kändisar och ”namn”.

Det lackar mot val. Etern, nätet och papperstidningarna fylls av lättköpta slogans. ”Alla ska inkluderas”, ”allas lika värde”. Men den gamla världsordningen lever kvar. I dagens Östran har författarinnan Barbo Lindgren en lättsam insändare, vars innehåll jag sympatiserar med. Men det iögonenfallande är att insändaren toppas av en stor bild av Barbro och en liten redaktionell text.

Varför? När får vi se insändare av så kallat vanligt folk med stora foton av skribenten? När kommer städerskan Amanda Svenssons inlägg att illustreras med stort porträttfoto och en redaktionell text: ”Amanda Svensson skriver i dag om allt från stickbeskrivningar till konsten att steka falukorv”?

Varför alltid denna – sannolikt omedvetna – rangordning på kändisskalan, ofta framhållen i medierna?

Det är val i höst. Minst tusen gånger kommer du att få höra dravlet om ”allas lika värde”…

 

 

 


 

Taggad ,

då och nu

Torngårds gamla stationshus, en rest från den tid då tågen tuffade på Öland. All öländsk järnväg lades ned 1 oktober 1961. Området sköts i dag av entusiasterna i Ölands Järnväg. En tanke: Om Banverket i dag skulle bygga en ny station nånstans… Blev då ett av kraven att stationen skulle utrustas med jordkällare?

Vad lagrade man i denna kylslagna källare? Fläsk, punsch och brännvin till turer i pompa och ståt, eller bara enkla betgrepar, farligt ogräsmedel och billig fotogen till igensotade lyktor? 

 

 


 

Taggad ,

kamera eller pensel?

Kan ett foto av en fabrik ge åskådaren nån form av stimulans? Skulle man stå ut med att ha detta foto av Cementafabriken i Degerhamn på väggen hemma i vardagsrummet? Svår fråga. Men mitt svar är nej. Kameran är i motiv som detta ofta underlägsen penseln, eftersom en människas ”upplevelse” av motivet saknas. Kameran bara registrerar.

 

 


 

Taggad ,

om att berätta (om ”verkligheten”)

Västerstads almlund.

Den här bilden tycker jag om. Den har mycket av det som jag önskar av ett bra foto. Den har ett stänk av grafiskt blad över sig. Kompositionen är säker. Träden i symbios med telefontrådarna tvingar åskådaren att glida in i motivet från övre högra till nedre vänstra hörnet. Men bilden är mer än så. Den har nåt att säga. Den är tragisk. Den visar nämligen den nästan helt döda Västerstads almlund. Almsjukan igen!

Men det finns mer att tänka och tycka om i denna bild. Den är en aning ”manipulerad”. Manipulerad? frågar du. Är bilden en teckning, en målning? Nej, bilden är ett foto som jag i vissa partier har tagit bort en aning färg från, de döda träden och himlen. Det är därför som kvarvarande färg i äng och ännu levande träd ser onaturligt intensiv ut.

En naturlig fråga blir: Är detta en verklighetsförfalskning som inte bör göras eller tolereras i fotosammanhang? Naturligtvis är bilden en manipulation. Men även kameror manipulerar bilder, i dag ofta på många rent förskräckliga sätt. Dessutom tar alla kameramodeller olika bilder av samma motiv. Sätt upp 20 bilder från lika många olika kameramodeller så ser du själv. Och vad värre är: Varenda kamera i dag kan ställas in på många olika sätt för att du ska få ”manipulerade bilder i din smak”. Avancerade kameror har säkert många hundra inställningsmöjligheter. Och slutligen ”fixar” du bilderna i ditt bildbehandlingsprogram. Och ordet ”fixa” är lika med ”manipulera”. Hela kedjan från att du trycker på avtryckaren tills du ser den färdiga bilden är alltså lika med ”en kedja av medvetna manipuleringar”.

Jag hävdar att ”manipulering” i foto är ett måste. Om vi tittar på målarkonsten, dramatiken och filmskapandet finner vi – ofta – att realismen är stendöd. Att försöka skildra något som det verkligen är/ser ut är bortkastad energi som ger stendöda slutprodukter. Alla stora romaner, alla målade mästerverk, alla operor, alla minnesvärda filmer är ”skruvade och manipulerade” versioner av verkligheten. Francis Bacons målningar är inte realistiska. Trots det är de i mina och många andras ögon ”sannare än den så kallade verkligheten”. Många av Harry Martinsons romaner klassas som självupplevda. Men innehållet är ”vridet, förtätat, gallrat och `martinsoniserat´”. Och Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet” handlar inte om schack, inte om Max von Sydow och inte om pesten utan om något mycket intrikatare och mer mångfasetterat som inte låter sig nitas fast i ett enda ord.

Slutsats: Alla foton är manipulerade, i mindre eller högre utsträckning. Det går därför inte att säga ”nej tack till manipulerade foton”.

Men inte bara foton är manipulerade. Texter är ofta skrivna med ett speciellt syfte. Reklambranschen är en lögnfabrik. Diktaturer har sina speciella författargunstlingar, nästan alltid de som stryker regimen medhårs. Tjänster och gentjänster. Alla politiker har talskrivare, som genom texter ska få allt att framstå så mycket bättre än det egentligen är. Donald Trump har enligt mätningar uttalat fler än 1 000 lögner som med tiden blivit ”sanna” och som nu används av hans talskrivare som verklighetsbeskrivningar.

Mörbylånga kommun har öppet deklarerat att man köpt texter i Kalmar 24 för 60 000 kronor. Dessa texter ska ge en positiv bild av kommunen. Det sorgliga är att det måste till en stor begåvning för att skapa sådana ”ansträngda skönmålningar”; de sprejas ofta – omedvetet – med ”ett löjets skimmer”. Här är den senaste jag hittat – om kommunens bibliotek. I den kan man tro att man hamnat i paradiset redan under jordelivet. Allt är så fantastiskt och underbart och de många positiva fraserna är för säkerhets skull doppade i förstärkningsorden verkligen och väldigt.

Hur var det ordspråket sa? För mycket och för lite skämmer allt.

Slutsatsatsen torde bli en smula dyster: Att alla mänskliga uttryck är mer eller mindre manipulerade – vare sig vi vill det eller inte. Men det finns motgift: Analys och källkritik.

 

 

 


 

Taggad , , , ,

Nutänkt och dåtänkt

”Det är mycket roligare att vara en sur gammal gubbe än en fånglad hurraropare. Och det finns också ofta skäl att oroa sig. Du blir gammal, sjuk och till slut dör du. Om du tänker på din förgänglighet varje dag kommer du utan tvivel att värdesätta livet mer. Detta är stoicismens memento mori – kom ihåg att du ska dö.”

Svend Brinkmann i ”stå fast” 2017. Författare och beundrare av stoicismens filosofer.

 

”Lämna allt annat åsido och håll blott fast vid detta enda. Betänk dessutom att vi lever endast detta korta, närvarande ögonblick; den övriga tiden är endera redan genomlevd eller också ligger den i dunkel. Obetydligt är alltså envars liv, obetydlig den vrå av jorden där han lever, obetydlig även den långvarigaste ryktbarhet; ty den fortplantar sig genom en rad av snabbt försvinnande människor som icke känner sig själva ens och så mycket mindre då de för längesedan döda.”

Marcus Aurelius, i ”Självbetraktelser”. Romersk kejsare och stoicistisk tänkare, född 121 död 180.

 

 


 

Taggad ,

är murphys lag glömd?

Guldfågeln-vatten ska inte vara farligt

Så lyder rubriken i Östra Småland 30 april. Vi som småningom ska tvätta oss i det och kanske till och med dricka det tackar. Men att dricka renat processvatten från Guldfågeln låter inte direkt lockande, och att det inte ska vara farligt känns som ett i all välmening lugnande men icke övertygande besked. I Östrans text framgår inte klart och tydligt om vattnet verkligen ska användas som dricksvatten, vilket förvånar. Det kan man dock läsa i Lantbrukets Affärstidning, ATL, 17 maj 2017:

”Nu finns en annan lösning i sikte. Industrivatten från Guldfågeln ska bli en del av Mörbylångas dricksvatten. Det rör sig om 900-1000 kubikmeter per dygn som går ut från produktionen.”

Norconsult har gjort en utredning om vattenkvaliteterna från dels Guldfågeln, dels bräckt vatten från Kalmarsund som också är tänkt att användas. Enligt Östra Småland skriver Norconsult:

”I vattnet som går från Guldfågeln till industrireningsverket är den fekala påverkan på råvattnet mycket stor. Halten E-colibakterier ligger i medeltal på 2 500 bakterier per 100 milliliter. I vattnet finns också risk för campylobakter och salmonella. Vattnet från Kalmarsund har höga kloridhalter, och det kan även finnas virus eller parasiter i råvattnet.”

Vad som – också! – oroar mig är att risken för de allt kraftigare algblomningarna i Östersjön inte nämns i artikeln. Kanske analyseras de inte heller i utredningen. Jag minns Bo Landins film om det vissa forskare blir mer och mer övertygade om, nämligen att cyanobakterier (felaktigt kallade blågröna alger) kan orsaka den dödliga nervsjukdomen ALS. Vi som sysslar med akvaristik vet hur vidrigt ett akvarium blir om det smittas med cyanobakterier. Klåda och huvudvärk blir ofelbart några av mina symptom på förgiftning om jag sticker ned händerna i ett cyano-smittat akvarium. Om tre fyra månader växer enorma områden av cyanobakterier till mellan Öland och Gotland

”Norconsult skriver att det finns en infektionsrisk, men enbart då smittämnen är kraftigt förhöjda och både RO och UV-anläggningen inte fungerar tillfredsställande”, fortsätter Östran.

Slutklämmen borde ramas in och sparas för eftervärlden: ”Detta är en extremhändelse och bedöms som mycket osannolikt.”

Så sade man även om riskerna för olyckor vid kärnkraftverken i Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. Murphys lag har tyvärr alltid rätt: Om något kan gå fel kommer det förr eller senare att göra det.

 

 


 

Taggad , , , , ,

detta med tid – om den nu finns, II

Om tid finnes, är den då lika med skillnaden mellan dessa bilder? Eller: Är det tiden eller omgivningen som bryter ned ekan till atomer? Eller jobbar tiden och omgivningen i lag, i symbios? Glasklara svar önskas.

12 april 2014 klockan 13:13:09.

25 april 2018 klockan 15:17:02.

 

 


 

Taggad

detta med tid – om den nu finns…

Det blåste rätt hårt i går men det var trots det skönt att sitta i den gamla träsoffan vid havet och läsa med en kopp termoskaffe på det rangliga bordet. Då och då tittade jag ut över havet som vid horisonten liknade smält tenn. Havet får mig ofta att känna mig tidlös.

Boken var bra. Boken kändes modern, författaren likaså. Ju mer jag läste, desto mer kände jag hur lika vi tänkte och tyckte, han Marcus och jag. Efter 20 sidor var vi meningsfränder, efter 30 själsfränder.

Boken heter Självbetraktelser. Författaren heter Marcus Aurelius. Nej, han sitter inte i Svenska Akademien. Marcus var kejsare i Rom, den kanske genialaste av dem alla. Boken skrev han för drygt 1 800 år sedan.

 

 


 

Taggad , ,

2000-årig filosofi gör comeback

”Stoikerna lade vikt vid det mänskliga förnuftet och vid att den djupaste glädjen i tillvaron uppnås genom att man ser det oundvikliga i ögonen: att livet är förgängligt och att vi ska dö.”

Det skriver Svend Brinkmann i sin ”antisjälvhjälpsbok” stå fast.

På ett annat ställe skriver han:
”Det kan vara ganska underhållande att, i samtal med entusiastiska, framtidsfokuserade bekanta, insistera på att allt var bättre förr.”

Svend Brinkmann inspireras av stoikerna, och han är emot dagens tjat om att fokusera på det positiva. Här vänder han på steken:
”Medan det i dag predikas positiv visualisering (tänk på allt du vill uppnå!), rekommenderar stoikerna negativ visualisering (vad skulle hända om du förlorade det du har?).”

En vass fråga att tänka över…

 

 


 

Taggad , ,

detta om tid

Jag har ett virusprogram. Tio gånger om dagen hör tillverkaren av sig med ett popuperbjudande om en ännu bättre programversion. I det fantastiska erbjudandet sägs att det bara gäller i 24 timmar.

Det har i dag dykt upp 263 dagar i sträck.

 

 


 

Taggad , ,

lugn, bara lugn

Plötsligt vill alla små-, halvstora-, självgoda och supersjälvgoda journalister och kulturpersonligheter spy. I alarmistiska artiklar ser den ena lättviktsreportern efter den andra chansen att föreslå vilka huvuden som ska rulla. Byt ut alla 18 ledamöter eller stäng antikboden och starta om hela klabbet till nåt nytt – nåt fräscht och pimpat.

Små och stora krönikörer, liksom kvällpressens supergubbtyckarmaskiner – som i tusen år har yttrat sig om allt från hur man skjuter älg eller separerar eller byter plåster på en skadad tumnagel eller förklarar den romerska kulturens nedgång och fall till hur man i dag löser ett politiskt problem i Senegal, i Rotebro, i Svenska Akademien eller på Mars. Nej, nu tog jag i i underkant, många av de här proffstyckarjepparna med tjocka plånböcker vet ännu mera. De vet allt. De framförs som allvetande självgoda gudar i pösiga, småhånleende attityder, som de charmigaste grannarna eller mest ordbajsproducerande i landet – och ibland i hela universum. Då och då får de också tillfälle att skryta över hur mycket pengar de har tjänat. Vid högtidliga tillfällen får de till och med säga att de har tjänat mer än den där andre duktigponken. De har i decennier suttit och slötrummat in sina krönikor i landets största kappvändarkvällstidningar som mjölkat dem likt nyckelpigor som drar vinsten ur bladlössen. Och det sorgliga är att man nästan alltid vet vad de kommer att skriva. De är stöpta. De har stelnat. De är egentligen för länge sen döda. Trots det vet de allt.

Det är nog därför det ser ut som det gör i landet ity att dessa allvetare har det digitala försprånget genom de tidningar som lever på dem. Blaskan ringer upp, kastar ut frågan: Nå, vad kan du säga om den här jävla soppan? Det tar några minuter att få upp ”det sensationella uttalandet” på webben. Folket och politikerna får sitt pratminus så vi alla kan leva vidare i vetskap om den absoluta sanningen. Dessa tidningar och eterkanaler sprider ”femminuterstänk” hellre än att samarbeta med de eftertänksamma – som kan tänka på riktigt. Ty riktigt tänkande kräver tid. Det har det alltid gjort. Snabbare datorer och tusen appar till lilla mobilen hjälper inte. De kan inte tänka, bara få dig att tro att du tänker. Och i dag bygger nästan allt på tro.

Svara mig på min fråga: Hur kan alla dessa utanförmänniskor veta att de har rätt när fakta inte finns, när den externa utredningen inte är offentliggjord, när det mesta byggs på skvaller. Ingen vet egentligen nånting efter en veckas Hela havet stormar. Vi tror och vi hör och vi tror oss ha hört fastän vi knappt vet ett piss. Men lik förbannat talar alla som om de vet nästan allt – innan den gjorda advokatutredningen är öppnad för insyn och fakta sitter som fjärilar spetsade på nålar. Besserwissrar och självgoda krönikörer må kalla akademiens ledamöter för ”femåringar i sandlådan” eller sammanfattar hela det komplexa händelseförloppet med ”vem bryr sig?” Då har man kommit långt från begreppet ”tänka efter”?

Samtidigt tar konturlösa kulturarbetare och bleka politiker utan kurs och kontur chansen att slicka fingret och hålla upp det i tyckarvinden. Åh. Det blåser dit. På med knytblusen. Fort som fan. Och så en selfie på Facebook och Instagram med den lilla knuten så gulligt slagen under lilla hakan. Jag är med. Jag är med på den rätta sidan! Säg att jag är bra! Säg det! För nu har jag väl räddat Akademien!? Och vi vinner väl valet på det här?! Och får nya jobb i teve? Larviga såna men de ger ju dock stålar!

Signalpolitik och mediernas oförmåga att hålla huvudet kallt blir sannolikt framtidens stora problem inom politik och samhällsutveckling. Alla dessa människor som på ett bräde serverar quickfixar i vitt skilda ämnen förfasar sig ofta över hur omvälden ser ut. Hur hopplöst det är med alla krig, alla konflikter, all oro och orättvisa.

Dessa sanningssägare är själva splittrade av problem som inte går att lösa med ett enkelt pratminus i en tidning. Många har ältat personliga problem sen barnsben. Många är skilda, ofta i hjärtskärande processer som drar ut på tiden. Flera av dem kommer aldrig ens att kunna skaka tass med sitt ex, trots att det lilla vattenglaskaoset endast omfattar två människor. Två! Andra är jagade av kronofogden för att de inte delar synen i vissa frågor med Skattemyndigheten. Några få är till och med misstänkta för brott – för att de inte kunnat komma överens med en enda kompanjon – eller med svensk lagstiftning. En rätt stor andel ligger i fejd med grannar och kollegor. En ännu större grupp går på terapi för att stärka sitt självförtroende. Och massor av de politiker som har till jobb att megafonera ut ”sanningar” går dels på kurser för att stärka sitt självförtroende, dels på så kallad ”medieträning” för att lära sig ”att komma undan journalisternas kinkiga frågor genom ickesvar”. Rätt många har dessutom alkoholproblem och därmed svårt att samarbeta med någon enda människa, i vissa fall till och med med sig själva.

Man kryper utmed marken. Så blåser det till… Upp med det slickade fingret… Så ja, nu känns det påpassligt att säga nåt rätt och sunt igen, att tycka nåt riktigt prakträtt! Jag var ju ändå scout när jag var liten och allt dumt jag gjort är preskriberat.

Den enda riktiga människan i Akademiensoppan slabbiga sliskiga träsk är Kristina Lugn. Lyssna på henne här i en intervju från i går. Kontentan är att ingenting är så lätt som alla förståsigpåare, alla yrkestyckare, alla utanförtyckare, alla småtyckare och alla tidningskåsörer och pösiga proffstyckare försöker få oss att tro. Med mänsklighet försöker hon ge en mänsklig bild av det inferno som uppkommit, den lilla fejd som många yrkestyckare menar har skämt ut Sverige i hela världen och kanske även ruckat på jordens bana runt solen och styrt ut Golfströmmen från Europa så vi alla kommer att frysa ihjäl… Tänk om de för en gångs skull får rätt!

 

 


 

Taggad , , ,

ett helt uppslag om… snömos

Snömos är alltid snömos. Denna skakande sanning slår mig då jag morgonchockas av tre helsidor i dagens Ölandsbladet. Nästan hela sidan två + ledaren + ett helt uppslag! Är det krig!? Nej, en rent sagolik rubrik lugnar mig:

Turistchefen lämnar när turistsäsongen startar: ”Kändes som en bra tajming”

Tja, vad säger man? Ska man skratta ihjäl sig eller flyga långt bort och försöka tänka på nåt annat än dessa ständiga misslyckanden inom turismutvecklingen på Öland? Om turistchefen fått silkessnöret eller i måndags valde att ta sin Mats ur skolan framgår inte av de fem artiklarna i ämnet. Men egentligen framgår ingenting i den branschen, eftersom den likt religionen och politiken är förgiftad och fördunklad av ord och uttryck som ingen människa vet vad de står för. Låt mig plocka lite till intet förpliktigande kommunikationsspråkligt navelludd ur artiklarna:

infopoints
operativa arbetet
strategiskt arbete

kommunikation
målstrategi
visionsstrategi
marknadsstrategi
strukturerat
fokuserat
destinationsutvecklare
digital närvaro
sociala kanaler
teamarbete och förtroende
inhouse
plan och strategi
form av rekrytering
i superfas

Uppslaget i Ölandsbladet innehåller – förutom spaltmeter av turismsnömos – en rubrik följd av ett underbart pratminus:

Rekryteringen kostade en kvarts miljon kronor
– Det var en bra rekrytering, fram till i måndags, säger Henrik Yngvesson (M).

 

 


 

Taggad , , ,

milstolpe i världshistorien

Någon har tänkt. Någon har tänkt i Kalmar. För första gången någonsin ska cykellederna där sopas rena från grus – före gatorna! Det skriver Östran i dag.

Det är ett gigantiskt beslut. Det är första gången i världshistorien som cykeln sätts före den heliga bilen. Denna prioritering är en miljösatsning, den är en moralisk fingervisning av gudomlig dimension – och den är modig.

Tänk att det finns folk som tänker. Hoppas nu att prioriteringen av cykelledsgrussopningen inte grusas av klåfingriga byråkrater eller notoriskt motoriskt bildyrkande män i bilklubbar och deras avgasande riksförbund.

 

 


 

Taggad ,

livets mening: tårta!

I går invigde kommunalrådet Henrik Yngvesson ett nytt boende vid Äppelvägen i Färjestaden. Östra Småland berättar:
”Här hade personalen dukat upp med tårtor och andra godsaker.” I en bildtext skriver tidningen: ”Det blev snabbt fullt i Kärnhuset där invigningen följdes av gofika.”

Jag häpnar. I nio av tio tidningstexter om pensionärer som samlas tycks livets höjdpunkt vara synonymt med ”fika”, ”gofika”, ”godsaker”, ”tårta”. Bjuds dessa onyttigheter kommer gamlingarna, ity det är gofika och tårta de betraktar som livets mening. Och tårta är allra bäst!

Personligen avskyr jag tårta och bullar och godsaker. Varför inte servera nåt i stil med det som ”ännu så länge ickepensionärerna” käkar: en blodig biff, en hälleflundra med vitvinssås, melonglass med nyplockade körsbär. Till det en flaska vitt eller rött – och kanske en stor rackare whisky som avslutning.

Genom denna meny skulle pensionärer känna sig som ganska normala människor. Ganska.

 

 


 

Taggad , ,

den som gräver en grop åt andra…

_ _ _ faller inte själv däri.

Däremot ”faller” vi cyklister dagligen i alla meterlånga ingrepp som gjordes av ”någon” för att få fram bredband i Södra Möckleby. Undrar om denna ”någon” också lägger igen groparna, som nu börjar bli så djupa att tankar på ett byte till mountainbike tar allt fastare form?

Bilderna nedan togs vid torrt väder. Groparna blir djupare vid blöta.

Taggad , ,

varför mår vi så dåligt?

Tidningskrönikor är intressanta, även om de är dåliga. Det slår mig att krönikor av människor under 30 år nästan alltid börjar med ordet jag. Rubriken är ofta en uppmaning till skribenten själv: Nu räcker det! Nu får det förbanne mig vara nog! Du duger som du är! Jag duger som jag är! Från och med nu ska jag vara människa! Nu skiter jag i alla krav! Nu är jag väl ändå vuxen!

Orsakerna till dessa stridsrop är naturligtvis mer eller mindre tragiska. Många unga känner sig ”iakttagna och värderade”. Många mår psykiskt dåligt, sämre än någonsin om man ska tro mediernas beskrivningar. Andra känner sig kränkta, bespottade, hatade. Jag tror att en del av orsakerna är den ocean av självhjälps-böcker som de senaste decennierna översvämmat bokmarknaden och som – naturligtvis! – inte håller vad de lovar. Gjorde de det skulle de ju inte behövas.

Personligen är jag sedan länge trött på alla käcka uppmuntringsutrop och framgångslöften från psykcoacher, självförtroendetränare, företags- och personlighetsutvecklare, semipsykologer, självkänslaguruer, mindfulnessgudar, välmåendeprofeter och mentalvårdshurtbullar av alla de slag, som till och med yrkesmässigt sprider sitt lättköpta örongodis.

Jag googlar på:

”självhjälpsböcker självkänsla” och får 5 959 träffar
”självhjälpsböcker depression”               9 480 träffar
”självhjälpsböcker om ångest”              13 300 träffar
”bästa självhjälpsboken”                        27 000 träffar

På fyra sökningar om lidande som kan botas med självhjälpsböcker får jag alltså över 50 000 träffar. Vad säger det om oss själva? Vad säger det om vår tid? Svend Brinkmann har i sin ”antisjälvhjälpsbok” Stå fast många intressanta funderingar i ämnet.

Om hans – och eventuellt mina egna – orsakshypoteser återkommer jag till – då och då…

 

 


 

Taggad

medial idiotförklaring

Det finns många som ogillar Donald Trump lika mycket som jag. Men USA och Sverige kan tyckas ligga på skilda planeter när det gäller ”medialt tyckande”. Titta på detta inslag om vad Lawrence O’Donnell anser om presidentens självpåstådda intelligens och smarthet. Det vi får se är en flera minuter lång idiotförklaring av landets ledare och befälhavare.

Kan du tänka dig en svensk TV-krönikör leverera samma förödande underbetyg om Stefan Löfvén – kompat av ett så påtagligt leende?

 

 


 

gått vilse eller dött?

Man ska inte gnälla. Men ibland måste man. Det är så skönt…

Varför är vi så rädda för att använda de rätta orden om döden? Jag blir så less på att läsa och höra om alla som går bort, nu senast Kerstin Dellert. Varför detta ”fega” ordval? Gått bort? En som lär sig svenska måtte tro att vi är många i det här landet som går vilse och aldrig hittar hem igen.

Man avlider eller dör hemma i sängen eller på sjukhus. Får man en man en meteorit i skallen omkommer man.

Eller?

 

 


 

Taggad , , , ,

det enkla livet – och det hopplösa

Jag fortsätter läsa Anaïs Nins dagbok. Nu del 5. Anaïs har kommit till Mexiko. Hon älskar människorna och där vill hon leva det enkla livet – nära naturen, med vänner, i kärlek, utan förljugenhet, utan ”fernissa”. Så känner vi väl alla ibland.

Är det konstigt att man längtar bort nån gång? sjöng Lena Andersson för länge sen. Den frågan ställer jag mig ofta, mer än nånsin efter att ha upplevt två chockartade krogmiddagar tätt på varandra. Vid den första satt nio medelålders personer vid bordet. Alla nio satt måltiden igenom och tittade ner i sina mobiler. Ingen sa ett enda ord. Vid middag nummer två satt sju yngre människor vid två bord. Sex av dem ”stirrade telefon”. Den sjunde tittade rakt ut i intet och jag såg på henne att hon undrade vad som var fel – med henne, med umgänget, med mänskligheten, med livet.

Mitt intresse för datorer kräver viss speciallektyr. Men allt har gått för långt. Den teknik som intresserat mig är på väg att utvecklas till ett hån mot mänskligheten. I den senaste numret av PC för alla läser jag följande notis- och artikelrubriker:

  • mobilen varnar för dålig hud
  • kalsongerna skyddar mot strålning
  • smart väska följer efter dig när du reser
  • Foldimate viker tvätten helt automatiskt
  • Philips pannband ska hjälpa dig att sova
  • Kohler styr badrummet med rösten
  • låt tandborsten analysera dina tänder
  • virtuella etiketter i LG:s smarta kylskåp
  • så styr du värmen från din mobil

Jag längtar bort. Jag längtar till det enkla livet. Jag längtar till livet runt en lägereld. Jag längtar till min koja med säng av granris och min ungdoms sönderlästa Lägereldar längesen av pälsjägaren i Kanadas urskogar Harry McFie – och kanske också volym 5 till 7 av Anaïs Nins dagbok.

 

 


 

Taggad , , ,

18 miljoner fattas – bibliotek får inte köpa böcker

På ”mitt” bibliotek möts jag av nyheten att inga böcker får köpas in. Det råder inköpsstopp. Mörbylånga kommun har alltså inte råd att köpa in böcker till den lilla men välskötta boksamlingen i Södra Möckleby. Nyheten gör mig konfunderad, för att inte säga nedslagen – och förbannad.

Jag tänker… En kommun som inte ens har råd att köpa in några böcker – har den en framtid? Kan jag bo kvar i en kommun där jag bara får läsa gamla böcker? Men jag vet att lilla Sverige alltid ska vara så förbannat juste, så exemplariskt demokratiskt och rättvist. Råder pengabrist ska alla spara, vare sig gnetandet ger 5 kronor eller 50 miljoner. Den ynka biblioteksverksamheten ska snörpas lika mycket som de verksamheter som kostar hundratals gånger mer. Vad kostar socialvården i Mörbylånga kommun jämfört med biblioteken? Vad kostar hemtjänsten i Mörbylånga kommun i jämförelse med biblioteken? Vad kostar vatten och avlopp i jämförelse med biblioteken? Och vad kostar beslutsfattarna själva i Mörbylånga kommun – i jämförelse med biblioteken?

Jag vet svaret. Jag vet hur landet ligger. I Sverige måste vi vara rättvisa; alla ska beskäras lika mycket. Alla! Alla verksamheter ska drabbas lika. Det är nåt gammalt vadmalsstinkande östyskt, sovjetiskt över detta skenfagra och räddhågade tänkande som skrämmer mig. Vi lever invaggade i lögnen att vi alla är lika och därför ska bestraffas och beskäras procentuellt exakt lika mycket. Varför? Vari bottnar denna feghet, denna löjliga rädsla för att prioritera, göra befogade undantag, visa en politisk vilja som inte är infekterad av ”demokratisk skenhelighet” och ”naivt och falskt rättvisepatos”?

Här träder säkert vän av ordning in på arenan och säger att biblioteken inte bara sysslar med böcker. Dom har också andra verksamheter som kostar: datorer och musik, exempelvis.

Än sen!? är mitt svar. Det går att prioritera även bland dessa utgifter. Hur mycket kostar bibliotekens reda bokinköp per år? Är det logiskt att snörpa den summan – för just ett bibliotek?

Jag måste förstå vad denna ”hysteriskt överdrivna demokratiska spariver” emanerar i. Jag googlar på underskott och Mörbylånga kommun får jag upp mellan 40 000 och 70 000 träffar beroende på sökordens exakthet. Det som genast slår mig bland fångsten är att det tycks råda ett evigt underskott i kommunen. Ett evigt underskott! Den naturliga frågan blir naturligtvis: varför? Sen i augusti – eller är det maj –  har all verksamhet belagts med inköpsstopp och man snålar på allt och alla. Se googlingen nedan!

Dyster läsning för oss kommuninvånare.

Ovan kan vi läsa:

9 maj 2017. Mellan 12 och 18 miljoner saknas i Mörbylånga kommuns budget.
Fråga: Vet man inte ens den exakta summan? Är det vettigt att summan diffar på 6 miljoner? Sex miljoner som ingen vet var dom är eller vart dom gått eller vad dom betalade eller var dom gömmer sig?!

3 april 2009. Mörbylånga kommun tvingas dra åt tumskruvarna ordentligt. – Det handlar om 18 miljoner kronor, avslöjar kommunalrådet Kent Ingvarsson.
Fråga: Det här är en åtta år gammal notis. Åtta år! Och även då saknades just 18 miljoner! Det saknades 18 miljoner under Ingvarssons tid och samma summa saknas under Yngvessons era. Vad menas? Går det inte att leta rätt på miljonerna?

7 oktober 2017. Nya miljoner fattas i Mörbylånga. I början av året upptäcktes att upp emot 18 miljoner fattades i budgeten för 2016. I maj fick samtliga enheter ett besparingsuppdrag för att spara…
Fråga: Men vad i helskotta säger dom?! Nya miljoner fattas? Finns ingen i kommunledningen som kan räkna plus och minus? Vem är ansvarig för att NYA miljoner fattas?

9 maj 2017. På tisdagen kom beskedet att Mörbylånga kommun går med ett stort underskott. Det handlar om mellan 12 och 18 miljoner kronor som ska…
Fråga: Nu dyker dom där 18 miljonerna upp igen. Just dom där 18! Och dom fattas, men ingen vet om dom egentligen är 12 miljoner. Det kan alltså vara 12 miljoner som fattas. Eller 13. Eller 14. Eller 15. Eller 16. Eller 17. Eller 18. Men götapetter, en miniräknare köper man på macken för en tjuga i dag. Köp en på studs, kommunpolitiker. Det finns en mack kvar i Färjestaden! Dom kanske har. Och när får kommuninvånarna veta varför alla miljoner saknas? Och exakt hur många dom är? Det är stor skillnad på 12 och 18  miljoner!

Alvarsamt2 vill ha svar på frågan: Hur kan 18 miljoner fattas? Har dom sprungit bort? Och är dom 12 eller 18 eller 14 eller 16,5? Någon i kommunbunkern vet väl? Och vem i helskotta är ansvarig för denna iögonenfallande ”sifferdimma”?

”– Inget brott har begåtts av någon. Förklaringen är att det inte funnits dokumenterade rutiner. Nu förstärker vi kommunens ledning och styrning, säger Ann Willsund” i Barometern 9 maj. (Ann Willsund är kommunchef, alvarsamt2:s anmärkning).

Men hallå! Saknas det dokumenterade rutiner?! Jobbar ni på känn? Sprätter ni ut pengar utan bokföring? Kommunen bildades 1971. Har ni inte hunnit bygga upp dokumenterade rutiner på 46 år!? Betyder det att 18 miljoner kronor kan ha runnit ut i alla möjliga små pölar, helt omöjliga för kommuninvånarna att spåra? Vad säger politikerna? Ingen i kommunledningen kan väl nöja sig med att 18 miljoner bara är ”borta”? Var finns det politiska ansvaret? Vem ger hårdfakta utan ordbajs!

Ska det två-dar-i-veckan-öppna biblioteket i Södra Möckleby behöva släcka lamporna och gå över till stearinljus för att kommunekonomin ska gå runt? Ska vi besökare bara få läsa gamla böcker, eftersom inga nya får köpas in? Om jag vill låna en bok som kommer ut i december, måste jag då be bibliotekarien om att fjärrlåna den från kommun där det inte fattas 18 miljoner? Svaret är sannolikt ja.

* * *

Nu ska alltså alla snåla. Alla! Även biblioteken! Alvarsamt2 ringde upp June Söderström, chefsbibliotekarie.

Alvarsamt2: Varför får inte biblioteken köpa in böcker?

June Söderström: – Det är inte bara vi som måste spara. Alla ska göra det.

Alvarsamt2: Så det är totalt inköpsstopp som gäller?

June Söderström: – Ja, i det närmaste. Vi kan göra minimala inköp, men inte mer. Det gäller alla kommunens verksamheter.

Alvarsamt2: Hur mycket kommer ert inköpsstopp generera i reda inbesparade pengar till kommunen?

June Söderström: – Mellan 100 000 och 200 000 kronor. Men alla måste spara.

Alvarsamt2: Hur ser framtida budgetramar ut för biblioteken?

June Söderström: – Nästa år blir budgeten som i år. Den minskar alltså inte. (Alvarsamt2:s kommentar: Det gör den visst på grund av inflationen). Sen hoppas jag att vi får normal budget från 2019.

Alvarsamt2: Har du möjligen hört nåt om dom här försvunna 18 miljonerna?

June Söderström: – Nej.

* * *

Jag tänker… En kommun som inte ens har råd att köpa in böcker till sina bibliotek – har den en framtid? Kan jag bo kvar i en kommun där jag bara får läsa och låna gamla böcker på biblioteken?

Svaret är nej.

För dig som vill läsa mera:
http://www.barometern.se/oland/morbylanga-maste-spara-miljonbelopp/
http://www.olandsbladet.se/oland/nya-miljoner-fattas-i-morbylanga/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=6693024

 

 

Taggad , ,
Annonser