
När spansk sol träffar blond vikings tunnhårsskult börjar den sistnämnda fjälla. Fjällningen föregås av intensiv sveda, följd av rodnat – som övergår i hudavfall. Görs ingenting drastiskt skär topplocket ihop och vikingen kan hamna på sjukhus. I detta fall var vikingen jag och processen på topplocket hade redan avancerat till slutstadiet. Goda råd var nästan obefintliga, men en keps skulle inte sitta i vägen. Jag kontaktade den enda människa jag känner som kan spanska. Hon sa att keps heter gorra på spanska. Tyvärr skrev jag inte genast upp ordet, vilket senare skulle få fatala konsekvenser. Mitt minne är dåligt.
Var hitta en kepsaffär i en stad man senast besökte för 71 år sen. Denna gång hade jag varit i Valencia i tre dagar men ännu inte sett en enda kepsbutik. Däremot hade jag – bara i innerstan – räknat till 29 apotek och fler än tusen kafeer och krogar. Jag frågade min son om var köpa en keps.
– Det är enkelt, sa sonen. Fråga vem som helst efter Nuevo Centro!
Ok, saken var biff, tänkte jag. Nuevo Cantro är alltså en kepsaffär. Snart sitter kepsen på den fjällande och svidande skulten.
Jag gick dit näsan pekade. Jag testade äldre kvinna, i mina år.
– Perdoneme. Donde sta Nuevo Centro?
Kvinnan sken upp som solen över Valencia. Hon inledde en lång harang om… Ja, just det. Om vad? Jag förstod inte ett ord och fick fram den spanska mening som jag funnit värdefullast att kunna leverera då pratkulsprutorna drar igång.
– No comprende, senora.
Damen greppade min tröja och drog iväg med mig. Det var bara att hänga med. Mot Nuevo Centro – kepsbutiken!
Under promenaden berättade hon att hon bott i Valencia i hela sitt liv och att hon inte kunde nån engelska, trots att hon läste det i skolan. Men det var tusen år sen! Vi befann oss alltså i samma rangliga båt.
– Där är det! sa damen och pekade på en ganska enkel entrédörr. Gå in där och köp din keps!
Jag var lycklig. Damen hade lotsat mig till pärleporten. Jag överöste henne med ordlösa komplimanger och tacksägelser. Hon sken som solen. Vi skiljdes till muntra skratt. Vilket enastående bilateralt samarbete!
Innanför entrén såg kepsbutiken mer ut som ett varuhus. Det såg onekligen stort ut för att bara sälja kepsar. Fem våningar! Men jag såg genast att man i bottenvåningen inte bara sålde kepsar, utan även olika sorters klädesplagg. Jag gick en långsam runda bland parfymdoftande eleganta damer med Gucchihandväskor. Det här var tydligen Valencias NK. Miljoner plagg men ingen keps. Jag tittade på ett par enkla shorts… 900 kronor. Så tog jag rulltrappan upp till våningsplan två.
På våningsplan två såldes kläder. Mitt minne började nu svika. Heter keps morra? Eller borra? Eller dorra? Jag blev osäker. Men visst var det morra! Ja, så måste det vara. Men var 17 finns nu kepsarna? Här var de rika kvinnorna ännu fler. Men sortimentet liknade det på våning ett. Även här kikade jag på ett par enkla shorts. Tusen kronor. Jag rulltrappade mig upp till våning tre.
På våningsplan tre i varuhuset Nuevo Centro såldes kläder. Men var 17 finns nu kepsarna? Här var de äldre rika kvinnorna som doftade parfym uppblandade med yngre kvinnor som antagligen också var rika och som doftade lika mycket parfym som de äldre. Jag gick en långsam och mycket målmedveten runda men tji keps. Dock fann jag ett par enkla shorts som skulle klä mig bra. 1100 kronor. Det var tydligt att priserna steg ju högre upp i varuhuset jag kom. Jag antog att priserna var synkroniserade med höjden över havet. Vad de hittar på, dessa spanjorer!
Jag tog rulltrappan upp till nästa våningsplan. På våningsplan fyra i varuhuset Nuevo Centro såldes också kläder. Det såg ut som på våningsplan ett och två och tre. Men inte en keps så långt jag kunde se. På skoj tittade jag på ett par enkla shorts. 1200 kronor! Min teori stämde. Ju högre upp man kom i kepsbutiken Nuevo Centro, desto dyrare blev varorna. Nu fanns bara en våning kvar. Jag började tvivla på den framgång jag bara för en kvart sedan redan rott i hamn. Utan keps skulle jag inte kunna vistas utomhus på många dar…
Jag tog rulltrappan upp till det sista våningsplanet, det femte. På våningsplan fem i varuhuset Nuevo Centro såldes märkligt nog också kläder. För det par shorts som på våningsplan ett kostade 900 krävdes här att du hostade upp 1300 kronor. Men inte en enda keps i sikte. Nu gällde det att vara noggrann, att verkligen söka och leta. På Valencias största kepsbutik bara måste det finnas en keps – annars kan man inte kalla butiken för kepsbutik. På motsvarigheten i Sverige skulle jag redan ha hittat hundratals kepsar. Jag började bli trött. Vad är detta för ett skämt. Inte en keps i ett land där solen brännskadar så många turister som inte känner till solens elaka sida. Jag gick runt avdelning för avdelning. Det var långbyxor här, t-tröjor där och skjortor mittemellan – och allt var svindlande dyrt. En och annan kvinna dekorerad i det senaste från Paris stolpade omkring med allvarlig min – insvept i osynliga moln av väldofter.
Men var i helsefyr gömde man kepsarna? Jag måste fråga mig fram. Jag stegade fram mot en lång kvinna i mintgrön expeditklänning. Med klar och hög stämma frågade jag:
– Kan jag köpa mig en fin morra här?
Kvinnan bleknade. Ögonen svartnade. Sen slog hon ut med armarna och drog igång en högljudd obegriplig salva med ordkulsprutan.
– No, no, no! skrek hon och gestikulerade som om huset tagit eld och världen rasat samman.
– Men morra, sa jag. Att sätta på huvet…
Kvinnan var i chock. Hon var rasande. Hon skrek nu så högt att tre kollegor kom rusande för att hjälpa till!
– Att sätta på huvet… Är ni inte klok, karl!
Kvartetten omringade mig.
– Vänta, sa jag. Låt mej titta i telefonen…
De fyras gäng samtalade högt och ivrigt med varandra medan de höll mig i schack. Jag hörde orden escandalo, alarma och policia…
Jag skrev snabbt in ordet ”morra” på Googles översättningstjänst. Åh himmel och pannkaka. Morra betyder ”flicka”. Expediten trodde alltså att jag tog henne för bordellmamma. Och att jag ville köpa mig en hora – att sätta på huvet.
Jag matade snabbt som fanken in ordet keps. Keps heter gorra på spanska.
– No, no, no! Jag vill köpa en gorra, menar jag. En gorra! skrek jag som en hes spanjor.
Expediterna blev med ens vänliga. De skrattade alla. ”Bordellmamman” intog en moderlig attityd. Hon log överseende och la handen på min axel.
– Visst har vi kepsar, min herre. Där borta, sa hon och pekade.
Jag gick hemåt iklädd en vacker keps. Jag lovade mig själv att aldrig mer fråga efter ett fnask att sätta på huvet.