Mörbylånga kommuns insatser vid dammen med muddermassorna i Grönhögen blir allt märkligare. När kulturorganet var där 12 oktober jobbades med att dela den vattenfyllda delen av bassängen. En kommunanställd berättade att dammen läckte och hur tätningsjobbet skulle läggas upp. Vattnet vid läckan skulle pumpas över till den andra delen av bassängen. När den läckande delen av bassängen var helt torr skulle man limma ny bottenduk i den – och på så sätt täta läckan.
Vid direkt fråga svarade kommunen den 14 oktober:
”Runt vallarna finns inget som tyder på att något läckage har skett.”
Vid nya frågor svarade kommunen den 18 oktober:
”Vi har nu fått kännedom om att det har gått hål på duken i botten av dammen. Hålen är nu lagade.”
I dag den 22 oktober är båda halvorna fortfarande vattenfyllda. Hur har man då kunnat limma ny duk i botten på den läckande delen?
I går 25 oktober svarade kommunen genom Daniel Jonsson, Gatu- och serviceavdelningen.
”Duken är lagad efter att dammen delats av med tillfällig vall för att pumpa vatten från ena sidan till andra. När lagningen var klar öppnades den tillfälliga vallen i igen. Att vattennivån är oförändrad tyder på att det är tätt._ _ _Den delen av dammen där lagning skett torrlades under en förmiddag och sedan släpptes vattnet på igen när lagningen var klar.”
Alla mina videor hittar du här.
Kronprinsessparet har varit på digitalt besök i Mörbylånga kommun. Och Barometern skriver förstås det kommunalrådet Matilda Wärenfalk och kommunchefen Ann Willsund säger att den ska skriva: Positivt! Medhårs! Utan några kritiska frågor!
Kommundirektör Ann Willsund berättar glatt att man pratade om det nya vattenverket i Mörbylånga som Kronprinsessan Victoria var med och invigde för snart två år sedan.
Synd att ingen berättade att verket trots att prinsessan och en prins från Luxemburg(!) invigningsmedverkade ännu inte fungerar. I två år har man knåpat på verket till en kostnad av 150 000 000 skattekronor. Men verket funkar inte – lyckligtvis! skriver Sune Flisa i detta inlägg från 9 april i år.
Den kungliga glansen falnar. Inte ens Svinto hjälper numera det rojalistiska pinsamma spektaklet i symbios med devota gammalmedier! Vi gratulerar Barran till ytterligare ett journalistiskt bottennapp.
Allan von Kompost
redaktionschef
Vi lever i en upp-och-nedvänd värld. Det som förr var dåligt är bra i dag. Ett exempel är Mörbylånga kommuns nya dysfunktionella vattenverk. Enligt Barometern har eländet ”vunnit flera priser för en unik kombination att producera dricksvatten både från bräckt Östersjövatten och från renat processvatten från kycklingslakteriet” – och detta trots att det inte fungerar! I logikens namn lär det inte dröja länge förrän Mörbylånga kommun själv delar ut priser och diplom till dem som misslyckats med – exempelvis – vattenverket och den imploderade cykelleden Fyr till Grönhögen?
Det hjälpte inte att verket invigdes av en liten leende prinsessa med prins från Luxenburg, bevakade av devota gammelmedier utan stake. I två år har man byggt till skitsumman av 150 000 000 skattekronor. Men verket funkar inte – lyckligtvis!
Som minnesgoda läsare vet har kulturorganet varit motståndare till verket ända från början. Att förvandla processvatten från Guldfågeln till dricksvatten borde varna den som tänker. Vem som helst med erfarenhet av Murphys lag inser att hela klabbet är dömt att gå åt skogen. Mycket plötsligt kommer vi att bli dödssjuka då ett litet filter ånyo pajar, då nån liten ledning brister och kycklingblod och inälvsmask av misstag rinner in i nåt rör det inte ska rinna in i, något som i dessa pandemitider borde skrivas i eldskrift på alla politikers pannor.
Nu pyntar kommunen med ytterligare en halv miljon skattekronor till det ickefungerande verket för att vi äntligen ska kunna dricka porlande processvatten från Guldfågeln. Skål!
Våra övriga inlägg om det havererade – men många gånger prisbelönta! – vattenverket läser du här.
Avsomnade Östran skrev om planerna på att använda processvatten från Guldfågeln till dricksvatten för de stackars mörbylångaborna. Företaget Norconsult gjorde en utredning om vattenkvaliteterna från dels Guldfågeln, dels bräckt vatten från Kalmarsund som också är tänkt att användas. Vi läser del ur rapporten i Östran:
”I vattnet som går från Guldfågeln till industrireningsverket är den fekala påverkan på råvattnet mycket stor. Halten E-colibakterier ligger i medeltal på 2 500 bakterier per 100 milliliter. I vattnet finns också risk för campylobakter och salmonella. Vattnet från Kalmarsund har höga kloridhalter, och det kan även finnas virus eller parasiter i råvattnet.”
Mörbylångabor, res er och kräv kapning av rören mellan Guldfågeln och våra dricksvattenkranar!
– Om isen inte håller för personer så är det nästintill osannolikt att isen håller för en bil.
Denna sensationella teori bjuds TT på av polisens presstalesman Per Bjurström efter att en bil i går gick genom isen i en småbåtshamn i Västerås.
Storbrobäcken i Skärlöv har under många år använts av kulturorganet för att få lite koll på vattenläget. En mycket ovetenskaplig metod ska erkännas. Men ett visst intryck ger nog kollen ändå? Allt kan inte vara vetenskapligt.
Bevattningsdammar kan vara svåra att upptäcka till fots. De har ofta en låg profil. Från cykel ser man dem lättare. Denna ligger nåt hundratal meter från vägen på vänster sida ned mot Kvinsgröta, väster om Gräsgårds kyrka.
Från cykelleden mellan Gammalsby och Solberga såg jag häromdagen en frälsarkrans på en stolpe långt ute på fälten åt väster. Frälsarkrans på åker?
Jag blev naturligtvis nyfiken, styrde in på en grusväg och fann en mindre sjö, eller större bevattningsdamm. Här var mäktigt tyst. Här fanns bara jag och några lösgående får. Här var Öland som bäst mitt i turistinvasionen. Men dammen innehöll just nu för lite vatten för en simtur. Man kan inte få allt.
Då och då kommer kulturorganet att mäta vattennivån i det gamla stenbrottet i Degerhamn.
Från samma ställe kommer vi att ta en bild av samma stenparti ute i vattnet. Vi gör det med samma kamera, samma objektiv, samma exponeringsinställningar, 1/400 sekund och bländare 11 på ett Canon 85/1.8-objektiv. Vi korrigerar till rätt exponeringsvärde med ISO-inställningen.
På stenpartiet nedan bör man få en rätt bra uppfattning av hur snabbt och hur mycket nivån förändras, uppåt eller nedåt.
Om femton till tjugo år har gropen blivit en sjö! Sedan Cementa slutat pumpa bort vatten från det cirka 60 hektar stora kalkstensbrottet i Degerhamn stiger vattennivån långsamt. Mycket långsamt…
Kulturorganets hydrologireporter kvitterade ut tjänstecykeln och trampade runt hela plaskdammen…
I Cementas kalkbrott i Degerhamn har man nu skrapat bort flera hundra meter av den asfalterade väg som kulturorganet tidigare kitecyklat på. Se filmen här. Tanken är uppenbarligen att försvåra cykling mot de snabbt stigande vattenmassorna.
– Men ingenting stoppar kulturorganet, inte ens risken för att drunkna i det livsfarligt stigande innanhavet! säger chefredaktör Sune Flisa och fortsätter:
– I vår självutplånande kamp för mänsklighetens bästa har vi banat oss väg genom Amazonas djungler, släpat oss över stäpperna i Kirgisien, simmat över ett stormigt Atlanten, vindsurfat över ett kav lugnt Kalmarsund och kämpat oss upp på svindlande toppar som Höghäll och K2. Till vilka förluster som helst stretar vi oss fram till vattenbrynet i Cementas gamla sandlåda för att visa våra läsare hur vattennivån stiger som en Atlasraket mot skyn. Det går snabbt nu. Om bara 17 år kan vi åka vattenskidor här, fiska, dyka, paddla, ro, simma, strandflirta och vindsurfa. Allt medan Degerhamns Dalhalla symfoniorkester spelar Pjotr Tjajkovskijs Svansjön, dirigerad av framgångsberusat kommunalråd.
– Till dess skildrar vi då och då vattennivåns dramatiska höjning, om inte timme för timme så åtminstone månad för månad. Ett första spektakulärt reportage kan du läsa inom bara några dagar…