Det är snustorrt i backen. Och allt levande måste ha vatten. Nu vattnas till och med de nyplanterade träden mellan de döda almarna i allén mellan Albrunna och Södra Möckleby. Vem som än gör det – så bra!
Kulturorganet kollar nederbördsläget – som alltid i Storbrobäcken i Skärlöv. inte en droppe rinner här ut mot havet…
Några droppar vådis kan dock skönjas där gräset växer ut där strömfåran brukar porla i blötare väder. I bakgrunden väg 925.Då och då kommer kulturorganet att mäta vattennivån i det gamla stenbrottet i Degerhamn.
Från samma ställe kommer vi att ta en bild av samma stenparti ute i vattnet. Vi gör det med samma kamera, samma objektiv, samma exponeringsinställningar, 1/400 sekund och bländare 11 på ett Canon 85/1.8-objektiv. Vi korrigerar till rätt exponeringsvärde med ISO-inställningen.
På stenpartiet nedan bör man få en rätt bra uppfattning av hur snabbt och hur mycket nivån förändras, uppåt eller nedåt.
Mätobjektet. Detaljerna vid pilarna bör bli intressanta den första tiden. Växer de eller minskar de? Kliver de upp ur det våta elementet eller drunknar de?
Mätplatsen. Mätobjektet syns ute i vattnet långt till höger i bild.Om femton till tjugo år har gropen blivit en sjö! Sedan Cementa slutat pumpa bort vatten från det cirka 60 hektar stora kalkstensbrottet i Degerhamn stiger vattennivån långsamt. Mycket långsamt…
Kulturorganets hydrologireporter kvitterade ut tjänstecykeln och trampade runt hela plaskdammen…
I Cementas kalkbrott i Degerhamn har man nu skrapat bort flera hundra meter av den asfalterade väg som kulturorganet tidigare kitecyklat på. Se filmen här. Tanken är uppenbarligen att försvåra cykling mot de snabbt stigande vattenmassorna.
– Men ingenting stoppar kulturorganet, inte ens risken för att drunkna i det livsfarligt stigande innanhavet! säger chefredaktör Sune Flisa och fortsätter:
– I vår självutplånande kamp för mänsklighetens bästa har vi banat oss väg genom Amazonas djungler, släpat oss över stäpperna i Kirgisien, simmat över ett stormigt Atlanten, vindsurfat över ett kav lugnt Kalmarsund och kämpat oss upp på svindlande toppar som Höghäll och K2. Till vilka förluster som helst stretar vi oss fram till vattenbrynet i Cementas gamla sandlåda för att visa våra läsare hur vattennivån stiger som en Atlasraket mot skyn. Det går snabbt nu. Om bara 17 år kan vi åka vattenskidor här, fiska, dyka, paddla, ro, simma, strandflirta och vindsurfa. Allt medan Degerhamns Dalhalla symfoniorkester spelar Pjotr Tjajkovskijs Svansjön, dirigerad av framgångsberusat kommunalråd.
– Till dess skildrar vi då och då vattennivåns dramatiska höjning, om inte timme för timme så åtminstone månad för månad. Ett första spektakulärt reportage kan du läsa inom bara några dagar…
Vad döljer sig bakom detta svarta hål? Och var 17 är vi nånstans?
Jo, vi är vid Södra bruket i Degerhamn. Och här vandrar vi omkring utan att se nåt speciellt…
Njae, nåt speciellt är det kanske trots allt… Där är det där mörka hålet igen… Ser du de stora stenplattorna som vi går på? Under dem finns kanalen. Vilken kanal? Jo, den kanal som börjar uppe på alvaret mer än en kilometer härifrån och som fortfarande leder kristallklart vatten ned till Södra bruket. Denna kanal försåg de boende vid bruket med vatten i forna tider.
Här ser vi de första hundra meterna av kanalen uppe vid platån med alvaret. Som du ser är kanalen stensatt.
Här tittar vi åt andra hållet, alltså ned mot Alunvallen i Degerhamn. Kanalen till vänster i bild försvinner här ned i underjorden för att komma i dagen igen flera hundra meter längre ned mot väg 136.
I dag används inte vattnet längre vid Södra bruket. Det går rakt ut i Kalmarsund och kommer kanske att göra så i tusen och åter tusen år… Vill du läsa mer om denna sällsamma konstruktion kan du klicka här.Öland februari 2020. Jag cyklade ned till fyren. Hon hade just lagt sig, Ciara. Sen kom Glenn. Nu blåste han bara 14 meter per sekund. Men det var kallt och fuktigt i draget från Östersjön. Jag var hungrig men krogen var stängd. Det skulle inte bli nån stekt strömming med potatismos och lingon denna dag. Det var länge sen nu.
Jag stötte ihop med Birger. Jag visste inte vad han hette till en början, men ni vet hur det är. Man börjar prata med nån och småningom får man reda på vem man pratar med. Ritualen följer ett känt mönster.
– Blåsigt i dag!
– Ja, jäklar. Man får hålla i hatten.
Efter tio tjugo såna jag-menar-ingenting-meningar kan det dock blixtra till. Det gjorde det nu:
– Vet du om att man rovfiskar där ute? sa Birger och pekade ut mot havet.
– Förlåt, sa jag.
– Jo, vet du om att mitt för våra ögon pågår ett utstuderat rovfiske?
– Nej, det känner jag inte till… Hur vet du det?
– Jag är fiskare, sa han kort. Fiskare utan fisk. Fiskare utan vatten. Fiskare med båt men utan tillstånd att fiska. Men dom där ute får rovfiska.
Jag förstod inte mycket. Vi stod tysta en stund och stirrade ut mot horisonten långt där borta.
Birger tog upp sin smartphone.
– Här ser du. Dom där tre båtarna rovfiskar, sa han och pekade på några små gröna fartyg på displayen.
– Vad menar du med rovfiske? frågade jag.
– Dom trålar upp allt dom får. Sen går dom till Danmark där hela klabbet mals ner till en smet. Den säljs sen som foder till laxodlingar i Norge – som förpestar havet.
– Tar dom upp mycket? frågade jag.
Birger stod tyst en stund.
– Det handlar om enorma mängder. Och som sagt, man tar upp allt man får i trålen. Och mal det!
Vi skiljdes. Jag cyklade hem medan tankarna malde som fiskkvarnar. ”Man tar upp allt man får i trålen. Och mal det!”
Hemma kollade jag Havs och Vattenmyndighetens statistik: De tre senaste veckorna trålades 2 911 ton skarpsill i vårt fiskeområde. Jag hittar ingen statistik benämnd ”rovfiske”.
Jag ringer myndigheten. Kille där säger att sillen är svårsåld och att han är mot detta rovfiske. Man kan alltså befara att i stort sett alla dessa 2 911 ton mals ned till fisksmet i Danmark – för export till Norge.
Nästan tusen ton fisk mals varje vecka ned till en smet. Tusen ton! En miljon kilo mald fisk till odlad lax i Norge – som smakar fan och förpestar havet.
Det kändes bra att krogen var stängd. Min längtan efter strömming gick snabbt över.
Februari har varit blöt på södra Öland. Nu porlar det muntert i exempelvis Storbrobäcken i Skärlöv.
Se och lyssna. Och njut.
Flygfoto av översvämmat landskap i Amazonas? Den brusande Ångermanälven fångad från drönare? Nej, Storbrobäcken i Skärlöv. Vid de senaste besöken har den varit torr som fnöske. Nu porlar den. Nu forsar den!
Här leds vattnet bort från Öland. Det kommer från tre håll och går mot havet i det nedre vänstra hörnet. Vi står vid en liten bro över cykelleden mellan Kärra och Eketorp. Snart kommer inlägg om den snutten…Det är blött i markerna på södra Öland. Nedan ser du översvämmade beteshagar i Näsby, Ölands sydligaste radby. En tunn is täcker delar av vattnen/hagarna.
Enligt Barometern ska Mörbylånga kommun nu punga ut med 150 000 kronor i böter för att utan bygglov ha anlagt tre vattenfördämningar i Tveta år 2016.
Lätt fixat! Det är bara att höja skatten!
Det var länge sen man hörde den porla, katarakten i… Ja, var?
Ja, just det. Det lilla vattenfallet finns vid sjön på golfbanan i Grönhögen.
Det har regnat en längre tid och bevattningsdammen i Albrunna är åter full, nästan.
Jag vill inte dricka renat processvatten från kycklingslakteriet Guldfågeln. Jag vill inte hinka i mig vatten som emanerar ur blodigt, salmonellamöjligt renspolningsvatten från snabbuppfödda kycklingstackare med brutna vingar vid slakteriet i Mörbylånga.
I dag skriver Östra Småland att man ännu inte släppt ut ”Guldfågelvattnet” i ledningarna. Drifttagningen pågår fortfarande.
– Det är inget fel på vattnet men vi vill vara helt säkra, säger Jens Olsén, VA-chef i Mörbylånga kommun.
Dessvärre finns ingenting som heter ”helt säkra” så länge människan är med i spelet. Det hjälpte inte att vattenverket i Degerhamn invigdes av prinsessa och prins. Underverket, doppat i rojalistisk pomada, hann inte ens vara i drift en månad innan vådiset luktade apa och smakade pyton.
Då sa samme Jens Olsén så här, enligt SVT:
– Det är i det nya vattenverket i Degerhamn som vi har problemen.
_ _ _man luftar vattnet för att bli av med den lukt av svavelväte som finns i råvattnet.
_ _ _ Men exakt vad som orsakar lukten kan han inte svara på.
– Lukten finns ju inte överallt och de prover vi har tagit visar inte på några avvikelser, men troligen handlar det om någon luftning som gått sönder, säger han.
Så är det med all teknik. Plötsligt händer det. Plötsligt går nåt sönder. Så kommer att ske även i vattenverket som ska rena processvatten från kycklingslakteriet i Mörbylånga. Det handlar inte om det ska gå sönder. Det handlar om när.
Sen kan Jens Olsén säga vad han vill. Ordet är fritt.
Det är, gud ske lov, även tanken.
Bevattningsdamm i Albrunna, juli 2019.
Samma damm i maj 2019.
Är badet i Grönhögen kommunalt? Eller halvkommunalt? Eller kvartskommunalt? Eller blir det snart kommunalt? Hur ska lagen om ansvar för badande tolkas? Industrierna vid sjön vill inte ha badgäster. Men vad vill kommunen? Vill de bara ha lagom många badgäster? Eller inga alls? Några kommunpolitiker vill tvärt om. De vill ”utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”.
Nu ska kommunen låsa den stora grinden, öppna annan port, stängsla in, ställa ut toaletter och soptunnor och göra ny parkering. Hur ska dessa arbeten tolkas? Som ”inbjudningar” eller som ”varningar”? Kan kommunen trots dessa trivselökande åtgärder frita sig själv från ansvar för vad som händer innanför stängslet?
Kulturorganet har frågat två jurister – och fått motsägande svar. Den intressanta frågan blir naturligtvis hur kommunens lagtolkare värderar ansvarsfrågan.
Fortsättning lär följa…
Entrén till det ”nya” badet ligger åt söder.
Stängselgrinden är i dag låst med kedjor. Snart ska den öppnas. Strax innanför denna grind leder en extremt brant trappa ned mot sjön.
Inom området finns äldre stängsling med taggtråd.
Det är dessa klippor som lockar cliff jumpers. Denna film spelades in redan för sju år sedan.
Stängslet vid de lodräta bergsidorna åt söder.
Räcke söder om sjön. Det är bara att böja sig och gå under.
Vi står här söder om sjön och tittar österut. Är det här de nya parkeringsplatserna ska placeras?
Eller ska de anläggas här – åt väster? Strax till höger om bildmitten sticker kvarnen i Grönhögen upp sina vingar vid horisonten
Kommunen ska placera ut toaletter och soptunnor i månadsskiftet maj-juni. Man ska också hinna stängsla in… Hur går det ihop med verkligheten? Tiden hastar. När som helst kommer sommarvärmen. Som synes har badet redan besökare.
Vilken väg väljer kommunen för sjön/badet/brottet/täkten/industriområdet i Grönhögen? Har man en glasklar idé eller totar man ihop en hopplös kompromiss?
Häromdagen. Jag träffar inföding. Han är född här i söder. Han har levt hela sitt liv på Sydöland.
Som alltid börjar samtalet om vädret. Snart glider det över till oron över den dystra utvecklingen i söder. Han för statistik. Minns jag rätt menar han att befolkningen här nere minskar med hälften vart femtonde år. Trots det gör kommunen aldrig nåt rejält för att bryta trenden. Många har gett upp.
Jag frågar om kommunpolitikernas största svaghet.
Infödingen svarar snabbt.
– Allt går så fruktansvärt långsamt. Man skjuter på beslut. Man utreder. Man avslår. Man vågar inte det man måste våga.
***
Jag lägger orden på minnet. Man vågar inte det man måste våga…
I dag är jag vid det gamla kalkbrottet i Grönhögen. Det är sen länge vattenfyllt. Brottet har blivit sjö. Sjön är en pärla. Det är vackert här. Spännande lodräta klippstup, smaragdgrönt rent vatten. Dessutom en vattentäkt. Och ett industriområde med två företag. Och kommunens vattenverk.
På senare år har stället blivit en allt populärare badsjö. Det ställer till det för de två företagen. Folk skräpar ned. Folk använder området som offentlig toa.
Kalkbrytningsföretagarna skriver till kommunen 15 augusti 2018. Man är orolig över utvecklingen. Badarna och bilarna stör arbetet. Säkerheten ifrågasätts. Och vad händer med vattnet när det inte finns toaletter?
Fem dagar senare motionerar två socialdemokratiska kommunpolitiker i ämnet. Duon vill ”utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”. Dagen efter remitteras motionen till kommunstyrelsen för beredning.
Vad som därefter händer har jag ingen aning om. Jag ringer kommunen. Får veta att man nu ska stängsla in området. Låsa grinden mot 136:an. Lägga hinder i vägen mot industrierna.
– Aha, stänga ner hela klabbet, då? frågar jag.
Nej då. Den som vill bada får bada. Vi tar dit soptunnor och toaletter. Fixar parkering söder om sjön. Men vi kallar inte stället kommunal badplats. Poängterar bara att man badar på egen risk. Det ligger järnskrot på botten.
Sen motionen las har det snart gått nio månader. Den blir varken hackad eller malen. På ren svenska blir den bara kattskit. Folk får bada i vattentäkten, som inte är ett bad. Bada på egen risk. Man vill inte ha badare här. Därför stängslar man in hela klabbet. Låser stora grinden, men gör ny parkering och öppnar i dag låst dörr ner mot livsfarlig trappa. Man hoppas och tror. Man är orolig för vad som kan hända med alla tusentals badare och hundratals bilar, varje varm och solig sommardag – och med vattnet! Man gör ett hopkok i förhoppning att alla blir glada och lyckliga.
Minns motionen: ”Utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”. Är det ett kommunalt bad redan nu? Eller halvkommunalt? Kvartskommunalt? Eller blir det ett bad när det är instängslat? Eller är det en vattentäkt? Eller ett industriområde? Eller är det alltihop på en gång?
Är det vi ser kommunens första etapp i arbetet att förverkliga den tidskrävande visionen om kalkbrottet som en unik badattraktion i kommunal regi? Eller är det som nu sker ett kommunalt feltänk med framtiden bakom sig?
Vad var det han sa, infödingen: Man vågar inte det man måste våga.
En bagatell, men ändå. En minutlång film kan ses som en kortnovell.
En läsare tyckte att de panorerande sekvenserna i en liten filmsnutt om en strand skulle bort. Jag höll med och tog bort två av tre panoreringar. Filmen blev bättre, även om den fortfarande bara är en bagatell. Lärorikt.
Tack, Torbjörn.
Det tidigare kalkbrottet i Grönhögen är i dag en sjö. Sjön lär vara dricksvattentäkt. Viljorna om dess framtid är polariserade. Vissa vill utveckla vattenhålet till en kommunal badplats, andra vill hålla det fritt från besökare.
Se också filmen Ett kommunalt dilemma.
Brusa högre lilla å heter en dänga med Janne Schaffer. Min film borde kanske heta Brusa lägre lilla å. Du förstår snart varför…
Efter sommarens Saharaklimat slår hjärtat en glädjevolt så snart jag ser rinnande vatten igen. Här porlar det friskt väster om Solberga.
Vattnet i kanalen flyter majestätiskt ned mot utloppet i Gräsgård.
Som smält tenn kvillrar vattnet snabbt mot havet. Hur ska vi ta vara på det i framtiden?
Åtminstone två filmer är planerade för framtida visning på bloggen. Den ena handlar om dricksvattensystemet från alvaret ned till Södra bruket som användes långt in i modern tid och som än i dag fungerar. Men i dag går det rätt ut i havet. Denna film är tagen och under redigering…
Den andra handlar om de fyra personer som leder Kraftsamling Sydöland. Den spelas in först i slutet av april och bjuder förhoppningsvis på både hopp och framtid för oss åretruntboende på sydspetsen.
Den tredje filmen vet jag inte ens om själv. Men även den kommer småningom…
”Som alltid” under våren är det översvämning på parkeringen vid Seby läge. Vi har sett bilister stanna och vilja vända i rädsla för att drunkna. Men det är bara att köra på. Det finns mark under vattnet.
Här finns ännu några torra kvadratmeter kvar för parkering. Men de blir nog färre och färre…
Seby läge med sötvatten åt väster och bräckvatten åt öster.
Detta är ett av Ölands hundratals – kanske tusentals – utflöden i havet. Vattnet på bilden kommer från källor en kilometer längre upp på alvaret. Det skummande sötvattnet är till synes kristallklart och har tidigare använts som dricksvatten vid Södra bruket. Jag uppskattar att flödet på bilden är minst 10 liter per sekund, kanske 20. Vid 10 liter per sekund blir volymen 600 liter per minut = 36 000 liter i timmen = 864 kubikmeter per dygn = 315 000 kubikmeter per år. Givetvis varierar flödet stort i detta och alla andra vattendrag, men här kan sannolikt den gamla devisen ”många bäckar små gör en stor å” ledas i bevis. Om vi tog hand om alla dessa sötvattensutflöden skulle vi kanske slippa bygga dyra avsaltningsverk, vars vatten smakar pyton. Fråga gamla sjömän inom kryssningsbranschen! De drack hellre champagne än vatten – och vem gör inte det? Framöver kommer en film om denna märkliga vattenled med vackert stensatta kanaler och underjordiska gångar. Man kunde förr. I dag krånglar vi ofta till det. Sant eller osant?
I dag var all snö borta. Puts väck. Men på sötvattnen ligger fortfarande isarna. Och i dem ser man att världen inte längre är sig lik.
Sossar regerar på högerbudget, liberalerna sjunker som stenar och trots den ökande miljömedvetenheten backar Miljöpartiet. Upp och ned är världen! V. S. B.
Reningsverket i Degerhamn byggs just nu om till reservreningsverk – om det nya verket i Grönhögen av någon anledning skulle strejka. Jobbet görs av NCC och beräknas ta några veckor. Kulturorganet tittade in i den byggnad som med fog kan kallas ett riktigt skithus.
När kulturorganet tittade till ombyggnaden av det gamla reningsverket jobbade tre personer där.
Man har rivit ut mycket av den tidigare utrustningen. Verket blir nu degraderat till reservreningsverk.
I denna största kammare förvarades tidigare söndertuggad skit innan den fördes in i nästa kammare för ytterligare rening. I dag luktar det inte ens illa här inne.
I denna kammare kom först skiten för ”söndertuggning” till ”välling”. Därefter matades den in i kammaren upptill och nedtill.
I dag är denna kammare försedd med ett nytt ”tak”. Byggjobbarna kallar det valv. Kammaren syns alltså inte längre uppifrån. Tanken är att övervåningen av byggnaden, där alvarsamt2:s fotograf står, framdeles ska användas som förråd.
