
Vi närmar oss hamnen i Skärlöv…

Bevattningsdammar kan vara svåra att upptäcka till fots. De har ofta en låg profil. Från cykel ser man dem lättare. Denna ligger nåt hundratal meter från vägen på vänster sida ned mot Kvinsgröta, väster om Gräsgårds kyrka.
Från cykelleden mellan Gammalsby och Solberga såg jag häromdagen en frälsarkrans på en stolpe långt ute på fälten åt väster. Frälsarkrans på åker?
Jag blev naturligtvis nyfiken, styrde in på en grusväg och fann en mindre sjö, eller större bevattningsdamm. Här var mäktigt tyst. Här fanns bara jag och några lösgående får. Här var Öland som bäst mitt i turistinvasionen. Men dammen innehöll just nu för lite vatten för en simtur. Man kan inte få allt.
Då och då kommer kulturorganet att mäta vattennivån i det gamla stenbrottet i Degerhamn.
Från samma ställe kommer vi att ta en bild av samma stenparti ute i vattnet. Vi gör det med samma kamera, samma objektiv, samma exponeringsinställningar, 1/400 sekund och bländare 11 på ett Canon 85/1.8-objektiv. Vi korrigerar till rätt exponeringsvärde med ISO-inställningen.
På stenpartiet nedan bör man få en rätt bra uppfattning av hur snabbt och hur mycket nivån förändras, uppåt eller nedåt.
Om femton till tjugo år har gropen blivit en sjö! Sedan Cementa slutat pumpa bort vatten från det cirka 60 hektar stora kalkstensbrottet i Degerhamn stiger vattennivån långsamt. Mycket långsamt…
Kulturorganets hydrologireporter kvitterade ut tjänstecykeln och trampade runt hela plaskdammen…
I Cementas kalkbrott i Degerhamn har man nu skrapat bort flera hundra meter av den asfalterade väg som kulturorganet tidigare kitecyklat på. Se filmen här. Tanken är uppenbarligen att försvåra cykling mot de snabbt stigande vattenmassorna.
– Men ingenting stoppar kulturorganet, inte ens risken för att drunkna i det livsfarligt stigande innanhavet! säger chefredaktör Sune Flisa och fortsätter:
– I vår självutplånande kamp för mänsklighetens bästa har vi banat oss väg genom Amazonas djungler, släpat oss över stäpperna i Kirgisien, simmat över ett stormigt Atlanten, vindsurfat över ett kav lugnt Kalmarsund och kämpat oss upp på svindlande toppar som Höghäll och K2. Till vilka förluster som helst stretar vi oss fram till vattenbrynet i Cementas gamla sandlåda för att visa våra läsare hur vattennivån stiger som en Atlasraket mot skyn. Det går snabbt nu. Om bara 17 år kan vi åka vattenskidor här, fiska, dyka, paddla, ro, simma, strandflirta och vindsurfa. Allt medan Degerhamns Dalhalla symfoniorkester spelar Pjotr Tjajkovskijs Svansjön, dirigerad av framgångsberusat kommunalråd.
– Till dess skildrar vi då och då vattennivåns dramatiska höjning, om inte timme för timme så åtminstone månad för månad. Ett första spektakulärt reportage kan du läsa inom bara några dagar…
Öland februari 2020. Jag cyklade ned till fyren. Hon hade just lagt sig, Ciara. Sen kom Glenn. Nu blåste han bara 14 meter per sekund. Men det var kallt och fuktigt i draget från Östersjön. Jag var hungrig men krogen var stängd. Det skulle inte bli nån stekt strömming med potatismos och lingon denna dag. Det var länge sen nu.
Jag stötte ihop med Birger. Jag visste inte vad han hette till en början, men ni vet hur det är. Man börjar prata med nån och småningom får man reda på vem man pratar med. Ritualen följer ett känt mönster.
– Blåsigt i dag!
– Ja, jäklar. Man får hålla i hatten.
Efter tio tjugo såna jag-menar-ingenting-meningar kan det dock blixtra till. Det gjorde det nu:
– Vet du om att man rovfiskar där ute? sa Birger och pekade ut mot havet.
– Förlåt, sa jag.
– Jo, vet du om att mitt för våra ögon pågår ett utstuderat rovfiske?
– Nej, det känner jag inte till… Hur vet du det?
– Jag är fiskare, sa han kort. Fiskare utan fisk. Fiskare utan vatten. Fiskare med båt men utan tillstånd att fiska. Men dom där ute får rovfiska.
Jag förstod inte mycket. Vi stod tysta en stund och stirrade ut mot horisonten långt där borta.
Birger tog upp sin smartphone.
– Här ser du. Dom där tre båtarna rovfiskar, sa han och pekade på några små gröna fartyg på displayen.
– Vad menar du med rovfiske? frågade jag.
– Dom trålar upp allt dom får. Sen går dom till Danmark där hela klabbet mals ner till en smet. Den säljs sen som foder till laxodlingar i Norge – som förpestar havet.
– Tar dom upp mycket? frågade jag.
Birger stod tyst en stund.
– Det handlar om enorma mängder. Och som sagt, man tar upp allt man får i trålen. Och mal det!
Vi skiljdes. Jag cyklade hem medan tankarna malde som fiskkvarnar. ”Man tar upp allt man får i trålen. Och mal det!”
Hemma kollade jag Havs och Vattenmyndighetens statistik: De tre senaste veckorna trålades 2 911 ton skarpsill i vårt fiskeområde. Jag hittar ingen statistik benämnd ”rovfiske”.
Jag ringer myndigheten. Kille där säger att sillen är svårsåld och att han är mot detta rovfiske. Man kan alltså befara att i stort sett alla dessa 2 911 ton mals ned till fisksmet i Danmark – för export till Norge.
Nästan tusen ton fisk mals varje vecka ned till en smet. Tusen ton! En miljon kilo mald fisk till odlad lax i Norge – som smakar fan och förpestar havet.
Det kändes bra att krogen var stängd. Min längtan efter strömming gick snabbt över.
Februari har varit blöt på södra Öland. Nu porlar det muntert i exempelvis Storbrobäcken i Skärlöv.
Se och lyssna. Och njut.
Det är blött i markerna på södra Öland. Nedan ser du översvämmade beteshagar i Näsby, Ölands sydligaste radby. En tunn is täcker delar av vattnen/hagarna.
Enligt Barometern ska Mörbylånga kommun nu punga ut med 150 000 kronor i böter för att utan bygglov ha anlagt tre vattenfördämningar i Tveta år 2016.
Lätt fixat! Det är bara att höja skatten!
Jag vill inte dricka renat processvatten från kycklingslakteriet Guldfågeln. Jag vill inte hinka i mig vatten som emanerar ur blodigt, salmonellamöjligt renspolningsvatten från snabbuppfödda kycklingstackare med brutna vingar vid slakteriet i Mörbylånga.
I dag skriver Östra Småland att man ännu inte släppt ut ”Guldfågelvattnet” i ledningarna. Drifttagningen pågår fortfarande.
– Det är inget fel på vattnet men vi vill vara helt säkra, säger Jens Olsén, VA-chef i Mörbylånga kommun.
Dessvärre finns ingenting som heter ”helt säkra” så länge människan är med i spelet. Det hjälpte inte att vattenverket i Degerhamn invigdes av prinsessa och prins. Underverket, doppat i rojalistisk pomada, hann inte ens vara i drift en månad innan vådiset luktade apa och smakade pyton.
Då sa samme Jens Olsén så här, enligt SVT:
– Det är i det nya vattenverket i Degerhamn som vi har problemen.
_ _ _man luftar vattnet för att bli av med den lukt av svavelväte som finns i råvattnet.
_ _ _ Men exakt vad som orsakar lukten kan han inte svara på.
– Lukten finns ju inte överallt och de prover vi har tagit visar inte på några avvikelser, men troligen handlar det om någon luftning som gått sönder, säger han.
Så är det med all teknik. Plötsligt händer det. Plötsligt går nåt sönder. Så kommer att ske även i vattenverket som ska rena processvatten från kycklingslakteriet i Mörbylånga. Det handlar inte om det ska gå sönder. Det handlar om när.
Sen kan Jens Olsén säga vad han vill. Ordet är fritt.
Det är, gud ske lov, även tanken.
Är badet i Grönhögen kommunalt? Eller halvkommunalt? Eller kvartskommunalt? Eller blir det snart kommunalt? Hur ska lagen om ansvar för badande tolkas? Industrierna vid sjön vill inte ha badgäster. Men vad vill kommunen? Vill de bara ha lagom många badgäster? Eller inga alls? Några kommunpolitiker vill tvärt om. De vill ”utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”.
Nu ska kommunen låsa den stora grinden, öppna annan port, stängsla in, ställa ut toaletter och soptunnor och göra ny parkering. Hur ska dessa arbeten tolkas? Som ”inbjudningar” eller som ”varningar”? Kan kommunen trots dessa trivselökande åtgärder frita sig själv från ansvar för vad som händer innanför stängslet?
Kulturorganet har frågat två jurister – och fått motsägande svar. Den intressanta frågan blir naturligtvis hur kommunens lagtolkare värderar ansvarsfrågan.
Fortsättning lär följa…
Häromdagen. Jag träffar inföding. Han är född här i söder. Han har levt hela sitt liv på Sydöland.
Som alltid börjar samtalet om vädret. Snart glider det över till oron över den dystra utvecklingen i söder. Han för statistik. Minns jag rätt menar han att befolkningen här nere minskar med hälften vart femtonde år. Trots det gör kommunen aldrig nåt rejält för att bryta trenden. Många har gett upp.
Jag frågar om kommunpolitikernas största svaghet.
Infödingen svarar snabbt.
– Allt går så fruktansvärt långsamt. Man skjuter på beslut. Man utreder. Man avslår. Man vågar inte det man måste våga.
***
Jag lägger orden på minnet. Man vågar inte det man måste våga…
I dag är jag vid det gamla kalkbrottet i Grönhögen. Det är sen länge vattenfyllt. Brottet har blivit sjö. Sjön är en pärla. Det är vackert här. Spännande lodräta klippstup, smaragdgrönt rent vatten. Dessutom en vattentäkt. Och ett industriområde med två företag. Och kommunens vattenverk.
På senare år har stället blivit en allt populärare badsjö. Det ställer till det för de två företagen. Folk skräpar ned. Folk använder området som offentlig toa.
Kalkbrytningsföretagarna skriver till kommunen 15 augusti 2018. Man är orolig över utvecklingen. Badarna och bilarna stör arbetet. Säkerheten ifrågasätts. Och vad händer med vattnet när det inte finns toaletter?
Fem dagar senare motionerar två socialdemokratiska kommunpolitiker i ämnet. Duon vill ”utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”. Dagen efter remitteras motionen till kommunstyrelsen för beredning.
Vad som därefter händer har jag ingen aning om. Jag ringer kommunen. Får veta att man nu ska stängsla in området. Låsa grinden mot 136:an. Lägga hinder i vägen mot industrierna.
– Aha, stänga ner hela klabbet, då? frågar jag.
Nej då. Den som vill bada får bada. Vi tar dit soptunnor och toaletter. Fixar parkering söder om sjön. Men vi kallar inte stället kommunal badplats. Poängterar bara att man badar på egen risk. Det ligger järnskrot på botten.
Sen motionen las har det snart gått nio månader. Den blir varken hackad eller malen. På ren svenska blir den bara kattskit. Folk får bada i vattentäkten, som inte är ett bad. Bada på egen risk. Man vill inte ha badare här. Därför stängslar man in hela klabbet. Låser stora grinden, men gör ny parkering och öppnar i dag låst dörr ner mot livsfarlig trappa. Man hoppas och tror. Man är orolig för vad som kan hända med alla tusentals badare och hundratals bilar, varje varm och solig sommardag – och med vattnet! Man gör ett hopkok i förhoppning att alla blir glada och lyckliga.
Minns motionen: ”Utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”. Är det ett kommunalt bad redan nu? Eller halvkommunalt? Kvartskommunalt? Eller blir det ett bad när det är instängslat? Eller är det en vattentäkt? Eller ett industriområde? Eller är det alltihop på en gång?
Är det vi ser kommunens första etapp i arbetet att förverkliga den tidskrävande visionen om kalkbrottet som en unik badattraktion i kommunal regi? Eller är det som nu sker ett kommunalt feltänk med framtiden bakom sig?
Vad var det han sa, infödingen: Man vågar inte det man måste våga.