Vi närmar oss hamnen i Skärlöv…
alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Kategoriarkiv: vatten
Blötare
paradoxer
Det har regnat en del på sistone. Ändå sjunker vattennivåerna i exempelvis sjön på golfbanan i Grönhögen och i bevattningsdammen i Albrunna.
Snart tom
Den kanske lägsta vattennivå jag någonsin har sett i dammen i Albrunna.
Nivån för fyra dagar sedan, den 12 augusti.
utan fauna
Bevattningsdammar kan vara svåra att upptäcka till fots. De har ofta en låg profil. Från cykel ser man dem lättare. Denna ligger nåt hundratal meter från vägen på vänster sida ned mot Kvinsgröta, väster om Gräsgårds kyrka.
Det botaniska livet är ganska rikt i dammens klara vatten. Men var är alla djur? Jag såg inte en enda insekt. Som sjuårig akvarist minns jag att jag fångade ”miljoner” småkryp till mina Pterophyllum eimekei och Mollienesia sphenops med bara några få svep med håven i liknande vatten.
Som synes är vattennivån låg. Det är hett; jordarna är ökentorra. I bakgrunden ser vi Gräsgårds kyrka.
frälsarkrans på åker?
Från cykelleden mellan Gammalsby och Solberga såg jag häromdagen en frälsarkrans på en stolpe långt ute på fälten åt väster. Frälsarkrans på åker?
Jag blev naturligtvis nyfiken, styrde in på en grusväg och fann en mindre sjö, eller större bevattningsdamm. Här var mäktigt tyst. Här fanns bara jag och några lösgående får. Här var Öland som bäst mitt i turistinvasionen. Men dammen innehöll just nu för lite vatten för en simtur. Man kan inte få allt.
På Eniros karta är dammen bara 30 meter i diameter. Det stämmer inte alls. Troligen har dammen förstorats sedan flygfotot – underlaget till kartan – togs. Nu uppskattar jag diametern till knappt 100 meter.
Byn i fjärran heter Solberga. Den ligger på båda sidor av vägen mellan Södra Möckleby och Torngård. Frälsarkransen syns inte på denna bild. Den hänger på en stolpe bakom det vita elskåpet till denna pump.
Nivån sjunker
Nivån i bevattningsdammen i Albrunna sjunker stadigt. Senast jag plåtade dammen syntes inte stenröset i mitten.
Vatten! Vatten! Vatten! Vatten! Vatten! Vatten! Vatten!
Det är snustorrt i backen. Och allt levande måste ha vatten. Nu vattnas till och med de nyplanterade träden mellan de döda almarna i allén mellan Albrunna och Södra Möckleby. Vem som än gör det – så bra!
Vattenläget 30 maj 2020
Kulturorganet kollar nederbördsläget – som alltid i Storbrobäcken i Skärlöv. inte en droppe rinner här ut mot havet…
Några droppar vådis kan dock skönjas där gräset växer ut där strömfåran brukar porla i blötare väder. I bakgrunden väg 925.
Hur snabbt växer sjön i stenbrottet?
Då och då kommer kulturorganet att mäta vattennivån i det gamla stenbrottet i Degerhamn.
Från samma ställe kommer vi att ta en bild av samma stenparti ute i vattnet. Vi gör det med samma kamera, samma objektiv, samma exponeringsinställningar, 1/400 sekund och bländare 11 på ett Canon 85/1.8-objektiv. Vi korrigerar till rätt exponeringsvärde med ISO-inställningen.
På stenpartiet nedan bör man få en rätt bra uppfattning av hur snabbt och hur mycket nivån förändras, uppåt eller nedåt.
Mätobjektet. Detaljerna vid pilarna bör bli intressanta den första tiden. Växer de eller minskar de? Kliver de upp ur det våta elementet eller drunknar de?
Mätplatsen. Mätobjektet syns ute i vattnet långt till höger i bild.
Stenbrott blir sjö
Om femton till tjugo år har gropen blivit en sjö! Sedan Cementa slutat pumpa bort vatten från det cirka 60 hektar stora kalkstensbrottet i Degerhamn stiger vattennivån långsamt. Mycket långsamt…
Kulturorganets hydrologireporter kvitterade ut tjänstecykeln och trampade runt hela plaskdammen…
sandlådan blir innanhav
I Cementas kalkbrott i Degerhamn har man nu skrapat bort flera hundra meter av den asfalterade väg som kulturorganet tidigare kitecyklat på. Se filmen här. Tanken är uppenbarligen att försvåra cykling mot de snabbt stigande vattenmassorna.
– Men ingenting stoppar kulturorganet, inte ens risken för att drunkna i det livsfarligt stigande innanhavet! säger chefredaktör Sune Flisa och fortsätter:
– I vår självutplånande kamp för mänsklighetens bästa har vi banat oss väg genom Amazonas djungler, släpat oss över stäpperna i Kirgisien, simmat över ett stormigt Atlanten, vindsurfat över ett kav lugnt Kalmarsund och kämpat oss upp på svindlande toppar som Höghäll och K2. Till vilka förluster som helst stretar vi oss fram till vattenbrynet i Cementas gamla sandlåda för att visa våra läsare hur vattennivån stiger som en Atlasraket mot skyn. Det går snabbt nu. Om bara 17 år kan vi åka vattenskidor här, fiska, dyka, paddla, ro, simma, strandflirta och vindsurfa. Allt medan Degerhamns Dalhalla symfoniorkester spelar Pjotr Tjajkovskijs Svansjön, dirigerad av framgångsberusat kommunalråd.
– Till dess skildrar vi då och då vattennivåns dramatiska höjning, om inte timme för timme så åtminstone månad för månad. Ett första spektakulärt reportage kan du läsa inom bara några dagar…
bara vanligt vatten
Vad döljer sig bakom detta svarta hål? Och var 17 är vi nånstans?
Jo, vi är vid Södra bruket i Degerhamn. Och här vandrar vi omkring utan att se nåt speciellt…
Njae, nåt speciellt är det kanske trots allt… Där är det där mörka hålet igen… Ser du de stora stenplattorna som vi går på? Under dem finns kanalen. Vilken kanal? Jo, den kanal som börjar uppe på alvaret mer än en kilometer härifrån och som fortfarande leder kristallklart vatten ned till Södra bruket. Denna kanal försåg de boende vid bruket med vatten i forna tider.
Här ser vi de första hundra meterna av kanalen uppe vid platån med alvaret. Som du ser är kanalen stensatt.
Här tittar vi åt andra hållet, alltså ned mot Alunvallen i Degerhamn. Kanalen till vänster i bild försvinner här ned i underjorden för att komma i dagen igen flera hundra meter längre ned mot väg 136.
I dag används inte vattnet längre vid Södra bruket. Det går rakt ut i Kalmarsund och kommer kanske att göra så i tusen och åter tusen år… Vill du läsa mer om denna sällsamma konstruktion kan du klicka här.
kåseri: fisksmet
Öland februari 2020. Jag cyklade ned till fyren. Hon hade just lagt sig, Ciara. Sen kom Glenn. Nu blåste han bara 14 meter per sekund. Men det var kallt och fuktigt i draget från Östersjön. Jag var hungrig men krogen var stängd. Det skulle inte bli nån stekt strömming med potatismos och lingon denna dag. Det var länge sen nu.
Jag stötte ihop med Birger. Jag visste inte vad han hette till en början, men ni vet hur det är. Man börjar prata med nån och småningom får man reda på vem man pratar med. Ritualen följer ett känt mönster.
– Blåsigt i dag!
– Ja, jäklar. Man får hålla i hatten.
Efter tio tjugo såna jag-menar-ingenting-meningar kan det dock blixtra till. Det gjorde det nu:
– Vet du om att man rovfiskar där ute? sa Birger och pekade ut mot havet.
– Förlåt, sa jag.
– Jo, vet du om att mitt för våra ögon pågår ett utstuderat rovfiske?
– Nej, det känner jag inte till… Hur vet du det?
– Jag är fiskare, sa han kort. Fiskare utan fisk. Fiskare utan vatten. Fiskare med båt men utan tillstånd att fiska. Men dom där ute får rovfiska.
Jag förstod inte mycket. Vi stod tysta en stund och stirrade ut mot horisonten långt där borta.
Birger tog upp sin smartphone.
– Här ser du. Dom där tre båtarna rovfiskar, sa han och pekade på några små gröna fartyg på displayen.
– Vad menar du med rovfiske? frågade jag.
– Dom trålar upp allt dom får. Sen går dom till Danmark där hela klabbet mals ner till en smet. Den säljs sen som foder till laxodlingar i Norge – som förpestar havet.
– Tar dom upp mycket? frågade jag.
Birger stod tyst en stund.
– Det handlar om enorma mängder. Och som sagt, man tar upp allt man får i trålen. Och mal det!
Vi skiljdes. Jag cyklade hem medan tankarna malde som fiskkvarnar. ”Man tar upp allt man får i trålen. Och mal det!”
Hemma kollade jag Havs och Vattenmyndighetens statistik: De tre senaste veckorna trålades 2 911 ton skarpsill i vårt fiskeområde. Jag hittar ingen statistik benämnd ”rovfiske”.
Jag ringer myndigheten. Kille där säger att sillen är svårsåld och att han är mot detta rovfiske. Man kan alltså befara att i stort sett alla dessa 2 911 ton mals ned till fisksmet i Danmark – för export till Norge.
Nästan tusen ton fisk mals varje vecka ned till en smet. Tusen ton! En miljon kilo mald fisk till odlad lax i Norge – som smakar fan och förpestar havet.
Det kändes bra att krogen var stängd. Min längtan efter strömming gick snabbt över.
brusa högre lilla å
Februari har varit blöt på södra Öland. Nu porlar det muntert i exempelvis Storbrobäcken i Skärlöv.
Se och lyssna. Och njut.
så mycket vatten
Flygfoto av översvämmat landskap i Amazonas? Den brusande Ångermanälven fångad från drönare? Nej, Storbrobäcken i Skärlöv. Vid de senaste besöken har den varit torr som fnöske. Nu porlar den. Nu forsar den!
bra eller dåligt? Sannolikt båda delarna
Här leds vattnet bort från Öland. Det kommer från tre håll och går mot havet i det nedre vänstra hörnet. Vi står vid en liten bro över cykelleden mellan Kärra och Eketorp. Snart kommer inlägg om den snutten…
blöta betesmarker
Det är blött i markerna på södra Öland. Nedan ser du översvämmade beteshagar i Näsby, Ölands sydligaste radby. En tunn is täcker delar av vattnen/hagarna.
Mörbylånga kommun får böta
Enligt Barometern ska Mörbylånga kommun nu punga ut med 150 000 kronor i böter för att utan bygglov ha anlagt tre vattenfördämningar i Tveta år 2016.
Lätt fixat! Det är bara att höja skatten!
blött värre
Det var länge sen man hörde den porla, katarakten i… Ja, var?
Ja, just det. Det lilla vattenfallet finns vid sjön på golfbanan i Grönhögen.
blött
Det har regnat en längre tid och bevattningsdammen i Albrunna är åter full, nästan.
Inte om utan när
Jag vill inte dricka renat processvatten från kycklingslakteriet Guldfågeln. Jag vill inte hinka i mig vatten som emanerar ur blodigt, salmonellamöjligt renspolningsvatten från snabbuppfödda kycklingstackare med brutna vingar vid slakteriet i Mörbylånga.
I dag skriver Östra Småland att man ännu inte släppt ut ”Guldfågelvattnet” i ledningarna. Drifttagningen pågår fortfarande.
– Det är inget fel på vattnet men vi vill vara helt säkra, säger Jens Olsén, VA-chef i Mörbylånga kommun.
Dessvärre finns ingenting som heter ”helt säkra” så länge människan är med i spelet. Det hjälpte inte att vattenverket i Degerhamn invigdes av prinsessa och prins. Underverket, doppat i rojalistisk pomada, hann inte ens vara i drift en månad innan vådiset luktade apa och smakade pyton.
Då sa samme Jens Olsén så här, enligt SVT:
– Det är i det nya vattenverket i Degerhamn som vi har problemen.
_ _ _man luftar vattnet för att bli av med den lukt av svavelväte som finns i råvattnet.
_ _ _ Men exakt vad som orsakar lukten kan han inte svara på.
– Lukten finns ju inte överallt och de prover vi har tagit visar inte på några avvikelser, men troligen handlar det om någon luftning som gått sönder, säger han.
Så är det med all teknik. Plötsligt händer det. Plötsligt går nåt sönder. Så kommer att ske även i vattenverket som ska rena processvatten från kycklingslakteriet i Mörbylånga. Det handlar inte om det ska gå sönder. Det handlar om när.
Sen kan Jens Olsén säga vad han vill. Ordet är fritt.
Det är, gud ske lov, även tanken.
Larsa Marsipin
reporter
vattnet sinar…
Bevattningsdamm i Albrunna, juli 2019.
Samma damm i maj 2019.
cliffjumpar kommunen från sitt ansvar?
Är badet i Grönhögen kommunalt? Eller halvkommunalt? Eller kvartskommunalt? Eller blir det snart kommunalt? Hur ska lagen om ansvar för badande tolkas? Industrierna vid sjön vill inte ha badgäster. Men vad vill kommunen? Vill de bara ha lagom många badgäster? Eller inga alls? Några kommunpolitiker vill tvärt om. De vill ”utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”.
Nu ska kommunen låsa den stora grinden, öppna annan port, stängsla in, ställa ut toaletter och soptunnor och göra ny parkering. Hur ska dessa arbeten tolkas? Som ”inbjudningar” eller som ”varningar”? Kan kommunen trots dessa trivselökande åtgärder frita sig själv från ansvar för vad som händer innanför stängslet?
Kulturorganet har frågat två jurister – och fått motsägande svar. Den intressanta frågan blir naturligtvis hur kommunens lagtolkare värderar ansvarsfrågan.
Fortsättning lär följa…
Entrén till det ”nya” badet ligger åt söder.
Stängselgrinden är i dag låst med kedjor. Snart ska den öppnas. Strax innanför denna grind leder en extremt brant trappa ned mot sjön.
Inom området finns äldre stängsling med taggtråd.
Det är dessa klippor som lockar cliff jumpers. Denna film spelades in redan för sju år sedan.
Stängslet vid de lodräta bergsidorna åt söder.
Räcke söder om sjön. Det är bara att böja sig och gå under.
Vi står här söder om sjön och tittar österut. Är det här de nya parkeringsplatserna ska placeras?
Eller ska de anläggas här – åt väster? Strax till höger om bildmitten sticker kvarnen i Grönhögen upp sina vingar vid horisonten
Kommunen ska placera ut toaletter och soptunnor i månadsskiftet maj-juni. Man ska också hinna stängsla in… Hur går det ihop med verkligheten? Tiden hastar. När som helst kommer sommarvärmen. Som synes har badet redan besökare.
Tidigare inlägg om badet/vattentäkten/industriområdet hittar du här. Och här.
vad rätt du tänkt fast det var fel
Vilken väg väljer kommunen för sjön/badet/brottet/täkten/industriområdet i Grönhögen? Har man en glasklar idé eller totar man ihop en hopplös kompromiss?
Häromdagen. Jag träffar inföding. Han är född här i söder. Han har levt hela sitt liv på Sydöland.
Som alltid börjar samtalet om vädret. Snart glider det över till oron över den dystra utvecklingen i söder. Han för statistik. Minns jag rätt menar han att befolkningen här nere minskar med hälften vart femtonde år. Trots det gör kommunen aldrig nåt rejält för att bryta trenden. Många har gett upp.
Jag frågar om kommunpolitikernas största svaghet.
Infödingen svarar snabbt.
– Allt går så fruktansvärt långsamt. Man skjuter på beslut. Man utreder. Man avslår. Man vågar inte det man måste våga.
***
Jag lägger orden på minnet. Man vågar inte det man måste våga…
I dag är jag vid det gamla kalkbrottet i Grönhögen. Det är sen länge vattenfyllt. Brottet har blivit sjö. Sjön är en pärla. Det är vackert här. Spännande lodräta klippstup, smaragdgrönt rent vatten. Dessutom en vattentäkt. Och ett industriområde med två företag. Och kommunens vattenverk.
På senare år har stället blivit en allt populärare badsjö. Det ställer till det för de två företagen. Folk skräpar ned. Folk använder området som offentlig toa.
Kalkbrytningsföretagarna skriver till kommunen 15 augusti 2018. Man är orolig över utvecklingen. Badarna och bilarna stör arbetet. Säkerheten ifrågasätts. Och vad händer med vattnet när det inte finns toaletter?
Fem dagar senare motionerar två socialdemokratiska kommunpolitiker i ämnet. Duon vill ”utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”. Dagen efter remitteras motionen till kommunstyrelsen för beredning.
Vad som därefter händer har jag ingen aning om. Jag ringer kommunen. Får veta att man nu ska stängsla in området. Låsa grinden mot 136:an. Lägga hinder i vägen mot industrierna.
– Aha, stänga ner hela klabbet, då? frågar jag.
Nej då. Den som vill bada får bada. Vi tar dit soptunnor och toaletter. Fixar parkering söder om sjön. Men vi kallar inte stället kommunal badplats. Poängterar bara att man badar på egen risk. Det ligger järnskrot på botten.
Sen motionen las har det snart gått nio månader. Den blir varken hackad eller malen. På ren svenska blir den bara kattskit. Folk får bada i vattentäkten, som inte är ett bad. Bada på egen risk. Man vill inte ha badare här. Därför stängslar man in hela klabbet. Låser stora grinden, men gör ny parkering och öppnar i dag låst dörr ner mot livsfarlig trappa. Man hoppas och tror. Man är orolig för vad som kan hända med alla tusentals badare och hundratals bilar, varje varm och solig sommardag – och med vattnet! Man gör ett hopkok i förhoppning att alla blir glada och lyckliga.
Minns motionen: ”Utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”. Är det ett kommunalt bad redan nu? Eller halvkommunalt? Kvartskommunalt? Eller blir det ett bad när det är instängslat? Eller är det en vattentäkt? Eller ett industriområde? Eller är det alltihop på en gång?
Är det vi ser kommunens första etapp i arbetet att förverkliga den tidskrävande visionen om kalkbrottet som en unik badattraktion i kommunal regi? Eller är det som nu sker ett kommunalt feltänk med framtiden bakom sig?
Vad var det han sa, infödingen: Man vågar inte det man måste våga.
Staffan Lagerström
ledarskribent
Bildreportage från badet/vattentäkten/industriområdet publiceras inom kort…
