mot hösten…

Vipphortensia Quickfire blir allt vackrare under den tid då andra blommor vissnar och dör. Den blommar juli-september.

Visst är den sparsmakade färgsättningen raffinerad. På nätet ser jag att den kan variera mycket i utseende.

Svagt rosa i kontrast till svagt mintgrönt = en fullträff. Den kan odlas i zon 1-3. Vipphortensian är inte vintergrön.

 

 

---

 

Annonser

trädångest

Om man gör en liten tur i Småland inser man hur få träd vi har – på Öland!

Och de kan bli ännu färre om torkan fortsätter. Redan nu ser man tydliga tecken på att många träd och buskar mår dåligt. De gulnar och tappar löv – ofta med början i toppen.

Att ask och alm dör är vi vana vid sedan länge men nu visar till och med björken sjukdomstecken, exempelvis gula blad. När björken inte får tillräckligt med vatten dör bladen. Det är ett sätt att överleva torkan; ju färre blad trädet har desto mindre vatten behövs. Men bladfällningen har sitt pris, den försvagar trädet under den långa tiden till våren.

Även om det börjar spöregna kommer inga nya blad. De kommer först nästa år.

En bra tröst i bedrövelsen är att det ofta krävs flera års torka för att träd ska dö.

En dålig tröst i bedrövelsen är att tiodygnsprognosen för exempelvis Södra Möckleby kan karaktäriseras som ”mindre uppmuntrande läsning”.

 

 

---

 

något har hänt…

Det blir inget regn i dag heller. Den sedan länge ”utlovade” blötan uteblir. SMHI spår att Södra Möckleby inte får en enda millimeter regn under perioden fram till och med 26 juni. Från Stockholm nås jag av rapporter om träd och buskar som ger upp…

 

 

---

 

frodig växtlighet i mars

Södra Öland är blött just nu. Det tillrar i rännilar, det porlar i bäckarna, det strömmar i diken, flödar i kanaler och stojar i små katarakter. Kikar man ned i dessa rinnande innanvatten möts man av en yppig växtlighet i kraftfullt gröna och gula nyanser. Trots nollgradigt vatten och tunn is är de förvånansvärt livskraftiga.

Intressant är att det i dessa små bäckar ofta går upp gädda för att leka, ibland långt ut på alvaret. Alvarsamt fick som enda publikation i världen följa med på en hemlig expedition till Sven-Eriksjön i april 2016. När den skapades av ett par entusiaster runt 1970 fick man gädda i grävmaskinernas skopor.

– Och gäddan finns nog fortfarande där, trodde Gunnar Andersson som ledde fyrhjulingsexpeditionen. Klicka här för att läsa reportaget om sjön som skapades i all hemlighet…

Istäckt vatten med prunkande växter i starkt solljus. Tyvärr dör det flesta växter om man vintertid tar dem till akvarier med temperaturer runt + 25. Men tar men dem sommartid kan de leva – och till och med överleva året om – om övriga förutsättningar är de rätta.

Här har isen gått upp i mitten. Bara ett tunt sprött islager kantar den gula cirkeln. Nån enstaka minusgrad om nätterna håller isen vid liv.

I denna kanal bör lekgäddan småningom gå upp. Men jag såg ingen i dag. Gäddan kan leka långt upp på alvaret.

De svenska vattenväxterna är tåliga. De ska orka med temperaturer mellan noll och över + 30 grader. Att det vintertid kan vara nästan becksvart under isen gör deras överlevnad än märkligare.

 

 

---

 

obändig livskraft och långsam död

Många växter har gott i ide för vintern. Några har dött, men några kämpar vidare och till och med växer så det knakar, trots några nattfroster och så mulet väder att man får treva sig fram.

Det är mest smått som växer. Går man ned i knästående ser man mer än om man står och lägger man sig platt på mage ser man mest. Nedan ser du några döda, halvdöda och några synnerligen livskraftiga krabater som jag i går träffade på i Hammarbytrakten.

Denna lilla fingersvamp var jag tvungen att lägga mig ned på mage för att plåta – i supermakroläge, så liten är den. Den ser sprudlande livsnjutande ut med sina sambadansande utväxter. Lägg också märke till de ljusgröna små mossliknande skotten runt svampen. Här ska växas ännu en tid!

Att kalla dessa pilfröbaljor för döda vore fel. Bättre är att klassa dem som ”framtiden”. I ett enda träd hänger nog tio eller tjugo kilo såna här klasar. Varje klase innehåller säkert hundratals baljor.

Den här busken står tio meter från Kalmarsund och strålar som ett tänt stoppljus i det dova eftermiddagsljuset.

De här är små, mycket små. Men se vilken kraft, se hur de bänder sig upp genom gräs och förna. Kanske ser vi ett svamparnas samarbete; två orkar mer än en.

De ser ut som gråa fisknät på tork och får representera det växande som dött. Det vi ser är stammarna av en klätterväxt som jag inte vet namnet på, kanske snårvinda?

Denna blåblodiga optimist är bildsamlingens största anakronism. Vet den inte att det bara är tio dagar till december, en dryg månad till jul? Den tycks leva kvar i föreställningen ”juli” – men inte mig emot.