I mitt digitala fotoalbum ser jag att vi för ett år sedan redan hade haft markfrost. Denna sommar – vilket det fortfarande är enligt meteorologiska begrepp – tror jag inte kvicksilvret krupit under + 5 grader.
Nedan några förföriskt vackra nypon, fotograferade 29 september 2018. I mitt minne känns det som ”för bara några månader sen”…
Vid Kungsstenarna, Ottenby, står numera något slags buske inhägnad, sannolikt för att inte skadas av betande kritter, får och hjortar. 
Busken i närbild. Nån som vet nåt om den?
Bur, modell mindre. I bakgrunden Kalmarsund.
Människan är konstig. Och konstigast av alla är engelsmännen. Det var de som lärde oss klippa häck efter linjal och frissera naturliga träd till runda bollar. De har också fått oss att gå med på att stråna i gräsmattan aldrig får bli högre än 0,2 centimeter.
I dag är en miljon växter och djur utrotningshotade. Det är engelsmännens fel. De har tagit död på det naturliga och infört något som kallas trädgårdsarkitektur. Det rätta ordet är trädgårdsterror. I denna huliganskola lär man sig att tukta, få naturen att lyda sina mest perversa drifter. Enligt denna anglosaxiska militanta terrorsekt ska allt vara spikrakt, och ska det vara runt ska det jävlar anamma vara exakt runt, uppmätt med lasermätare och justerat på miljondels millimetern.
Nästan en procent av Sveriges yta är gräsmattor. Dessa klipps gång på gång på gång av män i hörselskydd skjutande på en oftast gul bullrande och osande dödsbringande maskin. Men det finns hopp. Min gräsmatta fick nyligen uppleva lyckan att vara utan engelsk påverkan under en hel vecka. Inte en gräsklippare så långt timotejen vajade. Men på tomterna runtomkring gick engelskindoktrinerade trädgårdsslavar och sköt sina dödsmaskiner framför sig ända tills man kommit ned på maxstipulerade 0,2 centimeter. Ponera att vi har en miljon tomter i landet och att alla dessa gräsklipps denna dag – och om en vecka och veckan därpå och veckan därpå hela sommaren ut. Hur mycket buller och avgaser och hur många negativa följder för växt- och djurliv skulle all denna terror orsaka? Svaret är enkelt: Alltför många.
Under denna dryga vecka utan gräsklippning skedde underverk. Jag tog lilla favvosmällan och la mig ned på alla fyra, ålade mig fram genom den decimeterlånga klorofyllen, alltmer bergtagen. Vilket liv. Vilken växtkraft som finns här nere som nästan ingen ser. En sanning gick upp för mig: engelsmän är blinda och känslokalla, sannolikt av för mycket te, bacon och plumpudding. Det är engelsmännens fel att så många insekter och smådjur står på randen till utrotning.
Jag ser fram mot en fullbordad brexit. Engelsmännen ut, det rika livet in!
Tänk dig in i den sjuka idén att klippa bort alla såna här små trädgårdssolar för att bara få trist gräs kvar. Varför?
En gräsklippare slår sönder dessa skönheter och ersätter dem med 0,2 centimeter högt gräs, lika trist som en uppochnedvänd grön rotborste.
Kanske vackrast av dem alla. Enkel, funktionell med en överlevnadskraft som få. Under andra världskriget användes maskrosen för att framställa konstgummi. I dag säger forskare att den snart kan ersätta det livssvaga gummiträdet som producent av rågummi. Men i gräsmattefanatikernas ögon är den ett monster som med alla medel måste bort. Jag frågar igen: Varför?
Titta här! Vi kikar in i en minidjungel med en nästan magisk frodighet. Här kryllar det av liv – ett liv som gräsmatteterroristerna vill förgöra. Klicka upp bilden i full storlek och låt dig berusas.
Det är knappt man kan tro det. Tio dagar innan jag tog denna bild vrålade här gräsklipparmonstret fram med sina roterande dödsbringande käftar. Allt var slätt och blomlöst och trist. Men de bländande vackra motståndsgrupperna är starka. 
Nere i gräsmattan känns det som om vi kliver in i en blomsteraffär. Ändå försöker gräsmatteterroristerna ta kål på dessa små skönheter varje vecka – hela sommaren igenom. Somliga klipper till och med var tredje dag!
Jag ryser av välbehag… Vilken gracil form, vilken rörelse. Guldgult i mix med olika valörer av grönt, en sanning som gräsmatteterroristerna vill slå sönder och ersätta med enbart tristgröna strån.
Fåglarna letar undantagslöst föda i den del av gräsmattan som fått växa till sig. Där mattan är lågvuxen – på grund av förra årets torka – söker fåglarna sällan föda. I detta område med högre växtlighet hålls fuktigheten kvar längre i jorden. När du klipper ökar avdunstningen, insekterna flyr, livsmöjligheterna stympas. Tänk om alla bara klippte delar av sina gräsmattor och lät övriga delar växa fritt. Så mycket bättre livet skulle bli för insekter, fjärilar, kryp och fåglar. De delar som får växa fritt kan du slå med lie i augusti och låta torka på backen. Detta väldoftande hö ger du sen till den hästägande grannen, som ger det till sin häst, som pruttar ut extra nyttig gödsel, som grannen ger dig som tack för höet. Du har skapat en nyttig rundgång. Du har dessutom lärt dig lieslåtter, en teknik som kan bli nödvändig om läget i världen skulle bli riktigt kritiskt. 
En lågvuxen, skir men ändå kraftfull växt som jag faktiskt inte sett förrän jag denna dag dök på näsan i gräsmattan.
Här en något högre växt som undkommit gräsklipparnas knivar, en gullviva. Men inom nån vecka är den troligen kapad och död.
En vacker solitär. Så stolt och rak i den friska vinden. På en yta av 200 kvadratmeter fanns bara en enda av denna skönhet. Vi stympar mångfalden med växtgifter, gräsmattsterror, golfbanor, för tidig slåtter av jordbruksfält och vägrenar.
Gång på gång blir jag överraskad. Jag tittar här ner i en gräsmatta som sköts av rotorklippsterrorister. Tänk om dessa lät delar av gräsmattorna växa helt fritt. Vilken artrikedom vi skulle få uppleva.
Denna vallmo(?) har på bara nån vecka hunnit bli 20 centimeter hög. Vilken livskraft, trots den kalla våren.
Jag skäms. Sanningen är förfärande. Jag kan inte namnet heller på denna växt vars knoppar liknar sädeskorn.
Denna vallmo står alldeles utanför gräsmattan, i gråzonen mellan ”det som ska klippas” och ”det som borde klippas, men som vi tyvärr inte kommer åt”.
Biologisk mångfald är lika med människans överlevnad. Den borde vara viktigare än den militanta tukten av våra gräsmattor. Eller? Nån som tycker annorlunda?
Gick man igenom denna kvadratdecimeter tuktad gräsmatta skulle man säkert hitta ett dussin växter och minst lika många arter insekter. Hur många vi skulle hitta om gräsmattan fått växa en längre tid kan vi bara spekulera i. Tio gånger fler, kanske!?
Dagen efter jag fotograferade livet i gräsmattan kom en man på ett fordon med en ljudvolym som kunde väcka döda och mejade ned hela klabbet. Blommor, gräs, insekter skars till små små bitar som flög iväg i vinden. Blev det vackert? Lever vi på rätt sätt för att behålla en livskraftig natur, en planet för människan och allt annat levande?Intressanta länkar i ämnet:
Vipphortensia Quickfire blir allt vackrare under den tid då andra blommor vissnar och dör. Den blommar juli-september.
Visst är den sparsmakade färgsättningen raffinerad. På nätet ser jag att den kan variera mycket i utseende.
Svagt rosa i kontrast till svagt mintgrönt = en fullträff. Den kan odlas i zon 1-3. Vipphortensian är inte vintergrön.
Om man gör en liten tur i Småland inser man hur få träd vi har – på Öland!
Och de kan bli ännu färre om torkan fortsätter. Redan nu ser man tydliga tecken på att många träd och buskar mår dåligt. De gulnar och tappar löv – ofta med början i toppen.
Att ask och alm dör är vi vana vid sedan länge men nu visar till och med björken sjukdomstecken, exempelvis gula blad. När björken inte får tillräckligt med vatten dör bladen. Det är ett sätt att överleva torkan; ju färre blad trädet har desto mindre vatten behövs. Men bladfällningen har sitt pris, den försvagar trädet under den långa tiden till våren.
Även om det börjar spöregna kommer inga nya blad. De kommer först nästa år.
En bra tröst i bedrövelsen är att det ofta krävs flera års torka för att träd ska dö.
En dålig tröst i bedrövelsen är att tiodygnsprognosen för exempelvis Södra Möckleby kan karaktäriseras som ”mindre uppmuntrande läsning”.
Det blir inget regn i dag heller. Den sedan länge ”utlovade” blötan uteblir. SMHI spår att Södra Möckleby inte får en enda millimeter regn under perioden fram till och med 26 juni. Från Stockholm nås jag av rapporter om träd och buskar som ger upp…
Södra Öland är blött just nu. Det tillrar i rännilar, det porlar i bäckarna, det strömmar i diken, flödar i kanaler och stojar i små katarakter. Kikar man ned i dessa rinnande innanvatten möts man av en yppig växtlighet i kraftfullt gröna och gula nyanser. Trots nollgradigt vatten och tunn is är de förvånansvärt livskraftiga.
Intressant är att det i dessa små bäckar ofta går upp gädda för att leka, ibland långt ut på alvaret. Alvarsamt fick som enda publikation i världen följa med på en hemlig expedition till Sven-Eriksjön i april 2016. När den skapades av ett par entusiaster runt 1970 fick man gädda i grävmaskinernas skopor.
– Och gäddan finns nog fortfarande där, trodde Gunnar Andersson som ledde fyrhjulingsexpeditionen. Klicka här för att läsa reportaget om sjön som skapades i all hemlighet…
Istäckt vatten med prunkande växter i starkt solljus. Tyvärr dör det flesta växter om man vintertid tar dem till akvarier med temperaturer runt + 25. Men tar men dem sommartid kan de leva – och till och med överleva året om – om övriga förutsättningar är de rätta.
Här har isen gått upp i mitten. Bara ett tunt sprött islager kantar den gula cirkeln. Nån enstaka minusgrad om nätterna håller isen vid liv.
I denna kanal bör lekgäddan småningom gå upp. Men jag såg ingen i dag. Gäddan kan leka långt upp på alvaret.
De svenska vattenväxterna är tåliga. De ska orka med temperaturer mellan noll och över + 30 grader. Att det vintertid kan vara nästan becksvart under isen gör deras överlevnad än märkligare.
Många växter har gott i ide för vintern. Några har dött, men några kämpar vidare och till och med växer så det knakar, trots några nattfroster och så mulet väder att man får treva sig fram.
Det är mest smått som växer. Går man ned i knästående ser man mer än om man står och lägger man sig platt på mage ser man mest. Nedan ser du några döda, halvdöda och några synnerligen livskraftiga krabater som jag i går träffade på i Hammarbytrakten.
Denna lilla fingersvamp var jag tvungen att lägga mig ned på mage för att plåta – i supermakroläge, så liten är den. Den ser sprudlande livsnjutande ut med sina sambadansande utväxter. Lägg också märke till de ljusgröna små mossliknande skotten runt svampen. Här ska växas ännu en tid!
Att kalla dessa pilfröbaljor för döda vore fel. Bättre är att klassa dem som ”framtiden”. I ett enda träd hänger nog tio eller tjugo kilo såna här klasar. Varje klase innehåller säkert hundratals baljor.
Den här busken står tio meter från Kalmarsund och strålar som ett tänt stoppljus i det dova eftermiddagsljuset.
De här är små, mycket små. Men se vilken kraft, se hur de bänder sig upp genom gräs och förna. Kanske ser vi ett svamparnas samarbete; två orkar mer än en.
De ser ut som gråa fisknät på tork och får representera det växande som dött. Det vi ser är stammarna av en klätterväxt som jag inte vet namnet på, kanske snårvinda?
Denna blåblodiga optimist är bildsamlingens största anakronism. Vet den inte att det bara är tio dagar till december, en dryg månad till jul? Den tycks leva kvar i föreställningen ”juli” – men inte mig emot.
