I mitt digitala fotoalbum ser jag att vi för ett år sedan redan hade haft markfrost. Denna sommar – vilket det fortfarande är enligt meteorologiska begrepp – tror jag inte kvicksilvret krupit under + 5 grader.
Nedan några förföriskt vackra nypon, fotograferade 29 september 2018. I mitt minne känns det som ”för bara några månader sen”…
Människan är konstig. Och konstigast av alla är engelsmännen. Det var de som lärde oss klippa häck efter linjal och frissera naturliga träd till runda bollar. De har också fått oss att gå med på att stråna i gräsmattan aldrig får bli högre än 0,2 centimeter.
I dag är en miljon växter och djur utrotningshotade. Det är engelsmännens fel. De har tagit död på det naturliga och infört något som kallas trädgårdsarkitektur. Det rätta ordet är trädgårdsterror. I denna huliganskola lär man sig att tukta, få naturen att lyda sina mest perversa drifter. Enligt denna anglosaxiska militanta terrorsekt ska allt vara spikrakt, och ska det vara runt ska det jävlar anamma vara exakt runt, uppmätt med lasermätare och justerat på miljondels millimetern.
Nästan en procent av Sveriges yta är gräsmattor. Dessa klipps gång på gång på gång av män i hörselskydd skjutande på en oftast gul bullrande och osande dödsbringande maskin. Men det finns hopp. Min gräsmatta fick nyligen uppleva lyckan att vara utan engelsk påverkan under en hel vecka. Inte en gräsklippare så långt timotejen vajade. Men på tomterna runtomkring gick engelskindoktrinerade trädgårdsslavar och sköt sina dödsmaskiner framför sig ända tills man kommit ned på maxstipulerade 0,2 centimeter. Ponera att vi har en miljon tomter i landet och att alla dessa gräsklipps denna dag – och om en vecka och veckan därpå och veckan därpå hela sommaren ut. Hur mycket buller och avgaser och hur många negativa följder för växt- och djurliv skulle all denna terror orsaka? Svaret är enkelt: Alltför många.
Under denna dryga vecka utan gräsklippning skedde underverk. Jag tog lilla favvosmällan och la mig ned på alla fyra, ålade mig fram genom den decimeterlånga klorofyllen, alltmer bergtagen. Vilket liv. Vilken växtkraft som finns här nere som nästan ingen ser. En sanning gick upp för mig: engelsmän är blinda och känslokalla, sannolikt av för mycket te, bacon och plumpudding. Det är engelsmännens fel att så många insekter och smådjur står på randen till utrotning.
Jag ser fram mot en fullbordad brexit. Engelsmännen ut, det rika livet in!
Intressanta länkar i ämnet:
Om man gör en liten tur i Småland inser man hur få träd vi har – på Öland!
Och de kan bli ännu färre om torkan fortsätter. Redan nu ser man tydliga tecken på att många träd och buskar mår dåligt. De gulnar och tappar löv – ofta med början i toppen.
Att ask och alm dör är vi vana vid sedan länge men nu visar till och med björken sjukdomstecken, exempelvis gula blad. När björken inte får tillräckligt med vatten dör bladen. Det är ett sätt att överleva torkan; ju färre blad trädet har desto mindre vatten behövs. Men bladfällningen har sitt pris, den försvagar trädet under den långa tiden till våren.
Även om det börjar spöregna kommer inga nya blad. De kommer först nästa år.
En bra tröst i bedrövelsen är att det ofta krävs flera års torka för att träd ska dö.
En dålig tröst i bedrövelsen är att tiodygnsprognosen för exempelvis Södra Möckleby kan karaktäriseras som ”mindre uppmuntrande läsning”.
Det blir inget regn i dag heller. Den sedan länge ”utlovade” blötan uteblir. SMHI spår att Södra Möckleby inte får en enda millimeter regn under perioden fram till och med 26 juni. Från Stockholm nås jag av rapporter om träd och buskar som ger upp…
Södra Öland är blött just nu. Det tillrar i rännilar, det porlar i bäckarna, det strömmar i diken, flödar i kanaler och stojar i små katarakter. Kikar man ned i dessa rinnande innanvatten möts man av en yppig växtlighet i kraftfullt gröna och gula nyanser. Trots nollgradigt vatten och tunn is är de förvånansvärt livskraftiga.
Intressant är att det i dessa små bäckar ofta går upp gädda för att leka, ibland långt ut på alvaret. Alvarsamt fick som enda publikation i världen följa med på en hemlig expedition till Sven-Eriksjön i april 2016. När den skapades av ett par entusiaster runt 1970 fick man gädda i grävmaskinernas skopor.
– Och gäddan finns nog fortfarande där, trodde Gunnar Andersson som ledde fyrhjulingsexpeditionen. Klicka här för att läsa reportaget om sjön som skapades i all hemlighet…
Många växter har gott i ide för vintern. Några har dött, men några kämpar vidare och till och med växer så det knakar, trots några nattfroster och så mulet väder att man får treva sig fram.
Det är mest smått som växer. Går man ned i knästående ser man mer än om man står och lägger man sig platt på mage ser man mest. Nedan ser du några döda, halvdöda och några synnerligen livskraftiga krabater som jag i går träffade på i Hammarbytrakten.