Han skällde som besatt. Han stod mitt på cykelleden. Jag har sällan fått en sån utskällning. Saliven stänkte, hörntänderna blottades.
Jag stannade.
– Vad heter besten? frågade jag matte.
– Charlie, sa matte och log.
– Trevligt, sa jag. Min första hund hette också Charlie.
Besten tystnade. Vi kelade lite. Han var två decimeter hög, fyra lång.
– Bor ni här? frågade jag.
– Ja, fast egentligen bor vi i Stockholm. Men nu har vi bott i Albrunna sen januari, sa matte.
– Coronaflyktigar, fyllde husse i.
Vi talade om Öland kontra storstan.
– Det är mörkt här, sa husse.
– Och tyst, sa matte.
– Ja, här finns lugnet, sa jag. Kan man inte roa sej själv ska man inte bo här.
– Så sant, sa matte. Vi som gillar teater och opera, hmmm…
– Då har ni kommit helt vilse, avbröt jag.
Men när samtalet var slut ledde Öland över Stockholm med 2-1 efter 1-1 i paus.
Charlie tittade på mig med frågande ögon.
Matte, husse och jag utbytte namn och sa so long.
Efter fem minuter frågade jag mig själv vad matte och husse hette. Glömt!
Men Charlie kommer jag ihåg – trots att han varit död i över 55 år.
