Etikettarkiv: August Strindberg

rivig läsning för älskare av livets alla skiften

 

Sannolikt förstår sig ingen helt på August Strindberg, kanske inte ens Olof Lagercrantz som vigde många år av sitt liv åt vår kändaste författare.

August kunde vara vänligheten personifierad. Men han kunde också vara grym, hatisk, underhållande bordsgäst, hämndgirig älskare, otrogen bordellkund, tokig guldmakare, rolig pappa, listig vän och ovän, supig enstöring, disciplinerad nykterhetsivrare. Men framför allt var han genial författare.

Det fina med Lagercrantz i dag klassiska Strindbergsbiografi, utgiven 1979, är att tidslinjerna är två – och parallella. En handlar om Strindberg olika perioder – i kapitelform från födseln till döden. Den andra berättar om det samtidiga skrivandet under det givna kapitlet. Det gör att man har ännu svårare att förstå hur August kunde skriva som han gjorde när hela livet tycktes vara en enda svår mardröm – med vissa smärre undantag.

Strindberg var bara lycklig då han skrev. Han skrev om allt. Han skrev av ilska, han skrev för pengar. Han skrev prosa, lyrik och dramatik – ibland på franska! Och hur många tusen handskrivna brev till vänner och ovänner som lämnade hans hand vet nog igen. Hans sammanlagda produktion blev enorm.

Lagercrantz skriver lekande enkelt med en imponerande personkännedom. Han är en god stilist och han kan verkligen ”sin” Strindberg.

Boken heter kort och gott August Strindberg. 466 sidor med intressanta foton, liten text och litet radavstånd ställer krav på god synskärpa. Har man den lovar jag spännande och roande läsning om en av de märkligaste svenska männen/författarna i modern tid. Han levde verkligen upp till sitt eget konstaterande: Ni har makten, jag har ordet, jag har ordet i min makt.

 

 

 


 

Annonser
Taggad ,

om skitförfattare, gäddfiske och den mänskliga skröpligheten

28 december skriver författaren Tomas Arvidsson i Barometern om bland annat synen på Vilhelm Mobergs författarskap. Arvidsson har läst Jens Liljestrands biografi över Moberg,  Mannen i skogen:

”Moberg svek sina vänner, var ombytlig, grälsjuk, ofta girig, otrogen sin hustru som ensam fick ta hand om barnen när han då och då vilade upp sig på lyxiga pensionat._ _ _ När han äntligen fick en son, klarade inte sonen att leva upp till pappans förväntningar.”

Det må vara hur det vill med den saken, sant eller osant, vinklat eller korrekt. Ingen är perfekt och jag hyser den största beundran för Mobergs lugna, konstaterande, mustiga, ofta sorgsna texter. Hans Din stund på jorden vill jag kalla mästerverk.

Tomas Arvidsson fortsätter, och nu blir det intressant: ”För den som blandar ihop sak och person är inte Mobergs böcker så bra längre. Visst, jag vet att det är feltänkt, men i min mänskliga skröplighet blir det så.”

Ja, så blir det nog ofta, vilket är tragiskt. Man blandar samman sak och person, äpplen med päron och feltänken blir många. Jag tror till exempel att många människor röstar på det parti som har den trevligaste partiledaren utan att veta särskilt mycket om partiets program. Det blir lika fel som att rösta fram den miljövänligaste bilen genom att bedöma dess exteriör.

Många konstruktörer utnyttjar ”den mänskliga skröpligheten”. Ett udda exempel är marknaden för fiskedrag. De flesta drag och wobblers är utformade för att fånga fiskaren, inte fisken. De har färgsprakande pärlor, välmålade ögon, fjällmönster, röda plastbitar som vinkar, gälbågsrand och glitter. Allt det där struntar fisken i, menade den siste yrkesfiskaren med kastspö i Stockholms skärgård nån gång på 1970-talet. Han sa så här om sitt bästa gäddrag:

– Jag tar en lång rak trädgren, bränner den i öppen eld så den blir helt sotig, kapar den i 30-centimeterlånga bitar, sätter en enda krok längst bak och en ögla för lekande längst fram. Dessa drag slår alla andra, sa alltså den man som levde på att fiska gädda med kastspö och drag gjorda av sotiga trädgrenar. En detalj: Gäddan exporterade han till Frankrike.

Jag leker med tanken att applicera Arvidssons ”mänskliga feltänk” på den gigant jag läser om just nu, August Strindberg. När Vilhelm Moberg svek en vän svek säkert ”den djefla August” hundra. Strindberg kunde plötsligt bli ovän med bäste vännen och lika överraskande och ofta utan anledning överhopa vem som helst med hatbrev av värsta slag. Han struntade fullständigt i sina barn, för att plötsligt älska dem över allt på jorden. Han var listig som en räv och hade bara ett mål: Att bli berömd. Han var duktig på att låna pengar, men sämre på att betala tillbaka. Då flydde han hellre. Han kunde baktala och förnedra alla, kvinnor som män, trender, förläggare, fru, exfruar och kollegor – för att sen utnyttja det inferno han ställt till med i sina texter.

Enligt Tomas Arvidssons ”roliga feltänk” skulle sålunda August Strindberg vara en av de absolut sämsta författare världen någonsin skådat. Detta trots att ”den djefla mannen” fortfarande spelas på all världens stora teatrar och läses om och om igen av miljoner och åter miljoner människor…

* * *

I veckan ska jag förresten själv ut på gäddfiske… Valet av drag står nog främst mellan en vackert abborrmålad och dubbeltrekrokad Buster Jerk och en läckert skimrande Sebile Onduspoon i blått, guld, silver, violett och grönt med detaljerade ögon, fenor med svarta fenstrålar och läckert röda gälar. Ni må tro att de är vackra. Jädrar vad det kommer att hugga!

 

 


 

Taggad , ,
Annonser