Etikettarkiv: bildbehandling

Varför bildbehandla?

I dag knäpper vi alla hej vilt med mobiltelefonens kamera. Många tycker bilderna blir bra. Och det kan så vara. Men en mänsklig drift är att göra bra bättre. Din mobilkamera ljuger som en häst travar. Med en massa inbyggda parametrar totar den ihop en bild som ska se så bra ut som möjligt. Men är den sann? Det kan bara du svara på.

Jag påstår att alla kameror ljuger – på olika sätt. Det kan därför vara lärorikt att fotografera i .RAW-format då och då för att själv försöka hitta ”den sanna bilden”. En bild i .RAW är helt obearbetad av kameran; den är så naken den kan bli. I ett bildbehandlingsprogram är det du som får klä bilden i de sanna kläderna. Ett spännande jobb. Och lärorikt.

Bilden nedan tog jag häromdagen. Jag vet inte ens varför jag tog den. Den ger ett bra utgångsläge. Bilden är ett slentrianmässigt knäpp, som i sig är ganska knäppt. Motivet är några ankare under en skylt i Skärlövs hamn. Stark eftermiddagssol lyser från höger. Hela hamnen badar i sommarstämning. Det är 23 grader varmt. Vad säger originalbilden, överst?

Jo, originalet berättar ingenting om sommar. Allt är kallt skildrat, en blå kall ton dominerar, bilden är överexponerad, sned. Totalkänslan är noll. Det kan lika gärna vara kall november som varm augusti.

Originalbilden i .RAW-format. Hade jag i stället fotograferat i .JPG hade kameran genast lagt sig i fotots utseende och trollat enligt kamerans inbyggda parametrar. Den versionen hade sannolikt blivit bättre än denna .RAW-version, men mycket svårare att bildbehandla.

Efter nödvändig beskärning har jag mättat färgerna, höjt kontrasten, minskat exponeringen och finjusterat solens värmande effekter i det rostiga järnet. Svag skärpa tillsatt, endast på ankarna. Resultatet är i mina ögon ”sant”. Så såg det ut. Och det fina i kråksången är att endast jag kan påstå detta.

Bildbehandlad version.
Märkt ,

Gamla kameror hänger med – vid rätt användning

Min gamla Canon EOS 50D börjar bli till åren, 13 år. Den måste vara gjord av pansarplåt och diamant. Jag har säkert tagit flera hundratusen bilder med den, och den har aldrig kinkat. Under 13 år har främst sensorerna utvecklats. Jag märker att canonen nu tar sämre bilder i .jpg än en billig men modern fickkamera.

Men som ofta finns en lösning. I detta fall heter den .raw. I raw-format hänger kameran fortfarande med – om jag hjälper till med lite pillgöra i bildbehandlingsprogrammet. Och det gör jag så gärna, eftersom bildbehandling är grunden till all utveckling av den tekniska sidan i det ”bildljugande” som kallas fotografering.

Bilden nedan är tagen med 13-åringen och ett mycket billigt och enkelt zoomteleobjektiv i 480-millimeterläge på fri hand. Fotot duger gott fastän jag trots sommarljuset nödgades pressa på en aning till 400 ISO!

Fototipset lyder alltså: Är din smälla mogen för pensionering – använd den i RAW-format och du kan ha nytta och glädje av den i tio år till.

Ett 480-millimetersobjektiv på fri hand leker man inte med. Motivet hoppar som grodor i sökaren. Ska man dessutom, som här, få maximalt skärpedjup krävs liten bländare. Kort slutartid, liten bländare kräver högt ISO-tal.
Märkt , ,

Näsby för åtta år sedan

Gammal bild, ny bildbehandling.
Märkt ,

Gammalt blir nytt

Ännu en bild från 2012, men i ny tappning. Återanvändning blir mer och mer på modet.

Märkt , , ,

Gamla foton blir som nya

Då och då roar jag mig med att titta igenom äldre foton. Jag har 3 TB foton så det krävs månader att se alla. Men en djupdykning då och då i en speciell era kan ge sköna aha-upplevelser. Och att på nytt bildbehandla foton visar att människan inte är statisk, att allt går att utveckla/förändra/förbättra. Många av mina äldre bilder tycker jag är ganska dåligt behandlade. Alltså gör jag om dem och får ett nytt uttryck, en ny ”själ”.

Nedan en sån bild från Ås 2012. Skillnaden mot den tidigare versionen är stor. Bland annat är beskärningen djärvare, färgen reducerad, en helt annan typ av skärpa är pålagd. Bilden är i stort sett ”ny”, fastän så gammal.

Jag visar inte ursprungsversionen från 2012, för vem vill visa dåliga foton?

Fotot är i .jpg-format, men originalet är taget i .raw. Det är ett märkligt och genialt bildformat. All gjord bildbehandling sparas i fotot och kan när som helst raderas. Vips har du originalet för ögonen igen.
Märkt , , ,

Strindbergs närvaro

Jag läser Strindberg just nu och är nog påverkad av hans sätt att dramatisera… I alla bildbehandlingsprogram kan man styra hela bilden, göra den mörkare eller ljusare och minska eller öka kontrasten. Men få program ger möjligheten att ”dra en effekt från ena sidan till den andra – ungefär till sidans mitt”. Effekten blir starkast i början och avtar successivt åt den sida du drar. I detta motiv var himlen mycket ljusare åt höger i bild men jag ville mörka den vänstra sidan. Det går alldeles utmärkt att göra i Bridge. Först drog jag åt vänster med ungefär minus ett bländarsteg, eftersom högra kanten var ordentligt överexponerad. Sedan svepte jag åt höger med minus ett bländarsteg för att få ett ”nattligare” ljus runt den lilla fyren.. Sist höjde jag ljuset i pirens röda ändmärke och den lilla gula reflex till höger på pilen. Att fotografera är att ljuga, precis som när man målar, skriver eller filmar. En annan fyr syns förresten längst till höger: Långe Jan.

Märkt ,

Fotoljug II

Söder om Cementas fabrik i Degerhamn ligger en radda hus i osvensk stil. De ger mig associationer till det smutsiga och trista livet i nån kolbrytningsstad i Storbritannien. Bilderna är tagna i samma minut som de i förra inlägget; ljuset är alltså detsamma. Jag har inte ändrat något i kamerans inställningar. Förändringarna i framtoning är gjorda i den följande bildbehandlingen: mer blått, mindre gult, lite violett och mer skugga + en kontrasthöjning.

Ok, jag har påverkat bilden. Den har blivit subjektiv. Men jag gillar inte det sätt som kameran ”datorfabricerade” bilden. Är det någon version som ljuger så är det kamerans – se jämförelsebilden längst ned. Som en konstnär gör jag vad jag vill med den. Bilden är min. Den är i mina ögon så nära verkligheten jag kan komma – hur subjektiv den än är.

Tunga, trista, skitiga. Men ändå så vackra! Allt är grått och ockra men observera det blå i ett av fönstren. En underbar kåk i all sin tristess och sotighet. Så sann!

Kolgruva? Nej en modern cementfabrik målad i ”mina” färger. Det skulle vara ologiskt – nästan omoraliskt – att försöka behandla denna typ av foton mot ”ljusa pastellfärger i ett varmt ljus”.

Originalet är mer förljuget än mina bearbetade versioner. Kameran har inte ”orkat med sitt jobb”. Bilden är extremt kontrastlös, underexponerad. Klarhet/briljans saknas och färgerna är alldeles för dämpade. Slutsats: Kameran ljuger alltid!

Märkt