Dessa korta röda skönheter står i en backe vid havet där vinden ligger på extra hårt. Kronbladen fladdrar som lärkvingar och man måste använda korta slutartider om man vill få dem skarpa på bild. Det förvånar mig att de håller/sitter kvar.
I regn och när kvällen närmar sig sluter sig blomman – kanske ett slags vallmo?
I tider då nästan all affärsverksamhet på kort tid har klappat ihop som en pangad papperspåse i Södra Möckleby gör Thomas Andersson på Lotties Blommor tvärt om och trycker gasen i botten. Här vilar inga ledsamheter! Snyggare, bättre och som tidigare med ett stort sortiment. Och de rimliga priserna behåller han:
– Dom har varit mitt signum. Det ska dom fortsätta att vara, säger han.
Ny, riktigt snygg skjutbar grind att dra för hela härligheten då den är stängd, nytt golv, ny stenläggning på gården, nytt utomhuslager för jordsäckar och handikappvänlig liten uppfart mot entrédörren. Det är några av alla förbättringar som Thomas och i viss mån pappa Bength har arbetat med den senaste tiden.
I nästa vecka berättar Thomas mer om sin satsning i en film här på kulturorganet. I väntan på den visar vi nedan något lite av vad som hänt – och bara några få av alla de underbara blommor som nu visar oss att våren är på väg…
Thomas i strandkålsgrön tröja utanför butiken Lotties Blommor i Södra Möckleby.
Bakom cypresserna (cypress = en vild chansning från kulturorganets sida) och träställningen skymtar den ”metallridå” som går att skjuta för butiken då den är stängd. – Det är väl inte så illa fixat av en som utbildade sej till elektriker, garvar Thomas.
De 1 500 stenplattorna är begagnade. De kommer från Giraffens köpcenter. – En rolig grej är alla tuggummin som ligger inpressade som fossiler och ortoceratiter i vissa plattor. Och femte stenen nerifrån i mittenraden är för synskadade. Jag antar att den gav nåt slags information åt synskadade utanför Giraffen i Kalmar, berättar Thomas.
Stenen för synskadade som omtalas i bildtexten ovan.
En av mina favoriter. Eftersom jag glömde att anteckna namnen på blommorna får jag ta till en nödlösning och döpa dem själv. Här ser vi en praktfull sverigelilja (Sverigus liljanis).
Bruna bönan (Brunensis bönasis) är här på gott vårhumör.
Ja, vad säger man inför denna praktfulla paradisrosalia (Paradisus rosalarium)? Jag har inget svar.
Silverlaven (Silverus laverus) ratas av renen men köps villigt av ölänningen.
Vanligt fiolblomster (Stradivarius blommatus) känner vi alla till.
En annan av mina personliga favoriter, champagnerosen (Champis roseus). Dess färg får mig att tänka på ljummet utspätt rosévin… Fråga mig inte varför.Missa inte filmen om Thomas nästa vecka…
Eftersom jag är ateist och anser att religionerna står bakom mycket av världens elände (vilket brukar få många ”experter” att gå i taket) gör jag inga som helst religiösa kopplingar till påsken, utan säger bara Glad Påsk alla läsare!
Mitt i Skördefestens brus av bilar, konst, korv, loppisar, fika, bullar, kakor, eld och jippon känns det befriande att få dra sig tillbaka, huka sig, till och med lägga sig på marken och bara titta… Jag ser att uppdraget snart är slutfört. De flesta frön är spridda för vinden, livet har fått en garanterad fortsättning… Snart spricker de sista kapslarna och snart kroknar de segaste blomstren. Sen vissnar allt snabbt och finns inte mer…
Den ger intryck av att vara tunn och spröd som glas, men tål nästan hur mycket vind som helst utan att förlora formen.
Lika praktfull i månadsskiftet september-oktober som om våren…
Inte kan man tro att denna fräscha jungfruligt vita blomma snart ska vara död.
Jobbet är klart. Allt gick som planerat. Detta är allt som blev kvar.
En märklig tid då solen ger hetta från ovan medan kylan strålar upp från marken.
Dessa motiv är fotograferade vid 10-tiden i morse. Då hade markfrosten dragit sig undan men daggen låg kvar här och var.
Man behöver inte resa till andra sidan jordklotet för att se något unikt eller spännande. Det är bara att lägga sig på magen där man står och går så öppnar sig en säregen värld. Denna värld är helt utan ordning, helt utan logik – åtminstone för mig. Den är endast naturlig. Vilda växter är sådda med vinden, insekter, fåglar eller andra djur. Den eventuella logiken ligger i att frön måste hamna i rätt omständigheter för att gro. Vädret måste vara på ett visst sätt, fuktigheten likaså. Alla dessa parametrar tillsammans bildar ”ett naturens inferno” som inte går att hitta en regel för. Här härskar slumpen. Finns någon som helst mening är den endast ”att gro”.
Dessa blommor är inte ens en decimeter höga och de är bara några millimeter i diameter. Kanske ser vi nån typ av förgätmigej? Kameran ligger i princip på marken och avståndet till närmaste blomma är inte ens en centimeter. Om man tittar så djupt nedåt att man inte ser någon horisont är man helt inne i ”den lilla världen” – där så mycket spännande finns att uppleva. 
De fotografiska möjligheterna är många i den lilla världen. Jag föredrar att jobba i motljus – om det går. Kameran har jag inställd på makro eller supermakro. Med min Fuji X30 kan jag då gå extremt nära motivet. Tyvärr fungerar inte den inbyggda blixten i makroläge på många fickkameror. Jag söker nästan alltid diagonaler att bygga bilden kring. Men i den lilla världen brukar jag få leta förgäves…
När jag fotograferade denna ulliga växt dök plötsligt två blixtsnabba myror upp. De kutade hit och dit så det gällde att hitta rätt exponeringstillfälle då de gjorde något litet uppehåll i vardagsslitet. Skärpedjupet blir kort vid makrofotografering, mindre ju närmare motivet du kommer och ju mer du öppnar bländaren. Kameror med stor sensor har kortare skärpedjup än kameror med liten sensor. Ofta strävar man efter kort skärpedjup, men det finns som bekant gränser för allt. Är man bara nån centimeter från motivet blir skärpedjupet extremt litet även vid minsta bländare.
En pytteliten blomma som just nu finns i miljarder i hagar och utmed havet. Den ”fladdrar hysteriskt” när det blåser så även här gäller att hitta nån lugn sekund då vinden pausar – vilket inte är så lätt på Öland. Endast en blomstängel är skarp, alla andra blommor lyser som oskarpa snöflingor i bakgrunden.
En myra till. Denna visade tydligt att den observerat mig. Den ställde sig blickstilla för att inte röja sig – ett utmärkt tillfälle för exponering. Myran blev sedan nyfiken på mig och min kamera med den stora glasbiten längst fram. Den gick långsamt mot mig…
Klicka upp bilden i stort format och se myran i ögonen! Så här stod hon en stund och starrbligade på mig, misstänksam och på sin vakt. – Jag heter Staffan, sa jag. Vad heter du min lille vän? Myran svarade inte.
Denna märkliga ”skog” finns nästan överallt, på bara några centimeters höjd över jordlagret. 
Vi lämnar den vilda naturen och tittar in i den av människan odlade. Den är inte lika spännande, men visst kan den vara vacker – ibland. Men eftersom jag är motståndare till rabatter och blommor i rader är det få trädgårdar som faller mig på läppen.
Odlade men vackra tulpaner i kylig gulvit färg, som gifter sig fint med de lika kyligt gröna bladen. Här har människan lekt gud och gjort ett hyfsat jobb.
Planterade pingstliljor(?). Här har man satt dem i asymmetriska grupper vilket ger ett naturligare intryck än satta i rader eller homogena fält.
Tokroliga tulpaner att bli glad av. Det är nåt kaxigt över denna sort.
Mot djupet av blomkalken uppstår frågan ”hur är det möjligt?”…
Denna bild tilltalar mig rent fotografiskt. De spretiga grenarna till höger står i bjärt kontrast till de fylliga, mjuka, nästan sensuella blomklockorna till vänster.
Denna tulpan har precis öppnat sig efter ett regn. Nu blottar den ”livets mening” och intresset bland insekterna kommer snart att vakna…
Dessa blommiga bilder tog jag för sex år sen, den 18 april 2012. Då var ännu flyktingströmmarna inte så stora, då höll Svenska Akademien fred och då visste knappt nån enda svensk vem Donald Trump var för en figur. På nåt märkligt sätt känns det som om landet då var en idyll… Men varför känns det idylliskt bakåt och skrämmande framåt?
Jag tog bilderna för sex år sen och bildbehandlade dem i dag. Det ger en aning luddig uppfattning av begreppet tid. Vad är egentligen tid? Nä, nu får jag sluta. Jag är ingen Einstein!
Hur som helst, bilderna är från Albrunna lund. Snart kommer även nytagna bilder därifrån – från i dag. Och film! Till dess kan vi alla grunna över det här med tid…
Nä, nu får det räcka med vinter. Nu vill jag se röda temperaturer i prognoserna – och solsken i blick. Det börjar bli dags för frötänk och odlingsplaner…
