Etikettarkiv: boktips

Anaïs Nins dagbok

Du kan ta vilken som helst av de sju volymerna, slå upp den på måfå, börja läsa och genast känna dig delaktig i det hon berättar. Hon som skriver är Anaïs Nin. Boken är hennes omfångsrika dagbok.

Anaïs Nin föddes i Frankrike, växte upp i Spanien. Hennes dagbok handlar om flera decennier av hennes intensiva, fattiga, mödosamma, framgångsrika och fantastiska liv, 1903-1977.

Anaïs Nin skrev också erotisk litteratur. Under sitt mycket fattiga förhållande med författaren Henry Miller började de båda skriva pornografiska berättelser för en anonym uppdragsgivare. Arvodet var en dollar per sida. I dagboken förekommer ofta en av hennes närmaste och betydelsefullaste vänner,  författaren Lawrence Durrell. En dråplig text om Anaïs Nins dubbelliv hittar du här.  Den handlar om hennes två män, maken och älskaren, en på USA:s västkust, en på ostkusten. För att hålla reda på vad hon sa och inte sa till dem skapade hon sin egen ”lögnlåda”. Manuskripten till den enorma dagboken kan du se här. De väger säkert mer än Nin själv.


 

Under flera decennier har jag då och då läst om någon volym av ”dagböckernas dagbok”. I Anaïs Nins dagbok möter vi ett myller av människor, stora och små genier och mängder av älskare, konstnärer, musiker, dansare, filmare och författare i Paris och New York. Hon skriver om sina känslor, om vad hon älskar och fascineras av och om vad hon ogillar och vill bort från. Hon skyr politik och dogmer, hon avskyr pengar men är generös som få. “When we blindly adopt a religion, a political system, a literary dogma, we become automatons.”

Anaïs Nin är känslig som tunt glas. Men hon är stark i anden, målmedveten, envis, lojal, hjälpsam men också benhård i omdömen och val av män, kvinnor, älskare och vänner. Hon är emot den intellektuella litteraturen; hon vill utveckla den känsliga och kvinnliga. Hon vill synliggöra det undermedvetna, och hon hittar näring till skrivandet i mänskliga möten, dans, konst och musik.

Hon skriver med korta meningar. Ibland bara ett enda ord, nedtecknat som ”en händelse att minnas”. Smått och stort blandas. Trots att dagboken behandlar ett synnerligen blodigt århundrade är det sällan hon på allvar bryr sig om världen bortom Anaïs Nin. Ett exempel ur kapitlet Augusti 1945. Hon inleder med några tankar om dagbokens utformning. Sen skriver hon:

”En atombomb fälld över Hiroshima. En fasa som får världen att tappa andan. Otroligt barbari.”

Efter denna mycket korta notering om mänsklighetens dittills värsta dödsbringande bomb fortsätter hon texten med en pikant men obetydlig detalj i en filminspelning på stranden i Amagansett.

I dag talar vi ofta om informationsteknikens faror, om att vi människor glider ifrån varandra på grund av datateknikens framsteg. Vi umgås inte längre fysiskt i realtid, utan genom sms, mejl och sociala medier. Unga tror sig ha många vänner bara för att de har många följare och får många likes. Denna fara uppmärksammar Anaïs Nin redan på 1940-talet, då mycket få visste vad en dator var för något. Utdrag ur kapitlet Maj 1946:

”Hemligheten med ett rikt liv är att leva och relatera sig till andra som om de kanske inte kommer att finnas i morgon, som om man själv inte kommer att finnas i morgon. Då finns det inget utrymme för den eländiga, syndiga vanan att skjuta upp till morgondagen, och därmed gå miste om kontakter och gemenskap. Denna tanke har gjort mig mer och mer uppmärksam inför alla sammanträffanden, möten, presentationer som kan innehålla det djuphetens frö som man lätt skulle kunna strunta i. Denna känsla har blivit sällsynt, och den blir sällsyntare för varje dag nu när vi har nått en snabbare och ytligare rytm, nu när vi tror att vi har kontakt med ett större antal människor, fler människor, fler länder. Det är den illusionen som kan komma att lura oss att tro att vi har djup kontakt med våra medmänniskor. Den farliga tid då mekaniska röster, radioapparater, telefoner, ersätter mänsklig närhet, och begreppet ”stå i kontakt med miljoner” medför en allt större torftighet när det gäller närhet och människors sätt att se varandra.”

Även om Anaïs Nin är en av mina husgudar blir min inställning till henne en aning mer kritisk för varje gång jag läser henne. Hon saknar en djupare humor. Och hon saknar självironi. Hon är spröd och känslig, hon avskyr cynism och satir, men blir själv allt mer cynisk, alltmer dömande. Hon ”betygsätter” alla människor, vissa är innerliga vänner en tid men döms småningom ut – av olika anledningar. Allt hon skriver om är egentligen bara Anaïs Nin. Hon är navet i världens hjul. Ska man sätta ett enda ord på henne väljer jag superegocentrisk – och detta trots att hon är generositeten, givmildheten och öppenheten själv. Hon är en livslevande paradox. Som många konstnärer och författare blir hon till slut själv viktigast av allt och alla. Hon blir sin bok, hon blir sin egen dagbok. Det är just därför man ska läsa henne, Anaïs Nin. För även du och jag är kanske som hon – viktigast av alla?

Till Anaïs Nins styrkor hör att hon är skoningslöst ärlig. I dagboken finns mängder av brev från och till de många(!) människor hon umgås med, som betyder något för henne, som hon älskar eller tycker illa om. I dagboken finns även brev som hon aldrig postade, måhända för att hon fann dem alltför råa och kritiska.

Trots min kritik måste jag tillstå att dagboken på många ställen fortfarande bländar med sitt vackra språk, sitt återhållsamma vemod och sin extatiska livslust. Eller vad tycks om detta lilla stycke? Det ingår i kapitlet Januari 1946 och handlar om en döende kärleksrelation. I mina ögon är det ett litet mästerverk:

”Gonzalo och jag går fortfarande ut och promenerar tillsammans. Vi sitter fortfarande på kaféer. Men vi går inte längre omkring på nuets gator utan på det förflutnas. Det är ekon från en djup bindning, dess mänskliga eko. Vi sitter i förlängningen av tiden från våra Pariskaféer. Det är den gamla vänskapen som vägleder våra steg, som beställer drinkarna, styr våra samtal. Det är den gamla vänskapen som gör bleka gester med välbekant värme. Gnistan finns inte längre där. Kvardröjande ekon. Den nio år gamla tillgivenhetens gator är fortfarande rikligt befolkade. Han har fortfarande roliga historier att berätta för mig, även om jag inte uppfattar dem lika livligt eller skriver ner dem i dagboken; han är fortfaranae full av indiansk humor, skadeglädje, skälmaktighet. Men allt detta är tributen från det förflutna, ekon, genljud, mjuka och bortdunstande inför intensivare stunder med andra vänner.”

Låna Anaïs Nins dagbok. Vilken del som helst. Slå upp den på måfå, var som helst. Börja läs och glid in i en extremt ”närvarande” värld – trots att den inte längre finns…

 


Möt Anaïs Nin här. Hör hennes föreläsning om kvinnlig kreativitet här. Delar ur den erotiskt laddade filmen Henry & June ser du här.

 

 

 

Annonser
Taggad , , , ,

Renässans för John Karlzén

Dagens boktips: ”Så gör man inte” av John Karlzén. Vill du höja läsvärdet ännu mer börjar du med att läsa Lennart Fricks utmärkta essay om Karlzén från 1971. John Karlzén var nämligen en mycket komplicerad människa med ett udda och trassligt liv bakom sig då han dog endast 57 år gammal 1960. Redan då var han bortglömd, men nu går han en ny vår till mötes.

Som ung läste jag Den vilsne moralisten – en essay om John Karlzén. Författare: Lennart Frick. Jag hade ingen aning om vem John Karlzén var och blev nyfiken. Enligt Frick var Karlzén exakt, rolig, ironisk, mystisk. Karlzén ansåg att en författare måste söka de exakt rätta orden – annars var man omoralisk! En sån människa måste man ju lära känna bättre. Jag läste de flesta av Karlzéns böcker och blev bergtagen.

John Karlzén var en stor stilist. Men vid den här tiden var John Karlzén död sen länge och trots att han blev en av mina absoluta favoriter föll han småningom i glömska. Och det var inte bara jag som glömde honom. Det gjorde hela det litterära Sverige. Jag har ännu inte träffat en bibliotekarie som minns honom.

Många år och många böcker senare – för en vecka sen – såg jag en annons från Mönsterås bibliotek: Författaren Lennart Frick skulle hålla en föreläsning om författaren John Karlzén. Plötsligt såg jag böckerna framför mig igen: Vägen till paraplyet, Råttan, Blå noveller och Så gör man inte. Inget att snacka om – mot Mönsterås!

Medan Lennart Frick berättade växte bilden av den komplicerade John Karlzén fram ur minnena. Född på en gård i Mönsterås kommun ville pappa storbonden att John småningom skulle ta över. Men John ville annorlunda. Han hoppade av gymnasiet och reste till Berlin. Senare tog slantarna slut i Paris. Småningom tiggde han pengar av sin mor för att emigrera till Amerika. Men han nämnde inte vilken del av Amerika han hade i tankarna. Det blev Argentina – i Sydamerika! – där han stannade i sex år, först som kemist på ett mejeri för att slutligen bli kontorschef på samma företag. Hela tiden skrev han, mer eller mindre. Efter studier i Lund blev han senare lärare i Lycksele. Det var där eleven Lennart Frick träffade honom.

– Vi hade honom i latin. Efter en tid märkte jag att han inte var så kunnig i ämnet trots god maskhållning, berättade Frick. Det visade sig senare att Karlzén inte behärskade ämnet särskilt väl. Men han pluggade hårt och såg till att alltid ligga tio lektioner före oss för att hålla skenet uppe.

Lennart Frick blev senare John Karlzéns förläggare.

John Karlzén skrev ett tiotal böcker. Alla är läsvärda. Stilistiskt tycker jag novellsamlingen Blå noveller är bäst. Men dagens boktips är den muntra och uppsluppna Så gör man inte med undertiteln Blad ur en förspilld ungdom. Boken skildrar Karlzéns tid i Berlin, Paris och London.

Till Berlin kom han 1922 med ambitionen att läsa vid universitetet. Av studierna blev intet. Det blev mer nattliga nöjen, alkohol, kvinnor och långa sovmorgnar – allt skildrat med den sanna livsglädjens sprudlande berättarglädje. När han intog Berlin hade han 350 kronor på fickan. De skulle räcka ett par månader. Men drygt 100 gick åt redan första dygnet. Ja, ni förstår själva att Berlinlivet inte blev som han tänkt sig…

Om en släkting som föreslagit honom att inte resa utan i stället ta en kansliexamen för att därefter satsa på att bli ”något i verken”, alltså en lydig praktborgare, skriver Karlzén:

Min tanke nästan svindlade: hur kunde man med vett och vilja gräva ned sig i något dylikt? Att man av omständigheterna kanske tvingas att hålla till godo med något så torftigt, det kunde jag ju förstå, men att det fanns folk som på bleka allvaret siktade mot något så jämmerligt, det övergick min fattning. _ _ _ En serie häftiga lustförnimmelser spände ut mitt bröst: jag hade mitt öde i mina händer, morgondagen var dräktig av äventyr och upplevelser, jag hade en fri vilja, jag var ingens slav, jag var ung (nitton år), jag var ett valutasvin, och den ljusa juninatten var fylld av dofter från hägg och syren.

Så gör man inte är en underbar ”bekännelsebok” om livslust. I den får vi möta genier, folk som tror att de är genier, överliggare, trashankar, stora bedragare, filantroper, små bedragare, egocentriker, bohemer, original och annat löst och vanligt folk. Kritikern och litteraturvetaren Olle Holmberg skrev om Så gör man inte: ”Den kanske mest autentiska av svenska böcker om den förlorade generationens liv och förutsättningar.”

Författaren Lennart Frick under sin föreläsning i biblioteket i Mönsterås. Ett 20-tal intresserade åhörare mötte upp. Lennart Frick var under tolv år även bokförläggare och gav under den tiden ut inte mindre än 250 titlar.

Taggad , , ,
Annonser