Vintern rasar vidare…
alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Etikettarkiv: Degerhamn
Gammelmedia som ser klart
Det finns fortfarande tidningar som inte bara skildrar den ödsliga vischan som en exotisk blommig idyll med tjurskalliga backstugusittare, betande Bred Gott-kor, kluriga Uppfinnarjockar med snuset rinnande i skägget, feta grisar och unik sammanhållning mellan de få kvarvarande i en miljö att kanske besöka nån sommarvecka då och då, kanske till och med skriva ett solnedgångsvykort ifrån – hem till de urbaniserade vännerna i storstan – ”dom som älskar den pursvenska bilden av dom röda stugorna – till synes på måfå utkastade i dom öppna landskapen”.
Att Degerhamn mer än halverat sin befolkning på 50 år är ett faktum som naturligtvis fått konsekvenser.
scen blev loppis
En liten scen som inte kunnat användas i coronatider har temporärt blivit loppislokal hos Johan Persson i Degerhamn. Johan står till höger om mannen i keps.
Inifrån loppisen tittar vi här ut mot hamnen i Degerhamn.
Att Johan är anhängare av DIF, Degerhamns Idrottsförening, går inte att ta miste på.
Utbudet är varierat. Cd:ar, kläder (”dock ingår inte galgarna de hänger på”), korgar, kannor, en tvåmans brandsläckarpump eller en vespa? Det är bara att välja.
Och så finns här konst, som vi visat i ett tidigare inlägg. Det är alltså här på Johan Perssons loppis i Degerhamn som en äkta Rembrandt såldes för bara 190 kronor. Enligt uppgifter i engelsk press har den senare sålts på en auktion för den nätta summan av 34 890 000 – pund. Ja, man kan nästan inte tro att det är sant…
i röret…
Var kan man köpa ”Skålande munk” målad av Rembrandt för 190 riksdaler? Svaret kommer småningom…
Det är inte varje dag en padelbana invigs på södra Öland. Bilden är från dagens evenemang i Grönhögen. Senare kom många fler människor än du ser på detta foto. Du ser de flesta människorna och hör nästan hela invigningstalet på film inom kort…
Vi ska också ”ta en tänk” om begreppet ”tusen år”.
Den 4 augusti är det åtta år sedan två större evenemang genomfördes i Södra Möckleby… Kulturorganet var med på bägge och du får se foton där du kanske själv är med…
Ett nytt Udd-Nytt är påbörjat, men arbetet går stundtals trögt på grund av stora motsättningar mellan chefredaktör Sune Flisa och självutnämnde kulturreportern och MMA-vraket Ingvar Charm Knubbendorpf…
En hel del annat ramlar också in som med tiden ramlar ut på bloggen… Håll till godo!
Grönhögen: En hackande motor
I morse var det fullt i Grönhögens hamn. Flera båtar fick förtöjas sida vid sida. Kulturorganets utsände räknade till 22 farkoster, varav bara två var motordrivna.
Uppe i centrum var det full rulle. Massor av kunder vid affären. Och folk på elsparkcyklar, hojar, motorcyklar – och i bil. Grönhögen kokar. Men hade kommunen gjort det man lovat i 50 år hade hela södra Öland blomstrat i dag. Nu går vi i stället mot sotdöden…
Degerhamn/Södra Möckleby hade kunnat få uppleva samma slags sommarutveckling som den i Grönhögen om Nejmyndigheten inte hade funnits. Det var den som förbjöd ställplatsen i Degerhamn, vilket i sin tur drev affären i kk.
Alla i denna hårt drabbade bygd minns detta skammens tilltag, som aldrig kommer att förlåtas. Dock finns hopp. Motståndsrörelserna poppar upp som kantareller efter ett höstlikt regn och gerillakrigare övar längs kust och på alvar, i luft och till sjöss…
Stenbrott blir sjö
Om femton till tjugo år har gropen blivit en sjö! Sedan Cementa slutat pumpa bort vatten från det cirka 60 hektar stora kalkstensbrottet i Degerhamn stiger vattennivån långsamt. Mycket långsamt…
Kulturorganets hydrologireporter kvitterade ut tjänstecykeln och trampade runt hela plaskdammen…
Stenbrottet blir sjö
Sedan man slutat pumpa bort vattnet ur Cementas gamla stenbrott i Degerhamn stiger nivån. För några månader sen kitecykelsurfade jag här och hade jag då haft bättre kläder hade jag inte dragit mig för att cykla över sjön. Men nu vet i 17…
Det var grått väder denna dag. Därför lyste inte vattnet i turkos som det ofta gör i solljus.
Det känns märkligt att tänka sig att det om 15-20 år är en insjö här, djup nog att dölja cykeln och mer därtill. Om jag vänder mig om 180 grader tittar jag in i stenväggen nedtill…
Jag har ingen aning om hur högt vattenytan kommer att tillåtas ta sig. Vid en viss nivå sker naturligtvis avrinning – nånstans. Men var? Och på vilken höjd över stenbrottets botten? Nån som vet?
Från den instängslade utkiksplatsen ser man ingen större förändring. Inte ännu.
Något till vänster om bildmitten fanns tidigare en Cementafastighet. Nu vajar där bara en ensam flagga i vinden… Tiderna förändras och vi med dem.
sandlådan blir innanhav
I Cementas kalkbrott i Degerhamn har man nu skrapat bort flera hundra meter av den asfalterade väg som kulturorganet tidigare kitecyklat på. Se filmen här. Tanken är uppenbarligen att försvåra cykling mot de snabbt stigande vattenmassorna.
– Men ingenting stoppar kulturorganet, inte ens risken för att drunkna i det livsfarligt stigande innanhavet! säger chefredaktör Sune Flisa och fortsätter:
– I vår självutplånande kamp för mänsklighetens bästa har vi banat oss väg genom Amazonas djungler, släpat oss över stäpperna i Kirgisien, simmat över ett stormigt Atlanten, vindsurfat över ett kav lugnt Kalmarsund och kämpat oss upp på svindlande toppar som Höghäll och K2. Till vilka förluster som helst stretar vi oss fram till vattenbrynet i Cementas gamla sandlåda för att visa våra läsare hur vattennivån stiger som en Atlasraket mot skyn. Det går snabbt nu. Om bara 17 år kan vi åka vattenskidor här, fiska, dyka, paddla, ro, simma, strandflirta och vindsurfa. Allt medan Degerhamns Dalhalla symfoniorkester spelar Pjotr Tjajkovskijs Svansjön, dirigerad av framgångsberusat kommunalråd.
– Till dess skildrar vi då och då vattennivåns dramatiska höjning, om inte timme för timme så åtminstone månad för månad. Ett första spektakulärt reportage kan du läsa inom bara några dagar…
eldsjälar
En för mig ny bekantskap vid stigen förbi fågelsjön i Degerhamn.
Livet i genuin glesbygd skulle vara betydligt fattigare utan eldsjälarna. Jag ska inte nämna några namn men tänker exempelvis på dem som under många år jobbat med Bergstigen och med museet i Degerhamn. Jag tänker på dem som röjer och krattar och bygger broar och sittplatser nere vid Alvkälla. Och jag tänker på han som häromdagen krattade hela cykelleden fri från nedfallna grenar på samma ställe. Alltså ingen nämnd men säkert många glömda.
Soffan är under normala tider lagom för två. I coronatider dock bara för en.
ny vy i degerhamns hamn
Om aftonen 19 mars 2015 fanns bara en pinne kvar av de tre vindkraftverken på piren i Degerhamns hamn.
snurrorna på piren i degerhamn
Minns du dem? De revs för i dag exakt fem år sen och exporterades till Polen.
frukostklubben vid båååtklubben
Nu samlas man vid grötfaten igen på Frukostklubben i Degerhamn. Kulturorganet garanterar trevlig stämning och gott käk. Under måltiden kan man diskutera om äggen är lös- eller hårdkokta. Du åker till hamnen, där ser du skylten och följer pilen…
tre sträckor testcyklade och betygsatta
Du hämtar boken – eller bara läser den – genom att klicka här. I boken kan du även se videofilmerna.
För dig som inte läser boken läggs den senaste filmen om sträckan från Golfvägen i Grönhögen till Övre Sjöhagsvägen i Degerhamn ut separat här på bloggen inom några dagar. Den är 43 minuter lång.
fullt i folkets hus
Runt 70 helt förtvivlade operaälskande södra möcklebybor mötte upp till kvällens konsert i Folkets hus Degerhamn. Repertoaren gick i moll och många tårar blänkte som silver på det bonade golvet när föreställningen var slut. På bilden ser vi dirigenten Ulf Kyrling mana fram de innerliga ångestkänslor som mötet krävde, medan sopranen Eva Hansson Törngren drömmer sig bort i en adagietto-fas av operan ”Aj då” av Giuseppe Verdi. Att allt detta bara är ordlekar för att sprida åtminstone en gnutta hopp i den nu butikslösa byn torde alla som var där förstå. Senare i kväll – eller i morgon bitti – publiceras en mer realistisk version om mötet som i korthet kan sägas ha handlat om ”den oväntade konkursen för byns ICA-butik”. Något slags fortsättning följer alltså – så som det alltid gör i det så kallade livet…
Nej, man gick inte man ur huse för att njuta av ”Aj då” av Giuseppe Verdi. Man gick till Folkets hus för att höra om den för många helt oväntade konkursen för byns ICA-butik. Helt plötsligt låg affären i Grönhögen – eller i Mörbylånga. Vad har egentligen hänt? Och viktigare: Vad göra? Kvällens möte var tänkt att se framåt, hitta lösningar… Och runt 70 själar kom, lyssnade och ställde frågor. Så många svar serverades inte – av naturliga skäl.
Om ansikten kunde tala… Tänk om man kunde se tankar! Kan djup koncentration överföra tankar? Ingen vet.
Kraftsamling Sydöland var där, representerat av Eva Engström och Ulf Kyrling. Eva Hansson Törngren var där som jag vet inte vad, kanske som byinvånare, kanske som ordförande i Södra Möckleby Sockenförening. Inga titlar eller speciella särintressen tycktes spela nån roll en kväll som denna. Nu gällde frågan en enda sak: den affär som fanns i går men som inte finns i dag.
Ann Willsund från kommunen var också där. Och folk från både Smedby och Degerhamn. Nå, vad kom man fram till? Vilken är lösningen? Svaret är att det finns många möjliga lösningar, och många som senare kommer att visa sig omöjliga. En möjlighet är att Tobbe fortsätter, en annan att en ny handlare tar över. En tredje är kooperativ, en fjärde är ”köp-en-hel-liten-färdig-affär-med-varor-och-allt-som-kommer-med-lastbil-och-som-det-bara-är-att-ställa-på-backen-och-genast-öppna”. En femte möjlighet är en obemannad butik, en sjätte är en butik som tidvis är bemannad, tidvis obemannad med självservering. En sjunde är att Uno Magnusson tar över, något han sa nej till. En åttonde är att Jonas Hansson slutar hamra på sitt hus och istället blir butiksförman. Även han slog – med eftertryck – ifrån sig denna chans, se tre bilder ned.
Eva Engström från Kraftsamling Sydöland tänkte på olika alternativ – och talade om dem. Emellanåt tänkte hon även på annat – såg det ut som. Och så var nog hela mötet, en radda möjligheter som det i dag är juridiskt, praktiskt, teoretiskt och kunskapsmässigt omöjligt att bedöma som möjliga, troliga, fantastiska eller stört omöjliga. Vi måste ta tiden till hjälp och göra saker och ting i rätt ordning.
Eva Hansson Törngren delade på slutet ut små egentillverkade lappar med frågor: Vill du vara med och jobba för en lösning? Vill du offra tid på det? Vill du till och med lägga en slant för att nå målet? En bra idé tycker kulturorganet. De som sa ja blir kallade till nästa möte. De som kommer till det spikar datum för mötet därpå. Stenen (i brist på snö) är i rullning…
Jonas Hansson visade med tydligt kroppsspråk att han inte var intresserad av en karriär som handlare. Inte ens löfte om en stilig uniform hjälpte…
Den som ville veta vad Ulf Kyrling tänkte på fick lägga en Selma i hans röda låda. Då tog han bladet från munnen och berättade. Eller var det nåt jag drömde under den korta siesta jag tog efter mötet? Ingen vet. Och det blev nog kvällens enda slutsats: Ingen vet fortsättningen.
Andersson från Smedby, Willsund från Färjestaden. Även utbölingar kände sig kallade denna viktiga afton. Och det är nog tur det. Det blir ett svårt pussel att lägga framöver. Mycket är möjligt men inte allt. Mycket blir också svårt. Och somt blir omöjligt. Med dessa odds i bakhuvudet är det dags att sova. Vaknar nån i byn fredag morgon och vrålar: – Heureka!
bergstigen fräschas upp
Bergstigen får delvis ny dragning. Exempelvis leds den nu in genom Navet vid Södra bruket. Det är ett smart drag för att flera ska upptäcka det undanskymda området med intressanta fakta om begreppet ”sten”. Här ser vi nyuppsatta pilar vid Vita villan – som är brun. Några andra delar av Bergstigen i snö kan du se här.
där stumma stenar talar
Det är grått. Det blir allt mörkare. Låt oss backa en aning i tid, åtminstone till mitten av oktober…
En miljon kvadratmeter ensamhet
Nu var det länge sen den sista salvan ekade mellan bergväggarna i Cementas stenbrott i Degerhamn.
Brottet har blivit ensamhetens öde land…
en miljon kvadratmeter ödslighet
Novemberkyla och bitande vind. Jag cyklar runt i Cementas öde kalkstensbrott i Degerhamn. Här finns inget liv; jag cyklar som på Månen, som på Mars. Min cykeltur i skitväder är ingenting att slå upp i glassiga turistbroschyrer.
Men det är den kanske om 20 år då brottet är en sjö där öringen hoppar i azurblått kristallklart vatten, och där palmer frodas längs stränderna. I lufthavet svärmar Thyrsania agrippina, världens största fjäril med 30 centimeter mellan vingspetsarna. Ännu högre där uppe i det blå seglar enorma kondorer på stilla vingar och spejar efter dvärgantiloper till middag. Från Gräsgård hörs elefanterna trumpeta medan lejonen ryter från albrunnahållet. Det har plötsligt blivit 30 grader varmt och jag funderar på att ta mig en simtur. Men strändernas krokodiler får mig att avstå. Jag cyklar hem.
Ingen kan påstå sig veta hur klimatförändringarna kommer att förändra våra liv. Den som lever får se…
I alla kilometer grått finns faktiskt mängder av andra färger och nyanser – om man bara tittar efter. Gult är kanske tecken på svavel?
Brottet är ganska exakt 1 000 x 1 000 meter. Om vi räknar med att brytningen gjorts till i genomsnitt sju meters djup blir ”den från Öland bortfraktade volymen” 7 000 000 kubikmeter. Om en lastbil tar 50 kubikmeter blir det 140 000 lastade fordon. Är lastbilarna tio meter långa blir raden av lastbilar 1 400 000 meter lång. Det är lika med 1 400 mil, eller som från Skåne till Kap Horn på Sydamerikas sydspets.
det kallar jag servicekänsla!
Det klagas ofta på att det finns för få offentliga toaletter på södra Öland. Vet inte om jag kan hålla med. I dag hittade jag exempelvis denna – mitt ute i Cementas gamla kalkbrott i Degerhamn.
Du behöver inte känna dig iakttagen, här finns inte en människa på flera kilometers avstånd.
det var en gång…
Den 9 december 2012 stod röken tät ur Cementas båda skorstenar och två av de tre vindsnurrorna på piren var fortfarande intakta. Senare skulle snurrorna monteras ned och säljas till Polen. Se även här. Även Cementa skulle förändras – småningom…
Då var allt som det alltid varit och alltid skulle vara
För ganska precis ett år sen fungerade allt som det alltid hade gjort nere i hamnen vid Cementa. Fartyg lossades och gick, nya lade till, lossade och gick. Få anade att en nedläggning av företaget lurade bakom hörnet. Cementa skulle finnas i tusen år!
frukostklubben i Degerhamn
Minns ni Frukostklubben? Nej, jag menar inte den i radio med Sigge Fürst. Jag syftar på den briljanta idé som skildrades för ungefär ett år sedan i vår långfilm ”Ägget är hårt” där all världens kunskaper i äggkokning diskuterades och nagelfors under trevliga former. Du ser den här. Tyvärr vet jag inte om klubben finns kvar. Nån läsare kanske vet?
malplacerat fyrverkeri
På fredag stänger Cementa i Degerhamn nästan helt. 133 års verksamhet är nästan över och 70 man får gå. Det ska ”firas” med fyrverkeri, skriver Barometern! Det är som att spela ”Sudda sudda sudda sudda bort din sura min. Munnen, den ska skratta å va gla” på en begravning.
Det är bara att hoppas att Heidelbergkoncernen har bättre fingertoppskänsla för cement än för mänskliga känslor.
Staffan Lagerström
ledarskribent
skillnad
Om man jämför miljömedvetenheten vid återvinningsstationen i Grönhögen med den i Degerhamn undrar man vad den stora skillnaden beror på. Trots besökare i husbilar och båtar är återvinningen i Grönhögen alltid kliniskt ren. I Degerhamn är den… Ja, se själva.
Jag cyklar förbi återvinningsstationen i Grönhögen fem dagar i veckan. Den ser alltid ”dammsugen” ut.
Trots gäster i både husbilar och båtar ligger soporna där de ska – i containrarna.
Men mitt beröm av ordningen i Grönhögen bör kanske minskas en aning. En dag senare låg dessa plastsäckar med trädgårdsavall. Det finns alltid folk som tycker det är naturligt att andra ska städa efter dem.
Miljöfarligt och livsfarligt i salig blandning på backen i Degerhamn, hösten 2018.
Buntar av fönsterglas ligger begravda under tunt lövlager.
Lampor och plast, vår tids förbannelse.
I Degerhamn ligger soppåsar slängda 40 meter in i skogen, hösten 2018.
Bildtext onödig.
Knivar eller potatis? Mycket udda går att hitta på backen i Degerhamn.
Plastsäckar med trädgårdsavfall, glas och porslin. Vem är alltid skyldig att ta upp efter andra?
Förklara för mig hur man kan kasta glas, plast, skit och dynga direkt på backen och åka därifrån med gott samvete.
På hoj i regn på led, väg och strand
Att cykla i regn är skönt under alla årstider. Filmen nedan togs i går. Den visar hur du hittar rätt när du kommer söderifrån till Grönhögen och är på väg norrut och vill nå Degerhamnsvägen för vidare färd mot Hammarby och väg 136 vid Bjärby. Turen går förbi Albrunna, genom Södra bruket, förbi Södra Möckleby och ned till Degerhamn…
Jag cyklar här på de delar cykelleden Fyr till fyr tillåter just nu. Senare blir dragningen en annan, exempelvis faller cyklingen på klapperstensstranden bort.
God tur!
Utsikt utan utsikt
Utsikten vid Utsikten i Degerhamn är inte längre så vidunderlig som den sannolikt har varit en gång i tiden. I dag skymmer trädtoppar det fjärran Kalmarsund. Men stället är trots det en liten oas med vackert bord, sittplatser och grill. Det är också nära till Fågelsjön och den gamla Kalkgatan med anor från tiden för alunbrytning.
Utsikten slutar med detta lodräta stup. Det gäller alltså att inte gå för långt i ivern att hitta bästa utsikt. Film om Utsikten kommer inom kort…
Samma foto, fastän vänt. Vilket som ger bäst känsla av ”höjd och fara” avgör bara du.
