Klicka här.
Artikeln ovan berättar att cykelleden Fyr till fyr på Öland snart är färdig. Bara två sträckor återstår. Man får intryck av att hela härligheten snart kan invigas, att allt har gått som på räls och att solen skiner över ett sommarvackert Öland.
Sanningen är en annan. Längst ned i söder återstår sex sträckor, tillsammans drygt tre mil långa. Dessutom är det ebb i kassan och flera markfrågor är olösta.
Vad säger oss denna summerande rubrik, denna aningslösa bild av två politiker så glada tillsammans på tandemcykel trots olika politisk hemvist, M och S? Är det intryck som serveras läsaren sant? Är det lögn? Eller är det bara ”ett synnerligen misslyckat försök till positivt tänkande om ett havererande projekt för våra kära läsare på solen och vindarnas ö”?
Man kan se på tillvaron på många sätt. Somliga är fatalister och menar att du inte kan påverka utvecklingen, vare sig för dig själv eller för världen. Den fria viljan är en illusion. Vårt öde är bestämt – av Gud menar många. Fatalismen är självdestruktiv, den är många gånger jämförbar med uppgivenhet.
En av fatalismens motpoler är gruppen som – ofta hysteriskt – hyllar ”ett positivt tänkande”. Att denna grupp växer i en orolig värld är inte märkligt. Vem vill gräva ned sig i svartsyn och pessimism!? I dag finns till och med vissa tidningar som uteslutande publicerar positiva nyheter.
Mitt emellan dessa livsåskådningsmodeller hamnar den stackars journalistiken, som av Wikipedia sammanfattas så här: ”Journalistik kallas den framställning, insamling, urval och bearbetning av innehåll som präglas av rapportering från verkliga, och ofta aktuella, händelser, nyheter. _ _ _ Den teknik som kan sägas utgöra journalistik består främst i att svara på frågorna vad?, var?, när?, vem? och hur? samt gärna även varför?”
Journalistiken ska alltså – när den fungerar – ställa en mängd grundläggande frågor om det som händer och sker i Skärlöv, New York eller Peking. Att demokratier måste byggas på journalistikens grunder är för de flesta uppenbart. Kan du tänka dig framgångar för ett parti som inte vill göra någonting, eftersom allt är förutbestämt? Kan du som är för demokrati tänka dig politiker och medier som enbart vill arbeta med positiva företeelser och begrepp, som bara talar om tillväxt och ett hälsosamt liv men helt struntar i dyr sjukvård, skämmig äldreomsorg och hopplös brottsbekämpning?
Sannolikt inte. Men så kan diktatorer styra länder ännu i dag. I dessa länder exponeras endast ”framsteg och lycka”, definierade av makten. Om svält, fattigdom, fängslade och mördade åsiktsmotståndare sägs aldrig ett ord.
Att det även i Sverige finns tidningar som endast publicerar positiva nyheter vet vi. En finns i Kalmar. Den har valt bort den svåra sidan av livet, och sticker likt strutsen huvudet i sanden. Dess utgivningsstrategi kan vara hur tilltalande och välmenande som helst, men är naturligtvis helt världsfrånvänd och i längden livsfarlig. Om en terrorbomb exploderade i Kalmar och dödade 300 personer skulle tidningen skriva om ”vackert höstväder”.
Hur är det med våra andra tidningar, alla de som kallar sig självständiga och objektiva? Är de fria från påverkan? Naturligtvis inte. De sitter i samma båt som många andra; vem vill såga av den gren man sitter på? Tidningarna är fångar i annonsörernas klor. Utan annonser ingen tidning. Utan statliga stöd ingen tidning. Utan en viss mängd prenumeranter och lösnummerköpare ingen tidning. En tidning formulerar sin existens i vackra ord, men måste ständigt ta ställning till hur dess innehåll påverkar dess egen framtid. Ingen tidningsledning är så fri som den tror – eller uppger sig vara.
Många tidningar övervärderar i dag sin egen betydelse, sin egen så kallade ”självständiga profil”. Sanningen är att de flesta ingår i stora allt mer monopolistiska koncerner med bara ett mål för ögonen: Vinst och överlevnad. Detta är naturligtvis mänskligt. Vem vill inte vinna och vem vill inte överleva? Men för att gå med vinst och för att överleva slås tidningar samman, även om de utåt sett upprätthåller skenet av att vara självständiga. Även i vårt län ser vi tidningar med olika namn men med samma innehåll. För att undgå skammens röda kinder förser man dem – ännu så länge – med olika ledarsidor. Och kanske nåt annat. Men det mesta är samma, samma. Och så blir det allt mer, allt oftare: Samma samma. Samma samma.
Det som glöms bort är tidningarnas grundläggande uppdrag, att på ett neutralt sätt ställa alla de – ofta jobbiga – frågor som dess nyfikna och intresserade läsare vill ställa – till makten, till alla, om allt.
Det sker inte i dag. De obekväma frågorna blir allt sällsyntare. Den grävande journalistiken dör. ”Svåra och resurskrävande” ämnen får stryka på foten. Man ringer i stället för att träffas. Man publicerar pressmeddelanden från makten rakt av – eller med nån liten ändring så texten kan kallas ”analyserad och bearbetad”. Resurserna minskar, redaktionerna skärs ned till ett minimum. Tidigare hade alla tidningar med självaktning egna fotografer. I dag knäpper amatörer skrivbordsbilder av chefer och landshövdingar på löpande band. Tidningarna vill inte stöta sig med X. Men inte heller med Y eller Z. Tidningarna måste ge ett positivt och levande intryck. De måste se ut som om de tror på det de gör. Det sista man vill erkänna är att man inte har resurser till att gräva. Men det är värre än så. I dag har man inte ens mål i mun. Man har slutat ställa frågor. Man har slutat tänka kritiskt och ifrågasättande. Man har slutat att gräva. Man låter makten tala. Man plitar ned det makten säger, publicerar det och kallar det journalistik.
Alla dessa små tidningar som tror så gott om sig själva… Hur ska det gå för dem? Frågan är egentligen ointressant. Man kan till och med anlägga en fatalistisk syn på deras framtida liv eller ickeliv. Que sera sera.
Ödesfrågan är i stället hur det ska gå med demokratin i en medievärld som blir allt mer mainstream, allt flatare, allt tystare, allt enklare för makten att hantera.
Staffan Lagerström
