Etikettarkiv: döden

liten flisa

Mina tankar dröjer sig kvar i ett tidigare inlägg, det om Barbro Lindgrens insändare

”Begravningar är sorgliga tillställningar, som de flesta fortsätter med av gammal vana.”, skriver hon och presenterar ett bättre förslag: ”En god middag med dyr champagne för de närmaste vore väl inte så dumt!”

Så rätt – om det gäller en äldre människa som dör av ”naturliga” skäl i hög ålder. Finns värre fakirtillställningar än dessa utdragna sorgdränkta ångestladdade lugubra begravningar i svenska kyrkan med präster utstyrda i kåpor och förkläden som kan skrämma barn till döds. Och så det sedvanliga snömoset om den helige ande och diverse andra luddiga väsen, allt spetsat med teatral orgelmusik som får en att längta långt långt bort för att aldrig mer återkomma.

Jag spankulerar ofta helt planlöst på kyrkogårdar och tänker ”stoiker bör tänka på döden varje dag i livet”. Större stadskyrkogårdar är ofta skyltfönster för samhällets opreciserade ångestsyndrom och klassmotsättningar med de uppblåstas monument över sig själva i epicentrum: Gravar inramade av pelare med kättingar emellan, så tjocka att de kan användas till hangarfartygsankare. Ju större sten, desto bättre männ´ska! Ju högre sten, desto finare männ´ska! Se titlarna: grosshandlare X, grevinnan Y, häradshövding Å, landshövding Ä och komminister Ö. Ända in i döden består minnena av ett klassamhälle som fortfarande existerar – om än i andra kläder. Vi – och speciellt medierna – talar än i dag ofta om överklass, medelklass och underklass.

Därför blev jag glad när jag häromdagen såg denna lilla gravsten på kyrkogården i Ås, Ottenby. Den är enkel, ödmjuk, icke självförhärligande. En sån liten flisa över sig själv och en god middag med dyr champagne till eventuella sörjande skulle sitta fint när spelet är över.

 

 

 


 

Annonser
Taggad , , ,

gått vilse eller dött?

Man ska inte gnälla. Men ibland måste man. Det är så skönt…

Varför är vi så rädda för att använda de rätta orden om döden? Jag blir så less på att läsa och höra om alla som går bort, nu senast Kerstin Dellert. Varför detta ”fega” ordval? Gått bort? En som lär sig svenska måtte tro att vi är många i det här landet som går vilse och aldrig hittar hem igen.

Man avlider eller dör hemma i sängen eller på sjukhus. Får man en man en meteorit i skallen omkommer man.

Eller?

 

 


 

Taggad , , , ,
Annonser