Etikettarkiv: Europa

Europa ryter till mot sittgruppstyrannin

Nu ansluter sig även den medicinska världen till kulturorganets kritik av de mörkrets krafter som redan i mitten av oktober tog in sittmöbler i by och tätort för att inte ställa ut dem igen förrän i maj 2021.

Professor Hans van Der Schmeling,
synskadad professor vid
Das Skeletthaus, Dortmund,
Tyskland.

– Det är ett rent omänskligt beteende, säger Hans van Der Schmeling, professor i osteologi vid Das Skeletthaus in Dortmund, Tyskland samt osteologisk expert i EU:s medicinska råd. I sitt uttalande i den medicinska tidskriften Das Skelettenrevü säger han också, översatt till svenska:

– Att som i Grönhögen låta en oskyldig människa stå upp från mitten av oktober till mitten av maj är rent förfärligt. Dessa stackare riskerar att drabbas av allt från neoivertibla suroser, magnoliana fibrotoverer (i ländryggen) och intervenösa koplimentära accesser till mobilistisk lårbenskarens, rudimentära artärroser (i bäckenet) och independensiska kvartärier i bukhålans blodvävsmassa.

Professor Hans van Der Schmeling har nu anslutit sig till Sune Flisas frivilligarmé där han tilldelats furirs rang och begåvats med Flisas hedersbetygelse av fjärde graden med fästnål i vitt silver.

Märkt ,

Konsten att konversera

Ölands-Södra-Udde

Jag satt mitt i Europa. Till vänster Danmark och Borås. Till höger Tyskland och Nederländerna. Rakt fram Polen. Vi 13 åt lunch vid Långe Jan.

– Jag älskar dej, sa danskan till dansken. Hon var från Esbjerg, han från Köpenhamn, gissade jag. Hon hade tatueringar i hela ansiktet och nosringar – i ögonbrynen!
– Jag älskar dej, svarade dansken. Han hade en blå Ferrari i pannan och underarmarna såg ut att ha kommit i vägen för ett exploderande bläckhorn.

–  Jag älskar dej, upprepade han.

Helmuth från Bremen till höger såg ut att aldrig nånsin ha skrattat. Han såg ut som salt.  Hans Elfride liknade peppar. De sa inte ett ord till varandra under hela måltiden. Helmuth stirrade på mig ibland med kisande ögon och stramt neddragna mungipor. Elfride tittade han aldrig på.

Borås och hans Boråsa satt till vänster om mig. Hon vägde 140, han 60. Hon i blommig klänning som visade merparten av den enorma barmen. Hennes gäddhäng var tatuerade med hästhuvuden. När hängena gungade såg hästarna ut att galoppera. Han satt klädd i grova Algotskläder och sippade på en liten kopp kaffe. Boråsa la in glass i stora lass.
– Jag anser… sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa.

Holländarna till höger, mamma, pappa, unge på fem.
– Det var hemskt vad det blåser, sa hon.
– Ja, det blåser ta mej tusan mer här än hemma, sa han.
– Jag vill ha en annan glass. Den här var inge go, sa ungen.

De tre polskorna var vackra, naturliga. Ingen tog skydd bakom smartphone, inga tatueringar, bara naken fräsch kvinnohud.
– Dom ser inte så glada ut, svenskarna, sa Jystyna.
– Dom har det inte så lätt nu för tiden, sa Jagoda tankfullt.
– Se bara hur kronan slagit i botten. Vi är ju rika här, sa Ilona och skrattade – på polska.

– Jag anser…, sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa och matade in en ny slev glass.
Hästarna galopperade.

Helmuth tittade surt på mig. Elfride tittade med peppar i blicken på Helmuth. Jystyna blickade ut mot havet.

– Tänk att det alltid ska blåsa så, sa fru Holland.
– Ja, så är det, sa herr Holland. Vad skulle vi här och göra, egentligen? Vi hade haft det bättre hemma.
– Du ska då alltid gnälla, sa fru Holland.

En Gripen väsnades och ritade streck i skyn. Den blänkte till i solskenet tvåtusen meter upp i det blå.

– När jag bodde här för tio år sen var Sverige ett annat land, sa Jystyna.
– Hur då? frågade Jagoda.
– Dom var gladare då svenskarna, sa Jystyna.
Ilona sa ingenting. Hon satt tyst och var mycket vacker. Hon log åt Jystyna och blev ännu vackrare.

– Jag älskar dej, sa dansken.
– Jag älskar dej, sa danskan.
Så satt dom tysta och höll varandra i handen.

Ingen sa nåt på en hel minut.

Så brast Helmuth ut i ett rungande gapskratt. Elfride hade spillt ut kaffet i knät.

– Vicken typ, sa holländaren.
– Jag anser…, sa Borås.
– Tyst nu. Vi vet vad du anser, sa Boråsa.

– Jag älskar dej, sa danskan igen.
– Jag älskar dej, svarade dansken – igen.
Så reste de sig och gick.

Jystyna satt tyst och tittade frågande på tysken. Hon var verkligen mycket vacker. Till och med vackrare än Ilona.
– Ibland längtar jag hem, sa hon mest för sig själv.
Jagdoda och Ilona nickade.

Solen gick i moln. Jystyna svepte en sjal omkring sig. De tre vackra polskorna satt tysta och tittade ut över havet, mot söder.

– Nummer etthundratretton! ropade servitrisen med den stekta strömmingen på fat.

 


 

Märkt , ,

Efter europa

Efter att ha läst knappt halva boken fruktar jag för mitt liv – inom ”kort”. Hur lång tidsperioden ”kort” blir i verkligheten har varken jag eller nån annan människa en aning om. Boken har den dystopiska titeln Efter Europa och är skriven av den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev, som i en recension av den amerikanske historikern och författaren Timothy Snyder klassas som ”en av Europas skarpaste hjärnor”. Och jag är beredd att hålla med. Jag tror aldrig jag har läst en bok som så brutalt – men också enkelt – förklarar den mer eller mindre hemska framtid vi européer går till mötes.

Tror du att du vet mycket om modern historia, EU:s mål och mening och migrationens för- och nackdelar? Glöm det. Med största sannolikhet vet du ”ingenting”. Du vet i värsta fall lika lite som dagens 15-åringar i Tyskland vet om Hitler och nazismen. Många har aldrig ens hört namnet Hitler. Och i ärlighetens namn tror jag inte att någon svensk politiker har mer än en ytterst marginell kunskap om de fakta – och följder – som Ivan Krastev presenterar om migration, EU, Brexit, globaliseringen – och internet. Krastev skriver: ”Nuförtiden har alla tv, och genom internets spridning kan unga afrikaner eller afghaner med ett musklick ta reda på hur européer lever och hur deras skolor och sjukhus fungerar. _ _ _ Globaliseringen har gjort hela världen till en by som lever i ett slags diktatur – den globala jämförelsens diktatur. Folk jämför sig inte längre med grannen, utan med de rikaste invånarna på planeten.”

Följderna är inte svåra att räkna ut.

Jag trodde jag visste rätt mycket om vår tid men Ivan Krastev visar med kirurgisk precision att jag vet noll. Våra politiker vet noll. ”Bryssel” (läs EU) vet noll. Och om de vet en del så vet de inte hur problemen ska lösas. ”Den europeiska unionen har alltid varit en idé på jakt efter en verklighet”, skriver han. Ivan Krastev överöser mig med fakta som jag inte känner till – och jag ryser. Han berättar om sådant som händer i dag i Europa och USA och som ytterst få människor har kunskap om.

Titeln Efter Europa pekar förstås ut riktningen mot vår världsdels undergång, och som det överväldigande (läs ”olösliga”) problemet tar han upp migrationen på ett chockerande och kunnigt sätt – genom iskalla fakta. Krastev har ingen mening med sin bok, han fördömer inte, han rekommenderar inte några vägar att gå, han har inga lösningar. Han lägger fram fakta och ser historiska vinklar som jag aldrig tidigare har stött på. Ju mindre vi hoppas, önskedrömmer och tror om de faktiska förhållandena, desto svårare får de ”bruna” falangerna att värva medlemmar. Nu om någonsin gäller att ”kunskap är makt”.

Ivan Krastevs bok chockar mig. Han menar att historien upphörde 1989 och han kallar första kapitlet i boken ”Ett déjà vu-tillstånd”. I detta tar han oss tillbaka till de dagar i slutet av juni 1914 då Franz Ferdinand mördas i Sarajevo. Det första av världskrigen börjar kort därpå sin mångmiljonslakt…  Just nu sitter SD-politiker och dricker öl och njuter av det soliga vädret i Visby – och gillar läget. Partiet går som en raket. ”De andra partierna gör jobbet åt oss”, säger en av dem i en tidning.

Det är ingen idé att vara positiv europé inför framtiden. Det finns inget större fog för ”optimism”. Naturligtvis kommer experter och politiker säga att en sådan inställning är fel. ”Se möjligheterna inte problemen” är den förhärskande och fördummande inställning som råder – och som motarbetar ”sanningen”. För mig blir summeringen denna, trots att jag inte ens läst hälften av boken: Det blir ett nytt europeiskt storkrig. Frågan är bara när. Ska detta krig kunna undvikas måste vi veta mycket mer, försöka förstå oändligt många fler problem och ge utrymme för nya helt nya sätt att tänka.

Återkommer med recension när jag läst hela boken. Till dess kan jag varmt rekommendera Efter Europa till alla som är intresserade av vår samtid och – garanterat! – svåra framtid. Är du inte intresserad finns all anledning i världen att läsa den!

 

 


 

Märkt , , , ,