Etikettarkiv: H C Andersen

nya toner från templet…

Det var en gång en kommun. Den låg långt bort från ära och redlighet. Få människor ville bo där. Därför bodde få människor där. Det var så på den tiden att där inte många ville bo så bodde heller inte så många. Den så kallade samhällsservicen var dålig, och ytterst få människor ville flytta till en kommun för att få sämre samhällsservice. Så var det på den tiden för länge sen.

Kommunikationer fanns nästan inte alls. Skulle man resa till närmaste stad måste man tälta eller övernatta på hotell innan man kunde fara hem igen. Där fanns nästan inga affärer. Många fick bila, gå, krypa eller cykla många mil för att inhandla en korvbit och en pilsner till middan. Det var många mil till läkare och ringde man dit svarade någon att inga tider fanns den närmaste månaden. Bäst var att hålla sig frisk. Bäst var att sluta äta. Bäst var att inte besöka sin gamla mor i staden. Bäst var att ligga lågt och spara på kraft och kalorier.

Ja, det var egentligen ännu värre än så, mina barn. Men som sagoberättare kan jag inte gå in på de allra värsta detaljerna. Jag måste tänka på läsarna, de sagoälskande småbarnen med sina tindrande ögon, stora som pizzor och de andra stackars läsarna som dygnet runt översköljs med vardagselände och pessimism på skärm, i tv och i tidning. Låt mig därför nöja mig med att säga att folk hade det mycket svårt och att det inte fanns mycket att hoppas på.

Eller fanns det det? Det hade ju nyss varit val och nu satt det nya krafter i kommunens tempel. Ja, nu satt nya krafter i kommunens tempel! Nya! Ja, nu ser vi genast en ljusare framtid, sa alla kommuninvånare och kände sig tio år yngre. Några kände sig tjugo år yngre, och många kände sig mycket vackrare och nästan alla kände sig stärkta i sin tro på den så kallade framtiden och kraften i templet. Man dansade och sjöng och var lycklig. Vissa drack sig till och med fulla och dansade nakna på de gropiga och smala gatorna. Hela kommunen såg livet i ljusare färger. Nytt folk i templet! De gamla gudarna hade fått kicken. Nu väntar vi på underverken. Underverk, visa er! Man sjöng i kyrkorna, spelade på orglarna så de tog eld, präster och biskopar kastade av sig sina hästtäcken, mitror och kräklor och hela kommunen blev en enda stor församlingsfamilj med framtidens löften som gud. Nya gudar! Nya gudar! Nya underverk!

Underverk, visa er!

Och underverken visade sig verkligen.

Templets nya krafter slog sig ihop med kommunens bostadsbolag och tänkte till. Vad göra? Hur göra livet bättre för att de människor vi bestämmer över och likt flöjtspelande råttfångare snärjer i våra klibbiga nät inför de så kallade valen? Man la pannorna i djupa veck…

Jo, vi höjer skatten! Bravo! skrek alla till varandra. Jättebravo! skrek alla till varandra. Höj ordentligt! Höj med råge! Bravo! Bravobravo! Jättebravobravo! Vad kan vi göra mera?

Jo, vi inför världens vidrigaste parkeringssystem i alla byar där bostadsbolaget har kåkar! Vi måste se och lära av Nordkorea! Eller DDR, sa någon. Vi är nya Nordkorea! skrek någon. Bravo, bravo, bravo, jättebravo skrek alla till varandra och var lyckliga, jag många var så lyckliga att de drack sig fulla och dansade nakna på kostigar och i nymålade parkeringsrutor garnerade med stolpar med så många P-skyltar att ingen i templet ens kunde räkna dem (de flesta kunde bara räkna till noll). Vad kan vi göra mera?

Jo, vi kan släcka ned lysena i så många byar som möjligt! Vi kan äntligen släppa fram mörkrets krafter efter våra företrädares hemska hundraåriga trams med att sätta upp stolpar med lampor för att lysa upp. Ja, så dumt! skrek alla i falsett. Så jättedumt! För att lysa upp! Man kan bli tokig för mindre! Bravo skrek alla till varandra. Hur bra är vi egentligen! Hur kan vi bara vara så här bra? Det är inte klokt vilka geniala beslut vi fattar. Bravo. Jättebravo. Åh, så bra vi är. Åh, så bra vi bestämmer! Men vad kan vi göra mera? Man tänkte länge…

Jo, vi kan se till att cykelledens fullbordan drar ut maximalt på tiden. Vi försöker på intet sätt hjälpa till med den! Bravo skrek alla till varandra. Jättebra idé att sätta alla tänkbara pinnar i cykelledhjulen. Vi låtsas inte om att den finns ens, den förbannande leden som aldrig blir färdig i vår kommun. Ja, död åt den förbannade leden! Bravo. Fan, så bra. Så bautasupersuperbra. Oj, så bra vi är! Men vad kan vi göra mera?

Tja, sa alla med en mun och tittade belåtet på varandra. Nu kan vi nog inte göra mera. Nu har vi gjort allt vi kan. Vi har varit duktiga. Vi har jobbat stenhårt och äntligen kommit dit vi ville.

– Allt är möjligt! sa någon.

Alla andra nickade instämmande.

H C Andersen
Märkt , ,

H C Andersen åter vid medvetande

Kulturorganets reporter och sagofarbror H C Andersen har vaknat upp ur den nedsövning han befunnit sig i sedan han chockskadats vid åsynen av bortsågningen av redan lagd cykelled i Albrunna.

 – H C bör aldrig mer ges något som helst uppdrag att skriva om cykelleden. Han är bräcklig och ännu inte fullt frisk, säger överläkare Fritz Frisk i ett av kvällens telefonsamtal redaktionen har fört med sjukhuset i Kalmar.

Alla på redaktionen är överens om att H C har genomgått en nära-döden-upplevelse av högsta intensitet och därför bör behandlas med största varsamhet. Dock har chefredaktör Sune Flisa en avvikande inställning:

– Jag är övertygad om att sagogubben spelar en hel del teater. Det ingår i kittet, så att säja. Finns det bara veklingar i dag? Först hade vi odågan Pierre som bara grina och längta hem till mamma i Paris. Ska H C nu bli lika ömkansvärd får han kicken!

– H C gör nästa cykelledsknäck! Basta!


 

Märkt ,

Allas lika värde

Det var en gång en liten pojke som hette Lasse. Lille Lasse var 11 år och bodde med sina föräldrar i en sliten tvåa i Mörbylånga. Mamma och pappa var städare i samma bolag. En dag kom Lasse hem från skolan och berättade att man lärt sig om demokrati och att alla människor har samma värde.

– Ja, så är det i vårt fina land, sa mamma. I det är vi alla lika mycket värda. Alla som jobbar har samma chanser. Men man måste jobba, det går inte att bara gå och slå dank och tro att man ska få allt man vill.

– Ja, mamma har så rätt, sa pappa. I vårt samhälle är alla faktiskt lika mycket värda. Du Lasse är lika mycket värd som kungen, till exempel. Och vi får alla samma möjligheter i livets alla skiften. Och samma vård. Och samma av allt. Så säjer statsministern och så säjer vi. Och så ska du också säja, Lars. Ju oftare vi säjer så, desto sannare blir det, förstår du min lille parvel.

Lille Lasse tyckte det lät så fint, han blev så glad.

Men dagen därpå, en måndag, kom han hem från skolan med en bekymrad min.
– Vad är det som trycker dej? frågade mamma.
– Jag fråga fröken om en sak och fick så konstigt svar…
– Vad fråga du? sa mamma.
– Vi läste om kungahuset och jag fråga hur många rum kungen bor i…
– Ja ha, och varför fråga du det? sa mamma.
– För att vi har så trångt och för att jag inte har nånstans att leka här hemma, sa Lasse. Jag fick inte ens ha kvar min lilla bilbana där borta i hörnet för dej.
– Ja, ja, sa mamma. Fick du nån god mat i skolan, då?
Lasse svarade inte.
– Hör du mej? frågade mamma.
– Ja, jag hör. Vet du vad fröken berättade?
– Nej, sa mamma.
– Att kungen bor i 1 300 rum på slottet i Stockholm och att han har massor av andra slott att bo i när han vill, säkert flera tusen rum… Och så har han bilar för massor av miljoner och båtar och…
– Ja ja, sa mamma. Fick ni nån god mat i skolan då?

Det gick en vecka. Lasse kom en torsdag hem med bekymrad min i sitt lilla söta pojkansikte.
– Vad är du ledsen för? frågade pappa.
– Fröken berättade i dag…
– Ja, vad berättade fröken?
– Hon berättade att du tjänar mer än mamma. Och att fröken tjänar mindre än sin man, trots att de har samma jobb. Är det verkligen sant? frågade Lasse.
– Nu tycker jag du ska gå ut på gården och leka, sa pappa. Du behöver nog lite frisk luft efter skolan. Den friska luften delar vi alla lika i detta fina land.
– Men varför tjänar du mer än mamma när ni har samma slags jobb? frågade Lasse igen.
– Ut och lek nu! fyllde mamma i.

Det gick åter en vecka. Det gick två.
En mulen tisdag kom Lasse återigen hem med bekymrad min.
– Hur är det med dej, Lasse? frågade mamma.
– Dåligt, sa Lasse. Fröken gör mej så ledsen!
– Oj, gör fröken dej ledsen? upprepade mamma.
– Ja, hon berättade att min kompis Olles pappa har dött i cancer. Han dog i en nio månader lång väntan på operation. Men chefen för skolan har blivit opererad bara några dagar efter att dom upptäckt cancer i honom. Det blev så för Olles pappa var bara städare. Och chefen är verkställande direktör och känner en landshövding.
Mamma harklade sig.
Pappa harklade sig.
– Nu är det snart middag, sa mamma. Chefen hade nog nåt slags försäkring…
– Tyst nu, sa pappa. Nu är det dags att äta!

Vid middagsbordet sa Lasse att det där med allas lika värde bara var skitsnack. Han sa också att pappa tjänade mer än mamma bara för att han hade en snopp och hon bara hade en snippa. Och hör och häpna, han berättade också för sin mamma och pappa att kungen inte bara har tusentals rum utan också massor av båtar och bilar och att också hans barn har massor av båtar och bilar som dom fått av oss andra som arbetar och att deras barn och deras barnbarn och barnbarnsbarn också kommer att få allt de vill ha av båtar och bilar och slott och våningar och kläder och smycken och diamanter utan att dom behöver lyfta ett finger i hela livet. Och att dom får blixtsnabb läkarhjälp så snart dom får 37,1 i feber. Och allt detta kommer dom att få i all framtid och det kallar vi allas lika värde och det säjer vi som tjatande papegojor i radio och på teve och i skolan och på torg och gator och överallt…!

Mamma och pappa satt likbleka och stirrade på sin lille fine son när han nu lugnt fortsatte att lägga ut texten…

– Ni är grundlurade, sa han. Här ska vi gå omkring och trängas i två små rum när kungen och hans familj som aldrig har arbetat har tusentals. Du pappa ska tjäna mer än mamma, en viss människa får bättre vård än andra då livet står på spel. Och här går ni och rapar samma eviga trams om att vi i vårt samhälle värnar om allas lika värde! Vilket förbannat löjligt skitsnack! Man kan tro att ni är blinda och döva och vansinniga båda två.

Mamma och pappa grät nu öppet. De höll varandras händer och hulkade högljutt. Tårarna droppade ned i faten med havregrynsgröt. Lättmjölken späddes med tårflödet, tallrikarna svämmade över och den ljumma tragedivätskan rann ut i floder på golvet, ut mot den lilla mörka hallen där kungaparet hängde porträtt på norrväggen.

Vad hade tagit åt deras lille söte son med det krulliga vita håret, han som sjöng så rart vid skolavslutningarna och hade ritat en så fin bild av kungen redan på sin femårsdag och som borstade tänderna så duktigt att han inte hade ett enda hål och aldrig hade fått en enda anmärkning i skolan och som fått ett bokmärke föreställande drottning Silvia då han fick tredje poliosprutan utan att grina!? Vad hade hänt!?

Det kunde väl inte vara så hemskt att han insett sanningen!?

Hugwald Claes Andersen
”H C Andersen”
kulturorganets sagoberättare

 

Märkt , ,

Hugwald Claes Andersen: – Endast i sagan får sanningen plats

Med anledning av skandalen inom Länsstyrelsen Kalmar län och käbblet vid murskrället i Ottenby har kulturorganet tillskansat sig en avslappnad pratstund med redaktionens kanske viktigaste medarbetare, Hugwald Claes Andersen, även kallad H C Andersen. Han kan inte nog betona nödvändigheten av sagans närvaro i dagens splittrade och bildningsbefriade samhälle där icke välunderbyggda rörelser och åsiktsskolor kommer och går som moln på himlen – och där makten kontinuerligt missbrukar sin existens, sitt handlande, sina privilegier.

– Vi har precis fått se en landshövding göra bort sej, begå brott. Vanligt folk som gör så får böta eller gå i cell. Landshövdingen fick i stället hjälp med att planera en samhällsstödd charmoffensiv mot kommunerna. Han och länsrådet skulle ut på elvapunktsturné och berätta hur viktiga de var.

– När så kulturorganet med rätta krävde landshövdingens avgång och han omedelbart lydde, ryckte den folkfientliga regeringen in med en hjälpande hand. Kom till oss! Kom till oss och bli generaldirektör på regeringskansliet! Hela denna onda saga slutade – som den alltid gör i maktens stinkande korridorer – med en spark snett uppåt i stället för böter och kurra.

– Sagan är vår tids enda sanningsserum, menar H C Andersen och drar ett bloss på sin kritpipa. Se bara på H C Andersen! Han hade inte kunnat skriva det han skrev i annan form än sagans. Bara i sagan stog läsaren ut med att skåda den förfärliga sanningen i vitögat.

H C Andersen menar att vi måste förstå sagans väsen, att den kan vara mycket mer samhällskritisk och kontroversiellare än alla de tusen barnasagor om kattor och hundar och bebisar och blommor och äventyr som trycks varje år och som månglas ut precis som toapapper, margarin, kondomer, bensin eller ketchup på bokmässor och i köpcentrum.

Begreppet saga kommer av det germanska verbet motsvarande svenskans säga, ”något sagt”. En saga handlar ofta om moral och har en slående sensmoral. Kungar, drottningar, prinsar och prinsessor är vanliga, men även fattiga bondpojkar och flickor förekommer. I sagan får de en chans att bevisa sin duglighet för de kungliga i ett samhälle med medeltida drag.

– Ungefär så står det i ett av våra vanligaste uppslagsverk, och det stämmer bra, säger vår högt älskade sagofarbror Hugwald Claes Andersen. Inom kort publicerar kulturorganet en av mina sannsagor om den kusliga dubbelmoral som omsveper våra kungligheter och andra av maktens marionetter. Den florerar helt öppet på alla plan i alla samhällsskikt i dagens så kallade ”moderna” samhälle.

H C Andersen sitter tyst en stund. Så stoppar han åter sin kritpipa, drar låga på elddonet, får fyr på tobaken och fortsätter:

– Tyvärr har försvaret av denna medeltida maktstruktur sina starkaste anhängare bland de massor som förlorat mest på det rojalistiska barbariet, alltså de som tror på i stort sett allt som andra säjer att dom ska tro på, säger Hugwald Claes Andersen.

Sagan Allas lika värde skrev H C Andersen vid ett kafébord i Köpenhamn en vacker vårdag 1965. Redan då insåg han och många andra att det måste bli ett slut på det tusenåriga rojalistiska tramset, som utvecklades, göddes och slogs mynt av i slask-, dyng-, kvälls- och latrinpressen, påhejat av den tidens söta små Brylcreemöverklasspojkar i segelbåtar, på lustjakter, i bar och salong, på nattklubb, på bordell och i stia.

– Men den 19 juli 1976 drog sotsvarta moln in över dom klart tänkande i landet. Tjabo gifte sej och i många decennier framöver slogs alla dom rekord i medial dumhet som går att slå, fortsätter H C Andersen. Denna tid var kanske den mörkaste av alla i folkbildningens, kulturens och humanismens historia, säger Andersen och drar ett djupt bloss på kritpipan medan han tyst mumlar för sig själv… ”Det var en gång en Tjabo… Tja, kanske inledningen på en ny saga…”

I morgon publicerar vi H C Andersens saga Allas lika värde, en studie i sällan skådad samhällskritik, glasklar men skrämmande i sin skenbart idylliska framtoning – en krävande läsning för dem som fortfarande tror och vill att våra liv ska styras av gudar, tomtar, troll, landshövdingar, oknytt, kommunalråd, väsen, kungligheter, rån, länsråd och alver.


 

Märkt , , , , , ,

skandal ger plats för saga

Den rådande skandalen inom Nejmyndigheten föranleder kulturorganet att kalla in vår sagoberättare Hugwald Claes Andersen, även kallad H C Andersen, för publicering av dennes världsberömda saga Allas lika värde, skriven vid ett kafébord i Köpenhamn 1965. I den ”låter han sanningens ljus svepa över över den ruttna maktens hela smörgåsbord”, som kritikern Jörgen Svendrup en gång skrev i den danska kulturtidskriften Sandhedens Ansigt. 


 

Märkt , ,