Det finns dagar då man redan när man vaknar känner att något saknas, att något är fel. Tanken kunde inte släppa. Vad var det som skavde? Vad var det som oroade? Så klickade hjärnan till och jag insåg att jag måste ned till fyren och krogen. Det gick inte att vara utan längre. Jag måste få njuta av stekt strömming med potatismos och lingonsylt.
Jag grenslade racerhojen och vevade igång. Det gick rasande snabbt på hårdpumpade däck. Redan vid Kungsstenarna slog oset av stekt strömming emot mig i den sydliga vinden. På spurtrakorna ned mot krogen fick jag kryssa mig fram mellan bräkande får, spattiga lamm, virriga bilister, vandrare med kikare och idisslande kritter.
Jag fick min tallrik med stekt strömming och potatismos och lingonsylt och en skiva bröd och smör och gick ut i krogträdgården. Jag var ensam. Vinden var loj, fåglarna pratade. Jag la cykelhjälmen på bordet. Oh, jisses så gott det doftade av den stekta strömmingen. Njutningen kunde börja.
Jag smakade långsamt på delikatesserna… En pilfink satte sig på mitt bord och betraktade mig frågande med blanksvarta ögon. ”Tänker du bara på dej själv?”
Han fick en bit bröd och flög iväg. Dagens goda gärning var avklarad.
– Ursäkta, sa hon med mjuk röst. Får jag slå mej ned här hos dej? Det vore trevligt med lite sällskap, det är så folktomt här i coronatider…
– Ja visst, sa jag. Känn dej som hemma.
– Det var bussigt av dej. Mary heter jag. Jag är en sån där nollåtta på villovägar om du förstår…
– Jag förstår. Tag plats, dörrarna stängs! sa jag.
Mary skrattade naturligt. Hon hade vackra tänder.
– Men tro nu för all del inte att jag flörtar! sa hon med huvudet lätt på sned.
– Jag tror vad jag vill, sa jag.
Vi skrattade båda. Mary var mycket söt, klädd i enkel dräkt, ingen makeup förutom rött läppstift. Ärliga blå ögon. På högerhanden bar hon en märklig ring med en stor grön sten.
– Jag ser att du tittar på den, sa hon. Stenen är en topas. Min tvillingsyster har en likadan. Men hennes är rosenröd.
– Vackert ord, sa jag och smakade på det. Rooosenröööd. Är din syster också här?
– Nej, hon är inte här. Hon är i Köpenhamn. Hon bor där. Hon heter Dolores. Vilket namn, va! kluckade Mary och såg road ut.
Jag skrattade och sa att jag tycker om Danmark, att jag semestrat där många gånger men att jag inte förstår språket. Der er et yndigt land! försökte jag på låtsasdanska och Mary sken upp…
– Det är så mycket man kan tycka om, sa hon och såg ut som om hon tänkte på fortsättningen. Men det ska man kanske behålla för sej själv?
– Varför då? frågade jag. Varför ska man hålla det för sej själv?
Mary log.
– Vi äter en stund, sa hon en aning dämpad.
Vi åt en kort stund under tystnad. Jag tittade på henne i smyg. Hon var mycket söt.
Så sa hon:
– Du är nyfiken och det är bra. Är man inte nyfiken på andra människor har man gjort sitt.
– Gjort sitt! sa jag och skrattade. Du är drastisk.
– Ja, det är jag kanske. Men du förstår… Jag är äntligen fri! Förstår du vad det betyder, att vara fri efter en lång fångenskap?
Jag tog en klunk mineralvatten medan jag betraktade Mary genom det halvfulla glaset. Ovanför vattenytan såg jag en röd mun, blå ögon och en grön topas i en ring.
– Nyskild? frågade jag.
Mary skrattade.
– Nej, inte alls… Det var längesen, trots min relativa ungdom, sa hon och gjorde en coronaskål i luften med sitt glas.
Hon såg ut över havet. En vindfläkt rörde om i hennes hår och jag såg att hon tänkte på något…
– Jag har varit fången i ”positivismens helvete”, sa hon och tittade på mig med ett knappt märkbart leende.
– Intressant, svarade jag. Mycket intressant. Fortsätt. Ämnet intresserar mej.
– Jaså, sa hon och såg en aning förvånad ut. Jo, jag gick igenom en rad svåra händelser för omkring tio år sen. Skilsmässa, friställning, sjukdom. Allt blev svart. Jag ville inte leva.
– Men du lever! sa jag.
– Ja, men det tog tid att komma upp till ytan igen, ska du veta. Du förstår… Jag drogs in i några vänners övertygelse att man måste se allt positivt, hur svårt läget än är. Mina kära vänner ville mitt bästa, förstås. Och för att göra en lång historia kort så fick dom på olika sätt in mej i positivismens förrädiska lyckohjul…
– Positivismens förrädiska lyckohjul! härmade jag och skrattade gott. Finns det? Nu måste du berätta mera.
Mary skulle just svara då hennes telefon störde vårt samtal. Mary ursäktade sig.
– Jo, jag sitter på Öland och lunchar med en helt främmande man och pratar om ditten och datten, förstår du.
– Jag biktar mej! sa hon och skrattade högt.
Jag skrattade också. Medan jag åt en halv strömming avslutade Mary samtalet.
– Det var Dolores, sa hon.
– Det ante mej, sa jag. Din syster!
– Du har bra minne, log Mary. Jag är så orolig för henne… Verkligen orolig!
– Sååå, sa jag. På vilket sätt?
– Asch, låt oss tala om nåt trevligare i stället, svarade Mary med spelad irritation. Hon var mycket söt.
– Men du har sagt A. Nu får du säga B också. Berätta varför du hamnade i ett helvete? Vad blev fel? Är det fel att vara positiv? frågade jag.
– Njae, riktigt så enkelt är det inte, sa Mary. Man kan visst vara positiv. Men du måste rymma hela registret. Det är det som är det viktigaste. Ska du spela fotboll måste du göra det på en hel fotbollsplan. På bara en planhalva går allt fel. Det blir bara mål åt ett håll, och spelets hela idé kraschar.
– Jag förstår liknelsen, sa jag. Ett noll. Fortsätt!
Och Mary fortsatte.
– Mina vänners bedrägliga positivism gick ut på att du måste ge plats för ett liv där allt ska vara positivt, roligt, enkelt, skönt, lätt, bekvämt, intressant. Detta falsarium är dömt att bli ett helvete, ett positivt helvete.
– Fortsätt, sa jag.
– Oj, vad jag babblar, sa Mary och skrattade. Och bara om mej själv. Men vi får tala om dej när jag berättat färdigt…
– Vi får se, sa jag. Fortsätt!
– Mina vänner övertygade mej successivt om att man måste se det bästa i allt, förtränga det tråkiga och besvärliga. Att alltid tro att allt ska bli bra. Alltid vara positiv – till allt!
– Men spontant måste jag säja att det låter behagligt – att välja bort eländet, sa jag. Måste jag välja mellan en kopp cyanid och en kopp kaffe är valet lätt.
– Ja, så kände jag också. Men nu är det du som är drastisk. Det var skönt att tro att allt skulle fixa sej, att allt var bra, att allt skulle gå bra. Det var ett evigt tjat om ”bra jobbat”, ”lycka till”, ”carpe diem” ”se ljuset i tunneln” och annat som jag då trodde på men som jag i dag betraktar som mentalt trams utan mening. Mitt i detta konstlade lyckorus miste jag ett barn…
Jag sa ingenting medan jag tittade djupt in i hennes ögon. Jag kunde inte säga något. Jag hittade inga ord.
Efter en kort paus fortsatte Mary:
– Jag hade dansat en tid i paradiset. Nu blev jag gäst i helvetet. Jag satt fast i en mental snara. Jag kraschlandade.
– Oj, sa jag. Och…
Men så träffade jag en man på nätet som jag började brevväxla med…
– Och…, sa jag.
– Vi har aldrig träffats, han bor på andra sidan jordklotet, i Australien. Han var klok. Han är klok! Lyssnande, känslig men mitt upp i allt stark – en solitär. Han fick mej att inse att positivismen är en irrlära, lika farlig som religion. Bara en dåre kan ha som mål att förneka livets tunga sidor eller vilja leva för evigt genom att om och om igen intala sej att en massa tomma fraser är sanna – om än välformulerade.
– Det kan jag hålla med om, sa jag. Din vän är klok – och du har blivit det!
Mary skrattade högt.
– Tack min käre lyssnande vän, sa Mary med glimten i ögat. Hur som helst… Ganska snart brast bojorna och jag kände mej fri för första gången i livet – tack vare min brevvän. Jag släppte loss hela mitt intellekt, alla känslor, hela mej, starkt och svagt, bra och dåligt, mörkt och ljust.
– Underbart, sa jag. Gå på!
– Jag märkte snart att jag stog ut med smärta. Jag kunde framhärda i det svarta, jag blev starkare och starkare… Och när jag sen fick anledning att känna lycka blev den enorm – på riktigt. Jag var befriad från positivismens förljugna helvete.
Mary gjorde en kort konstpaus medan jag följde hennes ögon med blicken…
– Det låter kanske märkligt, det förstår jag, sa hon…
– Nej då, svarade jag. Jag ser ingenting konstigt med det. Jag är sen länge inne i samma tankebanor…
Mary tittade på mig. Kanske såg hon en vän.
– I dag tar jag in allt med samma starka livskänsla, sa hon. I dag är jag ofta lycklig – men långt ifrån alltid. Förr var jag bara låtsaslycklig.
Mary log och la sin hand på min. Så ryckte hon till…
– Förlåt. Jäkla corona! sa hon.
Jag skrattade.
– Jag ser att du är lycklig, sa jag. Kanske blir du ännu lyckligare av en kopp kaffe?
– Du är då för go, sa Mary och tindrade.
Hon satt omgiven av ett slags skimmer, något påtagligt men som inte gick att ta på.
Jag gick in och hämtade riktigt svart kaffe. Jag satte ned en kopp framför henne.
– Tack snälla, sa hon och log.
Jag satte mig, rörde tankfullt i koppen, njöt av den vackra dagen. Den loja vinden hade blivit ännu svagare, fåglarna hördes ännu bättre. Jag tänkte på att det Mary hade berättat har jag själv många gånger känt.
Hon förde kaffekoppen mot munnen med vänster hand. På ringfingret satt en ring med en rosenröd topas.
– Jag är så lycklig i dag, fortsatte hon. Ja, alla dagar. Jag ser allt i bara positiva termer. För mej finns numera bara lycka och framgång. Allt det trista och svåra har jag lagt bakom mej. Jag ser bara det jag vill se! Jag känner ingen smärta, ingen ångest. Allt är bara en stor fest – en fest för livet. Carpe diem! Och det är så förbaskat skönt att vara borta från Köpenhamn en tid.
Jag svarade inte.
Hennes smartphone började spela. Hon ursäktade sig.
– Men Mary, då! Det var på tiden att du hörde av dej… Är du i Stockholm?
Hon satt tyst en stund och lyssnade road med spelande gröna ögon. Hon var mycket söt.
– Jaså, du är i Australien! Det var verkligen en överraskning. Bra jobbat! sa hon medan hon betraktade mig leende, en aning inåtvänt…
