Etikettarkiv: Kåseri

Charlie

Han skällde som besatt. Han stod mitt på cykelleden. Jag har sällan fått en sån utskällning. Saliven stänkte, hörntänderna blottades.
Jag stannade.
– Vad heter besten? frågade jag matte.
– Charlie, sa matte och log.
– Trevligt, sa jag. Min första hund hette också Charlie.

Besten tystnade. Vi kelade lite. Han var två decimeter hög, fyra lång.

– Bor ni här? frågade jag.
– Ja, fast egentligen bor vi i Stockholm. Men nu har vi bott i Albrunna sen januari, sa matte.
– Coronaflyktigar, fyllde husse i.

Vi talade om Öland kontra storstan.
– Det är mörkt här, sa husse.
– Och tyst, sa matte.
– Ja, här finns lugnet, sa jag. Kan man inte roa sej själv ska man inte bo här.
– Så sant, sa matte. Vi som gillar teater och opera, hmmm…
– Då har ni kommit helt vilse, avbröt jag.

Men när samtalet var slut ledde Öland över Stockholm med 2-1 efter 1-1 i paus.

Charlie tittade på mig med frågande ögon.
Matte, husse och jag utbytte namn och sa so long.

Efter fem minuter frågade jag mig själv vad matte och husse hette. Glömt!
Men Charlie kommer jag ihåg – trots att han varit död i över 55 år.

Märkt , ,

Kåseri: Jazz

truten_8

Efter några mils cykling blev det dags för en kortare paus. Den blev längre än jag tänkt mig.

Lugnt i hamnen. Vind från söder. Sol. Jag hade tagit första tuggan på mitt favoritäpple av märket Jazz, från Frankrike. Då gled en skugga hastigt över asfalten. Något kom från skyn. Han slog sig ned fem meter från mig, tittade på mig med självsäker blick, reste på huvudet, sträckte på kroppen för att göra sig riktigt majestätisk.

– Vad löjlig du ser ut, sa jag. Du är en riktig fjant.
– Du vet inte vem du talar med, sa han. Ta tillbaka det där!
– Aldrig i livet, sa jag. Stick!
– Chilla nu lite va, sa han. Och lyssna på mej. Jag har viktiga saker att säja dej, sa han.
– Du är bara löjlig, sa jag.

Han sträckte på sig ännu mera, kom med stadiga steg mot mig. Tre meter från mig stannade han.

– Där sitter du och äter äpple utan en tanke på att dela med dej, sa han.
– Just det, sa jag. Här sitter jag och mumsar äpple utan en tanke på att dela med mej – till dej i alla fall.
– Du är en rå typ, sa han. Och ändå brukar du kalla dej humanist och till och med filantrop!
– Just det, sa jag. Humanist och filantrop. Men stick nu. Äpple är ingenting för dej. Du ska käka fisk och inget annat!
– Lätt för dej att säja. Det finns ingen fisk, sa han.
– Finns ingen fisk. Vad fan menar du? frågade jag.
– Den har ni människor tagit kol på. Det vet du nog, sa han.
– Tagit kol på… Det var väl att ta i, sa jag.
– Du är en löjlig figur, sa han. Patetisk! Du vet att ni människor har förgiftat haven, rovfiskat i hela Östersjön för att mata odlad lax i Norge. Det vet du, men ändå sitter du där och kan inte ens dela med dej av ditt äpple. Jag är utsvulten, men det bryr dej du inte om! Du är en egoist och ingenting annat.
– Bryr och bryr… Jag menar bara att du inte ska äta äpplen…
– Ska och ska, sa han. Vill du att jag ska dö i stället? Jag måste äta vad jag hittar att äta, vad som finns. Och det är inte mycket, sa han. Du går på ICA och köper käk från hela världen. Men jag!

Jag gav upp. Killen hade rätt. Det var bara att erkänna. Vi människor beter oss som hycklare. Han fick bit för bit av mitt fina Jazzäpple. Han åt med makalös aptit. Han svalde stora bitar rakt av, utan att tugga. Han åt till och med upp skrotten. Han måtte ha varit helt utsvulten, stackar´n.

– Tack, sa han.
– Ingen orsak, sa jag.
Han dröp av på lugna vingslag. Vilket öde att behöva äta äpplen när man ska äta fisk!

Jag tog hojen förbi ICA i Grönhögen och köpte fyra äpplen. Jag valde de av märket Jazz. De är dyrast. Men godast. Jag unnar mig dem. Man är väl filantrop.

truten_sväljer

truten_skrotten


 

Märkt ,

Kåseri: Ringen

krogen_fyrplatsen

Det finns dagar då man redan när man vaknar känner att något saknas, att något är fel. Tanken kunde inte släppa. Vad var det som skavde? Vad var det som oroade? Så klickade hjärnan till och jag insåg att jag måste ned till fyren och krogen. Det gick inte att vara utan längre. Jag måste få njuta av stekt strömming med potatismos och lingonsylt.

Jag grenslade racerhojen och vevade igång. Det gick rasande snabbt på hårdpumpade däck. Redan vid Kungsstenarna slog oset av stekt strömming emot mig i den sydliga vinden. På spurtrakorna ned mot krogen fick jag kryssa mig fram mellan bräkande får, spattiga lamm, virriga bilister, vandrare med kikare och idisslande kritter.

Jag fick min tallrik med stekt strömming och potatismos och lingonsylt och en skiva bröd och smör och gick ut i krogträdgården. Jag var ensam. Vinden var loj, fåglarna pratade. Jag la cykelhjälmen på bordet. Oh, jisses så gott det doftade av den stekta strömmingen. Njutningen kunde börja.

Jag smakade långsamt på delikatesserna… En pilfink satte sig på mitt bord och betraktade mig frågande med blanksvarta ögon. ”Tänker du bara på dej själv?”

Han fick en bit bröd och flög iväg. Dagens goda gärning var avklarad.

– Ursäkta, sa hon med mjuk röst. Får jag slå mej ned här hos dej? Det vore trevligt med lite sällskap, det är så folktomt här i coronatider…

– Ja visst, sa jag. Känn dej som hemma.

– Det var bussigt av dej. Mary heter jag. Jag är en sån där nollåtta på villovägar om du förstår…

– Jag förstår. Tag plats, dörrarna stängs! sa jag.

Mary skrattade naturligt. Hon hade vackra tänder.

– Men tro nu för all del inte att jag flörtar! sa hon med huvudet lätt på sned.

– Jag tror vad jag vill, sa jag.

Vi skrattade båda. Mary var mycket söt, klädd i enkel dräkt, ingen makeup förutom rött läppstift. Ärliga blå ögon. På högerhanden bar hon en märklig ring med en stor grön sten.

– Jag ser att du tittar på den, sa hon. Stenen är en topas. Min tvillingsyster har en likadan. Men hennes är rosenröd.

– Vackert ord, sa jag och smakade på det. Rooosenröööd. Är din syster också här?

– Nej, hon är inte här. Hon är i Köpenhamn. Hon bor där. Hon heter Dolores. Vilket namn, va! kluckade Mary och såg road ut.

Jag skrattade och sa att jag tycker om Danmark, att jag semestrat där många gånger men att jag inte förstår språket. Der er et yndigt land! försökte jag på låtsasdanska och Mary sken upp…

– Det är så mycket man kan tycka om, sa hon och såg ut som om hon tänkte på fortsättningen. Men det ska man kanske behålla för sej själv?

– Varför då? frågade jag. Varför ska man hålla det för sej själv?

Mary log.

– Vi äter en stund, sa hon en aning dämpad.

Vi åt en kort stund under tystnad. Jag tittade på henne i smyg. Hon var mycket söt.

Så sa hon:

– Du är nyfiken och det är bra. Är man inte nyfiken på andra människor har man gjort sitt.

– Gjort sitt! sa jag och skrattade. Du är drastisk.

– Ja, det är jag kanske. Men du förstår… Jag är äntligen fri! Förstår du vad det betyder, att vara fri efter en lång fångenskap?

Jag tog en klunk mineralvatten medan jag betraktade Mary genom det halvfulla glaset. Ovanför vattenytan såg jag en röd mun, blå ögon och en grön topas i en ring.

– Nyskild? frågade jag.

Mary skrattade.

– Nej, inte alls… Det var längesen, trots min relativa ungdom, sa hon och gjorde en coronaskål i luften med sitt glas.

Hon såg ut över havet. En vindfläkt rörde om i hennes hår och jag såg att hon tänkte på något…

– Jag har varit fången i ”positivismens helvete”, sa hon och tittade på mig med ett knappt märkbart leende.

– Intressant, svarade jag. Mycket intressant. Fortsätt. Ämnet intresserar mej.

– Jaså, sa hon och såg en aning förvånad ut. Jo, jag gick igenom en rad svåra händelser för omkring tio år sen. Skilsmässa, friställning, sjukdom. Allt blev svart. Jag ville inte leva.

– Men du lever! sa jag.

– Ja, men det tog tid att komma upp till ytan igen, ska du veta. Du förstår… Jag drogs in i några vänners övertygelse att man måste se allt positivt, hur svårt läget än är. Mina kära vänner ville mitt bästa, förstås. Och för att göra en lång historia kort så fick dom på olika sätt in mej i positivismens förrädiska lyckohjul…

– Positivismens förrädiska lyckohjul! härmade jag och skrattade gott. Finns det? Nu måste du berätta mera.

Mary skulle just svara då hennes telefon störde vårt samtal. Mary ursäktade sig.

– Jo, jag sitter på Öland och lunchar med en helt främmande man och pratar om ditten och datten, förstår du.

– Jag biktar mej! sa hon och skrattade högt.

Jag skrattade också. Medan jag åt en halv strömming avslutade Mary samtalet.

– Det var Dolores, sa hon.

– Det ante mej, sa jag. Din syster!

– Du har bra minne, log Mary. Jag är så orolig för henne… Verkligen orolig!

– Sååå, sa jag. På vilket sätt?

– Asch, låt oss tala om nåt trevligare i stället, svarade Mary med spelad irritation. Hon var mycket söt.

– Men du har sagt A. Nu får du säga B också. Berätta varför du hamnade i ett helvete? Vad blev fel? Är det fel att vara positiv? frågade jag.

– Njae, riktigt så enkelt är det inte, sa Mary. Man kan visst vara positiv. Men du måste rymma hela registret. Det är det som är det viktigaste. Ska du spela fotboll måste du göra det på en hel fotbollsplan. På bara en planhalva går allt fel. Det blir bara mål åt ett håll, och spelets hela idé kraschar.

– Jag förstår liknelsen, sa jag. Ett noll. Fortsätt!

Och Mary fortsatte.

– Mina vänners bedrägliga positivism gick ut på att du måste ge plats för ett liv där allt ska vara positivt, roligt, enkelt, skönt, lätt, bekvämt, intressant. Detta falsarium är dömt att bli ett helvete, ett positivt helvete.

– Fortsätt, sa jag.

– Oj, vad jag babblar, sa Mary och skrattade. Och bara om mej själv. Men vi får tala om dej när jag berättat färdigt…

– Vi får se, sa jag. Fortsätt!

– Mina vänner övertygade mej successivt om att man måste se det bästa i allt, förtränga det tråkiga och besvärliga. Att alltid tro att allt ska bli bra. Alltid vara positiv – till allt!

– Men spontant måste jag säja att det låter behagligt – att välja bort eländet, sa jag. Måste jag välja mellan en kopp cyanid och en kopp kaffe är valet lätt.

– Ja, så kände jag också. Men nu är det du som är drastisk. Det var skönt att tro att allt skulle fixa sej, att allt var bra, att allt skulle gå bra. Det var ett evigt tjat om ”bra jobbat”, ”lycka till”, ”carpe diem” ”se ljuset i tunneln” och annat som jag då trodde på men som jag i dag betraktar som mentalt trams utan mening. Mitt i detta konstlade lyckorus miste jag ett barn…

Jag sa ingenting medan jag tittade djupt in i hennes ögon. Jag kunde inte säga något. Jag hittade inga ord.

Efter en kort paus fortsatte Mary:

– Jag hade dansat en tid i paradiset. Nu blev jag gäst i helvetet. Jag satt fast i en mental snara. Jag kraschlandade.

– Oj, sa jag. Och…

Men så träffade jag en man på nätet som jag började brevväxla med…

– Och…, sa jag.

– Vi har aldrig träffats, han bor på andra sidan jordklotet, i Australien. Han var klok. Han är klok! Lyssnande, känslig men mitt upp i allt stark – en solitär. Han fick mej att inse att positivismen är en irrlära, lika farlig som religion. Bara en dåre kan ha som mål att förneka livets tunga sidor eller vilja leva för evigt genom att om och om igen intala sej att en massa tomma fraser är sanna – om än välformulerade.

– Det kan jag hålla med om, sa jag. Din vän är klok – och du har blivit det!

Mary skrattade högt.

–  Tack min käre lyssnande vän, sa Mary med glimten i ögat. Hur som helst… Ganska snart brast bojorna och jag kände mej fri för första gången i livet – tack vare min brevvän. Jag släppte loss hela mitt intellekt, alla känslor, hela mej, starkt och svagt, bra och dåligt, mörkt och ljust.

– Underbart, sa jag. Gå på!

– Jag märkte snart att jag stog ut med smärta. Jag kunde framhärda i det svarta, jag blev starkare och starkare… Och när jag sen fick anledning att känna lycka blev den enorm – på riktigt. Jag var befriad från positivismens förljugna helvete.

Mary gjorde en kort konstpaus medan jag följde hennes ögon med blicken…

– Det låter kanske märkligt, det förstår jag, sa hon…

– Nej då, svarade jag. Jag ser ingenting konstigt med det. Jag är sen länge inne i samma tankebanor…

Mary tittade på mig. Kanske såg hon en vän.

– I dag tar jag in allt med samma starka livskänsla, sa hon. I dag är jag ofta lycklig – men långt ifrån alltid. Förr var jag bara låtsaslycklig.

Mary log och la sin hand på min. Så ryckte hon till…

– Förlåt. Jäkla corona! sa hon.

Jag skrattade.

– Jag ser att du är lycklig, sa jag. Kanske blir du ännu lyckligare av en kopp kaffe?

– Du är då för go, sa Mary och tindrade.

Hon satt omgiven av ett slags skimmer, något påtagligt men som inte gick att ta på.

Jag gick in och hämtade riktigt svart kaffe. Jag satte ned en kopp framför henne.

– Tack snälla, sa hon och log.

Jag satte mig, rörde tankfullt i koppen, njöt av den vackra dagen. Den loja vinden hade blivit ännu svagare, fåglarna hördes ännu bättre. Jag tänkte på att det Mary hade berättat har jag själv många gånger känt.

Hon förde kaffekoppen mot munnen med vänster hand. På ringfingret satt en ring med en rosenröd topas.

– Jag är så lycklig i dag, fortsatte hon. Ja, alla dagar. Jag ser allt i bara positiva termer. För mej finns numera bara lycka och framgång. Allt det trista och svåra har jag lagt bakom mej. Jag ser bara det jag vill se! Jag känner ingen smärta, ingen ångest. Allt är bara en stor fest – en fest för livet. Carpe diem! Och det är så förbaskat skönt att vara borta från Köpenhamn en tid.

Jag svarade inte.

Hennes smartphone började spela. Hon ursäktade sig.

– Men Mary, då! Det var på tiden att du hörde av dej… Är du i Stockholm?

Hon satt tyst en stund och lyssnade road med spelande gröna ögon. Hon var mycket söt.

– Jaså, du är i Australien! Det var verkligen en överraskning. Bra jobbat! sa hon medan hon betraktade mig leende, en aning inåtvänt…


 

Märkt ,

Kåseri: westernhatten

krogen_fyrplatsen

Jag längtade efter stekt strömming med potatismos och lingonsylt så jag tog cykeln ned till fyren. Vädret var fint och det gick att sitta ute och äta om man bara höll avstånden. Det var inte svårt för vi var nog bara fem sex gäster bland de tiotal borden.

Den stekta strömmingen smakade prima, potatismoset också. Även lingonsylten var god.

Medan jag satt där och åt stekt strömming med potatismos och lingonsylt tänkte jag på författaren Ernest Hemingway – av alla människor och av någon anledning. Under tiden jag åt blev hans närvaro allt tydligare. Efter några minuter hände det som jag tidigare hållit för absolut omöjligt. Han satt mittemot mig. Han bar westernhatt och han åt precis som jag stekt strömming med potatismos och lingonsylt. Men han drack inte vatten som jag utan tog sig då och då en hutt ur en liten plunta.

– Hello, sa han lugnt och såg mig i ögonen. It’s been a long time since you read me…

– Ja, sa jag. Jag läste dej kanske för mycket en tid. Jag läste om dej gång på gång. Du har skrivit några mästerverk men också en hel del skit.

– Ja, mycket blev dynga. Men kul att du gillar en del. Vill du ha dej en sup så säg bara till, sa Ernest.

– Nej tack, sa jag. Jag kör. Cykel!

Ernest skrattade och lade sin westernhatt på bordet bredvid min cykelhjälm.

– It´s made of kangaroo leather, tillade han leende medan han gjorde några små förklarande hopp med fingrarna.

Vi åt vår stekta strömming med potatismos och lingonsylt under nån minuts tystnad.

– Vad är det som gör dej till en så stor författare? frågade jag.

Ernest tittade tankfullt upp på molnen och svarade sen med röst färgad av eftertanke:

– Konsten att skriva är konsten att upprepa sej.

– Hur menar du? frågade jag.

– Jo, precis som livet. Du måste upprepa dej. Allt upprepar sej. Det finns inget nytt, you know… Konsten att skriva är konsten att upprepa sej på ett sätt som inte känns konstlat – om du förstår vad jag menar. I exempelvis Och solen har sin gång upprepar jag mycket, gång på gång. Och ingenting säjs rakt ut. Det där har jag renodlat i många av mina noveller och det är kanske min styrka att få upprepningar att kännas lika självklara som dom som säjer dom – och som livet självt…

– Jag minns en, sa jag… Den handlade om en kvinna och en man i en tågkupé och om jag minns rätt låter du kvinnan ställa samma fråga säkert tio gånger i den korta texten.

– Well, sa Ernest och log. Många konstnärer målar samma motiv hela livet. Människan blir aldrig nöjd. Människor upprepar sej ständigt, you know. Och det finner vi helt naturligt, eller hur? Allt är egentligen samma samma hela tiden, bara i lite nya vinklar, i nytt ljus, kanske på nya ställen. Du vet i stora drag hur dagen blir redan när du vaknar. Du vet vad dina vänner kommer att säja nästa gång du träffar dom. Människor säjer samma saker genom hela livet, tänker på samma sätt år efter år. Dom blir äldre till det yttre men är sej precis lika inombords. Nothing is new under the sun, you know.

– Jag förstår, sa jag och skrattade. Kan du ge mej ett exempel på hur du skulle skriva en novell om vårt möte här i dag? Kan du göra det så jag kan lägga ut din text på min blogg?

– Of course, sa Ernest och tog fram en svart reservoarpenna och ett litet linjerat block ur innerfickan.

– Ponera, sa han. Ponera att jag skulle skriva en novell om hur du och jag möttes här nere vid fyren en dag i maj 2020…

– Ja…, sa jag.

– Hmmm, sa Ernest.

Ernest Hemingway började skriva. Orden tog långsamt fäste på papperet. Han skrev med fast hand, med markerad stil…

– I dag är jag för gammal för att stå och skriva som jag alltid gjorde i min krafts dagar, skrockade han medan han plitade.

Det gick några minuter.

– Ungefär så här skulle jag börja, sa han, tog sig en snabb hutt ur pluntan och började högläsa:

Jag längtade efter stekt strömming med potatismos och lingonsylt så jag tog cykeln ned till fyren. Vädret var fint och det gick att sitta ute och äta om man bara höll avstånden. Det var inte svårt för vi var nog bara fem sex gäster bland de tiotal borden. Den stekta strömmingen smakade prima, potatismoset också. Även lingonsylten var god. Medan jag satt där och åt stekt strömming med potatismos och lingonsylt tänkte jag på författaren Ernest Hemingway – av alla människor och av någon anledning. Under tiden jag åt blev hans närvaro allt tydligare. Efter några minuter hände det som jag tidigare hållit för absolut omöjligt. Han satt mittemot mig. Han bar westernhatt och han åt precis som jag stekt strömming med potatismos och lingonsylt. Men han drack inte vatten som jag utan tog sig då och då en hutt ur en liten plunta.

Ernest rev ut tre fullskrivna sidor ur blocket och räckte mig.

– So I would start, sa han med ett vänligt leende.

Jag tackade och gick in på krogen för att beställa två kaffe.

När jag kom ut igen var Ernest borta.

Westernhatten låg kvar på bordet.

I hatten läste jag: Made of kangaroo leather.


 

Märkt , , ,

En helt vanlig dag

I torsdags cyklade jag ner till fyren för att äta stekt strömming med potatismos och lingonsylt. Krogen var stängd.

Jag klev in och beställde stekt strömming med potatismos och lingonsylt. Det var svinkallt och blåsigt. Jag satte mig i den stekande solen bakom en knut där det var helt vindstilla.

Jag var enda gästen. Mitt emot mig satt en bister man i svart rock och pälsmössa. Han åt stekt taggtråd som han sköljde ned med saltsyra. Man blir hungrig när den krog man besöker är stängd och man att man därför blir utan mat. Strömmingen med potatismoset och lingonsylten smakade förträffligt. Den var ännu godare än vanligt. Jag njöt.

Mannen mitt emot mig åt under tystnad. Så la han ned besticken, såg allvarligt på mig och sade med monoton röst:
– Jag har bara två intressen. Det ena är att samla kapsyler. Det andra är att samla pengar. Det finns ett strålande enkelt sätt i dag att bli rik. Det handlar om placeringar och att placera rätt. Du känner nog inte till att 298 europeiska papper på det europeiska indexet Euro Stoxx 600 väntas under det kommande året öka vinsten med minst tolv procent per aktie. Du gör bara så här…

Hon var mycket vacker med ögon som diamanter. Hon åt strömming med potatismos och lingonsylt. Hon la ned besticken och tittade upp mot mig och log, tog min hand i sin varma och frågade stilla och så tyst att mannen i den svarta rocken och pälsmössan inte skulle höra:

– När vi har ätit färdigt strömmingen och potatismoset och lingonsylten kan vi kanske gå ut på alvaret och sätta oss där och vänta in den mörka natten och drunkna i stjärnornas ljus och glömma allt futtigt och fattigt och aldrig mer tänka på marknadsandelar och räntor och utvecklingsmöjligheter och synergieffekter och PK och för evigt glömma tendenser och prognoser och powerpointpekande specialister på mördande trista möten med kaffe och torra kakor och fraser och tomma ord i liv utan mening, om teveprogram utan själ, om framtid utan ljus, om längtan utan mål, om ord som ingen vet vad dom betyder, om samma samma?


 

Märkt ,

vad vet den ena handen om den andra?

Det kom ett sms från PostNord: ”Din beställning från Telia går nu att hämta i Mörbylånga”.

Jag har inte beställt nåt från Telia så jag raderade sms:et.

Samtidigt knackade underentreprenör från Telia på dörren och sa:

– God dag i stugan, nu ska vi byta er gamla router. Den gamla är verkligen gammal och den nya blir så fin. Och så bra. Den bästa vi har. Ett racerpaket!”

Underentreprenören bytte router och vi blev utan datakommunikation i ett dygn. Dagen därpå kom entreprenören tillbaka och tryckte på en knapp. Nätet funkade igen.

Att lämna enkel manual till sina kunder har Telia aldrig tänkt på. ”Allt finns på nätet” blev svaret på min fråga.

Dagarna gick. Nu kom avi från PostNord. ”Snart går paketet från Telia i Ljungby i retur.”

Jag ringde Telia i Ljungby. ”Det slagna numret används inte”, sa röst. Jag ringde Telia i Stockholm och frågade varför de skickar varor från Ljungby till mig som jag inte har beställt.

– Men Telia har ingenting med Ljungby att göra, sa damen. Ring det här numret i stället…

Jag slog det. Kom till kille som verkligen gav järnet. Han sökte och sökte, letade, försvann och återkom. Han var Telias Sherlock Holmes. Han berättade att Telias huvudlager ligger i Ljungby. Han letade vidare, jag sippade på mitt kaffe…

– Nu har jag det! skrek han.

– Ja ha… Äntligen!

– Du har fått vår allra finaste router, värstingmodellen!

– Men jag har ju precis fått en ny router…

– Skippa den. Den är bara dynga i jämförelse med denna. Den här är rena racerpaketet! Grattis!

– Tack, sa jag.

Nu ser jag med spänning fram mot nästa sms, nästa avi…


 

Märkt ,

ärlighet varar längst, eller…

På mängder av sajter varnas vi nu för tiden för bedragare. De tycks vara överallt. Hälften av min e-post kommer från lycksökare eller bedragare. När jag senast var inne på min banksajt höjdes genast ett varningens finger mot mig. Se upp! Det fick mig att skriva det lilla kåseriet nedtill.


Ärlighet uppskattas av alla. Vi vill ha ärliga politiker, ärliga partners, vi hyllar ärligheten i dom mest skilda sammanhang… Eller är såna påståenden bara floskler?

Tror vi verkligen att det finns människor som alltid är ärliga? Är vi så godtrogna? Är inte allt mer eller mindre lögn? Ljuger vi inte som hästskojare allihop? Vad döljer vi inte med mode och kläder, till exempel? Med makeup? Med slitna fraser, med roller, bilmärken och briefing, input och output? Och har du nånsin pratat med en sportfiskare som inte lagt till ett par kilo på fångsten?

– Att vara ärlig karl är farlig sak, säger Shakespeares Othello. Jag undrar varför. Vad menar karln, Shakespeare alltså? Är det säkrast att vara oärlig – om man är karl?

Man hör ofta att folk var ärligare förr. Ska vi tro på det? Men i och för sig… Det finns faktiskt tecken som tyder på att till och med myndigheter har insett att man kanske var det. Skattemyndigheten lär ha tagit bort det högtidliga löftet i självdeklarationen: ”på heder och samvete”… Kanske för att vi inte längre orkar med såna kraftiga lögner!?

Jag frågar mig: Är det så lyckat med den här svenska längtan efter ärlighet? Vänner till mig påstår att man i Frankrike uppskattar småmyglande och klärobskyra människor i makt och politik. Det är kanske ett tecken på ärlighet: Att inse att såna är vi allihop!

”Uppriktighet är inte att säga allt man tänker, utan mena allt man säger”, skrev den romerske historieskrivaren Livius kring tiden för Kristi födelse. Detta råd kunde väl platsa i vilken samlevnadsspalt som helst i dagens kvälls- och veckopress.

I bibeln brassar man på ordentligt! ”Att ljuga om någon är lika skadligt som att slå honom med en yxa, såra honom med ett svärd eller skjuta honom med en vass pil”, står det i Ordspråksboken…

Ökända bedragare lever på vår maniska längtan efter ärlighet. Bedragare uppträder synnerligen ärligt, inger förtroende, skänker oss den känsla av stabilitet som vi så ofta saknar. Tack vare denna ”lömska ärlighet” kan dom lura oss till månen:

– Han var ju så underbar! har många barskrapade sol-och-vårade kvinnor sagt i rättssalen – och verkligen menat det.

En av mina söners största behållning av lumpen var en officer som verkligen var ärlig och sa sanningen när han påstod att ”ett fast och säkert uppträdande kan dölja oceaner av osäkerhet.”

Européerna är nog det ärligaste folk man kan tänka sig. Eller åtminstone svenskarna. Njae, det var väl lite för mycket sagt. Ölänningarna är nog ärligast, åtminstone dom på södra Öland. Nä, det stämmer nog inte heller. Det är nog bara dom i Södra Möckleby man kan lita på.

Nä, ska jag vara riktigt ärlig så är det bara du och jag som är ärliga…

Men… om jag tänker efter en sista gång… Så känner jag att… Ja, det är lika bra att säga det rakt ut: Det är nog bara jag som är riktigt, riktigt genomärlig.


 

Märkt , , ,

Anders

krogen_fyrplatsen

Vi var enda gäster vid fyrplatsens krog en julionsdag. Det var molnigt efter ett lätt regn. Den här gången beställde jag stekt strömming med potatismos och lingon.

– Jag sätter mej här vid dej, sa han och sträckte fram handen. Anders heter jag. Det ska bli gott med strömming.
– Staffan, sa jag. Sätt dej, du! Jaså, du kör strömming du me?

Han såg ut som en skäggig litteraturkritiker i skinnställ vid en större dagstidning. Men det var han inte.

– Jag tycker jag har sett dej förut, sa jag…
– Det tror jag inte, sa Anders. Jag bor i Göteborg och är speciallärare där på en massa problemskolor.
– Ååh, fy fan, sa jag. Det låter jobbigt.
– Det är bara förnamnet, svarade Anders. Man är mer polis än lärare. Men jag klarar mej tack vare en besvärlig sjukdom.
– Men du ser jäkligt frisk ut, kontrade jag.
– Tack, men skenet bedrar. Jag är nämligen spontan. Sen länge svårt insjuknad i spontanitet, skulle man kunna säga. Du såg det nyss. Hur många skulle sätta sig vid dej när alla andra bord är lediga?

Jag skrattade.
– Ja, det är sant, sa jag. Men dom flesta skulle nog vilja va spontanare än dom är. Tror du inte det?
– Jo, det må så vara. Men jag är superspontan. Vill du höra senaste grejen?
– Jag är idel öra, svarade jag.
Och Anders berättade:

* * *

Min fru gav mej lappen. Där stog ”Tre deciliter grädde”. Jag skulle ändå till city med en kompis så en snabbrunda på ICA gjorde mej ingenting. Kompisen och jag gick in på Brumbergs Motor. Kompisen skulle köpa nya motorcykelhandskar. Men han är noggrann och tar tid på sej, rena motsatsen till mej. Allt han gör tar evigheter.

När han provade fjärde paret handskar gick jag en sväng för att få röra på kroppen.
”I´m back in a minute”, sa jag.

Jag lufsade runt på måfå och kom efter en stund tillbaka till Brumbergs Motor. Kompisen stog fortfarande och provade handskar. Utanför entrén stog några enorma motorcyklar och på skoj satte jag mej på en. Där satt jag skönt och väntade på min långsamme polare…

”Gillar du den?” sa killen.
Jag ryckte till. Vad menade han?
”Gillar va då?” svarade jag.
”Bågen”, sa killen.
”Aha”, sa jag. ”Ja, den ja. Ja, den är förbaskat behaglig att sitta på. Jag väntar på en kompis. Han är inne och köper motorcykelhandskar så jag hoppas jag kan sitta här en stund till…”
”Jag förstår”, sa killen. ”Sitt kvar du. Men… du kanske vill ta dej en provtur?”
”Tja”, sa jag. Det vore kul. ”Det är nog fyrtio år sen senast…”

Killen tog fram nyckeln, startade maskinen och visade mej växlingslägena. Sen tuffade jag iväg utan egentligt mål…

Det tog en halvtimme till innan kompisen var färdig med sitt handskinköp. Han såg stolt ut när han kom vinkande ut från affären med handskarna på händerna.

”Det här är grejor, det Anders. Vilka vantar, va! Så jäkla sköna. Och superkvalite. Men dyra som fan. Sexhundra. Men vad gör det om hundra år. Nå, har du köpt grädden?”
”Nä”, svarade jag. ”Det blev nåt annat…”
”Jaså”, sa kompisen. ”Vad då?”
”En båge”, sa jag.
”En båge?!” sa kompisen.
Jag pekade på bågen jag satt på.
”En Honda”, sa jag.

Kompisen stog tyst, tittade på bågen, sen på mej.
”Vad fick du ge?” frågade han.
”Trehundrasextiofem papp”, svarade jag. ”Jag fick ner den tjugo”.

Vi stod tysta en stund.

”Du är förbanne mej den tokigaste polare jag har”, sa kompisen.
”Nu åker vi.” sa jag.
”Hem?” frågade kompisen.
”Nej”, svarade jag. ”Till ICA. Jag måste köpa grädde.”

* * *

Vi åt en stund under tystnad. Strömmingen var god, välstekt, aromatisk. Vinden svag, från sydväst. Det började klarna åt söder. Öland var som bäst.

– Här kommer frugan”, sa Anders. Jannica heter hon.
Och frugan Jannica kom, i skinnställ med en kopp kaffe i handen. Vi hälsade och hon log och slog sig ned mittemot mig.

– Kul man du har, sa jag. Spontan kille!
– Spontaaaaan, svarade hon leende och drog ut på ordet. Men, men, men… Nu glömde jag grädden till kaffet…
– Det fixar jag, sa Anders. Jag är bra på grädde. Sitt kvar du. I´m back in a minute…

Jag noterade att Jannica tittade stint på sin armbandsklocka.

– Jo, det där med spontanitet…, fortsatte hon utan att släppa blicken från klockan…

 


 

Märkt

mona

krogen_fyrplatsen

Det var en sån där dag då alla klippte de bruna gräsmattorna. De som inte klippte de bruna gräsmattorna klippte de ännu så länge gröna häckarna. De som inte klippte de ännu så länge gröna häckarna gick med trimrar och tokgasade upp och ned i trädgårdshörn där åkgräsklipparna inte kom åt. En ettrig motorsåg på avstånd spetsade hela knatterkonserten. Det var en sån där dag man bara önskar sig en enda sak: tystnad.

Jag tog hojen ner till krogen på fyrplatsen för att njuta strömming med potatismos och lingon. Där satt fem sex personer en och en vid borden och jag tog det lediga längst åt söder. En glad madame kom med strömmingen. Det var tyst. Förbanne mig, det var tyst! Jag slöt ögonen och andades in djupt. Ååh, vilken doft. Äntligen…

– Du, jag sätter mej här vid dej, sa hon.

Jag öppnade ögonen. Hon satt redan mitt emot mig, en donna runt 25.

– Låt inte mej störa, sa hon och fortsatte. Men kommunikation mellan människor är faktiskt viktigare än vi tror. Du förstår jag är journalist, men också kåsör och jag skriver så många kåserier till olika tidningar att jag ibland inte vet vem jag e. Men det är kul. Skitkul, faktiskt. Man växer när man får se sej själv i text och får skriva om sej själv och sina problem och sin ångest… Men livet är ju inte bara elände så ibland skriver jag också om romantiska och grymma och coola saker… Jag försöker hålla mej breeeed, alltså. Och så är jag är så romantisk, du vet. Skitromantisk, faktiskt.

– Men… , försökte jag.

– Du vet… Den här sommaren har jag bergis skrivit tjugo kåserier och alla handlar om mej, du vet. Coolt, va? Om mej, Mona! Och varje kåseri börjar med ordet jag. Jag vet inte varför jag alltid börjar med ordet jag, faktiskt. Jo, kanske. Det har väl nåt med min svåra uppväxt att göra, du vet jag hade det skitjobbigt och massor av problem som jag på olika sätt skriver om nu så att andra människor slipper gå igenom det jag gått igenom och känner sig lyckligare och coolare på nåt sätt – om du förstår vad jag menar. Jag var inte trygg tidigare. Nu vill jag göra andra trygga. Jag vill hjälpa andra, liksom, få dom att växa som människor. När folk läser om mina problem blir dom av med sina egna, liksom. Numera chillar jag bara med folk som jag klickar bra med, liksom. Jag orkar inte med dom andra…

– Dom andra…, försökte jag.

– Livet är ju inte bara lycka, inte bara sorg, fortsatte kåsören. Livet är ju både sorg och lycka. Har du tänkt på det nån gång – både sorg och lycka! Det finns både och, vitt och svart, gråt och glädje. Inte sant? Min kille gjorde slut förra veckan och det har blivit två kåserier om bottenlös smärta och sorg… Bottenlös sorg! Så jag hjälper andra med mina texter, liksom. Jag är väl lite av vår tids Moder Te…, nä nu tappa jag namnet, men skit samma. Hur som helst känns det coolt att få hjälpa genom att skriva. Jag passar så bra i den kontexten. Jag är ju så trygg. Och alla mina kompisar tycker det e kul att läsa mina texter, dom säger ofta att det där är verkligen du, Mona, det är verkligen du och då tycker jag att jag lyckats på nåt sätt, lyckats med att berätta om mej själv och min ångest och mina ingrepp och mina jävla lyckopiller. Ja, jag säger jävla för att dom är så jävla bra du vet, dom här pillren, sa kåsören och skrattade. Jag är lycklig jämt. Utom när jag är deppig, förstås. Och det är jag ganska ofta…

– Men…, provade jag.

– Du, sa hon och pekade på sig själv. Vet du vad lilla jag ska göra i september? Vet du vad lilla jag ska göra på min semester i september? Det blir ingen vanlig semester, förstår du. Det blir en semester som kommer att lära mej massor om mej själv och mina problem och min ångest och hur jag ska lösa alla svårigheter. Vet du!? Kan du gissa! Gissa!

Jag skakade på huvudet.

– Jag ska göra en tyst pilgrimsvandring i Spanien. Man går och går och går och man får inte säja ett endaste ord i bergis tretti mil. En tyst vandring. Så jävla skön! Den kommer att passa mej som hand i handske, jag som avskyr folk som bara snackar om sej själva.

Jag cyklade hem. Livet gick sin gilla gång. De som inte klippte gräs klippte häck. Jag startade datorn, googlade på vandring under tystnad… och fick 518 000 träff.

518 000 träffar!

Jag är inte ensam i min längtan.

 


 

Märkt

En sån där varm dag i juli

fyrplatsen_L_J

Dagen var varm som julidagar på Öland ibland kan vara. De lediga platserna var få, som dom ibland kan vara nere vid fyrplatsen när man vill luncha en varm dag i juli. Denna dag fanns bara en ledig plats! Jag tackade den gud jag inte tror på och såg fram mot en måltid genomsyrad av lugn, arom, den ädla smaken av smörstekt strömming och skön tystnad.

Jag slog mig ner på den enda lediga platsen. Servitrisen kom strax efter med min tallrik. Mitt emot mig satt medelålders kvinna, till det yttre parant. Jag la genast märke till att hon förde besticken på ett ovanligt dansant sätt, som en dirigent för armarna i ett stycke musik i largo. Hon betraktade mig. Uppifrån och ned. Från vänster till höger.

– Hett i dag, prövade jag en aning nonchalant.

Inget svar.

Till höger om kvinnan satt till synes ensam man. Till vänster om kvinnan satt till synes ensam man. Ingen av dem låtsades höra min så där lagom folkliga hälsningsfras (jag hade bara sekunder tidigare kasserat det lite mer intellektuella alternativet, som bör framföras med en dos spelad överraskning: ”Och här sitter ni och äter!?”)

Kvinnan åt. Männen åt.

Jag började äta.

Då såg jag den! Den stack ut som en liten svart vandrande pinne mellan hennes rödtonade hårslingor vid vänstra örat.

– Nu är även sista platsen upptagen, sa hon plötsligt och tittade mig i ögonen.
– Ja, sånt händer. Och jag är den skyldige, sa jag och log brett.
– Nu försöker han vara rolig också, kontrade kvinnan.
– Du får gärna säja du, sa jag. Det blir så opersonligt med tredje person.

Kvinnan stirrade på mig.

– Tredje person? sa hon i en utdragen suck.
– Svante heter jag, sa jag (jag skulle aldrig i livet uppge mitt riktiga namn till henne).
– Nu presenterar han sej också, sa kvinnan. På ett enkelt mathak! Du vet vad jag tycker om såna…

Jag insåg att maten borde tysta mun. Det gjorde även kvinnan och hennes flankerande tysta män.

Men tystnaden blev kortvarig.

– Och skägg har han också. Du vet vad jag tycker om såna, sa hon plötsligt medan hon såg ned i sin tallrik över vilken hon nu förde besticken i majestätisk grave.

Jag låtsades inte höra. Ville hon ha mitt svar fick hon fråga om det. Jag krusar ingen, tänkte jag.

– Och han äter som en amerikan, med bara gaffeln, sa hon och starrbligade på min enkla bestickföring – i allegro!
– Ja, jag tycker det är mycket enklare, sa jag. Enklare med ett bestick än med två, la jag till.

– Nu ska han lära mej besticken också, fräste kvinnan. Du vet vad jag tycker om såna där besserwissrar…
– Nej, jag har ingen aning, sa jag.

Hon stirrade mig in i ögonen och sa:
– Jag pratar inte med dej.
– Nähe, sa jag.

Mannen till höger om henne reste sig plötsligt och lämnade bordet.
– Nu finns det en plats bredvid mej! sa kvinnan i en högre tonart. Skynda dej hit!
– Tack men jag sitter så bra här, svarade jag.
– Jag pratar inte med dej sa jag, sa kvinnan och sänkte besticken i adagio i en gest av uppgivenhet.

En ny man kom raskt gående mot bordet. Med viss svårighet slog han sig ned på den lediga platsen.
– Hej, sa han till mig. Det här är min fru. Han tittade på henne och log.
– Ååh, sa jag och låtsades förvånad.
– Ja, jag har verkligen haft tur i livet, sa han och tittade åter på kvinnan som nu höll besticken nästan helt stilla, svävande i luften – i meno mosso.

Kvinnan svarade inte. Hon tog telefonens headset ur örat och la det framför sig på bordet.
Den nye mannen gjorde likadant. Han tog ut sitt headset ur örat och la det i skavfötters med hennes.

– Som sagt var…, harklade han sig. Jag har haft tur här i livet…

– Ja, sa jag och log. Det är bra att du ser det hela från den ljusa sidan.

Jag reste mig, bugade mig först lätt mot kvinnan, sedan aningen djupare mot mannen.

Det var en sån där varm dag som julidagar på Öland ofta kan vara. Jag gick mot den västra spetsen av udden medan jag funderade på varför jag bugade mig aningen djupare för honom än för henne.

 


 

Märkt

De rika – och de fattiga

Ölands-Södra-Udde

De var sjömän på torra land. De åt lunch nere vid fyren. Solen hade ännu inte orkat igenom det tunna molntäcket. Det hade nyss regnat. Det var bara vi tre.

– Hur mycket drar din? frågade sjöman A, 45, i gulvit kaptensmössa.
– Runt 80 pannor timmen, sa sjöman B, 70, smal som en sytråd i vegamössa med ankareemblem i fören.
– Det blir pengar det, sa sjöman A.
– Ja, det blir en hacka, sa sjöman B. Nästan femtonhundra! Och din då?
– Ungefär lika. Aningen mer kanske. Men mycket mer på fullgas, sa A.
– Givetvis, sa B och tog en tugga av den stekta strömmingen.
– Ja, du. Tiderna förändras, sa B. Nästan femtonhundra i timmen för å få va på sjön. Tror det blir gula västar här också snart…
– Ja, säkert, svarade A. Så här kan det bara inte fortsätta. Jag körde upp till Böda och tillbaka häromdagen och soppan gick på över åttatusen.
– Men då blåser du väl på rätt bra? frågade B.
– Jo då, runt 40 knop, men ändå, sa A. Så här kan det bara inte fortsätta.

Sjöman A och sjöman B tuggade vidare på strömmingen under en kortare tystnad. A:s smartphone ringde men han brydde sig inte om att svara.

– Hur många var ni upp till Böda? frågade B.
– Arton, sa A. Det kändes när man drog på, det tog lite tid att gå upp i planing…
– Förstår det, sa B. På min skuta kan vi bara vara tolv. Funderar på att byta upp mej till nåt större…
– Jag med, sa A. Min börjar kännas liten, speciellt när man ska övernatta med sällskap. Men det är det där med soppan. Så helvetes dyr den har blivit!

De åt tysta ytterligare en minut. En säl brölade i öster.

– Vad kan du tänka dej att ge för den nya? frågade A.
– Tja, fem, sex, sju kanske. Inte en spänn över tio! sa B.
– Låter vettigt, sa sjöman A till sjöman B. Man har ju husbilen att tänka på också. Min nya gick på nästan sex, en Concorde Liner Centurion på 26 ton – som en långtradare. De e de där med många bäckar små, du vet.
– Ja, så e det, sa sjöman B. Många bäckar små…

Nu bröt solen äntligen igenom.

– Hörrdu… Visst är hundratjuåtta kronor rätt saftigt för tre strömmingar och lite mos? sa sjöman B.
– Jo, visst e det, sa sjöman A. Strömming va nästan gratis när jag var ung.

Sjömännen drack kaffe under tystnad.

B:s smartphone ringde men han brydde sig inte om att svara.

– Ja du, sa sjöman A.
– Då kan vi det här, sa sjöman B.

De reste sig och gick.

Thailändskan dök upp från ingenstans. Hon torkade snabbt av sjömännens bord.

– Bye bye, sa hon högt för sig själv.
Hon skrattade.

 


 

Märkt