Etikettarkiv: Lars Förssell

böcker: road författare om vänner

Det finns böcker som genast tar med läsaren ut i det virvlande livet, det sensuella, det farliga och det fascinerande livet. Textsamlingen Vänner är en sådan. Den börjar:

”Jag föddes vid femton års ålder.
Inte bokstavligen – jag är inget sagodjur. _ _ _”

Sedan börjar resan, livsresan. Vi möter ett myller av människor i främst Stockholm, Paris och New York. Andra världskriget är slut, de unga vill ut från det instängda Sverige. Världen lockar. Litteraturen lockar. Teatern lockar, cirkusen lockar. Småningom lockar även visan och schlagern. Lars Forssell spottar ur sig texter till höger och vänster. Han skriver av lust, han skriver på beställning. En schlagertext kan totas ihop under en radiosändning. Det blir diktsamlingar, romaner, dramatik, visor – och schlagrar. Raden ”Dina bröst är som svalor som häckar”, har sannolikt blivit den mest välkända i vår melodifestivalhistoria.

Lars Forssell skriver:
”Några månader senare, när sången är avsjungen och prisbelönad får man byta telefonnummer, sätta på sig lösnäsa när man går ut på stan och till sist – när inte ens det hjälper – sticka till Paris och gömma sig på ett lusigt hotellrum vid Place de la République. Där fick man för `häckar´.”

Lars Forssell får ta mycket skit, men fortsätter att producera alla slags texter. Han skriver franskinspirerade kabaréer – och senare krogshow åt Lill-Babs.

Lars Forssells Vänner, utgiven 1991, innehåller en diger samling tidnings- och tidskriftstexter mixade med en då nyskriven självbiografisk essä. Titeln synes logisk eftersom Lars Forssell tycks vara ständigt road. Han går igenom svåra perioder av alkoholmissbruk och vistelser på sinnessjukhus – men fan vet om han inte är road även där. Hans slitna skrivmaskin tycks utrustad med en extratangent, en med ett småleende smiley. Han är road i med- och motgång.

Vänner är boken för dig som vill återuppleva eller för första gången lära känna några av spelarna på de kulturella arenorna i Sverige, Frankrike och USA under främst 1950-, 1960- och 1970-talen. I ett myller av infall, åsikter och anekdoter för Lars Forssell in läsaren under ett skyfall av hågkomster om de udda och de något mindre udda människor han på ett eller annat sätt möter, i levande livet, som rykten eller i texter. Ett axplock av dem är Bengt Ekerot, Erik Lindegren, Evert Taube, Pär Rådström, Herbert Tingsten, Boris Vian, Ulla Sjöblom, Jean Cocteau, Charlie Chaplin, Kar de Mumma, Lill-Babs, Erich von Stroheim, Gösta Oswald, Vilgot Sjöman, Gunnar Ekelöf, Moa Martinson, Sonja Åkesson, Torsten Andersson, Brigitte Bardot, Stieg Trenter, Tristan Tzara, Maria Callas, August Strindberg, Carl Michael Bellman, Olle Adolphson med flera med flera. Ett kort kapitel handlar om hur Lars Forssell tillsammans med Stieg Trenter värvade den kände fotbollsbacken Orvar Bergmark till AIK.

Som läsare är man hela tiden med i matchen. Vi är med när Lars Forssell och två år äldre vännen Pär Rådström slår sig samman som två ädla riddare för evig strid mot en tidigare övermäktig fiende, som genom förbundet nu skulle besegras:
”På Hotell Birague i Paris gjorde Pär Rådström och jag ett heligt avtal att hädanefter skriva precis vad vi ville och hur vi ville, oberoende av om genren ansågs `fin´ eller inte; vi skulle krossa det skändliga elfenbenstornet och låta all världens vindar blåsa över ruinerna. Allt otillåtet skulle varda tillåtet: rimmet, med sin förankring i mänsklighetens öra, skulle återinföras och vi skulle, om så med dagg och lansar, intränga även i de enklaste underhållningsprogram för att upplysa en häpnande allmoge om världen utanför Verona. Det populära, ja det vulgära, och den upphöjda insikt som vi ansåg oss företräda, skulle varda ett.”   

Vi är med när Erik Lindegren besegrar Herbert Tingsten i ett slagsmål. Och vi är med när kröken har gått alldeles för hårt åt Lars Forssells kropp och psyke:
”Under 50-talets sista år, när några krogar i Stockholm fick öppna cabaret där jag bidrog med vistexter som ofta betalades med fria drinkar, hade jag börjat dricka som en fisk. Förmodligen har jag genetiska anlag men de långa besöken i Paris hade knappas gjort dessa medförda anlag bättre: där blev det en naturlig sak att dricka vin till lunch och tillbringa eftermiddagarna över åtskilliga glas dålig rom. _ _ _ Jag hade börjat bli tjock och röd men det värsta var att jag tålde sprit som aldrig förr. När Pär (Rådström, min kommentar) och jag bodde i Marstrand på våren 58 för att skriva cabareten Två Åsnor åt Karin Kavli på Göteborgs Stadsteater, ett fiasko som historien sedermera vänt till succé, förtärde vi säkert en helpanna whisky var och en för sig och varje dag utan att det skenbart försämrade vår arbetstakt eller kvalitén på vårt arbete. Men droppen urholkar stenen och i Montréal 1960 är jag säker på att jag svävade i livsfara. Det fanns ett flygplan, Nattugglan, som förde Montréals alkoholister och andra nöjesjägare till New York fredag kväll för att forsla hem dem, som ett flygande dårhus, på söndag natt. Tre eller fyra gånger – jag vet inte, allt är dimma – tillbringade jag weekenden bland kackerlackorna på något luffarhotell i Bowery. Jag tillhörde definitivt den första gruppen resenärer: alkoholisterna. Jag hade börjat övergå till den amerikanska spritsorteringens verkliga finkel, den vita whiskyn, och jag kan känna den vidriga äckliga smaken än i dag när jag drömmer att jag dricker. _ _ _”

Ett decennium senare valdes Lars Forssell in i Svenska Akademien, stol nummer fyra. Han efterträdde författarkollegan Sigfrid Siwertz. Intressanta är Lars Forssells funderingar kring Akademien, dess medlemmar, uppdrag och framtoning i medierna.

Vänner är ett stycke häftigt pulserande liv filtrerat genom ett skarpt öga, skildrat med den roades varma hand.

 

 


Bra film (med tvärt slut) om och med Lars Forsell kan du se nedan. Hinner du inte se hela, så se åtminstone scenen där Lars Forssell, road, berättar om sin avundsjuka och när han – mycket road – läser en dikt av Strindberg. Gå in vid 20:15 i filmen.

 

 


 

 

 

 


 

Annonser
Taggad ,
Annonser