Jag skrev brev till Trafikverket, Mörbylånga kommun, Kalmarpolisen och Länsstyrelsen. Kommunen hänvisade till Trafikverket. Polisen svarade att brevet till Kalmarpolisen skulle behandlas i nåt polisdistrikt i Malmö. Sen inget mer. Länsstyrelsen svarade inte alls. Tystnad råder.
Så kan det gå.
Ett av breven gick alltså till Trafikverket. Jag skrev om den flagranta fortkörningen på Torngårdsvägen. Jag ställde inga krav, framförde inga önskningar, ville bara berätta om läget för ansvariga, att många kör över 100 där maxhastigheten är 40 på väg kantad av småbarn och gamlingar – dessutom utan gatlysen. Om Trafikverket ville göra nåt åt eländet så à la bonne heure.
Jag fick ett långt svarsmejl, 3 979 tecken – en längre tidningsartikel. Jag blev nästan rörd. Här kom mejl från en tjänsteman som brydde sig om vad jag skrev, som tog mina åsikter och farhågor på allvar. Men ju längre jag läste, desto mer insåg jag hur elakartad den sjukdom är som drabbat hela Maktsverige, hela Maktvästvärlden. Den är mycket värre än Coronainfluensan, ity den på sikt riskerar att störta hela världen i fördärvet.
Första delen handlade om verkets alla mätningar på andra vägar i landet: ”_ _ _ på E22 görs mätningarna ungefär vart 4:de år medan det på det mindre vägnätet kan vara upp till ca vart 12:e år.” Jag fick info om hur fort man körde på den och andra vägar. Som grädde på moset fick jag också lära mig hur ”min” väg ser ut: ”Väg 930 är en lång rak väg med mycket god sikt och lite trafik, detta kan vara en anledning till att vissa förare kör fortare än skyltad hastighet.”
Sen fick jag noggrann redogörelse för alla de åtgärder Trafikverket och andra kan sätta in för att stävja fortkörning. Jag fick veta det mesta om fartkameror, gupp, chikaner, avsmalningar. Denna i mina ögon lovande del av berättelsen avslutades bryskt med konstaterandet att inte någon av dessa fartsänkande möjligheter var möjliga att använda i mitt fall, på ”min” väg.
Nu blev det skarpt läge. Nu kom den långa avslutning som visar att västerlandets undergång ligger närmare i tid än vi tror. Sluthalvan av brevet från Trafikverket är en lång lektion i hur vi som bilister SKA bete oss på vägarna. Jag får veta att vi inte ska köra fortare än vägen är skyltad för. Jag får veta att jag som förare är ansvarig för bilens framförande på vägen. Jag får veta att jag inte ska köra bil onykter. Jag får också veta att jag inte får köra bil då jag har knarkat! Inte heller får jag framföra min bil på väg då jag sovit dåligt, inte är utsövd. Jag förmanas: Jag SKA efterleva allt de regler och föreskrifter som Trafikverket och eventuellt andra har skapat. Till min stora förvåning får jag också veta att inte bara min bil har rätt att köra på vägen. Alla slags bilar, även stora såna, har rätt att köra på vägarna – till och med underhållsfordon har denna rätt! Jag får dessutom veta att det är polisens ansvar för att upprätthålla ordningen på vägen, samt att jag kan lära mer om Trafikverket och ”transportsystemet” på verkets hemsida.
Fortkörning på Torngårdsvägen ingår alltså i paketet transportsystemet.
Slutklämmen är det optimala sjukdomsbeviset för att västerlandets saga snart är all: Jag får nämligen veta att många kör alldeles för fort. Och – nu kommer det! Jag undervisas i den djupa insikten att om alla följde Trafikverkets råd och hastighetsbegränsningar skulle farterna vara lägre, bullret mindre, antalet döda och skadade i trafiken drastiskt färre. JAG ska alltså hålla hastighetsgränserna. JAG!
Så fungerar Maktsverige i dag. Man skriver om det man vill och önskar, om och om igen, hur allt BORDE vara. Hur det BORDE VARA. Man skriver och säger det så många gånger att man till och med tror på en självuppfyllande profetia. Vi tror på nollvisionen. Vi tror på nollvisionen. Vi tror på nollvisionen. Vi tror på nollvisionen. Ingen människa ska skadas eller dö i trafiken. Ingen! Inte en enda! Men vi kan inte göra nåt för dig och din 40-väg där många kör över 100. Hur ska vi kunna göra nåt för dig? Vi har inga pengar. Vi har inga resurser. Det finns inga möjligheter till fartkamera, ”_ _ _med dagens kriterier är det inte aktuellt med en ATK på väg 930.”
Polisen kan inte göra nåt. Länsstyrelsen kan inte göra nåt. Det är inte deras bord. Men vi har vår nollvision! Lycka till. Med detta svar avslutar vi ditt ärende hos oss.
Jag sätter mig med en kopp kaffe och tittar ut över min väg där högsta hastighet är satt till 40 kilometer i timmen. En budbil susar förbi i 90… En buss i 60, en hemtjänstkärra i 80…
Nollvisionen gäller! Vi tror. Vi hoppas. På så sätt blir det som vi vill. Som vi tror. Och gud så mycket vi tror! Du SKA inte köra för fort. Därför fungerar nollvisionen. Ingen skadas. Ingen dör. Låt oss tro på detta. Låt oss tro på Sverige. Låt oss tro på sossarna, på vackert väder, på en affär i byn som nästan ingen – egentligen! – tror på.
Låtom oss bedja!
