Etikettarkiv: ormhuvudfisk

när alla bitar faller på plats

Efter månader av försök har jag äntligen lyckats fotografera en gäspande ormhuvudfisk – med en videokamera. Det är många parametrar som måste vara på fotografens sida: 1) Fisken måste ligga nära frontglaset. 2) Den måste ligga med munnen mot kameran. 3) Den måste vara trött. 4) Kameran måste vara rätt skärpeinställd, eftersom ljuset är dåligt och bländaren stor. 5) Och naturligtvis: Fisken måste gäspa. Häromdagen stämde allt – mycket plötsligt.

Delförstoring av samma bild. Det märkliga med ormhuvudfisken är hur lite den äter – trots sin stora käft. Jag hade ett exemplar som inte åt någonting på flera månader, till synes utan att lida. Helt plötslig började den äta igen. Troligen gör fisken av med extremt lite energi, eftersom den ligger helt stilla på botten nästan dygnet runt.

Märkt ,

att äta eller ätas

En av mina ormhuvudfiskar är listigare än de andra. När jakten går dåligt för kollegorna använder den en effektivare strategi: Den lägger sig på botten, spelar död och blir nästan kritvit. Döda fiskar bleknar nämligen snabbt. I filmens slutsekunder ser du hur den dessutom har lagt sig på sidan för att spela ”mer än död”, en roll som ger fin utdelning.

 

 


 

Märkt , ,

28 grader varmt

Vi har minusgrader i dag. Jag avundas mina ormhuvudfiskar. De har + 28. De snappar då och då luft från ytan. Är ytan täckt kvävs de. De större Channaarterna är goda matfiskar. I akvarielitteraturen beskrivs de ofta som ”monster” – ett ord som ofta missbrukas. Ormhuvudfiskar äter fisk, insekter, mollusker och mask och jagar sina offer hänsynslöst. Ändå är de en av få fiskarter som låter sig smekas och verkar trivas med mänsklig kontakt. Deras kärleksakt är helt obeskrivlig. Se den här. Nedan är det middagsdags: rå strömming. Lägg märke till hugget. Det går så snabbt att man knappt hänger med. Filmar jag med 25 rutor i sekunden ser jag aldrig gapet öppet. Det enda jag ser är ”före hugget” och ”efter hugget”.

Märkt ,