Etikettarkiv: Ottenby

då var det 5 april 2012

För sex år sedan invigdes fågeltornet vid Södra lundsjön, Ottenby. Det extremt korta invigningsanförandet hölls av dåvarande landshövding Stefan Carlsson. Alvarsamt var där.

Tornet kostade 1 100 000 ”statliga” kronor. Inga EU-bidrag var inblandade.

Slå på högtalarna och klicka igång ”bildfilmen”!

 

 


 

Märkt , , , , ,

träd

Ottenby.

 

 


 

Märkt ,

från fyren

Virginia Woolf skrev sin roman ”Mot fyren” 1927. Nästan hundra år senare vill Alvarsamt2 inte vara sämre. Här visar vi videon ”Från fyren”, där vi hojar från Långe Jan till Ottenby kungsgård. Videon ingår i vår serie ”Cykla med alvarsamt2” och ska ses som ett relativt misslyckande med extern ljudupptagning vid videoinspelning.

Främsta orsaken till ”den ljudliga klagosången” var en mikrofon som släppte fästet och därpå klämdes fast mellan två syntetiska tyger som skapade ett vasst och frasande missljud vid varje tramptag.

Men se gärna videon trots de ljudliga mankemangen. Vädret häromdagen var strålande vackert och fåglarna kraxade och kvirrade och pep och det var vår i luften.

Nu trampar vi igång!

Märkt , , , ,

hur ska det gå?

Allt fler stänger eller flyttar från Ölands sydspets. Carlas Café har stängt, eller flyttat. Målaren Britt Wiström har stängt sitt förnämliga Ottenby Konstmagasin. Ädelsmeden Karlheinz Sauer har flyttat från sin smedja vid Ottenby Kungsgård. Och snart drar även de sista flyttfåglarna.

Det blir tomt längst ned på ön…

Märkt , ,

sommar!

I går blev det sommar igen, indiansommar. Nere i Ottenbylund njöt vi av 18 grader, strålande sol och lagom stark vind för Kite Aerial Photography. Uppe till vänster ser vi Ottenby kungsgård. Vill du följa med på en visning av den stora och vackra gården klickar du här.

Märkt ,

stillsam promenad till Kyrkängen

Ottenbylund känns som södra Ölands lunga. Eller djungel. Att vandra där är att röra sig i tidlöst land. Det känns som om tid inte finns där, som att det sett ut så här i tusentals år. Jag vet inte om jag har rätt. Jag vill inte veta. Man ska inte veta allt.

Vi ställde kärran på parkeringsplatsen och gick grusvägen ned mot gamla fågeltornet. Vid första avtaget tog vi vänster. En välgjord skylt lovade en kort vandring till Kyrkängen. Under denna lilla runda såg vi tre hjortflockar om mellan 10 och 20 djur med många små kalvar med ständigt och intensivt vispande svansar. Även en och annan ensam hjort kom vandrande ganska nära oss, till synes inte särskilt rädd. Men hjortarna har ett väl inövat säkerhetssystem. När man är mellan 60 och 80 meter ifrån dem flyr de i en graciös galopp.

Den här vandringen är lämplig för dig som inte vill trava på i timmar. Fram och tillbaka blir den bara runt tre kilometer. Och man går på ett mjukt underlag, en bara lätt uppkörd gräsväg. Vid ängen finns en soffa, men tyvärr inget bord.  Men så ska det kanske vara i djungeln. Inte för bekvämt. Inte för tillrättalagt.

Man kommer dem ganska nära nu på höstkanten. Hjortarna står lugnt och mäter in avståndet mellan dem och oss. När det minskat till ungefär 80 meter tar de till flykten.

Det är nog detaljer som denna som gör Ottenby till den djungel den är. Ett fällt och kapat träd får ligga kvar. Det gynnar allt: insekterna, fåglarna, växterna – och i förlängningen människan.

En större mossbevuxen husgrund skvallrar om att det sannolikt låg en en ladugårdsbyggnad här en gång i tiden. Tänk om stenar ändå kunde tala.

Att fotografera såna här motiv med hög kontrast i JPG kräver en aning eftertanke. Mäter jag ljuset mitt i ljusfläcken blir resten av bilden alldeles för mörk. Mäter jag i skuggan får jag en överexponering. Jag mätte i gränslandet mellan sol och skugga. En annan metod är att välja exponeringsgaffling.

Typisk vy av leden och omgivningarna. Här råder en ”svalkande tystnad”. Men det finns ett aber, som drabbar hela södra Öland: flyglederna över ön. I stort sett dygnet runt hör man ett trafikflygplan där uppe i det blå.

Där det växer stora fält av brännässlor har det antagligen legat nån form av ”koskitverksamhet” – en lagård eller en gödselstack.

Foderhäcken vid Kyrkängen är stor. Motivet är ett nyttigt exempel för ”exponeringsövningar”. Här gäller det att pricka exakt rätt – och lägga ned en del jobb vid bildbehandlingen.

Målet är nått: Kyrkängen, här fotograferad från sin östra sida. Varför gärdet heter Kyrkängen vet jag inte. Men som sagt, man ska inte veta allt. 

Märkt ,

inne-ute-konst-verklighet-intryck-uttryck

Den är en vacker byggnad, den lilla blå Gezelius paviljong nära fyrplatsen, Ottenby. Just nu hänger Gaila Art på väggarna. Det enkla luftiga rummet med enorma glasytor ger ett nästan transparent intryck. Från världen utanför dörren hör vi tyska, engelska, spanska, holländska och skånska uttryck.

En intressant målning, ”Glitterfield”, med stort djup. Som betraktare kan man undra om man är fri eller på väg att stängas in…

”Love” heter målningen nära dörröppningen där den heta passionen möter den strikta och svala verkligheten. Eftersom jag alltid jagar det enkla uppskattar jag att målningarna hänger ramlösa.

Inte förrän Gezelius paviljong fylldes med målningar insåg jag till fullo byggnadens skönhet. Varför händer inte mer här i denna pärla under hela sommarhalvåret?

Märkt , ,

se upp!

Ett gigantiskt odjur tränger sig upp ur underjorden och öppnar sin enorma käft för att kalasa på närmaste munsbit. Odjuret/rotvältan finns i Ottenby.

Märkt ,

Ottenbypromenad

För en dryg vecka sen gick vi stigen ned mot ”kanontornet” i Ottenby. Men det gick inte att hitta. Vi stötte på ett par i kamouflagekläder med kikare stora som just kanoner och frågade om de kände till var kanontornet låg.

– Kanontornet!? De e ingenting att se, sa mannen barskt.

– Jaså, inte.

– Nä, för det e inget torn, bara ett litet värn.

– Ok, men vet du var det ligger?

– Som jag sa, det är ingenting att se! Och så gick de.

Det finns sålunda fortfarande saker att hitta på södra Öland.

Härlig grusväg ned mot kanontornet.

Trädskulptur av det muskulösa slaget.

Vatten som kommer att bli allt viktigare på södra Öland. Snart vet vi inte vad regn betyder.

Det ligger flera värn utmed vägen.

En av två ingångar, ordentligt låst.

En skabbräv la sig här för att dö. Stanken var förfärlig.

Ett vackert hus som smälter fint in i miljön.

Men det röda ”paketet” hör inte hemma här. Det borde nog ha placerats på ett industriområde i stället. Den som släpat hit det borde få ett ”kreativt straff” – som en domare i USA faktiskt utmäter. Kanske ”att med mejsel och skiftnyckel skruva ned hela paketet och lasta det på en långtradare för transport till skroten.”

Säg, vem som skönast i världen är?

En magnifik rotvälta. Vad jag förstår får såna ligga kvar. Det borde gynna insektslivet.

Även den största kan gå sönder.

Saltstenar för giraffer? Eller älgar? För en hjort når väl inte så högt?

Nere vid Schäferiängarna går en spång ned till stranden. Den får man gå på även nu då det råder tillträdesförbud för ängen.

Träd på land, träd i vatten.

Verk av skogsarbetare på gott humör.

En katt bland hermelinerna. En vacker sådan.

Kanske blixten ville klyva just det här trädet ända ned till marknivå?

En vacker gammal skylt som för länge sen avslutat sin uppgift som informatör.

Det ser ut som is på vattenytan, men är nog pyttesmå växter, kanske alger som bildar gråvita skikt på ytan.

Märkt ,

får får snö

Ottenby i eftermiddag.

Märkt , , ,

naturskulptur

Det du ser är inte sten. Det skulpturala knagglet är bark! Den sitter på ett träd strax söder om fågeltornet vid Södra lundsjön. Om du klickar här kan du förresten höra intervjun med dåvarande landshövding Stefan Carlsson, som invigde tornet. Men vi snackar ingenting om bark.

Märkt , , ,

röset

Motiv: Stenröse på Schäferiängarna. Datum: 31 mars. Höjd: 20 meter. Kamera: Fujifilm X30.

Märkt , ,

gräs

Vi är på Schäferiängarnas södra ände och tittar västerut.

Det är mycket vatten på södra Öland just nu. Trots det har vi vattenbrist.

Märkt , ,

vid sandrevelns norra spets

Trots att det är söndag med färgstarkt vårväder är jag helt solo på Schäferiängarna. Jag vandrar från gamla fågeltornet upp mot Sandrevelns norra spets. Mitt enda sällskap är två hjortflockar och tusentals fåglar. Och vinden, förstås. Den friskar i för var timme som går. Det är blött; stövlar är ett måste. Nere vid strandkanten är det bedövande blått. Vid horisonten sniglar sig tramparna fram som trädda på ett snöre, och gåsplogarna tjattrar sig fram över strandkanten. Och högst där uppe lyser de snövita avgasstråken efter kärrorna till Ryssland och Kina. Det känns som jag är hundra mil från närmaste människa…

Från marken under det gamla fågeltornet ser jag inte Sandreveln. Men från tornets topp anar jag revelns norra spets genom ett längre teleobjektiv. Den ligger några hundratal meter till vänster om det vita skummet på stranden.

Närmare gattet mellan Sandreveln och Öland kommer jag inte, ett bastant stängsel står i vägen, 180 meter från målet för min vandring. Längst upp till vänster i bild ser vi inloppet till ”innanhavet” väster om reveln.

Rester av nån gammal inhägnad eller ”avspärrning” ligger kvar som ett krokigt pärlband mellan Öland och reveln. 

Här är det inte fullt 150 meter till reveln. Det skulle troligen gå att vada över. Bottnar man inte hela sträckan blir eventuell simtur kort.

Man badar i nyanser av blått. Det enda man hör här är den envetna, envisa vinden och en och annan måsfågel i skyn. Eller en plog med 500 pratglada gäss.

Något längre söderut bryter havet in över riktigt grunda marker. Här leker snart gäddan. Men det får jag inte se. Från första april är det förbjudet att gå här – av hänsyn till alla häckande fåglar.

Märkt , ,

aldrig helt tyst

I går var det helt vindstilla och 7 grader i råskuggan, säkert 20 i solen. Uppe i fågeltornet vid Södra Lundsjön i Ottenby var tystnaden underbar, men inte total. Den stördes ständigt av avlägsen biltrafik och av trafikflyget med kärror över södra Öland på väg mot Kina och Ryssland. Dygnet runt vrålar motorerna en mil där uppe i det blå, en miljö- och stressfaktor som sällan omnämns. I dag lär det bara finnas sju platser på jorden där det är naturligt helt mörkt om natten. Jag misstänker att det snart är lika sällsynt med total tystnad.

fageltornet_3Från fågeltornets översta däck hade vi fin utsikt över Schäferiängarna och havet. Hjortarnas bete är ännu så länge synnerligen magert.

fageltornet_1Fågeltornet alldeles i kanten av Schäferiängarna. Vill du se – och lyssna på – när dåvarande landshövdingen Stefan Carlsson invigde tornet 5 april 2012 klickar du här

fageltornet_4Vy åt nordost. Vi ser Sandviksreveln och de istäckta stenarna i vattnet mellan reveln och ängen. Vart vi än tittade denna dag såg vi betande hjortar.

sandrevelnFrån luften ser vi de stenar som i bilden ovanför denna lyser vita av is i vattnet mellan Sandviksreveln och ängen. Bild från mars 2016.

fageltornet_2Från luften sänker vi oss ned till marknivå och ser samma hjortar som i översta bilden. Tio meters höjdskillnad ger stora perspektivförändringar.

Märkt , , , ,

Nu ser vi framåt!

gottnyttarMed spikrakt sikte mot framtiden önskar alvarsamt2 alla sina nyfikna, roliga, knepiga, kluriga, intresserade och intelligenta svenska och utländska läsare ett riktigt Gott Nytt År. Redaktionen tror tvärt emot större delen av mänskligheten på en fantastisk framtid – den bästa på mycket länge!

Happy new year. Glückliches neues Jahr. Onnellista uutta vuotta. С Новым годом. Šťastný Nový Rok. سنة جديدة سعيدة. 明けましておめでとうございます. Ευτυχισμένο το Νέο Έτος. 新年好. Buon anno. Gelukkig Nieuwjaar. Szczęśliwego Nowego Roku. Feliz Ano Novo. Yeni Yılınız Kutlu Olsun. З Новим роком. Feliz Año Nuevo. Честита Нова Година. Bonan Novjaron. Bonne année. Selamat Tahun Baru. Hamingjusamur Nýtt Ár. New Anno Felix. La mulți ani. Срећна Нова година. Heri ya Mwaka Mpya. Blwyddyn Newydd Dda.

Märkt , , ,

kameran – en evig kompromiss

skymningshjortarHjortar i Ottenby. Solnedgång. Här får min nya fickkamera, Sony DSC-HX60V, bekänna färg. Brännvidd motsvarande 720 mm i fullformat, 400 ISO, 1/100 sekund med stöd mot bil och full glugg. Med tanke på att kameran har en liten sensor och därför är billig – en bit under 3 000 kronor – är resultatet helt okej. Högre ISO-tal än 400 brukar i de flesta fickkameror ge ett för mina ögon ”utsmetat” detaljintryck. Såna tendenser finns även i denna bild. De syns om jag förstorar den; fotot börjar då ge ”mobilkameraintryck”; bildens detaljer ”ser målade ut”, medan de i en systemkamerabild ger ett klarare, mer ”stämplat” intryck. Det jag försöker beskriva är subtila skillnader svåra att sätta ord på. Mitt tips till den som vill lägga till några tusenlappar är att köpa en modell med större sensor. Fickkameramodeller med större sensorer, runt 13 x 9 millimeter, blir nu allt vanligare. Hur som helst är Sonysmällan värd sina pengar. Den videofilmar bra och detaljåtergivningen vid lägre ISO-tal är förstklassig, speciellt med tanke på det enorma brännviddsomfånget: 24-720 mm (i fullformatsjämförelse). Jag uppskattar verkligen kamerafabrikanternas satsningar på allt vidvinkligare zoomobjektiv. När jag började fotografera ansågs 35 millimeter som vidvinkligt. I dag menar många att det är ett normalobjektiv. 24 millimeter får gärna bli ännu kortare. Kan jag få önska mig 20 på nästa modell? Alla kameror har svagheter och styrkor. Alla modeller blir kompromisser mellan olika önskemål. Slutligen en viktig detalj: Acken är värd några extra pluspoäng. Jag har filmat och fotat ”i timmar” och kameran visar fortfarande ”full laddning”. Ett större test kommer småningom.

Märkt , , ,

stenen

stenenSandreveln, Ottenby, östra sidan.

Märkt ,