Etikettarkiv: politik

starkast lysande färgen: grått!

Det är svårt att få fart på debatter på Öland. Få säger vad de tycker i officiella sammanhang, och säger de nåt i medierna är det under signatur. Det tar på sikt död på demokratin.

Kulturorganets urgamla krav står fast: Förbjud signaturer och alias på insändar- och debattsidor och lär människor att kritiskt analysera och intellektuellt debattera redan tidigt i skolan.

Politiken på södra Öland är heller ingen upplyftande tombolasnurra fylld av roliga, intelligenta, skarpa förslag och åsikter. Det är så mainstream att grått kan karaktäriseras som ”en färgexplosion”.

Gud ske lov finns medier… Ölandsbladets chefredaktör tycker i alla fall nånting om en politik utan debatt

Sune Flisa
chefredaktör

 

Märkt , ,

Byt en bokstav – och det blir rätt

Politiker talar ofta till lyssnarna som om det är de själva som satsar pengar i olika samhällsfunktioner.

– Vi satsar 50 miljoner på nya skolor! säger politiker A.

– Men vi satsar mycket mer, vi satsar 90 miljoner! säger politiker B.

Vad ingen av dem tänker på är att de borde använda ett annat personligt pronomen. De borde säga:

Ni som lyssnar satsar 50 miljoner på nya skolor! säger politiker A.

– Men ni som lyssnar satsar mycket mer, ni satsar 90 miljoner! säger politiker B.

På så sätt kommer överbudspolitiken i en aning löjlig dager.

Det politikerna satsar är nämligen skattepengar – inbetalda av oss. Alla pengar är skattepengar när det handlar om politik, alla. Även EU-slantar. De är skattepengar som har gått en vända till Bryssel först – för att eventuellt vända hemåt igen.


 

Märkt , , , ,

Hugwald Claes Andersen: – Endast i sagan får sanningen plats

Med anledning av skandalen inom Länsstyrelsen Kalmar län och käbblet vid murskrället i Ottenby har kulturorganet tillskansat sig en avslappnad pratstund med redaktionens kanske viktigaste medarbetare, Hugwald Claes Andersen, även kallad H C Andersen. Han kan inte nog betona nödvändigheten av sagans närvaro i dagens splittrade och bildningsbefriade samhälle där icke välunderbyggda rörelser och åsiktsskolor kommer och går som moln på himlen – och där makten kontinuerligt missbrukar sin existens, sitt handlande, sina privilegier.

– Vi har precis fått se en landshövding göra bort sej, begå brott. Vanligt folk som gör så får böta eller gå i cell. Landshövdingen fick i stället hjälp med att planera en samhällsstödd charmoffensiv mot kommunerna. Han och länsrådet skulle ut på elvapunktsturné och berätta hur viktiga de var.

– När så kulturorganet med rätta krävde landshövdingens avgång och han omedelbart lydde, ryckte den folkfientliga regeringen in med en hjälpande hand. Kom till oss! Kom till oss och bli generaldirektör på regeringskansliet! Hela denna onda saga slutade – som den alltid gör i maktens stinkande korridorer – med en spark snett uppåt i stället för böter och kurra.

– Sagan är vår tids enda sanningsserum, menar H C Andersen och drar ett bloss på sin kritpipa. Se bara på H C Andersen! Han hade inte kunnat skriva det han skrev i annan form än sagans. Bara i sagan stog läsaren ut med att skåda den förfärliga sanningen i vitögat.

H C Andersen menar att vi måste förstå sagans väsen, att den kan vara mycket mer samhällskritisk och kontroversiellare än alla de tusen barnasagor om kattor och hundar och bebisar och blommor och äventyr som trycks varje år och som månglas ut precis som toapapper, margarin, kondomer, bensin eller ketchup på bokmässor och i köpcentrum.

Begreppet saga kommer av det germanska verbet motsvarande svenskans säga, ”något sagt”. En saga handlar ofta om moral och har en slående sensmoral. Kungar, drottningar, prinsar och prinsessor är vanliga, men även fattiga bondpojkar och flickor förekommer. I sagan får de en chans att bevisa sin duglighet för de kungliga i ett samhälle med medeltida drag.

– Ungefär så står det i ett av våra vanligaste uppslagsverk, och det stämmer bra, säger vår högt älskade sagofarbror Hugwald Claes Andersen. Inom kort publicerar kulturorganet en av mina sannsagor om den kusliga dubbelmoral som omsveper våra kungligheter och andra av maktens marionetter. Den florerar helt öppet på alla plan i alla samhällsskikt i dagens så kallade ”moderna” samhälle.

H C Andersen sitter tyst en stund. Så stoppar han åter sin kritpipa, drar låga på elddonet, får fyr på tobaken och fortsätter:

– Tyvärr har försvaret av denna medeltida maktstruktur sina starkaste anhängare bland de massor som förlorat mest på det rojalistiska barbariet, alltså de som tror på i stort sett allt som andra säjer att dom ska tro på, säger Hugwald Claes Andersen.

Sagan Allas lika värde skrev H C Andersen vid ett kafébord i Köpenhamn en vacker vårdag 1965. Redan då insåg han och många andra att det måste bli ett slut på det tusenåriga rojalistiska tramset, som utvecklades, göddes och slogs mynt av i slask-, dyng-, kvälls- och latrinpressen, påhejat av den tidens söta små Brylcreemöverklasspojkar i segelbåtar, på lustjakter, i bar och salong, på nattklubb, på bordell och i stia.

– Men den 19 juli 1976 drog sotsvarta moln in över dom klart tänkande i landet. Tjabo gifte sej och i många decennier framöver slogs alla dom rekord i medial dumhet som går att slå, fortsätter H C Andersen. Denna tid var kanske den mörkaste av alla i folkbildningens, kulturens och humanismens historia, säger Andersen och drar ett djupt bloss på kritpipan medan han tyst mumlar för sig själv… ”Det var en gång en Tjabo… Tja, kanske inledningen på en ny saga…”

I morgon publicerar vi H C Andersens saga Allas lika värde, en studie i sällan skådad samhällskritik, glasklar men skrämmande i sin skenbart idylliska framtoning – en krävande läsning för dem som fortfarande tror och vill att våra liv ska styras av gudar, tomtar, troll, landshövdingar, oknytt, kommunalråd, väsen, kungligheter, rån, länsråd och alver.


 

Märkt , , , , , ,

gör om kommunalskatten!

Redan för många år sedan skrev Sune Flisa en ledare om problemet med kommunalskattens inkonsekventa konstruktion. Inga politiker nappade då på det nyskapande framåtseende som Sune förklarade med en särskolepedagogs tålamod och en visionärs karisma. Det är alltid svårt att vara före sin tid.

Nu har måhända tiden hunnit ifatt den iögonenfallande och djärva idén. Den är egentligen mycket enkel. I dag köps till och med glassiga villor upp i Mörbylånga kommun för att bli sommarhus – eller för uthyrning till stora slantar av människor som vill göra fastighetskarriär. Förr köpte man en liten röd stuga nånstans, i dag ska det vara vräkigt värre. En stuga räcker inte. Nej, det ska vara stort och flott om man så bara är här för att fira midsommar. Men man kan också vara här nästan hela året – utan att pröjsa ens en blej i kommunalskatt.

Tendensen oroar. Fler och fler åretruntvillor blir sommarstugor. Vi går mot en framtid med idel sommarkåksinvånare. Det påstås finnas lokala krafter som genom räkneexempel kommit fram till att det om 15 år inte finns några åretruntboende kvar på södra Öland. Då kommer det inte in ett enda öre till kommunen – mer än slantarna som staten pytsar ut som tröst i nåt som kallas det kommunala utjämningssystemet. Men i logikens namn skulle inte ens det systemet ge ett ruttet lingon, ity det kräver att ”åtminstone några” är skrivna i kommunen.

Till och med sossarna har nu insett att de svikit landsbygden. De är beredda att bättra sig – om man nu ska tro deras eftervalanalys. Lär av kulturorganet! Vi föreslår:

Gör om kommunalskattereglerna så att man betalar skatt i alla kommuner man har fastigheter i. Hur mycket man ska betala är en diskussionsfråga. Bor man i Stockholm och har fjällstuga i Åre och sommarstuga på Öland kan man – förslagsvis – betala 60 procent kommunalskatt i Stockholm, 20 i Åre och 20 i Mörbylånga.

Ska hela Sverige leva krävs grovjobb med grävmaskin och slagborr, inte puts och pynt med sysax och sandpapper.

 

Staffan Lagerström
Märkt , , , , , ,

så sprack då bölden till slut…

Efter de relativa valframgångarna kan inte längre Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson dölja sin oblyga hybris och sina förvirrade nationaldrömmar på sin Facebooksida. Du kan läsa om den avancerade smörjan här.

Med en fadd smak i munnen letar jag efter något lika befriande som man får uppleva hos tandläkaren: – Var så god och skölj.

Jag sköljer rent med Jens Liljestrands krönika i Expressen och mår genast bättre.

Men lyckan blir kortvarig. Dick Erixon på Samtiden rusar nämligen till Karlssons försvar – föga förvånande. Han skriver:

Många på vänstersidan går igång på ”leva eller dö” som om det vore något som hade med nazisterna och Goebbels att göra, vilket visar hur insnöade och perspektivlösa kritikerna är. Dessa slagord är ju klassiskt språkbruk i självständighetskamper och andra avgörande politiska strider runt om i världen.

Själv kom jag att tänka på frihetsrevolutionen i Amerika på 1770-talet. Slagordet var: ”Give me liberty, or give me death!” Men också Uruguays nationalsång innehåller frasen ”frihet eller ärofylld död”.

Men också Uruguays nationalsång_ _ _!

Nä, jag tyar inte längre. Tandläkar´n! Ge mig bedövning! Stora sprutan! Nej, två!

 

 


 

Märkt , ,

enkätsvaren…

Vi går mot ett spännande val. Det var länge sedan det politiska läget var så öppet och svårtolkat. Och svaren på kulturorganets enkät speglar nog ”den politiska ambivalensen” ganska väl. Den största överraskningen tycker jag är att hela 31 procent funderar på att göra ett partibyte. Svensken har nog blivit flexiblare och ”politiskt modigare” med åren. När jag var liten röstade ”alla” gubbar som sina fäder, vare sig man var sosse, högerpartist eller kommunist. Kvinnorna var nog lite mer ombytliga – tror jag. 😉

Glädjande är att ingen ska röstvägra. Att röstskolka är att säga nej till till demokratin – det bästa men långt ifrån det perfekta politiska systemet.

9 september lägger vi våra röster, och sent på kvällen/natten vet vi vilket Sverige vi lever vidare i…

 

 


 

Märkt , ,

demokratin hotas – från väst

Läs denna skrämmande nyhet i DN. Är du inte prenumerant kan du bara se ingressen. Men den räcker. Du kan höra och se mer här – om du törs.

 

 


 

Märkt , ,

sagor för vuxna

Som landets enda kulturförsvarande utpost börjar alvarsamt2 inom kort att publicera sagor för vuxna. Men inte sagor att läsa – utan att lyssna på. Sagorna kommer främst att handla om ärenden och beslut i Mörbylänga kommun och lejonparten av dem kommer att skrivas av vår lokale sagoboksförfattare Hugwald Claes Andersen, i folkligt tal kallad H C Andersen. H C Andersen har sin skrivarlya högst upp i fyren Långe Jan.

Sagorna läses av författaren själv. Vid sin sida har han de små snorungarna Martin, sex år, och Lina, 7. Martin kan tidvis bli ful i mun och Lina säger ofta precis vad hon tänker, något som H C Andersen menar bara kryddar tillställningen: ”Sanningen kan göra ont och allra ondast blir den ur barnamun!”

H C Andersen igen:
– Läget i Mörbylänga kommun förvärras dag för dag, och sagorna ska ses som alternativa bedövningsmedel, alternativa nöjen, alternativa nyheter och alternativa sätt att se på tillvaron för att människorna i Mörbylänga över huvud taget ska ha en chans ska stå ut.

– Låt mej ta ett exempel, säger H C Andersen: Kommunledningen i Mörbylänga har plötsligt upptäckt att det fattas 18 mille i kassan. 18 mille! Dom är puts väck! säger H C Andersen och slår ut med armarna, likt en semafor som varnar för mötande tåg en sekund innan det smäller.

De försvunna 18 miljonerna ska följas av besparingar på 15 miljoner.Låtsaskommunchefen som genom sin medverkan i rekryteringsgruppen och gruppen för kravspecifikationer blev kommunchef på riktigt säger i den lokala tidningen Ölandsbladet att ”Inom våra kommunala verksamheter får vi en återhållsamhet av inköp och exempelvis mindre kompetensutveckling.”

Alvarsamt2 och H C Andersen finner den inställningen förnuftsvidrig och råder i stället kommunledningen och kommunchefen till en massiv ökning av kompetensutvecklingen – på alla plan.

Den första sagan har titeln Kejsarens gamla kläder. Den är inspelad uppe i en vindpinad Långe Jan och publiceras inom kort.

Lyssna på bloggen eller ladda hem filen som podd för lyssning i exempelvis telefon.

Välkommen in i sagans underbara värld!

 

Alla von Kompost
redaktionschef
Märkt , ,

Sagan om låtsaskommunchefen som ville bli kommunchef

Nu alla snälla små barn ska ni få höra en saga från länge, länge sedan. Ja, det var till och med jättejättejätte länge sedan…

Det var en gång en liten liten kommun. Ja, den var så liten att den knappt syntes. Man fick titta två gånger för att se den. Den lilla lilla kommunen hette Mörbylänga. På den här tiden, för länge länge sen, styrdes den lilla kommunen av kung Henrik den Långe. Nu föll det sig inte bättre än att kommunens tidigare kommunchef hade dunstat, och nu skulle den lilla kommunen med den långe kungen välja en ny. Därför bildade man en så kallad rekryteringsgrupp. I den satt kungen själv med, och en så kallad centerpartist, även kallad bonnjävel, och en så kallad sosse, även kallad sossejävel. Men man ville ha ytterligare en riktigt duktig människa till gruppen, och då valde man hon som var låtsaskommunchef. Hon var så kallad tillförordnad kommunchef. Som sån var man kommunchef utan att vara det, precis som i Mörbylängas grannkommun där på den här tiden en Malin var landshövding – trots att hon inte var det!

Ja visst alla snälla barn är det en konstig saga, men ni ska veta att det var mycket som var konstigt på den här tiden för mycket mycket länge sen i den lilla lilla kommunen Mörbylänga.

Den duktiga människan man valde in till rekryteringsgruppen hette Ann. Hon blir jättejättebra rekryterare, sa alla. Jättejättejättebra! Det tyckte alla i den lilla rekryteringsgruppen som var så liten att man fick titta två gånger för att se den. Ann var så jättejätteduktig. Ja, vissa sa att hon till och med var jättejättejätteduktig. Därför fick hon också vara med och forma de så kallade kompetenskraven som skulle ställas på den nya kommunchefen.

Sen kom låtsaskommunchefen i den lilla lilla kommunen Mörbylänga på att hon faktiskt själv ville bli kommunchef – på riktigt. Det skulle bli så skönt att bli en riktig kommunchef och inte bara gå omkring som en låtsaskommunchef. Och i och med att hon nu varit med om att utforma de så kallade kompetenskraven var chanserna onekligen goda! All kritik som hon fått utstå några år tidigare var nu glömd och begraven och kungen själv myste över hur hela frågan utvecklades. Man var på väg att skaffa sig den bästa kommunchefen i hela världen – ja, i hela universum!

Senare bestämdes att låtsaskommunchefen skulle dunsta från rekryteringsgruppen. Många menade nämligen att det skulle se fult ut om en som satt i den gruppen senare skulle bli riktig kommunchef, fastän hon nu bara var låtsaskommunchef. En annan duktig, ja till och med jättejätteduktig, människa tog nu ett långt skutt in i gruppen i stället för låtsaskommunchefen. Han var bra på vatten. Därför fick han vara med i gruppen som skulle vaska fram den bästa kommunchefen bland de miljoner som sökte.

Låtsaskommunchefen åkte alltså ur rekryteringsgruppen men det gjorde ingenting för en så kallad tidning som på den här tiden hette Östra Småland skrev att hon också var med i kommunens så kallade ledningsgrupp som ett rekryteringsföretag med ett jättejättekonstigt namn hade möten med när det gällde den så kallade kravspecifikationen.

Enligt den så kallade tidningen sa kung Henrik den Långe att det var viktigt att hon satt kvar i den gruppen, eftersom hon också var M-chef. Att man använde så konstiga ord för allt i Mörbylänga kommun på den här tiden berodde på att man inte ville att andra riktigt skulle förstå vad man höll på med. Man sa M i stället för Mötesplats eller Motormännen eller Moderaterna. På så sätt kunde man lägga så kallade dimridåer över saker och ting för att de skulle se annorlunda ut än de egentligen gjorde.

Och man rekryterade och rekryterade i den lilla kommunen Mörbylänga. Det var rekrytering morgon, middag, kväll. Man rekryterade hit och man rekryterade dit. Man pratade och diskuterade om och om och om igen, och efter evighetslånga och sirapsindränkta diskussioner och så kallade dragningar inför varandra avslöjades småningom resultatet för en häpen omvärld. Till ny kommunchef utsågs låtsaskommunchefen!

Låtsaskommunchefen som nu blev kommunchef på riktigt slapp genom denna jättejättejättefina utnämning att också vara så kallad personalchef. En ny sån skulle därför rekryteras. Och för den processen skulle man tillsätta en rekryteringsgrupp. Det gällde nu att plocka in rätt sorts duktiga människor i gruppen för att få fram rätt beslut och därmed den rätta duktiga människan. Vilka som fick sitta i den lilla fina gruppen med idel duktiga människor i den lilla lilla Mörbylänga kommun handlar kanske nästa lilla saga om. Men den är jättejättejätteläskig, nästan läskigare än den här.

Slutet gott, allting gott. Kung Henrik den Långe och alla i den lilla lilla lilla kommunen Mörbylänga levde efter detta jättejättejättelyckliga i alla sina dagar…

 

PS. Även en ny så kallad HR-chef skulle småningom utses i den lilla lilla kommunen. En HR-chef kunde på den tiden syssla med någon av följande arbetsuppgifter, eller vara något av substantiven eller begreppen nedan:
Human rights – engelska för mänskliga rättigheter
Häradsrätt
Nationalitetsbeteckning för motorfordon från Kroatien
Landskod för Kroatien enligt ISO 3166
IATA:s kod för Hahn Air
Hessischer Rundfunk
Helena Rubinstein
Landskod för Kroatien enligt ISO 3166
Hertzsprung-Russell-diagram
Europeiska Unionens höga representant
Human resources – personalfrågor, personalavdelningen på ett företag
Märkt , ,

öppet mejl till statsminister Stefan Löfvén angående ölands eventuella framtid

Det hittills obesvarade mejlet till låtsaslandshövdingen Malin – med den målande titeln Making länet great again – kan du läsa genom att klicka här.

Märkt , , ,