Etikettarkiv: saga

Allas lika värde

Det var en gång en liten pojke som hette Lasse. Lille Lasse var 11 år och bodde med sina föräldrar i en sliten tvåa i Mörbylånga. Mamma och pappa var städare i samma bolag. En dag kom Lasse hem från skolan och berättade att man lärt sig om demokrati och att alla människor har samma värde.

– Ja, så är det i vårt fina land, sa mamma. I det är vi alla lika mycket värda. Alla som jobbar har samma chanser. Men man måste jobba, det går inte att bara gå och slå dank och tro att man ska få allt man vill.

– Ja, mamma har så rätt, sa pappa. I vårt samhälle är alla faktiskt lika mycket värda. Du Lasse är lika mycket värd som kungen, till exempel. Och vi får alla samma möjligheter i livets alla skiften. Och samma vård. Och samma av allt. Så säjer statsministern och så säjer vi. Och så ska du också säja, Lars. Ju oftare vi säjer så, desto sannare blir det, förstår du min lille parvel.

Lille Lasse tyckte det lät så fint, han blev så glad.

Men dagen därpå, en måndag, kom han hem från skolan med en bekymrad min.
– Vad är det som trycker dej? frågade mamma.
– Jag fråga fröken om en sak och fick så konstigt svar…
– Vad fråga du? sa mamma.
– Vi läste om kungahuset och jag fråga hur många rum kungen bor i…
– Ja ha, och varför fråga du det? sa mamma.
– För att vi har så trångt och för att jag inte har nånstans att leka här hemma, sa Lasse. Jag fick inte ens ha kvar min lilla bilbana där borta i hörnet för dej.
– Ja, ja, sa mamma. Fick du nån god mat i skolan, då?
Lasse svarade inte.
– Hör du mej? frågade mamma.
– Ja, jag hör. Vet du vad fröken berättade?
– Nej, sa mamma.
– Att kungen bor i 1 300 rum på slottet i Stockholm och att han har massor av andra slott att bo i när han vill, säkert flera tusen rum… Och så har han bilar för massor av miljoner och båtar och…
– Ja ja, sa mamma. Fick ni nån god mat i skolan då?

Det gick en vecka. Lasse kom en torsdag hem med bekymrad min i sitt lilla söta pojkansikte.
– Vad är du ledsen för? frågade pappa.
– Fröken berättade i dag…
– Ja, vad berättade fröken?
– Hon berättade att du tjänar mer än mamma. Och att fröken tjänar mindre än sin man, trots att de har samma jobb. Är det verkligen sant? frågade Lasse.
– Nu tycker jag du ska gå ut på gården och leka, sa pappa. Du behöver nog lite frisk luft efter skolan. Den friska luften delar vi alla lika i detta fina land.
– Men varför tjänar du mer än mamma när ni har samma slags jobb? frågade Lasse igen.
– Ut och lek nu! fyllde mamma i.

Det gick åter en vecka. Det gick två.
En mulen tisdag kom Lasse återigen hem med bekymrad min.
– Hur är det med dej, Lasse? frågade mamma.
– Dåligt, sa Lasse. Fröken gör mej så ledsen!
– Oj, gör fröken dej ledsen? upprepade mamma.
– Ja, hon berättade att min kompis Olles pappa har dött i cancer. Han dog i en nio månader lång väntan på operation. Men chefen för skolan har blivit opererad bara några dagar efter att dom upptäckt cancer i honom. Det blev så för Olles pappa var bara städare. Och chefen är verkställande direktör och känner en landshövding.
Mamma harklade sig.
Pappa harklade sig.
– Nu är det snart middag, sa mamma. Chefen hade nog nåt slags försäkring…
– Tyst nu, sa pappa. Nu är det dags att äta!

Vid middagsbordet sa Lasse att det där med allas lika värde bara var skitsnack. Han sa också att pappa tjänade mer än mamma bara för att han hade en snopp och hon bara hade en snippa. Och hör och häpna, han berättade också för sin mamma och pappa att kungen inte bara har tusentals rum utan också massor av båtar och bilar och att också hans barn har massor av båtar och bilar som dom fått av oss andra som arbetar och att deras barn och deras barnbarn och barnbarnsbarn också kommer att få allt de vill ha av båtar och bilar och slott och våningar och kläder och smycken och diamanter utan att dom behöver lyfta ett finger i hela livet. Och att dom får blixtsnabb läkarhjälp så snart dom får 37,1 i feber. Och allt detta kommer dom att få i all framtid och det kallar vi allas lika värde och det säjer vi som tjatande papegojor i radio och på teve och i skolan och på torg och gator och överallt…!

Mamma och pappa satt likbleka och stirrade på sin lille fine son när han nu lugnt fortsatte att lägga ut texten…

– Ni är grundlurade, sa han. Här ska vi gå omkring och trängas i två små rum när kungen och hans familj som aldrig har arbetat har tusentals. Du pappa ska tjäna mer än mamma, en viss människa får bättre vård än andra då livet står på spel. Och här går ni och rapar samma eviga trams om att vi i vårt samhälle värnar om allas lika värde! Vilket förbannat löjligt skitsnack! Man kan tro att ni är blinda och döva och vansinniga båda två.

Mamma och pappa grät nu öppet. De höll varandras händer och hulkade högljutt. Tårarna droppade ned i faten med havregrynsgröt. Lättmjölken späddes med tårflödet, tallrikarna svämmade över och den ljumma tragedivätskan rann ut i floder på golvet, ut mot den lilla mörka hallen där kungaparet hängde porträtt på norrväggen.

Vad hade tagit åt deras lille söte son med det krulliga vita håret, han som sjöng så rart vid skolavslutningarna och hade ritat en så fin bild av kungen redan på sin femårsdag och som borstade tänderna så duktigt att han inte hade ett enda hål och aldrig hade fått en enda anmärkning i skolan och som fått ett bokmärke föreställande drottning Silvia då han fick tredje poliosprutan utan att grina!? Vad hade hänt!?

Det kunde väl inte vara så hemskt att han insett sanningen!?

Hugwald Claes Andersen
”H C Andersen”
kulturorganets sagoberättare

 

Annonser
Taggad , ,

sagan om ölands undergång

Öland – en undergångssaga om ön som gick till botten

föredrag av Ludwig von Ampel, historiker
Inträde: 30 Euro

Så stod det på affischen och eftersom mina förfäder lär ha härstammat från Öland gick jag på föredraget, en skakande upplevelse som för evigt skulle förändra min uppfattning av människans så kallade ”utveckling”. Vi var runt 4 000 åhörare i Stora Symfonisalen i Bryssel denna tisdag 15 oktober 3476 efter Kristus.

Ludwig von Ampel inledde sitt föredrag med den erfarne dramatikerns kunskap om hur man trollbinder en oinsatt publik i ett svårt ämne. Medan han pekade på en stor svävande självlysande xyklodopedisk karta sa han:

– Här vid porten genom den förhatliga muren tvärs över södra spetsen på den ö som en gång hette Öland har vi genom lasergrävning genom ett 114 meter tjockt istäcke på ett djup av 2 343 meter hittat 345 människoskelett, drygt 4 000 så kallade cyklar och drygt ett dussin dossierer brev, protokoll och dagböcker.

Det gick ett sus genom den pärlglittrande Stora Symfonisalen. Ludwig von Ampel tog ett djupt andetag och fortsatte…

– Det vi under mer än tio års grävande har fått kunskap om är ett helt folks undergång och fall. Här levde en till synes lycklig befolkning som på några få år tappade tron på framtiden och gick under i – vad jag vill kalla – en sofistikerad, planerad, lögnaktig och misskött utvecklingsdröm strösslad med falsk tro, hopp och svekfulla felberäkningar. De styrande myndigheterna tycks på kort tid ha tappat greppet om utvecklingen och katastrofen gick inte att undvika. En hel ö gick till botten, dränkt i lögner och falska förhärliganden, framför allt av dom så kallade gammalmedierna men också av den styrande eliten och dess välavlönade småpåvar som levde gott på så kallade projekt, en arbetsform som i den moderna världen avskaffades redan under Cybereran, för ungefär 1 500 år sen.

Det gick nu att ta på luften i salen. Allt kändes fuktigt och klibbigt. Publiken var tagen, någon snyftade tyst. Och det skulle bli värre. Historieprofessor Ludwig von Ampel torkade svetten ur pannan med en EU-näsduk och fortsatte:

– Mycket på den här ön hade under lång tid misskötts, speciellt i söder. Riket Sverige styrdes av en lat och oduglig så kallad kung och hans rövslickare inom de myndigheter som utåt kallades demokratiska och folkliga, men som i grunden var maktens lydiga piskor och bilor. Detta sjuka maktförhållande kunde upprätthållas – och tidvis utvidgas – genom dom så kallade gammalmediernas oförtröttliga förljugenhet och skönmålning av maktens klåpare och misstag, ofta under tillgjorda så kallade evenemang och folkliga nöjen. Ett av dom allra värsta lär ha kallats Victoriadagarna, då den stackars oinformerade och obildade befolkningen tvingade sina egna barn att ge makten presenter för att själva få den himmelska nåden att få ta på en livs levande prinsessa (prinsessa = kvinnlig motsvarighet till prinskorv, en på denna tid uppskattad delikatess).

Tre eller fyra ur publiken brast nu ut i hjärtskärande hulkanden, en av dem fick ledas ut av sjukvårdspersonal medan tre andra svimmade och blev liggande livlösa på golvet. Men vad skulle Ludwig von Ampel göra? Han kunde bara fortsätta föredraget, hur hemska effekterna än såg ut att bli.

– För att göra en lång historia kort ska sägas att räddningen en tid tycktes nära, men otur och gammalmediernas cyklopiska syn på tillvaron störtade till slut hela ön i fördärvet, stönade Ludwig von Ampel och torkade sig åter i pannan med den röd-vita EU-näsduken, medan nya offer i publiken bars ut på bår, vissa gråtande, andra skrikande till hemska spasmer och stinkande uppkastningar…

– Kulmen nåddes nån gång runt mellan 2020 och 2040 då makten tagits över av en frispråkig härförare vid namn Sune Flisa. Han var den tidens ouppnåeliga svärmorsdröm, alltid med sina medmänniskors bästa i sinn. Kort efter sin kröning till Överpresident af Öland manade han den tidigare makten och de kvarvarande så kallade myndigheterna till möte vid murens glugg för den tidens kostig, väg 136, i en trakt som då kallades Ottenby. Här utspelades så Ölands blodbad och ön sjönk som en klappersten i havet för att aldrig mer visa sej, berättade Ludwig von Ampel medan tårar rullade nedför hans bleka kinder…

Hela publiken hade nu fallit i gråt och öppen klagan. Människor föll omkull till höger och vänster, det hela liknade ett väckelsemöte där andar, troll och gudar tävlade om den tillgjorda maktens verktyg för att återställa ordningen. Röd-och-vit-klädd ambulanspersonal hämtade dussintals avsvimmade, la dom på lasermotordrivna flygbårar som sattes på kurs mot akutavdelning 532 på Brysselsjukhuset. Andra ur publiken kaskadspydde och fick duschas med hyperfentoxidelikromat för att inte smitta med det dödliga så kallade Fyr till fyr-viruset, vars fruktade verkan var att skjuta upp allt som går att skjuta upp – för eviga tider!

Ludwig von Ampel tog åter sats… Hans stämma vibrerade av sinnesrörelse:
– Ja, ett till synes oskyldigt projekt tog slutligen livet av ön, stammade han…

– Det var ett så kallat cykelprojekt som orsakade den snabba undergången. Den tidigare makten hade planerat en led av nåt slag för folk att cykla på – på så kallade cyklar, ett slags enkelt fortskaffningsmedel för fattigfolk, som inte hade råd med den bilpark makteliten omgav sej med.

– Överpresident Sune Flisa hade kallat till mötet vid murgluggen och många tusen så kallade cyklister hade infunnit sig, liksom horder av politiker och ämbetsmän som fått handfasta order av Överpresidenten Flisa att infinna sig för avsked, bikt och botgöring.

Föredragshållare Ludwig von Ampel grät nu öppet. Han snorade och snörvlade men med sin professionella attityd tog han åter kommandot över sig själv:

– Genom fynd av mejl, protokoll och beslut har vi tidsbestämt mötet – och Ölands undergång – till nån gång mellan 2020 och 2040. Mycket av det som hände under mötet berättar jag om i mitt nästa föredrag här om tio dagar, men kortfattat kan jag redan nu säga att Överpresident Sune Flisa tycks ha intagit en filantropisk och förlåtande inställning till maktens alla tillkortakommanden. Men samtidigt krävde han nya tag, ärliga beslut och kraftfulla arbetsinsatser för Ölands bästa…

– Från Överpresidentens långa kravlista har vi med hundraprocentig säkerhet hittat bevis för krav om kungens omedelbara abdikering, avsked för alla öns projektledare och alla myndigheters byrå- och mellanchefer. Den så kallade Länsstyrelsen lades ned på platsen och blev för evigt förbjuden. Även en stor mängd lokala politiker avskedades på fläcken. Dom fick nu speciella mössor fastlimmade på sina huvuden till folkets högljudda jubel. På mössorna stod ”Jag inser att livet inte är evigt, och jag lovar att aldrig mer göra om det”.

Nu utbröt panik i den vackra Stora Symfonisalen i Bryssel. Folk skrek ut sin ångest, raglade än hit, än dit i till synes häftiga psykotiska anfall. Sjukvårdspersonal vällde in i allt större grupper för att åtminstone lindra plågorna för de svårast lidande… Fasansfulla scener utspelades framför våra ögon, så hemska att vi underlåter oss att försöka återge dem…

Dagen därpå berättade mediaappentuppenpuppen Bryssels Röst att 2 343 personer ur publiken fortfarande vårdades på sjukhus, och att historieprofessor Ludwig von Ampel hade avlidit i en hjärtattack, sannolikt uppkommen i akut empati med de stackars människor som följde med ön Öland ned i bråddjupet för många tusen år sedan…

Det andra föredraget om Öland – en undergångssaga om ön som gick till botten fick följaktligen ställas in. Ännu i dag vet vi därför inte vad som egentligen hände på det fasansfulla mötet nere vid murskrället på södra Öland en blåsig oktoberdag i tidernas begynnelse. Kunskapen om orsak och verkan gick plötsligt förlorad vid historieprofessor Ludwig von Ampels tragiska död.

Hugwald Claes Andersen
kallad H C Andersen
sagoförfattare
Taggad , , ,
Annonser