Etikettarkiv: Segerstad

Bästa vindskyddet blottar kulturpärla

J.A.G:S muséum i Segerstad.

Öland är ett blåshål. Därför kan det vara bra att känna till de få ställen där man kan hitta stiltje. På södra ön är J.A.G:S muséum i Segerstad en pärla, dels som vindskydd, dels som muséum. Även nu när det inte är öppet hittar man vindstilla fikautrymme utanför den väl inbyggda entrén.

När det öppnar ska du absolut besöka det. Här visas skulpturer av en särling, en bonde som helst av allt skulpterade i bärgad drivved.

Läs mer här om vårt besök 2010.
2012 var vi där igen.

Denna lilla utsökta skulptur står inglasad på J.A.G:S muséum. Om jag minns rätt spanar trion in ankommande gäss.
Stora imponerande människogestaltningar huggna i drivved. Karaktärerna utstrålar ett slags tillbakahållet lugn.
Märkt , ,

Kartboken ”Var så god och sitt – på Öland” mot fullbordan…

Som ni kanske vet är Sune Flisa en flitig kyrkogårdsbesökare. På detta foto visar han en av två soffor för trötta ben på kyrkogården i Segerstad. Dock saknas bord, vilket kommer att få konsekvenser i Sune Flisas kommande praktverk ”Var så god och sitt – på Öland”… Som synes får kaffetermos och kopp placeras på en aning udda ställen.

Då och då dimper det ner partiella korrektur från Sune Flisas bokförlag. Korren emanerar förstås ur hans kommande kartbok om sittmöjligheterna på Öland, vilka han i dagsläget betraktar som katastrofalt dåliga, närmast obefintliga. Sunes definition på en komplett sittmöbel är kort och koncis: Soffa med bord.

”Bara en gorilla eller barbar placerar middagstallriken eller kaffekoppen på den stol eller bänk hen sitter på. Vi som lämnat grottstadiet bakom oss använder bord.” skriver Sune Flisa i förordet till kartboken Var så god och sitt – på Öland.

Gode Sune inför också en ny finess i boken: Platser/kyrkogårdar med endast bänkar skrivs ut i mycket svag svärta, så svag att den hamnar precis i gränslandet mellan läslig och oläslig. Som vi tidigare berättat betecknas platser utan både sittmöbler och bord som ”avskrädeshögar, tillträde förbjudet”.

”Stora delar av turistlivet på södra Öland kommer att få packa ihop och gå hem när min bok erövrar marknaden – och förståndet”, skriver Sune Flisa i ett ovanligt lättsamt mejl till redaktionen.

Han avslutar det på sitt sedvanligt ödmjuka sätt: ”Jobba på nu era lata jävlar! När jag kommer tillbaka ska ni alla få smaka på befogade lönesänkningar.”

Allan von Kompost
redaktionschef

Märkt , , ,

de lutar hit – och de lutar dit

DSCF2988På många kyrkogårdar står gravstenarna nuförtiden uppbundna som kor vid fodergrinden. Ingen vacker syn, precis. Här ser vi kyrkogården i Segerstad.

DSCF2996Stenar, stolpar och band. Varför inte lägga ned stenarna? Rangliga stående stenar är livsfarliga.

DSCF2999Stolp vid stolp hvarthelst jag såg…


Märkt , ,

att dö – och glömmas bort

Det är knappt man kan tro att det är sant. Men det är det. Vi skriver 1920. En brittisk minsvepare är på väg hem från Finland. Man möter hårt väder och ankrar upp utanför Ölands östkust. Sjön går hög och en bärgad mina kommer i rörelse på däck. 14 sjömän mister omedelbart livet. De begravs på kyrkogården i Segerstad. Men 1961 grävs kvarlevorna upp – av okänd anledning – och flyttas till Kvibergs kyrkogård i Göteborg.

De unga männen dog utanför Öland i ett meningslöst krig, första världskriget. På kyrkogården i Segerstad finns i dag bara ett långt ”stenskepp” med deras namn och en liten informationsskylt. Men kvarlevorna ligger i Göteborg – av alla ställen. Och namnen på stenen i Segerstad går inte längre att tyda. ”Allt förbleknar och blir till dröm”, som Hjalmar Söderberg skrev.

Men den tragiska sjöolyckan skulle skörda ytterligare ett dödsoffer, kyrkoherden Johan Ölander som begravde de omkomna. Läs den gripande fortsättningen här.

Minnesstenen på kyrkogården i Segerstad. ”Skeppet” flyttades för några år sedan närmare muren för att ge plats för en askminneslund.

Det i dag nästan oläsliga minnet av 14 unga britter. Om två år är det hundra år sedan de sprängdes i bitar utanför Ölands östra kust.

Informationsskylten på minnesstenen.

 

 


 

Märkt , ,

Då var det 14 december 2016

För exakt ett år sedan flög vi över där tuff-tufftågen en gång i världen drog fram mellan Segerstad och Torngård… 1961 lades hela klabbet ned. Som synes var det snöfritt även 2016, och med bra många vattenpölar på alvaret.

Vi står här på banvallen. I dag är rälsen borta men här och var ser man en och annan syll i vallen, som mest bebos av grävlingar. Längst upp till höger: Segerstads station.

Till höger i bild skär banvallen som en linjal ned mot Torngård. Vid horisonten till vänster ser vi kyrkan i Segerstad.

Märkt , ,

södra öland – en färgkaramell

Först när man kommer upp en bra bit i luften ser man hur färgstint södra Öland är just nu. Vattnet ovanför de enorma kalkflaken vid Seby läge prålar i allt från vitt och gult till grönt, blått och lila. Till dessa kulörer tillkommer havets blåpensel och grödornas grönstick. Från backen är färgerna inte alls lika intensiva. Vid horisonten reser sig Segerstads fyr. Du kan titta in i den och vara med när pratglada radioamatörer gästade den i augusti 2012. Klicka här.

Märkt ,