Etikettarkiv: Svenska Akademien

Grattis Akademien

Invalet av Åsa Wikforss ser helt rätt ut. Eller är det inte? Vem är hon, professorn? Vet hon det själv? Och i ärlighetens namn: Vet du själv vem du är?

När Goethe för länge sen fick frågan svarade han: ”Om jag kände mej själv skulle jag springa min väg.”

Se detta roliga, intressanta och skrämmande föredrag om våra många gånger märkliga uppfattningar om oss själva och andra.

 

 

 


 

Märkt , ,

breaking news: nobelpriset till Sune Flisa!

Den av Svenska Nobelförbundets valda ”hjälptrupp” om fem personer skriver i ett pressmeddelande att Sune Flisa har nominerats till årets nobelpris i litteratur. Motiveringen lyder:

”Sune flisa har på ett djärvt personligt och sublimt språk rullat ut vårt samhälles alla komplexa problem och på ett hjältemodigt sätt röjt för människan framkomliga stigar i kontexten av dessa undergångsfrågor av hastande karaktär och livsavgörande betydelse i diktsamlingar som Jämmer och annat elände, Dykning i svartvatten samt Evig natt.”

De fem författarna i akademiens hjälptrupp är Gun-Lök Lundström, Christoffer Mandeoer samt litteraturkritikerna Rekäcka Lärde och Micalena Blomgren. Även översättaren Henric Pettersson ingår i ”de fems gäng”.

Hovmarskalk Hindric von Weisenstråhle-Brattlund-Diös von Wendtlandt Jonsson säger i en kommentar att kungen tagit groggen från munnen och utbrustit:
– Äntligen!

Kulturorganet söker Sune Flisa – och kungen – för en kommentar…

Rättelse: Kungen har inte tagit groggen från munnen. Det ska stå ”kungen har tagit bladet från munnen” och ingenting annat. Vi ber naturligtvis om ursäkt för denna i hast uppkomna lapsus.

Allan von Kompost
chefredaktör

 

 


 

Märkt , , ,

lugn, bara lugn

Plötsligt vill alla små-, halvstora-, självgoda och supersjälvgoda journalister och kulturpersonligheter spy. I alarmistiska artiklar ser den ena lättviktsreportern efter den andra chansen att föreslå vilka huvuden som ska rulla. Byt ut alla 18 ledamöter eller stäng antikboden och starta om hela klabbet till nåt nytt – nåt fräscht och pimpat.

Små och stora krönikörer, liksom kvällpressens supergubbtyckarmaskiner – som i tusen år har yttrat sig om allt från hur man skjuter älg eller separerar eller byter plåster på en skadad tumnagel eller förklarar den romerska kulturens nedgång och fall till hur man i dag löser ett politiskt problem i Senegal, i Rotebro, i Svenska Akademien eller på Mars. Nej, nu tog jag i i underkant, många av de här proffstyckarjepparna med tjocka plånböcker vet ännu mera. De vet allt. De framförs som allvetande självgoda gudar i pösiga, småhånleende attityder, som de charmigaste grannarna eller mest ordbajsproducerande i landet – och ibland i hela universum. Då och då får de också tillfälle att skryta över hur mycket pengar de har tjänat. Vid högtidliga tillfällen får de till och med säga att de har tjänat mer än den där andre duktigponken. De har i decennier suttit och slötrummat in sina krönikor i landets största kappvändarkvällstidningar som mjölkat dem likt nyckelpigor som drar vinsten ur bladlössen. Och det sorgliga är att man nästan alltid vet vad de kommer att skriva. De är stöpta. De har stelnat. De är egentligen för länge sen döda. Trots det vet de allt.

Det är nog därför det ser ut som det gör i landet ity att dessa allvetare har det digitala försprånget genom de tidningar som lever på dem. Blaskan ringer upp, kastar ut frågan: Nå, vad kan du säga om den här jävla soppan? Det tar några minuter att få upp ”det sensationella uttalandet” på webben. Folket och politikerna får sitt pratminus så vi alla kan leva vidare i vetskap om den absoluta sanningen. Dessa tidningar och eterkanaler sprider ”femminuterstänk” hellre än att samarbeta med de eftertänksamma – som kan tänka på riktigt. Ty riktigt tänkande kräver tid. Det har det alltid gjort. Snabbare datorer och tusen appar till lilla mobilen hjälper inte. De kan inte tänka, bara få dig att tro att du tänker. Och i dag bygger nästan allt på tro.

Svara mig på min fråga: Hur kan alla dessa utanförmänniskor veta att de har rätt när fakta inte finns, när den externa utredningen inte är offentliggjord, när det mesta byggs på skvaller. Ingen vet egentligen nånting efter en veckas Hela havet stormar. Vi tror och vi hör och vi tror oss ha hört fastän vi knappt vet ett piss. Men lik förbannat talar alla som om de vet nästan allt – innan den gjorda advokatutredningen är öppnad för insyn och fakta sitter som fjärilar spetsade på nålar. Besserwissrar och självgoda krönikörer må kalla akademiens ledamöter för ”femåringar i sandlådan” eller sammanfattar hela det komplexa händelseförloppet med ”vem bryr sig?” Då har man kommit långt från begreppet ”tänka efter”?

Samtidigt tar konturlösa kulturarbetare och bleka politiker utan kurs och kontur chansen att slicka fingret och hålla upp det i tyckarvinden. Åh. Det blåser dit. På med knytblusen. Fort som fan. Och så en selfie på Facebook och Instagram med den lilla knuten så gulligt slagen under lilla hakan. Jag är med. Jag är med på den rätta sidan! Säg att jag är bra! Säg det! För nu har jag väl räddat Akademien!? Och vi vinner väl valet på det här?! Och får nya jobb i teve? Larviga såna men de ger ju dock stålar!

Signalpolitik och mediernas oförmåga att hålla huvudet kallt blir sannolikt framtidens stora problem inom politik och samhällsutveckling. Alla dessa människor som på ett bräde serverar quickfixar i vitt skilda ämnen förfasar sig ofta över hur omvälden ser ut. Hur hopplöst det är med alla krig, alla konflikter, all oro och orättvisa.

Dessa sanningssägare är själva splittrade av problem som inte går att lösa med ett enkelt pratminus i en tidning. Många har ältat personliga problem sen barnsben. Många är skilda, ofta i hjärtskärande processer som drar ut på tiden. Flera av dem kommer aldrig ens att kunna skaka tass med sitt ex, trots att det lilla vattenglaskaoset endast omfattar två människor. Två! Andra är jagade av kronofogden för att de inte delar synen i vissa frågor med Skattemyndigheten. Några få är till och med misstänkta för brott – för att de inte kunnat komma överens med en enda kompanjon – eller med svensk lagstiftning. En rätt stor andel ligger i fejd med grannar och kollegor. En ännu större grupp går på terapi för att stärka sitt självförtroende. Och massor av de politiker som har till jobb att megafonera ut ”sanningar” går dels på kurser för att stärka sitt självförtroende, dels på så kallad ”medieträning” för att lära sig ”att komma undan journalisternas kinkiga frågor genom ickesvar”. Rätt många har dessutom alkoholproblem och därmed svårt att samarbeta med någon enda människa, i vissa fall till och med med sig själva.

Man kryper utmed marken. Så blåser det till… Upp med det slickade fingret… Så ja, nu känns det påpassligt att säga nåt rätt och sunt igen, att tycka nåt riktigt prakträtt! Jag var ju ändå scout när jag var liten och allt dumt jag gjort är preskriberat.

Den enda riktiga människan i Akademiensoppan slabbiga sliskiga träsk är Kristina Lugn. Lyssna på henne här i en intervju från i går. Kontentan är att ingenting är så lätt som alla förståsigpåare, alla yrkestyckare, alla utanförtyckare, alla småtyckare och alla tidningskåsörer och pösiga proffstyckare försöker få oss att tro. Med mänsklighet försöker hon ge en mänsklig bild av det inferno som uppkommit, den lilla fejd som många yrkestyckare menar har skämt ut Sverige i hela världen och kanske även ruckat på jordens bana runt solen och styrt ut Golfströmmen från Europa så vi alla kommer att frysa ihjäl… Tänk om de för en gångs skull får rätt!

 

 


 

Märkt , , ,