Etikettarkiv: Svenska kyrkan

Utveckla den profana kyrkan!

Kyrkans framtid stavas deg – till löner och kafferep.

*****

Förvandlingar är intressanta. I den moderna historien har vi sett hur exempelvis socialdemokraterna har omvandlats från ett arbetarparti med kämpaglöd till ett i praktiken borgerligt välmåendemaktparti, helt utan kurs mot nya djärva mål. Vilka är vi? Vad vill vi? Vart går vi? Vad vill vi mer än att önska alla människor välstånd, pengar, villor, husbilar? Något svar finns inte. Man vandrar mumlande vidare i labyrinten med bindlade ögon.

En annan förvandling genomgår Svenska kyrkan, denna kapitalistiska mastodont som numera lever vid sidan av staten som vilket multinationellt företag som helst. Man förvaltar sitt pund för bästa utdelning; degen ska in, räkningarna betalas. När jag var ung var kyrkan de religiösas näste, i dag är den förvandlad till en högkapitalistisk trivselklubb med kaffe-och-kakor-träffar som viktigaste mål. Det är ett förfärande dubbelspel präster och biskopar för bakom vitkragar, kräklor och mitror. Gud är sedan länge död men vi måste trots allt få våra löner, vi har också räkningar att pröjsa! Glöm skam och budord. Nu ska vi ha trevligt, dricka kaffe och prata och riktigt rå om varandra!

I dagens Barran läser jag lång och välskriven debattartikel om Svenska kyrkans framtid och mål. Alla är välkomna. Men till vad? Till kaffe och kaka? Till nåt slags religiöst forum? Nej, då är kyrkan fel ställe. I den långa texten nämns inte ett enda ord om religion, gud, Jesus eller bön. Nej, glöm gud och satsa på synliggörning. Kan influencers synas kan vi. Som alla kapitalistiska bolag måste vi sticka ut. Var positiv, för fan!

Hur jobbar man då i ett tidigare sakralt bolag som blivit profant och vinstdrivande? Svaren är många. Enligt artikelförfattarna är grunden lagd genom 5,8 miljoner medlemmar. Dock nämns inte med ett ord att dessa är ”tvångsanslutna genom sin födelse till denna jord” på ungefär samma sätt man föds in i vissa kommunisktiska system. En kyrka utan tro är naturligtvis dödsdömd, på sikt. Men dödsprocessen kommer att ta tid och bli plågsam. Man har nämligen – enligt artikeln – många mål och många planer på hur man ska utvecklas som företag och – utan att säga det – samtidigt genomlida sotdöden som religiöst centrum.

Går det inte att locka med gud, Jesus, psalmer, domedagspredikningar och bannbullor går det desto lättare med ett tidsgodkänt miljötänk, en portion politisk mittfåraambition, ett stänk ”hållbar utveckling”. Författarna menar att Svenska kyrkan som stor skogsägare också kan gå i täten inom klimat- och miljöområdet. Kyrkan ska sluta använda fossila bränslen och bidra till en grönare utveckling. Även den sociala hållbarheten ska stärkas. Mera kaffe och kakor! Kyrkan ska också delta i den allmänna debatten, formulera visioner och ta ställning i viktiga frågor.

Min gud, varför har du övergivit mig? Som tänkande människa frågar jag mig givetvis hur länge en sån kameleont som Svenska kyrkan kan finnas kvar nu när gud är död och visioner, hållbarhet och allmänt ”tycka-helt-rätt-i-alla-slags-frågor” helt har tagit över den ökentorra och andefattiga agendan.

Svaret stavas pengar. Så länge kyrkans enorma egendomar ger frisk deg finns det profana företaget kvar. Och vem vet, kanske blir kyrkan inom kort en spektakulär tummelplats för riskkapitalister och män(!) med visioner. Varför inte producera annat än ”lagom-balanserade-Svensson-uppfattningar”? Kanske några nya sågverk? Ett filmbolag eller två? En fabrik för att massproducera kaffekannor? Ett kakbageri? En nätshop för skogsägare med motorsågar och skyddskläder? Och så många lokala kaffedrickarklubbar på det!

Framtiden mot undergången ligger väl stakad.

Märkt

Kåseri: Skapades verkligen kvinnan av Adams revben?

Måndagen den 17 maj sammanträder styrelsen för Torsås Betong AB för att bland annat ta del av redovisning samt fastställa resultat och balansräkning för 2020.

Om vi byter ut ordet styrelsen mot kyrkofullmäktige och Torsås Betong AB mot Torsås pastorat får vi inledningen på helsidesartikel i Barran 8 maj. Rubriken lyder: Pandemin har gett oss ökat självförtroende. Vi får veta att Svenska kyrkan i Torsås har anordnat trädgårdsträffar, gjort i ordning prästgårdsträdgården och att man söker ny präst. Prästbrist råder.

Man kan få uppfattningen att artikeln handlar om en Komvuxkurs i personlighetsutveckling, alternativt en syjunta för både kvinnor och män. Men ämnet är Svenska kyrkan, detta månghundraåriga religiösa storföretag som inte överlever genom genuin tro, utan genom att bland annat förvalta sina enorma egendomar. Den drivs som vilket annan storindustri som helst. Degen måste in, vinst är förutsättning för framtida existens. Och den är inte självskriven; medlemsantalet rasar konstant. 1972 hade man fler än 7,7 miljoner genom födseln automatiskt anslutna medlemmar, nu är man långt under 6 miljoner. Det är en föga djärv gissning att endast en mycket liten skärv av dessa verkligen delar Svenska kyrkans religiösa uppfattning.

Det är därför vi läser så utstuderat profana texter om kyrkan i dag. Förr var det dundrande budskap om gud, synd, Jesus, tron, dopet, skuld, skam, död. Det var också mycket snack om den helige anden, om jungfrufödsel och om hur kvinnan skapades av Adams revben. Men det tugget har väl i kvinnorörelsens tid taggats ned, liksom det om syndafloden, arken och Noak. I dag handlar det mest om fika med bullar, musikunderhållning och trivsel. Det var länge sen man hörde min ungdoms fasansfulla domedagsbeskrivningar från religionens mörka bakgårdar, många gånger befolkade av maktfullkomliga präster, måna om att bygga upp egna imperier.

Men visst poppar det fortfarande upp sakrala rester ur exalterade prästmunnar då och då. Senast 3 april i Barran skrev Thomas Hård af Segerstad, präst i Nybro: ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden. I kyrkor över hela världen ropas i dag detta ut – ja, åtminstone i kyrkor där det får firas gudstjänster – att han som var död, fastnaglad och avrättad på ett kors och därefter lagd i en grav, att han lever. Jesus lever. Han har besegrat döden och väckts till liv av Gud Fadern i himmelen.”

Kulturorganet har två gånger skrivit till Barometerns chefredaktör Anders Enström för att få hans syn på dylika fake news. Vi frågar om man får påstå vad som helst i en nyhetstidning av i dag. Tyvärr får vi inga svar, trots både svarsporto och smärre ”uppmuntringsbidrag” genom bifogad tjuga. Men vi förstår tystnaden. Kyrkan och gammelblaskorna har det kuckimaffens tillsammans. Kyrkan formligen öser in annonser och blir därigenom ett gudomligt stöd på en svikande marknad. Och som bekant sågar man inte av den gren man sitter på.

Det är en märklig värld vi lever i. Förr var Svenska kyrkan en religionens bastion med bombastiska och varnande budskap som ingen levande själ kunde förstå. I dag är den som vilken trivselklubb som helst, som bowlingklubben, skytteföreningen eller det lokala älgjaktslaget.

– Var så god. Ta en kaka till!

Märkt

Öppet brev till Barometern

Tidningen Barometerns chefredaktör Anders Enström gläds över 3 500 nya prenumeranter. Vi på kulturorganet lyfter på hatten och konstaterar att gammelmediernas tid ännu inte är helt förbi.

Kulturorganets redaktion hyser dock vissa betänkligheter över Barrans publiceringar av så kallade betraktelser. Krävs ingen evidens för påståenden i Barran i dag? Kan man påstå precis vad som helst med hänvisningar till uråldriga källor?

Hela redaktionen har under flera morgonböner fått intaga både Treo och whisky för att komma igång med dagens slit efter läsning av just Barrans betraktelser. Så kan vi inte fortsätta. Därför skriver vi ett öppet brev till bossen Anders Enström och inväntar svar.

Märkt , , , ,

Vid sidan av livet

Svenska kyrkan tuggar på om tid för hopp och att ljuset en dag ska komma. Det är märkligt hur få reaktionerna blir på kyrkans alla naiva utspel. Alla andra än kyrkan får mothugg, applåder, recensioner i press, runt kaffeborden och på sociala medier. Men om kyrkan läser jag ytterst sällan nån åsikt eller kommentar. Det tycks mig som om kyrkan seglar i en egen kanal, för evigt skild från det reella livet.

Ju äldre jag blir, desto naivare blir kyrkans budskap, som hopplösa och tjatiga anakronismer. Att det är mörkare om vintern än om sommaren vet alla över fem år. Denna fysiska sanning behöver inte år efter år förgrumligas av kyrkans myter.

I en tidningsannons i dag skriver man: ”Ingen samling vid krubban, ingen midnattsmässa eller julotta. Men klockan 10 under julhelgens alla dagar hör du södra Ölands kyrkklockor ringa. De ringer för hoppet, `ett barn blir oss fött, ljuset skall segra´”.

Tror kyrkan på fullt allvar att det hjälper att ringa i kyrkklockor? Vore det inte bättre att göra något handfast för att få det nuvarande livet drägligare och rättvisare än att ständigt surra om det kommande ljuset? Alla som vill ser livets orättvisor. Varför inte försöka utjämna dessa i stället för att ringa i klockor och tjata om att ljuset en dag skall segra – över vad?

Staffan Lagerström

Märkt

Det osannolika sveket

Nu bryter kulturorganet helt med Svenska kyrkan. En kort tid ansåg vi oss kunna lita på den. Men den förrådde oss. Den bedrog sanningen. Den gick armkrok med Mörbylånga kommun in i förljugenhetens tempel.

Kulturorganet har hyllat Svenska kyrkan för dess satsning på sittgrupper. Och vad händer? Jo, vi hinner bara berömma så är förräderiet ett faktum. Sittgrupperna vid kyrkan i Ås är intagna för vinterförvaring! Skandalen är total. Och vad värre är, allt är gjort i lönndom, sannolikt nattetid med släckt julgransbelysning.

Vi har sökt ärkebiskopen Antje Jackelén för omedelbar bikt och ursäkt, men hon svarar inte. Kulturorganet jobbar nu för att få påven att agera. Även om kyrkorna är olika måtte väl någon av dem ha mänsklighetens bästa för ögonen.

Kulturorganet uppmanar alla människor att genast bryta med Svenska kyrkan, lögnens stinkande tillhåll. Gå ur din församling, säg upp ditt kyrkliga medlemskap, bränn psalmbok och bibel. Gå aldrig på gudstjänst, begrav dig borgerligt, lägg aldrig mer en surt förvärvad sekin i kapitalisternas pengastinkande kollekthåv. Se foton nedan och låtom dig förfäras. Inse fariséernas svek. Och viktigast: Förlåt dem aldrig!

Minns aposteln Matteus två kloka verser i korsordsboken 4 kapitlet, 87 §:

Du männ´ska så trött och vilsen, sitt ned i vår sittgrupp så skön!
Sträck ut dina domnade ben, skänk frid åt din dävna hjärna,
känn ryggstödets gudomliga kraft, njut sitsens värme för juletrött kön
i sittgrupp av stål – ritad, smidd och målad vid Storgatan 14 i Järna

Glöm ej de rosenkindade fariséernas saftiga löften och vidriga svek!
De lovade stärkande kaffe, bullar med socker och bästa sittplatsen,
men drog möbeln i lönndom till lagret, till hädarnas boklösa bibliotek.
Av julmys och nyårsextas blev intet; vi bjöds blott den värsta
strapatsen

Platsen där de två sittmöblerna tidigare var placerade gapar nu tom. Trots vårvärme och växande gräs begår Svenska kyrkan den värsta av synder, den enda som enligt aposteln Matteus icke kan förlåtas.
Inne i den olåsta redskapsboden hittade vår utsände reporter de undangömda sittgrupperna. Du tar nu del av grävande journalistik när den är som bäst!
Svenska kyrkans svek saknar helt proportioner. De moraliska och fysiska skadorna är enorma. Nu försöker man dölja bedrägeriet med en löjlig gran! Vid Ås kyrka har man till och med monterat ned grinden för vinterförvaring. En grind av järn! Var har Svenska kyrkan tappat sin moraliska kompass? När ingriper Antje? När bannlyser påven tilltaget?!

Text och foto: Ingvar-Charm-Knubbendorpf

Märkt , ,

Nej tack till Källan!

På vår brevlåda har vi stor skylt om att slippa reklam. Trots det kommer vi inte undan Svenska kyrkans förfärliga tidning Källan med sina slippriga om-och-om-texter om årstidernas växlingar och evigt liv.

Jag tvingar inte på nån min blogg. Jag mejlar den inte till folk som uttryckligen inte vill läsa den.

Men så jobbar Svenska kyrkan. Den tar sig med historiens rätt friheter som jag inte ens skulle drömma om. Och vad värre är, man betraktar dem som självklara. Man tvingar på mig den förfärliga tidningen Källan och man pinar mina öron och sargar min sinnesfrid då man dinglar och donglar med sina förbaskade kyrkklockor.

Jag funderar nu på en pappersversion av bloggen – att tvinga på Svenska kyrkan. Några gånger i veckan kommer jag också att sända ut bloggens innehåll medelst aukustisk morse. Fyra enorma högtalare – en riktad åt varje väderstreck – ska skicka ut ljudstötarna över bygden från Södra Möckleby City. De ska höras ända till Smedby i norr och Ventlinge i söder. Ingen ska komma undan.

Ingen!

Märkt , ,

Vi flyger till månen, men att få gravstenar att stå…

lutande-gravstenarVad håller Svenska kyrkan på med? År efter år ser vi skogen av stödpinnar till vacklande gravstenar på våra kyrkogårdar. Ska det vara så svårt att få flisorna att stå utan stöd? Eller är tanken att det ska se ut så här i all evighet, amen?


Märkt , , ,

sympati med oliktänkande

Jag är emot religioner och kyrkor. Det är inte detsamma som att jag inte förstår eller inte har empati med religiösa. I dagens Barometern läser jag välskriven insändare, undertecknad med namn. Skribenten brinner verkligen för sitt ämne och för fram sin kritik på ett intressant sätt. Hennes oro känns dessutom äkta. Du kan läsa den här.


 

Märkt ,

bevare mig väl!

Ser i Ölandsbladet att kyrkan har planer på att bygga ny kyrka i Färjestaden. I slutet av artikeln säger Per-Olof Johansson, ordförande i kommunens samhällsbyggnadsnämnd: ”Vi har säkert flera saker som vi skulle kunna samarbeta om, inte minst en större samlingslokal, som ju är ett behov i Färjestaden.”

På följdfrågan om det kan bli ett samarbete också med äldreboende av något slag? svarar Johansson: ”Man ska aldrig säga aldrig _ _ _.”

Hemska tanke: Ska kyrkan infiltrera de stackars oskyldiga äldre även i Färjestaden!? Men så har man alltid jobbat: Gått på barnen och de gamla, de försvarslösa, för att sprida sina obsoleta irrläror.


 

Märkt ,

ett företag som alla andra

Förre ärkebiskopen Anders Wejryd har hållit en tvåtimmars föreläsning i Södra Möckleby. Enligt Ölandsbladet skulle han ”prata klimat”. Han inledde dock med att säga att vi ingenting vet om gud.

Det är ingen nyhet. Men det var ärligt sagt. För fritt tänkande människor blir det allt svårare att förstå hur religiösa formateringar kan bygga upp hela enklaver, ”världar i världen”, grundade på denne någon om vilken vi ingenting vet. Detta svenska samfund har byggt tusentals kyrkor, totat ihop ritualer och ceremonier, infört ämbeten, skapat yrkesroller, hållit miljoner predikningar om den man inte vet något om – och ur detta ickevetande skapat mångmiljardförmögenheter som man köpt mark och skog för, att förvalta enligt jordelivets allra effektivaste placeringskonst. Kyrkan har blivit ett företag vilket som helst, med anställda, kalkyleringar om framtiden, löner, ekonomisk planering. Man har blivit en vinstmaskin som måste få in kosing för att gå runt. Dock med en skillnad. I vanliga företag bör du – men måste inte – tro på något påtagligt som kan verifieras i ord. I Svenska kyrkan jobbar ni för att tro på nån som ni inte vet nåt om.

På sin hemsida skriver Svenska kyrkan att man har 5,9 miljoner medlemmar, en sanning med modifikation. Hur man blir medlem ska jag inte gå in på. Alla vet att ”ytterst få” har sökt sig dit på eget initiativ. Merparten finns där inbäddade i statistiken per automatik. Att Svenska kyrkan fortfarande sprider detta medlemsantal som ”sant” är beklämmande.

Att kyrkan – enligt samma sajt – har närmare 22 000 anställda stämmer dock säkert. Det är onekligen ett stort antal människor som uppbär lön för ett arbete som går ut på att sprida en lära, utgående från tron på ”denne någon”, som de inte vet ett vitten om.

Ännu svårare är det att förstå hur vårt lands statschef måste vara medlem i Svenska kyrkan. Kung Tjabo måste följaktligen tro på den gud ni inte vet något om. Det kräver successionsordningen nådens år 2019!

Vi har i sanning långt kvar i vår strävan mot kunskap, fria från sedan barnsben påtvingade ”sanningar och sagor”. Det krävs mod och kraft att befria sig från andliga konventioner mot ett brett, solidariskt, fritt, humant och spänstigt tänkande utan grumliga inslag om nån som vi inte vet något om.

Dock går utvecklingen åt rätt håll. Svenska kyrkan blir allt mindre religiös. Man jobbar allt mer ”jordiskt och pragmatiskt”. Man visar upp sig på regnbågsmässor, fixar mc-gudstjänster och går i prideparader. Man har sedan länge tagit itu med sina anställdas sextrakasserier och bufflighet mot varandra. Nu är det dags att jobba för miljön.

Bra jobbat, kyrkan!

Staffan Lagerström
ledarskribent

 


 

Märkt

sommaröppna kyrkor

Svenska kyrkan håller kyrkorna på södra Öland öppna under sommaren – ett lovvärt initiativ. Här ser vi kyrkan i Sandby. Ofta gör jag en stilla kyrkogårdsvandring när en kyrka korsar min väg. En sådan hyfsar dimensionerna på tillvarons mysterier och stärker min icketro…

Ibland går jag även in i de kyrkor jag passerar under mina cykelturer. Jag har hittills varit helt ensam, vilket bjuder på en mäktig känsla i de stora kyrkorummen. Inom kort funderar jag på att kliva upp i predikstolen och predika – eller dra en vals på orgeln. Men är det lönt att göra det inför tomma bänkrader? I ett kommande inlägg tittar vi in i körkan i Gräsgård…

 

 


 

Märkt ,

liten flisa

Mina tankar dröjer sig kvar i ett tidigare inlägg, det om Barbro Lindgrens insändare

”Begravningar är sorgliga tillställningar, som de flesta fortsätter med av gammal vana.”, skriver hon och presenterar ett bättre förslag: ”En god middag med dyr champagne för de närmaste vore väl inte så dumt!”

Så rätt – om det gäller en äldre människa som dör av ”naturliga” skäl i hög ålder. Finns värre fakirtillställningar än dessa utdragna sorgdränkta ångestladdade lugubra begravningar i svenska kyrkan med präster utstyrda i kåpor och förkläden som kan skrämma barn till döds. Och så det sedvanliga snömoset om den helige ande och diverse andra luddiga väsen, allt spetsat med teatral orgelmusik som får en att längta långt långt bort för att aldrig mer återkomma.

Jag spankulerar ofta helt planlöst på kyrkogårdar och tänker ”stoiker bör tänka på döden varje dag i livet”. Större stadskyrkogårdar är ofta skyltfönster för samhällets opreciserade ångestsyndrom och klassmotsättningar med de uppblåstas monument över sig själva i epicentrum: Gravar inramade av pelare med kättingar emellan, så tjocka att de kan användas till hangarfartygsankare. Ju större sten, desto bättre männ´ska! Ju högre sten, desto finare männ´ska! Se titlarna: grosshandlare X, grevinnan Y, häradshövding Å, landshövding Ä och komminister Ö. Ända in i döden består minnena av ett klassamhälle som fortfarande existerar – om än i andra kläder. Vi – och speciellt medierna – talar än i dag ofta om överklass, medelklass och underklass.

Därför blev jag glad när jag häromdagen såg denna lilla gravsten på kyrkogården i Ås, Ottenby. Den är enkel, ödmjuk, icke självförhärligande. En sån liten flisa över sig själv och en god middag med dyr champagne till eventuella sörjande skulle sitta fint när spelet är över.

 

 

 


 

Märkt , , ,