Etikettarkiv: Vilhelm Moberg

böcker: Mannen i skogen

När jag läst Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg infann sig samma slags känsla som när man förlorar en kär vän. Ingenting är sig längre likt. Boken bjuder på underbar läsning om en mångfacetterad, superproduktiv, lättretad, periodvis mentalt instabil, generös, snål, ombytlig, skrytsam, hypokondrisk, självsäker, bitvis rasistisk, munspelstrakterande och sällsynt dansant författare som med tiden blivit ”ett monument över sig själv” – en nationalikon.

Vilhelm växer upp i det lilla  soldattorpet i Moshultamåla i skogarna utanför Emmaboda, där det inte ens fanns torrdass. Man gjorde det man skulle i en grävd grop. Pappan var soldat, mamman djupt troende. Hon läste aldrig en rad av det sonen skrev. Vilhelm lovar sin mamma att inte emigrera, vilket många gjorde. Mellan 1850 och 1930 utvandrade 1,3 miljoner svenskar, främst till Amerika. Åt dessa emigranters öden skulle Vilhelm långt senare ägna tolv år av sitt liv. Genom utvandrarserien blev han Ville med hela svenska folket – och ”nästan världsberömd”.

Moberg läser allt han kommer över. Men det litterära utbudet i det torftiga hemmet är nästan obefintligt. Han blir journalist på olika tidningar och är snart landets yngste chefredaktör. Han blir socialist och nykterist. Med tiden vrider sig den politiska kompassen och han utvecklas till en dominerande, bullrande sällskapsmänniska. Han dricker gärna i goda vänners lag – och festar gladeligen med yngre kvinnor.

Men som ung är han dyster och av många ansedd som kverulant. ”Enligt en vanlig anekdot hade alla `som räknades´på den svenska kulturscenen ett Mobergbrev med löften om evig ovänskap i byrålådan.”

Hans produktion blir vartefter enorm, och det mesta går hans väg. Hans berömmelse ökar. Med tiden blir han rik. Han blir en av landets fränaste kritiker av nazismen och kommunismen. Med tiden kommer han också att hata det socialdemokratiska etablissemanget.

Om mycket av det han ogillar skriver han dramatik. Han spelas ofta på Dramaten och han ställer allt hårdare krav på Bonniers förlag, som han i slutet av sitt liv lämnar efter ett livslångt samarbete. Under 1950-talet engagerar han sig i många av den tidens mediala varbölder, exempelvis Hajby– och Kejne-affären.

De största riskerna för en svensk författare – menar Moberg – är spriten, populariteten och Svenska akademien. Två gånger försöker Akademien belöna Moberg med sin finaste guldmedalj. Vilhelm Moberg vägrar ta emot den.

I jämförelse med många av sina vänner utvecklar sig Moberg åt helt annat håll. ”I takt med att de andra accepterade lagerkransar och hedersdoktorat och tog plats på parnassen blev han själv radikal och obekväm. När de andra lät sig omfamnas av etablissemanget blev han dess fiende. När de andra kom hem reste han ut.” skriver Liljestrand.

Vilhelm Moberg är utåt sett den lycklige borgaren med fru och barn och Östermalmsvåning. Han får fyra döttrar, men vill ha en son. Slutligen och äntligen får han Björn, men kontakten med honom blir aldrig den Vilhelm önskade. Anledningen får vi inte helt veta; boken gör inga onödiga privata intrång.

1932 slår blixten ned. Moberg blir förälskad i Eva Malm, senare omgift Eva von Zweigbergk. Båda vill inledningsvis bryta upp från sina äktenskap, men relationen övergår snart i ett sexuellt umgänge utan mål. Eva Malm sparar halva korrespondensen med Vilhelm – bara hans brev, inte sina. De förvaras på Kungliga biblioteket med villkoret att de skulle förbli olästa fram till 2012. I ett av de knappt fyrtio breven till Eva beskriver Vilhelm sitt äktenskap med fru Greta som ”en tragedi”. Här blottas kanske bokens enda svaghet: Varken hon eller barnen får klara konturer eller begriplig framtoning, författaren och debattören Eva Moberg undantagen.

Trots den stora passionen glider Eva och Vilhelm långsamt bort från varandra. ”De älskar varandra, vill ha varandra, men det går ändå inte. Trots den moderna tiden, trots den fria viljan, lever de i var sitt fängelse.”

1959 hyr paret Moberg en lägenhet i Ascona, Schweiz. Den blir deras bostad för lång tid framöver. De har blivit utlandssvenskar. Expressenjournalisten Bo Strömstedt åker dit för att träffa Vilhelm. Han blir lovad tio minuters samtal på en bar. Intervjun blir mycket längre. Den pågår i tre dygn. Åter i Sverige skriver Strömstedt fyra artiklar om mötet. Moberg blir topp tunnor rasande. Strömstedt har kränkt författarens privata sfär genom att i en av artiklarna – i en bisats – avslöja att Greta serverat italiensk skinka.

1970-71 utkommer Mobergs Min svenska historia, berättad för folket i två delar. Författaren Sven Delblanc recenserar första delen. Han är ganska kritisk. Dock uppstår en vänskap mellan dem båda, trots 30 års åldersskillnad. Delblanc beskriver Vilhelm som ”`påfallande ungdomligt klädd i polotröja, ljus blazer och ljusa byxor´, en sjuttiotvååring som ville gå på nattklubb, där han förtjust lät sig smickras och uppvaktas av det unga klientelet.”

Men slutet närmar sig. Moberg får allt svårare att skriva.

Vid läsning av denna mäktiga bok blir ett enda ord för mig allt påtagligare: Befrielse. Det tycks som om Moberg under hela sitt liv sökt just befrielse. Han såg döden som en befrielse och pratade ofta om självmord, även med barnen. I gryningen den 8 augusti 1973 stiger han ur sängen i huset på Väddö i Stockholms norra skärgård. I rummet bredvid ligger fru Greta och sover. Om en månad har de varit gifta i 50 år. Vilhelm skriver en lapp:

”Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.”

Åtta timmar senare hittas kroppen. Fingrarna håller fortfarande hårt om några vasstrån…

 

 

I ett kommande inlägg går vi i Vilhelm Mobergs fotspår i hans hemby Moshultamåla…

 

 


 

Annonser
Taggad , ,

En bit strand

Som ung tillbringade jag en stor del av min tid i skogen. Livet i nån av mina många kojor var viktigt och härligt. Jag förde naturdagbok över djur och fåglar och följde naturens växlingar. Dessutom läste jag allt jag kom över av natur- och biologiböcker.

Just nu läser jag Mannen i skogen, Jens Liljestrands utsökta biografi över Vilhelm Moberg. Och som av en slump hittade jag en film på Youtube, också den om Mannen i skogen. Den är sevärd. Vi reagerar väl alla ibland mot det konstgjorda liv vi faktiskt lever under stress och ständig tidsnöd, trots alla bekvämligheter och finesser som skulle underlätta läggandet av det så kallade livspusslet. Urbaniseringen går som en farsot över världen, och många unga har i dag ingen känslomässig koppling till naturen, än mindre reell. På sikt måste denna brist bli ett gigantiskt hot mot hela mänskligheten. Det är jag säker på att även Vilhelm Moberg skulle tycka.

Därför blir tystnaden allt viktigare för mig, den lilla sällsynta skärva av tystnad som finns kvar. Det slår mig ofta när jag filmar att det aldrig är riktigt tyst. Brummar inte bilar så mullrar flygplan en mil upp. River inte en motorcykel sönder tystnaden så gör vinden eller en skrikande Jas Gripen det. Eller en radio på avstånd, ett vindkraftverk, en motorsåg, en sopmaskin, en traktor för plogen eller en skrikande unge eller skällande hund.

Denna korta film handlar om den lilla relativa tystnad som finns kvar.

 

 

 


 

Taggad , , ,

om skitförfattare, gäddfiske och den mänskliga skröpligheten

28 december skriver författaren Tomas Arvidsson i Barometern om bland annat synen på Vilhelm Mobergs författarskap. Arvidsson har läst Jens Liljestrands biografi över Moberg,  Mannen i skogen:

”Moberg svek sina vänner, var ombytlig, grälsjuk, ofta girig, otrogen sin hustru som ensam fick ta hand om barnen när han då och då vilade upp sig på lyxiga pensionat._ _ _ När han äntligen fick en son, klarade inte sonen att leva upp till pappans förväntningar.”

Det må vara hur det vill med den saken, sant eller osant, vinklat eller korrekt. Ingen är perfekt och jag hyser den största beundran för Mobergs lugna, konstaterande, mustiga, ofta sorgsna texter. Hans Din stund på jorden vill jag kalla mästerverk.

Tomas Arvidsson fortsätter, och nu blir det intressant: ”För den som blandar ihop sak och person är inte Mobergs böcker så bra längre. Visst, jag vet att det är feltänkt, men i min mänskliga skröplighet blir det så.”

Ja, så blir det nog ofta, vilket är tragiskt. Man blandar samman sak och person, äpplen med päron och feltänken blir många. Jag tror till exempel att många människor röstar på det parti som har den trevligaste partiledaren utan att veta särskilt mycket om partiets program. Det blir lika fel som att rösta fram den miljövänligaste bilen genom att bedöma dess exteriör.

Många konstruktörer utnyttjar ”den mänskliga skröpligheten”. Ett udda exempel är marknaden för fiskedrag. De flesta drag och wobblers är utformade för att fånga fiskaren, inte fisken. De har färgsprakande pärlor, välmålade ögon, fjällmönster, röda plastbitar som vinkar, gälbågsrand och glitter. Allt det där struntar fisken i, menade den siste yrkesfiskaren med kastspö i Stockholms skärgård nån gång på 1970-talet. Han sa så här om sitt bästa gäddrag:

– Jag tar en lång rak trädgren, bränner den i öppen eld så den blir helt sotig, kapar den i 30-centimeterlånga bitar, sätter en enda krok längst bak och en ögla för lekande längst fram. Dessa drag slår alla andra, sa alltså den man som levde på att fiska gädda med kastspö och drag gjorda av sotiga trädgrenar. En detalj: Gäddan exporterade han till Frankrike.

Jag leker med tanken att applicera Arvidssons ”mänskliga feltänk” på den gigant jag läser om just nu, August Strindberg. När Vilhelm Moberg svek en vän svek säkert ”den djefla August” hundra. Strindberg kunde plötsligt bli ovän med bäste vännen och lika överraskande och ofta utan anledning överhopa vem som helst med hatbrev av värsta slag. Han struntade fullständigt i sina barn, för att plötsligt älska dem över allt på jorden. Han var listig som en räv och hade bara ett mål: Att bli berömd. Han var duktig på att låna pengar, men sämre på att betala tillbaka. Då flydde han hellre. Han kunde baktala och förnedra alla, kvinnor som män, trender, förläggare, fru, exfruar och kollegor – för att sen utnyttja det inferno han ställt till med i sina texter.

Enligt Tomas Arvidssons ”roliga feltänk” skulle sålunda August Strindberg vara en av de absolut sämsta författare världen någonsin skådat. Detta trots att ”den djefla mannen” fortfarande spelas på all världens stora teatrar och läses om och om igen av miljoner och åter miljoner människor…

* * *

I veckan ska jag förresten själv ut på gäddfiske… Valet av drag står nog främst mellan en vackert abborrmålad och dubbeltrekrokad Buster Jerk och en läckert skimrande Sebile Onduspoon i blått, guld, silver, violett och grönt med detaljerade ögon, fenor med svarta fenstrålar och läckert röda gälar. Ni må tro att de är vackra. Jädrar vad det kommer att hugga!

 

 


 

Taggad , ,

Kommande rubriker

Kommande inlägg:

Straffrunda blir bonusrunda, del I

Straffrunda blir bonusrunda, del II

 

Kommande bokrecensioner:

Vilhelm Mobergs Min svenska historia del I och II – böckerna du inte kan vara utan

Lars Henells Albrunna för och nu – nästan 300 sidor i boken du inte kan vara utan

Olof Lagercrantz August Strindberg – genial skildring av geni som du inte kan vara utan

 

 

 


 

Taggad , ,

vår utmätta tid

Jag är inne i en Vilhelm Moberg-period. Jag slukar titel på titel. I allt han skriver finns döden bakom hörnet. Få kan som han förmedla dödens existens. Döden finns där som livets punkt, hur mycket vi människor än tänker bort den. I modern tid har vi blivit duktiga på att förringa döden, skjuta den ifrån oss. Vi säger gått bort i stället för dött. Vi skriver lämnat oss i stället för dött. Att läsa Moberg är att inse det katastrofala – och därmed trigga livslusten. Utan vår historia är vi ingenting. Och utan döden skulle vi bli olidligt självgoda.

Att vandra planlöst på kyrkogårdar har alltid tilltalat mig. Där står vi öga mot öga med vårt öde i en ofta seren miljö. Livsglädje blandas med dödsinsikt. Under promenaden runt kyrkan i Stenåsa hade jag Mobergs mästerverk Din stund på jorden i tankarna. Den läser jag vart tredje år – för att hålla insikten om döden levande.

C H Jonsdotter föddes för 221 år sedan. Tack vare gravkorset känns hon fortfarande en aning närvarande, även om hon i dag har varit död i 147 år.

Inne på den lummiga kyrkogården i Stenåsa vilar friden. Denna dag råder samma stillhet utanför murarna. 

Gravstenar, murar och träd i harmoniskt samarbete. Kyrkogården i Stenåsa hör till mina favoriter, liksom den i Segerstad.

Taggad , , ,
Annonser