Om att ta i så brallorna spricker

Elvis storhet som sångare beskrev han sannolikt – omedvetet – då han berättade att han aldrig tar i för fullt. I en litteraturrecension i SvD berättas att författaren Claire Keegan hittade en förlösande rad i ett brev skrivet av Tjechov. Hans korta råd löd: ”Skriv kallt!” Jag kan tänka mig att han menade att en text blir starkare ju ”kallare” författaren förhåller sig till den. Texten ska tala, inte författarens växlande känsloliv. Ett exempel på denna inställning är Hemingway, vars korta meningar utan adjektiv och ”känslomässiga förklaringar” biter som kallt stål.

I vår tid översvämmas vi av texter byggda på den motsatta uppfattningen. De är överlastade med känslor, tyngda av adjektiv och på alla sätt ”omåttliga”. Ett slående exempel hittar jag i Ölandsbladets Turistguide. I den ger Molly Sandén sin syn på Öland. Hon tar i så att jag genast tappar intresset. Molly Sandén och journalisten Alexander Jensen dränker läsaren i känslomässiga överdrifter. Resultatet blir snömos:

”Mina soligaste och gladaste minnen är från Öland. Det är min bästa plats på jorden. Jag blir trygg, känner mig själv och räcker till som jag är. Det är här jag landar i mig själv och den dosen behöver jag minst en gång om året för att inte bli helt knäpp. _ _ _ – Det var en sådan där magisk sommarkväll som man bara drömmer om. Den rosa solnedgången lyste genom de stora fönstergluggarna på västra väggen. Fåglarna flög över publiken som sjöng med i låtarna. Det var verkligen ett minne för livet-kväll. Tiden stod still och det kändes som att det inte fanns något ont i hela världen. Allt vara bara eufori och sommar.”

Tjechov hade rätt: ”Skriv kallt!”