alvarsamt2
– icke allvarligt om livet runt alvaret –
Konstnärshub på Södra bruket
Två och en halv minut i Össby
dagens ölandsbild
Det var en gång…
Häromdagen hittade jag dessa båda ortoceratiter på södra Öland. Den större på bilden är 58 centimeter lång, den längsta jag hittills har funnit. Men det är bara småpotatis mot de 10 meter som de längsta kunde bli för sisådär 400-500 miljoner år sen.
Ortoceratiterna liknade inte nutida bläckfiskar. De hade ett långt, rakt, koniskt skal. Mjukdelarna låg samlade i den breda änden av skalet. De hade flera armar eller tentakler runt munnen, ungefär som hos dagens bläckfiskar och pärlbåtar. Ögonen var stora för att upptäcka byten, och skalet var indelat i många kamrar. Genom ett rör, en så kallad sifon, kunde djuret reglera mängden vätska och gas i kamrarna och därmed stiga eller sjunka i vattnet.
I havet utanför södra Öland simmade de tillsammans med trilobiter, primitiva fiskar och andra märkliga havsdjur. De tros ha varit rovdjur som jagade mindre djur i det då grunda, tropiska havet.
Tanken går till Gulliver…
På min cykel ser du mängder av extremt tunna silkestrådar som har fastnat på cykelns pakethållare, hjul och kablar. Trådarna är betydligt tunnare än vanliga spindelnät och ligger ofta som lösa trådar i luften. De är så tunna att de bäst syns i motljus.
Enligt webben klättrar små spindlar upp på exempelvis ett grässtrå, ett staket eller en buske. Därifrån släpper de ut långa silkestrådar. Vinden fångar trådarna och lyfter iväg spindeln som en liten fallskärm. Tusentals sådana trådar kan samtidigt sväva genom luften över öppna marker.
Södra Öland lär vara idealiskt för ballongflygning. De öppna alvarmarkerna, åkrarna och kustvindarna gör att trådarna kan driva långa sträckor. Vissa dagar kan man se hela fält glimma av spindelsilke i morgon- eller kvällssolen.
Fenomenet kallas ofta änglaskägg eller gossamer. Spindlarna är ofta bara någon millimeter stora, så man lägger sällan märke till dem.
Stilla dagar på Öland
– Här blåser det hårt 360 dagar om året. Övriga dagar stormar det.
Därför är en bild som denna nästan unik. En damm och ett hav i total stillhet.
skogsdoft
Eketorps borg
Några gånger om året hojar jag till – och in i – Eketorps borg, oftast under lågsäsong. För några dagar sen strosade jag runt i denna unika konstruktion. Det kändes mäktigt. Med en gnutta fantasi är det lätt att tänka sig livet här för tusen år sen med massor av människor, djur och hantverkare. Här kände vi doften av hässjat hö. Men vi drog också i oss stanken av träck och gödsel. Ljudnivån var troligen hög, människor samtalade och tjoade, hästar gnäggade, höns kacklade, grisar knorrade, gässen gnydde, getterna määhade och fåren bräkte. Hundar jagade kattorna och kattorna jagade hundarna och korna muade så det ekade mellan borgsidorna. Råttorna var säkert många. Det måtte ha varit ett intensivt liv, som i fredstid var relativt behagligt men som i krigstid sannolikt blev ett koncentrerat helvete.
På nätet hittar jag intressanta fakta om borgen. Som alltid presenterar jag dem med reservation för eventuella felaktigheter. Eketorps borg är en av Ölands mest kända fornlämningar. Den är inte bara är en ruin, den har grävts ut och delvis rekonstruerats så att man kan få en uppfattning om hur platsen kan ha sett ut och fungerat. Borgen är en befäst bosättning från järnåldern som senare användes under medeltiden. Äldsta bebyggelsen tror man är från 300-talet efter Kristus. Eketorps borg har genomgått tre perioder: Eketorp I, Eketorp II och Eketorp III. Arkeologiska utgrävningar genomfördes 1964–1974. Museet i den återuppbyggda borgen invigdes 1984. Eketorps borg ligger inom Södra Ölands odlingslandskap, som är världsarv.
Vi tar det från början:
Eketorp I – omkring 300–400 efter Kristus. Den första borgen byggdes under 300-talet. Den var betydligt mindre än dagens borg och hade en diameter på 57 meter. Ett tjugotal hushåll verkar ha gått samman och byggt den som en gemensam samlingsplats och tillflykt i orostider.
Eketorp II – omkring 400–700 efter Kristus. Under 400-talet förändrades borgen och blev en permanent, befäst bondby. Här bodde uppskattningsvis 150–200 människor tillsammans med sina djur. Totalt har man kunnat identifiera 53 hus från denna period – bland annat bostäder, fähus, förråd och verkstäder. Arkeologerna har också hittat smycken, vapen, redskap och så kallade guldgubbar – små tunna guldbleck med avbildningar av människor.
Eketorp III – medeltiden. Efter att borgen övergivits på 700-talet låg den öde i ungefär 500 år. Under 1100-talet togs den åter i bruk. Då förstärktes försvarsverken och en yttre ringmur byggdes. Borgen fick bland annat funktion som militärgarnison med rytteri. Under denna period kunde mer än 100 hus rymmas innanför muren. Borgen övergavs slutligen omkring mitten av 1200-talet.
Eketorp har undersökts arkeologiskt och därefter rekonstruerats. I dag kan man därför gå innanför ringmuren och se rekonstruerade bostadshus, fähus och förråd från olika perioder.
Borgen har haft en brunn på ungefär samma plats sedan järnåldern. Brunnen finns fortfarande kvar. Eketorp har under olika perioder varit tillflyktsborg, permanent bondby, hantverks- och handelsplats. Dessutom har den hyst en medeltida militärgarnison.
Återuppbyggnaden av Eketorps borg är originell. Bollen kom i rullning redan 1931, då arkeologen Mårten Stenberger gjorde en mindre undersökning av Eketorp. Det avgörande startskottet för projektet sköts 1964, då Stenberger återvände till platsen efter sin pensionering från Uppsala universitet. Det ursprungliga initiativet var inte från början ett rent museiprojekt, utan arbetsmarknadspolitik, kulturvård, forskning och turism spelade in i händelseutvecklingen. När de stora utgrävningarna började 1964. Då var Eketorp i praktiken täckt av jord. Utgrävningarna avslutades 1973. Då stod man inför ett problem: De frilagda murarna och huslämningarna var känsliga och riskerade att förstöras av väder, tjäle och vittring.
Man diskuterade därför i princip två alternativ. Täcka över lämningarna igen med jord/grus och därmed bevara dem eller rekonstruera delar av borgen ovanpå de arkeologiska lämningarna och göra platsen tillgänglig för allmänheten. Det andra alternativet segrade och innebar både konservering och pedagogik – genom att bygga upp hus och murar kunde man skydda lämningarna och samtidigt visa besökarna hur den gamla bebyggelsen kan ha sett ut.
År 1973 lade riksdagsledamöterna Hamrin och Rydén fram en motion om att återställa Eketorps borg. De såg bland annat möjligheten att visa hur vanliga bönder hade levt – något som man ansåg saknades bland Sveriges historiska miljöer. De pekade dessutom på arbetslösheten på södra Öland och föreslog att projektet kunde ge arbete åt lokal arbetskraft. En annan riksdagsmotion samma år framhöll uttryckligen att de arkeologiska lämningarna måste skyddas och att en rekonstruktion samtidigt skulle kunna göra platsen till en kulturell och turistisk attraktion. Eketorps borgs egen historik beskriver därför projektets bakgrund som ett arbetsmarknadsprojekt som sedan utvecklades till det man kallade ”Eketorp Rediviva”.
Låt oss skapa en tidslinje för projektet Eketorps borg. 1964–1973 genomfördes den stora arkeologiska utgrävningen. Den leddes av professor Mårten Stenberger. 1973–1977 följde diskussioner, planering och beslut om vad som skulle hända med platsen. 1977 gar regeringen gav Riksantikvarieämbetet särskilda medel för projektet ”Eketorp Rediviva”. 1978 inleds den faktiska rekonstruktionen. 1984 invigs museet i den återuppbyggda borgen av kung Carl XVI Gustaf.
Det var inte ett vanligt byggföretag som fick i uppdrag att bygga en kopia av borgen. Riksantikvarieämbetet ledde projektet. Rekonstruktionen byggde på de arkeologiska resultaten och man använde traditionella material och hantverksmetoder.
Projektet hade en tydlig arbetsmarknadspolitisk dimension, där tanken var att arbetstillfällen skulle skapas på Öland. Det innebär att många av dem som faktiskt utförde arbetet var hantverkare och arbetskraft knutna till projektet snarare än att det handlade om en enda entreprenör. Det finns starka belägg för att arbetsmarknadspolitik var en viktig del av projektets bakgrund — och att AMS-medel och arbetsmarknadspolitiska insatser användes. Ett intressant dokument är en riksdagsmotionen från 1973 av folkpartisterna Mac P. Hamrin och Rune Rydén. De argumenterade för att ett återställande av Eketorp kunde kombineras med att skapa arbetstillfällen. De skrev att återställandet skulle kräva mycket arbetskraft och pekade särskilt på arbetslösheten på södra Öland. De nämner också att situationen hade förvärrats efter att Grönhögens Ytongfabrik lagt ned produktionen.
Det är viktigt att se dagens Eketorp som en arkeologisk rekonstruktion, inte en exakt kopia av hur borgen såg ut vid ett bestämt år. Redan hösten 1977 planerade man rekonstruktion av en del av ringmuren. Innan arbetet började dokumenterades muren noggrant med fotogrammetrisk teknik, alltså fotografisk uppmätning. Det visar att man försökte göra rekonstruktionen vetenskapligt dokumenterad – inte bara ”bygga något som såg gammalt ut”.
När jag sitter inne i borgen och blickar ut över dessa tusentals ton av sten, slår mig tanken: Vilka personer drev detta ofantliga projekt? Professor Mårten Stenberger ledde den stora arkeologiska undersökningen från 1964 och framåt. Arkeologer från många länder deltog under åren. Stenberger var framför allt mannen bakom undersökningen som skapade kunskapsunderlaget. Riksantikvarieämbetet var den institutionella huvudmannen. När rekonstruktionen kom igång var det Riksantikvarieämbetet som ledde arbetena.
Bengt Edgren, antikvarie vid Riksantikvarieämbetet, framstår som en mycket viktig person i projektets genomförande. Han arbetade med planering av projektet och den publika verksamheten och skrev 1981 en rapport om Eketorp efter fyra års rekonstruktionsarbete. Edgren blev dessutom en av de personer som försvarade idén om arkeologiska rekonstruktioner som ett sätt att förena forskning och publik verksamhet.
En annan tungviktare var arkitekten Jan Gezelius som 1977 fick uppdrag av Riksantikvarieämbetet att utforma museet vid Eketorp. Museet stod färdigt 1982. Han arbetade tillsammans med ingenjören Olle Bergvall. Men deras uppgift var inte bara att rita en vanlig modern museibyggnad. De gjorde en tolkning av de forntida hustyperna, där traditionella och industriella byggmetoder och material kombinerades. Hans arbete fortsatte senare med entrébyggnaden som öppnade 1995. Den ritades av Gezelius.
Blev borgen en exakt rekonstruktion? Svaret är nej. Det finns tre olika nivåer. Det arkeologiskt säkra, alltså sånt som faktiskt kunde konstateras genom utgrävningen. Sen har vi den arkeologiska tolkningen, alltså vad arkeologerna ansåg att lämningarna betydde. Och slutligen har vi den byggnadsmässiga rekonstruktionen, alltså hur man valde att omsätta tolkningen till en faktisk byggnad.
En titt i backspegeln säger oss att projektet snabbt blev en publiksuccé. I en rapport från 1981 konstaterade Bengt Edgren att Eketorp på fyra år hade gått från ett relativt blygsamt turistmål till en av Ölands mest besökta och omtalade turistattraktioner.
Jag häller upp ytterligare en kopp kaffe. Sensommarsolen brassar mot de enorma stenmängderna. Det är alldeles tyst, och den svaga vinden viskar i mitt öra att Eketorps borg går mot en spännande framtid. Det lär finns idéer om att utveckla kafédelen, att kanske exponera öländsk grönsaksodling på ett mer framträdande sätt, allt kopplat till en större miljömedvetenhet.
Om fem år är det 100 år sen arkeologen Mårten Stenberger började intressera sig för resterna av Eketorps borg…
Svårfotograferad
Eftersom löktavlan i Ventlinge står lite bakåtlutad är det nästan omöjligt att ta en bild av den i sin helhet. För att göra det krävs stege, traktorskopa eller styltor.
Här har jag vinklat upp den en aning, en åtgärd som tyvärr tar bort mindre delar av den, främst på vänstersidan.
Dagens Ölandsbild
SVIBO
I min serie ”sydöländska småbyar” styrde jag i går in i Svibo, en by som är så liten att du får titta två gånger för att upptäcka den. På nätet hittar jag störtskurar av överraskande information om den lilla lugna gårdssamlingen, fortfarande klädd i sommarkläder.
Nätet håller med mig om att Svibo är en mycket liten men historiskt betydelsefull by på södra Öland, belägen i Mörbylånga kommun längs vägen mellan Grönhögen och Eketorps borg. Byn består i dagsläget av tre gårdar omgivna av öppna fält, bördiga lerjordar och svartmylla.
En titt i backspegeln berättar att byn är den äldsta skriftligt dokumenterade byn på Öland. Svibo – eller egentligen det medeltida godset Sveaboda eller Sueaboth – har en unik plats i Ölands historia som den allra första öländska byn som nämns i skrift! Namnet finns dokumenterat från år 1220 då kung Johan Sverkersson skänkte sina gårdar i Svibo – som tidigare ägts av jarlen Birger Brosa – till Riseberga kloster i Närke. Historiker tror att kärnan i detta medeltida gods var Svibo äng i Ås socken, vilket var en av det gamla Svearikets förvaltningsgårdar som upprättades under slutet av vikingatiden.
Livet blev svårt i Svibo under 1500-talet, då bönderna i området drabbades hårt när kung Johan III förvandlade Öland till en kunglig djurgård och jaktpark. Bönderna tvingades till tunga dagsverken, och delar av den gamla bebyggelsen flyttades eller övergavs i takt med att marken skulle leverera råvaror till Kalmar slott. På kartor från 1600-talet beskrivs husen till den ursprungliga gården som öde.
Men det finns roligare och färggladare information om byn att hämta på webben, som exempelvis att Svibo i modern tid förknippas med konstnärlig kreativitet. Sedan 1997 har Vedic Art drivit kursverksamhet i byn. Konstnärer söker sig hit under sommarmånaderna för att måla, inspirerade av det öländska ljuset och de fria vidderna.
Byn har också givit upphov till det lokala talesättet ”att sitta och vänta som Svibo brud”. Enligt folktron ska en flicka från Svibo ha suttit vid en domarring mellan Svibo och Lindby och väntat på sin brudgum från Träby. Brudgummen och hans följe överraskades dock av en öländsk fåk och red av misstag ut på Östersjöns is, där de försvann.
Det var med tungt hjärta jag cyklade ut ur byn igen. Så mycket elände! Det var inte bättre förr. Jag fällde en tår och styrde mot nästa by: Lindby…
tomt
Det nya vattenmagasinet i Gräsgård är nu i princip tömt. Jag hoppas att vådiset har gjort den nytta man strävat efter – att ge lagom med vatten till sådda grödor – för oss konsumenters bästa.
Det är enorma mängder vatten som går åt för en gröda från sådd till skörd. Mina sökningar på nätet säger att exempelvis ett hektar (100 x 100 meter) vete under en normal växtsäsong behöver ungefär 350 till 450 millimeter vatten. Eftersom 1 millimeter regn motsvarar 10 kubikmeter vatten per hektar, innebär det att ett hektar vete kräver runt 3 500 till 4 500 kubikmeter (4,5 miljoner liter) vatten under sin relativt korta livstid.
Vatten och vattenanvändning blir sannolikt en av framtidens allt större knäckfrågor, även utnyttjade i politiska strategier.
Konsten att förtöja
Fotot är från Gräsgårds hamn på sydöstra Öland, där båten lär ha legat i över två månader.
Missväxt?
När jag i går tog denna bild slog det mig hur fruktansvärt det måtte ha känts vid forna tiders missväxter, som vid den senaste stora hungersnöden i Sverige 1867-1869. En kombination av extremväder och politiska misstag slog då ut jordbruket, och flera tiotals tusen människor dog på grund av svält och sjukdomar.
Öland drabbades hårt. Det tunna jordlagret gjorde att torkan golvade betesmarkerna på Stora Alvaret. Djuren svalt, och man tvingades utfodra djuren med bland annat tång. Desperationen blev startskottet för den folkvandring som kom att prägla Småland och Öland under resten av 1800-talet. Tusentals familjer sålde sina gårdar till vrakpriser och lämnade landet. Småland blev det landskap som i absoluta tal förlorade flest invånare till USA.
Tillbaka till nutiden! Det vi ser är inte missväxt, utan potatis som blastslagits med kemiska medel – tror jag. Man besprutar blasten för att få den att vissna ner. Syftet är att stoppa tillväxten och förhindra att bladmögel sprider sig till knölarna och orsakar brunröta.
Slutsats med nödåren i minne: Det var inte bättre förr!
Seglarminnen
Hösten blir allt påtagligare på södra Öland. Då känns det najs att slira tillbaka in i slutet av augusti då min barndomskompis Thomas Lorge och jag seglade i Stockholms skärgård. Nedan ser du textlösa bilder från somriga Sprickopp och – tidvis – regniga Sandhamn.
Varken eller
Torsdagen blev inte årets första höstdag, men väl en ”ickesommardag”. Det märktes på många sätt. Inte en båt i Grönhögens hamn. Badbryggan i Albrunna uppdragen på land. Lätt regn, svagt ljus, knappt en människa ute.
I Mörbylilla stod solrosorna som en slagen armé med böjda huvuden, gamnackar. Kampen är över. Nu väntar undergången…
Det kan inte hjälpas att jag inför dessa bedagade skönheter drog vissa paralleller till det skakiga världsläget. Får jag uppleva ännu en sommar?
Att segla är nödvändigt
Att segla är att avsäga sig alla bekvämligheter. Att segla är att överlämna sitt liv till SMHI, ity allt går ut på att utröna om Kajsa kommer från sydväst eller nordost. Hon Kajsa ska även kategoriseras – är hon hård eller är hon svag eller är hon till och med laber?
En hård Kajsa kräver så kallad revning, en svag Kajsa straffar med hissning av allt som går att få till väders i den så kallade riggen. En laber Kajsa är synonymt med ett tryck på motorns startknapp.
Seglarens mest föraktade ord är stiltje. Vid sådan upphör begreppet segling att existera, till förmån för iordningställande av – bland annat – tågvirke, skott, durkar, spant, stag, lik, vant, revöglor, horn, travare, kölsvin, spridare, dirkar, Cunninghamare, kickar, Lazy jacks, apor, halkipar, knaprar, schacklar, svanhalsar, kausar, halshorn, fallhorn, lattor, likrännor.
När alla dessa detaljer är genomgångna och trimmade kan livet utan segel övergå i frosseri. Det viktigaste ordet blir då pentry, tätt följt av ordet partaj. Ur pentryt plockas skaffning, som förädlas i kabyssen för senare avnjutning i mässen. Skaffningens näringsvärden kan toppas med starka drycker som för stunden djupfryser smärtande skotahemhänder, ilande knävärk, skrikande ryggskott uppkomna av för smala kojer och bubblande magar – under segling endast fyllda med Varma koppen.
När det orgiastiska raj-rajet lider mot sitt slut väntar det svåraste momentet i konsten att segla: Debarkeringen av Varma koppen i den så kallade skitbocken. Denna vanligen vita sanitetsmöbel är i en segelbåt endast en tredjedel så stor som sin landbaserade släkting. I stället för en spatiös toalett är denna variant placerad i ett skåp, inte större än att du får in ändalykten ungefär halvvägs mot sanitetsmöbelns centrum, ofta markerat med ett kryss för bättre precision i det så kallade avfyrandet. Du är aldrig ensam i detta minimerade hemlighus, så träffar projektilen rätt utbrister hela besättningen ”bingo!” Missar den följer timmar av föga glamorös städning.
Att segla är alltså att lata sig, att ligga naken på däck i solen och läsa en god bok, att strunta i alla bekymmer och bara njuta av porlet från förskeppets väg över azurblå vågor och att lite avmätt och fisförnämt då och då utbrista:
– Navigare necesse est, vivere non est necesse.
Sanningen gör comeback
Jag Sune Flisa är tillbaka! Bäva månde kreti och pleti. Nu ska det bli ordning och reda igen. Sanningen om livet på södra Öland ska återställas, och konkurrerande lokala medier ska placeras där de hör hemma: I skamvrån.
Till min ”hjälp” har jag 17 tämligen obegåvade så kallade reportrar. De har – på min bekostnad – legat på uppfostringsläger i Shimla/Indien under sommaren, och jag hoppas – men tror inte – att de vässat sina klena förmågor. Eftersom de knappt kan stava har jag fått mig berättat att de nästan uteslutande låter AI fabricera de ömkliga texter, som de byter med varandra i hopp om att få hänge sig åt inbördes beundran. Fotografera har de aldrig kunnat, men sen telefonkameran kom kan de åtminstone picka till på avtryckaren och få en bild som man faktiskt kan se vad den föreställer.
Nå väl, låt oss icke bada i positiva konstateranden, utan se verkligheten som den är, det vill säga upp och ned. I väster sitter en pösig clown vid makten, i öster en rubbad kvarleva från medeltiden. Men om två år försvinner clownen in i den mörka delen av historieboken, sannolikt under titeln ”Den värsta av dem alla”. Han i öster flyr inom kort i sin rutschkana som går till u-båten parkerad i u-läge vid hans lilla sommarställe vid Svarta havet. Vart han därifrån styr kosan vet han nog inte själv, men troligt mål blir Nordkorea.
Om livet på södra Öland vet jag just nu ingenting, eftersom jag seglat en vecka i Stockholms skärgård utan att läsa en tidning, lyssna på radio eller se på teve. Jag känner mig alltså friskare än någonsin. Ämnen att sätta klorna i dyker sannolikt upp inom kort. Till dess, kära läsare, keep smiling!
Sune Flisa
chefredaktör
går i ide mitt i sommaren – åter 1 september
På grund av tidsbrist lägger jag bloggen i träda fram till i höst. Då blommar den upp igen. Till dess: Keep smiling!
Sune/Staffan
Tron – den förklädde krigaren
Ända sedan jag som 13-åring ”tvingades” genomlida Svenska kyrkans konfirmering är jag mot religioner. Till alla. Inte för att jag ogillar dem, inte för att jag har något speciellt agg mot dem, utan för att de alla i sin blotta existens bevisar felet i det som de flesta av dem hävdar, nämligen att blott deras religion är den sanna, att blott deras religion leder till kontakt med den enda guden. Tusentals religioner marknadsför alltså tusentals gudar. Miljoner troende lever i den istadiga förvissningen att det bara finns en rätt religion – deras – och endast en riktig gud – deras. Att inte fler än jag har förstått detta groteska feltänk har i dag förvånat mig i 66 år.
En plågsam läsning av en artikel i dagens Svenska Dagbladet stärker min misstro. Rubrik: ”Försvarsminister Pete Hegseth krigar med stöd av Jesus”. Rubriken i sig räcker för att inse den motbjudande tanken att Jesus är med USA i kriget mot Iran, att religionen ska styra USA. Så sker i Iran, och så skedde även i vårt land för hundratals år sen. Donald Trump hotade nyligen Iran med att bomba landet tillbaka till stenåldern. Nu söker man sig själv tillbaka till förhistoriska tider med hjälp av devota pastorer och obsoleta kaplaner.
Enligt artikeln i SvD läste nyligen Pete Hegseth denna bön för de amerikanska trupperna i Iran:
”- Ge dem visdom i varje beslut, uthållighet inför den kommande prövningen, obrytbar enighet och ett överväldigande våld mot dem som inte förtjänar någon nåd.” Jag kan tänka mig att de religiösa ledarna i Iran läser lika enfaldiga och våldsbejakande böner för sina trupper.
Politik och religion mixas till en väl avvägd soppa i dagens USA. ”Varje månad håller han (Pete Hegseth) en bönestund i Pentagon. Dit har han bjudit pastor Doug Wilson, ledaren för Christ Church, att predika. Wilson är en uttalad kristen nationalist som vill att religiösa regler ska bestämma hur USA styrs, alltså en form av teokrati. Wilson vill avskaffa kvinnors rösträtt – hushåll ska rösta, inte individer – och homosexualitet ska förbjudas”, skriver SvD.
President Trump lät sig i inledningen av kriget handpåläggas av ett 20-tal präster i Ovala rummet. Man bad för militär seger över Iran. Hegseth ber, Pentagon ber, pastorerna ber – för seger i ett krig inlett av en president som gick till val på att aldrig mer starta krig.
SvD skriver: ”I en predikan i Rom på palmsöndagen sa han (påve Leo XIV) att Jesus – the King of peace´ - inte lyssnar på böner från dem som för krig och citerade ur Jesaja:Hur mycket ni än ber, lyssnar jag inte. Era händer är fulla av blod.”
Det påven säger låter bra, tycker jag. Men en detalj spolierar hans trovärdighet. Han är religiös!
Sune Flisa
chefredaktör
By med 200 själar
Det var påsk. Jag stannade i Kastlösa för att titta mig omkring…
Grönt hopp i en svart tid
Efter en ovanligt lång Ölandsvinter börjar det gro och spritta i markerna. Så även på Capellagården i Vickleby. Foton från 4 april.
Vinnare och förlorare
Som kulturorganet spådde redan i inledningen av kriget blir den slutliga segraren Ukraina, landet som ser möjligheterna i stället för att vika sig inför en till synes oövervinnlig dårskap. Den så kallade stormakten Ryssland har begått harakiri medan stormakten USA bit för bit bär ned sig själv till källaren. USA och Ryssland har snart inga vänner, medan Ukrainas kontakter med omvärlden ständigt ökar. Kanada och EU blir allt starkare i takt med att Trumps och Putins hat, lögner och påhopp ständigt ökar. Medan USA gör bort sig i Iran gräver Putin sin egen grav på hemmaplan. Både Trump och Putin är snart raderade – på olika sätt.
Trumps så kallade fredsförhandlingar i Ukrainakriget visade sig redan från början vara patetiska, partiska, med bara ett mål: Att berika familjen Trump – och i viss mån USA. Ingen bryr sig längre om de sätt som lille smilande Steve Witkoff och långe smilande Jared Kushner försöker eliminera Ukraina. De båda kan snart betraktas i ”de förljugnas muséum”.
Kulturorganet vill ta Sverige ur Nato och satsa allt på ett starkare Europa. Då måste Ungern antingen uteslutas ur EU eller följa dess visioner. EU kan bli en enorm maktfaktor, även rent militärt. Kunskap, ekonomi, kultur, traditioner, allt talar för en gyllene europeisk framtid – om bara viljan finns. Om EU slutar att lägga sig i formen på tomater och i stället satsar på synkroniserad upprustning, kultur, klimat och mänsklig samvaro blir Europa världens mest demokratiska världsdel.
Europa går en gyllene framtid till mötes. Ryssland och USA har redan sina bästa år bakom sig.
Sune Flisa
chefredaktör
kalmarsund från Albrunna trafikplats
Albrunna Perenner
