Kaja hittar gott om föda i oklippt gräsmatta. Dessutom tillåts mattans alla blommor att äntligen få slå ut i stället för att en gång i veckan kapas av gräsklippningsmaffians vrålande och avgasande maskiner.
Varför klipper människor gräsmattor?
Varför lider många människor av lusten att ”tukta naturen”?
Varför vill människor inte se en naturlig natur?
Varför klipper kommuner och bostadsbolag gräsmattor efter schema, inte efter hur mycket växterna verkligen har vuxit?
Varför ser så många människor ett samband mellan gräsklippning och ”ordning och reda”?
Hur många liter bensin förbrukar Mörbylånga kommun och Mörbylånga Bostads AB på gräsklippning per år? Och till vilka kostnader?
Hur stor blir miljöförstöringen av alla ”miljoner” gräsytor som klipps en gång i veckan i Sverige?
Hur många miljarder insekter dödas genom gräsklippning per år i Sverige?
När ska Sveriges kommuner vakna och inse gräsklippningens förödande konsekvenser?
Det är frågor jag ställer mig – och förvånas över hur hårt präglade vi är av dåliga vanor. ”Så gjorde farfar och farsan, så gör också jag” tycks hugget i sten.
Men det finns krafter mot gräsklippningsmaffians traditionsstyrda framfart. Den största är det danska teveprogrammet ”Ge oss naturen tillbaka!” med Frank Erichsen, mannen bakom ”Hundra procent bonde”, det populäraste programmet i dansk tevehistoria. Se det och njut av hur människor kan tänka om – för naturens och människans bästa!
Medierna svämmar över av artiklar om Artificiell Intelligens, AI. De flesta intar en negativ attityd till den nya ”flugan”, som jag är övertygad om kommer att revolutionera världen, på gott och ont. Men så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Allt nytt är ”farligt” och ”det var bättre förr”. Varför inte öppna takluckan och skåda stjärnorna!?
Mitt råd är att inta en tillbakalutad inställning och se vad AI kan göra för dig redan i dag. Och det är mycket. Jag har tidigare gett prov på AI:s skarpa förmåga att stryka ned texter. Ett annat exempel: Om du grunnar på något slags problem och ställer dig själv en fråga – gå till en AI-robot och ställ frågan till den. Du får då ett enda – och direktare – svar än om du googlar frågan och får en miljon svar. Men minns att du kan få knäppa, falska eller rent felaktiga svar, precis som när du googlar.
I dag har jag ställt flera frågor till ”min” AI-robot, GPT4, och fått klara och bra svar på alla. Jag har frågat hur man bäst behandlar getingstick, hur man startar och jobbar med en bandsåg och hur jag skyddar insektslivet på bästa sätt. Nedan ser du svaret på sista frågan:
Hur skyddar jag insektslivet på bästa sätt?
GPT4 svarar: Att skydda insektslivet är viktigt för att bevara den biologiska mångfalden och upprätthålla ekosystemens balans. Här är några sätt du kan bidra till att skydda insekterna på bästa sätt:
Skapa en insektsvänlig trädgård: Plantera blommor och växter som lockar till sig insekter genom att erbjuda nektar, pollen och lämpliga livsmiljöer. Undvik användning av bekämpningsmedel och skapa gömställen som stenar, ris- eller lövhögar.
Undvik användning av kemiska bekämpningsmedel: Använd naturliga metoder för skadedjurskontroll i trädgården eller odlingen, som att använda insektsbekämpare som är ofarliga för nyttiga insekter. Kemiska bekämpningsmedel kan vara skadliga för insekterna och kan ha negativa konsekvenser på lång sikt.
Bevara naturliga livsmiljöer: Stöd och engagera dig i bevarandeprojekt och organisationer som arbetar för att skydda insekternas naturliga livsmiljöer, till exempel skydd av naturområden och vildmarker.
Bygg insektshotell: Skapa eller köp insektshotell för att ge boplatser åt olika insekter, som bin och skalbaggar. Insektshotell kan vara tillverkade av trä eller andra material och ger en plats för insekter att bo och övervintra.
Minska ljusförorening: Ljusförorening påverkar insekter negativt, särskilt nattlevande insekter som fjärilar och nattflyn. Använd riktat och svagt ljus utomhus och stäng av onödiga lampor för att minska störningar av insekterna.
Minska användningen av konstgödsel: Överanvändning av konstgödsel kan påverka insekter negativt genom att förändra den naturliga balansen i marken och leda till minskad mångfald av växter och blommor som insekter behöver.
Sprid kunskap och medvetenhet: Informera andra om vikten av insektslivet och hur man kan bidra till att skydda det. Sprid kunskap genom att engagera dig i lokala samhällen, skolor eller organisationer för att öka medvetenheten om insekternas betydelse och hoten mot dem.
Genom att vidta åtgärder för att skydda insektslivet kan vi alla bidra till att bevara den biologiska mångfalden och säkerställa ett hälsosamt ekosystem.
Jag ställde så en följdfråga:
Jag har lämnat en oklippt gräsyta av vår gräsmatta för att stimulera insektslivet. Är det bra?
GPT4 svarar: Ja, att lämna en stor oklippt gräsyta kan vara bra för att stimulera insektslivet och främja biologisk mångfald. Här är några skäl till varför det kan vara positivt att ha en oklippt gräsmatta:
Biotop för insekter: En oklippt gräsmatta ger en naturlig livsmiljö för många insekter, inklusive fjärilar, bin, skalbaggar och gräshoppor. Dessa insekter är viktiga för pollineringen av växter och för att upprätthålla ekosystemet.
Foder för insektslarver: Många insekter, som fjärilar och skalbaggar, lägger sina ägg i gräset. Genom att ha en oklippt yta ger du möjlighet för insektslarverna att växa och utvecklas, vilket i sin tur gynnar den lokala insektspopulationen.
Näringskälla för fåglar: En oklippt gräsmatta kan fungera som en matkälla för fåglar. Insekter som lever i det högre gräset blir föda åt fåglar, vilket ökar den biologiska mångfalden och lockar till sig fåglar till din trädgård.
Naturlig bekämpning av skadedjur: Många insekter, som nyttodjur, är naturliga fiender till skadedjur i trädgården. Genom att bevara en oklippt gräsmatta skapar du en gynnsam miljö för dessa nyttodjur att etablera sig och hjälpa till att hålla skadedjurspopulationerna i schack.
Det är viktigt att notera att en oklippt gräsmatta inte behöver vara helt oorganiserad. Du kan fortfarande skapa variation i vegetationen genom att plantera blommor och växter som gynnar insekter längs kanterna av gräsytan eller skapa olika sektioner med olika höjd och täthet på växterna.
Sammanfattningsvis kan en oklippt gräsmatta vara ett positivt bidrag till att främja insektslivet och öka den biologiska mångfalden i din trädgård.
Nina, en av många glada besökare på årets Växtmarknad i Albrunna. Evenemangets framtid är dock oviss då marknadsgeneral Richard, till höger i bild, bara ställer upp tills han fyller 90…
Filmen om den soffgrupp som Nina talar om kan du se nedan. Klicka på rubriken.
Kulturorganet besökte nyligen det bord som Nina talar om i inlägget om växtmarknaden i Albrunna. På bordet låg en sten med texten: Thank you for the lovely place! Enjoy! Tack för detta underbara ställe! Njut av det!
Den badbrygga som nämns i filmen är ännu inte i det våta elementet. Bilden tagen 30 maj, den dag bryggan i Gröhögen hivades i sjön… Grönhögen vann, alltså.
AI-robotar kan användas till mycket. En av deras stora förtjänster är att stryka ned – förkorta – texter. Nedan ser du en fullständig text på Mörbylånga kommuns hemsida.
Utbildning i ansvarsfull alkoholservering Varje år anordnar Borgholms och Mörbylångas kommuner en gemensam utbildning i ansvarsfull alkoholservering för dig som är krögare, serveringspersonal eller ordningsvakt och som yrkesmässigt hanterar alkoholdrycker. Vad är en lagom berusningsnivå? Hur beter sig en gäst? Hur ska jag neka en berusad gäst att dricka mer på ett bra sätt? Varför ska ungdomar under 18 år inte dricka alkohol? Dessa är några frågor du får möjlighet att diskutera under utbildningen Ansvarsfull alkoholservering (AAS).
Utbildningen i ansvarsfull alkoholservering (AAS) sker under två dagar där tanken är att du som kursdeltagare ska få kunskap och redskap som kan hjälpa dig i olika typer av situationer som kan uppstå på krogen.
Kursen riktar sig i första hand till serveringspersonal, men även till krögare och ordningsvakter. Utbildningen syftar till att minska våld och skador som är relaterade till alkoholkonsumtion på barer, nattklubbar och restauranger. Utbildningens mål är också att minska överservering och ge kunskap till kursens deltagare om alkoholens effekter.
Kursen innehåller information om:
Alkohollagstiftningen Alkoholens medicinska effekter Konflikthantering Nöjesrelaterat våld Narkotika Förebyggande arbete Alkohol- och narkotikapolicy på krogen Efter genomförd tvådagarsutbildning får alla kursdeltagare varsitt diplom.
Den här kursen ska ge dig som arbetar i krogmiljö grundläggande kunskaper om alkohollagen. Det är viktigt att du som yrkesmässigt hanterar alkoholdrycker har grundläggande kunskaper om dryckerna som sådana och vad som händer när man dricker alkohol både fysiskt och psykiskt. Genom att öka din medvetenhet om alkoholens risker kommer du att bli mer observant på dina gästers alkoholkonsumtion och beteenden och därmed mer professionell i din yrkesutövning. Alkohollagen har utformats utifrån ett skyddsintresse där skyddet för ungdom särskilt lyfts fram. När man talar om ”ansvarsfull alkoholservering” syftar man framförallt till att inga underåriga eller redan berusade gäster ska serveras alkohol.
Metoden ”Ansvarfull alkoholservering” är en väl utvärderad metod. Den har bland annat visat att när du sänker berusningsnivån på gästerna, så höjs omsättningen.
Tid och datum: 13 – 14 juni 2023.
Båda dagarna sker utbildningen mellan kl 08:30- 16:30.
Plats: Utbildningen hålls i Ladan, Näckrosgatan 9 i Färjestaden.
Anmälan: Anmälan till utbildningen sker via e-post till malin.ekberg@morbylanga.se ange namn, personnummer, mailadress och kontaktuppgifter samt vilket serveringsställe personen representerar och eventuell specialkost.
Utbildningen är gratis och anmälan är bindande. Uteblivet deltagande kommer att debiteras. Utbildningen har ett begränsat deltagartak så det är först till kvarn som gäller. Sista anmälningsdatum: 2 juni
Förmiddagsfika och eftermiddagsfika ingår.
Kontakt: Kommunernas respektive alkoholhandläggare svarar på dina frågor. Alkoholhandläggare i Borgholm är jens.andersson@borgholm.se
Varmt välkomna önskar Malin och Jens och Martina
Sidan uppdaterad 15 maj 2018 Kommentera sidan
***
Jag bad roboten skriva om texten utan några som helst andra order. Du läser den nedan:
Utbildning i ansvarsfull alkoholservering:
Borgholms och Mörbylångas kommuner anordnar årligen en utbildning i ansvarsfull alkoholservering för krögare, serveringspersonal och ordningsvakter. Utbildningen syftar till att ge kunskap om lagar, berusningsnivåer, gästbeteende, nekande av berusade gäster och varför ungdomar inte bör dricka alkohol. Utbildningen sträcker sig över två dagar och fokuserar på att ge deltagarna verktyg för att hantera olika situationer på krogen. Kursen inkluderar ämnen som alkohollagstiftning, medicinska effekter av alkohol, konflikthantering, våld, narkotika, förebyggande arbete och alkohol- och narkotikapolicy på krogen. Efter genomförd utbildning erhåller deltagarna diplom. Kursen är avsedd för serveringspersonal, krögare och ordningsvakter och syftar till att minska våld och skador relaterade till alkoholkonsumtion. Utbildningen ökar medvetenheten om alkoholens risker och främjar ansvarsfull alkoholservering för att undvika servering till minderåriga eller redan berusade gäster. Metoden har visat sig vara effektiv och kan öka omsättningen genom att sänka berusningsnivån hos gästerna. Utbildningen äger rum den 13-14 juni 2023 på Näckrosgatan 9 i Färjestaden. Anmälan sker via e-post till malin.ekberg@morbylanga.se senast den 2 juni. Utbildningen är gratis, men uteblivet deltagande debiteras. Förfriskningar ingår. Kontakta alkoholhandläggaren i respektive kommun för frågor. Varmt välkomna! Sidan senast uppdaterad den 15 maj 2018.
***
Jag bad roboten att göra texten hälften så lång. Då blev den som nedan.
Utbildning i ansvarsfull alkoholservering:
Borgholms och Mörbylångas kommuner anordnar årligen en utbildning i ansvarsfull alkoholservering för krögare, serveringspersonal och ordningsvakter. Utbildningen sträcker sig över två dagar och syftar till att ge kunskap om lagar, berusningsnivåer, gästbeteende, nekande av berusade gäster och varför ungdomar inte bör dricka alkohol. Kursen inkluderar ämnen som alkohollagstiftning, medicinska effekter av alkohol, konflikthantering, våld, narkotika, förebyggande arbete och alkohol- och narkotikapolicy på krogen. Efter genomförd utbildning erhåller deltagarna diplom. Utbildningen äger rum den 13-14 juni 2023 på Näckrosgatan 9 i Färjestaden. Anmälan sker via e-post till malin.ekberg@morbylanga.se senast den 2 juni. Välkomna!
***
Jag bad slutligen roboten att skriva om texten och göra den hälften så lång. Den blev som nedan:
Borgholms och Mörbylångas kommuner anordnar årligen en tvådagarsutbildning i ansvarsfull alkoholservering för krögare, serveringspersonal och ordningsvakter. Utbildningen täcker lagar, berusningsnivåer, gästbeteende, nekande av berusade gäster, ungdomar och alkohol. Anmälan sker via e-post till malin.ekberg@morbylanga.se senast den 2 juni. Välkomna!
Nutidens människor mår allt sämre – trots att vi fått det mycket bättre materiellt de senaste decennierna. Paradoxen är komplicerad. Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? lyder en undertitel på en av läkaren och föreläsaren Anders Hansens böcker. Allt ska gå snabbare – men allt ska samtidigt bli bättre. Går ekvationen ihop?
Jag tvivlar på det. Vi ser trycket öka på den psykiatriska vården. Skolbarnen läser sämre, några så dåligt att de kan klassas som analfabeter. Undersökningar visar att vi fokuserar allt sämre. Det digitala bruset slår kanske hårdare än vi tror.
Därför gör jag mina cykelfilmer. Tanken är att under ”lång” tid fokusera på något utan att ”jaga kickar”, utan att zappa. Tanken är att du ska vara med från första till sista filmrutan – att du enbart ska fokusera på vad som händer i den relativt händelselösa videon. Min förhoppning är att filmerna kan ses som övningar i konsten att fokusera.
Efter en kort inledning börjar cykelturen, denna gång i Spanien. Vi cyklar från Pinedo till Valencia i månadsskiftet april-maj. Häng med så får du se både spansk landsbygd och spanskt storstadsliv!
Vår reporter Ingvar Charm-Knubbendorph betygsätts av vår chefredaktör Sune Flisa som ”en reporter som olyckligtvis överlevt kamperna i MMA-oktagonen”. Trots denna obarmhärtiga dom ramlar Ingvar titt som tätt – ofta helt utan ansträngning – över kioskvältare han blir ensam om i världspressen.
Nu har han gjort det igen. I denna nästan ofattbara rulle presenterar han den världsomskakande nyheten från en sittmöbel på södra Öland.
De kommer från norr. De breder ut sig i väster. De är färre i öster. De kommer i olika slags fordon. Bilar, husbilar, bussar. Några cyklar. Nu är de här, turisterna.
Gammalsbygårdens parkering var i morse till hälften garnerad med bilar. Gräsgårds hamn var däremot märkligt öde. Där fanns 20 svanar. Och en kvinna. Hon satt och tecknade. Annat var det vid Fyrplatsen. Här var packat. Här stod till och med bussar från Sverige. Ur dem vällde lämmeltåg av människor med ryggsäckar. Mot norr igen skuttade tusen vårystra fårungar framför min cykel.
Efter att i dag ha läst en betraktelse i en lokaltidning där en präst delger oss läsare sitt ”för evigt förstenade tankegods” frågar jag gammelmedierna om varför just religiösa bjuds gräddfil för att sprida sina dunkla ”sanningar”.
Gammelpressens chefer är alltid noga med att förklara för sina läsare hur högt de sätter neutralitet, transparens och sanning. Det som publiceras ska vara granskat, godkänt, sant och ha stort allmänintresse. Det man ger läsaren för dyra pengar är texter att lita på i alla väder.
Det är bra. Men i en typ av innehåll godkänner man vilka hjärnsläpp som helst. Jag tänker på betraktelserna, alltså tummelplatserna för kristna som i de mest fantastiska utsvävningar vill visa oss den rätta, kristna vägen.
Kulturorganet är för religionsfrihet – så länge religionen inte prackas på småbarn och tidningsläsare. Men så jobbar Svenska kyrkan i dag. Man suger utan att skämmas in treåringar i religionens klärobskyra åsiktsinferno och för fram den ena groggy vuxenbetraktelsen efter den andra för oss läsare. Här släpper den annars så ansvarsfulla gammelpressledningen helt bromspedalen. Allt är tillåtet, hur förljuget och tillspetsat och orimligt det än är. En sådan förlåtande inställning kan man ha till kåserier och humoristiska infall. Men de religiösa betraktelserna är på allvar – på dödligt allvar! – och skribenterna vet alltid vad de talar om, trots att få av oss så kallade ”vanliga människor” tror på deras intellektuella förmåga.
Orsaken måste vara, jag kan inte hitta nån annan, att gammelpressen brer smör på båda sidor av brödet. Man låter de religiösa toka på med vad som helst och hur som helst – för att få ha kvar kyrkan som ständigt återkommande annonsör. En lokaltidning i dag är ju en ”reklamtidning med vissa nyhetsinslag”.
Som nyinflyttad till Öland lät jag mig svepas med i en underbar medvind. Jag behövde inte ens trampa; jag flög fram. Vad jag då inte tänkte på tänker jag ofta på i dag: Att jag ska hem igen. Och har jag cyklat ut i medvind får jag oftast hoja hem i motvind. Hemfärden i nämnda exempel blev en lärorik mardröm. Att på en vanlig hoj – där man sitter upprät som ett segel – motvindscykla en mil i 15 meter per sekund är nåt man aldrig glömmer. Man gör aldrig om det, frivilligt.
Häromdagen mötte jag en radda turistcyklister på väg ned mot Fyrplatsen. De hade stark medvind. De var alla runt 60-70 år och trampade konventionella cyklar som de satt kappraka på – som segel! Ja, du förstår vad jag tänkte – och mindes…
Mina tips för att cykla på Öland:
* Minns devisen ”Öland – solen och vindarnas ö”. Här blåser det alltid. Blåser det inte är du på Gotland. * Cykla helst ut i motvind så du får medvind hem – när du är tröttare. * Använd elcykel. Du får lika mycket motion på en sån som på en konventionell hoj – per tidsenhet – och du slipper ta livet av dig när du drabbas av akut motvind. * Vindarna på Öland kan vända snabbt. Lita aldrig på prognoser. De stämmer ofta för Sverige, men inte för Öland. * Ha vindtät jacka med dig – hur varmt det än är när du tuffar iväg i solsken och medvind… * Handen på hjärtat… Vet du hur vältränad du är? Vet du om du ens orkar en enda meter i motvind när Kajsa blåser på i 15 meter per sekund?
Mina odlingar av vildblommor börjar ta sig – om än ojämnt. Vissa vårsådda har vuxit till sig bättre än höstsådda. Här gäller det att vara ödmjuk och gå varsamt fram, lära, tänka, göra om…
En självsådd vilding, redan med finaste blomningen bakom sig. Runt 1,5 meter hög.Höstsådd i krukan till vänster. Den växer sämre än de tre andra krukorna som jag sådde i våras.Nu får snabbväxande stockros, till höger, konkurrens av nästan lika snabbväxande främling. Det spännande är att jag inte har en aning om vilka slags växter jag har sått. Jag samlade frön från så många vildingar jag hittade, blandade – och sådde.
Nu drar gräsklippningsmaffian igång sina dödande maskiner igen. Allt ska mejas ned. Allt ska bli platt, trist, dött. Att vi går mot en massutrotning av insekter, groddjur och fåglar tycks få bry sig om. Det viktigaste är att gräsmattan blir totalt livlös.
Nej, tänk nytt! Låt gräsmattan växa, klipp gångar i den och satsa på en större biologisk mångfald. Och se teveprogrammet Ge oss naturen tillbaka!
Nedan återpublicerar vi ett inlägg från 2022.
***
Allt fler inser att välstädade ständigt gräsklippta trädgårdar utarmar naturens mångfald. Dessutom är de tråkiga för ögat och själen.
– Låt det vara lite rufsigt!, säger Lotta Fabricius Kristiansen, forskningsassistent hos SLU Råd, i onsdagens SvD.
Hon tipsar om att dra ned på gräsklippningen och släppa in det vilda. Bäst är att jobba mot mångfald och blomning över lång tid, från tidig vår till sen höst.
Man kan lägga ut stubbar i trädgården för bina att bygga bon i. Man kan samla frön från lokala växter och låta dem gro i egna planteringar. Lokala växter stöttar nämligen lokala insekter och andra nyttodjur.
Vi vet att många inköpta växter inte alltid ger den lokala insektspopulationen en skjuts i rätt riktning. I det sammanhanget kan vi släppa en sensation: Den av många så oönskade maskrosen är kanske den bästa växten för insekterna. Den är dessutom livskraftig och vacker. Vad mer begära? Människan måste ställa om sitt egoperspektiv och inse att svikande mångfald skapar växande problem även för allt levande. Den krympande mångfalden kan på lång sikt till och med bli vår död.
Vår ”gräsrondell”, alltså det oklippta området i vår ökenliknande gräsmatta. I rondellen frodas mängder av blommor, gräs och mossor. De drar till sig insekter, fjärilar och fåglar. I de omgivande ständigt klippta gräsmattorna runt rondellen finns inget liv alls. Där kunde Mörbylånga Bostads AB lika gärna ha lagt grön asfalt. Då slapp de ett enormt antal arbetstimmar och bensin och klippmaskiner för miljoner. Vi skulle också slippa förpestande avgaser. För de pengarna kunde man sänka hyrorna.
I mina trädgårdsplaner ingår att röja undan en del stockrosor för att så in lokala vilda blommor. Redan nu i månadsskiftet juni-juli kan man plocka frön från tidiga arter. På bilden ser vi frön tagna utmed cykelleden mellan Södra Möckleby och Grönhögen. De får nu torka för att sås i vår för att sommaren 2023 överraska som otuktade vildar i rabatter och gräsmattor…
Tanken slår mig när jag cyklar förbi ställplatsen vid Drottning Ödas Restaurang i Össby på sydöstra Öland: Hur kan någon vettig människa lägga pengar, energi, tid och vilja på nåt så tossigt som att med maskiner, redskap och kemikalier ta bort de kanske vackraste blommorna vi har just nu? Vi har bara en sol, men miljarder solar i våra gräsmattor. Låt de vara.
Jag börjar på allvar tro att någon är ute efter mig. Någon vill att klockan ska klämta för mig. Det började när jag skulle beställa flygbiljett till Valencia. Jag valde 7 april. Genast gick larmet från hämndlystna Trafikverket:
”Lagerström ska till Spanien, inled omfattande rälsarbeten den 7 april och se till att han får en så besvärlig resa som möjligt!”
Spårarbetena inleddes och omöjliggjorde direktresan Kalmar-Kastrup. Två ersättningsbussar från Malmö blev nödvändiga. De var så knökfulla att en sardin i burk hade kallat livsutrymmet för oändligt.
För några dagar sen beställde jag flygbiljett hem. Jag valde 11 maj och hittade snabb och billig resa Valencia-Mallorca-Kastrup. Jag lyfter från Valencia 08:30 och landar på Kastrup 13:50.
Då går larmet från järnvägsanställdas fackförening Seko: ”Lysstring alla medlemmar. Lagerström kommer till Köpenhamn 13:50 den 11 maj. Se till att repet dras precis framför hans fötter!”
Och det har man gjort. Strejken för Öresundstågen inleds klockan 15:00 den 11 maj. Jag landar 13:50 på Kastrup och det finns två tågavgångar mot Kalmar precis innan strejken inleds. Det ena tåget avgår 14:07, det andra 14:21. Mellan Kastrup och Köpenhamns Huvudbangård är det en knapp mil. Jag har alltså 17, respektive 31 minuter på mig att ta mig från flygplatsen till stationen. Inte ens Danmarks snabbaste taxibil klarar detta. Repet dras verkligen precis framför mina fötter.
Men även andra än Trafikverket och Seko vill mig illa. Klockan klämtar för dig… Jag tog cykeln ut från centrum mot playan. På den mest idylliska delen av cykelleden ned mot havet kraschar jag. Framhjulet tvärfastnar i en längsgående ränna och jag voltar framåt. Lyckligtvis hann jag få upp underarmarna för ansiktet, vilket sannolikt räddade tänderna. Men det känns att stå på skallen över en cykel när man är 76. Dock höll kroppen bra. Men skrubbsår måste skötas om, och ett knä och en hand värker. Dessutom tillkom senare viss huvudvärk. Men klockan klämtade inte för mig!
Jag vandrar och joggar lite på playan för att känna efter att allt är ok. Kroppen känns ”något så när”. Så hojen hem. Hettan har stigit till 33 grader. Jag är nästan hemma då jag tänker på Hemingway igen… Klockan klämtar för dig… Jag ökar farten. Det går undan nu. Snart hemma. På höger sida av cykelleden finns en upphöjning med cykelställ. Stället står ungefär en meter över cykelleden. I stället närmast cykelleden står en svart damcykel. Jag ser en kvinna låsa upp den. Så vänder hon sig om för att säga några ord till sin väninna. Hon släpper cykeln som välter rakt ut och ned på cykelleden till ett kraftigt metallskrammel och kvinnans skrik. Men cykeln går i backen en meter – bakom mig. Jag hann precis passera. Hur det gick för cyklisterna efter mig vet jag inte. Jag hade fått nog. Jag ville hem. Insikten ringde i mina öron: Klockan klämtade inte för mig heller denna gång…
Hemma går jag igenom cykeln. Jag kan först inte se några skador. Styret är en aning snett men det har det kanske alltid varit. Men ett mindre fel slår mig med viss häpnad. Den nyinköpta ringklockan med den fina klara tonen har tystnat. Manöverarmen har låst sig, kläppen likaså. Klockan klämtar inte för mig…
I dag fick jag ett trevligt sms från Telia. Bolaget hälsade mig välkommen till Spanien. Men hur är det med uppdateringen? Jag har varit här i över en månad nu.
När spansk sol träffar blond vikings tunnhårsskult börjar den sistnämnda fjälla. Fjällningen föregås av intensiv sveda, följd av rodnat – som övergår i hudavfall. Görs ingenting drastiskt skär topplocket ihop och vikingen kan hamna på sjukhus. I detta fall var vikingen jag och processen på topplocket hade redan avancerat till slutstadiet. Goda råd var nästan obefintliga, men en keps skulle inte sitta i vägen. Jag kontaktade den enda människa jag känner som kan spanska. Hon sa att keps heter gorra på spanska. Tyvärr skrev jag inte genast upp ordet, vilket senare skulle få fatala konsekvenser. Mitt minne är dåligt.
Var hitta en kepsaffär i en stad man senast besökte för 71 år sen. Denna gång hade jag varit i Valencia i tre dagar men ännu inte sett en enda kepsbutik. Däremot hade jag – bara i innerstan – räknat till 29 apotek och fler än tusen kafeer och krogar. Jag frågade min son om var köpa en keps.
– Det är enkelt, sa sonen. Fråga vem som helst efter Nuevo Centro! Ok, saken var biff, tänkte jag. Nuevo Cantro är alltså en kepsaffär. Snart sitter kepsen på den fjällande och svidande skulten.
Jag gick dit näsan pekade. Jag testade äldre kvinna, i mina år.
– Perdoneme. Donde sta Nuevo Centro? Kvinnan sken upp som solen över Valencia. Hon inledde en lång harang om… Ja, just det. Om vad? Jag förstod inte ett ord och fick fram den spanska mening som jag funnit värdefullast att kunna leverera då pratkulsprutorna drar igång.
– No comprende, senora. Damen greppade min tröja och drog iväg med mig. Det var bara att hänga med. Mot Nuevo Centro – kepsbutiken! Under promenaden berättade hon att hon bott i Valencia i hela sitt liv och att hon inte kunde nån engelska, trots att hon läste det i skolan. Men det var tusen år sen! Vi befann oss alltså i samma rangliga båt.
– Där är det! sa damen och pekade på en ganska enkel entrédörr. Gå in där och köp din keps! Jag var lycklig. Damen hade lotsat mig till pärleporten. Jag överöste henne med ordlösa komplimanger och tacksägelser. Hon sken som solen. Vi skiljdes till muntra skratt. Vilket enastående bilateralt samarbete!
Innanför entrén såg kepsbutiken mer ut som ett varuhus. Det såg onekligen stort ut för att bara sälja kepsar. Fem våningar! Men jag såg genast att man i bottenvåningen inte bara sålde kepsar, utan även olika sorters klädesplagg. Jag gick en långsam runda bland parfymdoftande eleganta damer med Gucchihandväskor. Det här var tydligen Valencias NK. Miljoner plagg men ingen keps. Jag tittade på ett par enkla shorts… 900 kronor. Så tog jag rulltrappan upp till våningsplan två.
På våningsplan två såldes kläder. Mitt minne började nu svika. Heter keps morra? Eller borra? Eller dorra? Jag blev osäker. Men visst var det morra! Ja, så måste det vara. Men var 17 finns nu kepsarna? Här var de rika kvinnorna ännu fler. Men sortimentet liknade det på våning ett. Även här kikade jag på ett par enkla shorts. Tusen kronor. Jag rulltrappade mig upp till våning tre.
På våningsplan tre i varuhuset Nuevo Centro såldes kläder. Men var 17 finns nu kepsarna? Här var de äldre rika kvinnorna som doftade parfym uppblandade med yngre kvinnor som antagligen också var rika och som doftade lika mycket parfym som de äldre. Jag gick en långsam och mycket målmedveten runda men tji keps. Dock fann jag ett par enkla shorts som skulle klä mig bra. 1100 kronor. Det var tydligt att priserna steg ju högre upp i varuhuset jag kom. Jag antog att priserna var synkroniserade med höjden över havet. Vad de hittar på, dessa spanjorer!
Jag tog rulltrappan upp till nästa våningsplan. På våningsplan fyra i varuhuset Nuevo Centro såldes också kläder. Det såg ut som på våningsplan ett och två och tre. Men inte en keps så långt jag kunde se. På skoj tittade jag på ett par enkla shorts. 1200 kronor! Min teori stämde. Ju högre upp man kom i kepsbutiken Nuevo Centro, desto dyrare blev varorna. Nu fanns bara en våning kvar. Jag började tvivla på den framgång jag bara för en kvart sedan redan rott i hamn. Utan keps skulle jag inte kunna vistas utomhus på många dar…
Jag tog rulltrappan upp till det sista våningsplanet, det femte. På våningsplan fem i varuhuset Nuevo Centro såldes märkligt nog också kläder. För det par shorts som på våningsplan ett kostade 900 krävdes här att du hostade upp 1300 kronor. Men inte en enda keps i sikte. Nu gällde det att vara noggrann, att verkligen söka och leta. På Valencias största kepsbutik bara måste det finnas en keps – annars kan man inte kalla butiken för kepsbutik. På motsvarigheten i Sverige skulle jag redan ha hittat hundratals kepsar. Jag började bli trött. Vad är detta för ett skämt. Inte en keps i ett land där solen brännskadar så många turister som inte känner till solens elaka sida. Jag gick runt avdelning för avdelning. Det var långbyxor här, t-tröjor där och skjortor mittemellan – och allt var svindlande dyrt. En och annan kvinna dekorerad i det senaste från Paris stolpade omkring med allvarlig min – insvept i osynliga moln av väldofter.
Men var i helsefyr gömde man kepsarna? Jag måste fråga mig fram. Jag stegade fram mot en lång kvinna i mintgrön expeditklänning. Med klar och hög stämma frågade jag:
– Kan jag köpa mig en fin morra här?
Kvinnan bleknade. Ögonen svartnade. Sen slog hon ut med armarna och drog igång en högljudd obegriplig salva med ordkulsprutan.
– No, no, no! skrek hon och gestikulerade som om huset tagit eld och världen rasat samman.
– Men morra, sa jag. Att sätta på huvet… Kvinnan var i chock. Hon var rasande. Hon skrek nu så högt att tre kollegor kom rusande för att hjälpa till!
– Att sätta på huvet… Är ni inte klok, karl! Kvartetten omringade mig.
– Vänta, sa jag. Låt mej titta i telefonen…
De fyras gäng samtalade högt och ivrigt med varandra medan de höll mig i schack. Jag hörde orden escandalo, alarma och policia…
Jag skrev snabbt in ordet ”morra” på Googles översättningstjänst. Åh himmel och pannkaka. Morra betyder ”flicka”. Expediten trodde alltså att jag tog henne för bordellmamma. Och att jag ville köpa mig en hora – att sätta på huvet. Jag matade snabbt som fanken in ordet keps. Keps heter gorra på spanska.
– No, no, no! Jag vill köpa en gorra, menar jag. En gorra! skrek jag som en hes spanjor. Expediterna blev med ens vänliga. De skrattade alla. ”Bordellmamman” intog en moderlig attityd. Hon log överseende och la handen på min axel.
– Visst har vi kepsar, min herre. Där borta, sa hon och pekade.
Jag gick hemåt iklädd en vacker keps. Jag lovade mig själv att aldrig mer fråga efter ett fnask att sätta på huvet.
Cykelbron nedan är 200 meter lång och sju meter bred. Den går bredvid högtrafikerad väg söder om Valencia. Här inser man cyklandets krafter och ljusa framtid. Miljoner cyklister lockas till – och hänförs – av staden. Jämför med Öland dit cyklisterna inte ens FÅR cykla utan måste ta hojen på en gammal risig skorv över Kalmarsund. Det är så man kan gråta. Byt ut alla som sysslar med turistfrågor på ön.
Eketorps borg är som gjord för att skildras i svartvitt. Den berättar mycket själv. Ord blir onödiga. RAW-format i färg blev svartvitt i Photoshops Blanda kanaler. Kamera: Canon 50D.
Parroquia de San Nicolás de Bari y San Pedro Mártir. Det nätta namnet bär en katedral i Valencia. Eftersom jag tycker illa om allt kyrkligt går jag in i den. Jag anser nämligen att man måste pröva på även det man ogillar. Katedralen är som alla andra katedraler ett pompöst monster av guld och glitter, kors, änglar och en unken doft av medeltid. Jag vandrar utmed dess ena långsida då en kvinna i prästkläder slår upp en dörr mitt framför näsan på mig.
– Oh, förlåt mej, säger hon på spanska.
– Ingen orsak, säger jag på svenska utan att tänka på att jag inte är hemma i gamla Svedala nu.
– Oj, du är svensk, säger prästen och ler glatt. Det är inte ofta vi får svenska kyrkobesökare här.
– Det förstår jag, svarar jag. Men varför träffar jag en svensk präst i ett katolsk katedral i Valencia?
Hon ler och ser lite fundersam ut.
– Ja du… Det är en lång historia. Jag tror inte du vill höra den.
– Jo, det vill jag verkligen, säger jag. Berätta!
Hon presenterar sig som Elisabeth Andrén. Hon är 33 år – från Kalmar!
– Nä men dra på trissor, jag bor på Öland, säger jag med äkta förvåning över hur liten världen har blivit.
– På Öland! säger hon. Du, kan vi inte gå på krogen tvärs över gatan och fortsätta samtalet där? frågar hon.
Vi hamnar på Restaurante Entretorres vid C/ dels Cavallers. Jag beställer in två Mahou Negra, spansk cerveza, och hon fortsätter berätta om hur hon hamnade i Valencia.
– Jo, du förstår att Svenska kyrkan höll på att göra mej vansinnig. Det finns inget tjurigare än den. Jag jobbade för Svenska kyrkan i Kalmar men flyttade småningom till lilla Näsby på södra Öland och bytte till södra Ölands pastorat.
– Men herre gud, säger jag utan att tänka mig för.
– Ja, det kan man verkligen säja, säger Elisabeth och skrattar. Jag ville ha nära till kyrkan i Ås där jag oftast skulle hålla mina predikningar.
– Men jisses, säger jag utan att tänka mig för. Där stannar jag ofta för att fika under mina cykelturer.
– Ja, du ser hur allt hänger samman, säger Elisabeth och tar en stor klunk av det mörka ölet.
Och så fortsätter hon berätta. Och det hon berättar förefaller nästan osannolikt:
– Men dom var tyvärr lika stelbenta på Öland som i Kalmar. Ett exempel, bara: I september tog dom in alla sittmöbler för vinterförvaring. Och alla grindar krokades av för magasinering. Jag protesterade och sa att mina kyrkobesökare måste få möjligheten att sitta, men ledningen sa tvärt nej. ”Vi har alltid tagit in sittmöblerna i september och satt ut dom igen i maj. Den tiden får folket stå!” skrev ledningen till mej och hotade med löneavdrag om jag fortsatte mina protester.
– Men jisses, säger jag utan att tänka mig för. Det är ju samma vansinne som jag upplever varje dag på Öland.
– Ja, varje normal människa måste inse att en sån obsolet kyrkoledning inte har nån framtid, säger Elisabeth. Därför sa jag upp mej och konverterade till katolicismen och hamnade på mitt första jobb här i Valencia. Och här stortrivs jag.
– Men det är ju för märkligt, säger jag och föreslår en cerveza till.
– Ja, för sjutton, säger Elisabeth. Det var intressant att träffa dej så nu måste vi snacka mer om ämnet sittmöbler. Och sen går vi hem till mej och fortsätter…
Väckarklockan ringer. Klockan är 06:30. Det är måndag…
Och överallt dessa sittmöbler. Överallt! Katolikerna i Valencia slipper stå på sina kyrkogårdar – som de tvingas till på södra Öland.
Det blev fredag. Det blev dags. Det blev dags att skaffa lånekort på biblioteket, en procedur som väl tar fem minuter. I entrén sitter kvinna i bås.
– Hablas inglés? frågar jag.
– Nej, säger hon, fast på spanska och lägger till: Men i informationen talar dom engelska.
Jag går till informationen där dom talar engelska. En man i 50-årsåldern med utseende som en förrymd massmördare tittar upp mot mig med örnblick. Han säger inte ett ord. Tror han att jag är terrorist? Hans ögon blixtrar, hans minspel avslöjar inte en millimeter av det han tänker. Men det är inga vackra tankar.
– Hablas inglés? frågar jag på spanska. Mannens blick blir sotsvart. Så tar han sats:
– No!
Han släpper mig med blicken och återgår till nåt slags plitande med penna.
Men mig lurar man inte. Jag har handskrven lapp med mig i fickan. På den har jag skrivit ned tre frågor – på spanska. Jag tar för givet att mannen åtminstone kan spanska och lägger lappen med en smäll på skivan framför glaset som skiljer mannen och mig åt. Mannen rycker till och tittar åter upp.
– Mmmhmmmm…
Han läser. Han förstår. Han nickar.
– Registracion – eller nåt åt det hållet – väser han mellan dåliga tänder.
Jag utgår från att han vill ha min legitimation. Han får mitt körkort. Han tittar länge på det, vrider och vänder på det, känner på ytan med en fingertopp, tittar på mig, tittar på körkortet, tittar på mig igen. Så ger han mig min fusklapp och börjar hastigt skriva igen. Underbart, tänker jag. Det här är snart fixat!
Det går en minut. Jag tror allt är färdigt då han åter tittar upp.
– No, säger han och vickar med fingret som en vindrutetorkare, åt höger, åt vänster, åt höger igen.
– Vad är detta? frågar han.
– Det är ett körkort, säger jag, fast på engelska som mannen inte förstår.
Och så greppar jag en luftratt och vrider hit och dit på den medan jag brummar som en gammal tvåtakts-SAAB, på slang även kallad ”oljeeldad djungeltrumma”.
– No, no, no, säger mannen med hög röst. Nooooooooooooooooooo! No sueco! Spanish, lägger han till och tar upp sitt eget körkort och visar mig.
Jag ser mannen på kortet, hans örnögon är lika sotsvarta där som i verkligheten.
– Spanish! säger han och pekar på ordet ”Espania”.
Jag får tillbaka mitt körkort utan ett ord. Mannen menar att ärendet är avklarat. Finito. Han börjar plita med pennan igen. Jag stoppar åter in min lapp med de tre frågorna och säger:
– Jag kommer tillbaka, fast på engelska. Mannen svarar inte. Han tittar inte upp. Han har viktigare ärenden att sköta än en envis svensk som vill få ett lånekort.
Jag går hem. Jag hämtar passet. Jag går tillbaka till biblioteket. Nu sitter en annan person i informationen, en kvinna.
– Habla inglés? frågar jag. Hon skrattar som om det är det roligaste hon hört i hela sitt liv i den lilla informationskuren på biblioteket i Valencia.
Jag funderar på att bli religiös ty det som nu ligger framför mig ter sig omöjligt att klara av. Hur ska jag med kroppsspråk kunna förklara för denna kvinna att jag för tjugo minuter sen pratat med en kollega till henne om hur jag ska få ett lånekort men med krav på en svensk legitimation som kollegan kunde godkänna, och att han tidigare dömt ut mitt svenska körkort men att jag menade att det inte finns starkare legitimation i Sverige än det pass jag just hämtat, vad än kollegan skulle kunna tänkas påstå. Jag försöker uttrycka allt detta med kroppsspråk. Kvinnan tittar på mig med undrande ansiktsuttryck. Är mannen berusad? Är han farlig? Bör jag ringa polisen?
– Paper, säger jag på engelska som hon inte förstår.
Jag tecknar en liten kvadrat och skriver några ord i luften och pekar på buren för att om möjligt få henne att förstå att jag har lämnat lapp med frågor – på spanska – som hennes kollega kunde förstå.
– Paper, säger hon tankfullt och sträcker sig mot skrivaren och tar en A 4:a ur magasinet och ger den till mig…
Jag förbannar att jag är född, jag tänker på biblioteket i Degerhamn där jag bara går rakt in och lånar det jag vill och använder vilken dator jag vill och surfar hur länge jag vill utan ett enda krav på legitimation eller ifyllda papper med foton…
Mitt ärende har nu skapat lång kö. En ung kvinna märker att det ärende som utvecklas framför hennes ögon är på väg att spåra ur. Den unga kvinnan pratar felfri engelska.
– Kan jag hjälpa dej? frågar hon, fast på engelska.
– Det kan du ge dej på, svarar jag.
Och så reder vi ut hela röran, nästan. Jag förstår inte riktigt var jag ska få tag i det foto som måste sättas på lånekortet, men den unga kvinnan säger att det är lätt att fixa om jag bara går dit och dit, svänger till höger, sen vänster och så rakt fram till… Ja, ja, till… Det ska nog gå bra. Jag tackar den unga kvinnan som inte skriker som alla andra spanjorer utan pratar med balanserad röst, ackompanjerad av ett milt leende.
Kvinnan i informationen skiner nu som sola i Valencia och överlämnar två A 4:or med massor av text till mig. Den ena ska fyllas i och resultera i mitt eftertraktade lånekort. Den andra är tätskriven med de krav som ställs på mig som låntagare vid biblioteket i Valencia. Kraven är många. Jag förstår inte alla men med en ny dag och nya möjligheter ser jag det inte som absolut hopplöst att skaffa mig det lånekort jag så hett eftertraktar. Ja, det har gått så långt att jag vågar påstå att detta lånekort är det jag hetast eftersträvar att få i min hand. Detta lånekort går före rikedomar, betald jorden-runt-resa, gåvor som lyxbilar och lustjakter. Allt detta är bara krimskrams i jämförelse med ett lånekort till biblioteket i Valencia.
Jag ler mot kvinnan i informationsburen. Hon ler tillbaka. Hon är lycklig. Jag är lycklig. Så kommer hon på nåt… Hon tar hastigt upp min handskrivna lapp med dom tre frågorna på spanska och räcker den mot mig.
ATT ANGÖRA VALENCIA I stort sett varje dag har en ny lyxkryssare angjort Valencia. De blir större – och högre – för vart år som går. Men är de vackra? Mitt svar är nej. De ser ut som flytande höghus i Jordbro.
SLÅ DIG NED EN STUND OCH NJUT AV LIVET Ja, den känslan fick jag när jag såg denna sparsmakade sittmöbel i Valencia. Den är vacker och var skön att sitta på. Såna kunde södra Ölands pastorat gjuta upp och låta stå ute året om. Den tål garanterat den milda öländska vintern, vilket kyrkans nuvarande sittmöbler tydligen inte gör, trots att de är gjorda av stål. De tas in för vinterförvaring om hösten och placeras inte ut förrän det nästan är sommar. Under denna tid får eventuella – ty de är sannerligen inte många – kyrkogårdsbesökare stå upp – hur gamla och svaga de än är. Svenska kyrkan på södra Öland jobbar stenhårt för att för evigt bli av med alla kyrkogårdsbesökare. Alla! Och man går mot ett fantastiskt resultat ”nära noll”.
PÅ SÖNDAG Varje söndag slaktas långsamt sex tjurar i ett 100-tal spanska städer. Även hästar går åt när de sprättas upp av tjurhorn och hela tarm- och magsystemet ramlar ut. Jag hör inte EU säga flasklock om företeelsen. I jämförelse med den decennielånga debatten om burhöns känns det som om balansen saknas.
Därinne möter tjurarna döden, applåderade av upp till nästan 11 000 åskådare. Arenan i Valencia är byggd 1859.
SEGLING PÅ SKOLSCHEMAT Seglingsundervisning tycks stå på schemat för många skolklasser. Man gippar och slår, kryssar och länsar – och går omkull – stup i kvarten i hamnen. Man använder flera båttyper, från enmansdinghies till båtar med halvdussinstor besättning. Och ungarna tycks älska det. Skratten och skriken hörs lång väg.
SAND TILL MALLORCA Vallarna längs playan i Valencia har på en dag blivit 200 meter längre. De är nu uppskattningsvis 600 meter långa. Allt fler lastbilar kör bort sand, och jag misstänker att man ”gallrar stranden på sand”. Havet för kanske oavbrutet in sand mot land och får stranden att hela tiden växa på bredden. Den är nu flera hundra meter bred på sina ställen. Utan ”sandgallring” växer stranden kanske ut till Mallorca inom sisådär 700 miljarder år. Vågar nån säga emot?
VALLA IN VALENCIA? Sandvallarna på playan är nu 400 meter långa. Grävare, traktor och lastbil jobbar hela dagarna med vallarna som jag inte kan se nån mening med? Men lösningen ska väl komma småningom…
EXTRAKNÄCK En står och jonglerar framför bilarna vid stoppljus. En är utklädd till jättebjörn som ”dansar och pratar med barnen”, en bygger sandslott på playan och en söker tappade förmögenheter med metalldetektor en bit ut i vattnet på playan. Ytterligare en trummar med imponerande intensitet på enormt trumset bestående av konservburkar i olika storlekar. Sätten att överleva i Valencia är många.
SVALKA I HETTAN
Det är 34 grader hett i Valencia. Denna scen tilltalade mitt öga. En flicka djupt försjunken i en fängslande bok medan fontänen porlar i bakgrunden.
MORGONSTUND HAR P-PLATS I MUND
Om jag ska kunna parkera cykeln vid playan i Valencia måste jag en solig dag vara där före 10. Sen är alla metallbågar för fastlåsning av cyklar upptagna. I morse var jag först på plan. Några timmar senare ser det ut som nedan.Av antalet cyklar att döma har klockan blivit ungefär 12.
REMINISCENS De tre sitter i rad. Det är flera decennier sen jag sett sådana obsoleta tingestar i mänsklighetens tjänst. De skrämmer mig. De ser gamla, sjuka och dammiga ut. Det är längesen de var aktiva och knöt kontakter, men också genererade svordomar. De fullständigt åt pengar, och de vägrade funka oftare än de gav ton. Men när de fungerade gjorde de livet lättare. Fungerade allt kunde jag kunde tala med Kalle i Rio och Maja i New York. Jag ser tre livslevande telefonautomater! Men lever de verkligen? Jag lyfter på luren och lägger i en euro… Knäpptyst. Så är det. Det förgångna går aldrig att få tillbaka. Då var då och nu är nu. Och aldrig mötas de tu.
VARFÖR SPRINGER ALLA GUBBAR? De är halta och lytta, tjocka och smala, kobenta och hjulbenta. De ser ut att falla döda till marken vilken sekund som helst. Ansiktena grinar illa i rött och lila, jag känner hur varje löpsteg på de stenhårda trottoarerna sliter på benstomme, brosk och bindvävnad. Inom kort får de byta höfter och knän och börja lära sig gå igen… Varför ska alla män plötsligt börja löpträna när de blir 70? Vad tror de sig uppnå? I min ungdom var jag en bra löpare. I dag säger jag: Börja inte kuta efter att du fyllt 25. Gå, simma, cykla i stället.
JAG – EN RELIKT Nu har jag mött hundratusentals människor på playan i Valencia. Av alla dessa hundratusen människor är det bara jag som har en. Bara jag! Jag funderar på det när jag vandrar där i vattenbrynet… Hur kommer det sig att bara jag har en sån? Och så tänker jag att ”förr i världen – för bara 30 år sen – hade ju alla såna på playan”… Och så tänker jag ännu mer och då förstår jag ingenting. Var har alla de som inte har det jag har sina grejor? Var sjutton har de sina nycklar, sina plånböcker, sina pennor, sina cigaretter, tändare och snusdosor? Jag förstår ingenting. Eller har det gått så långt att man kan ha inte bara datafiler utan även såna här grejor uppe i ”molnet”? Här ser du objektet som gör mig till en relikt.
Jag har ännu inte förstått tanken med de flera hundra meter långa sandvallarna på playan. Det jippo som jag förutsåg i hamnen är överstökat; allt är sig likt där igen. Så blir det när man tar hojen till Albufera. Då passar valencianarna på att festa loss. Med vad vet jag inte. Inte ens kulturorganet kan vara på två ställen samtidigt.Kulturorganet nådde i dag cykelvägen fram till Albufera, en drygt 20 000 hektar stor sötvattenslagun söder om Valencia. Området är naturreservat med en stor variation av flora och fauna.
Gamla stan i Valencia är värd ett besök. Där står bland andra dessa damer och väntar på vad?
Smala gränder, mycket graffiti.
Emma är en av konstnärerna. Pirmy är en annan.
Spanjorer talar högt. Ska du samtala med en kvinna eller man bör du stå på minst tio meters avstånd. Alternativet är att använda hörselkåpor, CE-märkta.
Mysteriet med den flera hundra meter uppgrävda ”kanalen” på playan i Valencia tätnar. Varför dessa tre meter höga vallar? frågar sig kulturorganets utsände och avvaktar förklaringen.
Sandvallarna på playan är på sina håll tre meter höga.
Mannen på bilden lever farligt. Dels cyklar han med bara en hand på styret, dels får han inom några sekunder två möten. Han talar också i telefon. Men den största faran han utsätter sig för syns inte, och nästan inga cyklister känner till den: Rätt som det är kan en disträ bilist slå upp en bildörr framför näsan på den helt oförberedde cyklisten. Misstaget kan kosta cyklisten allt, till och med livet. På engelska finns till och med ett ord för begreppet, ”dooring”. Se denna film så förstår du hur farligt det är att cykla nära bilar med nosen åt samma håll som du.
I dag höll jag på att köra in i den första kullkörningen på cykel. En kvinna i 50-årsåldern låg på trottoaren vid sidan av sin elsparkcykel. Hon var chockad men vid medvetande. Ambulanssirenerna tjöt… Det är farligt att cykla i Valencia, vilket ni kommer att få se i mina filmer småningom…
Häromdagen blev jag alldeles paff. En bil körde förbi mig – alldeles ljudlöst, utan att brumma, utan avgaser. En elbil! Såna är inte vanliga på Valencias gator.
Nästan ingen valencianare talar engelska.
Cykellederna inne i Valencia blir på sina ställen rena botanikresan för cyklisten…
Har en grävmaskinist i Valcencia fått solsting och i galenskap grävt upp en stor ”kanal” i playan närmast centrum? Vallarna vid sidan av kanalen är tre meter höga nere vid vattenbrynet. Kulturorganet undersöker vad som sker – och varför…
Nej, grävmaskinisten har inte fått solsting. Det är nåt stort på g i hamnen. Hela kajen i centrum är avspärrad, nåt slags mål är uppsatt och inne i den stora rullskridskohallen pyntas och fejas och ställs upp bord och scener. Kulturorganet misstänker nåt slags cykeltävling med tillhörande jippo under veckohelgen.
Kajen och de populära bryggorna för solbad är numera oåtkomliga. Man undrar onekligen varför…
Här ser vi bara halva rullskridskohallen där aktiviteten har ökat dag för dag. Vad månde bliva?
Det är sannolikt under denna båge som nåt slags segrare ska ”måla” under veckoslutet. Den som lever får se…
Framför denna bokstavsparad VALENCIA tas nog tio bilder per sekund dygnets alla ljusa timmar. Folk står i kö för att ställa upp snälla mormor, snobbige farfar, rara barnen och hela tjocka släkten för fotografering för att minnas, minnas, minnas…
De överlägset flesta cykelturisterna i Valencia pratar holländska. Är det för djärvt att gissa att de är holländare.
Gamla och handikappade i rullstol körs ut i det fria och underhålls med bland annat musik och dans. Massor av barn i sjuårsåldern får paddla, simma och segla i hamnen. Och på fotbollsplanen närmast min bostad var det i dag många hundra knattar och lika många bollar.
Här får ungarna vattenträning. Ramlar de i får de klara sig själva – till viss gräns, förstås.
Valencia torde vara cykeluthyrarnas paradis. Hela stan vimlar av hyrhojar.
Såna här ställ syns lite överallt i stan. När man cyklat färdigt är det bara att låsa fast hojen i stället igen.
Spanien har blivit en framstående löparnation på både korta och längre sträckor. Det kan konstateras att återväxten är god. Många löptränar, förvånansvärt många är unga tjejer.
Jag har nog passerat 10 000 människor på playan. Endast en av dem har jag sett läsa en bok. Jag har nog passerat 100 000 människor sittande utmed de stråk jag har cyklat. Endast en har suttit försjunken i en bok.
Till skillnad från på Öland finns många sittmöbler. Här är det naturligt att sitta, inte omöjligt som inom södra Ölands pastorat.
Mängder med stenbänkar finns utmed cykelleden utmed playan.
Olika typer av sittmöbler. I Spanien är det inte förbjudet att sitta, vilket man kan tro att det är på Öland. Den hitre modellen är för mjukändor, den bortre för betonghäckar.
Färgstarka sittmöbler för färgstarka människor. Men även färglösa får sitta i dem.
En cykelfilm där vi hojar från Valencia till ”Spaniens Venedig” blir småningom färdig, liksom flera filmer om cykling i den både hektiska och gemytliga miljonstaden Valencia.
Vissa sevärdheter gör sig bäst i svart-vitt foto. Det försöker kulturorganet bevisa genom ett besök på Eketorps borg på södra Öland.
Bloggen hoppar hit och dit i världen just nu. Ett kåseri om språkförbistringens komiska effekter i Spanien är också på g…
Ytterligare ett kåseri handlar om en situation som utvecklades åt det ekivoka hållet – och var nära ögat att bli ett fall för polisen…
alvarsamt2 