första vårdagen

Torsdagen 15 februari blev årets första riktiga vårdag. Snön som fallit under natten smälte som smör i het stekpanna, fåglarna sjöng i ciss-dur om parbildning, giftermål och eggande samliv fram till äggläggning och mödosam uppfostring. Här och var sågs till och med knoppar och gröna blad. Motorn till allt detta – solen – hjälpte dessutom till rent visuellt i jobbet med att förstärka alla känslor och intryck – som exempelvis här utmed allén längs Degerhamnsvägen.

 

 


 

Annonser

hjälm för bättre videoljud?

En viss Tony skrev för länge sen en kommentar där han skämtade om ”mikrofoner i cykelhjälmen”. Jag tänkte inte på det då men vaknade senare upp ur min nirvana och skrek rakt ut:
– Heureka!

Efter denna uppvaknandets chock har jag gjort många ingrepp, limningar, sågningar och modifieringar i/på min äldre cykelhjälm. Och nu sitter där två mikrofoner – inne i hjälmen, en framtill på vänster sida, en baktill på höger.

Jag var helt övertygad om att denna mikrofonplacering – med en tredje mick i ryggsäck – skulle revolutionera ljudupptagningen vid all slags videofilmning. Ja, jag var till och med övertygad om att regissörer från Hollywood skulle ringa dygnet runt och erbjuda niosiffriga tal i sköna gröna dollar för att låta täckelset falla. Men icke. Här köps ingenting för pengar!

Första provcyklingen, Södra Möckleby-Seby, blev fiasko. Men det blåste 20 meter i sekunden i byarna. Det ursäktar alla misstag. Andra provcyklingen blev – om möjligt – ett ännu större fiasko. Jag glömde slå på ljudupptagaren och kom hem med helt tyst maskin! Men tredje gången gillt – då ska det visa sig att mina teorier stämmer, de teorier som egentligen är Tonys.

Det enda jag är rädd för med denna inspelningsinnovation är att inte bara ljud, utan även mina tankar ska spelas in och spridas över världen…

Mikrofonerna i hjälmen. Den övre baktill, den nedre framtill i hjälmen. Sladdarna går ut i ett ventilationshål i hjälmens baksida och ned till ljudupptagaren i en liten ryggsäck.

Överst: Den främre mikrofonen i sin dead cat i ett av hjälmens ventilationshål. Senare har jag tejpat igen detta hål, liksom några andra för att få en lugnare luftcirkulation inne i hjälmen. Allt för konsten! Den undre pilen visar fästet för kamerafästet på hjälmens ovansida.

Taggad , ,

då var det 16 februari 2012

Det var mycket vi hann med denna dag för sex år sedan…

Exakt på sekunden 10:14:00 togs denna bild av hamnen i Gräsgård. Digitaliseringen innebär att vi i framtiden kan tidsbestämma foton och videor med sekundnoggrannhet – från tusentals år tillbaka i tiden. En fascinerande och smått skrämmande tanke. 

Klockan 21:31:15 den 16 februari 2012 tog jag denna bild av levnadsglada pensionärer under en dans i Torngård.

21:10:00 registrerade kameran denna dansglädje.

 

 


 

Taggad , ,

Då var det 16 februari 2012

Ja, så såg Södra Möckleby city ut för precis sju år sedan. Det mesta är sig nog likt i dag.

Snurrorna i Degerhamn stod fortfarande kvar ute på piren. Men snart skulle de rivas…

I Grönhögens hamn låg isen ganska tjock och ännu hade inte Eliana sjunkit

 

 


 

Taggad ,

punka på punka på punka på punka på…

Aldrig tidigare har vi fått så många punkteringar som det senaste halvåret. Sex sju punkor, alltså minst en per månad. Vi tror att vi vet orsaken: Vassa stenar på 136:an som kommer från alla grävningar för vattenledningarna mellan Södra Möckleby och Grönhögen. Men ännu värre är rosentaggarna! Små rackare punkar lätt ett cykeldäck, de större kan säkert perforera bildäck. Tyvärr röjs rosenbuskarna utmed cykelleden. Småbitar med taggar ”sprutar” då ut på leden. Poff! Punka! Fan! Värst är det mellan Södervägen och Cementas lastbilsgarage. Märkligaste punkan hittills: Ett litet hål två tre centimeter upp på sidan av däcket. Jag kommer inte på nån förklaring…

 

 


 

Taggad ,

Anaïs Nins dagbok

Du kan ta vilken som helst av de sju volymerna, slå upp den på måfå, börja läsa och genast känna dig delaktig i det hon berättar. Hon som skriver är Anaïs Nin. Boken är hennes omfångsrika dagbok.

Anaïs Nin föddes i Frankrike, växte upp i Spanien. Hennes dagbok handlar om flera decennier av hennes intensiva, fattiga, mödosamma, framgångsrika och fantastiska liv, 1903-1977.

Anaïs Nin skrev också erotisk litteratur. Under sitt mycket fattiga förhållande med författaren Henry Miller började de båda skriva pornografiska berättelser för en anonym uppdragsgivare. Arvodet var en dollar per sida. I dagboken förekommer ofta en av hennes närmaste och betydelsefullaste vänner,  författaren Lawrence Durrell. En dråplig text om Anaïs Nins dubbelliv hittar du här.  Den handlar om hennes två män, maken och älskaren, en på USA:s västkust, en på ostkusten. För att hålla reda på vad hon sa och inte sa till dem skapade hon sin egen ”lögnlåda”. Manuskripten till den enorma dagboken kan du se här. De väger säkert mer än Nin själv.


 

Under flera decennier har jag då och då läst om någon volym av ”dagböckernas dagbok”. I Anaïs Nins dagbok möter vi ett myller av människor, stora och små genier och mängder av älskare, konstnärer, musiker, dansare, filmare och författare i Paris och New York. Hon skriver om sina känslor, om vad hon älskar och fascineras av och om vad hon ogillar och vill bort från. Hon skyr politik och dogmer, hon avskyr pengar men är generös som få. “When we blindly adopt a religion, a political system, a literary dogma, we become automatons.”

Anaïs Nin är känslig som tunt glas. Men hon är stark i anden, målmedveten, envis, lojal, hjälpsam men också benhård i omdömen och val av män, kvinnor, älskare och vänner. Hon är emot den intellektuella litteraturen; hon vill utveckla den känsliga och kvinnliga. Hon vill synliggöra det undermedvetna, och hon hittar näring till skrivandet i mänskliga möten, dans, konst och musik.

Hon skriver med korta meningar. Ibland bara ett enda ord, nedtecknat som ”en händelse att minnas”. Smått och stort blandas. Trots att dagboken behandlar ett synnerligen blodigt århundrade är det sällan hon på allvar bryr sig om världen bortom Anaïs Nin. Ett exempel ur kapitlet Augusti 1945. Hon inleder med några tankar om dagbokens utformning. Sen skriver hon:

”En atombomb fälld över Hiroshima. En fasa som får världen att tappa andan. Otroligt barbari.”

Efter denna mycket korta notering om mänsklighetens dittills värsta dödsbringande bomb fortsätter hon texten med en pikant men obetydlig detalj i en filminspelning på stranden i Amagansett.

I dag talar vi ofta om informationsteknikens faror, om att vi människor glider ifrån varandra på grund av datateknikens framsteg. Vi umgås inte längre fysiskt i realtid, utan genom sms, mejl och sociala medier. Unga tror sig ha många vänner bara för att de har många följare och får många likes. Denna fara uppmärksammar Anaïs Nin redan på 1940-talet, då mycket få visste vad en dator var för något. Utdrag ur kapitlet Maj 1946:

”Hemligheten med ett rikt liv är att leva och relatera sig till andra som om de kanske inte kommer att finnas i morgon, som om man själv inte kommer att finnas i morgon. Då finns det inget utrymme för den eländiga, syndiga vanan att skjuta upp till morgondagen, och därmed gå miste om kontakter och gemenskap. Denna tanke har gjort mig mer och mer uppmärksam inför alla sammanträffanden, möten, presentationer som kan innehålla det djuphetens frö som man lätt skulle kunna strunta i. Denna känsla har blivit sällsynt, och den blir sällsyntare för varje dag nu när vi har nått en snabbare och ytligare rytm, nu när vi tror att vi har kontakt med ett större antal människor, fler människor, fler länder. Det är den illusionen som kan komma att lura oss att tro att vi har djup kontakt med våra medmänniskor. Den farliga tid då mekaniska röster, radioapparater, telefoner, ersätter mänsklig närhet, och begreppet ”stå i kontakt med miljoner” medför en allt större torftighet när det gäller närhet och människors sätt att se varandra.”

Även om Anaïs Nin är en av mina husgudar blir min inställning till henne en aning mer kritisk för varje gång jag läser henne. Hon saknar en djupare humor. Och hon saknar självironi. Hon är spröd och känslig, hon avskyr cynism och satir, men blir själv allt mer cynisk, alltmer dömande. Hon ”betygsätter” alla människor, vissa är innerliga vänner en tid men döms småningom ut – av olika anledningar. Allt hon skriver om är egentligen bara Anaïs Nin. Hon är navet i världens hjul. Ska man sätta ett enda ord på henne väljer jag superegocentrisk – och detta trots att hon är generositeten, givmildheten och öppenheten själv. Hon är en livslevande paradox. Som många konstnärer och författare blir hon till slut själv viktigast av allt och alla. Hon blir sin bok, hon blir sin egen dagbok. Det är just därför man ska läsa henne, Anaïs Nin. För även du och jag är kanske som hon – viktigast av alla?

Till Anaïs Nins styrkor hör att hon är skoningslöst ärlig. I dagboken finns mängder av brev från och till de många(!) människor hon umgås med, som betyder något för henne, som hon älskar eller tycker illa om. I dagboken finns även brev som hon aldrig postade, måhända för att hon fann dem alltför råa och kritiska.

Trots min kritik måste jag tillstå att dagboken på många ställen fortfarande bländar med sitt vackra språk, sitt återhållsamma vemod och sin extatiska livslust. Eller vad tycks om detta lilla stycke? Det ingår i kapitlet Januari 1946 och handlar om en döende kärleksrelation. I mina ögon är det ett litet mästerverk:

”Gonzalo och jag går fortfarande ut och promenerar tillsammans. Vi sitter fortfarande på kaféer. Men vi går inte längre omkring på nuets gator utan på det förflutnas. Det är ekon från en djup bindning, dess mänskliga eko. Vi sitter i förlängningen av tiden från våra Pariskaféer. Det är den gamla vänskapen som vägleder våra steg, som beställer drinkarna, styr våra samtal. Det är den gamla vänskapen som gör bleka gester med välbekant värme. Gnistan finns inte längre där. Kvardröjande ekon. Den nio år gamla tillgivenhetens gator är fortfarande rikligt befolkade. Han har fortfarande roliga historier att berätta för mig, även om jag inte uppfattar dem lika livligt eller skriver ner dem i dagboken; han är fortfaranae full av indiansk humor, skadeglädje, skälmaktighet. Men allt detta är tributen från det förflutna, ekon, genljud, mjuka och bortdunstande inför intensivare stunder med andra vänner.”

Låna Anaïs Nins dagbok. Vilken del som helst. Slå upp den på måfå, var som helst. Börja läs och glid in i en extremt ”närvarande” värld – trots att den inte längre finns…

 


Möt Anaïs Nin här. Hör hennes föreläsning om kvinnlig kreativitet här. Delar ur den erotiskt laddade filmen Henry & June ser du här.

 

 

 

Taggad , , , ,

vattenverket en blågrå dag

Vattenverket i Södra Möckleby börjar ta form.

Verket från öster. Till höger ser vi Torngårdsvägen strax före Södra Möckleby.

Taggad ,

36 år sen senast…

Konstnären Claes Jurander ställer ut teckningar på Teatergalleriet i Kalmar. Vi är ungdomskamrater och har hållit brev- och mejlkontakt genom åren. När min fru och jag gick på hans vernissage häromdagen var det 36 år sedan vi senast träffade Claes. Det kändes som ”i förra veckan”.

Vernissagen på det lilla galleriet lockade många besökare som fick se teckningar och lyssna på ett uppskattat föredrag med film. Claes tecknar inte bara. Han skriver också – och målar och skulpterar.

När man fotograferar gallerier och andra lokaler med människor i kan man ta vara på möjligheten att även plåta utifrån och in. Från gatan är man som fotograf nästan osynlig – speciellt då det är mörkt ute. Konsten att ta ”självklart naturliga foton” är ofta lika med att göra sig osynlig.

Claes Jurander med Elsa Berg, 96 år i mars. De har känt varandra sedan Claes var liten pilt. På frågan vad hon tyckte om Claes utställning svarade hon snabbt och summariskt: – Han är duktig, Claes!

Trion till vänster: Claes Jurander med vänner från Smedby på södra Öland: konstnärerna Kicken Eriksson och Per Skogler.

Det är ofta fin stämning på vernissager och det förvånar mig att inte flera människor besöker dem. Allt är gratis, man är välkommen och bjuds på vin och trevligt sällskap. Vernissager är därför utmärkta tillfällen att träna mingling. På bilden skrattar konstnärerna Kicken Eriksson och Petra Westermark ikapp. Petra är Claes fru.

Fram till 8 mars kan du se Claes Juranders teckningar på Teatergalleriet i Kalmar. För nästan precis två år sedan såg vi Raine Navins utställning där.

Teckningarna på utställningen är från långt tillbaka i tiden fram till i dag. Här sitter mannen med snapsen på krogen medan hustrun förbereder hans hemkomst med den fruktade brödkaveln…

Utställningens teckningar saknar titlar, så även här på alvarsamt2.

En demonstration. Du kan läsa Claes Juranders tankar om konst och konstutbildning genom att klicka här.

 

 


 

Taggad ,

Is i hamnen

Ingrundens fyr, Degerhamns hembygdsmuséum och Cementa med is i förgrunden.

Delvis sammanfrysta isflak. Men inom några dar är isen sannolikt rutten – och vintern slut!

Taggad , ,

det tunga molnet

Lokala skurar över Kalmarsund utanför Degerhamn. 

Taggad

då var det 9 februari 2016

För två år sedan gick en grupp personer i Södra Möckleby till attack mot de märkliga hastighetsregleringarna i byn. Här ser vi en av dem – vid byns farligaste korsning, den mellan 136:an och Alunvägen/Strömgatan. Strax före den ges bilförare möjligheten att öka hastigheten rejält – från 40 till 70. Men byråkratins kvarnar mal i slowmotion. I dag står det visserligen 60 på skyltarna, men bättre hade naturligtvis varit att flytta skyltarna hundra meter inåt i bild, alltså norrut. Fartsättarna är inga mästare i ”mänsklig bakomrattenbeteendepsykologi” (ett ord att lägga på minnet).

Taggad

vernissage

Inom kort lämnar vi ön en stund och går på vernissage i Kalmar. Du hänger väl med!?

Taggad , , ,

publiceringstakten sjunker – en kort tid

På grund av olika skäl och omständigheter kommer något färre inlägg än vanligt att publiceras på bloggen – men bara under några få dagar, högst en vecka.

Allan von Kompost
redaktionschef
Taggad

pang på röbetan

I USA – men inte i Sverige – finns tevekrönikörer som kan damma på så marken skakar. Kolla här hur lögnarna Trump och Kelly får sina fiskar varma av Lawrence O’Donnell.

Taggad ,

där borta ligger Öland…

Mitt i blickfältet ligger Grimskär. Från kajen på Tjärhovet i Kalmar är det 5,7 kilometer till Öland bakom det vindpinade skäret.

Taggad , , ,

fel tid för gatufotografering – men…

Kalmar känns tomt. Stan känns inte igen – om man jämför med sommarträngseln, sommarvimlet, sommarlivet, sommarlarmet i sommarljus i sommardofter. Men även detta kärvare och lugnare liv är värt att skildra med streetphotography, gatufotografi. Dock är ”risken” mycket större för upptäckt, på gott och ont. Bilder med ögonkontakt blir ofta speciella. Det är sällan man ser en främmande människa i ögonen mer än en halv sekund. På foton kan man göra det hur länge man vill.

30 bra tips för gatufotografering får du här.

Att gatufotografering kan kännas ”påträngande” får du huvudlöst exempel på här.

Taggad , ,

verk som skulle rivas

God morgon. Du vaknar till en solnedgång! Det sas att dessa vindsnurror ute i Kalmarsund skulle rivas under sommaren som gick. Men vad jag och min lilla Fujikamera kan se står de kvar.

Taggad , ,

eketorp – på nytt

Apropå ett tidigare inlägg om att ”tolka om” äldre RAW-bilder… Dessa foton är tagna i mars 2012. De visades först i alvarsamt. Nu beslöt jag mig för att göra om dem, göra dem bättre. Här är det bildtextlösa resultatet:

Taggad ,

klen plaståtervinning

Alvarsamt2 fortsätter kriget mot plasten. Förra veckan köpte ingen på redaktionen en enda plastpåse. Plastanvändningen måste minska, särskilt som återvinningen av plast fungerar dåligt.

Taggad ,
Annonser