När jag i går tog denna bild slog det mig hur fruktansvärt det måtte ha känts vid forna tiders missväxter, som vid den senaste stora hungersnöden i Sverige 1867-1869. En kombination av extremväder och politiska misstag slog då ut jordbruket, och flera tiotals tusen människor dog på grund av svält och sjukdomar.
Öland drabbades hårt. Det tunna jordlagret gjorde att torkan golvade betesmarkerna på Stora Alvaret. Djuren svalt, och man tvingades utfodra djuren med bland annat tång. Desperationen blev startskottet för den folkvandring som kom att prägla Småland och Öland under resten av 1800-talet. Tusentals familjer sålde sina gårdar till vrakpriser och lämnade landet. Småland blev det landskap som i absoluta tal förlorade flest invånare till USA.
Tillbaka till nutiden! Det vi ser är inte missväxt, utan potatis som blastslagits med kemiska medel – tror jag. Man besprutar blasten för att få den att vissna ner. Syftet är att stoppa tillväxten och förhindra att bladmögel sprider sig till knölarna och orsakar brunröta.
Slutsats med nödåren i minne: Det var inte bättre förr!
Hösten blir allt påtagligare på södra Öland. Då känns det najs att slira tillbaka in i slutet av augusti då min barndomskompis Thomas Lorge och jag seglade i Stockholms skärgård. Nedan ser du textlösa bilder från somriga Sprickopp och – tidvis – regniga Sandhamn.
Torsdagen blev inte årets första höstdag, men väl en ”ickesommardag”. Det märktes på många sätt. Inte en båt i Grönhögens hamn. Badbryggan i Albrunna uppdragen på land. Lätt regn, svagt ljus, knappt en människa ute.
I Mörbylilla stod solrosorna som en slagen armé med böjda huvuden, gamnackar. Kampen är över. Nu väntar undergången…
Det kan inte hjälpas att jag inför dessa bedagade skönheter drog vissa paralleller till det skakiga världsläget. Får jag uppleva ännu en sommar?
Att segla är att avsäga sig alla bekvämligheter. Att segla är att överlämna sitt liv till SMHI, ity allt går ut på att utröna om Kajsa kommer från sydväst eller nordost. Hon Kajsa ska även kategoriseras – är hon hård eller är hon svag eller är hon till och med laber?
En hård Kajsa kräver så kallad revning, en svag Kajsa straffar med hissning av allt som går att få till väders i den så kallade riggen. En laber Kajsa är synonymt med ett tryck på motorns startknapp.
Seglarens mest föraktade ord är stiltje. Vid sådan upphör begreppet segling att existera, till förmån för iordningställande av – bland annat – tågvirke, skott, durkar, spant, stag, lik, vant, revöglor, horn, travare, kölsvin, spridare, dirkar, Cunninghamare, kickar, Lazy jacks, apor, halkipar, knaprar, schacklar, svanhalsar, kausar, halshorn, fallhorn, lattor, likrännor.
När alla dessa detaljer är genomgångna och trimmade kan livet utan segel övergå i frosseri. Det viktigaste ordet blir då pentry, tätt följt av ordet partaj. Ur pentryt plockas skaffning, som förädlas i kabyssen för senare avnjutning i mässen. Skaffningens näringsvärden kan toppas med starka drycker som för stunden djupfryser smärtande skotahemhänder, ilande knävärk, skrikande ryggskott uppkomna av för smala kojer och bubblande magar – under segling endast fyllda med Varma koppen.
När det orgiastiska raj-rajet lider mot sitt slut väntar det svåraste momentet i konsten att segla: Debarkeringen av Varma koppen i den så kallade skitbocken. Denna vanligen vita sanitetsmöbel är i en segelbåt endast en tredjedel så stor som sin landbaserade släkting. I stället för en spatiös toalett är denna variant placerad i ett skåp, inte större än att du får in ändalykten ungefär halvvägs mot sanitetsmöbelns centrum, ofta markerat med ett kryss för bättre precision i det så kallade avfyrandet. Du är aldrig ensam i detta minimerade hemlighus, så träffar projektilen rätt utbrister hela besättningen ”bingo!” Missar den följer timmar av föga glamorös städning.
Att segla är alltså att lata sig, att ligga naken på däck i solen och läsa en god bok, att strunta i alla bekymmer och bara njuta av porlet från förskeppets väg över azurblå vågor och att lite avmätt och fisförnämt då och då utbrista:
Jag Sune Flisa är tillbaka! Bäva månde kreti och pleti. Nu ska det bli ordning och reda igen. Sanningen om livet på södra Öland ska återställas, och konkurrerande lokala medier ska placeras där de hör hemma: I skamvrån.
Till min ”hjälp” har jag 17 tämligen obegåvade så kallade reportrar. De har – på min bekostnad – legat på uppfostringsläger i Shimla/Indien under sommaren, och jag hoppas – men tror inte – att de vässat sina klena förmågor. Eftersom de knappt kan stava har jag fått mig berättat att de nästan uteslutande låter AI fabricera de ömkliga texter, som de byter med varandra i hopp om att få hänge sig åt inbördes beundran. Fotografera har de aldrig kunnat, men sen telefonkameran kom kan de åtminstone picka till på avtryckaren och få en bild som man faktiskt kan se vad den föreställer.
Nå väl, låt oss icke bada i positiva konstateranden, utan se verkligheten som den är, det vill säga upp och ned. I väster sitter en pösig clown vid makten, i öster en rubbad kvarleva från medeltiden. Men om två år försvinner clownen in i den mörka delen av historieboken, sannolikt under titeln ”Den värsta av dem alla”. Han i öster flyr inom kort i sin rutschkana som går till u-båten parkerad i u-läge vid hans lilla sommarställe vid Svarta havet. Vart han därifrån styr kosan vet han nog inte själv, men troligt mål blir Nordkorea.
Om livet på södra Öland vet jag just nu ingenting, eftersom jag seglat en vecka i Stockholms skärgård utan att läsa en tidning, lyssna på radio eller se på teve. Jag känner mig alltså friskare än någonsin. Ämnen att sätta klorna i dyker sannolikt upp inom kort. Till dess, kära läsare, keep smiling!
Ända sedan jag som 13-åring ”tvingades” genomlida Svenska kyrkans konfirmering är jag mot religioner. Till alla. Inte för att jag ogillar dem, inte för att jag har något speciellt agg mot dem, utan för att de alla i sin blotta existens bevisar felet i det som de flesta av dem hävdar, nämligen att blott deras religion är den sanna, att blott deras religion leder till kontakt med den enda guden. Tusentals religioner marknadsför alltså tusentals gudar. Miljoner troende lever i den istadiga förvissningen att det bara finns en rätt religion – deras – och endast en riktig gud – deras. Att inte fler än jag har förstått detta groteska feltänk har i dag förvånat mig i 66 år.
En plågsam läsning av en artikel i dagens Svenska Dagbladet stärker min misstro. Rubrik: ”Försvarsminister Pete Hegseth krigar med stöd av Jesus”. Rubriken i sig räcker för att inse den motbjudande tanken att Jesus är med USA i kriget mot Iran, att religionen ska styra USA. Så sker i Iran, och så skedde även i vårt land för hundratals år sen. Donald Trump hotade nyligen Iran med att bomba landet tillbaka till stenåldern. Nu söker man sig själv tillbaka till förhistoriska tider med hjälp av devota pastorer och obsoleta kaplaner.
Enligt artikeln i SvD läste nyligen Pete Hegseth denna bön för de amerikanska trupperna i Iran: ”- Ge dem visdom i varje beslut, uthållighet inför den kommande prövningen, obrytbar enighet och ett överväldigande våld mot dem som inte förtjänar någon nåd.” Jag kan tänka mig att de religiösa ledarna i Iran läser lika enfaldiga och våldsbejakande böner för sina trupper.
Politik och religion mixas till en väl avvägd soppa i dagens USA. ”Varje månad håller han (Pete Hegseth) en bönestund i Pentagon. Dit har han bjudit pastor Doug Wilson, ledaren för Christ Church, att predika. Wilson är en uttalad kristen nationalist som vill att religiösa regler ska bestämma hur USA styrs, alltså en form av teokrati. Wilson vill avskaffa kvinnors rösträtt – hushåll ska rösta, inte individer – och homosexualitet ska förbjudas”, skriver SvD.
President Trump lät sig i inledningen av kriget handpåläggas av ett 20-tal präster i Ovala rummet. Man bad för militär seger över Iran. Hegseth ber, Pentagon ber, pastorerna ber – för seger i ett krig inlett av en president som gick till val på att aldrig mer starta krig.
SvD skriver: ”I en predikan i Rom på palmsöndagen sa han (påve Leo XIV) att Jesus – the King of peace´ - inte lyssnar på böner från dem som för krig och citerade ur Jesaja:Hur mycket ni än ber, lyssnar jag inte. Era händer är fulla av blod.”
Det påven säger låter bra, tycker jag. Men en detalj spolierar hans trovärdighet. Han är religiös!
Som kulturorganet spådde redan i inledningen av kriget blir den slutliga segraren Ukraina, landet som ser möjligheterna i stället för att vika sig inför en till synes oövervinnlig dårskap. Den så kallade stormakten Ryssland har begått harakiri medan stormakten USA bit för bit bär ned sig själv till källaren. USA och Ryssland har snart inga vänner, medan Ukrainas kontakter med omvärlden ständigt ökar. Kanada och EU blir allt starkare i takt med att Trumps och Putins hat, lögner och påhopp ständigt ökar. Medan USA gör bort sig i Iran gräver Putin sin egen grav på hemmaplan. Både Trump och Putin är snart raderade – på olika sätt.
Trumps så kallade fredsförhandlingar i Ukrainakriget visade sig redan från början vara patetiska, partiska, med bara ett mål: Att berika familjen Trump – och i viss mån USA. Ingen bryr sig längre om de sätt som lille smilande Steve Witkoff och långe smilande Jared Kushner försöker eliminera Ukraina. De båda kan snart betraktas i ”de förljugnas muséum”.
Kulturorganet vill ta Sverige ur Nato och satsa allt på ett starkare Europa. Då måste Ungern antingen uteslutas ur EU eller följa dess visioner. EU kan bli en enorm maktfaktor, även rent militärt. Kunskap, ekonomi, kultur, traditioner, allt talar för en gyllene europeisk framtid – om bara viljan finns. Om EU slutar att lägga sig i formen på tomater och i stället satsar på synkroniserad upprustning, kultur, klimat och mänsklig samvaro blir Europa världens mest demokratiska världsdel.
Europa går en gyllene framtid till mötes. Ryssland och USA har redan sina bästa år bakom sig.
När den här skylten kommer upp är det vår!Så kallad ”blomfrossa”.Albrunna Perenner drivs av Lars Henell, också kallad ”Legenden”. Han kan alla sina tusen växter på latin!Läget vid Kalmarsund är bland det vackraste på södra Öland.
”Offentlig pornografi skrämmer bort turister!” Ja, så sammanfattar Statens Skönhetsråd sin uppfattning om stenen i Albrunna och kräver dess borttagande senast 15 april. – Vi har fått många berättelser om stenens negativa effekter på turister, men även på fastboende, säger Sören Gill, vd på Statens Skönhetsråd. Många tyskar, holländare och belgare blundar när de kör förbi, vilket är en uppenbar trafikfara.
Polisinspektör Lennart Frid vid Kalmarpolisen ser beslutet att ta bort stenen som synnerligen positivt: – Mellan november till och med mars har vi haft sju avåkningar just vid stenen. Vid samtliga satt en kvinna bakom ratten.
Och flera stämmer in i klagokören. – Tre av fyra bussreseguider på väg mot Långe Jan begär att vi kör ned mot fyren på andra sidan ön, vilket dels är längre, dels drar mer bränsle och ökar klimatpåverkan negativt. Det säger Allan Påhlson, ägare till Buss&Tåg AB i Kalmar.
På kommunen är lättnaden stor. – I stort sett alla vill få bort ”det pornografiska eländet”, säger Sören Hall vid Mörbylånga Tekniska kontor. Och han tillägger: – Nu hjälper inga potensmedel i världen! Vi tar ned stenen i mitten av nästa vecka. Allt har en ände!
Under en veckas tid lägger vi dagligen ut en bild av Kalmarsund. De är tagna vid olika tider på dygnet och visar förhoppningsvis att ingen timme är den andra lik.
Häromdagen förvånades jag över nästan kristallklart vatten i Gräsgårds hamn, där vattnet många gånger är grumligare än grumligt. Nu såg jag tydligt sandrevlarna på botten, liksom ett gammalt däck på en dryg meters djup.
Även i Grönhögen är vattnet glasklart. Men ingenting består i evighet. Sommartid kan kuststräckan vid Grönhögen visa tydliga tecken på övergödning med mer växtplankton, försämrat siktdjup och algblomningar, i takt med varmare vatten och lugnare väder.
Botten i Gräsgårds hamn. Kallt vatten och lite solljus på vintern gör att växtplankton och blågrönalger nästan inte växer alls, vilket ger klarare vatten. Här lyser dock solen starkt.Övergödning från jordbruk och avlopp är huvudorsaken till grumligt, algrikt vatten, men effekten syns mest sommartid när det är varmt och ljust. Här lyser solen svagare än i bilden ovan, därför ser vattnet ”blaskigare” ut.Kristallklart vatten i Grönhögen. Men trots att vattnet är glasklart finns där kväve i olika former, som nitrat, nitrit, ammonium och organiskt bundet kväve. Halterna är förhöjda i Kalmar läns kustvatten på grund av jordbruk, avlopp och atmosfäriskt nedfall. Under sommaren ökar risken för algblomning…Till och med inne i Grönhögens hamnbassäng ser vattnet rent ut. Men skenet bedrar. Vattnen runt Öland belastas av tungmetaller som kadmium, kvicksilver, bly och koppar, som kommer från äldre industri, atmosfäriskt nedfall och diffusa källor i avrinningsområdet.
Skuggan nere i vänstra hörnet är lika bra återgiven som bildens ljusaste delar. Hade jag tagit denna bild med en systemkamera under 1970-talet hade kontrasterna blivit mig övermäktiga. Ofta blev man tvungen att välja: Skulle de ljusa eller mörka bildpartierna bli bäst? Dagens kameror använder datakraft för att fullända bilden.
Medan jag väntade på bussen tog jag några bilder av en busskur i starkt solljus med min enkla mobilkamera. Kontrasterna var hårda och det slår mig hur mycket bättre kamerorna har blivit sen jag började plåta. Men allt har en baksida. I dag behöver fotografen inte kunna något om det rent tekniska; det är bara att sikta och knäppa. Resultatet blir ofta bra.
Annat var det när jag började fotografera på allvar, i slutet av 1960-talet. Boven var ofta de stora kontrasterna i solbelysta motiv. Med svartvit film försökte man jämna ut kontrasterna med olika framkallare, olika framkallningstider, olika temperaturer på vätskorna. Och man ”pjattade”, alltså jobbade med fingrarna eller klippta pappersbitar, ofta på ett slags skaft, som man viftade med över de mörka bildpartierna under förstoringsapparaten medan man räknade sekunderna för hur länge kopieringspapperet skulle belysas. Bästa positiva färgfilmen var Kodachrome, men ASA-talet var bara 25. Den gav ypperliga resultat även i starkt solljus med hårda kontraster.
I dag är kamerorna lika mycket datorer som kameror. Moderna sensorer och processorer utför realtidsberäkningar som dramatiskt förbättrar det dynamiska omfånget. Enkelt förklarat bearbetas alltså kontrasterna och en millisekund efter att du knäppt en bild kan du mata ut den ur kameran – nästan fulländad. Jag menar att alla bilder, även de som tas i dag, kräver bildbehandling utförd av människa för att bli maximalt fulländade – rent tekniskt.
Det var lite om tekniken… Men viktigare är sinnet för en bra bild, förmågan att hitta intressanta motiv, vinklar, berättelser, känslor. Den förmågan saknar även de modernaste kamerorna helt och hållet. Dessa talanger kan bara utvecklas av fotografen själv.
Under min livstid har jag tagit många hundratusen bilder, kanske en miljon. Oftast har jag känt glädje när jag ”räddat ett ögonblick till eftervärlden”. Men denna bild är tagen i ett tillstånd av sorg. Motivet är inte märkvärdigt, en segelbåt vid kajen i Degerhamns hamn. Men bakom bilden finns ett människoöde, en olycka, en död. Några dagar innan jag tog denna bild i augusti 2010 läste jag på nätet:
”I Åsvik utanför Degerhamn på Öland pågår just nu ett omfattande räddningspådrag. Två helikoptrar och två båtar söker efter personer i vattnet efter att man upptäckt en tom segelbåt som gått på grund.
Båten kommer från Ryssland och efter att räddningstjänst varit ombord på den står det klart att det förmodligen är en man som är försvunnen eftersom man bara hittat en persons manskläder ombord.
Enligt sjöräddningen så beror olyckan förmodligen på de senaste dagarnas blåsoväder och mannen kan likaväl ha fallit över bord långt ut på havet.
Ännu på torsdagskvällen hade helikoptrarna inte hittat några spår efter den försvunne mannen.”
Det var invasion. Vi kom dit i dagsljus. Vi gick hem i mörker. Och aldrig tidigare har vi sett så många besökare i Folkets hus Degerhamn, runt 90 pers som kom i 40-talet bilar. Vi fick sitta i grupper vid bord. Fyra utvecklare höll till en början låda. Det var allvar. Det var ödesmättat. Det gällde vår eventuella framtid på södra Öland.
Medelålder bland mötesdeltagarna: Runt 60 bast.
Inte en enda invandrare. Integrationen en katastrof.
Få besökare från Södra Möckleby, få från Smedby, desto flera från Grönhögen, Näsby, Parboäng.
Hela alltet heter Kraftsamling Sydöland. Det är ett projekt. Målet är flera invånare, flera företag, bättre skatteunderlag, bättre skola, bättre kommunikationer, bättre och mer av allt.
Förslagen var många:
Bygg fängelse här! Vi har redan några av väggarna säkrade i Cementas stenbrott.
Planera tomter i Grönhögen, kön som vill flytta dit är lång. Golfspelare.
Skaffa toppadvokater för att kräma ut mer i slutsnacket med Heidelberg när nu Cementa bara blir en tummetott.
Bygg hyresrätter, här finns ingen lägenhet att få tag i.
Bygg ut Cementas stenbrott till äventyrsbad.
Utveckla det faktum att Öland är så mörkt, mörkare ju mer kommunen släcker ned. Ett paradis för dem med stjärnkikare!
– Jag vill starta robotiserad husbyggnadsfabrik i Grönhögen, sa nån.
– Jag vill se ställplatserna i Degerhamn och Grönhögen vakna till liv igen, sa en annan.
Satsa på fåglar, kultur, pippiskola!
– Före 2025 ska 100 nya jobb ha skapats, liksom 12 företag. Mejla oss i ledningsgruppen, föreslå möten, utbildningar. Det finns pengar och resurser att hämta hos ett 30-tal instanser!
Medelålder 60. Få hit golfspelare som vill bygga villor? Det blir Stockholmspensionärer som gjort goda fastighetskarriärer (ja, det fruktansvärda ordet säger en del om vårt samhälle i dag) som får medelåldern att stiga ytterligare. Skattemotorer? Knappast.
Målet är 12 nya företag till 2025. Men varför hör vi ingenting om de som redan finns? Den bländande idén Södra slingan är lika anonym som vatten i Sahara.
* * *
Kulturorganets redaktion har haft utvecklingsmöte under kvällen för att salta och peppra förslagen. Vi kom fram till följande:
Unga i dag har svårt att få jobb. Unga i dag har svårt att få råd till något som helst boende. Locka därför unga människor med billiga lägenheter.
Sök ungdomen i specifika sektorer, sök människor som verkligen vill något och som har kapacitet att utveckla egna företag.
Visa upp oss på mässor och centralstationer i Stockholm, Göteborg, kanske Amsterdam, Hamburg och Berlin.
Utveckla företagshus där de som vill bli egenföretagare kan samlas och sporra varandra.
Gammelmedierna sviker oss. Starta därför en vecko- eller månadstidning, Södra Ölandsbladet.
Låt proffs utveckla cykelledsprojektet Fyr till fyr på sajter som attraherar unga från hela Europa.
Se till att sajten berättar glasklart om allt man behöver veta från andra sidan bron för att hoja på Öland. Att man inte får cykla över bron skrämmer.
Gör som på Bornholm, tryck upp små broschyrer om cykellederna, skrivna av proffs att dela ut gratis på strategiska platser.
Hur jobba mer genom EU och våra politiker där?
Använd överhuvudtaget bara proffs, ta bort alla amatörer. Det här är allvar och kräver de skarpaste hjärnorna, vassaste skribenterna och skickligaste layoutarna.
Fåglarna är kanske södra Ölands bästa vänner. Flera fågeltorn? Roligare vandringsleder. Skapa en ”fågelskådarnas julafton” genom att locka med en massa lull-lull (10 procents rabatt på alla köp i alla affärer, hotell, krogar för alla som kan visa upp en kikare”).
Skapa en veckolång ungdomsfestival vart tredje år om vind- och solenergi i Ventlinge Medborgarhus. Ungdomar från hela världen är välkomna. Veckan avslutas med virtuell utställning av de bästa idéerna på nätet – för att kunna ses över hela världen.
Det magnifika dragplåstret Fyrplatsen får inte utvecklas mer i kommersiell riktning. Gör den i stället intressantare, fräschare, mer spännande.
Kaffet var gott, luften dålig, projektet intressant, projektledningen entusiastisk, mötesdeltagarna ivriga och intresserade. Det här kan bli nåt. Men ord är ord och drömmar drömmar. Det är som vanligt: Den som lever får se. Och just den aspekten är nog den viktigaste av alla på södra Öland. Medelåldern stiger som en raket mot den mörka himlen…
Ledningsgruppen i projektet, från vänster: Anna Gustafsson, Eva Engström, Ulf Kyrling och Susanne Bredesjö Budge.
Dirigenten heter Anna Gustafsson. Eva Engström lyssnar och ser ut att gilla det hon hör…
Några videokameror stack här och var upp sina objektiv. Kommunpolitikern Henriette Koblanck (S) närmast kameran.
Ungefär hälften av besökarna. Den andra hälften är ute och lassar in i fikarummet.
Nya kommunalrådet Matilda Wärenfalk (S) var där liksom fullmäktigeledamöterna Ella-Britt Andersson (S), Henriette Koblanck (S) och Hans Sabelström (C). Även kommunchefen i Mörbylånga Ann Willsund sågs i vimlet. Sannolikt har vi missat ytterligare någon eller några från kommunen.
Hur tänker vi människor? Vi vet att plasten dödar på land och i hav. Trots denna kunskap får detta förekomma! Jag köpte mig en semla i dag, en liten en. Titta noga på bilden. I det varma vårljuset ser du semlan förpackad i ett hårdplastfodral som nog väger nästan lika mycket som den lilla bullen.
Slutsats: En liten semla måste till alla pris skyddas med pansarplast! Haven och miljön är mindre viktiga.
Det är ofta kallt och blåsigt nere på fyrplatsen vid Långe Jan. Skylten på Bryggstugan lovar värme. Förr i världen bjöds man verkligen lite värme där inne, men i dag undrar vår utsände var den finns? Det är lika kallt inne i kåken som ute.
Inom en dag eller två är all snö borta på kyrkogården i Gräsgård på Ölands sydöstra sida. I går fredag bjöds vi + 6 grader och det ryktas om snara tvåsiffriga temperaturer.
alvarsamt2 