äntligen!

I dag förstod jag. Jag har inte fattat det tidigare. Det tog sex år innan polletten föll ned. Sex år! Under dessa år har det legat en ärta i min hjärnsäng och skavt: Vad är det som drar så på Öland?! Ön är inte vackrast. Den är ganska enformig. Ön är inte mer spännande än nån annan ö jag besökt. Tillvaron är ganska platt. Öland är ingen färgexplosion. Nej, naturens palett är dämpad, långa tider ”öststatsgrå”. Är egentligen nånting bättre, roligare eller vackrare på Öland än nån annanstans? Svaret är nej. Men Öland drar lik förbaskat. Och i dag kom jag alltså på varför. Jag kom på det här i Albrunna lund då min fru och jag satt och drack Norrlandsstarkt kaffe, så mustigt att jag fick dra skeden ur koppen med våld. Ja, tänk så det kan gå. Man sitter och gör ingenting och plötsligt kommer förklaringen nedrasande som en uppenbarelse från skyn. Jag förstår ingenting. Jag vet bara att jag nu vet varför livet på södra Öland är värt att berätta mera om. Fortsättning följer…

Taggad

innan löven förmörkar

Ljuset når fortfarande marken i Ottenbylund. Men snart släcks lampan och formerar en klärobskyr ljussättning bland hjortar och troll, bland smygande fotografer och turister från Jönköping och Japan, från Tyskland och Emmaboda. Ännu så länge kan man ströva i timmar utan att möta en människa – men desto flera hjortar.

Den orörda lundens ljus är svårt att beskriva. Detta foto träffar dock ganska rätt.

Här får imman på objektivet en chans att tillföra bilden ytterligare en dimension. Som fotograf uppskattar jag även sånt som inte ingår i planeringen. 

På vattenbristens Öland är det förvånansvärt blött just nu. Stora delar av alvaret, Schäferiängarna och Ottenbylund badar i vatten. Här en bäck med kristallklart vatten och fin växtlighet.

Snart lövas träden, gardinen dras ned och det stora mörkret fyller skogarna. Då blir det nästan omöjligt att se hjortarna.

Ännu så länge är hjortarna relativt orädda och man kan fotografera dem lite här och var – även med en enkel fickkamera.

Taggad

vid sandrevelns norra spets

Trots att det är söndag med färgstarkt vårväder är jag helt solo på Schäferiängarna. Jag vandrar från gamla fågeltornet upp mot Sandrevelns norra spets. Mitt enda sällskap är två hjortflockar och tusentals fåglar. Och vinden, förstås. Den friskar i för var timme som går. Det är blött; stövlar är ett måste. Nere vid strandkanten är det bedövande blått. Vid horisonten sniglar sig tramparna fram som trädda på ett snöre, och gåsplogarna tjattrar sig fram över strandkanten. Och högst där uppe lyser de snövita avgasstråken efter kärrorna till Ryssland och Kina. Det känns som jag är hundra mil från närmaste människa…

Från marken under det gamla fågeltornet ser jag inte Sandreveln. Men från tornets topp anar jag revelns norra spets genom ett längre teleobjektiv. Den ligger några hundratal meter till vänster om det vita skummet på stranden.

Närmare gattet mellan Sandreveln och Öland kommer jag inte, ett bastant stängsel står i vägen, 180 meter från målet för min vandring. Längst upp till vänster i bild ser vi inloppet till ”innanhavet” väster om reveln.

Rester av nån gammal inhägnad eller ”avspärrning” ligger kvar som ett krokigt pärlband mellan Öland och reveln. 

Här är det inte fullt 150 meter till reveln. Det skulle troligen gå att vada över. Bottnar man inte hela sträckan blir eventuell simtur kort.

Man badar i nyanser av blått. Det enda man hör här är den envetna, envisa vinden och en och annan måsfågel i skyn. Eller en plog med 500 pratglada gäss.

Något längre söderut bryter havet in över riktigt grunda marker. Här leker snart gäddan. Men det får jag inte se. Från första april är det förbjudet att gå här – av hänsyn till alla häckande fåglar.

Taggad , ,

sand

Från Sandviksreveln i Ottenby ser vi mot väster. Reveln sträcker sig 4,3 kilometer norrut. Den går i en vid båge utanför Schäferiängarna. Reveln landar inte riktigt vid sin norra spets. Där får man simma ungefär 20 meter.

Från Sandviksreveln mot nordost. Till höger Östersjön, till vänster viken innanför reveln. Ungefär 600 meter härifrån finns en tio meter bred kanal genom reveln. Jag har dock bara sett denna på kartor. Sannolikt ”lever” Sandviksreveln och ändrar form efter väder och vind.

ser ni det jag ser?

Visst anar man ett grönt skimmer i trädens kronor! Ett ord på tre bokstäver som börjar på v känns mer och mer aktuellt…

Taggad

dynamik i litet format

Kameran hjälper oss att verkligen se sånt som vi i vanliga fall inte ser, speciellt snabba händelseförlopp. Stenen i bildserien är stor som en basketboll. Vågen som sköljer över den är inte ens en decimeter hög. Ändå blir ”kollisionen” med stenen bildmässigt våldsam – och vacker.

Och så här rullar små vågor in var tionde sekund, dygnet runt och nästan året om. Min lilla Fujifilm X30 brassar säkert av tio bilder i sekunden – och visar oss det vi vanligtvis inte ser.

Taggad , ,

myrmekokori

Denna växt är ett bra exempel på myrmekokori. Nu ”befarar” jag att en flitig kommentator minns en av mina kommentarer om vissa fotomotiv… 😉

Taggad

gäddan leker

När gäddorna leker i vik och vass, och solen går ner bakom Sjöbloms dass, ja då är det vår”, heter det i en av våra mest sjungna snapsvisor. Och även om det inte finns vass i ”gäddkläckeriet” i Parboäng bör de första hongäddorna knacka på dörren där när som helst. Gäddorna går upp i det grunda diket till höger i bild. Till vänster om diket finns den dammlucka som öppnas för att släppa ut ynglen någon gång i juli. I bakgrunden skymtar Grönhögen. Vill du veta mer om gäddvattnet vid Parboäng klickar du här.

Taggad , , ,

roligt yrke i sveriges näst roligaste håla

Nej, Ölandsbladet! Att vara pensionär är inget yrke! Man tar inte råd av yrkesvägledare om hur man blir pensionär. Man lägger inte upp sitt CV på nätet för att sno åt sig ett maffigt pensionärsjobb. Det finns varken yrkesskolor eller universitet som utbildar dig till pensionär. Man är polis eller lektor eller journalist. Vid viss ålder blir både polisen och lektorn och journalisten pensionär – efter genomgång av livets hårda skola. Men den skolan saknar pensionärsyrkeslinje.

På sista sidan av dagens Ölandsbladet uttrycker flera yrkesverksamma personer sina åsikter om Borgholm. En är konsult. En är servitör. De andra är till yrket pensionärer.

I samma artikel klassas Borgholm som Sveriges näst roligaste ställe att bo på. Borgholm näst roligast i Sverige!? Fan, tro´t…

Taggad ,

nykomling i hamnen

Jag har inte sett henne tidigare. Snett framifrån ser hon inte mycket ut för världen, men hon mäter faktiskt 88 x 13 meter. Damen ifråga heter Wilson Grimsby. Här ligger hon vid Cementa i Degerhamns hamn.

Hamnen är lugn som en  plaskdamm. Men sjön varierar. Här kan du se hennes systerfartyg Wilson Stadt i hög sjö utanför Coruña vid Spaniens Atlantkust. Kameran är min tidigare lilla kasserade Canon som vaknat till liv igen och tar riktigt bra bilder – om man talar lugnt till den (eller är den också en hon) och inte har för stora pretentioner.

Två dagar senare såg jag att Wilson Grimsby låg vid kaj i Kaliningrad. Då hade Envik, på bilden ovan, ankrat upp utanför Albrunna. Hon såg rätt tungt lastad ut. Sannolikt inväntade hon lite svagare vind för att backa(!) in i Degerhamns hamn, en manöver jag tidigare berättat om i föregångaren till denna blogg, alvarsamt. Den når du genom att klicka här.

Taggad