Breaking news: Vår tids Dreyfusskandal avgjord!

Så krigsrubrikutmålar europeiska tidningar i dag seklets största nyhet.

Strasbourg 21 november 2017.

Allas vår Sune Flisa har under förmiddagen vunnit en jordskredsseger vid de återupptagna förhandlingarna i Le droit légal de l’Europe aux problèmes de médias, den Europeiska Domstolens Medierätt, EDM. Efter 43 krävande rättegångsdagar underkände rätten chefredaktör Tanitra Dansén-Johansson-Knäcklund-Törnqvists uppsägning av Sune Flisa med voteringssiffrorna 119-1. ”1” representerades av Tanitra Dansén-Johansson-Knäcklund-Törnqvists advokat Marie-Sofie Mögelburgh-Printsbergh-Läpplin-Sofferud.

Sveriges Förenade Grävjournalister, ”grävlingarna”, säger i en kommentar att ”domen är föga överraskande, ity Sune Flisa blev avskedad på ett regelvidrigt sätt av lagdöva plättlaggar. Nu ska vi göra allt för att Sune Flisa ska få en offentlig ursäkt följd av ett rimligt skadestånd.”

Efter domen höll Sune Flisa ett kort tal inför världspressen på trappan till sin svit på Hôtel Cathédrale i Strasbourg.

– Tillåt mig citera min gamle vän och vapendragare Winston Churchill. ”Om du går igenom helvetet – fortsätt gå.” Och det gick vägen, även för mej. Jag fortsatte gå, avskedad, förödmjukad, utvisslad! Det var helvetet, men jag fortsatte gå. Jag gick med högburet huvud, utan hat, med en röd ros i ett knapphål närmast hjärtat, ity människan måste förlåta dem dig skada gjort. Churchill fick sin seger. Jag fick min.

Enligt den italienska tidningen La verità nell’occhio bianco tystnade så gode Sune och föll i stillsam gråt. Tidningen skriver:
”För oss frihets- och fredsälskare var det ett stort ögonblick att se den store öländske idealisten och rättsivraren glädjebegråta sitt livs kanske lyckligaste ögonblick. Det vi lär av denna historiska rättsprocess, vår tids Dreyfusaffär, är att sanningen är som solen – den går alltid upp!”

På den amerikanska tidningen No False News fråga om Sune Flisa nu skulle kräva skadestånd efter den totala förnedring han utsatts för, slet plötsligt Sune Flisa fram en magafon och vrålade ut över Place de la liberté:
– Ja, nu jävlar ska dom satans kräken få hosta upp tills dom käftblöder!

Alvarsamt2:s redaktion befinner sig just nu i en svår sits. Ska man lyda sin chefredaktör eller ska man åter ta Sune Flisa till sitt hjärta? Åsikterna går isär och ”en redaktionell härdsmälta är inte långt borta”, säger en av kulturorganets reportrar. Hen vill av lättförståeliga skäl vara anonym. Hur chefredaktör Tanitra Dansén-Johansson-Knäcklund-Törnqvist nu kommer att agera återstår att se. Enligt rykten pågår ”någon typ av återanställningsförhandling”. Alvarsamt2 söker henne, dock hittills utan framgång.

Texten uppdateras kontinuerligt…

 

Siri Sirlig
kulturreporter
Larsa Marsipin
utriksnyheter

 

 


 

Annonser
Taggad ,

obändig livskraft och långsam död

Många växter har gott i ide för vintern. Några har dött, men några kämpar vidare och till och med växer så det knakar, trots några nattfroster och så mulet väder att man får treva sig fram.

Det är mest smått som växer. Går man ned i knästående ser man mer än om man står och lägger man sig platt på mage ser man mest. Nedan ser du några döda, halvdöda och några synnerligen livskraftiga krabater som jag i går träffade på i Hammarbytrakten.

Denna lilla fingersvamp var jag tvungen att lägga mig ned på mage för att plåta – i supermakroläge, så liten är den. Den ser sprudlande livsnjutande ut med sina sambadansande utväxter. Lägg också märke till de ljusgröna små mossliknande skotten runt svampen. Här ska växas ännu en tid!

Att kalla dessa pilfröbaljor för döda vore fel. Bättre är att klassa dem som ”framtiden”. I ett enda träd hänger nog tio eller tjugo kilo såna här klasar. Varje klase innehåller säkert hundratals baljor.

Den här busken står tio meter från Kalmarsund och strålar som ett tänt stoppljus i det dova eftermiddagsljuset.

De här är små, mycket små. Men se vilken kraft, se hur de bänder sig upp genom gräs och förna. Kanske ser vi ett svamparnas samarbete; två orkar mer än en.

De ser ut som gråa fisknät på tork och får representera det växande som dött. Det vi ser är stammarna av en klätterväxt som jag inte vet namnet på, kanske snårvinda?

Denna blåblodiga optimist är bildsamlingens största anakronism. Vet den inte att det bara är tio dagar till december, en dryg månad till jul? Den tycks leva kvar i föreställningen ”juli” – men inte mig emot.

Taggad ,

18 miljoner fattas – bibliotek får inte köpa böcker

På ”mitt” bibliotek möts jag av nyheten att inga böcker får köpas in. Det råder inköpsstopp. Mörbylånga kommun har alltså inte råd att köpa in böcker till den lilla men välskötta boksamlingen i Södra Möckleby. Nyheten gör mig konfunderad, för att inte säga nedslagen – och förbannad.

Jag tänker… En kommun som inte ens har råd att köpa in några böcker – har den en framtid? Kan jag bo kvar i en kommun där jag bara får läsa gamla böcker? Men jag vet att lilla Sverige alltid ska vara så förbannat juste, så exemplariskt demokratiskt och rättvist. Råder pengabrist ska alla spara, vare sig gnetandet ger 5 kronor eller 50 miljoner. Den ynka biblioteksverksamheten ska snörpas lika mycket som de verksamheter som kostar hundratals gånger mer. Vad kostar socialvården i Mörbylånga kommun jämfört med biblioteken? Vad kostar hemtjänsten i Mörbylånga kommun i jämförelse med biblioteken? Vad kostar vatten och avlopp i jämförelse med biblioteken? Och vad kostar beslutsfattarna själva i Mörbylånga kommun – i jämförelse med biblioteken?

Jag vet svaret. Jag vet hur landet ligger. I Sverige måste vi vara rättvisa; alla ska beskäras lika mycket. Alla! Alla verksamheter ska drabbas lika. Det är nåt gammalt vadmalsstinkande östyskt, sovjetiskt över detta skenfagra och räddhågade tänkande som skrämmer mig. Vi lever invaggade i lögnen att vi alla är lika och därför ska bestraffas och beskäras procentuellt exakt lika mycket. Varför? Vari bottnar denna feghet, denna löjliga rädsla för att prioritera, göra befogade undantag, visa en politisk vilja som inte är infekterad av ”demokratisk skenhelighet” och ”naivt och falskt rättvisepatos”?

Här träder säkert vän av ordning in på arenan och säger att biblioteken inte bara sysslar med böcker. Dom har också andra verksamheter som kostar: datorer och musik, exempelvis.

Än sen!? är mitt svar. Det går att prioritera även bland dessa utgifter. Hur mycket kostar bibliotekens reda bokinköp per år? Är det logiskt att snörpa den summan – för just ett bibliotek?

Jag måste förstå vad denna ”hysteriskt överdrivna demokratiska spariver” emanerar i. Jag googlar på underskott och Mörbylånga kommun får jag upp mellan 40 000 och 70 000 träffar beroende på sökordens exakthet. Det som genast slår mig bland fångsten är att det tycks råda ett evigt underskott i kommunen. Ett evigt underskott! Den naturliga frågan blir naturligtvis: varför? Sen i augusti – eller är det maj –  har all verksamhet belagts med inköpsstopp och man snålar på allt och alla. Se googlingen nedan!

Dyster läsning för oss kommuninvånare.

Ovan kan vi läsa:

9 maj 2017. Mellan 12 och 18 miljoner saknas i Mörbylånga kommuns budget.
Fråga: Vet man inte ens den exakta summan? Är det vettigt att summan diffar på 6 miljoner? Sex miljoner som ingen vet var dom är eller vart dom gått eller vad dom betalade eller var dom gömmer sig?!

3 april 2009. Mörbylånga kommun tvingas dra åt tumskruvarna ordentligt. – Det handlar om 18 miljoner kronor, avslöjar kommunalrådet Kent Ingvarsson.
Fråga: Det här är en åtta år gammal notis. Åtta år! Och även då saknades just 18 miljoner! Det saknades 18 miljoner under Ingvarssons tid och samma summa saknas under Yngvessons era. Vad menas? Går det inte att leta rätt på miljonerna?

7 oktober 2017. Nya miljoner fattas i Mörbylånga. I början av året upptäcktes att upp emot 18 miljoner fattades i budgeten för 2016. I maj fick samtliga enheter ett besparingsuppdrag för att spara…
Fråga: Men vad i helskotta säger dom?! Nya miljoner fattas? Finns ingen i kommunledningen som kan räkna plus och minus? Vem är ansvarig för att NYA miljoner fattas?

9 maj 2017. På tisdagen kom beskedet att Mörbylånga kommun går med ett stort underskott. Det handlar om mellan 12 och 18 miljoner kronor som ska…
Fråga: Nu dyker dom där 18 miljonerna upp igen. Just dom där 18! Och dom fattas, men ingen vet om dom egentligen är 12 miljoner. Det kan alltså vara 12 miljoner som fattas. Eller 13. Eller 14. Eller 15. Eller 16. Eller 17. Eller 18. Men götapetter, en miniräknare köper man på macken för en tjuga i dag. Köp en på studs, kommunpolitiker. Det finns en mack kvar i Färjestaden! Dom kanske har. Och när får kommuninvånarna veta varför alla miljoner saknas? Och exakt hur många dom är? Det är stor skillnad på 12 och 18  miljoner!

Alvarsamt2 vill ha svar på frågan: Hur kan 18 miljoner fattas? Har dom sprungit bort? Och är dom 12 eller 18 eller 14 eller 16,5? Någon i kommunbunkern vet väl? Och vem i helskotta är ansvarig för denna iögonenfallande ”sifferdimma”?

”– Inget brott har begåtts av någon. Förklaringen är att det inte funnits dokumenterade rutiner. Nu förstärker vi kommunens ledning och styrning, säger Ann Willsund” i Barometern 9 maj. (Ann Willsund är kommunchef, alvarsamt2:s anmärkning).

Men hallå! Saknas det dokumenterade rutiner?! Jobbar ni på känn? Sprätter ni ut pengar utan bokföring? Kommunen bildades 1971. Har ni inte hunnit bygga upp dokumenterade rutiner på 46 år!? Betyder det att 18 miljoner kronor kan ha runnit ut i alla möjliga små pölar, helt omöjliga för kommuninvånarna att spåra? Vad säger politikerna? Ingen i kommunledningen kan väl nöja sig med att 18 miljoner bara är ”borta”? Var finns det politiska ansvaret? Vem ger hårdfakta utan ordbajs!

Ska det två-dar-i-veckan-öppna biblioteket i Södra Möckleby behöva släcka lamporna och gå över till stearinljus för att kommunekonomin ska gå runt? Ska vi besökare bara få läsa gamla böcker, eftersom inga nya får köpas in? Om jag vill låna en bok som kommer ut i december, måste jag då be bibliotekarien om att fjärrlåna den från kommun där det inte fattas 18 miljoner? Svaret är sannolikt ja.

* * *

Nu ska alltså alla snåla. Alla! Även biblioteken! Alvarsamt2 ringde upp June Söderström, chefsbibliotekarie.

Alvarsamt2: Varför får inte biblioteken köpa in böcker?

June Söderström: – Det är inte bara vi som måste spara. Alla ska göra det.

Alvarsamt2: Så det är totalt inköpsstopp som gäller?

June Söderström: – Ja, i det närmaste. Vi kan göra minimala inköp, men inte mer. Det gäller alla kommunens verksamheter.

Alvarsamt2: Hur mycket kommer ert inköpsstopp generera i reda inbesparade pengar till kommunen?

June Söderström: – Mellan 100 000 och 200 000 kronor. Men alla måste spara.

Alvarsamt2: Hur ser framtida budgetramar ut för biblioteken?

June Söderström: – Nästa år blir budgeten som i år. Den minskar alltså inte. (Alvarsamt2:s kommentar: Det gör den visst på grund av inflationen). Sen hoppas jag att vi får normal budget från 2019.

Alvarsamt2: Har du möjligen hört nåt om dom här försvunna 18 miljonerna?

June Söderström: – Nej.

* * *

Jag tänker… En kommun som inte ens har råd att köpa in böcker till sina bibliotek – har den en framtid? Kan jag bo kvar i en kommun där jag bara får läsa och låna gamla böcker på biblioteken?

Svaret är nej.

För dig som vill läsa mera:
http://www.barometern.se/oland/morbylanga-maste-spara-miljonbelopp/
http://www.olandsbladet.se/oland/nya-miljoner-fattas-i-morbylanga/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=6693024

 

 

Taggad , ,

Renässans för John Karlzén

Dagens boktips: ”Så gör man inte” av John Karlzén. Vill du höja läsvärdet ännu mer börjar du med att läsa Lennart Fricks utmärkta essay om Karlzén från 1971. John Karlzén var nämligen en mycket komplicerad människa med ett udda och trassligt liv bakom sig då han dog endast 57 år gammal 1960. Redan då var han bortglömd, men nu går han en ny vår till mötes.

Som ung läste jag Den vilsne moralisten – en essay om John Karlzén. Författare: Lennart Frick. Jag hade ingen aning om vem John Karlzén var och blev nyfiken. Enligt Frick var Karlzén exakt, rolig, ironisk, mystisk. Karlzén ansåg att en författare måste söka de exakt rätta orden – annars var man omoralisk! En sån människa måste man ju lära känna bättre. Jag läste de flesta av Karlzéns böcker och blev bergtagen.

John Karlzén var en stor stilist. Men vid den här tiden var John Karlzén död sen länge och trots att han blev en av mina absoluta favoriter föll han småningom i glömska. Och det var inte bara jag som glömde honom. Det gjorde hela det litterära Sverige. Jag har ännu inte träffat en bibliotekarie som minns honom.

Många år och många böcker senare – för en vecka sen – såg jag en annons från Mönsterås bibliotek: Författaren Lennart Frick skulle hålla en föreläsning om författaren John Karlzén. Plötsligt såg jag böckerna framför mig igen: Vägen till paraplyet, Råttan, Blå noveller och Så gör man inte. Inget att snacka om – mot Mönsterås!

Medan Lennart Frick berättade växte bilden av den komplicerade John Karlzén fram ur minnena. Född på en gård i Mönsterås kommun ville pappa storbonden att John småningom skulle ta över. Men John ville annorlunda. Han hoppade av gymnasiet och reste till Berlin. Senare tog slantarna slut i Paris. Småningom tiggde han pengar av sin mor för att emigrera till Amerika. Men han nämnde inte vilken del av Amerika han hade i tankarna. Det blev Argentina – i Sydamerika! – där han stannade i sex år, först som kemist på ett mejeri för att slutligen bli kontorschef på samma företag. Hela tiden skrev han, mer eller mindre. Efter studier i Lund blev han senare lärare i Lycksele. Det var där eleven Lennart Frick träffade honom.

– Vi hade honom i latin. Efter en tid märkte jag att han inte var så kunnig i ämnet trots god maskhållning, berättade Frick. Det visade sig senare att Karlzén inte behärskade ämnet särskilt väl. Men han pluggade hårt och såg till att alltid ligga tio lektioner före oss för att hålla skenet uppe.

Lennart Frick blev senare John Karlzéns förläggare.

John Karlzén skrev ett tiotal böcker. Alla är läsvärda. Stilistiskt tycker jag novellsamlingen Blå noveller är bäst. Men dagens boktips är den muntra och uppsluppna Så gör man inte med undertiteln Blad ur en förspilld ungdom. Boken skildrar Karlzéns tid i Berlin, Paris och London.

Till Berlin kom han 1922 med ambitionen att läsa vid universitetet. Av studierna blev intet. Det blev mer nattliga nöjen, alkohol, kvinnor och långa sovmorgnar – allt skildrat med den sanna livsglädjens sprudlande berättarglädje. När han intog Berlin hade han 350 kronor på fickan. De skulle räcka ett par månader. Men drygt 100 gick åt redan första dygnet. Ja, ni förstår själva att Berlinlivet inte blev som han tänkt sig…

Om en släkting som föreslagit honom att inte resa utan i stället ta en kansliexamen för att därefter satsa på att bli ”något i verken”, alltså en lydig praktborgare, skriver Karlzén:

Min tanke nästan svindlade: hur kunde man med vett och vilja gräva ned sig i något dylikt? Att man av omständigheterna kanske tvingas att hålla till godo med något så torftigt, det kunde jag ju förstå, men att det fanns folk som på bleka allvaret siktade mot något så jämmerligt, det övergick min fattning. _ _ _ En serie häftiga lustförnimmelser spände ut mitt bröst: jag hade mitt öde i mina händer, morgondagen var dräktig av äventyr och upplevelser, jag hade en fri vilja, jag var ingens slav, jag var ung (nitton år), jag var ett valutasvin, och den ljusa juninatten var fylld av dofter från hägg och syren.

Så gör man inte är en underbar ”bekännelsebok” om livslust. I den får vi möta genier, folk som tror att de är genier, överliggare, trashankar, stora bedragare, filantroper, små bedragare, egocentriker, bohemer, original och annat löst och vanligt folk. Kritikern och litteraturvetaren Olle Holmberg skrev om Så gör man inte: ”Den kanske mest autentiska av svenska böcker om den förlorade generationens liv och förutsättningar.”

Författaren Lennart Frick under sin föreläsning i biblioteket i Mönsterås. Ett 20-tal intresserade åhörare mötte upp. Lennart Frick var under tolv år även bokförläggare och gav under den tiden ut inte mindre än 250 titlar.

Taggad , , ,

cykla till Grönhögen med alvarsamt2

Denna fina novemberdag trampar vi tur och retur hamnen i Grönhögen med start i Södra Möckleby, en sträcka på 22 kilometer.

 

Taggad , ,

Rätt svar: Tomteby

Det var tydligen en lätt omgång av Vart är vi på väg? Två läsare klämde dit rätt svar redan på 3-poängsnivån.

Vi åkte från Borgholm till Tomteby

3 p.
Vi åker söderut från tennisspelare + höjdhoppare till by där ett substantiv ingår i liknande fras som ”har inte alla hästar i stallet”.

(Björn) Borg + (Stefan) Holm mot ”tomtar på loftet”.

 

2 p.
Avståndet mellan orterna är fågelvägen ungefär 6 kilometer.

 

1 p.
I frånorten finns byggnad, nr 5 i periodiska systemet, synonym till kulle och ett stjärtgroddjur.

borg + bor + hol + olm

I tillorten bor gammal farbror med röd luva.
tomten

 

Nästa omgång utannonseras i god tid.

 

Sigwahld Restorin
tävlingsansvarig
Taggad

vart är vi på väg? 1 poäng

1 poäng

I frånorten finns byggnad, nr 5 i periodiska systemet, synonym till kulle och ett stjärtgroddjur.
I tillorten bor gammal farbror med röd luva.

Taggad

vart är vi på väg? 2 poäng

2 poäng

Avståndet mellan orterna är fågelvägen ungefär 6 kilometer.

Taggad

många hundra år

Sammanlagt firades runt 400-450 år. Ingen kan säga exakt. Det skedde i lördags. I Folkets hus Degerhamn. Folkets husföreningen blev 100 år, skytteföreningen 120, Degerhamns IF 90, Båt- och Sportfiskeklubben ”många år”, hembygdsföreningen ”en himla massa år”, PRO i Degerhamn ”år”, Brandmannaklubben ”år”, SPF Seniorerna Sydöland ”år”, Röda korset Degerhamnskretsen ”år” och slutligen Sockenföreningen med Alunhälsan som firade ”några år”. Även ABF kom med på ett hörn, de firade också ”år” – eller om det var ”många år”.

Det blev tal, lotterier, dans och framför allt umgänge. Alvarsamt2 summerar:

  • så bra jobbat av arrangörerna!
  • så helvetes trevliga människor det bor i och runt byn!

Det blev omöjligt att i festens yra ta alla namn på människorna på fotona. Därför visar vi dem utan bildtexter.

Taggad