Det vattnas om södra Öland

Kungsgården i Ottenby ser ut att bada i vatten.

De stora dikena söder om Gräsgård var för nån månad sen nästan vattentomma. Nu rinner vådiset i en strid ström mot havet…

Att njuta av livet

Sittmöblerna på bryggan i Grönhögens hamn är nu intagna för säsongen – trots att de är gjorda i metall. Vän av betungande traditioner har gjort sitt.

Men det finns gud ske lov människor som tänker tvärs. Här står vacker soffa på andra sidan hamnen för ett bekvämt filosoferande om livets eventuella mening.

Hösten för tankarna till våren

När dagarna blir korta och färgerna allt mer utspädda bläddrar jag då och då i mina fotodiskar för att minnas våren. Den känns långt borta. Ändå är denna livsbejakande bild tagen för bara ett halvår sen – i Albrunna lund.

De två fåglarna

Utsikt från Grönhögens hamn mot fyren Långe Jan.

Den gamla damen

Ingen människa med hjärnan i behåll kallar väl en båt för honom? En båt, ett fartyg är alltid en hon. Och i min värld är även en gammal tröska en dam. Hon bor på äldreboendet ovanför nedfarten till Gräsgårds hamn.

Då var det 25 november 2012

Anna-Britt Lagerström vid den snurra på piren i Degerhamn som togs ned för reparationsjobb. Den väger 4 ton. Läs mer här i föregångaren till denna blogg, alltså alvarsamt.

Anfall är bästa försvar

Ett inlägg från 17 oktober känns fortfarande aktuellt.

Då var det 25/11-2015

I Ottenby stod då en sittmöbel modell större, gjord av smeden Jens Erlandsson från Borgholm. Kulturorganet föreslog att soffan skulle placeras allra längst ned på Ölands södra udde, en idé som stöddes av några av bloggens läsare. Men så blev det inte, tyvärr. Den skulle bli ett pampigt utropstecken vid Ölands slut – som gjord för att sitta och stirra ned mot Tyskland i…

Öland blev Snöland

Vintern blev lång, fyra dygn. Men nu är den äntligen över.

Beige stack i ögonen

Dagen var så grå att ett vägmärke i gult och rött orsakade ögonskador. En vanligtvis smutsbrun pilfink skimrade i färgkasdader som en arapapegoja. Då jag skulle hoja genom denna passage fick jag först stanna för att sätta på mig mina mörkaste solglasögon. Den gula markeringsstolpen bländade mig även på håll. För säkerhets skull blundade jag också när jag rullade förbi den.

Kamera: Hjälmmonterad GoPro inställd på timelapse-funktion, i detta fall en bild var tionde sekund.

27 november 19:00 i Kastlösa

Elon Musk åberopar gud

”Vox Populi, Vox Dei”, skrev Elon Musk efter att ha släppt in Donald Trump på Twitter igen. Beslutet föregicks av en folkomröstning på nätet. Musk översatte latinet till ”folkets röst är Guds röst”.

I dag uppmärksammar SvD att hela citatet lyder: ”lyssna inte på dem som säger att folkets röst är Guds röst, då tumultet från massan alltid är nära galenskap”.

Kulturorganet konstaterar – som så ofta – att livet blir ännu mer komplicerat då gudar ska hjälpa till…

Allan von Kompost
redaktionschef

Störtad

Vissa dagar ska man inte kliva ur sängen. Denna dag var en sån. Jag var vid stenbrottet i Degerhamn för att ta bilder från drake, så kallad Kite Aerial Photography. Allt gick bra – till en början. Alla manicker funkade som de skulle, sändare, mottagare, servomotorer, kamera. Men snart skulle det visa sig att det som inte funkade var jag.

Flygningen gick mot sitt slut. Kameran hade tagit 900 bilder i det täta gråvädret med lätt regn då och då. Att smällan under såna ljusförhållanden inte orkade leverera bra bilder i 800 ISO förstod jag inte då, men såg det senare. Nu var det dags att ta ner kiten. Jag fäste bygeln på linan och gick mot den. Den dras då ned mot marken. Jag kopplade bort kameran från linan – och gjorde det man inte får göra som kiteflygare: Jag släppte den lösa linan. Draget i kiten upphörde omedelbart och den föll samman som en skadsjuten flygande matta och sjönk mot vattnet. Jag försökte springa in luft i kiten, men förgäves. Till en trött gäspning landade den ute i den stora vassruggen 100 meter bort.

Då skedde en snabb scenförändring. De regntunga molnen tunnades ut och en varm, gyllne sol dränkte landskapet i ett smörgult eftermiddagsljus, en aning filtrerat genom tunna molnslingor – ett perfekt fotoljus. Men det var så dags nu.

En lång lidandets historia kan kokas ned till detta: Jag lyckades dra in kiten till land. Men land var i detta fall tio meter nedanför en lodrätt bergsida. Där fastnade den i en buske. Jag gick då hundra meter åt motsatt håll för att om möjligt dra loss den. Det gick och hoppet tändes…

Jag började det mödosamma jobbet med att veva in den. Såg sen att linan fastnat på ett halvdussin ställen på stupkanten. Jag bröt en pinne och krypande på alla fyra vågade jag mig ut till kanten mot döden för att peta loss linan. Det gick bra. Trodde jag. Nu drog jag kiten ytterligare hundra meter bort mot en grund vik där jag skulle kunna landa hela härligheten. Där släppte jag ner rullen med linan från klippkanten och kutade en lång runda till viken, närmare en kilometer. Där insåg jag att linan satt fast på ytterligare ett ställe. Fick kuta kilometern tillbaka och på nytt peta ned linan mot vattnet. Åter en kilometers kutande tillbaka…

Skymningen föll. En gnutta hopp fanns dock kvar. Jag började dra i linan. Det gick bra till en början och jag smidde redan nya grandiosa flygplaner. Men så blev det tyngre att dra. Och då såg jag kiten långsamt lyfta sig upp ur det våta elementet – utmed bergssidan. Där fastnade den i en taggbuske och satt som klistrad. Loppet var kört. Varken böner eller svordomskrevader hjälpte. Det var bara att kapa linan…

En kort stund tänkte jag simma ut och hämta rymlingen. Men handen i vattnet tog död på min simlust. 200 meter i 10-gradigt vatten gör ingen männ´ska glad. Jag gav upp och cyklade hem.

Bilderna blev gryniga och oskarpa. Det borde jag ha förstått. Jag borde också har förstått att jag inte skulle släppa linan när kameran var bärgad. Men det är så mycket här i livet man borde ha förstått…

Ser du nån jeppe som i sommar kommer simmande i stenbrottssjön med ett blått, rött och gult spektakel i munnen vet du vem det är…

Nedanför detta stup sitter min stackars kite fast i en taggbuske. Och där får den sannolikt sitta till i sommar…Uppe till vänster ser vi Albrunna. Att den lilla fickkameran inte gav bättre bilder än denna i lätt regn och 800 ISO borde jag ha förstått. Men man lär så länge man tar sig ur sängen, även om man vissa morgnar borde ligga kvar.

Kiten i plurret en stund innan den fastnar i en taggbuske och dess husse kapar linan till fruktansvärda och otryckbara svordomsorgier… Lyckligtvis har jag ytterligare en kite – en större modell med ett härligt lyft. Nya äventyr väntar…

Sune Flisa manar till lugn

Ärkebiskopen in spe, Martin Modéus, har ännu inte svarat på Sune Flisas brev av den 31 oktober.

– Det är inte så konstigt, säger Sune Flisa i kyrkans tidning Hallelujas nätupplaga. Min kompis har mycket att göra inför kröningen till överkucku för hela Svenska kyrkan den 4 december. Den tokroliga spetsiga maskeradhatten ska putsas och prydas med gula, breda tejpremsor, så kallad signaltejp. Se gärna fotot där min polare står uppklädd i den röda maskeradkepsen, dekorerad med mörkröda QR-koder. När Martin nu stiger som en raket i graderna lämnar han den röda smecken bakom sig och ikläder sig ”den gula paradhjälmen” (skämtsamt begrepp för toppmössan inom Svenska kyrkans lägre befattningar).

– Men Martin har mer att göra, fortsätter Sune. Gustav Vasas skidstav ska ”kringlas” (kyrkligt uttryck för att forma dekorativ huvudknopp på stav, käpp eller pinne) och de två eller tre hästtäckena ska piskas och vädras. Även hängslena (en gåva från Cirkus Cirkulär då den sålde elefanterna Bamboo och Snuggo) ska regleras. Eftersom de är tillverkade för just elefanter måste kardborrlås monteras för att de icke ska ramla av ärkebiskopen vid eventuell nysning eller för häftig huvudvridning under oblat- och rö´tjutsintagen. Och slutligen ska Martin skriva svarsbrev till mig, och det blir säkert många sidor långt!

– Så visst har killen mycket att stå i, avslutar Sune Flisa i tidningen Hallelujas nätversion.

Ryssarna förgör sig själva

Se denna video om hur två ryssar behandlas för att de vägrat bli kanonmat. Även om de två soldaterna inte misshandlas eller dödas – i just denna sekvens – framkallar videon den spöklika atmosfär som dränker alla ryssar i diktaturens gift. Samtliga i videon går samma hopplösa framtid till mötes. Både de starka och de svaga är av Putin dömda till en plågsam och utdragen undergång – inför en beskådande och häpen omvärld.

Ett bokligt atombombsanfall

Arkadij Babtjenko föddes i Moskva 1977. Han deltog i det första Tjetjenienkriget 1996.

När jag var nitton satte Fosterlandet kängor på mina fötter, stack en automatkarbin i mina händer, placerade mig på ett pansarforndon och sa: Åk. Och jag åkte.

Så skriver han i inledning till Rysslands förlorade seger, utgiven i år. Han överlevde och skulle några år senare göra samma resa då kriget blossar upp igen. 2017 lämnade Babtjenko Ryssland för Ukraina efter upprepade dödshot. Numera lever han på hemlig ort.

Rysslands förlorade seger är lättläst. Den är inte bländande litteratur. Men den är den mest direktdödande skildring jag nånsin läst. De flesta texterna är korta. Boken är uppdelad i fyra kapitel: Krigets virus, Invasionen, Epilog och en samling förklaringar till många av de namn och historiska händelser som förekommer i brödtexten. Dessa bjuder på spännande djupdykningar för den som vill veta mer om läget i det ryska träsket.

Första inlägget är daterat 14 april 2014. Det sista är från 9 maj 2022. Jag väljer några exempel:

2 mars, kl. 15:29
Käre Arkadij. Jag avvännade er eftersom jag inte orkade med floden av ilska och hat som ni kallar journalistik. Också i dag är det jobbigt att läsa. Men jag måste säga att ni hade rätt: Putin är faktiskt galen och nu har han spridit kriget till hela Ukraina. Ni hade rätt då ni sa att man borde fly och föreslog att man skulle gräva en vattengrav med krokodiler runt Ryssland. Det är en oerhörd olycka som Ryssland påtvingat sina grannar. Det är bittert att inse att jag är rysk medborgare.

Jag tror allt kommer att sluta med Rysslands undergång som stat. Jag tror inte det är meningsfullt att bli FB-vänner igen. Måtte Ukraina och ukrainarna segra. Kanske kommer FB att stängas ned här i Ryssland, därför säger jag hej då.

Jag ska titta på från åskådarplats. Om vi har tur kan vi som överlevt bygga upp landet på nytt här en dag.

Lycka till.

Så skriver en av många tusen Facebookföljare till Arkadij Babtjenko. En annan skriver:

Du fick rätt i allt. Nu är det din tid. Babtjenkos tid.

Men Arkadij Babtjenko är inte den som blir snällare av smicker. Tvärt om. Hans förkrossande kritik av Ryssland och Putin kan liknas vid en stridsvagns framfart i en porslinsbutik. Språket är rått, sniperbössan hittar ofta tian. Mitt i den oerhörda tragiken blixtrar satiren till, och de grova skämten gör att man står ut att läsa om det fullständiga helvete Putin har ställt till med. Boken samlar Babtjenkos korta Facebooktexter till kulspruteliknande anfall mot det perverterade land han flytt. Vladimir Putin bjuds på många öknamn, ”Kukhuvud” är ett.

Att så få läsare äntligen förstår att Arkadij Babtjenko har rätt förvånar honom gång på gång. Varför ser inte människor att det han skriver är sant? Babtjenko spår om framtiden och får rätt i allt, men ingen lägger märke till det. Vill inte människor se det som händer? Vill inte människor förstå?

En av Babtjenkos många summeringar av dagens Ryssland är denna:

Arrestlokalernas land. Landet där `du dör i dag, jag i morgon´. Ett enda stort Kolyma, ett enda stort Gulag från hav till hav. Hälften fångar, hälften plitar. Landet där ens eget liv inte är värt ett ruttet lingon, någon annans ännu mindre.
Vad förväntar ni er av ett land där meningen med livet bortom Ural i årtionden har varit att beväpna sig med cykelkedjor, armeringsjärn och knivar – och gå och döda folk som bor i grannkvarteret?

Putins glorifierande fokusering på Segerdagen 9 maj syftar till att få det ryska folket att tro att Ryssland var det enda land som besegrade tyskarna i andra världskriget. Babtjenko rättar:

Era farfäder besegrade inte fascismen. Fascismen besegrades inte av era farfäder. Fascismen besegrades av engelska, amerikanska, australienska, kanadensiska, franska och norska farfäder. Och era farfäder hjälpte engelsmännen och amerikanarna att eliminera er främsta rival inom fascismen.
Medan ni själva gick i spetsen för den.
Era farfäder var fascister. Se där en liten historisk skräll.

Att även extremt korta texter kan bita visar exempelvis dessa:

16 mars, kl. 13:25
De ryska ockupanterna har beskjutit en brödkö i Tjernihiv, minst 10 personer dödades.

16 mars, kl. 20:16
Sjukhuset i Mariupol. Hela världen borde se det.
Hela världen borde se det.

16 mars, kl. 22:02
Det sägs att Lavrovs flygplan på väg till Kina fick vända om på halva vägen.
Himmelriket kommer att lämna dig i sticket, min son.
Alltid.

Min summering blir lika kort: Ska du bara läsa en bok i år ska du läsa Rysslands förlorade seger.

Tummen ned för cykelbanor

Förslaget att hänga cykelbanor på Ölandsbron slaktades genast av Trafikverket. ”En komplex och därmed sannolikt mycket kostsam åtgärd”, skriver en av verkets 9 000 anställda i Barometern.

– Så länge man inte får cykla över Ölandsbron kan Öland inte bli den ”Cyklisternas ö”, som jag har sett framför mej i över ett decennium, säger Ingvar-Charm-Knubbendorpf, kulturorganets cykelexpert, i tidningen Hoja på.

Allan von Kompost
redaktionschef

Sommar blev vinter

Den 12 november var en skön sommardag. 19 november kom vintern till södra Öland.

Snö! Nä, nu sticker vi!

Eliten inser att slaget är förlorat

Källor nära Vladimir Putin och den ryska regeringen säger att reträtten från Cherson ha varit en ”mycket smärtsam händelse för den ryska eliten.” Det skriver den oberoende ryska tidningen Meduza.

En samtalspartner från Vladimir Putins inre krets uttryckte läget så här: ”Det finns en förståelse för att vi har förlorat det verkliga kriget. Folk börjar fundera på hur dom ska leva vidare, vilken plats dom vill ta i framtiden?”

Ukraina allt närmare nato

Ukraina ska producera vapen tillsammans med minst sex NATO-länder som Polen, Tjeckien, Frankrike, Danmark och andra Nato-medlemmar. Man ska utveckla och tillverka tunga vapen och annan militär utrustning, berättade i går företrädare för Ukrainas största försvarsföretag Ukroboronprom.

Källa: Kyiv Independent.

Då var det 19 november 2014

För åtta år sen hölls en skolminnesdag i Smedby sockenstuga. Målet var att dela med sig av sina skolminnen under 1940- och 1950-talen. Läs mer om skolminnenas dag här.

Vi ser Mauno Nilsson, Bert Emilsson, Allan Elfving, Bengt Ohlsson, Gudmund Olsson och samtalsledaren Lars W Andersson. Främre raden från vänster: Asta Snövall, Siw Larsson, Britt Johansson, Ally Larsson, Inger Emilsson.

Minneslundar utan sittmöbler

I minneslundarna på kyrkogårdarna i Segerstad, Smedby, Södra Möckleby, Ventlinge, Ås, Gräsgård och Hulterstad finns inte en enda bänk att slå sig ned på för att sörja eller minnas en död. Bara en bänk långt från minneslunden finns på alla dessa kyrkogårdar från mitten av oktober – den på videons omslag. Den finns i Gräsgård. Svenska kyrkan exkluderar följaktligen gamla, svaga, sjuka från möjligheten att sörja – sittande.

Vettigt aprilskämt

Att man inte får cykla över Ölandsbron torde vara den största orsaken till att Öland inte blivit det cykelcentrum det har förutsättningar för. Att betala för att ta hojen på en långsam Dessifärja eller fullpackad buss kan få den mest entusiastiska cyklist att drömma om andra rullmarker än Öland. Att sen projektet Fyr till fyr blev en tummetott gör inte läget ljusare.

Men nu har nån tänkt till och föreslår att hänga på en cykelbana på Ölandsbron – som en stor balkonglåda! Denne ”någon” är riksdagsledamoten Daniel Helldén (MP). Hans förslag är en riksdagsmotion och han menar allvar.

– Det finns åtskilliga exempel på den formen av lösningar internationellt, säger han i gårdagens Barometern.

Helldén nämner en bro i Nijmegen i Nederländerna och Västerbron i Stockholm som exempel. På den sistnämnda spände man fast en konstruktion redan under 1950-talet.

Om förslaget faller väl ut kan det som var ett aprilskämt 2010 kanske bli verklighet…

Ledare: En skyddad verkstad

Medier ska granska och analysera allt som händer – för att i koncentrerad och begriplig form berätta om hur, när och varför det sker. Politiker granskas in i minsta detalj, även vad de sa, trodde och tyckte för 50 år sen dras upp och skärskådas. Medierna är sämre på att bevaka näringslivets toppar, de som har den kanske största makten, något få vill inse. Och inom en kategori människor finns alls ingen bevakning eller analys. Jag tänker på de religiösa. Dessa arbetar och uttrycker sig i en fredad zoon, som på ett dagis för vuxna, som på en laboratorium för aldrig emotsagda drömmerier i frågor som en stor majoritet människor inte tror på.

I dag upplåter tidningen Barometern en knapp halvsida åt Mikael Lunnergård, präst i Ryssby-Åby pastorat. Utrymmet klassas som ”betraktelse”, och i såna kan man påstå vad som helst utan att riskera analys eller ifrågastättanden av andra än kulturorganet. Vi frågar oss: Hur länge ska detta ”vakna uppenbart bedräglia drömmeri utan antydning till sanning eller verklighet” tillåtas inom den press som högaktar sig själv för sina djärva satsningar och grundliga researcher? För en sund analytisk människa är dessa betraktelser ofta en skymf mot all intellektuell utveckling.

Jag läser:
”Gud griper in och ändrar historiens utgång. Himlen kommer till jorden. Vi står inför en ny jord då Gud själv och hela himlen fyller jorden. När tårarna torkats och känslorna landat står du inför: En ny himmel och en ny jord, en total nollställning, ett oskrivet blad, en ny chans till liv. En ny framtid så ljus att jag måste ha solglasögon!”

Ja du, Anders Enström, chefredaktör på Barometern… Det här är verkligen breaking news: ”En ny framtid så ljus att jag måste ha solglasögon!” Det är inte småpotatis som utlovas? Varför slår ni inte upp det på förstasidan i stället för att Henrik Rydström går till Malmö FF? När ska ni analysera språkligt snömos som detta lika intensivt som världslig makt? Har ni inga som helst röda linjer? Varför ska präster och religiösa tillåtas ge uttryck för ”tankemässiga hopkok på dagisnivå” och få dem publicerade i din tidning utan reaktioner, utan analyser, utan kommentarer? Varför är ni så uppenbart flata mot Svenska kyrkan och de förnuftsvidriga visioner dess företrädare målar upp inför oss stackars oskyddade prenumeranter som vill se sanning som mediernas viktigaste ledstjärna? Är det så enkelt som att Svenska kyrkan är en av era största annonsörer?

Sune Flisa
chefredaktör
för dagen iklädd solglasögon

Tänt vare här!

Det borras och sprängs utmed Torngårdsvägen. Kåkarna i Pilekulla ska få vatten och avlopp. Rören kopplas till vattenverket i Södra Möckleby.

Sista sommardagen för i år?

Nu sjunker temperaturen dag för dag och första snöblasket kan vara bara några dagar bort. Men så sent som den 12 november sken sola så gott och termometern visade + 14 grader…

Lära av historien?

Vi lever i en farlig tid – en tid som blir allt farligare. Ytterligare ett världskrig kommer allt närmare, påstår en trängd och avdankad rysk president – en vingklippt papegoja under diktator Putin.

Södra Öland var en strategiskt viktig punkt för en viss militär aktivitet under ww2. Kulturorganet kan till och med visa det hus där verksamheten bedrevs, se fotot nedan. Inom kort berättar vi mer om den period i historien då vår frihet hängde på en skör tråd och då specialister – i största hemlighet – levde och verkade i en liten stuga på södra Öland…

Ska även Öland försvaras?

Under dagens cykeltur mötte jag fyra stora militära lastbilar med släp och ett något mindre fordon på väg söderut, sannolikt mot Ottenby. Att försvaret förstärker den militära närvaron på Gotland är väl känt. Frågan är om den kolasega Natoansökningsprocessen kräver att även Öland ska försvaras med andra vapen än de två gamla kanonerna nere vid fyren Långe Jan?

Tilläggas bör att försvarsmakten så sent som i höstas förstärkte försvaret av Öland – med en stridsvagn. Var den befinner sig i dag vet nog bara arméchefen.

I dagsläget är en landstigningsoperation på Öland troligen inte svårare att genomföra än att lägga till med en eka vid piren i Gräsgårds hamn.

En av de två kanonerna nere vid fyren Långe Jan. De är riktade mot söder. Dags att rikta om dem – mot öster!

Gäss mot Jesusljus

En filmande kompis kallar detta ljus för ”Jesusljus”. Det är nog svårt att fotografera. Att sen få gässen att flyga in mot detta ljus är ännu svårare. Men i dag lyckades jag. Ett foto som detta går inte att ta i .jpg Det krävs raw-format och mycket stora justeringar i bildbehandlingsprogram, upp mot fem bländarstegs korrigeringar i vissa delar av bilden.