Svenska kyrkan tuggar på om tid för hopp och att ljuset en dag ska komma. Det är märkligt hur få reaktionerna blir på kyrkans alla naiva utspel. Alla andra än kyrkan får mothugg, applåder, recensioner i press, runt kaffeborden och på sociala medier. Men om kyrkan läser jag ytterst sällan nån åsikt eller kommentar. Det tycks mig som om kyrkan seglar i en egen kanal, för evigt skild från det reella livet.
Ju äldre jag blir, desto naivare blir kyrkans budskap, som hopplösa och tjatiga anakronismer. Att det är mörkare om vintern än om sommaren vet alla över fem år. Denna fysiska sanning behöver inte år efter år förgrumligas av kyrkans myter.
I en tidningsannons i dag skriver man: ”Ingen samling vid krubban, ingen midnattsmässa eller julotta. Men klockan 10 under julhelgens alla dagar hör du södra Ölands kyrkklockor ringa. De ringer för hoppet, `ett barn blir oss fött, ljuset skall segra´”.
Tror kyrkan på fullt allvar att det hjälper att ringa i kyrkklockor? Vore det inte bättre att göra något handfast för att få det nuvarande livet drägligare och rättvisare än att ständigt surra om det kommande ljuset? Alla som vill ser livets orättvisor. Varför inte försöka utjämna dessa i stället för att ringa i klockor och tjata om att ljuset en dag skall segra – över vad?
Staffan Lagerström
alvarsamt2 