en nästan sann historia

Så är han nästan alltid klädd, i keps och spö, Arnold Nylander från Kalmar.

Man ser honom där. Man ser honom här. Och ibland ser man honom nånstans där emellan. Han heter Arnold Nylander och är flitigaste sportfiskaren i Grönhögen. Men han bor i Kalmar.

– Frugan och jag brukar ta husvagnen hit så ofta vi kan. Vi trivs här i Grönhögen, säger Arnold.

Osökt kommer vi in på sportfiske.

– Just nu är vattenståndet lite för lågt för laxöring. Annars är området norr om Sjöräddningsstationen bra. Jag brukar kasta här med spinnare, alldeles i ytan. Och rätt som det är smäller det. Men det säjs att bakom varje upptagen laxöring ligger 80 fisketimmar.

– Får du laxöring här alldeles intill land? frågar kulturorganets utsände.

– Ja, innanför stenarna du ser bakom mej går dom… Och dom kan vara stora rackare, säger Arnold och måttar en meter mellan händerna.

– Hur många har du fått här, då?

Arnold skrattar.

– Sånt frågar man inte om. Jag har fått laxöring men får mest näbbgädda, svarar han och ser ut som en spelevinker.

– Apropå näbbgädda, säger Arnold och blir allvarlig. Den är en underskattad fisk. Den är en härlig matfisk. Du ska få ett bra recept.

Och kulturorganets utsände antecknar:

1. Ta ur gäddan och dela den i två lika långa bitar. Näbbgäddan är en lång fisk.
2. Lägg bitarna i en ugnsform.
3. Häll på mjölk och ställ in i ugnen.
4. När fisken är färdig tar du ut formen, rullar av skinnet och drar bort det gröna(!) skelettet.
5. Häll på lite grädde och tillsätt lite mjöl, vispa lätt
6. Lägg tillbaka fiskköttet i lagom bitar
7. Strö över rikligt med pepparrot.
8. In i ugnen igen några minuter.
9. Njut.

Kulturorganets utsände måste upprepa frågan:
– Får du verkligen laxöring här inne så nära stranden?

– Ja då, svarar Arnold med ett klurigt leende. Men alla jag fått har slitit sej.

Den beska sanningen består. Alla sportfiskare ljuger.

---

 

blött värre

Det var länge sen man hörde den porla, katarakten i… Ja, var?

Ja, just det. Det lilla vattenfallet finns vid sjön på golfbanan i Grönhögen.

Många tappade sugar i Grönhögen

Sedan Cementa minimerade sin produktion i Degerhamn pågår projektet Kraftsamling Sydöland. Ambitionen är att utveckla södra Öland.

Marianne Hedelin bodde nästan två decennier i Grönhögen på sydvästra Öland. Hon var länge ordförande i den lokala hembygdsföreningen.

Många är de utvecklingsmöten som hon och andra grönhögenbor har haft med Mörbylånga kommun. Idéerna har varit oräkneliga. Många hopp har tänts, men lika många har släckts.

När den politiska ledningen i kommunen nyligen besökte Kraftsamling Sydölands lokal i Södra Möckleby beslöt sig därför Marianne Hedelin för att passa på att informera om det ryckiga och disharmoniska samarbetet mellan byinvånarna och kommunledningen. Resultatet har blivit i stort sett lika med noll…

---

 

Många tappade sugar i Grönhögen

Hon tycker Kraftsamling Sydöland är det hittills trovärdigaste initiativet som tagits för Sydölands utveckling. Men hon är samtidigt skeptisk till politikernas löften.

– Dom har inte ens fått till en tumme för oss i Grönhögen, säger hon som bodde i byn i nästan två decennier.

Du möter henne snart i en film här på kulturorganet…

---

 

spiroline

Spiroline i Grönhögen är en av få tillverkningsindustrier på södra Öland. Man tillverkar olika slags matarskruvar i olika längder och grovlek.

Företaget ligger vid Allévägen, mittemot den gamla nedlagda Ytongfabriken.

Rakt fram i bild ser vi några brunröda matarskruvar på backen.

Aktiviteten inne på gårdsplanen tycks just nu större än vanligt…

Det grävs och donas. Småningom planerar kulturorganet ett besök på en av södra Ölands få industrier…

---

 

grönhögen drar

Det regnar. Det disar. Det blåser. Det är + 8. Det är 2 november. Mot alla odds kommer fortfarande nya gäster till ställplatsen i Grönhögen. Havet drar. Och Grönhögen.

---

 

det händer i Grönhögen

Utsikt mot söder. Fyren Långe Jan anas i diset längst till höger. Ungefär så här blir utsikten från nya ställplatsen i Grönhögen. Hur det såg ut i juni kan du se här.

Sen senast jag var här har de stora grushögarna planats ut. 38 platser ska det bli till en början.

Det sågas och spikas för att hinna öppna till våren. Funkishuset i bakgrunden är tänkt att bli nåt slags reception till ställplatsen.

Ordning och reda skulle statsminister Löfvén kanske utbrista om han fick se detta plank.

Här tittar vi ut över det vatten där Kalmarsund tar slut i söder. Långe Jan ser du vid horisonten långt till vänster.

---

 

sista sommardagen

I går tog den slut, den meteorologiska sommaren för södra Öland. Kulturorganet smakade av de sista solbeströdda sommartimmarna i Grönhögens hamn…

---

 

Dagens Ölandsbild

Solregn över Grönhögens hamn.

Snart är sommaren slut

Bara några dagar återstår av sommaren men trots det har hamnchefen Peter Hansson i Grönhögen mycket att göra med alla husbilar som kommer till ställplatsen i hamnen.

---

 

Hamn i utveckling

Hamnchefen Peter Hansson på sitt kontor i Grönhögens hamn.

I början av oktober kommer det fortfarande rätt många husbilar till ställplatsen i Grönhögens hamn. Hamnvärden Peter Hansson har förklaringen:

– Dom flesta ställplatser har redan stängt. Att vi har öppet sprider sej – och man kommer hit. Så enkelt är det.

Hamnen i Grönhögen är inne i en spännande utvecklingsfas.

– Sista mars blir ställplatsen strandskyddad och bilisterna får parkera på nya ställplatsen här strax intill. Nu gäller det att utveckla hamnen, som har gått bra i år. Ett dygn tog jag emot 23 båtar. Tjejerna i Uddens Bröd sålde nybakat bröd och solen sken och båtar anlände från när och fjärran. Det var fullt ös här. Vi är som en liten enklav här i Grönhögen.

– Nu vill jag ta bort allt skrot utmed kajerna och förlänga träbryggan för att kunna ta emot flera mindre båtar. Vi har inlett ett samarbete med kommunen och tanken är att få till en samlingslokal och en lekplats för barnen.

En luddig idé om färja till Sverige håller dock Peter för ”omöjlig”.

– Jag har varit med så länge att jag vet vad jag talar om. Jag har sett många linjer öppna och gå i konkan. Glöm idén!

Det bästa receptet för ett lyft av södra Öland är enligt Peter Hansson att ”allt börjar i Färjestaden”.

– Så snart turisten kommit över bron ska lockelserna och fördelarna med södra Öland presenteras.

Det som hände i Degerhamn gör Peter bekymrad.

– Tänk så fint det var där när ställplatsen fanns. Så många gäster och ändå så lugnt och städat. Och pengarna som rullade rakt in i byn! Det är sorgligt att man tvingades stänga.

Nästa år dubblar Peter Hansson jobbet. Då sköter han både hamnen och nya ställplatsen. Det rör på sig i Grönhögen. Och Peter hänger med!

---

 

20 dagar kvar av sommaren

---

 

cykla genom nya ställplatsen i Grönhögen

---

 

nya ställplatsen växer fram…

Grävningar har gjorts mellan ställplatsen och det blivande ställplatskontoret i Grönhögen. Efter många år av ”fördröjningsarbeten” ser ställplatsen ut att bli verklighet.

Den nya ställplatsen i Grönhögen. Den i hamnen stänger.

Ytongfabrikens gamla spårområde kommer snart till nytta igen. Trästaketet har fästs i beslag från första delen av 1900-talet. Återanvändning blir ett allt vanligare begrepp.

Ställplatsen i solnedgångsljus.

Ytongfabrikens gamla spårområde. I bakgrunden ser vi den gamla Ytongfabriken, i dag södra Ölands intressantaste ”muséum”. Filmen om hur det ser ut inne i den gamla fabrikslokalen ser du genom att klicka här.

Det nedgångna men vackra funkishuset får snart nya funktioner…

Utsikten mot hamnen.

Utsikten mot havet. Spårområdet är här belagt med grus. Se mer av ställplatsen i morgondagens film på bloggen…

---

 

street painting

---

 

poppis bad

Många var de som besökte kalkbrottssjön i Grönhögen under värmeböljan. Båda parkeringarna var fullbelagda under flera dagar. Det är bara att hoppas att den nya utformningen av badet fungerar – för både markägare och badgäster. 

Medborgarförslaget att levandegöra och utveckla badet kom från två politiker, nuvarande kommunalrådet Matilda Wärenfalk och fullmäktigeledamoten Henriette Koblanck, båda (S). Trevligt när politiker har kreativa idéer!

 

---

 

det bidde ingenting

Det var en gång en vacker klinkbyggd fiskesmack… Nu är det inte mycket kvar av henne i Gröhögens hamn. Bit för bit har hon huggits upp under hela våren och sommaren. Stenhögen till vänster var den tidigare ballasten. 

Här ser man fortfarande att upphuggningen handlar om ”ett slags båt”.

Smack i två delar.

Dieselmotorn har stannat – för evigt. Allt har ett slut. Ett tidigare inlägg om smacken kan du läsa här.

Allt är nu borta. Inte en molekyl finns kvar. Det var en gång en vacker klinkbyggd fiskesmack…

 

---

Nog är nog!

Klicka här och träd in i kulturpalatset.

Kamrater. Det är dags. Tiden är inne. Nu krävs endast verkstad och inget snack. Vår kulturs vagga är hotad! Framtidens skräckscenario står att läsa i dagens Östra Småland:

– På sikt kan det innebära att vi blir av med det gamla fabriksspöket som stått kvar sedan början av 1970-talet, säger kommunstyrelsens ordförande Matilda Wärenfalk.

Målet, säger hon, är att kunna bygga attraktiva boenden och bostäder intill golfbanan.

Kommunalrådet syftar alltså på den nedlagda Ytongfabriken i Grönhögen, Ölands Kulturborg, öns intressantaste industri- och fågelmuseum med inneboende konstnärliga installationer och en imposant armada skönsjungade trutar, boende på museets översta etage, kallat Kulturutsikten. Denna livslevande kulturborg ståtar dessutom med gratis inträde och världens enda ickeenergikrävande ventilationsanläggning. Och nu vill makten riva den! Riva den! Man tar sig för pannan och känner att den blöder. Säg det till alla miljöpartister i folkdräkt och palestinaschalar och rosiga sossar i Algotsoveraller: Nu vill Per Albin Hanssonefterföljarna riva ickeenergikrävande klimatanläggningar! Säg det högt till Isabella Lövin! Säg det högt till Matilda Wärenfalk!

Ordet är: Kulturskymning!

Vad som menas med ”attraktiva boenden och bostäder intill golfbanan” är lätt att förstå. Det blir inhägnade terrasserade marmorpalats i mångmiljonklassen, bevakade av snabbomskolade bönder till guldsnoddsprydda vakter med sina namn graverade på mässingsskyltar i skärmmössor och walkie talkies placerade på bälten med batonger, pepparsprej och visselpipor. Kommunalrådet vill locka hit det allra värsta packet, armadorna av golfklubbade, pensionerade rojalistiska nollåttor i strutsskinnjackor och FootJoy-1857-golftskor à 7 499 kronor, promenerande under sidenparaplyer mot ”fukt i luften” och med synnerligen goda fastighetskarriärer bakom sig. Förr hade vi kungligheterna själva som huvudfiender, nu tvingas vi bekämpa deras karaktärs- och historielösa svans med ett enda mål i livet: Att få in den i hålet.

– Det är positivt för hela södra Öland, säger kommunalrådet utan att rodna.

Men kommunalrådet tänker etthundraåttio grader fel. Nu visar jag och kulturorganet henne den rätta vägen, den smala. Gud vare med oss, ölänningar. Nu börjar kampen. Bevara Kulturborgen. Bekämpa makten och kungahuset till siste man. Minns Karl X Gustavs mur. Minns maktens fega nej till cykelled över värdelöst impediment i Ottenby. Minns hur maktens myndigheter ständigt förråder oss i latrin-, dags- och veckopressens dimridåer med prins- och prinsessinvigningar, med hägringar, bländverk, synvillor och vattenverk som efter tre veckors drift jobbar för att förgifta invånarna i Degerhamn. Minns de skamliga gladiatorliknande mediespelen, Victoriadagarna, styrda av pekuniära rovinstinkter vid en menlös prinsessans 42-årsfyllande, i det spektakel hon ”folkligt” och girigt tar emot stackars icke ont anande små barns presenter betalda med underdimensionerade veckopengar från vilseförda föräldrar med ett enda mål: Att få ta på prinsessan.

Nu har jag målat upp den sanna bilden av framtiden. Se den! Känn den! Känn musklerna svälla och anden fyllas med explosiv gas. Det är dags. Det är dags. Det dagas vid horisonten och vår historia kräva det. Vårt gyllne öde kalla…

Kamrater. Upp till kamp! Utan Kulturborgen är vi bara boss och kolapapper!

Sune Flisa
chefredaktör

---

 

här kan du få smaka andra bullar

Tjejerna i Uddens Bröd & Bullar säljer sina egenbakade varor i en liten röd bod i Grönhögens hamn. Vera och Nicole Sandebäck och Wilma Rosenlund heter bagarna/expediterna/egenföretagarna.

När kulturorganet kom på oanmält besök höll Vera och Wilma ställningarna. Kunderna var många och efterfrågan stor. Därför har trion öppet 08 till 11 – eller ”till när bröd och bullar tar slut”.

Nicole Sandebäck kan du se i detta inlägg.

 

---

 

kasta gästerna här!

I detta sopnedkast får du endast kasta hamnens gäster! Den grymma containern står i Grönhögen, i hamnen där.

 

---

 

kraftsamling Grönhögen

Det sjuder av liv i Grönhögen. Båt efter båt angör destinationen. Segelbåtar, motorbåtar, båtar stora som hus och så små kajaker att man måste titta på dem två gånger för att se dem. Där finns båtar med två skrov. Och båtar med tre skrov. Här finns båtar i plast och i trä. De komma från öst, de komma från väst, de kanske till och med komma från pepparkakeland med tyska flaggor, med nederländska flaggor, med danska flaggor, med franska flaggor i flaggspel eller – vem vet? – som gös på stake kallad gösstake.

Husbilar bildar blankpolerade vita rader, längre för vart år som går. Och nästa år öppnar ny ställplats. Utanför bilarna står de obligatoriska vilstolarna och i dem sitta de obligatoriska en aning söndersolade paren lapande ännu mera sol, drickande ännu större drink, njutande ännu mera liv.

Det kryllar av folk i affär och på väg och på golfbana står ensamma och sällskap och slår ihjäl tid och grästovor med järnklubbor, svordomar och drivrar. I stenbrottet förvandlat till sjö lögar sig ung och gammal, man cliffjumpar, snorklar och solar.

På kondis kan du dricka kaffe till vågornas kluck och kommer du före 11 kan du köpa hembakat bröd av tre skrattglada Grönhögentjejer i deras lilla bod kallad Uddens Bröd & Bullar. 

Vera och Nicole Sandebäck driver Uddens Bröd & Bullar tillsammans med Wilma Rosenlund. En film om dessa glada bagare visas snart på bloggen…

För en dagligcyklist som under andra månader än sommarens bara stöter ihop med en människa per vecka, känns det märkligt att nu behöva väja för andra cyklister på racer-, långfärds- eller mountainmodell samt horder av folk, vovvar, små och stora, snälla och snoriga barn, kepsgubbar med golfväskor, silverhårstanter med golfvagnar, geronter i golfbilar, utbölingar i kärror med konstiga registreringsskyltar och karavaner av andra små och stora fordon på två tre fyra eller sex hjul.

Det sjuder av liv i Grönhögen. I många andra hamnar är det stendött. Det finns mycket för övriga södra Öland, Länsstyrelse, landshövding, turistchef, utvecklingsguruer och kommun att lära av Grönhögen…

 

 

---

 

information för badvett

Mörbylånga kommun har äntligen fått upp nödvändig information på grinden vid väg 136, alltså vid stigen till badsjön vid kalkbrottet i Grönhögen.

Infarten vid Eketorpsvägen är blockerad med en stor sten. Se tidigare inlägg här. Här är parkering förbjuden.  Men vissa står där ändå, sannolikt beroende på att man inte berättar var ”hänvisad parkeringsplats” finns…

Kommunens informationssnickare excellerar i historisk berättarglädje på en av skyltarna vid badet. 

 

---

 

grönhögen – albrunna 1-0

Badbryggan i Grönhögen är nu sjösatt. Den självmedvetna truten är anställd som badvakt.

Om man vecklar ut det här komplicerade träröset och lägger det vinkelrätt ut från stranden blir det en badbrygga – i Albrunna. När hamnar den i sitt rätta element? 

 

---

 

doppardags?!

Som första media i världen kan kulturorganet visa vägen från P-plats till hoppa-i-plats i den nya utformningen av badsjön/vattentäkten i Grönhögen. Det nedlagda arbetet på området visar att kommunen nu anser att sjön är både badsjö och vattentäkt, vad man än tycker om det. Med nästa värmeknäpp kommer nog de badsugna…

Parkeringen ligger bara ett kort stenkast in på Golfvägen, på vänster sida. 

Skulle första parkeringen vara full finns ytterligare en bara ett 50-tal meter längre ned på samma väg.

Den stora grinden till vänster är numera låst. Entrén ligger tio meter till höger om den. Där går en röjd stig mot sjön.

Stigen mot sjön. Från parkeringen till vattnet är det drygt 300 meter.

Denna grind var tidigare låst. Nu är den låst i öppet läge. Den kan nog i dag kallas entré.

Innanför entrén leder denna mycket branta trappa ned mot vattnet. Ramlar man här är det kokta fläsket stekt. Kulturorganet utfärdar varning!

Trappan från sidan. Lutningen är kraftig. Kommunen har sedan länge upplyst om att man badar på egen risk.

Går man till höger i stället för att ta trappan ned mot sjön kommer man hit. Härifrån är det långt ned till det våta elementet.

Vattenspegeln är helt stilla.

Lyfter vi blicken en aning ser vi det kommunala vattenverket.

Badet i sin helhet, nästan. Vi ser här ut över sjön från klipporna i bilden ovanför. Badande får nu hålla sig till höger om det staket vi ser till vänster i bild. Där stängslet slutar finns sopkärl. Till höger de två bajamajorna.

Tidigare inlägg om badplatsen/vattentäkten kan du läsa här och här och här.

 

---

 

toalettmodul

Nu har kommunen ställt ut två toalettmoduler vid badsjön/kalkbrottet/vattentäkten i Grönhögen. Toalettmoduler eller flyttbara toaletter kallas också bajamajor.

Kulturorganet föreslår ett direktare språk och utbrister: Skitbra!

 

 

---

 

 

välkommen till badet – nu låser vi!

Grindarna till kalkbrottet/friluftsbadet i Grönhögen/Grönköping förses av Mörbylånga kommun med kodlås under juni, juli, augusti. Det berättar dagens Ölandsbladet.

Åtgärden ska enligt tidningen ”minska risken för påverkan mot dricksvattentäkten.” Att många tiotusentals människor badat där vareviga sommar under flera års tid och att socialdemokrater vill göra badet till ett unikt äventyrsbad gör det allt svårare att förstå den kommunala logiken. Sannolikt har kommunledningen åter tagit sig vatten över huvudet med en åtgärd som inte kan betecknas som annat än halvhjärtat desperat.

Hur denna kommunala halvnelson framdeles ska harmoniera med kommunens inställning att man badar på egen risk och att man skyndsamt ska ordna nya parkeringsplatser för badgäster förtäljer icke historien.

Kulturorganet föreslår badsugna utan kod att löga sig i det extremt varma vattnet under maj, september, oktober.

Det nuvarande kodlåset. Du öppnar det med 4, 6, 9, 1 eller skriker högt ”Sesam öppna dig!”

 

Tidigare inlägg om brottet/badet läser du här.

Ännu tidigare inlägg finns att läsa här.

 

 

---

 

 

 

cliffjumpar kommunen från sitt ansvar?

Är badet i Grönhögen kommunalt? Eller halvkommunalt? Eller kvartskommunalt? Eller blir det snart kommunalt? Hur ska lagen om ansvar för badande tolkas? Industrierna vid sjön vill inte ha badgäster. Men vad vill kommunen? Vill de bara ha lagom många badgäster? Eller inga alls? Några kommunpolitiker vill tvärt om. De vill ”utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”.

Nu ska kommunen låsa den stora grinden, öppna annan port, stängsla in, ställa ut toaletter och soptunnor och göra ny parkering. Hur ska dessa arbeten tolkas? Som ”inbjudningar” eller som ”varningar”? Kan kommunen trots dessa trivselökande åtgärder frita sig själv från ansvar för vad som händer innanför stängslet?

Kulturorganet har frågat två jurister – och fått motsägande svar. Den intressanta frågan blir naturligtvis hur kommunens lagtolkare värderar ansvarsfrågan.

Fortsättning lär följa…

Entrén till det ”nya” badet ligger åt söder.

Stängselgrinden är i dag låst med kedjor. Snart ska den öppnas. Strax innanför denna grind leder en extremt brant trappa ned mot sjön.

Inom området finns äldre stängsling med taggtråd.

Det är dessa klippor som lockar cliff jumpers. Denna film spelades in redan för sju år sedan.

Stängslet vid de lodräta bergsidorna åt söder.

Räcke söder om sjön. Det är bara att böja sig och gå under.

Vi står här söder om sjön och tittar österut. Är det här de nya parkeringsplatserna ska placeras?

Eller ska de anläggas här – åt väster? Strax till höger om bildmitten sticker kvarnen i Grönhögen upp sina vingar vid horisonten

Kommunen ska placera ut toaletter och soptunnor i månadsskiftet maj-juni. Man ska också hinna stängsla in… Hur går det ihop med verkligheten? Tiden hastar. När som helst kommer sommarvärmen. Som synes har badet redan besökare.

 

 

---

Tidigare inlägg om badet/vattentäkten/industriområdet hittar du här. Och här.

 

 

---

 

så cyklar du mellan Södra Möckleby och Grönhögen

Cykelleden Fyr till fyr mellan Södra Möckleby och Grönhögen lämnar mycket att önska vad gäller information. På flera ställen slutar leden plötsligt att finnas till, utan upplysningar om fortsättningen. Bland annat finns två trafikfarliga ställen i Ventlinge där du måste ut på den sommartid högtrafikerade 136:an.

Om du är ovan med att cykla på klappersten föreslår vi att du leder cykeln den korta sträckan vi cyklar på sådan nedanför Albrunna. Det handlar om mindre än hundra meter.

I filmen nedan förstår du hur du hojar cykelleden mellan Södra Möckleby och Grönhögen på 40 minuter – på en Gubbmonark. Häng med!

 

 

---

 

vad rätt du tänkt fast det var fel

Vilken väg väljer kommunen för sjön/badet/brottet/täkten/industriområdet i Grönhögen? Har man en glasklar idé eller totar man ihop en hopplös kompromiss?

 

Häromdagen. Jag träffar inföding. Han är född här i söder. Han har levt hela sitt liv på Sydöland.

Som alltid börjar samtalet om vädret. Snart glider det över till oron över den dystra utvecklingen i söder. Han för statistik. Minns jag rätt menar han att befolkningen här nere minskar med hälften vart femtonde år. Trots det gör kommunen aldrig nåt rejält för att bryta trenden. Många har gett upp.

Jag frågar om kommunpolitikernas största svaghet.

Infödingen svarar snabbt.

– Allt går så fruktansvärt långsamt. Man skjuter på beslut. Man utreder. Man avslår. Man vågar inte det man måste våga.

 

***

 

Jag lägger orden på minnet. Man vågar inte det man måste våga…

I dag är jag vid det gamla kalkbrottet i Grönhögen. Det är sen länge vattenfyllt. Brottet har blivit sjö. Sjön är en pärla. Det är vackert här. Spännande lodräta klippstup, smaragdgrönt rent vatten. Dessutom en vattentäkt. Och ett industriområde med två företag. Och kommunens vattenverk.

På senare år har stället blivit en allt populärare badsjö. Det ställer till det för de två företagen. Folk skräpar ned. Folk använder området som offentlig toa.

Kalkbrytningsföretagarna skriver till kommunen 15 augusti 2018. Man är orolig över utvecklingen. Badarna och bilarna stör arbetet. Säkerheten ifrågasätts. Och vad händer med vattnet när det inte finns toaletter?

Fem dagar senare motionerar två socialdemokratiska kommunpolitiker i ämnet. Duon vill ”utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”. Dagen efter remitteras motionen till kommunstyrelsen för beredning.

Vad som därefter händer har jag ingen aning om. Jag ringer kommunen. Får veta att man nu ska stängsla in området. Låsa grinden mot 136:an. Lägga hinder i vägen mot industrierna.

– Aha, stänga ner hela klabbet, då? frågar jag.

Nej då. Den som vill bada får bada. Vi tar dit soptunnor och toaletter. Fixar parkering söder om sjön. Men vi kallar inte stället kommunal badplats. Poängterar bara att man badar på egen risk. Det ligger järnskrot på botten.

Sen motionen las har det snart gått nio månader. Den blir varken hackad eller malen. På ren svenska blir den bara kattskit. Folk får bada i vattentäkten, som inte är ett bad. Bada på egen risk. Man vill inte ha badare här. Därför stängslar man in hela klabbet. Låser stora grinden, men gör ny parkering och öppnar i dag låst dörr ner mot livsfarlig trappa. Man hoppas och tror. Man är orolig för vad som kan hända med alla tusentals badare och hundratals bilar, varje varm och solig sommardag – och med vattnet! Man gör ett hopkok i förhoppning att alla blir glada och lyckliga.

Minns motionen: ”Utveckla kalkbrottet till en unik badattraktion i kommunal regi”. Är det ett kommunalt bad redan nu? Eller halvkommunalt? Kvartskommunalt? Eller blir det ett bad när det är instängslat? Eller är det en vattentäkt? Eller ett industriområde? Eller är det alltihop på en gång?

Är det vi ser kommunens första etapp i arbetet att förverkliga den tidskrävande visionen om kalkbrottet som en unik badattraktion i kommunal regi? Eller är det som nu sker ett kommunalt feltänk med framtiden bakom sig?

Vad var det han sa, infödingen: Man vågar inte det man måste våga.

 

 

Staffan Lagerström
ledarskribent

 

 

---

Bildreportage från badet/vattentäkten/industriområdet publiceras inom kort…

 

 

---

 

tyst information

En anslagstavla kan sägas vara ”folkets röst”. Den berättar många gånger mer om vad som händer i en bygd än aldrig så glassiga publikationer och program. Denna samling erbjudanden finns i Grönhögen. Jag har gjort bilden större än vanligt. Klicka en gång i den för att få den stor. Sen kan du klicka ytterligare en gång – för att få den så stor att de flesta texter går att läsa (så länge du ser ett +tecken vid markören går det att få bilden större genom ett klick med vänster musknapp).

 

 

---